Ur Fjärde Internationalen nr 3 (1/1970)

Vi publicerar här ett av den tjeckoslovakiska revolutionära oppositionens huvuddokument.

Deklaration från Tjeckoslovakiens Revolutionära Socialistiska Parti

Eftersom det tjeckoslovakiska folkets motstånd mot den byråkratiska ledningens reaktionära politik inte blott fortsätter utan antar nya former, vänder vi oss i Revolutionära Socialistiska Partiets namn till den tjeckoslovakiska offentligheten. Vårt program och vårt mål kan uttryckas i en enda sats: För att vi skall kunna bli ett fritt folk, som är herre över sitt eget öde, krävs det att var och en av oss är aktiv, medveten och modig, ty friheten är icke en gåva utan vinns i strid.

Nyligen har i våra olika landsdelar spritts ett flygblad, som manar den tjeckoslovakiska offentligheten att den 21 augusti iaktta följande:
Ingen bör använda offentliga kommunikationsmedel.
Ingen bör köpa tidningar eller tidskrifter.
Ingen bör göra några inköp; nödvändiga varor bör upphandlas dagen innan.
Allt arbete bör avbrytas under 5 minuter vid middagstid.
Bilarna bör likaledes stanna vid middagstid, med tända strålkastare och påslagna signalhorn.
Fabrikssirenerna hör sättas igång.
Alla bör hedra de platser där den 21 augustis och de följande dagarnas offer stupade.
Alla bör hedra de platser som påminner om vårt folks kamp för friheten.

Vi är övertygade om att det tjeckoslovakiska folket, som tagit upp denna appell och med entusiasm spritt den över hela landet, kommer att begå denna minnesdag på rätt sätt. Det kommer att bevisa – både för den byråkratiska ledningen och för sig självt – att det icke är besegrat, att det är berett att kämpa och att det har medel därtill. Minnet av den 21 augusti bör ges en beslutsam och militant karaktär, det bör icke bli endast en sorgens och minnets dag utan motståndets dag.

Det förefaller inte som om de som manat det tjeckoslovakiska folket till protest genom sina paroller velat utesluta andra möjliga aktioner som kunde utvecklas ur situationen. Vi tänker på en proteströrelse: arbetarmöten i fabrikerna och på arbetsplatserna, både under arbetstiden och därefter, förlängning eller återupptagande av politiska strejker. Veckan 21-27 augusti erbjuder tillfällen till en hel serie aktioner: minnet av det tjeckoslovakiska kommunistpartiets 14:e kongress, minnet av den lyckade entimmesstrejken, minnet av det skamliga moskvadiktatet och det dåvarande ledarskapets förräderi. Det blir tillfällen att publicera dokument från denna ryktbara vecka då det tjeckoslovakiska folket återfann sig självt, beslöt sig för motstånd, satte förnuftets och ordets makt mot stridsvagnar och kulsprutor, sanningen mot lögnen, frihetens ideal mot förtrycket och våldet. Ty augustidagarnas betydelse, deras positiva innebörd, ligger i vårt folks autonoma aktivitet, dess beslutsamhet, dess mod och dess uppfinningsförmåga.

Motståndet får icke begränsas till den 21 augusti och de följande dagarna. Detta motstånd mot Husaks terrorpolitik, vilken intensifieras och gastkramar hela landet, måste – samtidigt som det bevarar sin masskaraktär – organiseras och preciseras. Var och en av oss måste ansluta sig till detta arbete, annars kommer vi att berövas våra framtidsutsikter för många år framåt.

Därför bör ni successivt utarbeta ett program för er fabrik, er arbetsplats, ty det tillkommer er att bestämma framtidens ekonomiska politik, det tillkommer er att utöva den oinskränkta och uteslutande förfoganderätten över de produktionsmedel som ni arbetar med: verktyg, maskiner, utrustning, transportmedel, jord.

De ideer som framkommer vid era diskussioner bör nedskrivas, formuleras på affischer, om möjligt stencileras, delges arbetare i andra fabriker, spridas i bostadskvarter och kommuner.

Det är er rätt och er plikt att sätta er in i hur ledningen av er fabrik fungerar och vilket tryck som utövas på den från högre instanser –företagsledningar, ministerier, partiapparaten osv. Ni måste känna till råmaterialpriserna, priserna på produkterna och dessas användning.

Det är er rätt och er plikt att veta om ni arbetar för konsumtion eller för senare produktion, eller om det ni producerar skall lagras. Ni bör känna till de förluster som vållas av pauser på grund av bristfälliga materialtransporter eller av arbetarnas legitima motvilja mot arbetet. Det är oeftergivligt att veta vilka premier, gratifikationer osv. som tilldelas de ekonomiska ledarna.

