Ur Fjärde Internationalen nr 5 (2/1971)

Strategisk plan och arbetsområdenas politiska dialektik

Resolution från RMF:s kongress 1971 (2:a kongressen)

Denna text försöker kortfattat att redogöra för den diskussion om strategin och arbetsområdenas dialektik som förts inom RMF under kongressperioden. Den gör detta genom att dra fram delar ur olika inlägg, resolutioner etc.

I diskussionerna om, och i utarbetandet av en strategisk plan för uppbygget är införandet av vissa begrepp nödvändigt. Vi kommer i den följande diskussionen att försöka klargöra innebörden hos de centrala av dessa genom att föra in dem i en strategisk skissering. De begrepp vi framförallt kommer att föra in är: strategiskt mål, bestämmande axel, från periferin mot centrum, (avgränsning och bestämning av olika), arbetsområden, nivåer samt prioritering och relatering av dessa områden och nivåer, (dvs. sektorsdialektik).

Att ange vårt strategiska huvudmål som det att erövra en dominerande position inom den revolutionära rörelsen (för att därigenom på allvar kunna angripa de reformistiska strukturerna) med perspektivet på uppbygget av arbetarklassens politiska förtrupp, det (revolutionära) kommunistiska partiet, är förmodligen och i all sin vaghet ganska okontroversiellt. Det blir nödvändigt att precisera och aktualisera detta strategiska huvudmål. Och vår kemiska frihet från etappteorier och stadietänkande till trots blir det nödvändigt att här, åtminstone taktiskt, urskilja olika faser(!), dvs perioder under vilka olika strategiska delmål blir omedelbart bestämmande för (vissa delar av) vårt arbete – medan det strategiska huvudmålet alltid är bestämmande i sista hand. Vi skall försöka visa varför detta inte innebär ett absolut ”först” och ett lika absolut ”sedan”. För i själva verket är det ett av den strategiska planens centrala funktioner att relatera dessa olika ”faser” till det strategiska huvudmålet. Detta aktualiserar begreppen ”bestämmande axel”, ”från periferin mot centrum” och ”arbetsområdenas dialektik”.

Med det strategiska huvudmålet och dess perspektiv formulerat som ”erövrandet av en dominerande position inom den revolutionära rörelsen (för att på allvar kunna angripa de reformistiska strukturerna) med perspektivet att bygga det revolutionära kommunistiska partiet”, så kan vi definiera den bestämmande axeln som det arbete som i dag är direkt bestämt av och direkt relaterat till det strategiska huvudmålet och dess perspektiv; som genom och under olika ”faser” är ständigt närvarande i och påverkande (i sista hand bestämmande) organisationens arbete. Detta är definitionen av den bestämmande axeln och dess konkretisering på praktiknivån är: arbetet för inplanteringen i arbetarklassen!

Förutom att detta arbete är bestämmande i en strategisk mening, så kommer det också att vara avgörande för organisationens liv och utveckling – och detta då fr. a. i två avseenden: för det första för att ge en nödvändig stabilitet åt organisationen, dels genom inriktandet på ett aldrig vikande, ett historiskt och icke-konjunkturellt objekt – arbetarklassen; dels genom dess särskilda roll att levandegöra och aktualisera vårt strategiska perspektiv. För det andra att på sikt ge organisationen en trovärdighet tvärs igenom ”ögonblickens aktualiteter”, olika kampanjer, aktioner och ingripanden; en trovärdighet som kan byggas på det förhållandet att kampens utveckling (efter 68/69) och den allmänna politiseringen i dag har överskridit studentrörelsens och de arbetsmässigt lokala aktionsgruppernas ramar och återställt arbetarklassen, dess kamp och historiska uppgift i centrum för det revolutionära arbetet och att detta nymornade perspektiv alltmer kommer att utgöra centrum för den kommande radikaliseringen av olika skikt. Det kapitalistiska samhällets kris börjar alltmer fokuseras till sitt centrum: motsättningen arbete – kapital, produktionens alltmer församhälleligade karaktär – ägandets och tillägnelsens fortsatta privata karaktär!

Om vi kan kalla den bestämmande axeln, inplanteringsarbetet, det strategiskt givna, så måste vi se vad som, i svängrummet mellan vårt nuvarande läge (smågruppens) och vårt strategiska huvudmål (den dominerande positionen inom den revolutionära rörelsen), är det strategiskt möjliga.

