Ur Fjärde Internationalen 5-1974
Hamnarbetarkären har traditionellt spelat en viktig roll inom den svenska arbetarrörelsen. Dess fackliga medvetenhet blev tidigt ett mönster för andra arbetargrupper och dess sammanhållning och kampförmåga har alltid varit en nagel i ögat på byråkrater och arbetsköpare.
Hamnarbetama var en av de arbetargrupper som gick i spetsen i organiseringen av den svenska arbetarklassen. Det var exempelvis pråmdragarlagen som lade grunden till Transport-arbetarförbundet. Men snart kom kampen att gälla vidare fackliga och politiska frågor, som angreppen mot § 23 redan 1907. Till en början gällde kampen framför allt rätten att organisera sig, men efterhand kom den också att rikta sig mot borgarstatens klasslagar och de byråkratiska missförhållandena inom fackföreningarna.
Under den stora papperskonflikten 1932 — då pappermassearbetarna i stället för att acceptera en 20-procentig lönesänkning gick ut i strejk — igångsatte hamnarbetarna sympatiåtgärder med sina klassbröder. Detta möttes med uteslutningar, förföljelser och polisövergrepp. Polisstyrkor sändes ut för att bryta hamnarbetarnas blockad mot massalastningen. I flera städer sköts arbetare ner.
Under 50-talets ”välfärdsstiltje” var det endast hamnarbetarna som förmådde utmana den utbredda klassfreden. Under de stora strejkerna 1951 och 1954 bröt de på ett exemplariskt sätt av mot det allmänna mönstret under denna period. Kampen mot arbetsköparna för rimliga arbets- och levnadsförhållanden efter krigsårens och efterkrigsårens umbäranden, innebar också en hård konflikt med byråkraterna inom Transportarbetarförbundet som försökte bryta ryggen av strejkerna. Genom maningar till strejkbryteri, trakasserier och uteslutningar visade klassamarbetsmännen i Transportledningen hur fullständigt motsatta deras intressen var hamnarbetarnas. Till skillnad från 1951 led hamnarbetarna 1954 ett bittert nederlag. Men de krossades inte, vilket de demonstrerade då 1000 hamnarbetare begav sig till Arbetsdomstolen under paroller som ”vi kräver bättre avtal — ej åtal”; ”stuvarna litar ej på Arbetsdomstolen — vi litar på vår egen kraft”; ”leve arbetarklassens enhet”. Förbundsbyråkraterna hade gett dem ett svinhugg i ryggen som de aldrig skulle glömma och fullföljde, sin kurs då de vägrade hamnarbetarna kollektivt återinträde. Varje arbetare tvingades skriva på en lojalitetsförklaring till förbundsledningen och därefter begära individuellt återinträde. Efter det var konflikten oförsonlig.
Även i strejkvågen 1969 - 70 var hamnarbetarna drivande. I november 1969 startade Göteborgs hamnarbetare den strejkaktion som kom att inleda strejkvågen. Den utlösande orsaken var att två hamnarbetare suspenderades för ”ohörsamhet mot förman”, men bakom låg ett sedan länge pyrande missnöje med usla arbetsförhållanden och dåliga avtal. I februari 1970 gick de åter ut i en öppen kamp. I en kort men intensiv strejk drev de igenom krav på inkomsttrygghet och högre lön. Även på andra orter deltog hamnarbetare i strejkrörelsen. I Ådalen strejkade man tre månader för högre lön och garanterat arbete. Liksom kamraterna i Gävle — som också de vid flera tillfällen tillgripit stridsåtgärder — instämdes ådalenarbetarna till Arbetsdomstolen och dömdes för brott mot Kollektivavtalslagen.
