Ur Fjärde Internationalen 1-1975
Den kapitalistiska världen har drabbats av sin första allmänna recession sedan trettiotalet, trots propaganda om att detta aldrig skulle återupprepas. Även om det vore tvivelaktigt att förutspå en lika hög arbetslöshet som under denna stora depression, så är detta hot inte uteslutet. En ökad offensiv mot arbetarnas levnadsstandard från Kapitalets sida är på gång överallt. Det finns heller ingen långvarig lösning på inflationsproblemet i något större land.
Vi kan nu bevittna den allmänna recessionen i den kapitalistiska ekonomin, som vår rörelse förutsagt för flera år sedan. Mellan 1948 och 1973 ökade produktionen i den kapitalistiska världen tre och en halv gång med i genomsnitt fem procent per år. 1974 ökade den inte alls. Under det sista kvartalet 1974 gick den industriella produktion. en ned i alla stora imperialistiska länder.
USA upplever nu den djupaste lågkonjunkturen sedan kriget. Bruttonationalprodukten (BNP) sjönk med 2,2 procent i förhållande till 1973, och den fortsätter att sjunka. Japans BNP sjönk 3 procent efter 25 års expansion.
Endast några mindre länder (Sverige, Schweiz, Norge, Österrike) har ännu så länge undgått att drabbas av de omedelbara effekterna av recessionen, antingen beroende på exceptionella omständigheter (Nordsjöoljans betydelse i Norge) eller på deras speciella relationer till världsmarknaden (extrem exportspecialisering ). Detta innebär att dessa länder endast påverkas av en recession i de stora imperialistiska länderna om den varar en längre tid.
Ännu så länge har inte världshandelns volym minskat, men däremot tillväxttakten. De stora länderna försöker öka exporten för att motverka lågkonjunkturen på hemmaplan. Om det skall bli en absolut minskning av volymen beror på recessionens varaktighet, speciellt i USA, Västtyskland och Japan, och på om dessa länder kommer att ta till protektionistiska åtgärder.
Medan den nuvarande nedgången i industriproduktionen fortfarande är blygsam (med undantag från USA, där den är lika stor som nedgången i de stora recessionerna på 1950-talet), är ökningen av arbetslösheten mycket mera uttalad. Den siffra på 15 miljoner arbetslösa i de imperialistiska länderna som vi förutsa vintern 1974-75, kan t o m överskridas (om vi inkluderar partiell arbetslöshet).
Arbetslösheten kan gå upp till 7 – 7,5 miljoner i USA, 1,5 miljoner i Italien, 1 miljon i vardera Västtyskland, Frankrike och Storbritannien; 1 miljon i de mindre imperialistiska länderna i Västeuropa (Beneluxländerna, Spanien, Danmark etc), 1 miljon i Japan, 1 miljon i Kanada, plus Australien och Nya Zeeland.
Skälet till denna oproportionerliga ökning av arbetslösheten är tvåfaldig:
a/ Den nuvarande världsekonomiska recessionen inträffar efter en lång period av teknologiska framsteg (halvautomation och automation) i vilken arbetsproduktiviteten snabbt ökades, speciellt i Västeuropa och Japan (i USA inträffade den något tidigare). Den kommer efter en period av sakta urholkning av profitkvoten, under vilken kapitalisterna sökte motverka effekterna av denna urholkning genom takthöjningar, ”rationaliseringar” och andra metoder för att minska kostnaderna för arbetet. När produktiviteten ökar behövs en ökning av produktionen för att undvika en stor arbetslöshet. Om det endast är en liten nedgång eller till och med en tillfällig stagnation av produktionen kommer arbetslösheten att öka kraftigt.
