Ur Fjärde Internationalen 1-2/74

H H Ticktin

De sovjetiska intellektuellas politiska ekonomi[1]

Det har kommit en stadig ström av uttalanden och mer utförlig litteratur från den sovjetiska ”underjordiska” rörelsen, som myndigheterna har besvarat med ökad förföljelse. Det är emellertid viktigt att förstå att förtrycket i Sovjet varierar allt efter de oppositionellas social­grupp och synpunkter. Förtrycket av vänstern – de som är genuina marxister och de som vill att arbetarklassen ska ta makten – har förändrats mycket litet sedan de dagar då vänster­oppositionen blev fysiskt likviderad på 30- talet.[2] Nu som då är inget brott värre än att vara ”trotskist”. Regimens attityd mot vänstern visas av dess mycket ondskefulla behandling av dem som är genuina marxister.

Rättegångarna är inte publicerade eller kända och domarna är hårda. Det är tillräckligt att deltaga i en studiecirkel kring de svåråtkomliga verk av Plechanov eller Djilas, Den nya klassen, för att få ett fängelsestraff. Det är omöjligt att uppskatta vänsterns styrka eftersom den inte vänder sig till borgarna i väst för att få stöd, inte heller lämnar landet.

På grund av befolkningens uppsplittring delas vänstern upp i flera små enheter som bryts upp av KGB nästan med en gång de har bildats. Således är Amalriks beskrivning av de olika grupperna i Sovjet tvivelaktig av två skäl:[3] För det första så kunde han bara i likhet med alla andra i det sovjetiska samhället, exklusive KGB, ha baserat sina slutsatser på ett mycket litet urval av samhället. För det andra, eftersom han inte är marxist själv kan han inte skilja mellan de grupper som endast använder marxistiskt språk och de som är för arbetarklassens makt. Med andra ord har han fel när han beskriver vissa grupper som fel när han beskriver vissa strömningar som marxist-leninistiska. Hans exempel är närmare den tidigare Jevtusjenko, som bäst kan beskrivas tillhöra elitens vänster.[4] Det är därför som de har blivit lättare tolererade.

Frånsett en oppositionells speciella åsikter, så bestäms straffet av hans sociala grupp­tillhörighet. Sålunda har Sacharov blivit dubbelt skyddad, både genom sin sociala position och sina liberala eller högerinriktade åsikter. Detta betyder inte att han inte bestraffas eller att den styrande eliten inte skulle vilja se honom tystad. Det bör dock noteras att det bara är under det sista året som han blivit ett problem för elitens utrikespolitik, och förföljelsen av honom hittills, i sig oförsvarbar, är mild jämfört med vad som pålagts andra.

Av detta exempel följer klart att det finns en tredje faktor som bestämmer bestraffningen av oppositionella. Den typ av handlingar som de oppositionella genomför har avsevärd betydelse. De som tar till vapen eller som handlar på uppdrag av någon främmande underrättelseorganisation (Penkovskij) eller som klart samarbetar med organisationer som NTS, får ett hårt straff. Om vi utesluter dem som tar till vapen och dem som på ett eller annat sätt handlar för främmande makter, så är de grundläggande faktorerna som bestämmer förtryckets art, social position och ideologi.

