Ur Fjärde Internationalen 3/74

Martin Fahlgren

Leninism eller centrism i enhetstaktiken

Förbundet Kommunist har under hela sin existens varit oförmöget att utveckla en systematisk politisk kritik av RMF. I stället har förbundet lagt sig till med en struntförnäm attityd parad med stickkommentarer och buskagitation. Nu har organisationen ändrat sig. I nr 15 av FK:s teoretiska organ Kommunist behandlas RMF i tre av artiklarna. Av dessa tre har vi t o m förärats en egen som under rubriken ”Leninism eller trotskism i enhetstaktiken” försöker göra upp med RMF:s enhetsfronttaktik. Detta är utmärkt! För första gången drar FK blankt.

Blev vi överväldigade av detta vapenskrammel? Nej, snarare blev vi förstärkta i vår tidigare värdering av FK:s teoretiska oförmåga att ge sin antitrotskism kött på benen.

I den här artikeln har vi synat detta FK:s första ordentliga försök att ”göra upp” med en aspekt av vår politik. Men vi har inte inskränkt oss till det. Kommunists 2 ½ sidor om vår enhetstaktik är inte i sig värda ett svar på flera sidor. Den föreliggande artikeln syftar därför längre.

De problem som FK ytligt har vidrört i sin artikel ställer nämligen frågor av mer allmänt intresse för politiskt avancerade arbetare och dessa har vi tagit till utgångspunkt för en diskussion av element i den leninistiska strategin och taktiken som ofta har varit totalt frånvarande i debatten.

De frågeställningar vi berör hoppas vi ska inspirera till en givande debatt. Vi hoppas att provocera, inte bara FK, utan också andra delar av vänstern. Ta artikeln som en utmaning!

”Utan en revolutionär teori kan det inte finnas en revolutionär rörelse.” (Lenin)

Än slank dom hit, än slank dom dit

Den ledande tesen i Kommunist är att RMF inte baserar ”sin påstådda enhetstaktik på en konkret analys” utan enbart ”övertagit vissa resolutioner” från Komintern på 20-talet. Mot detta uppställs FK:s analys av samhällsläget: ”Om RMF lever avskilt från klasskampen så gör inte Förbundet Kommunist det. Tvärtom, själva grunden för vår enhetstaktik är vår analys av samhällsläget”. (Kommunist, s 36)

Var återfinner vi då denna konkreta analys av samhällsläget”? Inte i FK:s grundsatser i alla fall. Inte heller i Kommunist, där man i samma nummer som det vi citerar ur finner följande (på sid 11): ”Det som fortfarande är den stora bristen är att vi saknar en acceptabel analys av läget och utvecklingen i världen och Sverige.” (Kommunists kursiv). Och i Arbetarkamp 5/74 får vi veta att ”lägesanalysen dras i gång...”.

RIDÅ. Här skulle vi egentligen kunna sluta, eftersom Kommunists kritik därmed faller ihop som ett korthus. Men som vi tidigare sagt reser denna kritik frågor där svaren måste ställas på en stabilare grund än en hög kortlappar.

Komintern och enhetsfronttaktiken

Kommunist påstår att Komintern skapade den proletära enhetsfronten i ”en period av defensiv, av försvarskamp för arbetarklassen, för att sätta stopp för bourgeoisins reaktionära anstormning. Och därför hade kommunisterna till målsättning att ”försvara så många av de positioner de tillkämpat sig som möjligt, och söka dämma upp fanflykten till reformismen”. (Kommunist, s 36)

Med denna beskrivning vill FK styrka tesen att enhetsfronttaktiken i dag inte kan ställas på liknande sätt som Komintern gjorde. Detta eftersom ”samhällsläget” då var helt annorlunda (”defensivt”) i motsats till nu, där det är frågan om en ”offensiv” och ”det gäller att på alla områden flytta fram arbetarklassens positioner). (Kommunist s 36)

Vi återkommer till dagsläget och dess konsekvenser för tillämpningen av enhetsfronttaktiken, men låt oss stanna ett tag vid FK:s beskrivning av Kominterns politik.

Vi påstår att Kommunists framställning av omständigheterna kring, och syftet med, enhetsfronttaktiken är felaktig.

Det är riktigt att den proletära enhetsfronten skapades i ett läge då den tidigare ”revolutionära offensiven” var bruten och att det gällde att möta bourgeoisins offensiv. Men Komintern hade inte bara ”defensiva” syften med sin enhetsfronttaktik. Tvärtom var det en taktik som syftade till att samla arbetarklassen i försvarsstrider som i och med att den kom i rörelse skulle kunna omvandlas till offensiv.

Detta är lätt att bevisa med ett par Kominterncitat:

”I de allmänna förhållanden i vilka arbetarrörelsen nu befinner sig, kommer varje allvarlig massaktion, även om den enbart utgår från delkrav, ofelbart att ställa revolutionens mer allmänna och grundläggande frågor på dagordningen. Det kommunistiska avantgardet kan bara vinna om de nya arbetarskikten genom sina egna erfarenheter övertygas om reformismens illusioner och kompromissmakeriets framtida öde.” (Den proletära enhetsfronten, s 11)

”Enhetsfronttaktiken är kommunisternas erbjudande av gemensam kamp med alla arbetare som tillhör andra partier och grupper och med alla partilösa arbetare i och för försvarandet av arbetar klassens mest elementära livsintressen gentemot bourgeoisin. Varje kamp för det minsta dagsaktuella krav utgör en källa till revolutionär upplysning och skolning, ty kampens erfarenheter kommer att övertyga arbetarna om revolutionens oundviklighet och om kommunismens betydelse.” (A A s 46)

Enhetsfronttaktiken förutsatte således inte att arbetarna var hänvisade till att bara föra en defensiv kamp. Tvärtom hade Komintern målsättningen att med denna taktik sätta arbetarklassen i rörelse och i och under denna klasskamp skulle arbetarna revolutioneras och kommunisternas positioner stärkas.

Det är en ren lögn att påstå att syftet var att ”söka dämma upp fanflykten till reformismen”! Enhetsfronttaktiken syftade till att öka fanflykten från socialdemokratin till kommunisterna!

Ett annat exempel på en förvrängning av Kominterns linje återfinns i följande uttalande: ”I vissa fall kunde även stöd till ‘arbetarregeringar’ (d v s av socialdemokrater dominerade regeringar) tänkas”. (Kommunist s 36)

Med detta vill Kommunist styrka sitt påstående att Kominterns enhetsfronttaktik endast syftade till defensiv. Man vill att läsaren ska tänka ungefär så här: ”Om kommunisterna tom kunde stödja en socialdemokratisk regering, då måste de verkligen ha intagit en defensiv position.” [1]

Kommunists beskrivning av Kominterns linje är falsk eftersom man inte redogör för vilket innehåll Komintern gav parollen om ”arbetarregering”. Målsättningen med parollen om ”arbetarregering” var att i enhetsfronttaktikens tecken ge en övergångsparoll som skulle kunna leda till proletariatets diktatur!!! (är detta defensivt??). För att en gång för alla likvidera Kommunists milt sagt slappa tolkning av Komintern ska vi citera ett längre avsnitt ur Kominterns ”Teser om Internationalens taktik”:

”Som allmän propagandaparoll kan kravet på arbetarregering (ev. arbetar- och bonderegering) användas nästan överallt. Men som aktuell politisk lösen har arbetarregeringen den största betydelsen i de länder där det borgerliga samhället befinner sig i en särskilt osäker situation, där styrkeförhållandena mellan arbetarpartierna och bourgeoisin sätter avgörandet av regeringsfrågan på dagordningen som praktisk nödvändighet. I dessa länder blir parollen ‘arbetarregering’ en oundviklig slutsats av hela enhetsfronttaktiken.

II Internationalens partier söker i dessa länder ‘rädda’ situationen genom att propagera för och förverkliga en koalition mellan bourgeoisin och socialdemokratin. De senaste försöken av några partier inom II Internationalen (t ex i Tyskland) att tillbakavisa ett öppet deltagande i en sådan koalitionsregering och samtidigt i smyg genomföra den, betyder endast en försiktighetsmanöver gentemot de protesterande massorna – ett ännu mera raffinerat bedrägeri mot arbetarna. Mot en öppen eller maskerad borgerlig-socialdemokratisk koalition ställer kommunisterna enhetsfronten av alla arbetare och en koalition av alla arbetarpartier på det ekonomiska och politiska området till kamp mot den borgerliga makten och för dess slutgiltiga störtande. Genom en förenad kamp av alla arbetare mot bourgeoisin skall hela statsapparaten komma i arbetarregeringens händer och därigenom skall arbetarklassens position stärkas.