b/ Efter andra världskriget har antalet arbetssökande kvinnor ökat dramatiskt i alla imperialistiska länder, framför allt beroende på att medellönen för män blivit mer och mer otillräcklig för att tillfredsställa de behov som betraktas som normala av en arbetar– eller tjänstemannafamilj, men också p g a kvinnornas krav på större ekonomiskt och socialt oberoende. Denna långsiktiga trend tillsammans med den tendens som finns till ökat säsongsarbete bland studenterna ökar det potentiella utbudet av arbetskraft på den kapitalistiska arbetsmarknaden. Detta oberoende av konjunkturella upp– och nedgångar i ekonomin. Utvecklingen har skapat en oproportionerlig nivå på arbetslösheten bland kvinnor, ungdomar och nationella- och rasminoriteter (i USA svarta, Chicanos etc, i Västeuropa immigrantarbetare).Detta är bara ett uttryck för det faktum att Kapitalet lyckades återupprätta en stor (faktisk eller potentiell) industriell reservarmé under den långa efterkrigsboomen.
Den nuvarande generella recessionen i den internationella kapitalistiska ekonomin markerar en avgörande vändning i efterkrigstidens världsutveckling.
a/ Det är den första allmänna recessionen sedan andra världskriget. Vi har haft många ekonomiska recessioner efter kriget. Kapitalet har idag lika lite som förr medel för att undvika konjunkturella förändringar. Men den bristande samordningen av dessa recessioner (t.ex avsaknaden av en recession i Västtyskland, Japan, Italien och Frankrike under den allvarliga recessionen i USA 1957) medförde att de begränsades till omfång och djup. Ett land med krympande hemmamarknad kunde kompensera detta med ökad export.
Denna gång inträffar det motsatta. Alla de större imperialistiska länderna har drabbats av recessionen samtidigt – deras export (förutom de marginella marknaderna i de oljeexporterande länderna och i arbetarstaterna) hotas samtidigt som deras hemmamarknad minskar. Detta tenderar att göra den nuvarande recessionen mycket djupare än någon annan efter 1940. Och detta speciellt om recessionen i USA fortsätter under 1975, eftersom den amerikanska ekonomin är så betydelsefull för alla andra kapitalistländer. USA producerar ju nästan lika mycket som alla övriga OECD-länder tillsammans.
b/ Den nuvarande allmänna recessionen i den internationella kapitalistiska ekonomin bekräftar klart slutet på den långa efterkrigsboomen (vilken startade med ”Koreakrigs-boomen”). Denna långa ”boom” hade troligen nått sitt slut redan mot slutet av 1960-talet, men nu står detta fullkomligt klart. Under denna långa period fanns det givetvis många konjunkturella upp– och nedgångar. Men de var kortare och mindre djupa än under mellankrigstiden. Speciellt var deras sociala konsekvenser (arbetslöshet och reduktion av arbetarnas köpkraft) mycket mindre dramatiska än under den tidigare perioden. Detta berodde särskilt på den permanenta inflationspolitiken och på de ”anti-kris”-metoder som de imperialistiska regeringarna använde. Militärutgifterna i USA har spelat en speciell roll här. År efter år har Washington öst in enorm summor i de olika ekonomierna för att finansiera och beväpna militärstyrkor i USA och utomlands. De budgetunderskott som fått täcka dessa finansiella operationer har antagit enorma proportioner (man talar om ett underskott på mellan 50 och 70 miljarder dollar för det budgetår som börjar juli -75).
Denna budgetunderskottspolitik begränsade sig inte till USA. Under 1973 gällde den alla stora kapitalistländer. Kreditexpansionen i världsskala drev på inflationen i en accelererad takt.
Dollarinflationen ledde först till krisen, sedan kollapsen för det penningssystem som skapats genom en överenskommelse i Bretton Woods (guld-dollar som bas). Detta avslutade den långa efterkrigsboomen. Den korta inflations-boomen 1971-73 var Just en bro mellan slutet av den långa efterkrigsboomen och det tydliga beviset på den nya perioden av ökade motsättningar i den kapitalistiska världsekonomin och av mycket långsammare tillväxt, vilket framträder i den nuvarande recessionen.