Bland hamnarbetarna har kamptraditionen alltid hållits levande. De har visat en inom den svenska arbetarklassen osedvanlig stridsvilja och solidaritet. En viktig orsak till det ligger i själva hamnarbetets organisering. Ständigt nya avtal med nya båtar tvingade fram en stark lokal facklig aktivitet:, liksom den usla arbetsmiljön med en olycksfallsfrekvens som hör till de högsta i landet och som därigenom utgör en ständig källa till konfrontationer med arbetsköparna. Samtidigt har lagarbetet gynnat framväxten av en stark solidaritet arbetarna emellan och möjliggjort återkommande politiska diskussioner. Resultatet av allt detta har blivit en stark sammanhållning och facklig militans.
Den bilden är dock inte entydig. Inom ramen för den fackliga militansen finns det en del mindre positiva drag. Bland hamnarbetarna i de mindre, fr.a norrländska, hamnarna har den starka skråmässiga begränsningar. Denna inskränkthet har framträtt tydligt under den långa konflikten mellan hamnarbetarna och Transportledningen. T.ex försummade de norrländska stuveriavdelningama till stor del att bygga upp ett stöd bland övriga transportarbetare och andra arbetargrupper. Också under den senaste avtalsrörelsen framträdde dessa svagheter mycket klart. Hamnarbetarna i Göteborg och på andra orter representerade här en annan strömning. Där har den fackliga militansen växt fram ur en högre grad av medvetenhet och gett upphov till en mer internationalistisk inriktning och en ledande roll inom arbetarklassen. Samexistensen av dessa båda strömningar driver fram uttalade spänningar inom hamnarbetarkåren och deras fackliga organisationer.
Den fortlöpande byråkratiska centraliseringen inom fackföreningsrörelsen i Sverige uttrycker behoven och intressena hos ett särskilt, byråkratiskt, skikt inom arbetarklassen. Genom de positioner många fackföreningsmän efter hand vunnit i samhället och de sociala förmåner det gett dem och genom deras kapitulation för borgerliga tänkesätt har de fått särintressen som skiljer ut dem från de breda arbetarmassorna. De inlemmas i det borgerliga samhället och blir inom den organiserade arbetarrörelsen bärare av ett politiskt ansvar för det system som arbetarklassen har till sin historiska uppgift att avskaffa. De accepterar systemets ramar och underkastar sig dess ”spelregler”. De försvarar detta inom sina organisationer och klavbinder därigenom medlemsmassorna. Detta har visat sig särskilt tydligt i Transportarbetarförbundets utveckling. Där har intressemotsättningen mellan arbetarna och den fackliga byråkratin verkligen visat sig med all önskvärd tydlighet.
Svenska Hamnarbetarförbundet bildades som en direkt följd av hamnstrejkerna i början på 50-talet. Efter dessa rasade kampen i två decennier. Förbundsbyråkraterna utnyttjade alla tänkbara medel — inklusive. de borgerliga klasslagarna — för att nerkämpa de hamnarbetare som dristat sig att korsa Transportledningens kritstreck.
I centrum för hamnarbetarnas strävanden stod förutom kampen mot arbetsköparna också kravet på arbetardemokrati i facket. Det var en inriktning mot byråkraternas intressen för att göra fackföreningarna till vapen i hamnarbetarnas händer.
På kongressen 1957 gick hamnarbetarna i spetsen för oppositionen mot de dåliga avtalen och den alltmer urholkade fackliga demokratin. Men medlemmarnas klav möttes av transportledningen med ytterligare byråkratisk centralisering. Transportledningen drev igenom ett beslut om bildandet av storavdelningar och hoppades därigenom kunna skaffa sig kontrollen över de avdelningar som förde en militant och effektiv lokal facklig kamp. Genom en aktiv opposition lyckades hamnarbetarna till en del motverka denna utveckling. På kongressen 1961 kunde oppositionen hindra ytterligare beslut i samma riktning.