Den viktiga förändring som genomfördes av Chrusjtjov på uppdrag av eliten, var att ge det övre skiktet, vars medlemmar hade lidit åtskilligt under Stalin, större självständighet gentemot den hemliga polisen. Medan frågan om lojalitet mot regimen under Stalintiden var av viss vikt, så tedde sig förföljelser under 50-talet av den nya växande eliten, som kommit till under perioden efter 1917, ekonomiskt improduktiva förutom att de kunde vara politiskt och personligt oacceptabla.[5] Vid tiden för Stalins död innebar elitens ökade storlek och relativa stabilitet att det inte längre fanns behov att ge den hemliga polisen fria händer. Detta, åtminstone om eliten var enig (som den klart fortfarande är) om behovet att ha en elit. Detsamma kan inte sägas om resten av samhället. Därför kunde det inte för det övriga samhället bli någon förändring vad gäller den hemliga polisens allmänna kontroll, fastän den form som denna tar har förändrats. Om tidigare människor blev avrättade i masskala eller sattes i fängelse för ett skämt, så upphörde detta. Förtrycket tar sig nu mera subtila former genom avskedanden, deportationer, karriärhinder, svårigheter att få arbete eller komma in på en utbildningsinstitution. Ekonomin baseras inte längre delvis på arbetskraft i läger, men människor ur arbetarklassen eller den vanliga intelligentian som deltar i märkbara protester sätts fortfarande i fängelse eller genomlider ett värre öde.

Konkret betyder detta att Litvinov blir utvisad medan andra sätts i fängelse: Sacharovs familj har drabbats och Rostropovitj har fått sitt pass indraget för en tid. De ”vanliga” oppositionella i Ukraina förlorar sin frihet och t o m sina liv. Det viktiga är inte att vissa oppositionella som tillhör eliten eller nästintill är utsatta för förtryck, utan att förtrycket av dessa är mindre än det skulle vara om de inte tillhörde denna sociala grupp. Otvivelaktigt kommer en medlem av eliten som uppmanar främmande makter att anfalla Sovjetunionen, eller som är marxist – vare sig trotskist, maoist eller vad som helst – att upptäcka att han till sist hamnar i ett läger. En vanlig medlem av intelligentian eller en arbetare som är inblandad it om fredliga protester mot regimen kommer troligtvis att få fängelsestraff och hans marxistiska oppositionella kollega får ett ännu strängare straff.

Om någon tvivlar på denna beskrivning av regimens attityd, så titta på de större biblioteken i Sovjetunionen. Undersök vilken litteratur som är ansedd som farlig. Man kommer inte att finna någonting skrivet av de stora namnen från 20-talets Sovjet, och mycket litet av de stora västerländska marxisternas verk, vilkas åsikter inte överensstämmer med den nutida ortodoxin. Bucharin förekommer inte ens i den sista Sovjetencyklopedin[6], medan nutida utfall på trotskismen och den västerländska vänstern har blivit så omfångsrika att man skulle kunna tro att den sovjetiska ungdomen skulle strömma i massor till Fjärde Internationalen om inte den sovjetiska pressen varit så vaksam.[7]

Å andra sidan översattes Samuelssons ekonomiska lärobok för nästan tio år sedan, samtidigt som många nutida västerländska ekonomiska verk finns tillgängliga i Leninbiblioteket och diverse andra bibliotek. Samma sak gäller för andra områden som t ex sociologi. Alltså, borgerlig litteratur finns tillgänglig men inte marxistisk. Det är inte så konstigt. En marxistisk analys av Sovjetunionen skulle bli kritisk för mot regimen. Den skulle tala för att kasta regimen över ända och ersätta denna med ett klasslöst, icke elitstyrt samhälle. Den skulle också peka på behovet att organisera den potentiellt mest betydelsefulla gruppen i samhället, arbetarklassen.