Den nuvarande ekonomiska recessionen är en klassisk överproduktionskris, vilken orsakas av de inre motsättningarna i det kapitalistiska produktionssättet. Den är ingen ”tillfällighet” som orsakas av ”oljeshejker”, lika lite som depressionen 1929 orsakades av börsspekulationer eller tidigare allvarliga kriser av ”för mycket” järnvägsbyggande eller transocean handel. Naturligtvis måste varje överproduktionskris på den kapitalistiska världsmarknaden karakteriseras som en kombination av generella fenomen (kopplade till själva funktionen hos detta produktionssätt) och särskilda aspekter (kopplade till specifika faser av dess världsomfattande expansion, upp– och nergångar) Men själva det faktum att dessa ”tillfälligheter” inträffar med regelbundna mellanrum och i allmänhet kan förutsägas bekräftar att de kopplade till själva naturen hos kapitalismen. (Vare sig för- eller efterkapitalistiska ekonomier uppvisar denna cykliska upp- och nedgång i arbetslösheten, industriella produktionen och nationalinkomsten).
På samma sätt är de grundläggande inre motsättningarna hos kapitalismen de yttersta orsakerna till den pågående recessionen. Efter en ekonomisk tillväxtperiod kommer oundvikligen profitkvotens fallande tendens att visa sig. Detta gäller i högre grad ju längre tillväxtperioden har varit och ju snabbare dess takt varit. Kapitalets organiska sammansättning har ökat starkt (automation och halv-automation). De klassiska sätten att motverka effekterna av denna ökning av den organiska sammansättningen blir allt mer omöjliga.
Den höga sysselsättningsnivån gör det allt svårare för kapitalisterna att märkbart höja graden av utsugning av arbetarna (mervärdekvoten). Kapitalets strävanden att förbilliga råvarorna skapar motsatta tendenser vad gäller pris- och profitutvecklingen i råvarusektorn i förhållande till förädlade varor. Detta leder i sin tur till en disharmonisk utveckling av investeringarna och produktionsmängden i bägge sektorerna. Förr eller senare blir resultatet en brist på råvaror och därmed en kraftig prisökning.
Nedgången i profitkvoten skapar tillsammans med den allt skarpare konkurrensen ett behov att låna en allt större del av kapitalet till nyinvesteringar(en trend som ytterligare förstärks av inflationen, det är lönsamt att låna ). Detta leder i sin tur till allt större likviditetskris även för de stora monopolen. Vid en given tidpunkt måste alla dessa krafter som pressar ner profitkvoten leda till att en allt större mängd kapitalistiska företag hotas av bankrutt. Investeringarna minskar, produktionen minskar, företag läggs; ner, vilket skapar en allmänt nedåtgående rörelse i den ekonomiska aktiviteten.
Å andra sidan finns det en inneboende tendens i det kapitalistiska produktionssättet att höja produktionskapaciteten utöver den begränsade köpkraften hos massorna. Detta är en följd av de antagonistiska produktions- och distributionsförhållandena i det borgerliga samhället. Därför skapar varje kapitalistisk boom en tendens till överkapacitet och överproduktion (osäljbara varor lagras) i ekonomins nyckelsektorer. Ju större denna överproduktion och överkapacitet är desto mer kommer produktionen och sysselsättningen att minska och desto allvarligare kommer krisen att bli.
I den nuvarande recessionen kom den utlösande faktorn att bli överproduktionen i bilindustrin och byggnadsbranschen. Denna överproduktion spred sig snabbt till andra sektorer: elektriska apparater, petrokemiska industrin (plast och syntetiskt fiber), textil och konfektion, turist handel och flyget. Den har nu t o m nått stålindustrin, vilken för endast fem månader sedan var inne i en stor recessionen... ”boom”, som hade sin grund i en allmän nedskärning av investeringarna i slutet på 60-talet och en därav skapad brist på stål under 70-talet.
När vi trycker på de allmänna och strukturella orsakerna till den nuvarande recessionen i den internationella kapitalistiska ekonomin, skall vi för den skull inte glömma bort dess speciella karakteristika som skiljer den från tidigare överproduktionskriser, speciellt de stora depressionerna 1929 och 1938:
a/ Det som huvudsakligen särskiljer den nuvarande recessionen är det faktum att inflationen sammanfaller med recessionen. Den kapitalistiska världsekonomin har passerat från inflationsboom, genom stagflation till slumpflation (dvs recession samtidigt med hög inflation). Förut har recessioner och depressioner karakteriserats av stora prissänkningar. Inflation sammanföll med kriser endast under speciella och exceptionella omständigheter som t.ex förlorade krig, inbördeskrig, total sönderfall i ekonomin och av produktionen etc, och varade då endast en kort tid.