Det är helt enkelt er rätt, som ni bör kräva av fackföreningarnas företagskommittéer, att in i sista detalj känna till ert företags verkliga ekonomiska läge och dess skötsel. Tag själva initiativ att försvara denna rätt till arbetarkontroll, publicera de fakta ni kommer åt och delge dem alla arbetare. Endast så kan ni tränga in i företagets problem för att i framtiden kunna administrera och styra det.

Det är absolut nödvändigt att avvisa varje ”delaktighet” i fabrikens och företagets skötsel. De existerande arbetarråden, som inte har – och under det rådande systemet inte kan ha – något reellt inflytande på den ekonomiska ledningen, bör inte å arbetarnas vägnar överta något medansvar för den ekonomiska politiken, som tenderar till ett totalt misslyckande.

Ingen delaktighet i ledningen utan arbetarkontroll i dag, och i morgon ekonomins skötsel genom arbetarna själva – det blir vårt program efter det tjeckoslovakiska folkets politiska maktövertagande.

Samtidigt är det mycket viktigt att liera sig med arbetare i andra företag, både inom samma industri (samma fackförbund) och på det sociala planet, utan att ta hänsyn till vilket fackförbund man tillhör. Om dylika horisontella kontakter är förbjudna för kommunistpartiet i det fackliga arbetet, så har ni er fulla rätt att knyta kontakter, utväxla upplysningar och erfarenheter, och att koordinera era aktiviteter oberoende av förbundstillhörighet.

Endast er aktivitet kan motverka det hårdnande totalitära greppet om vårt liv och en återgång till stalinismens mörkaste tid. Endast vårt motstånd och vår enighet kan hejda byråkratins repressalier mot studenter, intellektuella, fackföreningsmedlemmar, mot vem som helst av oss. Politiska processer kan svårligen genomföras i ett land där arbetarna är beredda att gå i strejk mot sådana processer. Strejkaktionerna kan medföra förödande konsekvenser för byråkratin.

Detta förenade och samfällda motstånd är Revolutionära Socialistiska Partiets centrala princip. Vid aktivitet från folkets sida kan vårt parti framföra sina åsikter, konfrontera dem med andras och korrigera dem i den gemensamma diskussionen. I en atmosfär av fruktan och politiska processer kan vi endast bli en liten isolerad sekt, som knappast kommer att ha något inflytande över ett resignerat folk som förlorat sin orientering och sina perspektiv. Det är icke vårt parti utan var och en av oss som garanterar vårt samhälles närmaste utveckling. Var och en bör tänka över vad han gör och vad han skulle kunna göra för vår befrielse.

Landvinningarna från januari 1968 förefaller fortfarande leva kvar i människornas medvetande: segern över fruktan, arbetarnas vilja att bestämma över sig själva och sina egna angelägenheter, den fria diskussionen utan censur eller restriktioner, konfrontationen mellan olika åsikter, synpunkter och program, uppfattningen av fackföreningarna som ett redskap för arbetarnas försvar och inte som ett redskap för byråkratin att undertrycka arbetarna med.

Å andra sidan har vi förlorat illusionerna. Vi tror inte längre på myten om legaliteten, eftersom vi vet att byråkratin utnyttjar lagen i eget intresse och mot folket, och vi är beredda att bryta dessa folkfientliga lagar, att sammanlänka legalt arbete i fackföreningarna och kommunistpartiet med illegalt arbete, och, om det blir nödvändigt, successivt avskriva varje form av legal kamp. Vi tror inte att den ekonomiska reformen kan genomföras inom det bestående systemets ram, eftersom dess inneboende dynamik hotar den tjeckoslovakiska och den internationella byråkratins intressen, och byråkratin kommer inte att överge sina positioner frivilligt. Decentraliseringstendenserna alstrar i själva verket en självständig folklig aktivitet, som för den byråkratiska regimen representerar en dödlig fara; den gynnar tendensen att makten i företagen och på arbetsplatserna övertas av arbetarråd, som inte längre behöver vara ansvariga inför ministerier och byråkratiska centra.

Vi tror inte på det tjeckoslovakiska kommunistpartiets aktionsprogram – vi vet att det är mänskligt, att det författats i bästa avsikt, och vi kan vara överens med det på många punkter. Men vi är också klara över att programmet är partiets liberala flygels, och dess målsättningar kolliderar (det såg vi i augusti) med den internationella byråkratins, som leds av härskarna i Kreml. Invasionen i augusti visade att programmet är ogiltigt, eftersom det är ogenomförbart.

Vi tror inte längre på ett system där ledningen– vore den än så mänsklig som Dubceks – fattar beslut för arbetarna utan arbetarnas egen medverkan, ty endast arbetarna själva bör bestämma över sitt eget öde.

