Ur Fjärde Internationalen nr 5 2/1971)

Det imperialistiska systemets fördjupade kris

Resolution från RMF:s kongress 1971 (2:a kongressen)

I.

Den mycket allvarliga försämringen av läget i den internationella kapitalistiska ekonomin är det främsta symptomet idag på det världsimperialistiska systemets allmänna kris. Av de sju ledande imperialistiska länderna är tre – USA, Italien och Storbritannien – inne i en recession. Närmare bestämt så har industriproduktionen i dessa länder sjunkit i förhållande till samma period föregående år. I Kanada kanske recessionen är överstånden andra kvartalet 1971. För det femte landet – Västtyskland – är läget mycket osäkert. De tecken som pekar fram emot en recession har mångfaldigats sedan hösten 1970 – men delvis har dessa symptom neutraliserats genom ett nytt produktionsuppsving, speciellt inom konsumtionsvarusektorn för hemmamarknaden. För ögonblicket är det svårt att förutsäga om denna produktionsuppgång representerar ett tillfälligt avbrott i den nedåtgående trenden – eller om den kommer att vändas i sin motsats – ett nytt allmänt uppsving. Det ekonomiska läget i Frankrike och i Beneluxländerna är på kort sikt beroende av vad som händer i Västtyskland.

Vad gäller Japan så har dess tillväxttakt minskat märkbart alltsedan hösten 1970, fast ekonomin fortfarande expanderar. överskottskapacitet i produktionen och lagerackumulation har visat sig fr. a. i den elektroniska industrin (1,5 miljoner osålda färg-TV-apparater), i industrin för elkomponenter och i den petrokemiska industrin. Antalet konkurser 1970 steg till rekordsiffran 9.500.

Det försämrade läget i den internationella kapitalistiska ekonomin kan förstås mot bakgrund av två företeelser som nu uppträder i en omfattning utan motstycke under hela den period av ekonomiskt uppsving som följt på Koreakriget: dels är det spridningen av arbetslösheten och dels är det de stora monopolistiska trusternas långvariga vägran att öka investeringarna utifrån kreditmässig stimulans.

Det totala antalet arbetslösa arbetare i de sju största imperialistiska länderna närmar sig idag tio-miljonersstrecket – och det är en siffra som inte uppnåtts sedan andra världskriget (5 milj i USA, 1,5 milj. i Italien, l milj. i Japan, 800 000 i England, 700 000 i Kanada, 500 000 i Frankrike, det är ingen arbetslöshet i Västtyskland).[1]

Arbetslösheten i vissa områden (nordvästra USA, södra Italien, Skottland, Québec och Brittiska Columbia i Kanada osv) ligger mycket högre än genomsnittet – 8 % av den totala arbetskraften. Och framför allt är arbetslösheten högre bland ungdomen. I USA är nu arbetslösheten bland ungdomen totalt 17,2 % och den svarta ungdomsarbetslösheten är 35 %.

För att bekämpa recessionen fortsätter de kapitalistiska regeringarna att ta sin tillflykt till keynesianska och neokeynesianska tekniker. Till syvende och sist reduceras alla dessa metoder till en enda faktor – skapandet av en inflatorisk köpkraft. Genom denna metod gör man det möjligt att undvika att recessionen fördjupas genom kedjereaktioner – att snöbollen börjar rulla. Den nedåtgående trenden stannar upp vid en given nivå (och priset man betalar är en ny inflationsvåg, och det internationella monetära systemets ytterligare försämring genom att dollarn – detta systems reservvaluta – dras in i denna virvel). Men skapandet av inflatorisk köpkraft leder inte automatiskt till ett uppsving i industriproduktionen. Förutom den keynesianska praktikens inflatoriska konsekvenser ser vi här den andra svagheten i metoden.

Penningmängden i USA steg med 6 % 1970. Industriproduktionen sjönk eller stod kvar på sin gamla nivå. Under det första kvartalet 1971 steg t. o m. penningmängden med en hastighet som skulle ge ett årsgenomsnitt på 11 %. Industriproduktionen stagnerade för att sedan sjunka. Men orsaken till den tidsmässiga förskjutningen mellan kreditstimuli och effekter i produktionen är emellertid inte höljt i dunkel. Industriproduktionens omfång beror i huvudsak på de produktiva investeringarna. I ett kapitalistiskt system bestäms de stora trusternas produktiva investeringar såväl av marknadsutvecklingen som av profitkvotens förändringar. För att de stora bolagen ska fås att öka sina investeringar krävs både en expanderande marknad och en ökning i profitkvoten. När profitkvoten faller, när industrin har överskottskapacitet i mänga sektorer så räcker det inte bara med en kraftig marknadsexpansion för att initiera ett uppsving i de produktiva investeringarna, såvida ingen trend tenderar att förändra dessa tidigare nämnda faktorer.

