Ur Fjärde Internationalen 1-2/74

(r) som i revisionist

I nr 6/73 av KFMLr:s teoretiska organ Klasskampen finns en artikel av signaturen KE. KE försöker styrka tesen att Sovjetunionen var socialistiskt från 1917 till 1956 , då borgarklassen under ledning av Chrusjtjov tog makten och Sovjetunionen blev kapitalistiskt.

KE startar naturligtvis med att förklara att den marxistiska metoden är olämplig: ”det är inte med närsynta ekonomiska analyser vi skall börja när vi skall fastställa det sovjetiska samhällets karaktär”. I stället ansluter KE sig till den traditionella socialdemokratiska uppfattningen att samhällets produktionsförhållanden och statens struktur saknar betydelse och att de ekonomiska rörelselagarna bestäms genom politiska beslut. För KE reduceras problemet till att bestämma vilken ”klass” som har makten.

Och hur avgör man det? Jo, genom att undersöka den politik som ledningen för. Men eftersom ideologin bestämmer politiken räcker det med att undersöka ideologin hos de personer som har ledningen i staten.

KE menar att Sovjetunionen blev kapitalistiskt 1956, därför att Chrusjtjovs ideologi och politik är en borgerlig ideologi och politik. Han sammanfattar Chrusjtjovs revisionism på följande sätt:

”Kärnan i sovjetrevisionismen var teorin om produktivkrafternas och ekonomins överordnade betydelse över klasskampen och politiken. Som vi sett leder denna politik till:

Förnekandet av klasskampen mellan det socialistiska och imperialistiska lägret.

Förnekandet av klasskampen mellan bourgeoisi och proletariat.

Förnekandet av klasskampen mellan de undertryckta nationerna/folken och imperialismen.

Förnekandet av klasskampen i de socialistiska länderna.”

Det är ju ingen dålig sammanfattning av sovjetrevisionismens ruttna politik och dess teoretiska grund. Även den blinda hönan KE hittar ett och annat korn. Svårigheten är nu att visa att en förändring av politiken och ideologin verkligen inträffade efter Stalins död. KE anser inte att det behöver visas – det var ju utgångspunkten för hans artikel.

Men hur såg egentligen Stalin på klasskampen i Sovjetunionen?

”Medan del kapitalistiska samhället sönderslites av oförsonlig” motsättningar mellan arbetare och kapitalister, mellan bönder och godsägare, vilket medför osäkerhet i dess inre läge känner sovjetsamhället som är befriat från utsugningens ok inte till några sidan” motsättningar, det är fritt från konflikter mellan klasserna och uppvisar bilden av ett vänskapligt samarbete mellan arbetarna, bönderna och de intellektuella”, sade Stalin på SUKP:s artonde kongress. (Stalin, Leninismens problem, sid 890-1)

Det var ju otur för KF. Någon mera uttrycklig dödförklaring av klasskampen i Sovjetunionen kan man inte tänka sig.

I en intervju som Stalin gav journalisten Elliot Roosevelt den 21 december 1946 redovisade han sin uppfattning av såväl ”fredlig samexistens” mellan Sovjetunionen och imperialismen som den koloniala befrielsekampen.

”Fråga: Tror ni det är möjligt för den demokrati som Förenta Staterna att leva fredligt i denna värld sida vid sida med en kommunistisk regering som Sovjetunionens utan försök från någondera sidan att blanda sig i den andres angelägenheter?

Svar: Ja, naturligtvis. Det är inte bara möjligt. Det är klokt och helt inom det möjligas ram.

Fråga: Är Sovjetunionen positivt inställt till att Förenta Nationernas säkerhetsråd omedelbart bildar en internationell polisstyrka, sammansatt av alla nationer, som omedelbart skulle gripa in var krig än hotar freden?

Svar: Naturligtvis.

Fråga: Bör Förenta Staterna och Sovjetunionen utforma en gemensam långsiktig biståndspolitik för folken i Fjärran Östern?