Att på grund av de senaste årens strejkrörelser se arbetarklassen som öppen för den revolutionära propagandan och politiken; att ur konstaterandet av den revolutionära rörelsens eftersläpning och de egna svårigheterna i ”studentmiljön” börja bygga teorier ”om studentfasens överhoppande” 'och avgränsningar mot ”uppskovslinjen” för att sätta sig före att ingripa i klasstriderna; att resa parollen ”vänd ansiktet mot arbetsplatserna” utan att tala om vad som då döljer sig bakom ryggen (eller att se efter om man ens har ett ansikte värt att visa upp) – det är i grunden inget annat än illusioner om att vägen till arbetarklassen och det revolutionära partiet skulle vara bred, rak och stenlagd! Men mer än 50 år av reformistisk hjärntvätt, fläckvis punkterad av senil stalinism, är ingen tomte man stjälper undan med ett övergångskrav!

För att inte bara påbörja, utan för att kunna föra vidare, bredda och utveckla (det direkta) arbetet mat centrum – dvs den bestämmande axeln, den strategiskt givna uppgiften – är det nödvändigt att utnyttja olika strategiskt och taktiskt möjliga frågor, att arbeta inom andra möjliga områden runt ikring den bestämmande axeln. Ty även om arbetsplatsarbetet kan ge oss stabilitet och förtroende så är det inte genom det som vi, inom överskådlig framtid, ”blir stora”, ackumulerar en slagstyrka osv. De, fr. a., för den bestämmande axeln, nödvändiga kadrerna, de nödvändiga teoretiska, propagandistiska och politiska medlen kan vi (i nuvarande läge) endast skapa oss genom att parallellt med, och i sista hand bestämt av, den bestämmande axeln bedriva ett arbete inom andra områden – dvs utnyttja och ackumulera i periferin för att sätta in mot centrum!

Detta är avgörande, inte minst med tanke på den nationella närvaron, av förmågan att i olika frågor, aktioner och kampanjer kunna ingripa samordnat, disciplinerat, likmässigt – nationellt! Och om förmågan till ett konsekvent arbetsplatsarbete av förklarliga skäl inte (i dag) gestaltar, eller kan gestalta, denna nationella närvaro, så kommer den stabilitet, det förtroende detta arbete kan ge oss fr. a. att verka i periferin – samtidigt som vår förmåga att uppträda som nationellt närvarande politisk kraft kommer att kunna attrahera, påverka centrum. Detta är en central aspekt av vad vi kallar ”arbetsområdenas dialektik” inom ramen för uppbygget.

En annan aspekt av ”arbetsområdenas dialektik” är hur dessa områden via vissa nivåer (typer av uppgifter: teoretiskt utarbetande, propagandistiskt politiskt 'ingripande etc) relaterar sig till varandra och till den bestämmande axeln.

II.

Ungdomsradikaliseringens första uppsving är över. Det spontana initialskedet har materialiserats i en kraftigt genomarbetad revolutionär rörelse. En revolutionär rörelse som inom sig genomgår en omgruppering från stalinism tillrevolutionär marxism. Men hela den revolutionära rörelsen genomgår också en omgruppering som innebär att den teoretiska diskussionen och den politiska kampen förskjuts från studentmiljön till arbetarmiljön. Denna omgruppering sammanfaller med och orsakas till stora delar av ett tredje omgrupperingsfenomen: arbetarklassens begynnande uppgörelse med de legalistiska kampformerna! Arbetarklassens omgruppering utspelar sig huvudsakligen på den ekonomiska nivån. Reformismen behåller sitt politiska och ideologiska grepp över klassen.