Den västerländske borgerlige kritikern accepterar behovet av en regerande klass eller elit. Förändringar är enligt deras åsikt i varje fall normalt en gradvis förändring. Borgerliga metoder att sköta en fabrik överensstämmer med den sovjetiska elitens åsikter och p g a detta är funktionalistisk ekonomi och sociologi inte helt och hållet oacceptabla. Det kan invändas att Marx själv inte var någon kompromissmakare när det gäller den revolutionära metoden, att han är subversiv och att hans verk trots detta har stor spridning. Detta är sant, men det bör noteras att Marx arbeten inte alltid varit så lättillgängliga. Många av de bästa introduktionerna har inte kommit i nytryck på 30 år. Det var ingen händelse att det tog 40 år att resa Marx­statyn i centrala Moskva. Hur som helst är hans arbeten lättillgängliga i dag och utgör en motsägelse till regimen. Problemet är dock inte allvarligt eftersom Marx metod inte är lätt att lära sig under några omständigheter. Men det är speciellt svårt att förstå skillnaden mellan form och innehåll för någon som lever under en regim som brukar eller snarare missbrukar marxistiskt språkbruk. Vad som är farligt är tillämpningen av den marxistiska metoden på verkligheten och det är därför som den är satt utanför lagens gränser. Det allmänna resultatet har beskrivits av en gammal bolsjevik som ett samhälle där det är svårare att argumentera för socialismen än under den förrevolutionära perioden.

Utvecklingen av den allmänna opinionen i Sovjetunionen de 20 senaste åren har bestått i en konstant högervridning. Om det år 1956 förekom klara tecken på en intellektuell marxistisk färgning blev under Chrusjtjovperioden socialdemokratin den dominerande strömningen. Sacharovs utveckling är typisk för hela intelligentian och däri ligger hans stora betydelse.[8] Hans första essä hade en mer eller mindre naiv socialdemokratisk inriktning.[9] Den teknokratiska, elitmässiga attityden i detta arbete var också ganska typisk för mycket som skrevs av andra intellektuella. Dock var detta elittänkande ofta färgat av respekt för de vanliga människorna.

Detta märks t ex i Solzjenitsyns verk.[10] Men intelligentians pessimism fördjupades av de misslyckade försöken till införande av marknadsekonomi under Kosygin 1965, och den mycket långsamma ökningen av levnadsstandarden under 60-talet kombinerat med det ökade förtrycket som följde på de ökade missnöjesyttringarna. Resultatet har blivit att anti­socialistiska åsikter som hävdats av Solzjenitsyn och Sacharov har blivit mycket spridda. Man beklagar att Oktoberrevolutionen ägde rum.[11] Länder i väster som tidigare dyrkades för sin höga levnadsstandard tas nu som exempel på vad kapitalismen skulle kunna göra för Sovjetunionen.[12] Nixon tycks ha blivit varmt mottagen av intelligentian under sitt besök i Sovjetunionen. Att Solzjenitsyn tillrättavisar intellektuella som fördömer rasism och regimerna i Grekland och Spanien för att de inte förstår det verkliga förtrycket som det exemplifieras av Sovjetunionen[13] är verkligen en typisk åsikt för många i eliten och den högre intelligentian. Det klaraste exemplet, där nästa steg är fascism, har varit Sacharovs outtalade stöd för den chilenska militärregimen.[14] Även om en studie av Samizdat inklusive ”Krönika över samtida händelser” visar att det finns en spridning på åsikterna från marxistiska till vad som bara kan beskrivas som slavisk fascism, är den mest framträdande åsikten liberal eller prokapitalistisk.[15]

Det finns de som menar att de sovjetiska intellektuellas längtan efter kapitalism bara är en återspegling av befolkningens förvirring. Denna förvirring är beroende av en icke enhetlig censur, eller mer allmänt uttryckt, av att befolkningen är uppsplittrad. Vänsteralternativet har liten dragningskraft bl a därför att det inte utövar makten i något land. Det tycks finnas några få beundrare av den kinesiska modellen, men så länge kineserna fortsätter hylla Stalin och därigenom accepterar massterrorn, så kan regimen mobilisera befolkningen bakom sig i antikinesiska kampanjer, hur grundlösa dessa än må vara. Den nya vänsterns idéer är så förvrängda att de är oigenkännbara och den nya vänsterns företrädare karikeras som galna intellektuella som ägnar sig åt att leka med bomber.[16] Men förtvivlan över världens framtid behöver inte i sig nödvändigtvis göra att den vanlige intellektuelle – som olyckligtvis är fallet – är emot arbetarklassen, opponerar sig mot hjälp till Vietnam[17], eller kräver att USA skall stoppa den kommunistiska fanatismen innan världen faller helt i dess armar.[18]