Svar: Jag menar att det framför allt skulle vara nyttigt om det vore möjligt. Under alla omständligheter är vår regering beredd att fullfölja en gemensam politik med Förenta Staterna i frågor rörande Fjärran Östern.” (Stalin: For Peaceful Coexistence, International Publishers 1951, sid 28-30)

Fjärran Östern, det är Indokina det. När intervjun gavs hade befrielsekriget mot fransmännen redan börjat. Ho Chi Minhs regering som upprättades i augusti 1945, erkändes inte av Sovjetunionen förrän 1950. Stalin ville upprätta en internationell polisstyrka för att slå ner den koloniala revolutionen! Något sådant vågade Chrusjtjov aldrig föreslå.

Hur förhöll sig Stalin till ”kärnan i sovjetrevisionismen”, d v s ”teorin om produktiv-krafternas och ekonomins överordnade betydelse över klasskampen och politiken”? I skriften Om den dialektiska och historiska materialismen – som ingår i KFMLr:s grundcirkel! – ger Stalin klart besked:

”Sådant samhällets produktionssätt är, sådant är i huvudsak också själva samhället, sådana är dess idéer och teorier, dess politiska åsikter och institutioner.” (Leninismens problem, sid 840)

Produktionssättet utgörs enligt Stalin av ”såväl samhällets produktivkrafter som också människornas produktionsförhållanden”. Vilket är sambandet mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden?

”Produktivkrafterna är alltså produktionens rörligaste och mest revolutionära element. Till en början förändras samhällets produktivkrafter och sedan – beroende av dessa förändringar och i överensstämmelse med dem – förändras människornas produktionsförhållanden, människornas ekonomiska förhållanden.” (Leninismens problem, sid 842. Kursiverat av Stalin.)

Så ligger det till. Stalin var sovjetrevisionismens banérförare. Och hans revisionistiska smörja lärs ut och sprids av KFMLr. Alla som vill blir medlemmar i KFMLr måste studera och skriva under på Stalins ”marxism”.

Det intressanta med KE:s artikel är inte hans kamp mot marxismen, eller ens hans kamp mot den av Stalin reviderade ”marxismen”. Det intressanta är att KE – liksom hela KFMLr:s ledning – för denna kamp under hänvisning till Marx, Lenin och Stalin. Hur kan det komma sig?

Det är ju lätt att se att Marx, Lenin och Stalin behandlas av KFMLr som auktoriteter. Deras skrifter har förvandlats till ett förråd av lämpliga citat som plockas fram vid behov för att stötta upp Baudes och hans hantlangares funderingar. KFMLr:s ledning har ingen egen auktoritet och de måste därför låna Marx, Lenins och Stalins auktoritet och genom lämpligt valda citat försöka framställa sin egen småborgerliga politik som en revolutionära politik, grundad på den vetenskapliga socialismen. Det viktiga för KFMLr – liksom för Stalin på sin tid – är inte det vetenskapliga innehållet i marxismen utan att få en marxistisk legitimering av sina fördomar. Vi har ju redan sett hur KE går till våldsam attack mot Stalins politiska ståndpunkter och samtidigt höjer honom till skyarna som en stor marxist. Vi skall nu ge ett exempel på hur KE behandlar Marx och Lenin.

KE använder följande Lenincitat:

”Om vi inte haft vår ‘apparat’ (den proletära staten, KE:s anm.) skulle vi för länge sedan gått under. Om vi inte fört en systematisk och hårdnackad kamp för att förbättra apparaten kommer vi att gå under innan vi skapat basen för socialismen.”

Som alla kan se talar Lenin om att den proletära staten är en förutsättning för att skapa basen för socialismen, och om man tänker efter en sekund inser man att ett land inte kan vara socialistiskt innan ens basen för socialismen har skapats. Men KE tolkar citatet på sitt eget vis:

”Som vi ser ställer både Lenin och Stalin frågan så: De kapitalistiska elementen inom ekonomin dominerar ännu över de socialistiska. Ändå råder ej kapitalism utan socialism.(!) Hur kan det komma sig? Jo, statsmakten befinner sig i proletariatets händer.” (1)

Som vi ser försöker KE använda Lenins auktoritet för att bygga under en ståndpunkt som är rakt motsatt Lenins egen!

På samma sätt behandlas Marx.