Vi tror inte på socialismen i ett enda land, ej heller att byråkratins makt kan brytas i det lilla isolerade Tjeckoslovakien, som därefter skulle ”gå sin egen väg” och få sin egen ”socialism med mänskligt ansikte”. Ty det finns bara en socialism och dess ansikte är mänskligt – annars är det inte socialismen.

Vi tror inte på neutralitet, eftersom vi i en värld av sociala strider inte kan vara neutrala, som vi var 1956, eller som polackerna, ungrarna och östtyskarna var i augusti 1968 – sådant är inte neutralitet utan ett brott.

Vi tror inte på hjälp från FN, och vi tror inte på ”fredlig samexistens” mellan imperialismen och kontrarevolutionärerna i Kreml.

Vi tror blott på oss själva, på vårt eget omdöme, vår förmåga och vår kraft. När vi säger ”oss själva”, så menar vi icke blott arbetarna, teknikerna, bönderna, studenterna och de intellektuella i vårt land, utan alla som är i motsvarande sociala situation varhelst i världen, ty vi har förstått att vår kamp och vår organisation måste ha internationell karaktär.

Vår situation är mycket lik arbetarnas i de ”folkdemokratiska” grannländerna (och det är framför allt dem vi måste liera oss med), den är t. o. m. mycket lik folkets i Sovjetunionen, där ibland det sociala förtrycket åtföljs av nationellt förtryck (i Ukraina, de baltiska republikerna, Transkaukasien osv.). Fastän den politiska medvetenheten hos folken i dessa länder ofta är lägre än hos oss (och lägst är den i själva Ryssland) så är de våra allierade, våra bröder, som efter hand blir våra kamrater i striden, liksom de franska och italienska arbetarna, liksom Afrikas och Latinamerikas folk, liksom hela världens arbetare.

Låt oss söka analysera vårt system. Det är uppenbart att det inte rör sig om socialism (och vi talar inte blott om Tjeckoslovakien). När vi analyserar detta system kommer vi oundvikligen fram till slutsatsen att en antibyråkratisk, äkta socialistisk revolution är nödvändig.

Det visar sig att det tjeckoslovakiska kommunistpartiet och fackföreningarna är bundna av direktiv och order uppifrån, visserligen i den utsträckningen de är beredda att följa dem. Dessa organisationer utvecklas successivt till likadana redskap för byråkratins makt som statsapparaten, den ekonomiska apparaten, polisen, armén och domstolarna.

Härav följer:

1. Arbetarnas positioner i fackföreningarna bör försvaras. Vi bör bevara dem, därför att det är möjligt att utifrån dessa positioner hejda förtryck och försvara arbetarnas intressen mot de högre instanserna. Man bör dock ej hänge sig åt illusionen att fackföreningarna och kommunistpartiet skulle kunna bli effektiva revolutionära instrument åt arbetarna. Utan tvivel kommer den avgörande striden att stå mellan arbetarnas autonoma organisationer och byråkratins maktapparat. I den nu rådande situationen – särskilt i fackföreningarna – kan bestämda grupper (fraktioner) föra fram en aktionslinje mot den konservativa minoritet som känner sig bunden av partidisciplinen. I många partiorganisationer kan man totalt bojkotta direktiv uppifrån, invänta upplösningen och förbereda stridsformerna efter upplösningen (dvs. det illegala arbetet inom den revolutionära delen av organisationen, givetvis absolut hemligt). Man bör göra det till princip att inte frivilligt lämna kommunistpartiet utan att låta sig uteslutas. Detta kommer att vålla byråkratin många bryderier och samtidigt främja differentieringen av styrkorna: de som fortsätter att kämpa, de som drar sig tillbaka till privatlivet, och de som ställer sig bakom Husak.

2. Illegala grupper måste successivt uppbyggas och arbeta parallellt med den legala aktiviteten i fackföreningarna och kommunistpartiet; om vi förlorar våra positioner kommer de att fortsätta sitt illegala arbete, som vi redan talat om. Det är viktigt att deras medlemmar har inflytande hos arbetarna utan att någon vet att de tillhör en sådan grupp. De bör ha kontakt med arbetare i andra fabriker; vid kontakt mellan två illegala grupper i olika företag bör denna begränsas till två kamrater för att minska riskerna. Förvara aldrig trycksaker i bostaden eller på arbetsplatsen, lita till minnet snarare än till en anteckningsbok. Samla informationer, sprid dem, offentliggör dem på affischer. Vi får inte tillåta oss att kapsla in oss i vårt privatliv, att fegt kröka ryggen. Atmosfären på arbetsplatsen beror uteslutande på vårt mod och vår insikt. Vi är den överväldigande majoriteten, och mot oss står endast en handfull människor.