Den sovjetiska intelligentians socioekonomiska ställning

De nio miljoner högutbildade tillhör åtminstone två socioekonomiska grupper, som vi kan kalla den övre resp. vanliga intelligentian. Den övre innefattar akademiledamöter, professorer, kända författare och artister, medicinska specialister, en stor del av fabriksledningarna såväl som många i den politiska och militära hierarkin. De är mycket privilegierade och utgör en stor och expanderande del av eliten. Som varje undersökning visar, styrs partiets övre skikt av denna intelligentia. På grund av att västerländska högerinriktade akademiker och andra av samma sort sympatiserar med åsikterna hos vissa medlemmar av den högre intelligentian, så blir de alltid lika grovt provocerade av konstaterandet att dessa intellektuella tillsammans med politbyrån utgör eliten.[19] I egenskap av sin socioekonomiska position är de den del av regimens övre skikt eller elit, men samtidigt är det nödvändigt att här skilja mellan den styrande eliten och den som inte är omedelbart och direkt inblandad i att fatta de viktiga politiska besluten i samhället (Detta är i princip samma som skillnaden mellan styrande och icke styrande delar av den härskande klassen i kapitalistiska länder.)

Varje elit eller härskande klass delegerar den direkta politiska maktutövningen och detta medför två effekter. För det första, när det finns uppdelningar och motsättningar i samhällets styrande grupp, måste en del tvinga sin vilja på de andra. De metoder som används beror på vilken nivå motsättningen och spänningen ligger på, både inom den styrande gruppen och mellanklasserna eller grupperna. För det andra, individer (till skillnad från grupper) måste acceptera eller förkasta en åtgärd som påstås vara i deras intresse, men de kan inte påverka den. Således måste en enskild fabriksstyrelse i väst som är emot priskontroll t o m med alla möjligheter som ges att undkomma den acceptera den, eller om de förkastar den ta konsekvenserna.

I Sovjetunionen verkar båda dessa faktorer. Å ena sidan har den delen av den högre intelligentian som inte är styrande, sina egna krav – yttrandefrihet, utlandsresor och utländsk valuta, högre och tryggare levnadsstandard för sina familjer. Dessa krav kan inte statsapparaten gå med på. Detta beror inte på att de själva inte kan stödja kraven. I stället finns det många tecken på att individuella medlemmar av regeringsmaskinen gör detta.[20] Problemet med att styra är fortfarande att handskas med samhället som en enhet och att undvika den explosiva situation som kan utvecklas om man tillgodoser kraven från de övre skikten i samhället på bekostnad av de med nödvändighet oartikulerade kraven från arbetarklassen. Som ett resultat av detta, måste man hålla tillbaka de intellektuellas krav. Man har lärt läxan från Polen. När denna grupps protester har liten politisk betydelse kan de lugnt tillåtas. Men när protesterna innebär tryck genom utländska intressen eller direkta former av organisering, så måste någon form av åtgärd vidtagas, om än motvilligt. Även om det är troligt att bara hemliga polisen är emot yttrandefriheten i princip, så kommer ingen i regeringen att tillåta det, om detta leder till en instabil situation. Eftersom (vilket vi tidigare påvisat) systemet bara överlever på grund av sin totala uppsplittring av befolkningen, så skulle det att man tillfredsställer många intellektuellas krav resultera i en situation fylld av fara för regimen och de intellektuella.

För att skydda sina kollektiva privilegier måste de hållas tillbaka, både som påtrycknings­grupp och individer. Eftersom eliten, enligt min uppfattning, är i stort sett överens med mycket av den högre intelligentians program, men på grund av rädsla för konsekvenserna inte kan fullfölja det, drivs eliten till att tillfredsställa både den vanliga och högre intelligentian genom indirekta medel.