Idag fortsätter inflationen (och i vissa länder som USA, Storbritannien, Italien och Frankrike ökar den!), trots minskad produktion och ökad arbetslöshet. Detta stör överproduktionskrisens ”normala” funktion att återstabilisera ekonomin genom att slå ut de efterblivna företagen, rensa lagren och öka exploateringsgraden och därmed öppna vägen för nya investeringar.
Men den inflationsdrivande kreditexpansionen förlänger lageruppbyggnaden och döljer företagens verkliga svaghet. De ökade nationella lönerna döljer för en tid urholkningen av reallönerna. Man skapar konstgjord köpkraft –konstgjord för företag som inte längre är konkurrenskraftiga och konstgjord för arbetare som inte längre kan betala sina skulder när väl reallönesänkningarna och arbetslösheten nått en viss nivå. Kreditexpansionen kan alltså gå för långt. Den kan jämna vägen för oväntade konkurser och bankkrascher –dvs precis den typ av internationell och nationell kreditkollaps som utmärkte trettiotalsdepressionen. Imperialisterna själva utesluter inte den möjligheten.
b/ En annan särskiljande faktor i den nuvarande världsrecessionen är kombinationen av en tillbakagång i de flesta produktionssektorerna, inklusive nyckelråvaror, med en akut bristsituation i två av den världskapitalistiska ekonomins nyckelsektorer – energin (speciellt oljan) och livsmedlen (framför allt säd och socker).
Denna kombination är inte ett resultat av ” naturkatastrofer” och inte heller uttrycker den ”gräns för tillväxten” av produktivkrafterna. Den är ett resultat av anarkin som skapas av den monopolistiska konkurrensen.
Relativt låga råvarupriser leder till ett utflöde av kapital från denna sektor till andra. Att skapa en bristsituation är ett sätt att öka profiterna och attrahera nytt kapital. Denna objektiva process i sin tur kan sedan accelereras genom medvetna beslut från monopolens sida.
Den internationella oljekartellen (de sju stora oljejättarna) skar ner raffinaderikapaciteten och oljeproduktionen för att driva upp energipriserna och profiterna. Av samma skäl skar de amerikanska, Kanadensiska och Australiensiska livsmedelsmonopolen ner livsmedelsproduktionen i början på 70-talet. Detta är den underliggande orsaken till den nuvarande hungersnöden i Afrika och Indien.
Dessa särdrag hos den nuvarande recessionen måste tas med i beräkningen för att vi skall kunna förstå dess ekonomiska, sociala och politiska effekter i olika delar av världen och på olika sociala klasser. Men de kan ändå inte förändra bedömningen av recessionen som en djup kris i det kapitalistiska systemet.
Teoretiskt och tekniskt är det inte uteslutet att recessionen omvandlas till en depression av 1929 års typ. Detta kan inträffa om regeringarna i de imperialistiska länderna fullkomligt paralyseras (av objektiva eller subjektiva orsaker) och om de tar till ekonomiska och politiska åtgärder som t.ex att samtidigt skära ner den samlade efterfrågan genom en kraftig nerskärning av de offentliga utgifterna Om detta ägde rum samtidigt som krediterna skars ner, arbetslösheten ökade och lönerna och profiterna pressades ner, då skulle detta medföra:
Antingen att vi får se en kraftig deflation som sammanfaller med en överproduktionskris (vilket var fallet 1929-32 som ett resultat av bankkrascherna). Detta kan t.ex leda till ett valutasammanbrott. Förtroendet för papperspengar minskar, både för dollarna och den tyska marken vilket leder till en allmän återgång till guldet som det enda slutgiltiga betalningsmedlet för den internationella handels.