Arbetarregeringens mest elementära uppgifter måste vara att beväpna proletariatet, att avväpna de borgerliga kontrarevolutionära organisationerna, att införa en produktionskontroll, att lägga huvudparten av skattebördan på de rikas skuldror och att bryta den kontrarevolutionära bourgeoisins motstånd.

En sådan arbetarregering är möjlig blott om den födes genom massornas egen kamp och stöder sig på kampdugliga arbetarorgan, vilka skapas av de undertryckta arbetarmassornas understa lager. Även en arbetarregering som uppstått genom en parlamentarisk konstellation och alltså är av rent parlamentariskt ursprung, kan åstadkomma en uppryckning för den revolutionära arbetarrörelsen. Det är självklart att uppkomsten av en verklig arbetarregering och det vidare upprätthållandet av en regering som bedriver revolutionär politik kommer att leda till en förbittrad kamp, ev till inbördeskrig med bourgeoisin. Redan proletariatets försök att bilda en dylik arbetarregering kommer på förhand att stöta på det skarpaste motstånd från bourgeoisins sida. Parollen arbetarregering är därför ägnad att samla proletariatet och utlösa revolutionär kamp.

Kommunisterna måste under vissa omständigheter förklara sig beredda att bilda regering tillsammans med icke-kommunistiska arbetarpartier och -organisationer. Men de kan göra detta först då garantier finnes för att denna arbetarregering verkligen kommer att föra en kamp mot borgardömet i ovannämnda mening.” (Den proletära enhetsfronten, s 46-47)

Defensiv eller offensiv?

Kommunist skriver att enhetsfronttaktiken är avhängig ”vår analys av samhällsläget: är det fråga om offensiv eller defensiv” (s 36) Utgångspunkten för FK:s ”enhetsfronttaktik” är att det är frågan om en ”offensiv”.

Detta upprepas gång på gång:

”Vårt strategiska delmål(?) att skapa en revolutionär arbetarrörelse kräver just en väldig offensiv från alla stridbara arbetares sida. Samhällsläget är alltså (??? vår anm.) av en helt annan karaktär än det var då Komintern formulerade den ‘proletära enhetsfrontens’ taktik.” (s 36)

Givetvis måste en användning av enhetsfronttaktiken ta sin utgångspunkt i ”samhällsläget”. Att påstå något annat vore att förfalla till en dogmatisk idealism. Men vi hävdar att FK:s mekaniska uppdelning i ”offensiv” och ”defensiv” är en mystifikation som enbart lämnar vägen öppen för grova politiska misstag. Genom att hänvisa till att läget kräver ”defensiv” eller ”offensiv” kan man motivera vilka strategiska eller taktiska vändningar som helst. Begreppen bör utrotas i den mening FK använder dem.

Vi behöver inte bara peka på detta som en möjlig användning av begreppen. Kommunist diskuterar öppet sådana tolkningar.

Om SKP skriver Kommunist t ex att dess klassamarbetslinje ”är logisk” utifrån en värdering av samhällsläget som ”defensivt” (s 36). Vi förkastar FK:s ståndpunkt. Oberoende av samhällsläget är SKP s ”folkfrontslinje” felaktig. Vi ska diskutera detta problem i nästa avsnitt, varför vi tills vidare lämnar denna frågeställning.

I det här avsnittet vill vi bara understryka att mekaniska resonemang à la FK om defensiv och offensiv i klasskampen försvårar en förståelse för klasskampens dynamik. Klasskampen startar nämligen alltid utifrån mer eller mindre defensiva positioner, för att under klasskampens gång – under gynnsamma omständigheter – ledas över i offensiv. Detta måste vara utgångspunkten för varje revolutionär strategi. Den som inte har förstått detta kan heller aldrig utforma en verkligt revolutionär strategi. Oktoberrevolutionen är det bästa exemplet på detta. Ett revolutionärt användande av enhetsfronttaktiken syftar just till att öppna sådana möjligheter.

Kommunists ovilja att rent ut beteckna den innevarande epoken som offensiv gör framställningen ännu virrigare.[2] Eftersom Kommunist i stället talar om nödvändigheten av en ”offensiv för att bryta reformismens grepp”, ”för att flytta fram arbetarklassens positioner” blir egentligen FK:s ståndpunkt obegriplig. Ty sådana ”offensiver” bedriver kommunisterna alltid, oberoende av de radande samhällsförhållandena. I denna mening av begreppet ”offensiv” skulle också SKP kunna skriva under på detsamma, ty vad syftar SKP:s folkfrontspolitik till om inte ”bryta reformismens grepp”, ”flytta fram arbetarklassens positionen” etc.

Motsägelsen i Kommunist på denna fråga finner sin ”lösning” i att utkastet till Kommunist-artikeln (skriven av signaturen CB) betecknade epoken som offensiv. Detta kunde tydligen inte accepteras av Kommunist-redaktionens majoritet, varför dessa satser omarbetades. Men i och med dessa förändringar förlorade artikeln också en del av sin inre logik.

Folkfront eller proletär enhet?

Kommunists resonemang om ”defensiv” och ”offensiv” har också sina historiska rötter. Det var under stalinismen som ”samhällsläget” började analyseras i dessa termer och strategin och taktiken bestämmas utifrån dessa abstrakta kategorier. Politiken under Kominterns sekteristiska s k tredje period (1928 -34) motiverades sålunda med att ”perioden var offensiv”. Folkfrontspolitiken (34 – 39) med att läget krävde ”defensiv”.

I och med att FK bygger upp sitt resonemang kring dessa begrepp har det också lämnat vägen öppen för både sekterism och folkfronteri (se ovan om SKP).

I artikeln säger Kommunist rent ut att FK kan tänka sig situationer då stöd till borgerliga grupper kan bli aktuellt (folkfrontspolitik):

”När det i valkampanjen står två block mot varandra, där det ena står för en direkt fascistisk efter ultrareaktionär politik, medan det andra för någon variant av liberal borgerligt-demokratisk politik, måste vi stödja det senare i valkampanjen (såvida inte det redan existerar ett starkt kommunistiskt parti. I så fall blir frågan mer komplicerad (??? vår anm) och kan inte besvaras på förhand här.”

Detta är inget annat än en variant av den argumentation som de traditionella stalinistiska kommunistpartierna använde (och använder) för att motivera folkfrontspolitiken (Spanien, Frankrike, Kuba, Portugal etc). Vi avvisar sådana resonemang. Hur många blodiga nederlag ska arbetarklassen behöva uppleva innan varje variant av folkfrontspolitik en gång för alla överges?

Den bruna pesten kan enbart stoppas av en proletär kampenhet. Fascisterna måste bekämpas på gatorna, på arbetsplatserna genom arbetarklassens egen kamp. Fascismen bygger inte på parlamentarisk verksamhet, utan på en utomparlamentarisk, småborgerlig massrörelse och kan därför endast stoppas av en proletär massrörelse.

Vi får aldrig lita till (eller sprida illusioner om) att en ”borgerligt-demokratisk” parlamentarisk konstellation ska kunna stoppa en utomparlamentarisk fascistisk rörelse. Detta måste vara A och O i kampen mot fascismen. Att inte låta sin politik genomsyras av denna insikt innebär att man försvårar för arbetarna att själva ta upp kampen.

Politiken att stödja (eller bilda koalition med) borgerliga partier i ett läge av djupgående kris och med en växande fascistisk rörelse, brukar oftast motiveras med att borgerlig demokrati är ”det mindre onda” jämfört med fascismen. Det var med sådana argument som också den tyska socialdemokratin motiverade sin politik under nazismens framväxt i Tyskland. Den enda effekten av denna politik blev (och kommer alltid i liknande situationer att bli) att arbetarklassen avväpnades, splittrades och demoraliserades. Genom att med tal om ”det mindre onda” stödja borgerliga partier och ledare som var icke-nazister, tvingade reformisterna sig själva och arbetarklassen på defensiven. Genom denna politik tvingades man – för att upprätthålla enheten med borgarna – att ta ansvar för och i praktiken stödja de arbetarfientliga åtgärder som de tyska borgarna genomförde för att bekämpa den kapitalistiska krisen.

Fascism kan aldrig stoppas med klassamarbete, Att socialdemokrater väljer klassamarbetets väg, det är inget att förvåna sig över, men att en organisation som FK, som t o m säger sig ha brutit med stalinismen, förespråkar klassamarbete, det är mer anmärkningsvärt.