Vi måste också tillägga att denna försämring i .den internationella kapitalismens ekonomiska läge inträffar samtidigt som rustningsutgifterna ligger på en nivå utan tidigare motstycke – och nu har också Japan, som till idag i stort sett stått utanför kapprustningen – börjat med en accelererad upprustning. Det är därför inte troligt att nya ökningar i de militära utgifterna kan hjälpa den kapitalistiska ekonomin ur dess omedelbara svårigheter. För att kunna lösa dessa problem måste de militära utgifterna upp till en nivå som t. o. m. är oacceptabel för USA i ”fredstid”.

Kapitalisterna kommer alltså att söka andra lösningar. Deras svar på krisen kommer att koncentreras till två plan. De kommer att försöka öka sina utländska marknader och öka profitkvoterna på arbetarklassens bekostnad.

Expanderande internationella marknader medför en expansion i handeln mellan öst och väst, och USA kommer att hänga med (lättnader i embargon mot Sovjetunionen, export till Kina). Det betyder också en ökad penetrering av de halvkoloniala ländernas marknader och en ny skärpning av konkurrensen mellan de imperialistiska länderna. Ett försök att öka profitkvoten på arbetarklassens bekostnad innebär att kapitalisterna kommer att försöka att likvidera den enda påtagliga rättighet arbetarna har under kapitalismen – nämligen rätten till kollektiva förhandlingar med arbetsköparna. Medlet för detta är ”inkomstpolitik” som praktiskt taget alla riktningar inom den internationella bourgeoisin börjat kräva. Från kapitalisternas utgångspunkter tjänar den ökade arbetslösheten det speciella syftet att få arbetarna att mer eller mindre passivt acceptera en sådan politik. Ett påskyndande av fackföreningsbyråkratins integrering i den borgerliga staten är ämnat att få samma konsekvenser. Om fackföreningarna kommer att visa sig alltför motspänstiga – dvs om medlemmarnas ökade militans tvingar fackföreningsbyråkratin till motstånd – så måste antistrejklagar och antifackliga lagar ändra denna ”brist på samförstånd”.

Av detta följer att försämringen i kapitalismens ekonomiska läge kommer att avspeglas i en skärpning av klassmotsättningarna i såväl de koloniala som i de halvkoloniala länderna. Denna skärpning som har fortgått sedan maj 1968, kommer att nå upp till en ny nivå. Det imperialistiska systemets allmänna kris får inte ses som en överproduktionskris (denna kris är konjunkturellt betingad – det är bara en aspekt av krisen). Snarare måste vi betrakta denna kris som ett allmänt sammanbrott i detta systems stabilitet där revolutionära explosioner, förtryckta folks befrielserörelser, proletariatets klasskamp, spänningen mellan de imperialistiska länderna, monetära kriser, s. k. kulturella kriser och konflikter med de deformerade arbetarstaterna, – sammansmälter i en förenad process som allt mer underminerar systemets stabilitet.

II.

Det specifika draget i denna fördjupning av det imperialistiska systemets allmänna, kris är att alla de krafter som är i rörelse tenderar att påskynda en större social kris i själva USA.