Eller att de kapitalistiska regeringarna med berått mod inskränker penning- och kreditvolymen för att radikalt ”bota” inflationen, även om detta sker till priset av 30 - 40 miljoner arbetslösa.
Vi vill åter påpeka att detta tekniskt är både möjligt och lätt. ”Inflationen” skulle försvinna mycket snabbt om utbudet på papperspengar och krediter skulle sluta växa: Men resultatet av detta skulle vara uppenbart. Massarbetslösheten skulle öka katastrofalt, t o m värre än 1929-32 (eftersom produktiviteten är mycket mer utvecklad, liksom automationen än för 40 år sedan).
Men det är knappast troligt att dessa åtgärder genomförs. Den nuvarande recessionen inträffar i ett läge där arbetarklassens organisering och militans är avsevärt större än 1929 eller 1937. Den inträffar i ett läge där förhållandena mellan imperialismen och dess motståndare i världsskala är mer ogynnsamt för imperialismen än innan andra världskriget. Under denna omständigheter skulle en katastrofal ekonomisk depression av 1929-32 års modell skapa en explosiv social och politisk kris, inte bara i Västeuropa utan även i Japan och Nordamerika.
Inflationen har drabbat arbetarklassen men dess effekter kan helt eller delvis neutraliseras, åtminstone på kort sikt, genom lönekampen. Då särskilt genom tillkämpandet av en glidande löneskala. Däremot finns det inget liknande medel för att motverka effekterna av, låt oss säga, 15 miljoner arbetslösa i USA, 5 miljoner i Västtyskland och Japan och 3 miljoner i Storbritannien, Frankrike och Italien.
Om inte en depression förhindras skulle det skapa en våldsam reaktion från arbetarnas sida som snabbt skulle kunna utvecklas i en revolutionärt antikapitalistisk riktning. Existensen av icke-kapitalistiska, planerade ekonomier vilka kan, hur byråkratiskt degenererade de än är, undvika arbetslöshet kommer att bli en ytterligare faktor som fullständigt underminerar ”den fria företagsamheten” i arbetarklassens ögon. En återupprepning av 1929 års depression skulle under nuvarande internationella och nationella styrkeförhållanden betyda inledningen på den allvarligaste krisen i det kapitalistiska systemet sedan dess uppkomst!
För att undvika att drabbas av en sådan katastrof, kommer de imperialistiska regeringarna troligtvis att avstå från att tillgripa den hårda deflationspolitik inom penning– och kreditväsendet som gjorde 30-talsdepressionen oundviklig. De starkaste regeringarna har fortfarande tillräckliga reserver för att kunna följa en sådan linje. De har inget annat alternativ än att fortsätta på den pragmatiska och ibland även panikartade vägen, att vackla mellan anti-inflations- och anti-recessionsåtgärder för att inte skapa ” för mycket” arbetslöshet eller ” för höga” priser.
Frågan kan naturligtvis ställas om det är möjligt att t o m regeringarna i de viktigaste imperialistiska länderna fullständigt kan förlora kontrollen över situationen. Det är uppenbart att inflationen inte kan fortsätta i evighet utan förlora sin funktion som motverkande tendens till recessionen. Den kan t o m förvandlas från en motor till en broms för tillväxten i den kapitalistiska ekonomin.
Spekulationsboomen 1973 och i början av 1974 och dess sammanbrott; konkursen för viktiga banker; de väldiga förluster som gjorts av dem som spekulerade i valuta, råvaror och tomtmark; sammanbrottet på de största börsmarknaderna i den kapitalistiska världen –allt detta var olycksbådande tecken på möjligheten av en världsomfattande panik. Den fantastiska utvidgningen av Eurodollarmarknaden (ytterligare understruket av oljedollarn); hotet om väldiga underskott i handelsbalansen i nästan alla imperialistiska länder (med undantag från Västtyskland) som var ett resultat av den kraftiga stegringen av oljeutgifterna framkallade hotet av en plötslig förtroendekollaps. Något som kunde lett till en världsomfattande stormning av bankerna för att få ut insatta pengar.