”Men låt oss se hur Marx definierar borgaren. Borgare är den som tillägnar sig och förfogar över produktionsresultaten. Marx säger aldrig att borgaren är den som äger produktionsmedlen.”

Här har KE inte lyckats hitta något citat som ens har en avlägsen likhet med det han vill påstå. Det är inte så underligt. Ty KE förvandlar alla samhällen till borgerliga samhällen. Som KE ser saken var slavägaren borgare, feodalherren var borgare och i det klasslösa samhället blir alla borgare! Ty slavägaren tillägnade sig och förfogade över slavens produktionsresultat o s v. Det är ett hån mot marxismen att tillskriva Marx något så vidunderligt.

KFMLr och dess tvilling SKP har inget med den kommunistiska rörelsen att skaffa. De är två småborgerliga gäng som försöker vinna auktoritet genom att kalla sig marxister. Dessa bedragare bör drivas ut från den politiska arenan, ju tidigare desto bättre.

Woland [=Wolrad Bode]

Not

Det är en ledande tes i KE:s undermåliga artikel att socialismen upprättades i Sovjet redan 1917. På ett annat ställe i sin artikel skriver han:

”Hur kunde det vara att trots att de kapitalistiska elementen dominerade över de socialistiska i ekonomin, så rådde socialism i Sovjetunionen.” (s 51)

Det har aldrig varit Leninismens ståndpunkt att socialismen upprättades i Sovjet 1917. Däremot upprättades proletariatets diktatur och ett övergångssamhälle.

För att understryka detta faktum ska vi ge några Lenin-citat:

Ingen som sysselsatt sig med frågan om Rysslands näringsliv har, skulle jag tro, förnekat dess övergångskaraktär. Ingen kommunist har heller, skulle jag tro, förnekat att uttrycket ”Socialistiska sovjetrepubliken” innebär, att sovjetmakten är besluten att förverkliga övergången till socialismen men ingalunda att de nuvarande ekonomiska förhållandena erkännes som socialistiska. Vad betyder då ordet övergång? Betyder det inte, i tillämpning på näringslivet, att det nuvarande systemet innehåller element, delar och fragment av både kapitalismen och socialismen? Var och en medger att det är så. (Lenin, Valda Verk II:2, s 553-4)

Socialismen innebär klassernas avskaffande. Proletariatets diktatur har gjort allt vad den kunnat för att avskaffa klasserna. Men klasserna kan inte avskaffas med en gång.

Och klasserna är kvar och kommer att förbli kvar under den proletära diktaturens epok. Diktaturen blir onödig när klasserna försvinner. Utan proletariatets diktatur kommer de inte att försvinna. (A.A., s 293)

Så länge klasserna finns till är klasskampen oundviklig. Under övergångstiden från kapitalism till socialism är tillvaron av klasser oundviklig och Rysslands kommunistiska partis program fastställer fullt bestämt att vi endast tar de första stegen i övergången från kapitalismen till socialismen.(A.A. s 649)

Av ovanstående torde vem som helst inse att KE:s ståndpunkt inget har att göra med marxismen och leninismen. Inte ens de Lenin-rader KE själv citerat stödjer KE:s påstående.

Vi ger KE ett gott råd: Plugga in leninismens elementa innan du skriver nästa artikel. Det skulle nog vara bäst både för dig själv och för den revolutionära rörelsen i dess helhet.

Pratmakare som ingenting vet men som ändå inbillar sig vara ”teoretiker” och därför utdelar pekpinnar åt andra, sådana uppblåsta nollor bör bemötas med vad de förtjänar: förakt!

Förutom att KE inte ens lärt sig de mest elementära marxist-leninistiska begreppen, så är hans faktakunskaper om det nutida sovjetiska samhället inte mycket bättre. Okunnigheten om planens och profitens roll i Sovjetekonomin är snarast skrämmande. Ett råd: Om KE eller någon annan i KFMLr ändå framhärdar i sina försök att ”bevisa” att Sovjetunionen är kapitalistiskt, så vore det bättre att studera t ex C Bettelheims analyser lite grundligare. Eller varför inte direkt skriva av honom, i stället för att svamla ihop egna ”analyser”?