Den amerikanska imperialismen steg fram ur det andra världskriget som den kapitalistiska världens absolute herre, med en betydande ekonomisk och militär överlägsenhet över det ”socialistiska lägret”. Genom sina enorma superprofiter – ackumulerade under och efter kriget – och genom sina stora reserver lyckades USA behålla sitt icke ifrågasatta ledarskap över den borgerliga världen i mer än tjugo år – om ändock under ökade svårigheter. På ett kraftfullt sätt ackumulerades det inhemska kapitalet och industrin moderniserades. Man lyckades ”återuppliva” japansk och europeisk kapitalism, med stöd från de stalinistiska och reformistiska byråkratierna som förrådde efterkrigstidens revolutionära uppsving. Man bestämde sig för att erövra de gamla koloniala imperierna som höll på att upplösas. Man penetrerade sina allierades – och framtida konkurrenters marknader, och för detta syfte exporterades sex miljarder dollar kapital. Man utsåg sig till världspolis för hela den kapitalistiska världen och med ett nät av militärbaser omringades ”folkdemokratierna” och Sovjetunionen. På så sätt upprätthölls ett militärt herravälde både hemma och utomlands, utan motstycke i historien. Man punktmarkerade hela världen med kontrarevolutionära baser som man finansierade och utrustade. Därigenom hindrades en skärpning av de sociala motsättningarna i USA och en stor del av den amerikanska arbetarklassen garanterades en höjd levnadsstandard. Man köpte fackföreningsbyråkratierna, samtidigt som dessas makt begränsades genom Taft-Hartley lagen och fackföreningarna knöts till den expansionistiska utrikespolitiken (kalla kriget, McCarthyism osv).

I åtskilliga år har nu den amerikanska imperialismens begränsningar avslöjats på ett mycket klargörande sätt. Den har börjat utsättas för upprepade nederlag. Den har visat sig oförmögen att kontrollera den permanenta revolutionens frammarsch i Latinamerika, efter misslyckandet med att krossa den segerrika kubanska revolutionen. USA-imperialismen har inte kunnat besegra de vietnamesiska massornas heroiska motstånd, vilka är fast beslutna att föra sin revolution till seger. Den amerikanska imperialismen har inte heller kunnat förhindra en försämring av förbindelserna med sina huvudkonkurrenter, speciellt med EEC, som domineras av västtysk imperialism. Den har inte kunnat förhindra den svarta ungdomens uppvaknande som å ena sidan har lett till ghettouppror och å andra sidan resulterat i en ökad radikalisering av hela den studerande ungdomen. Den har inte klarat av att hindra den massiva antikrigsrörelsens frammarsch, den mäktigaste som hittills förekommit i de koloniala krigens historia. Den amerikanska betalningsbalansens permanenta underskott och den resulterande kroniska krisen i det internationella monetära systemet och dollarkrisen är de komprimerade uttrycken för dessa misslyckanden. Dessa utvecklingstendenser avspeglar de ökade svårigheterna för den amerikanska imperialismen att samtidigt uppfylla alla de uppgifter som ålades USA efter 1945 – pga dess dominans i den kapitalistiska världen. Dessa tendenser markerar början till denna hegemonis fall.

De enorma kapitalutgifterna för att finansiera Vietnamkriget, upprätthålla ett kontinuerligt expanderande militärt herravälde, finansiera de kontrarevolutionära baserna utomlands, köpa upp kapitalistiska företag i utlandet – har till sist hämmat en konstant modernisering i vissa branscher. I dessa branscher (stål, varv, elkomponenter och till en viss del bilar) har nu USA:s huvudkonkurrenter den mest avancerade teknologin. Särskilt har det varit brist på kapital för att minska de sociala motsättningarna i USA, genom höjning av reallönerna och bygge av skolor, billiga bostäder och sjukhus.

Resultatet av detta är uppenbart. Den amerikanske arbetarens reallön har inte stigit på fyra år p. g. a. av skatte- och inflationstrycket. De stora städerna ruttnar – och detta i bokstavlig mening. Hela befolkningsskikt i USA – ungdomar, svarta, Chicanos (bruna-mexikanamerikaner), kvinnor – har revolterat mot den samhällsstruktur som dömer dem till andra klassens medborgare. Det är nu bara en tidsfråga innan massan av industriarbetare sluter upp kring denna revolt och omvandlar den till en antikapitalistisk revolutionär kraft med en potentiellt oemotståndlig styrka.[2]