Att dessa omgrupperingstendenser satts i rörelse innebär inte att den objektiva grunden för ungdomsradikaliseringen försvunnit. Tvärtom! Det är därför nödvändigt att fortsätta och fördjupa arbetet på skolor, universitet etc. Detta ungdomsarbete kan inte bara bestå av propagandaarbete kring de frågor vi tar upp i vårt arbetsplatsarbete. Solidaritetsaktioner vid strejker, antiimperialistiska frågor, miljöfrågor m. m. räcker inte heller de till för vårt arbete i ungdomsmiljön. Det är här nödvändigt med en politisk praktik som tar sin utgångspunkt inom skolor och universitet. En politik som, förutom att den rekryterar sina aktivister på skolor och universitet, angriper de funktioner som utbildningen och skolorna upprätthåller på den ekonomiska, politiska och ideologiska nivån. Något som bör tillföras dessa diskussioner är möjligheterna att bedriva ett politiskt arbete i fråga om universitetens funktion som producent av intellektuell arbetskraft samt politiska och ideologiska funktionärer. Här kan man ta upp teknikernas roll (av vilka troligen majoriteten blir anställda som lönearbetare, men vars lojaliteter är osäkra, som effekt av det ideologiska trycket på dem), ekonomer, statistiker m. fl. (funktioner inom ekonomin ofta kopplat med politiska funktioner), jurister (politiska funktioner), samhällsvetare (med politiska funktioner som t. ex. arbetspsykologer, personaladministratörer etc), socionomer (socialvårdens politiska funktion), lärare, journalister (ideologiska funktionärer), etc. etc. Vidare bör man ta upp forskningens roll, men inte på så sätt, att man utgår från den enkla formeln om KAPITALETS STYRNING AV FORSKNINGEN, och sedan samlar in material som exempel på detta, utan genom att försöka förstå forskningens ögonrörelse och dennas koppling till produktion och statsapparat (vilket inte betyder att man avstår från att avslöja de ofta förekommande fall av direkt styrning som existerar). Förutom att frågorna om dessa universitetens funktioner, redan när de är ställda, går utanför universitetens ramar, öppnar de möjligheten för den politiska praktiken att föras ut utanför universiteten, eftersom man i arbetet med dessa frågor naturligtvis bör samarbeta med och knyta till sig de redan utexaminerade. Detta är viktigt i det längre perspektivet av förankring i de numera så ofta, och som mycket betydelsefulla, omtalade s. k. ”mellanskikten”. Endast ett arbete med alla dessa frågor inom ungdomsmiljön ger oss en möjlighet att ge RMF en plats på den nationella politiska arenan. Och denna nationella närvaro är nödvändig för att inte ett lokalt arbetsplatsarbete skall köra fast i lokalt präglade frågor – och svar!

Detta innebär att våra insatser inom ungdomsmiljön överstiger arbetsplatsarbetet åtminstone kvantitativt sett.

Arbetet på en inplantering i arbetarklassen kommer i olika perioder och även situationer – att kräva skilda taktiker och tillvägagångssätt. Men oberoende av olika mer eller mindre konjunkturellt betingade krav eller möjligheter, så är det en aspekt av arbetet på en inplantering i arbetarklassen som måste permanentas och läggas till grund för andra taktiska ingripanden och perspektiv. Denna aspekt är arbetet med strategiskt utvalda arbetsplatser i syfte att knyta kontakter med arbetare i produktionen och på platsen för deras produktiva verksamhet. Framgångar i detta arbete är en förutsättning för att kunna skapa för oss positiva styrkeförhållanden i fackoppositionella grupper, i aktionsenheter och enhetsfronter kring t. ex. strejkkommittéer. Detta arbete måste inledas med ett regelbundet utgivande av lokala fabriksmullvadar. Dessa lokala fabriksmullvadar bör vara organ för att bygga upp celler och sympatisörsstrukturer och måste ta upp lokala frågor, men får inte domineras av dessa. De kan propagandera för arbetarkontroll, de kan bekämpa hela den solidariska lönepolitiken, ta upp hela klasslagsstiftningen, huvudavtalet samt LO:s byråkratisering, föra fram analyser av arbetarstaterna samt visa på vårt arbete inom antiimp.-fältet och miljökomplexet, invandrarfrågor samt kvinnans speciella förtryck kan också de föras ut. Det är i studier kring och genom utarbetandet av dessa tidningar som vi skall försöka utveckla en fjärde mera blygsam ”omgrupperingstendens”, dvs försöka vinna över en del arbetarmilitanter för hela RMF:s politik; att bygga upp egna arbetarceller.

Perspektivet måste vara att dessa kontakter (antingen de är medlemmar i cellen eller inte) försöker utvidga kontaktytan på arbetsplatserna, organiserar flexibla strukturer kring en facklig kamp på enhetsparoller, länkade till paroller som på ett naturligt sätt ger kampen ett vidare perspektiv och åtminstone propagandistiskt pekar utöver den ekonomiska kampens ramar. Nödvändigheten av senare branschvis eller regional samordning (genom konferenser, gemensamma internbulletiner, samordnande aktioner) tenderande mot en organiserad facklig oppositionell fraktionsverksamhet, anger perspektivet för detta arbete.