Det grundläggande felet som Kommunist gör i sitt resonemang, det är att de bortsett från de samhälleliga förhållanden som betingar uppkomsten av ultrareaktionära och fascistiska rörelser. Sådana uppstår inte när som helst. De uppkommer då samhället befinner sig i djup kris, (socialt, ekonomiskt, politiskt). Fascistiska rörelser är en produkt av ett sjukt kapitalistiskt samhälle, en produkt av en kapitalism som kämpar för sitt liv. I dessa situationer ställs frågan alltmer på sin spets: antingen måste alla arbetarklassens organisationer krossas – dvs arbetarklassen atomiseras – för att kapitalismen ska kunna repa sig, eller så krossar arbetarna kapitalismen.

Att som Kommunist bortse från detta är rent katastrofalt. I tillstånd av ytterligt djupgående samhällskris måste alla krafter användas till att visa på nödvändigheten av att arbetarna totalt måste bryta med bourgeoisin på alla nivåer, dvs ställa frågan klass mot klass. Att i dessa situationer stödja olika delar av den ”demokratiska” delen av bourgeoisin är detsamma som att stödja de arbetarfientliga åtgärder som varje borgerlig regering måste vidta för att bekämpa kapitalismens kris.

Många medlemmar i FK protesterar troligtvis mot ovanstående resonemang. De kommer troligen att försvara sig genom att säga att FK inte stödjer den politik som socialdemokratin förde i Tyskland och att de ”gjort upp med” Kominterns folkfrontspolitik. I en viss mening har de rätt. Det är riktigt att FK inte har gått lika långt som de stalinistiska partierna i sin klassamarbetspolitik. De omgärdar sitt klassamarbete med fler reservationer, de har inte tagit steget fullt ut i den reformistiska och stalinistiska gungflyn. I verkligheten vacklar FK mellan revolutionära och icke-revolutionära ståndpunkter i frågan. FK:s hållning är typisk för centrister. FK:s historiska motsvarighet är organisationer som det spanska POUM, som under det spanska inbördeskriget gav ”kritiskt stöd” åt den spanska folkfronten i stället för att använda sina krafter till att skapa ett revolutionärt alternativ till folkfronten. Liknande vacklande hållning hade också MIR i Chile, som f ö Kommunist uttryckligen stödjer utan några politiska reservationer. (Om detta, se nedan.)

I avsnittet om val till borgerliga parlament ska vi utreda frågan om den revolutionärt marxistiska hållningen till olika folkfrontskombinationer närmare. Men innan vi gör detta så ska vi först kortfattat ta upp frågan om kommunisternas hållning till den borgerliga demokratin.

Försvarar vi borgerlig demokrati gentemot reaktionen?

Vi avvisar stod till öppet borgerliga partier i val. Vad betyder detta? Betyder det att vi är ointresserade av att försvara den borgerliga demokratin mot reaktionen? Nej, det betyder det inte! Kommunister försvarar alltid den borgerliga demokratin, men med proletära metoder!

För att beskriva vår ståndpunkt skall vi ta upp ett historiskt exempel, som kan åskådliggöra problemen och dess lösning. Det exempel som vi skall behandla är Kornilov-upproret i Ryssland 1917.

Från februari till oktober 1917då bolsjevikerna grep makten regerades Ryssland av en provisorisk regering. Denna innehöll både representanter för de reformistiska arbetarpartierna och från de borgerliga partierna, dvs regeringen var av folkfrontstyp. Bolsjevikerna drev gentemot denna regering en ”dubbeltaktik”. Dels krävde de att ”de kapitalistiska ministrarna” skulle kastas ut ur regeringen, dels att all makt skulle gripas av sovjeterna (arbetarråden). Med denna politik syftade de till två saker: Dels dra upp en klasslinje och visa på nödvändigheten av att bryta med bourgeoisin, dels att avslöja den provisoriska regeringen och att upprätta proletariatets diktatur byggd på sovjeter.

I september försökte general Kornilov genom en militärkupp störta den provisoriska regeringen (ledd av Kerenskij). Hur handlade då bolsjevikerna? Jo, de fortsatte sin kamp mot den provisoriska regeringen, man visade att det var en borgerlig regering och att den var oförmögen att slå tillbaka reaktionen. De påvisade att det endast var arbetarklassen som kunde besegra Kornilov. Lenin brännmärkte dem som i denna situation blivit ”principlösa” och stödde den provisoriska regeringen. ”Deras attityd är helt felaktig och principlös”. Lenin skrev:

”inte ens nu får vi stödja Kerenskijs regering. Det är principlöst. Vi kanske ställs inför frågan: Ska vi inte kämpa mot Kornilov? Givetvis måste vi det!...Vi ska slåss, vi kämpar mot Kornilov, precis som Kerenskijs trupper gör, men vi stödjer inte Kerenskij. Tvärtom, vi avslöjar hans svaghet. Det är skillnaden. Det är en ganska subtil skillnad, men den är högst väsentlig och får inte glömmas.” (Lenin: Collected Works 25, s 285-6) Lenin var således beredd att samverka med Kerenskij enbart i en militär-teknisk mening, att sida vid sida med Kerenskijs trupper slåss mot Kornilov. Men samtidigt förvägrade Lenin Kerenskijregeringen varje politiskt stöd.

Så ställer en revolutionär frågan om försvaret av den borgerliga demokratin mot reaktionen. (Se också nedan om fallet Chile.)[3]

Val till borgerliga parlament

Kommunist-artikeln demonstrerar en stor förvirring när det gäller förhållningssättet till parlamentet. Å ena sidan försvarar den MIR:s stöd till Allende vid valen i Chile, å andra sidan skriver man ”skulle vi inte likt trotskisterna stött Wilson i valet eller den franska ‘folkfronten’ förra året.” I det första fallet stod nämligen Allende – enligt FK – för en ”radikalreformistisk politik som öppnar stora möjligheter för utveckling av arbetarnas självständiga kamp och organisering”. I det andra fallet skulle det franska kommunistpartiet ”tryckt tillbaka all arbetarkamp”.

Kommunists ståndpunkt bygger dels på en felaktig politisk analys och felaktig politisk inställning, dels på en falsk beskrivning av Fjärde Internationalens linje och agerande i de olika fallen.

Låt oss ta upp fallen ett och ett.

1. Chile

Unidad Populär kom till makten efter valet den 4 september 1970. Breda sektorer av vänstern i Latinamerika (inklusive kubanerna) och de Moskvaorienterade kommunistpartierna framställde detta som en seger för socialismen.

Unidad Populär var sammansatt av sex partier. De viktigaste var Socialistpartiet, Kommunistpartiet och det borgerliga radikalpartiet. Allende fördes inte till makten genom en utomparlamentarisk massrörelse. Faktum är att Allende inte heller hade en majoritet av väljarna bakom sig, utan blev president med hjälp av det största borgerliga partiet – kristdemokraterna – som stod utanför UP.[4]

Kristdemokraterna godkände Allende som president därför att de hade förtroende för att Allende skulle avhålla sig från att initiera någon avgörande utmaning mot det kapitalistiska systemet. Och det var uttryckligen också Allendes egen inställning. UP:s och Allendes målsättning var inte alls att ”utveckla arbetarkampen” utan att reformera kapitalismen och kapsla in arbetarkampen. Det var också därför som Allende försökte samarbeta med den inhemska bourgeoisin och slutligen också tog med representanter för den borgerliga armén i sin regering, något som fick katastrofala konsekvenser.

Under dessa förutsättningar var det revolutionärernas huvuduppgift att försöka bryta arbetarnas förtroende för UP och gynna arbetarnas självorganisering och beväpning inför den oundvikliga kommande konfrontationen.

Det faktum att UP kunde väljas var bara detta ett uttryck för en djupgående radikalisering och det var också detta som gjorde att bourgeoisin erbjöd reformisterna att ta hand om regeringen. Den hoppades på detta sätt att Allende skulle lyckas med att lugna ner arbetarklassen och förhindra att radikaliseringen gick alltför långt innan bourgeoisin var beredd att ta till hårdare metoder.

De reformer som Allende-regimen tvingades till att genomföra under trycket från massorna i början av sin regeringstid var givetvis positiva och ökade massornas vilja att gå vidare. Reformerna var en ”biprodukt av den revolutionära klasskampen” (Lenin), inte Allendes goda vilja. Enda möjligheten att gå vidare var att bryta med UP, som fungerade bromsande i kampen. Därför måste revolutionärerna vägra ta ansvar för UP-regimen och arbeta för att avslöja den och ange ett politiskt alternativ.