Den amerikanska bourgeoisins mer klarsynta skikt är fullt medvetna om detta perspektiv och de faror deras system kommer att utsättas för. Krisen i deras ledarskap som nu oroar denna bourgeoisi avspeglar deras behov av en omorientering. Den speglar även de inre motsättningarna (som delvis bestäms av motsättningar mellan materiella intressen, delvis av olika värderingar och politiska uppfattningar) som måste lösas innan en sådan omorientering är möjlig. Från och med nu fram till presidentvalet 1972 kommer USA:s politiska liv att domineras av bourgeoisins ansträngningar att förhindra den för dem skräckinjagande sociala kris som mognar i USA. De kommer att försöka ”återintegrera” åtminstone en del av de upprorskrafter som uppstått, de kommer att sträva efter att reducera den amerikanska imperialismens andel av försvaret av världskapitalismen och de kommer att försöka förbättra sitt konkurrensläge i förhållande till sina allierade och kommersiella rivaler. I huvudsak betyder detta att den amerikanska imperialismen kommer att till andra kapitalistiska länder exportera en del av de finansiella, ekonomiska och sociala kostnader som orsakas av det imperialistiska systemets allmänna kris. Och en del av de resurser som på detta sätt lösgörs kommer de att försöka använda för att minska de inre sociala motsättningarna i USA.

Washingtons hot att gradvis dra tillbaka sina trupper från Europa och Japan kommer sannolikt att vara tillräckligt för att tvinga de västeuropeiska och japanska imperialisterna att åtaga sig det militära försvaret av den ”fria företagsamheten” i Europa och i Asien. I gengäld kommer de europeiska imperialisterna att få sin egen kärnvapenstyrka. Franska och brittiska kärnvapen kommer att bilda axeln i detta vapensystem, och dess utvecklingsmöjligheter kommer att underlättas av Englands inträde i EEC.

För att stärka dollarn kommer den amerikanska imperialismen att kombinera ökad protektionism med en minskning i utflödet av realkapital och en förnyad ansträngning att åter bygga upp den amerikanska industrin för att återvinna sin teknologiska och produktiva överlägsenhet över sina europeiska och japanska konkurrenter. Den europeiska bourgeoisin kommer att svara med att fördubbla sina ansträngningar att bilda sina egna ”multinationella företag”. Det är endast sådana internationella truster som har någon chans att konkurrera med de USA-dominerande ”multinationella företagen”. Det är detta som förklarar varför den franska bourgeoisin slutligen uppgav det gaullistiska vetot mot Englands inträde i EEC.

Sovjetbyråkraterna förstår denna fara och har därför intensifierat sina ansträngningar att få till stånd en europeisk säkerhetskonferens, och uppmuntrar samtidigt de kapitalistiska krafter i Europa som känner tvekan inför dessa åtgärder (som inte kan undgå att skärpa klassmotsättningarna). Kreml har fått ett mer positivt gensvar än tidigare, inte bara hos de socialdemokratiska partierna utan också i NATO. A priori är inte den amerikanska imperialismen emot att se de europeiska imperialistiska ländernas politiska och militära styrka tillfälligt försvagad så att de kan komma i ett mer fördelaktigt läge för att utpressa dessa länder. Men klasskampens logik kommer slutligen att visa sig starkare, än alla dessa diplomatiska manövrer.

Vetskapen om att den kris den amerikanska imperialismen befinner sig i avspeglar det faktum att dess reserver håller på att tömmas i förhållande till de enorma uppgifter som samtidigt ställs på USA får inte leda till slutsatsen att dessa reserver fullständigt försvunnit. Trots att den amerikanska dominansen är på upphällningen behåller den amerikanska imperialismen fortfarande ett försprång framför alla sina konkurrenter. Ingen social kraft utanför landet kan hindra den amerikanska bourgeoisin att återvinna ett nytt tillfälligt jämviktsläge – huvudsakligen på bekostnad av sina huvudkonkurrenter. Det största hindret att uppnå detta jämviktsläge finns i USA självt.

Den nuvarande radikaliseringen har gått mycket djupare än under 30-talet. Den omfattar det borgerliga samhällets mest förtryckta och utsugna skikt – framför allt de svarta och Chicanos. Deras krav kan inte tillfredsställas utan en fullständig samhällsomstörtning. Den amerikanska imperialismens reserver är mindre än vad de var för fyrtio år sedan. Det amerikanska samhället är på ett djupare sätt nu än förr invävt i den kapitalistiska världsekonomin och den internationella klasskampen. Det betyder att bourgeolsin har mindre manövermarginaler för eftergifter till arbetarna än under den senaste radikaliseringsvågen. Koalitionen med Roosevelt i spetsen byggde just på eftergifter till fackföreningarna och genom dessa eftergifter – och framför allt p. g. a. den förrädarroll som stalinisterna spelade – återintegrerades massrörelsen i tvåpartisystemet.