Förbundsledningen tvingades byta taktik. I stället för rena diktat kombinerades nu förslagen om ytterligare byråkratiska åtgärder med fagra löften om att förbundsledningens befogenheter aldrig skulle utnyttjas mot medlemmarnas vilja. Sådana uttalanden fälldes framför allt med tanke på landtransportarbetarna och i avsikt att isolera hamnarbetaroppositionen. Taktiken slog väl ut. Den resulterade vid kongressen 1965 i att kraven på frivilliga sammanslagningar avvisades. Förbundsstyrelsen fick också igenom att den skulle ha det avgörande inflytandet över de lokala funktionärerna.
Det finns särskilda skäl till att den byråkratiska centraliseringen kunde drivas så långt inom Transport.
Den fackliga aktiviteten bland land-transportarbetare är låg och den fackliga medvetenheten är i allmänhet lägre än bland hamnarbetarna. Detta bl.a. beroende på landtransportarbetets uppsplittrande och annorlunda karaktär. 1965 års trafikpolitiska beslut innebar att åkerinäringen gynnades starkt och därmed stimulerades många chaufförer och andra att ”öppna eget”. Denna individualisering av arbetet har gynnat olika småborgerliga tänkesätt, vilket naturligtvis spelat förbundsledningen i händerna.
Men just dessa särdrag bland land-transportarbetarna har inneburit att många av deras fackliga företrädare sett storavdelningsbildandet som ett sätt att motverka en total uppsplittring och det med viss rätt. Därför gäller det inte för en opposition inom Transport att föra fram en principiell invändning mot storavdelningsbildande över huvud taget. Det viktiga är att storavdelningsbildandet är frivilligt.
Det gäller att ta kamp mot Transportledningens försök att utnyttja storavdelningar i byråkratiska syften. I stället gäller det att kämpa för en förbättring av den politiska och organisatoriska samordningen och för att de lokala fackföreningarna underställs medlemmarnas direkta kontroll.
Den positiva grundinställningen till storavdelningsbildandet från land-transportarbetarnas fackliga representanter och det allmänna förtroendet bland dem för Transports ledning förklarar varför Transport-byråkratin traditionellt kunnat räkna med landtransportarbetarnas stöd mot hamnarbetaroppositionen.
Efter 1965 års kongressbeslut stärkte förbundsledningen sina positioner. Storavdelningar genomfördes konsekvent inom landtransportsektorn och förbundsstyrelsen såg till att dess handgångne män kom i ledningen för dem.
På kongressen 1969 drev Transportbyråkraterna igenom ett beslut om fullständigt genomförande av storavdelningsreformen under den följande kongressperioden, ett beslut som alltså också innefattade hamnarbetarna. Transportledningen fick igenom sin linje sedan den gett yviga löften om att inga beslut skulle verkställas utan nära samråd med lokalavdelningarna. Men dessa fagra löften var snart glömda ...
Då byråkraterna ansåg tiden vara mogen gick direktiv ut till de berörda avdelningarna att de före den sista februari 1972 skulle ha genomfört sammanslagningen till storavdelningar. En rad hamnarbetaravdelningar beslöt att ta strid. De vägrade acceptera direktiven och krävde att den gamla avdelningsordningen skulle bibehållas. Trots hot om repressalier höll de samman. Förbundsledningens svar blev: uteslutning av 15 avdelningar med över 1000 medlemmar!
I november 1972 bildade representanter för de uteslutna avdelningarna Svenska Hamnarbetarförbundet.
Det är viktigt att fastslå att Svenska Hamnarbetarförbundets bildande inte — som det hävdats — var ett resultat av en klumpighet eller ett felsteg från Hans Ericssons och andra förbundsbyråkraters sida. Konflikten kring storavdelningsbildandet rörde i grunden hur den fackliga kampen skulle föras och hur den fackliga demokratin måste fungera. Det är sant att en del av oppositionen kom att formuleras i skråmässiga termer (vilket försvagade dem) men det hindrar inte att oppositionen mot byråkratin och byråkratiseringen också från detta håll var motiverad. Dessutom var de skråmässiga tendenserna långt ifrån allenarådande. Hamnarbetarna i Göteborg t ex hade en stark ställning och deras motstånd växte fram ur en principiell vägran att acceptera en fortgående byråkratisering av fackföreningsrörelsen och en allmän strävan att omforma fackföreningarna till effektiva vapen mot arbetsköparna. Ingen av dessa strömningar inom oppositionen gick att försona med Transportledningens politik.