Det diskuteras nu för tiden i vårt land olika varianter av det totala sociala programmet. Vårt mål är ett socialistiskt, självstyrande samhälle, de arbetandes demokrati. Det gäller att gradvis förverkliga de gamla idealen om fria människor, om frihet, jämlikhet och broderskap, vilka endast kan uppnås när klasskillnaderna utplånas och var och en får möjlighet att bestämma över sitt liv, sitt arbete och dess resultat.

Vi är dock övertygade om att vårt samhälle måste genomgå en revolutionär process för att uppnå dessa socialistiska mål. Först och främst måste byråkratin undanröjas som socialt skikt, dvs. fråntas sin politiska och ekonomiska makt. I detta sammanhang måste alla undertryckningsinstrument undanröjas, särskilt den hemliga polisen, armén, den s. k. folkmilisen, censuren – kort sagt statsapparaten bör krossas och i samband härmed allmän folkbeväpning införas.

Det arbetande folket, som på detta sätt tar makten, kommer att i enlighet med sina intressen kunna gruppera sig i olika organisationer, som kommer att presentera olika uppfattningar och program. Men dess vilja kommer att uttryckas av dess egna institutioner, vilka icke kommer att underordnas ett enda partis monopol: arbetarråden på arbetsplatserna, i de olika industrigrenarna, det centrala arbetarrådet, men även det folkliga självstyrets organ i staden och på landsbygden. Dessa råd kommer inte längre att vara ansvariga inför den byråkratiska ledningen utan inför arbetarna, som i en atmosfär av fri diskussion, pressfrihet, mötesfrihet och organisationsfrihet själva kommer att garantera att deras representanter uttrycker folkets intressen.

Men vi anser att vårt folk inte kan gå denna väg ensamt; den geografiska och ekonomiska situationen kommer inte att tillåta det, den från Kreml styrda internationella byråkratin kommer inte att tillåta det. Den revolutionära processen måste spridas till andra länder; i samförstånd med dessa länders folk vill vi arbeta och leva i framtiden. Men inte heller vårt Mellan- och Östeuropa kan åtskiljas från andra länder – förutsättningen för socialism är solidaritet och broderskap mellan människorna i hela världen. Därför tillhör vår tillgivenhet dem som kämpar mot förtrycket för friheten: Latinamerikas partisaner, de franska studenter och arbetare som i maj 1968 visade Västeuropas arbetare ett socialistiskt alternativ, det vietnamesiska folket som kämpar mot den amerikanska imperialismen.

Ty det finns bara en värld, och människorna måste avgöra om de skall acceptera Nixons, Brezjnevs och Francos alternativ, som är passivitetens, fruktans och ofrihetens alternativ, eller om de vill ett fritt socialistiskt samhälle.

Vi tror att det tjeckoslovakiska folket kommer att spela en framträdande roll i detta avgörande. Vårt program kommer ständigt att utvecklas och påverkas av de ökande spänningarna och motsättningarna i vårt land mellan å ena sidan arbetarna, bönderna, de intellektuella och studenterna, och å andra sidan byråkratin under sin moskvatrogna ledning. Det är så vi uppfattar klassynpunkten under denna historiska period.

Detta program kan endast förverkligas om talrika avantgardegrupper av arbetare, tekniker, intellektuella och studenter gör stora ansträngningar att organisera sig. De organisationer som håller på att uppstå bör samverka och genomföra gemensamma aktioner utan hänsyn till eventuella olikheter i fråga om uppfattningar och program. De bör förena sig i en folklig motståndsfront. Några av er kommer möjligen att ansluta sig till vårt parti; ni kommer efterhand att uppnå kontakt. Vi är villiga att samarbeta med andra organisationer och partier.

Ungdomen kommer utan tvivel att inta en betydelsefull plats i det folkliga motståndet. Den är inte bunden av familjeband och förpliktelser, och det var den som allvarligast drabbades i augusti 1968 – den berövades sina perspektiv och har ånyo fråntagits sina rättigheter. Byråkratin kommer att övertyga sig om att denna ungdom utan rättigheter är en historisk huvudfaktor av första ordningen.

Detta är vårt program för den närmaste perioden:

1. Att med alla medel stödja och vidmakthålla den folkliga aktiviteten och arbetarnas självständiga aktioner, att hålla varandra informerade och upprätthålla så nära kontakter som möjligt med arbetarna på andra fabriker.

2. Att hålla de vunna positionerna inom kommunistpartiet, i fackföreningarna och på arbetsplatserna.

3. Att samtidigt bilda små grupper på grundval av den striktaste illegalitet, att koordinera dem och i dem utveckla programmet för den antibyråkratiska kampen och maktövertagandet samt ett program för framtidens socialistiska samhälle.

Augusti 1969
Revolutionära Socialistiska Partiet
Centralkommitténs ideologiska kommission