Vid varje tillfälle måste revolutionärerna ”gynna massornas självorganisering och kamp för sina egna behov. I Chile var det revolutionärernas uppgift att propagera och agitera för en arbetar- och bonderegering grundad på de framväxande klassorganen. Dessa klassorgan stod i motsättning till borgarklassen – kort sagt, de och endast de utgjorde grunden för ett politiskt alternativ till UP!

Så och endast så hade det chilenska ”experimentet” kunnat sluta i en proletär revolution och inte i ett blodigt nederlag.

Detta betyder inte att revolutionärerna inte skulle ha stött UP:s progressiva åtgärder (nationaliseringar osv). Det betyder inte heller att revolutionärerna inte skulle ha försvarat Allende mot reaktionära kuppförsök. (Jfr Kornilovupproret i Ryssland.) Men varje politiskt stöd till UP var felaktigt. Revolutionärerna borde i stället öppet ha propagerat för bildandet av självständiga klassorgan: arbetarråd, bondekommittéer osv, och agiterat för att all makt skulle gripas av dessa.

Under hela den period i den chilenska klasskampen som öppnades av Allenderegimens tillkomst var det nödvändigt för revolutionärerna att på alla sätt visa arbetarklassen på nödvändigheten av att bryta alla band med bourgeoisin och visa på en revolutionär lösning av kapitalismens kris. Som vi sagt ovan betydde detta politisk kamp mot UP och för en organisering av arbetarklassen och de fattiga bönderna oberoende av bourgeoisin.

Taktiken vid valen i Chile (främst marsvalet -73) måste ses i förhållande till denna politiska kamp. Efter oktoberkrisen -72 samarbetade det chilenska Kommunistpartiet och Allendes Socialistparti öppet med delar av bourgeoisin i form av de militärer som drogs in i regeringen. Tidigare hade UP fått ett stöd av de dominerande delarna av Kristdemokraterna, däremot satt inte representanter för de dominerande borgerliga partierna i regeringen. Militärens inmarsch i regeringen var ett mycket påtagligt och konkret bevis för arbetarmassorna om UP-regeringens oförmåga att bryta med bourgeoisin. Marsvalen till parlamentet var därför ett utomordentlig användbart och viktigt tillfälle för revolutionärerna att inför massorna avslöja denna regim samt visa på ett politiskt alternativ. Att i det läget rösta på Allende”, som FK rekommenderar i efterhand, var förkastligt. Hade exempelvis MIR ställt upp egna kandidater, som förvandlat valkampanjen till en klasstribun för behovet av en arbetarregering byggd på klassens självorganisering och självförsvar, hade detta kunnat få en stor betydelse. I valet hade det varit inopportunt, men de lärdomar som då hade såtts kunde å andra sidan ha blivit avgörande i den kommande klasskonfrontationen.[5]

2. Frankrike

Kommunist skriver att FK inte skulle ”likt trotskisterna stött Wilson i England eller den franska ‘folkfronten’ förra året”. (s 38) Därmed demonstrerar Kommunist att man varken förstått vad frågan gäller eller undersökt hur Fjärde Internationalens sektioner agerade.

Låt oss ta det från början.

Frankrike hade under en lång rad av år regerats av gaullistpartiet, som särskilt under de senaste åren fört en konfrontationspolitik gentemot den franska arbetarklassen. Klasskampen skärptes. I detta läge bildade det franska socialistpartiet och kommunistpartiet en ”vänsterunion” med ett förhållandevis radikalt program, som de gick till val med. I denna situation spändes förväntningarna hos det franska proletariatet, som fortfarande till sin absoluta majoritet trodde på de traditionella arbetarpartierna. Detta visar i sin tur att den franska arbetarklassen fortfarande domineras av parlamentariska illusioner.

Vad gjorde då våra kamrater? Jo, givetvis ställde man upp i valet med egna kandidater (tillsammans med en annan ”trotskistisk” organisation, Lutte Ouvrière). I sin valkampanj försökte man avslöja ”vänsterunionens” illusionsmakeri. Man fick tillsammans två procent av rösterna. Detta i den första valomgången.

I den andra valomgången fördelas enligt den franska valordningen enbart de mandat som inte uppnått majoritet i första valomgången. Det går så till att endast de två kandidater som fått högsta röstetalet i första valomgången äger rätt att ställa upp. Konkret betydde det att endast kandidater från gaullisterna och ”vänsterunionen” fanns med i andra valomgången.

Våra kamrater hade alltså endast två alternativ: Valbojkott eller rösta på ”vänsterunionen”. Man valde det senare. Varför? Berodde det på att man plötsligt stödde ”vänsterunionens” politik? Nej, givetvis inte!

Frågan om man ska bojkotta eller inte beror på Vänsterunionens klasskaraktär och på vilken effekt det ena eller andra får på klasskampen. Kommer en seger för Vänsterunionen att ge öppningar för klasskampen eller inte? Vilket alternativ är det bästa för att vi revolutionärer bäst ska nå ut till arbetarna med vår propaganda? Vilket alternativ är det bästa för att skapa gynnsamma förutsättningar för att avslöja och bekämpa Vänsterunionen och arbetarnas parlamentariska illusioner?? Osv, osv.

Det är sådana frågor som måste besvaras innan det kan avgöras hur man konkret bör agera i ett valförfarande. Det kan aldrig avgöras genom en abstrakt hållning att det är felaktigt att ”stödja” reformister i val. Enligt våra franska kamrater hade det varit fördelaktigt för klasskampen om Vänsterunionen kommit till makten. Arbetarklassen skulle ha haft stora förväntningar på ”sin” regering som då de inte infriades, snabbare och effektivare än hur många stolta revolutionära proklamationer som helst skulle ha demonstrerat för arbetarklassens majoritet vad Vänsterunionen var värd. En sådan situation – med den franska arbetarklassen i rörelse – skulle ha varit fördelaktigare för revolutionärerna och arbetarklassen än en gaullistisk regim.

Detta är den ena sidan av saken. Den andra gäller Vänsterunionens karaktär. Varför är det principiellt möjligt att lägga sin röst på (OBS inte stödja!) reformistiska arbetarpartier men inte folkfrontskonstellationer? Det hänger samman med att de socialdemokratiska och kommunistiska partierna till historiskt ursprung och klassbas är arbetarpartier. De organiserar stora delar av arbetarklassen, men inte bourgeoisin. Det innebär att partierna av arbetarna också uppfattas som ”arbetarpartier” i motsats till de öppet borgerliga partierna. En röst på sådana partier utgör därför en ”klassröst” i motsats till en röst på t ex gaullistpartiet. Detta gör det möjligt att ”dra upp klasslinjer” i valen, dvs en för arbetarnas massa förståelig ”klass mot klass”-linje. Genom att i vissa lägen uppmana till en röst på sådana ”arbetarpartier” kan man alltså peka på nödvändigheten av arbetarklassens enhet mot bourgeoisin.

En uppmaning till röstning på icke-revolutionära arbetarpartier har alltså två syften: att försöka visa på nödvändigheten av att bryta med bourgeoisin (dra upp klasslinjer) och att försöka skapa gynnsamma förutsättningar för att avslöja dessa arbetarpartier inför arbetarmassorna. Detta är en klassisk leninistisk taktik. (Se Lenins ”Radikalismen...” och not l och not 4).

Taktiken kan givetvis inte användas när som helst. I princip bör revolutionärer alltid ställa upp själva i val för att i denna politiserade situation föra ut hela sin politik och för att få en gradmätare på sitt politiska inflytande. Valbojkott är i princip bara aktuellt i lägen då ”valet är en taskig fälla”, d v s då valet har en uppenbar funktion att avbryta en revolutionär process. (T ex i juni -68 i Frankrike.) Uppmaning till röstning på andra ”arbetarpartier” är aktuellt i lägen då den egna organisationen inte har möjlighet att ställa upp själv och då en sådan röstning kan få en positiv funktion i klasskampen.

Här har vi förklaringen till att det är felaktigt att rösta på t ex den svenska socialdemokratin. Denna har suttit och förvaltat den svenska imperialismen i över 40 år. En röst på socialdemokratin skulle därför inte få några som helst positiva effekter på klasskampen. Tvärtom skulle det endast uppfattas som ett stöd till den förda politiken oberoende av vilka reservationer vi skulle göra. En sådan röst skulle enbart fungera uppbromsande på klasskampen.