Uteslutningen av Norrlandsavdelningarna var en åtgärd i raden av försök från byråkraternas sida att kväsa oppositionen och göra slut på maktkampen. Såväl uteslutningen av Karl Hallgren — en av göteborgarnas talesmän — hösten 1972 som den av ombudsmannen Lennart Johnson och Stockholms hamnarbetare våren 1973 var en fortsättning på denna kamp. Att hamnarbetarna i Göteborg valde att föregå en hotande uteslutning och bryta med Transport förändrar inte bilden.
Hamnarbetarna valde inte själva att lämna Transport. De kastades ut. Efter uteslutningen av Norrlandsavdelningarna och hotet om liknande åtgärder i Stockholm, Göteborg m fl orter hade de uteslutna hamnarbetarna inget annat val än att påbörja en ny organisering om de inte frivilligt ville uppge alla sina krav. Under dessa förhållanden var det alltså helt riktigt att organisera sig och bilda Svenska Hamnarbetarförbundet.
Hamnarbetarförbundet är inget yrkesförbund. Det organiserar alla typer av transportarbetare i hamnarna. Inte heller står det utanför och i motsättning till massan av fackligt organiserade hamnarbetare. Tvärtom organiserar förbundet den överväldigande majoriteten av landets hamnarbetare i en nationell organisation.
Av dessa skäl måste vi vara för att alla hamnarbetare organiseras i Svenska Hamnarbetarförbundet. Frågan om facklig enhet bland hamnarbetarna kan i dag bara ställas som en frågan om hur Hamnarbetarförbundet skall kunna stärkas.
Omedelbart efter uteslutningen av de norrländska hamnarbetarna var läget ett annat. Då stod uppgiften att försöka ena alla hamnarbetare och andra kategorier inom Transport i en kamp för att tvinga förbundsbyråkraterna på reträtt. Det gällde att tvinga igenom de uteslutna hamnarbetarnas rätt till kollektivt återinträde med bevarande av deras lokala fackliga organisationer och fackliga rättigheter. Då denna kamp misslyckades i och med att Transport-ledningen på kongressen 1972 fick ett överväldigande stöd för sin linje samtidigt som en allt större majoritet av hamnarbetarna under den fortsatta kampen mot förbundsbyråkratin ställdes utanför förbundet kom frågan att stå annorlunda. En enhet inom Transport var under dessa omständigheter omöjlig att uppnå och styrkeförhållandena var allt för negativa för att ens marginella förbättringar i hamnarbetarnas ställning i Transport skulle kunna drivas igenom under överskådlig tid. Samtidigt var en facklig enhet för hamnarbetarna en skriande nödvändighet för att de inte skulle påtvingas allvarligt försämrade arbets- och levnadsförhållanden. (Detta bevisades inte minst under den gångna avtalsrörelsen, då arbetsköparnas och fackbyråkraternas förmåga att splittra upp olika arbetargrupper mot varandra demonstrerades ytterst tydligt.) Under dessa förhållanden blev det riktigt att verka för en ny nationell facklig organisation för hamnarbetarna, som förutsättning för en effektiv kollektiv kamp från deras sida.
Detta betyder inte att vi är motståndare till en facklig centralorganisation. Tvärtom vänder vi oss med skärpa mot syndikalistiska idéer om en decentraliserad facklig kamp. Det kan aldrig vara ett alternativ för en arbetarklass som vill stärka sina positioner på arbetsköparnas bekostnad. Behovet av enhet gäller inte bara en kår — hamnarbetarna — utan samtliga arbetare. Det är av yttersta vikt att hela arbetarklassen enar sig i kampen.