Idag är det svårare att ge dessa eftergifter. De reformistiska tendensernas inflytande – och kommunistpartiets – är mycket mer begränsat än under Roosevelts regim. Det kommer sålunda att bli svårare att återföra denna mäktiga upprorsrörelse till tvåpartisystemet. Den amerikanska bourgeoisins förmåga att stoppa den framväxande sociala krisen innan den når den punkt då det kapitalistiska systemets grundvalar hotas, beror till syvende och sist på kampen om ledarskapet för dessa upprorskrafter. Kampen mellan de element som har som mål att återintegrera rörelsen i bourgeoisins politiska system och de som koncentrerar sin energi och aktivitet i syfte att mobilisera arbetarna, de utsugna och de förtryckta i en självständig, antikapitalistisk massrörelse kommer att bli avgörande. Det är bara om de förra segrar som den amerikanska bourgeoisin kan upprepa det den åstadkom på 30-talet.

III.

Sedan åtskilliga år har Vietnamkriget varit den viktigaste internationella konfrontationen mellan de imperialistiska och de antiimperialistiska och antikapitalistiska krafterna i världen. Under samma period har kampen mot kriget varit den kraft som förenat den radikala oppositionsrörelsen mot den amerikanska kapitalistiska staten. Inom ramen för denna rörelse har studenter, nationella minoriteter, rasminoriteter, fackföreningsfolk, feminister och radikaliserade arbetare kunnat gå samman i kampen för ett gemensamt mål – en kamp som på ett mycket klart sätt riktas mot de intressen som företräds av kapitalet och USA:s borgerliga regering. Bredden och omfattningen av demonstrationerna den 24 april 1971 klargjorde för den amerikanska bourgeoisin att den bara kan fortsätta kriget i Vietnam till priset av en breddning – och vad som är ännu värre från deras utgångspunkter – en tilltagande politisering av antikrigsrörelsen, som har blivit den drivkraft som politiserar en del av den amerikanska arbetarklassen. En sådan möjlighet går rakt emot denna bourgeoisis grundläggande strategi för den kommande perioden. Att avsluta Vietnamkriget har blivit ett angeläget och brådskande politiskt mål för ett helt skikt av denna bourgeoisi. Detta demonstrerades på ett mycket klart sätt under konflikten mellan New York Times och Nixonadministrationen om publiceringen av de dokument som avslöjade hur den amerikanska regeringen – under Eisenhower, Kennedy, Johnson och Nixon – cyniskt hade ljugit och fortsätter att ljuga inför massorna iför att rättfärdiga sitt blodiga kontrarevolutionära företag i Sydostasien.

Den bestående djupa sprickan inom den amerikanska borgarklassen om betingelserna för att avsluta kriget i Vietnam speglar imperialismens dilemma på global nivå, ett dilemma som vi har analyserat vid åtskilliga tillfällen.[3] Ett omedelbart tillbakadragande av de amerikanska trupperna från Vietnam i utbyte mot att DRV befriar de amerikanska krigsfångarna skulle av Vietnams massor som för Sydostasiens och södra Asiens massor framstå som ett enormt militärt, politiskt och socialt nederlag för imperialismen. Utbredningen av den revolutionära process som nu blivit synlig på den indiska halvön skulle få en kraftig skjuts framåt. Därför koncentrerar sig nu imperialisterna på att åstadkomma denna reträtt utan att det samtidigt uppmuntrar de revolutionära massorna. Eftersom den sovjetiska byråkratin inte har tillräcklig prestige hos de asiatiska revolutionärerna för att kunna bli denna broms på deras kamp, försöker nu en flygel inom den amerikanska bourgeoisin att få den maoisriska byråkratin att utföra denna uppgift. Detta är innebörden av pingpong-diplomatin som påbörjats mellan Washington och Peking.

Alltsedan den sovjetisk-kinesiska konfliktens utbrott har vi förklarat att den grundläggande orsaken till dessa skillnader inte finns hos Maos inneboende kvaliteter eller den relativa fattigdomen eller välfärden hos en eller annan av byråkratins flyglar och än mindre i Maos mer ”stalinistiska” karaktär i jämförelse med sovjetbyråkratins ledare. Huvudorsaken till dessa skillnader ligger i det faktum att imperialismen accepterade fredlig samexistens med Kreml med vägrade acceptera ett sådant förhållande med Peking. Den grundläggande faktorn var å ena sidan den maoistiska byråkratins förhållande till imperialismen och å andra sidan denna byråkratis förhållande till de massor den härskar över. Det är uppenbart att detta dubbla förhållande under 60-talet var annorlunda för ledarskapet i Peking – än för Stalin, Chrusjtjov och Brezjnev. Praktiken har åtskilliga gånger bekräftar denna analys, från den kinesisk-indiska konflikten, Vietnamkriget, och den väpnade kampen i Latinamerika till maj 68 i Frankrike, invasionen i Tjeckoslovakien och de palestinska massornas kamp.