Vpk då? Kommunist skriver att vi ”rimligen” borde ”stött Vänsterpartiet i valet 73”. För att komma fram till denna slutsats har Kommunist dragit parallellen med Kominterns ”arbetarregeringar” (en falsk parallell – se ovan) och påstår att vi ”godtyckligt stoppat in” Vänsterpartiet på socialdemokratins plats i den proletära enhetsfronten. (FK försöker styrka sin tes att vi skulle anse att Kominterns resolutioner ”är allmänt giltiga” med undantaget att Vpk ersätter Kominterns socialdemokrati.)

Vi ska göra FK besvikna. Då vi diskuterar möjligheten av olika ageranden i valsammanhang, utgår vi inte alls från Kominterns teser utan från den leninistiska metoden.

Vad gäller eventuell röstning på Vpk, så måste den bestämmas utifrån klasskampens läge och de strömningar som finns i arbetarklassen. Vi avhänder oss inte alls möjligheten av att rösta på Vpk (inte heller socialdemokratin för den delen), om förhållandena är sådana att det skulle spela en positiv roll i klasskampen.

När skulle vi i så fall kunna uppmana till röstning på Vpk? Jo, för det första om vi av olika anledningar inte skulle kunna ställa upp själva och för det andra om en röst på Vpk skulle gynna klasskampen. Ett sådant läge skulle uppstå om t ex en radikalisering i arbetarklassen åtföljdes av en allt snabbare ström av radikaliserade arbetare till Vpk. I en sådan situation skulle en valbojkott orsaka att man ställde sig utanför radikaliseringsprocessen. I en sådan situation skulle vi kunna uppmana till röstning på Vpk, samtidigt som vi naturligtvis går till hårt angrepp mot Vpk:s politik.

Det var också så våra kamrater i Frankrike agerade i andra valomgången. Samtidigt som man uppmanade till röstning på Vänsterunionen gick man ut i en stor kampanj för att avslöja dess politik och för att försöka visa att Vänsterunionen inte skulle kunna lösa arbetarklassens problem. På detta sätt ställde man sig inte (som FK:s broderorganisation Revolution! som bojkottade[6]) vid sidan av radikaliseringsprocessen, utan kastade sig in i den för att påverka och förändra den. Man agiterade och propagerade mot parlamentariska illusioner och påvisade att endast arbetarklassens egen revolutionära kamp skulle kunna leda fram till socialismen.

Röstningen på Vänsterunionen motiverade man ungefär så här:

”Ni har fortfarande illusioner om Vänsterunionen. Den kommer inte att lösa era problem. Men vi ska inte förhindra er från att själva – av egen erfarenhet – övertyga er om det. Vi ska inte stå i vägen för detta. Ni får våra röster. Ingen ska efteråt kunna säga att det var vårt fel om Vänsterunionen inte vinner valet och därmed inte kan ”genomföra sitt program”. Men lägg våra ord på minnet: Vänsterunionen kommer inte att ge er socialismen. Den måste ni tillkämpa er med egen kamp.”

Vi anser att FCR:s agerande var riktigt. I den situation av tilltagande radikalisering som i första hand kapitaliserades av Vänsterunionen skulle en valbojkott på ett felaktigt sätt avskärmat FCR från arbetarklassen. (Hur är det FK? Ska man vara sekteristisk gentemot arbetarklassen?) Vi är också övertygade om att FCR med denna taktik också på bästa sätt lagt grunden till att effektivt kunna avslöja Vänsterunionen.

3. Storbritannien

Här kan vi vara kortfattade eftersom principerna för valagerande i stort sett har behandlats i föregående avsnitt.

Vår brittiska sektion IMG ställde upp med egna kandidater i en del av valdistrikten. I de övriga distrikten uppmanade man till röstning på de övriga vänstergrupperna (Revolutionary Workers Party och två maoistiska grupper) och först i tredje hand, där inga ”revolutionära kandidater” ställde upp uppmanade man till röstning på Labour.

Enhetstaktiken – en abstrakt dogm?

Kommunist säger att vi ser Kominterns teser om den proletära enhetsfronten som ”generellt riktiga”. Detta är egentligen så dumt att det är onödigt att argumentera mot det. Vi skulle ha ansett det betydligt mer intressant om Kommunist försökt sig på en konkret polemik mot det vi skrivit i ämnet i stället för att tillskriva oss uppfattningar som endast existerar i FK:s föreställningsvärld. Man bör lägga märke till att Kommunist i sin kritik av vår ”enhetsfronttaktik” inte har försökt underbygga sina resonemang med ett enda citat från någon av våra publikationer. Därför är också Kommunists kritik fullständigt i det blå. Svammel är rätta ordet!

Vi har därför ingen anledning att här i detalj utreda frågan om hur vi ser på enhetsfronttaktikens användning i dag, dess strategiska betydelse osv. Dessa frågor diskuteras i t ex ”Söndrade vi stå, enade vi falla” (r-broschyren) och så länge FK inte försökt tillbakavisa oss i sak har vi ingen anledning att gå i svaromål.

När vi använder oss av enhetsfronttaktiken försöker vi tillämpa den metod som ligger till grund för Kominterns enhetsfronttaktik och inte teserna som sådana. Och metoden är generell. Enhetstaktiken som metod är lika gammal som marxismen. Det enda som är speciellt med Kominterns teser från 1922 är att det är första gången som enhetsfronttaktiken behandlas på ett systematiskt sätt. All enhetsfronttaktiken som metod (inte som abstrakt dogm) fortfarande är användbar skulle vi kunna ge otaliga exempel på. Låt oss bara erinra om att den i Frankrike både visat sig kunna gynna uppkomsten av breda och kraftfulla mobiliseringar och bli ett effektivt vapen i kampen mot speciellt franska kommunistpartiet. (Kampen mot Debré-lagen, förbudet mot Ligue Communiste, Chilerörelsen, kampen mot fascismen, solidaritetsarbetet för viktiga arbetarstrider osv. ) En värdering av dessa erfarenheter från FK skulle vara önskvärd.

Men låt oss granska FK:s egen syn på enhetsfronttaktiken som den framställs i Kommunist.

Förbundet Kommunist och enhetstaktiken

Vi har ovan redan påpekat att FK bygger sin ”enhetsfronttaktik” på ett felaktigt offensiv/defensiv-resonemang och att detta har parats med en allmänt oklar hållning till borgerliga partier och rörelser. I det här avsnittet ska vi ge exempel på hur FK:s centrism också satt sina spår i den ”konkreta” delen av FK-artikeln, d v s då man diskuterar enhetsfronttaktikens tillämpning.

Enhetsfronttaktiken är en metod för att dra in maximalt antal individer i aktioner riktade mot olika yttringar av kapitalismen och för olika mer eller mindre långtgående mål. För att kunna dra med de reformistiska arbetarna i kampen, förhandlade Lenin och Komintern på sin tid med allsköns arbetarförrädare, bl a ledningen för den tyska socialdemokratin, Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts mördare. Man lät således inte politiken bestämmas utifrån moraliska värderingar. Tvärtom avvisade man uttryckligen ”moraliserande” i politiken.

Målsättningen med enhetsfronttaktiken var inte att ”sluta upp bakom reformisternas politik” utan att bryta igenom socialdemokratins försvarsmur och komma i kontakt med de av socialdemokratin influerade arbetarmassorna för att dra med dem i olika aktioner. Komintern var övertygat om att kommunisterna i kraft av sin riktiga politik hade allt att vinna på ett sådant agerande medan socialdemokratin hade allt att förlora (under förutsättning att kommunisterna upprätthöll sin politiska självständighet).

Vi menar att detta är giltigt i princip även i dag och kommer att vara giltigt så länge som arbetarklassen är politiskt uppsplittrad. Därför får man inte uppställa moraliska värderingar mot enhetsfronttaktiken. Men det gör FK! Hör bara:

”Första maj är inte något avskilt från vår övriga praktik. En enhet första maj måste bygga på en enhet i klasskampen. Därför är det självklart att vi aldrig kan ha enhet på Vpk:s politik. l maj måste avspegla vår offensiva kamp för en ny, kämpande arbetarrörelse. Vänsterpartiet är ett av hindren för denna kamp. Hur skulle det gå att skapa en manifestation för den självständiga arbetarkampen och arbetarmakten med vänsterpartisten Rantatalo som sprang benen av sig för att bryta strejken i Malmfälten efter det lokala avtalet? Eller med de vänsterpartister i Hamnarbetarförbundets ledning som var drivande för att övertidsblockaden i mars skulle hävas, för att få komma till förhandlingsbordet trots att arbetsköparna inte hade givit ett enda bud?” (s 37)

Sättet att resonera är inte leninistiskt utan liknar Kominterns under dess sekteristiska ”tredje period” 1928-34. Den period då socialdemokratin betecknades som ”socialfascistisk” . Då kunde man inte ”ena sig” med ”socialfascisterna” som förrådde kampen, utan enbart med enskilda socialdemokrater och ev lokala avdelningar. Allt detta under parollen ”enhetsfront underifrån”.