Således, när det gäller yttrandefriheten är det ingen händelse att debatten om ekonomin har fortsatt med oförminskad styrka. Naturligtvis uttrycks inga vänsteråsikter, men det finns en stor mängd elitinriktade arbeten som ger lösningar som varierar från administration baserad på en komplex allomfattande datamaskinsmodell till den fullständiga marknadsekonomin. De sociologiska böckerna i Sovjet visar också mycket olika inriktningar, även om de naturligtvis inte berör själva eliten. Dessutom har eliten, på grund av att de inte kan använda marknaden för att öka de intellektuellas inkomster offentliggjort att under den nuvarande femårsplanen ska framför allt de intellektuellas inkomster öka.

Den planerade ökade tillgången på konsumtionsvaror har störst betydelse för de intellektuella, eftersom de är den grupp som lättast kan komma över dem. Elitens väg har träffande beskrivits som ”Pepsi Cola-generationens väg. Få eftergifter vad gäller yttrandefriheten ersätts med försök att tillfredsställa de intellektuellas materiella fördomar. Det stora problemet är att de inte kunnat leverera mycket annat än Pepsi-Cola. Många tycker naturligtvis att staten kunde vara mer effektiv och opponerar sig ljudligt, medan staten använder gamla beprövade medel att styra såsom nationalism och antisemitism, för att fortfarande få stöd. Resultatet blir att staten, både med och mot sin vilja, gör sig till ovän med delar av intelligentian, inklusive den del som tillhör eliten.

Hursomhelst så drabbas inte eliten av samma former av förtryck som resten av befolkningen. Den kan få tag i förbjudna skrifter. De kan se förbjudna filmer på speciella biografer, och straffas inte för att de samlar på verk av underjordiska konstnärer. Vidare så behöver inte eliten följa påbuden från det intellektuella eller konstnärliga kotteri som för tillfället dominerar de offentliga institutionerna. Men inte desto mindre kan de konstnärer som står emot dessa kotterier bli kända som oppositionella, fastän de kan stödjas av delar av eliten. Resultatet blir därför att den regerande eliten ofta offentligt tar avstånd från handlingar som utförs av dess egna medlemmar. När samma personer offentligt smädar vissa författare och privat stöder dem, när samma personer attackerar privat företagsamhet och köper kläder i svarta börs-butiker, så verkar systemet kunna leva vidare bara därför att den regerande eliten är rädd för att ändra det.

Jag har framfört uppfattningen att eliten skulle vilja tillfredsställa intelligentians krav men inte lyckas med det. Orsaken ligger i samhällsstrukturen och intelligentians socioekonomiska position. Denna i sin tur återspeglar i sista hand denna grupps förhållande till produktions­medlen. Det tycks mig som jag påpekade i artikeln ”Slöseriets politiska ekonomi”, att även om eliten administrerar ekonomin så har den varken kunnat upprätta ett privat ägande av eller etablera en verklig kontroll över produktionsmedlen. För att visa att de har denna kontroll, måste man visa att verklig planering existerar i Sovjetunionen. Men i verkligheten så uppfylls sällan deras planer enligt intentionerna, utom i en partiell och förvrängd form. Ett bra exempel är misslyckandet med att bryta ekonomins beroende av producentvarorna och förvandla den till en ekonomi inriktad på konsumtionsvaror. Oförmågan att tillfredsställa de egna kraven är bara en återspegling av deras allmänna brist på kontroll över samhället.


Noter:

[1] Denna artikel översatt från Critque nr 2.

[2] För en redogörelse för likvideringen av trotskisterna, se Joseph Berger: Shipwreck of a Generation, Harvill Press, London 1971, s 96-8.

[3] A. Amalrik: ”Will the USSR survive until 1984?”, tidskriften Survey hösten 1960.