Så snart som imperialismen visade en önskan att etablera en fredlig samexistens med Peking, för att etablera handelskontakter och god-granne-politik på samma sätt som imperialismen upprätthåller kontakterna med Moskva – började en av de faktorer som bestämt det mer radikala och ”vänsteristiska” beteendet hos den maoistiska byråkratin (och de ortodoxa maoistgrupperna i övriga världen) att försvinna.

Konturerna i en djupgående högervridning har uppenbarat sig i Maos utrikespolitik. Det cyniska förräderiet mot det bengaliska folkets kamp för självbestämmanderätt och den inte mindre cyniska hjälpen som gavs till Bandaranaikes regering på Ceylon (som sammanförde Pekingbyråkratin i en de facto-front med Washington, London, Moskva, Belgrad, New Dehli och Islamabad!) har inte varit isolerade händelser. Samtidigt som modiga unga maoister hängdes i Iran mottogs shahens syster med pompa och ståt i Peking och hennes bror hyllades som en ”antiimperialistisk kämpe”. I syfte att köpa diplomatiskt erkännande från olika halvkoloniala regeringar i Afrika har inte Peking tvekat att förära dem titeln ”oberoende” eller ”progressiv”, och detta gäller även för den blodbesudlade och kontrarevolutionära regimen i Kamerun.

Enligt senaste rapporter stöder Peking Englands inträde i EEC för att på så sätt stärka ”Europa” mot ”huvudfienden” den amerikanska imperialismen (det faktum att detta Europa är kapitalistiskt och imperialistiskt kan Mao avfärda med en handviftning under förevändning att detta är en ”sekundär motsättning”). Men så snart denne ”huvudfiende” förklarar sig beredd att förhandla, så ställer den maoistiska byråkratin villigt upp.

Återstår den andra aspekten av de faktorer som bestämmer den maoistiska byråkratins utrikespolitik, – dess förhållande till massorna. I början av ”kulturrevolutionen” gick politiseringsprocessen bland den kinesiska ungdomen djupt. Sättet på vilket denna revolution avslutades bromsade processen men kunde inte likvidera alla dess effekter. Den vietnamesiska revolutionen åtnjuter en exceptionell prestige hos ungdomsmassorna över hela världen, och speciellt i Folkrepubliken Kina själv. Denna faktor begränsar den maoistiska byråkratins manövermarginaler. Så trots denna högervridning har Peking nyligen beviljat Hanoi förnyad militär hjälp.

När Stalin svängde från den ”tredje perioden” till folkfrontspolitiken, sedan till en temporär allians med Hitler för att slutligen nära samarbeta med de imperialistiska västmakterna, genomgick den internationella arbetarklassen sina svåraste nederlag i sin historia. Den sovjetiska arbetarklassen var utmattad och demoraliserad utan något perspektiv för självständig kamp. Det fascistiska hotet kastade sin skugga över världen och dolde den verkligt kontrarevolutionära innebörden i Stalins politik för stora delar av proletariatet. Men högersvängen i den maoistiska politiken äger rum i en värld som ser annorlunda ut. Vi ser framför oss ett våldsamt uppsving – och inte en nedgång – i världsrevolutionen. Vi ser inte en tillfällig stabilisering – utan snarare en skärpning av det imperialistiska systemets allmänna kris. Under dessa omständigheter kommer konsekvenserna av Pekings högerkurs att bli mycket mer begränsade än motsvarande Moskvapolitik under 30- och 40-talen. Detta är orsaken till att Washington tvivlar på Pekings förmåga att bromsa revolutionens framsteg i Asien, även om Mao skulle vara villig att ge alla garantier i detta avseende.

