Ur Fjärde Internationalen nr 4 (1/1971)
Den permanenta revolutionen i den mening Marx lade i begreppet betyder en revolution som inte kompromissar med någon form av klasstyre, som inte stannar upp vid det demokratiska stadiet utan går över i ett socialistiskt system, och bekämpar reaktionen utifrån, dvs. en revolution, vars successiva utveckling har sina rötter i det föregående, och som endast kan sluta genom en fullständig likvidering av klassamhället. För att skingra det kaos som har skapats kring teorin om den permanenta revolutionen är det nödvändigt att urskilja tre tankelinjer som förenas i denna teori.
För det första omfattar den problemet med övergången från den demokratiska revolutionen till den socialistiska. Detta är i huvudsak teorins historiska ursprung. Begreppet om den permanenta revolutionen framställdes av de stora kommunisterna i mitten av 1800-talet, av Marx och hans meningsfränder, i opposition mot den demokratiska ideologin, som, vilket vi alla vet, hävdar att genom upprättandet av en ”rationell” eller demokratisk stat kan alla frågor lösas fredligt på en reformistisk eller evolutionär väg. Marx betraktade den borgerliga revolutionen 1848 som ett direkt förebud till den proletära revolutionen. Marx ”misstog sig”. Likväl var hans misstag av en faktisk och inte av en metodologisk karaktär. Revolutionen 1848 utvecklades inte till en socialistisk revolution. Men det var just därför som den inte heller lyckades skapa en demokrati. Vad gäller den tyska revolutionen 1918 var den ingen demokratisk uppfyllelse av den borgerliga revolutionen; den var en proletär revolution som halshöggs av socialdemokraterna, eller mera exakt: den var en borgerlig kontrarevolution, vilken tvingades bevara sina pseudo-demokratiska former även efter det att proletariatet besegrats.
”Vulgärmarxismen” har skapat ett historiskt utvecklingsmönster enligt vilket varje borgerligt samhälle förr eller senare erhåller en demokratisk regim, varefter proletariatet, under demokratins villkor gradvis organiserar sig och utbildas för socialismen. Den egentliga förändringen till socialism har framställts olika: de direkta reformisterna ser denna förändring så att demokratin via reformer får ett socialistiskt innehåll (Jaurès), de formella evolutionisterna erkänner oundvikligheten av att använda revolutionärt våld i övergången till socialism (Guesde). Men både den förra och den senare riktningen ser demokratin och socialismen för alla folk och i alla länder, som två stadier i samhällsutvecklingen, vilka inte bara är helt olika, utan också skilda åt i tiden. Denna syn dominerade också hos ryska marxister, som 1905 tillhörde vänsterflygeln inom Andra Internationalen. Plechanov, den ryska marxismens briljanta stamfader, ansåg att tanken på proletariatets diktatur var ett självbedrägeri i det samtida Ryssland. Samma ståndpunkt försvarades inte bara av mensjevikerna, utan också av den överväldigande majoriteten av de ledande bolsjevikerna, särskilt av de nuvarande partiledarna, vilka på den tiden undantagslöst var revolutionära demokrater, för vilka den socialistiska revolutionens problem, inte bara 1905 utan också strax före 1917, inte var annat än en avlägsen framtids vaga musik.
Teorin om den permanenta revolutionen skapades 1905 och gick ut i kamp mot dessa idéer och stämningar. Den påpekade att de efterblivna borgerliga nationernas demokratiska uppgifter i vår epok direkt ledde fram till proletariatets diktatur och att proletariatets diktatur sätter de socialistiska uppgifterna på dagordningen. Detta var teorins centrala tanke. Den traditionella synen var den att vägen till proletariatets diktatur gick via en lång period av demokrati, men teorin om den permanenta revolutionen fastslog det faktum att för de efterblivna länderna går vägen till demokrati via proletariatets diktatur. Demokrati är sålunda inte en regim som fortsätter att existera i decennier, utan den blir bara ett direkt förebud för den socialistiska revolutionen. De är fastkedjade vid varandra. Mellan den demokratiska revolutionen och den socialistiska uppbyggnaden av samhället råder det sålunda ett permanent tillstånd av revolutionär utveckling.
Teorins andra aspekt gäller den socialistiska revolutionen som sådan. Under en oändligt lång tid och under ständiga inre konflikter genomgår alla sociala relationer en förändring. Samhället håller på att ömsa skinn. Varje steg i utvecklingen är beroende av det föregående. Denna process bibehåller av nödvändighet en politisk karaktär, dvs. den utvecklas genom kollisioner mellan olika grupper i det samhälle som är statt i förändring. Utbrott av inbördeskrig och interventioner omväxlar med perioder av ”fredliga” reformer. Omvälvningen inom ekonomin, tekniken, vetenskapen, familjen, moralen och vardagslivet utvecklas under en komplicerad växelverkan, vilket gör att samhället inte kan uppnå ett tillstånd av jämvikt. I detta ligger den socialistiska revolutionens permanenta karaktär som sådan.
Den tredje aspekten på teorin om den permanenta revolutionen har att göra med den socialistiska revolutionens internationella karaktär, vilken i sin tur beror på ekonomins nuvarande tillstånd och mänsklighetens sociala struktur. Internationalismen är ingen abstrakt princip, utan en teoretisk och politisk återspegling av världsekonomins karaktär, av produktivkrafternas internationella utveckling, och av klasskampen i världsmåttstock. Den socialistiska revolutionen inleds på en nationell bas – men den kan inte fullbordas på endast denna bas. Att bibehålla den proletära revolutionen inom en nationell ram kan endast vara ett provisoriskt tillstånd, även om detta, vilket Sovjetunionens erfarenhet visar, kan få en lång varaktighet. Inom en isolerad proletär diktatur kommer de inre och yttre motsättningarna att växa fram sida vid sida med de framsteg som görs. Om den proletära staten förblir isolerad, då måste den slutligen bli ett offer för dessa motsättningar. Den enda lösningen ligger i att de utvecklade ländernas proletariat vinner en seger. Sedd ur denna synvinkel blir den nationella revolutionen aldrig ett avslutat helt, den är bara en länk i den internationella kedjan. Den internationella revolutionen har en permanent karaktär, trots en temporär ebb och tillfälliga motgångar.