Vad vi vänder oss mot är en byråkratisk centralisering som hämmar arbetarnas kampvilja och initiativförmåga och som frånhänder dem kontrollen över stridsåtgärder, förhandlingar och avtal — kort sagt över de egna organisationerna. Arbetare som ställs utanför varje nationell facklig centralorganisation utsätts för en stark press; de riskerar att isoleras och krossas. Deras kamp mot arbetsköparna hämmas eftersom den har svårt att samordna sin verksamhet med andra arbetargrupper. Av dessa skäl måste Svenska Hamnarbetarförbundet verka för att bli en del av den enda, nationella fackliga organisationen som är möjlig i dag i Sverige, nämligen LO.
Men ett inträde i LO kan inte ske på LO-byråkratins villkor. Det får aldrig innebära att hamnarbetarna ger upp det mått av intern demokrati som de har tillkämpat sig i Svenska Hamnarbetarförbundet. Ett återinträde i LO kan därför bara komma till stånd som ett resultat av ett radikalt förändrat styrkeförhållande mellan medlemsmassorna och den fackliga byråkratin. Därför måste insikten om nödvändigheten av att ingå i en nationell, facklig centralorganisation i dag betyda en insikt om nödvändigheten i en samlad kamp från Hamnarbetarförbundet och medlemmarna i LO mot den byråkratiska styrningen av Landsorganisationen. För Hamnarbetarförbundets del betyder det: konsekvent arbete för att inom arbetarklassen som helhet förklara orsakerna till att hamnarbetarna uteslöts ur Transport, behovet av en särskild organisering utanför LO och det nödvändiga i en total kamp mot byråkratiseringen av fackföreningsrörelsen.
Det finns idag grupper som ser Hamnarbetarförbundet som embryot till en ny alternativ fackföreningsrörelse. Dessa idéer, som fötts vid olika Förbundet Kommunist- och KFML(r) - medlemmars skrivbord är hjärnfoster. Hamnarbetarförbundet är inte riktningsvisare i den meningen att allt större arbetargrupper står i begrepp att bryta upp från LO för att så småningom sammanslutas i en ny facklig landsorganisation.
Exemplet Hamnarbetarförbundet visar visserligen att motsättningen mellan den fackliga byråkratin och medlemsmassorna ökas i takt med klasskampens skärpning. Denna motsättning kommer avgjort också i framtiden att ta sig uttryck i öppna stridsåtgärder där fackbyråkraterna körs över. Men att säga det är något helt annat än att säga att breda arbetargrupper är beredda att bryta organisatoriskt med de existerande fackliga strukturerna och ersätta dem med andra. Tvärtom kommer en fortsatt, breddad och fördjupad, radikalisering att innebära att den öppna kampen utanför fackbyråkratins kontroll får sitt komplement i form av mer permanenta oppositionella tendenser inom de reformistledda fackföreningarna.
Svenska Hamnarbetarförbundet utgör inte början till en allmän utveckling utan ett undantag. Naturligtvis kan det inte uteslutas att hela yrkeskårer väljer att lämna Landsorganisationen. Men för de förbund, där förhållandena mest påminner om dem som tidigare rådde inom Transport — Gruv — Skogs — och Trä verkar det inte vara någon trolig utveckling.
Under den fortsatta kampen kommer säkert grupper av arbetare att uteslutas, men knappast i en omfattning som kan leda till uppkomsten av konkurrerande förbund. Det blir snarast fråga om utvalda grupper av speciellt kampdugliga arbetare, som utgör särskilt vassa naglar i förbundsbyråkraternas ögon, som utesluts för att därmed avskiljas från de breda medlemslagren. Men i en sådan situation blir den främsta uppgiften att ta kamp för de uteslutnas villkorslösa återintegrering och inte att organisera alternativa fackföreningar, där de mest avancerade elementen skiljs från klassen i övrigt.