”Vi avvisar enhet med arbetarbyråkratin i Vpk”, säger FK. Med detta har organisationen avslöjat att den inte förstått ett smack av syftet med enhetsfronttaktiken. Om det vore så att vi bara genom att appellera direkt till de Vpk-sympatiserande arbetarna kunde få dem att ställa upp bakom våra fanor och banderoller, då skulle det inte vara något problem. Då vore överhuvudtaget inte enhetsfronttaktiken aktuell längre. Ty det betyder att arbetarna i praktiken redan brutit med Vpk. Enhetsfronttaktiken är användbar innan detta stadium nåtts och är ett av medlen för att komma dit. FK avvisar genom sina moralkakor denna taktik.

FK brukar tala om att man inte får vara ”sekteristisk gentemot arbetarna”. Detta är riktigt Men om man är sekteristisk gentemot de organisationer som arbetarna betraktar som sina, då är man också sekteristisk gentemot dessa arbetare. Och att avvisa enhetsfronttaktikens användning gentemot Vpk är just inte något annat än ett uttryck för en sådan felaktig sekterism. (Obs. vi förespråkar inte politiska eftergifter gentemot Vpk och andra organisationer.)

Om man menar allvar med försöken att vinna bredare skikt av Vpk-are för en kommunistisk politik, då är det felaktigt att redan från början ställa Vpk-byråkratin åt sidan, att försöka gå förti denna. För att nå Vpk:s baskader på ett effektivt sätt räcker det inte med att appellera direkt till basen utan man måste också utnyttja möjligheterna att gå omvägen via ledningen. Det är en av enhetsfronttaktikens grundläggande sanningar.

FK talar om ”enhet i klasskampen” som en nödvändig grund för första maj-agerande. Men en l maj-demonstration blir inte en ”enhet i Klasskampen” bara därför att man organisatoriskt avskiljer sig från ”Vpk-byråkratin” och genom att ställa upp paroller om ”självständig arbetarkamp”. Det enda man demonstrerar är en ytterligt naiv uppfattning av vad ”enhet i klasskampen” är för något och särskilt hur man uppnår en sådan. Det enda resultatet av en sådan politik är att den försvårar ansträngningarna att vinna Vpk:s bas för en klasskampspolitik. De arbetare som fortfarande sympatiserar med Vpk kommer bara att gå tillsammans med Vpk-byråkratin i stället och utan att konfronteras med revolutionärer och en revolutionär politik. Dessutom kommer arbetare som har svårt att ta ställning mellan de olika tågen att bara stanna hemma eller stå och titta på. Gynnar detta ”skapandet av en revolutionär, kämpande arbetarrörelse”?

Kommunist vill inte ha enhet ”på Vpk:s politik”. Varken första maj eller någon annan dag. Vpk:s politik är klassamarbete, parlamentarisk kretinism och inget annat. Det är inte heller detta enhetstaktiken gäller, varken Första maj eller någon annan dag. FK:s argument är av samma ”kvalitet” som r:s före den senaste ”vändningen” då r försökte avvisa enhetsfronttaktiken i princip.

En aktionsenhet är något helt annat än en enhet kring ett visst partis politik. Vi trodde att detta var elementärt. En enhetsdemonstration eller någon annan form av aktionsenhet är en enhet i handling i en viss fråga (eller flera frågor) vid en viss tidpunkt. Att demonstrera tillsammans med Vpk med bibehållen självständighet (t ex med egen kolonn) innebär inte alls att man ”enat sig på Vpk:s politik”.

Låt oss t ex se på årets Första majdemonstration i Stockholm. Där inbjöd Vpk till en demonstration på en plattform kring paroller mot kapitalismen, klassamarbetet, imperialismen och för socialismen. Är detta det verkliga innehållet i Vpk:s politik, då tycker vi att Vpk:s politik inte är så pjåkig. I praktiken står ju inte Vpk för dessa paroller ens. Ska vi då avvisa enhet med Vpk i en sådan demonstration genom att säga att parollerna är felaktiga? Nej, givetvis inte. I stället säger vi ”utmärkt, låt oss demonstrera tillsammans för dessa saker” och sedan kommer vi – genom att ge dessa paroller ett konkret innehåll och genom att avslöja Vpk i praktiken – att visa vad Vpk står för.

Varje enhetsinitiativ, t ex en Första majdemonstration, måste ses i relation till klasskampen. Detta säger också Kommunist. Men i praktiken propagerar FK för en linje som innebär att t ex Första maj åtskiljs från den dagliga praktiken. Ty ett av syftena med att initiera enhetsdemonstrationer är att underlätta upprättandet av aktionsenheter i andra sammanhang (på arbetsplatser, i solidaritetsarbete etc.)

Låt oss t ex förutsätta att vi Första maj demonstrerat tillsammans med Vpk kring en viss acceptabel minimiplattform. Under denna förutsättning är det lättare att argumentera med Vpk:arna på arbetsplatserna. I princip kan man resonera på följande sätt: ”Första maj demonstrerade vi tillsammans mot kapitalismen och klassamarbetet...osv, osv. Vi borde inte nöja oss med detta. Vi borde göra något på den här arbetsplatsen också. Här finns ju mycket som vi borde göra något åt. Osv, osv.”

Vpk:arna har givetvis svårare att neka samarbete under dessa förutsättningar än om vi tidigare har intagit en sekteristisk ståndpunkt och vägrat aktionsenheter. På detta sätt underlättas vårt arbete att få till stånd rörelser. Dessutom ökar våra möjligheter att vinna Vpk:are för vår politik liksom att avslöja Vpk:s.

Så bör man använda enhetstaktiken.

Men FK resonerar inte på detta sätt. Att demonstrera tillsammans med Vpk Första maj innebär ju att ”ha enhet på Vpk:s politik”, säger man och det vill FK givetvis inte veta av. Därför ställer FK upp en hel räcka med paroller som man försöker tvinga på alla andra och hoppas därmed att Vpk och ”småborgarvänstern” ska vägra att ställa upp bakom dessa paroller. På detta sätt tror man att man ”avskiljt sig” på ett effektivt sätt. I verkligheten har man dock bara hjälpt byråkraterna i Vpk att behålla kontrollen över sina medlemmar och sympatisörer. Både Vpk-byråkraterna och FK är nöjda och belåtna, de förra därför att de slipper konfronteras med revolutionärerna. Resultatet blir att kampen för att undanröja hindret Vpk försvåras.

FK kan tänka sig enhet med lokala Vpk-avdelningar säger man. Men ”den kan endast byggas genom att vi tvingar över de lokala Vpk:arna på en revolutionär politik”, (s 37. Varför inte kräva att dessa Vpk-are går in i FK först???)

Detta är återigen ett argument som skulle ha kunnat hämtas från Kominterns tredje period. ”Enhetsfront underifrån” kallade man det då. Denna politik var felaktig då och den är det fortfarande. Tror FK att det är möjligt att skapa enhet inom arbetarklassen på klasskampens grund på detta sätt? Tror FK att denna metod överhuvudtaget är ett effektivt medel att vinna Vpk:are för en revolutionär politik?

Om FK tror det, då ger vi inte mycket för FK:s uppfattning av vad ”enhet i klasskampen”, ”revolutionär politik” osv egentligen innebär. Att ställa upp bakom FK:s arbetarmaktsparoller första maj förpliktigat nämligen inte till mycket mer än att ställa upp bakom Vpk:s huvudparoller (se ovan). Däremot är det ett utomordentligt exempel på sekterism.[7]

Dessutom är Kommunists sätt att resonera idealistiskt. Det är genom att tvinga in Vpk-ledningen (på lokal och central nivå) i gemensamma aktioner på något så när acceptabla plattformar (d v s i både objektiv och för Vpk:s del subjektiv mening) som vi verkligen kan skapa förutsättningar för att vinna Vpk:s bas för en revolutionär politik. Genom att visa på nödvändigheten av bred kampenhet kring arbetarklassens objektiva behov och genom att ta praktiska initiativ i denna riktning kan vi övertyga Vpk:s bas (och andra arbetare) om vår politiks förträfflighet och Vpk:s ruttenhet.