Maos högerkurs kan tillfälligt vrida den revolutionära processen tillbaka i länder som Thailand, Burma, Malaysia och Filippinerna där rörelsen materiellt, militärt och politiskt är beroende av Peking. I Vietnam, Indien, Ceylon och i Indonesien har vreden, erfarenheterna, medvetandet och – utom i Indonesien – massaktiviteten redan nått en alltför hög nivå. I dessa länder har Ping-Pong diplomatin mindre förutsättningar att lyckas.

Imperialismens nederlag i Vietnam kommer under alla omständigheter att få verkliga konsekvenser i form av en mäktig stimulans till den internationella revolutionens uppsving. Och energin i detta kommer att vara alltför kraftig för att kunna neutraliseras av den förvirring som oundvikligen kommer att uppstå i vissa kretsar genom den kinesiska politikens högerkurs. Under ett årtionde har nu en bred ung förtrupp formerat sig och vunnit i styrka över hela världen med en självständighet i förhållande till massrörelsens traditionella ledarskap (stalinister, socialdemokrater och i den koloniala och halvkoloniala världen de borgerliga nationalisterna). I denna förtrupp har trotskisterna och maoisterna varit de främsta organiserade ideologiska strömningarna. Om Pekings högerkurs blir klarare och mer uttalad så kommer detta inte att resultera i allvarliga bakslag för världsrevolutionen. Den internationella maoistiska strömningen kommer att desintegreras. Alla i den uppriktigt revolutionära flygeln kommer att överge maoismen och de enda som blir kvar är en hård byråkratiserad kärna – oupplösligt knutna till ”socialismens bastion”.

Och i sin tur kommer resultatet av detta att bli att byggandet av Fjärde Internationalen kommer att få en kraftig stimulans. I den nuvarande internationella situationen är Fjärde Internationalens uppgifter följande:

1. Att bredda antikrigsrörelsen l USA så att imperialismen inte ges något andrum och tvingas till en villkorslös reträtt – med andra ord tvingas acceptera sitt nederlag.

2. Att ta djärva initiativ i de koloniala och halvkoloniala länder där Internationalen har tillräcklig styrka för att vinna erkännande som den enda genuint revolutionära kraften, som den enda kraft som i grunden är hängiven de förtryckta och utsugna massornas nationella och sociala befrielse.

3. Att bättre inplantera sig i den ökade intensiteten i det europeiska proletariatets kamp i dag och det japanska och amerikanska i morgon i syfte att styra denna kamp mot övergångskrav, mot massmobilisering, mot ett utvecklande av massornas självorganisering. Fjärde Internationalens uppgift i denna process är att ställa frågan om makten på ett klargörande sätt inför massorna.

4. Att ännu starkare belysa stalinismens och alla dess ideologiska sidoprodukters – från Chrusjtjovism till maoism – karaktär – i syfte att ta fasta på den grundläggande skillnaden mellan dessa olika byråkratiska teorier och marxismen-leninismen, den internationella arbetarklassens och världsrevolutionens teori.


Noter:

[1] Dessa siffror underskattar den verkliga arbetslösheten eftersom de bara tar hänsyn till de delvis arbetslösa i Italien, Japan och Frankrike och inte i USA, England och Kanada. Inte heller tar dessa siffror hänsyn till de miljoner, som de borgerliga ekonomerna så elegant formulerar det, ”har försvunnit från arbetsmarknaden”, därför att de var säkra på att de inte skulle få något nytt arbete.

[2] Denna revolt, som består av en aktiv mass-mobilisering på olika områden – mot Vietnamkriget, exploateringen av och det politiska förtrycket mot minoritära befolkningsskikt, kvinnoförtryck osv, kommer i och med att industriarbetaren ansluter sig till rörelsen att förändra såväl sin karaktär som sin inriktning och omedelbart förvandlas till en av proletariatet dominerad kamp, vars organisering genom den revolutionära förtruppens utvidgning och fördjupande kommer att vara en av de främsta bidragande orsakerna till dess styrka.

[3] Se särskilt den ledande artikeln i majnumret av Quatrieme Internationale ”La Revolution Permanente s'etend en Asie.” Ett av de hemliga dokument som New York Times publicerade var ett PM daterat 16 mars 1964, skickat av försvarsministern McNamara till president Johnson. I detta PM konstaterar McNamara att hela världen anser Vietnamkriget vara ”ett sätt att pröva den amerikanska kapaciteten att hjälpa ett land att möta ett kommunistiskt 'befrielsekrig' ”