Det finns förvisso situationer då det kan vara riktigt att organisatoriskt bryta med Landsorganisationen, men det är i så fall i en situation då massan av arbetare — inom ett visst förbund eller viss region — i praktisk handling redan brutit med reformisterna och där de fackliga byråkraterna också håller på att undandras de breda medlemsmassornas passiva stöd. Det är långtifrån situationen i dag och att då förespråka eller gå med på en avskiljning från de existerande fack föreningarna eller att verka för en passiv linje som betyder att man avstår från att också inom fackföreningsrörelsen ta kamp mot reformisterna — det är liktydigt med att man frivilligt ger upp ett viktigt medel att påverka, övertyga och organisera de breda grupper av arbetare som ännu inte är beredda att ansluta sig till en revolutionär politik.
Hamnarbetarna har en ekonomisk nyckelroll för produktionen som gör att strids åtgärder blir mycket kännbara för arbetsköparna. Samtidigt har de en osedvanlig kamperfarenhet och militans jämfört med andra arbetargrupper. Det ger dem stora möjligheter att gå i spetsen för alla arbetares kamp mot kapitalismens utsugning och förtryck och byråkratiska missförhållanden inom fackföreningsrörelsen. Det avgörande för om dessa möjligheter skall kunna utnyttjas är i vilken grad deras främsta organisatoriska instrument — Hamnarbetarförbundet — kan utvecklas till ett exemplariskt stridande fackförbund, ett effektivt ledarskap för hamnarbetarnas kamp för sina och hela klassens intressen. Hamnarbetarförbundet har här goda förutsättningar, men det står också inför svåra problem, både av objektiv och subjektiv art.
Produktivkrafternas utveckling kommer att underminera grunden för delar av hamnarbetarkåren. En utveckling mot en koncentration till ett fåtal storhamnar baserade på containertrafik kan innebära en kraftig minskning av antalet arbetare och dessutom få till följd att hamnarbetarnas arbetsuppgifter i ökad utsträckning tas över av särskilda entreprenörföretag. En sådan utveckling kommer att ställa hamnarbetarnas fackliga organisation inför hårda prov. Det kräver ett effektivt ledarskap som förmår organisera hamnar betarnas kamp mot avskedanden, mot att arbetarna skall betala strukturförändringarna med lägre lön och sämre arbetsförhållanden, etc.
Hamnarbetarförbundets ställning utanför Landsorganisationen kan tyckas gynna framförandet av korrekta klasskrav och bidra till en framgångsrik kamp för dem, eftersom Hamnarbetarförbundet inte på samma sätt som LO—förbunden är bundet av LO-byråkratins centrala förhandlingar och fredsplikten . Till en del och på kort sikt kanske det också är sant men viktigare är att denna ställning utanför LO i grunden utgör ett hot mot Hamnarbetarförbundets existens, eftersom det gynnar en politisk och organisatorisk isolering från LO-medlemmarna. För att denna svårighet skall kunna övervinnas krävs det en mycket hög grad av politisk medvetenhet från medlemmarnas sida och ett stort mått av ledande förmåga från förbundsledningen. Detta för oss så över till det nuvarande läget i Hamnarbetarförbundet.
Vi talade nyss om Hamnarbetarförbundets utveckling till ett exemplariskt, stridande fackförbund. Med det menar vi att det fortfarande finns vissa brister och svagheter som måste lösas inom Hamnarbetarförbundet.
Trots vår i grunden positiva syn på Hamnarbetarförbundet och vår vilja till att på alla sätt bidra till att stärka förbundet är vi kritiska till de skråmässiga tendensernas starka inflytande inom förbundet.— tendenser som ger sig till känna ända upp i ledande organ och som har en hämmande inverkan på förbundets initiativförmåga.