FK och den proletära demokratin

Enhetstaktiken bygger på principen om enhet i handling med bibehållen politisk och organisatorisk självständighet för de deltagande politiska strömningarna.

Detta är inte någon obetydlig fråga, utan den har strategisk betydelse. Syftet är att skapa en förståelse för och en praktisk erfarenhet av proletär demokrati, något som inte minst är av oerhörd vikt under den proletära diktaturen, dvs under uppbygget av socialismen.

Det är bl a av denna anledning som vi bekämpar den maoistiska principen om maximiplattformar, som förbjuder deltagande politiska strömningar att gå utöver vad som står i plattformen. Mot detta ställer vi enhetsplattformar av ”minimikaraktär”, dvs plattformar som utgör den grund på vilken enheten vilar, men tillåter de deltagande politiska strömningarna att upprätthålla sin självständighet och gå utöver plattformen (men givetvis inte bryta mot plattformen). Detta brukar vi beteckna tendensfrihet.

FK brukar vanligen erkänna tendensfriheten, men då vi läser Kommunists artikel undrar vi om FK egentligen förstått varför tendensfriheten är så betydelsefull.[8]

Å ena sidan säger man sig vara emot maximiplattformar och för tendensfrihet. Å andra sidan är man i praktiken inte speciellt angelägen att slåss för detta.

Detta kan vi bäst demonstrera genom att ta upp FK:s syn på solidaritetsarbetet.

1. Solidaritet med kampen i Italien

Kommunist understryker vikten av att solidarisera sig med arbetarkampen och att demonstrera för frigivande av alla politiska fångar. Om det senare skriver man:

”Massiv mobilisering kring detta krav är av stor betydelse. Därför kan det vara nödvändigt med maximiplattformar, d v s att avstå från tendensfrihet. En sådan maximiplattform måste givetvis ge utrymme för att föra fram den proletära internationalismens nödvändighet.” (s 37)

Detta är rena rama gallimatiasen. För det första inställer sig genast frågan varför det plötsligt i denna fråga kan vara ”nödvändigt” att avstå från tendensfriheten, då det inte gäller Chile, Indokina osv. För det andra varför kräver Kommunist samtidigt rätten att föra fram ”den proletära internationalismens nödvändighet”? Står inte kravet på ”massiv mobilisering” (som sägs kräva maximiplattform) i motsättning till kravet på att den proletära internationalismen ska få föras fram? Just detta brukar ju vara något som ”småborgarvänstern” vill utestänga från sina demonstrationer. (Se t ex DFFG:s Vietnam-demonstrationer.) Nej, Kommunists resonemang är ohållbart. Även i detta sammanhang bör vi slåss för tendensfrihet. Det skulle t ex vara möjligt att i en sådan demonstration bygga enheten kring t ex frigivande av de politiska fångarna samtidigt som tendensfriheten garanterar rätten att föra fram t ex den proletära internationalismen. Så bör en massiv solidaritetsrörelse byggas upp.

2. Solidaritetsarbetet för Indokinas folk

FK vägrar delta i ”borgerligt-demokratiska humanitetsdemonstrationer typ DFFG:s”. Detta motiveras med två argument:

För det första därför att DFFG ”vägrar tendensfrihet” och ”går mot alla försök att föra in den proletära internationalismen” (jfr ovan). För det andra därför att DFFG ”söker enhet med socialdemokratin”.

Sedan skriver Kommunist: ”Det sista är i sig tillräckligt för att omöjliggöra enhet, solidaritetsdemonstrationer får aldrig bygga på enhet med SAP...” (s 37)

Lägg märke till att Kommunist gör en demagogisk fint. Att DFFG söker enhet med SAP är inte samma sak som att DFFG:s demonstrationer bygger på enhet med SAP. Att DFFG söker enhet med SAP (på SAP:s villkor) borde ju i stället för att vara ett argument mot att befatta sig med DFFG:s demonstrationer, vara ett argument för att söka enhet med DFFG for att vrida organisationen från SAP. Kommunist tänker emellertid inte så långt. I stället moraliserar man över DFFG:s opportunism.

På samma sätt är argumentet att FK inte kan demonstrera tillsammans med DFFG därför att organisationen vägrar tendensfrihet felaktigt. Om Kommunist resonerat logiskt, borde man istället skrivit att det är nödvändigt att ta upp kampen för att tvinga DFFG att acceptera tendensfrihet.

Kommunists argument visar sig således enbart vara defaitistiska och innebära en kapitulation inför de politiska uppgifter som den revolutionära rörelsen står inför. I stället för att gå i närkamp med DFFG för en riktig politik, uppmanar Kommunist till en sekteristisk passivitet.

Men inte nog med det. Några rader längre ner skriver man att om kampen i Indokina skärps, kan ”enhet med småborgarvänstern” tänkas, men "endast om SAP hålls utanför och rätten att föra fram den proletära internationalismen tryggas”.

Lägg märke till att man här ställer samma krav på demonstrationens utformning som ovan (när det gäller socialdemokratin och den proletära internationalismen). I sådana lägen ska man alltså ta upp kampen för det man tidigare inte ansåg det värt besväret att försöka ens. Snacka om kortsynt politik. Hur inbillar sig FK att man då kampen i Indokina skärps, plötsligt ska kunna tvinga DFFG till att acceptera en riktig enhetsfrontssyn? Just detta, att FK under nuvarande förhållanden frivilligt avstår från att slåss för en riktig inriktning på aktionsenheter försvårar skapandet av sådana i framtiden då även DFFG skulle vara villiga att acceptera dem. Resultatet av FK:s inställning blir troligen att DFFG i en sådan situation blir ännu ivrigare att söka enhet med socialdemokratin. Detta underlättas av att DFFG inte nu utsätts för påtryckningar från ”vänster”. FK:s moraliserande inställning till DFFG underlättar för DFFG:s ledning att ostört driva sin flirt med socialdemokratin.

En riktig linje gentemot DFFG måste vara principfast. Man måste ständigt framhålla nödvändigheten av att inte underordna sig socialdemokratin och ständigt slåss för tendensfriheten i demonstrationer och andra aktionsenheter. Detta både i propaganda och om så styrkeförhållandena tillåter i praktisk handling. Därför är RMF alltid i princip berett att delta i Indokinademonstrationer tillsammans med DFFG och andra organisationer om minimiplattformen är acceptabel och med bibehållen politisk självständighet (tendensfrihet).[9]

Avslutning

”Enhetstaktik är inget mystiskt” skriver Kommunist i början av sin artikel. Vi instämmer! Men inte får man det intrycket då man läser Kommunist.

För att reda ut frågeställningarna har vi tvingats skriva en förhållandevis lång artikel. Ändå har vi inte behandlat alla aspekter av enhetsfronttaktiken utan har försökt koncentrera oss på de frågor av mer principiell natur, som aktualiseras av Kommunist.

Vi hoppas som vanligt att FK ska ta sig samman och försöka sig på en seriös polemik. Det är inte utan att man börjar misstänka att FK är fullständigt oförmöget till detta. Hittills har FK:s ”teoretiska kamp” mot oss till 99 procent bestått i en allmänt grinig hållning och en överlägsen attityd, som är ovärdig kommunister. Någon konkret polemik mot några av våra ”provokationer” mot FK har vi i skrivande stund inte sett röken av. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge – säger ordspråket.

30.5 74 MF



Noter

[1] I sammanhanget försöker Kommunist göra sig lustig över att vi inte är ”det minsta konsekventa”:
   ”När hörde vi dem tala om enhetsfront med socialdemokratin eller stöd åt ‘arbetarregeringen’? RMF har helt godtyckligt stoppat in Vänsterpartiet på socialdemokratins plats i den proletära enhetsfronten. Men inte ens här är RMF konsekvent. I så fall borde det ju rimligtvis stött Vänsterpartiet i valet -73”.
    Har då inte FK fattat ett skvatt? Vi kommer aldrig att ge politiskt stöd åt någon annan regering än en verklig arbetarregering, d v s i den meningen vi diskuterar i texten. Däremot kan vi mycket väl tänka oss taktiska röstningar på både Vpk och SAP. Men då är det fråga om en kampmetod mot dessa partier. Det ”stöd” man ger till dessa partier är då av samma typ ”som repet stödjer den hängde” (Lenin). För en diskussion av dessa problem, se avsnittet om val till parlamentet.