[4] Se Jevtusjenko, Precocious Autobiography, Penguin, London 1965, s 88, där han bl a säger: Stalins ”största brott var att han förstörde ‘the human spirit’”. På något sätt har han också undvikit arbetarklassen i sin bok.

[5] Fängslandet av Kalinins och Molotovs hustrur är ett av de mest groteska exemplen på de medel som användes under denna period för att kontrollera det sovjetiska samhällets högsta skikt.

[6] Bol’sjaja Sovjetskaja Entisikipedija, tredje upplagan, Moskva 1971, Vol 4.

[7] Böcker som ”Trotskismen, leninismens fiende”, Moskva, Politizdat 1968, har följts av mängder av artiklar liknande M. Basmanovs i Literaturnaja Gazeta (4.4 1973 s 14), vilken rubriceras: ”Maktlösa bomber, vems intressen tjänar ‘revolutionär extremism’?” Artikelns avsikt är att smutskasta alla vänstergrupper – trotskistiska, anarkistiska och maoistiska – och beteckna dem som galningar som kastar bomber. Eftersom tidningen inte har stor spridning i väst, så är uppenbarligen avsikten att påverka hemmaopinionen. 1968 års referenser till Cohn-Bendit och Marcuse som varulvar hänför dem till samma kategori som Sinjavskij och Daniel.

[8] I ett brev till redaktören för New Statesman (26.10 1973) säger L Vladimirov i ett svar på tidigare argument att en ”katastrofal klyfta tycks öppna sig mellan radikala oliktänkande och huvuddelen av den sovjetiska intelligentian”: ”I själva verket dyrkas Solzjenitsyn, Sacharov och andra oliktänkande av den sovjetiska intelligentian – och detta i en utsträckning som, man måste se för att tro vara sann – och det finns överhuvud taget ingen klyfta”. Hur mycket vi än före drar att tro att han har fel, så finns det inget bevis på motsatsen.

[9] A. Sacharov: Progress, Co-existence and Intellectual Freedom, Penguin, London 1968.

[10] Detta är speciellt tillämpbart på hans tidigare böcker, i synnerhet i relation till bönderna.

[11] Se t ex den populära Sovjetpoeten Galichs dikter i hans diktsamling Pokolenija Obrechennjkli, där han angriper Lenin, Engels och alla socialister som utifrån oktoberrevolutionen ville införa ett nytt samhälle. Hans stora popularitet visar de antimarxistiska känslornas styrka.

[12] Sådana är artiklar som skrivits i de förbjudna Samizdat-verken (samizdat=”utgiven själv”) av Kazakov och Babusjkin.

[13] New York Review of Books 4.10 1973: Intervju med Solzjenitsyn.

[14] Se brevet till redaktören för den brittiska dagstidningen The Guardian (3.10 1973) av Mark Cook. Sacharovs anmärkningar rapporterades aldrig i den engelska pressen.

[15] Se, som ett exempel, Chronicle of Currents Events nr 17.

[16] Se not 7.

[17] Detta kom t ex fram i det angrepp på hjälpen som gjordes i ”Appellen till arbetarna”, ett dokument som gavs ut för två år sedan.

[18] Se Sacharovs anmärkning: ”...som ett resultat skulle hela världen avväpnas och stå inför vår okontrollerbara byråkratiska apparat.” Times, London 5.9.1973

[19] Jag har definierat intelligentian som alla de som har högre utbildning. Eliten definierar jag de som leder administrationen och som är associerade med den, ideologiskt eller teknologiskt etc. Det bör sägas att ingen författare kan nå framgång utan administrationens samtycke, och när han väl blivit framgångsrik utövar han ett stort inflytande på utgivningen.

[20] Se t ex The Political Diary, från vilken utdrag har dykt upp på engelska, som i t ex Survey sommaren 1972. Poängen är att det är en kritisk tidning som skrivits av administratörer i mellanställning.