Samexistensen mellan denna riktning och den mer uttalade klasslinjen som fr a bärs upp av göteborgarna är en ”ohelig” allians som idag får sitt främsta uttryck i en politisk och organisatorisk decentralisering av förbundets arbete. Det betyder inte att vi förespråkar en utstötning av dem som står för den mer skråmässiga linjen, absolut inte! (Vi har ju just hävdat att det är en styrka att hamnarbetarförbundet organiserar massan av hamnarbetare och inte bara ett skikt av dem.) Däremot betyder det att det krävs kraftfulla initiativ till fackliga studier och politisk skolning, en utveckling av den interna diskussionen, en allmän aktivering av medlemmarna i agitations- och propagandaarbete där deras praktiska erfarenheter utvecklas och sist men inte minst en utmaning mot den skråmässiga strömningens tongivande roll i ledningen för Hamnarbetarförbundet. Inte så att det saknas spänningar centralt och lokalt, inte så att det inte funnits motsättningar och konfrontationer, men dessa oenigheter har aldrig getts en samlad förklaring som nått ut till medlemsbasen och de har aldrig ställts på sin spets.
Den senaste avtalsrörelsen uttryckte alla dessa svårigheter och spänningar på ett mycket tydligt sätt.
För att Hamnarbetarförbundet verkligen skulle ha kunnat fylla rollen av spjutspets och katalysator för de breda arbetargruppernas kamp för bättre arbets- och levnadsförhållanden mot arbetsköpare och klassamarbetande byråkrater hade det krävts att förbundet formulerat konkreta klasskrav kring lönernas storlek, löneformerna och inkomsttryggheten, mot arbetslöshet och dyrtid, dvs krav som hela klassen borde .kämpa för. Som en förlängning av detta hade det gällt att utveckla en bred agitation och propaganda riktad till klassen i övrigt. Visserligen förde hamnarbetarna i Göteborg fram korrekta lönekrav, som just utgick från en syn på hamnarbetarnas kamp som en del av hela arbetarklassens kamp mot arbetslöshet och dyrtid.
Men de nationaliserades inte av förbunds ledningen. Förbundsledningen och då fr a den s k trojkan, nöjde sig med att det framställdes lokala krav, men dessa lokala krav hade ofta den svagheten att de utgick från hamnarbetarnas särintressen snarare än från hamnarbetarnas intressen som en del av hela arbetarklassen. De kunde därför inte fungera som organiserande kraft för andra arbetargrupper Denna brist underströks ytterligare under hamnstrejken då förbundsledningen valde att renodla frågan om Svenska Hamnarbetarförbundets rätt att sluta avtal, i stället för att betona det fackliga och politiska innehållet i kampen.
Också här visade fr a Göteborgs-hamnarbetarna en större förmåga till initiativ gentemot andra arbetargrupper innanför och utanför Sveriges gränser men de kombinerades inte med en aktiv organisering av de strejkande. Samtidigt togs dessa initiativ ofta på ett trevande och pragmatiskt sätt i takt med att svårigheterna dök upp och utan ett verkligt förberedelsearbete inom medlemsbasen. Inte heller ställde göteborgarna frågan om ledningen av förbundet på ett aktivt sätt Det gjordes inga verkliga försök att överflygla den svaga trojkan, som litade mer till övertalning av arbetsköparna än till hamnarbetarnas och andra arbetargruppers kollektiva styrka och som mer såg till hamnarbetarnas särintressen än till deras klassintressen. Inför denna reformistiskt orienterade ledning och denna skråmässiga inskränkthet hade frågan om förbundets ledning kunnat ställas på ett konkret sätt inom medlemsbasen om bara Göteborgs-avdelningen hade varit beredd till det. I stället kom olika linjer att samexistera vid olika skeden av hamnstrejken, där hamnarbetarna på vissa orter tog radikala initiativ som inte hade någon motsvarighet i förbundsledningens åtgärder.