[2] Motsägelserna fullbordas om vi jämför med ledaren i samma nummer av Kommunist. Där läser vi:
  ”Den rörelse vi i dag kan skönja har en helt annan karaktär. Den är framför allt defensiv, en försvarskamp.” (Kommunist s 3)
  Minst sagt halsbrytande manövrer vi förses med i FK:s teoretiska organ.

[3] I det här sammanhanget kan det också vara lärorikt att studera Trotskijs hållning till den spanska folkfronten under andra hälften av 30-talet. Problemet liknade det i Ryssland 1917. Folkfronten utsattes för angrepp från fascister (Franco). Så här framställde Trotskij revolutionärernas hållning till folkfrontsregeringen:
  ”Vi kan och måste försvara den borgerliga demokratin, inte med borgerligt demokratiska medel, utan med klasskampens metod som i sin tur banar väg för ersättandet av den borgerliga demokratin med proletariatets diktatur. Detta betyder särskilt att under det att vi försvarar den borgerliga demokratin, t o m med vapnen i hand, tar proletariatets parti inte ansvar för den borgerliga demokratin, inträder inte i regeringen, utan upprätthåller full kritikfrihet och handlingsfrihet gentemot alla partier i Folkfronten och förbereder på detta sätt störtandet av den borgerliga demokratin i nästa stadium. Varje annan politik är ett kriminellt och hopplöst försök att använda arbetarnas blod som cement för att hålla samman en borgerlig demokrati som oundvikligen är dömd till att kollapsa oberoende av den omedelbara utgången av inbördeskriget.” (Trotsky: The Spanish Revolution 1931-39. s 257)
  Historien har inget egenvärde. Vi studerar den för att lära av den. Vi kan inte använda historien som ett uppslagsverk, där vi finner svaren på alla frågor, men däremot kan vi få anvisningar om på vilket håll vi ska söka svaren. I de fall där arbetarpartier resonerat på FK:s sätt har resultatet blivit kontrarevolutionens seger, som arbetarklassen dyrt fått betala med sitt blod. Det spelar här ingen roll att FK, liksom sin centristiska föregångare spanska POUM, intar en ”vänsterhållning” till folkfronter av olika slag – i praktiken kommer de likafullt att fungera som folkfronternas flankskydd till vänster i stället för att fungera som ett klart alternativ till folkfronten. (Se avsnittet om Chile, som är ett aktuellt exempel.)

[4] I det här sammanhanget kan det vara lärorikt att studera hur Komintern såg på block med delar av bourgeoisin. I Frankrike 1922 hade det bildats ett ”vänsterblock” bestående av reformister och borgerliga partier. Komintern gav stränga direktiv om att denna valkombination måste bekämpas. Låt oss citera några avsnitt om detta från Kominterns exekutiv:
  ”26. Reformisterna-avvikarna är ‘vänsterblockets’ agentur inom arbetarklassen. Deras framgångar kommer att bli större, ju mindre arbetarklassen som helhet fångas av idén av och praktiken av enhetsfronten mot bourgeoisin. Arbetarskikt som förvirrats av kriget och revolutionens dröjsmål, kan våga sig på att stödja ‘vänsterblocket i tron att de därigenom inte riskerar någonting eller att de inte ser någon annan väg för närvarande.
  27. En av de mest tillförlitliga metoderna för att inom arbetarklassen bekämpa stämningar för och idéerna om ‘vänsterblocket’, d v s ett block mellan arbetarna och en viss del av bourgeoisin mot en annan del av boureoisin, är att ihärdigt och beslutsamt främja idén om ett block mellan alla delar av arbetarklassen mot hela bourgeoisin...
  32. Den ovannämnda politiken förutsätter naturligtvis fullständigt organisatoriskt oberoende, ideologisk klarhet och revolutionär fasthet hos det kommunistiska partiet självt.
   Det skulle således t ex vara omöjligt att med fullkomlig framgång föra en politik med syfte att göra idén om ‘vänsterblocket’ förhatlig bland arbetarklassen, om det i våra partiled finns anhängare till detta ‘vänsterblock’ som är fräcka nog att försvara detta bourgeoisins uppgjorda program. En ovillkorlig och skoningslös uteslutning till vanheder för dem som talar för ‘vänsterblocket’ är en självklarhet för Kommunistpartiet. Detta kommer att befria vår politik frän alla tvetydiga och oklara element; detta kommer att dra till sig uppmärksamheten från de avancerade arbetarna om frågan om ‘vänsterblockets’ akuta karaktär och kommer att visa att Kommunistpartiet inte leker med frågor som äventyrar proletariatets revolutionära aktionsenhet mot bourgeoisin.” (Den proletära enhetsfronten s 31-33)

[5] FK:s vacklan återspeglas också i deras beskrivning av El Teniente-strejken. ”De (trotskisterna) vägrade Allende stöd (och stödde tom rent reaktionära aktioner mot honom, t ex den av tjänstemän dominerade och av kristdemokraterna understödda strejken vid koppargruvan El Teniente.)” (s 38)
<   Hur blåögd får man egentligen bli? Har FK aldrig reflekterat över varför borgarpressen t e x särskilt i början ganska friskt stödde den stora gruvstrejken i de svenska malmfälten 69-70 eller varför Expressen ”stödde” Hamnarbetarförbundet i vår? Vad kan det bero på?
   El Teniente-strejken började med att 13000 gruvarbetare gick i strejk för att försvara den glidande löneskala de redan hade tillkämpat sig, men som regeringen nu ville avlägsna med argument om nationens ekonomi etc. Regeringen försökte till en början bagatellisera strejkens omfattning genom att påstå att ”majoriteten av arbetarna gått tillbaka till arbetet” osv och att det enbart var ”tjänstemän” som fortsatte den.
   Men strejken fortsatte. Då började UP beteckna strejken som reaktionär och t o m ”fascistisk”. Är det så underligt att reaktionen i detta läge såg sin chans att utnyttja strejken och att de då började stödja den?
   En fråga till FK: Vem bar skulden till att strejken blev ett vapen i reaktionens händer? Arbetarna eller Unidad Popular-regeringen?

[6] I årets presidentval (1974) gjorde Revolution! dock helt om och röstade på Vänsterunionens kandidat Mitterrand. Nu plötsligt ”gynnade det klasskampen” om Vänsterunionen vann valet. Hur detta går ihop, det förklarar inte Revolution! Det var snarare mer tvivelaktigt att rösta på Mitterand i årets val än på vänsterunionen förra året eftersom Mitterrands valprogram i år låg åtskilliga grader till höger om vänsterunionens 1973.

[7] FK:s arbetarkommittéer organiseras också efter modellen ”enhetsfront underifrån”. På arbetsplatserna arbetar FK huvudsakligen genom dessa, medan organisationen FK oftast inte alls framträder, I stället möter vi ”Röda Elverksgruppen”, ”Volvo-gruppen” osv.
   RMF:are är inte speciellt välkomna i dessa grupper. Helst ser FK att vi står utanför om vi inte accepterar FK:s syn på dessa gruppers inriktning.
   I samband med den av FK organiserade ”Arbetarkonferensen” visade det sig tydligt. Samtliga RMF:are som anmält sig till denna, och som FK kunde identifiera, blev tillsända brev, där de avkrävdes ”självkritik” på RMF:s kritik av FK:s taktik på arbetsplatserna och speciellt synen på ”arbetarkommittéerna”. Att det inte stod ett enda ord om att man måste acceptera huvuddragen i FK:s ”arbetsplatspolitik” i den offentliga inbjudan till konferensen glömdes hastigt och lustigt, då FK upptäckte att man troligen skulle fä en revolutionär opposition på konferensen. Så därför beslöt man att utestänga RMF:arna.

[8] Denna misstanke förstärks när man drar sig till minnes FK:s nonchalanta inställning till kampen för proletär demokrati i arbetarstaterna (speciellt Kina). Se föregående nummer av FI. [ Se artikeln  ”Förbundet Kommunists övergångssamhälle: Arbetarmakten får vänta” ovan ]

[9] Kommunist kritiserar också RMF:s Göteborgsavdelning för att den deltog i en IB-demonstration förra året ”helt på småborgarnas villkor” och ”skrev t o m under deras flygblad med krav på fempartiutredning”. För en gångs skull har Kommunist rätt! Det var ett opportunistiskt agerande. Det är väl också den enda kritik som är välbefogad i Kommunists artikel. Men vi anser ändå att det är bättre att riskera sådana opportunistiska felsteg, än att ställa sig vid sidan av och enbart kommentera ”småborgarvänsterns” aktioner, som FK gör i 99 fall av 100.