Vårens erfarenheter kommer säkert att ge mer eftertryck till de tidigare spänningarna inom Hamnarbetarförbundet. Det gör den kommande förbundskongressen särskilt intressant och viktig. Vad som händer på kongressen den 24 — 27/10 kommer att ha en mycket stor betydelse för Hamnarbetarförbundets linje under den kommande avtalsrörelsen och därefter. Om kongressen misslyckas med att lägga fast en klar klasslinje för kampen mot arbetsköparna, en linje som uttalat bryter med de skråmässiga tendenserna... ;om man misslyckas med att klargöra förhållandet till Landsorganisationen och dess medlemsbas ...; om den nuvarande decentraliseringen och övervikten för Norrlandsavdelningarna inte kan hävas ...; om den centrala ledningens sammansättning och arbetssätt inte förändras ...; om medlemmarnas aktivitet och inflytande inte stimuleras och utvecklas genom beslut om fackliga studier, organiserade diskussioner och en uppryckning av Hamnarbetaren ...; om detta inte kommer till stånd så kommer Hamnarbetarförbundet knappast att kunna utgöra den spjutspets mot arbetsköparna som det har goda förutsättningar att utvecklas till. Men än så: det riskerar en allvarlig motgång i den kommande avtalsrörelsen och en demoralisering och passivisering av hamnarbetarna som i det långa loppet kan äventyra förbundets existens.
Det gör det så mycket mer illavarslande att förbundets medlemmar i gemen och då också hamnarbetarna i Göteborg förhåller sig så relativt passiva efter strejken vad gäller uppföljning av de tidigare aktionerna, utvärdering av dessas resultat och planläggning för framtiden.
Det finns naturligtvis ingen anledning att dröja vid vad som kan hända om inte... Vår uppgift ligger i att bidra till bästa möjliga utveckling inom Svenska Hamnarbetarförbundet utifrån en uppfattning om vad som kan och bör göras. Det är en omfattande, stimulerande och prövande uppgift. Till verket!
Politiska Byrån
26.9 -74
Under denna tidskrifts pressläggning har Hamnarbetarförbundet genomfört sin andra kongress. En mer utförlig värdering får därför anstå till ett senare tillfälle. Så mycket kan dock sägas redan nu att kongressen inte blev det avstamp som är nödvändig för att Hamnarbetar-förbundet ska kunna gå i bräschen för en militant arbetarkamp under den kommande avtalsrörelsen och därefter.
På kongressen ställdes inte de viktigaste uppgifterna — att granska och värdera kampen under den förra avtalsrörelsen i avsikt att förbereda förbundet för ännu hårdare strider. Nu kom kongressen nästan uteslutande att handla om skrivningar i stadgarna, vilket naturligtvis inte är oviktigt, men sett isolerat från de uppgifter Hamnarbetarförbundet står inför, ändå otillräckligt.
En del bra beslut fattades dock, vilket måste bedömas som en framgång Men man måste ha klart för sig att de goda besluten på kongressen inte främst uttrycker en ökad medvetenhet om förbundets uppgifter i klasskampen, utan mera avspeglar dess tillväxt sedan förra kongressen. De nya avdelningar som kommit till har Kalle Nilsson & Co inte lika stor kontroll över som de norrländska avdelningarna. Det var därför dessa nya avdelningar i en del frågor kom att ställa sig på den militanta oppositionens sida.
Däremot representerar de nya avdelningarna inte den konsekventa klasskampsinriktning som Göteborgsavdelningen står för. Det visar sig bland annat i valet av förbundsstyrelse. Kongressen gav fortfarande norrlandsavdelningarnas representanter majoritet i denna trots att de representerar en klar minoritet i förbundet. Dessutom valdes två centerpartister in. Styrelsevalet innebär att en fortsatt vacklande linje kommer att dominera Hamnarbetarförbundets kamp under den kommande avtalsrörelsen. Man kommer att akta sig för öppna stridsåtgärder, i praktiken bordlägga frågan om rätten att sluta centrala avtal och koncentrera kampen på att erövra denna rätt via lokala uppgörelser med arbetsköparna. En linje som på sikt inte kan leda annat än till nederlag
—red