Efter sammanbrottet för Franklin National Bank i USA och I.D. Herstatt i Västtyskland lovade de stora centralbankerna att understödja räddningsaktioner till förmån för de som satt in medel, och i viss utsträckning kommer de att göra det även i andra fall för att hindra en krasch. Men dessa båda fall illustrerar också sådana aktioners begränsningar. När Västtyskland först vägrade att backa upp Herstattsbankens kunder, så svarade USA genom att hota att frysa inne Västtyska tillgångar och stoppa hela det internationella valutasystemet tills de hemliga överenskommelserna var klara.
European American Bank som skapades för att ta över Franklin National utfärdade en varning att den inte skulle ta något ansvar för Franklins utländska konton.
USA har nyligen också uppmanat alla amerikanska banker att se över sina långtidslån till den italienska industrin och regeringen. Den anti-arabiska och anti-iranska propagandan kring temat ”petrodollarn” från de imperialistiska bankkretsarna syftar till att tvinga de oljeexporterande länderna till internationella räddningsaktioner på kreditmarknaden. Sådana som imperialisterna själva är ovilliga att ta itu med.
Alla dessa exempel illustrerar det faktum att den nationella kapitalismens egenintresse sätter stränga gränser för centralbankernas möjligheter att avhjälpa den internationella krisen.
Ju högre och långvarigare inflationen blir, desto större blir hotet av att spekulationer, skuldsättning och likviditetskriser i banksystemet ökar i sådana proportioner att de skapar en paniksituation på penningmarknaden och en kollaps i bankväsendet. Detta är orsaken till att världens borgarklass är så bekymrad för inflationen. Det är därför den är så angelägen om att ändra styrkeförhållandet mellan klasserna så att den eventuellt kan använda en radikal deflationspolitik.
Vad som gör den nuvarande situationen så allvarlig är inte i första hand det faktum att den ekonomiska krisen är djupare än någonsin efter 1940 (den är fortfarande inte så allvarig som den var mellan krigen) utan kombinationen av en stor allmän recession och en exceptionellt hög nivå på arbetarklassens organisering, objektiva styrka och militans. Själva det faktum att detta är den första allmänna recessionen på två årtionden förklara i sista hand varför denna kombination uppträder nu. Vi har genomgått en period av snabb ekonomisk tillväxt, hög sysselsättning och ett stärkande av världsproletariatet genom en både extensiv (Japan, Italien, Frankrike, Spanien, Kanada och Australien) och intensiv (Västtyskland, USA och Storbritannien) industrialisering och en allmän ökning av den allmänna utbildningen och yrkesutbildningen. Ytterligare faktorer som förklarar den nuvarande situationen är den världsomfattande radikaliseringen bland ungdomen, effekterna av världsrevolutionens uppsving i de halvkoloniala länderna från Kina till Kuba, framväxten av en ny generation arbetare som inte längre är märkta av årtionden av nederlag för världsrevolutionen som var fallet 1929– 43, stalinismens kris etc.
Detta betyder att den nuvarande sociala krisen i det världskapitalistiska systemet, som började med Majhändelserna 1968 i Frankrike, kommer att allvarligt fördjupas av den nuvarande recessionen. Industriarbetarklassens centrala roll i denna kris kommer att understrykas.
Men det betyder också att spänningarna och konflikterna mellan Arbete och Kapital kommer att öka. Vi kommer att få se explosiva politiska kriser i de viktigaste imperialistiska länderna, kapitalisterna kommer inte längre i samma utsträckning att försöka ”köpa sig fria” genom reformer utan vi kommer istället att få se försök att tillfoga arbetarklassen allvarliga slag. Kapitalisterna kommer att försöka lösa krisen på arbetarnas bekostnad genom att påtvinga dem sänkta reallöner för att höja profiterna. Ett sådant ursinnigt angrepp på levnadsstandarden och sysselsättningsnivån är omöjlig utan allvarliga inskränkningar i arbetarklassens demokratiska rättigheter (införandet av statlig inkomstpolitik, regeringen träder in som skiljedomare, begränsning av strejkrätten, anti-facklig lagstiftning etc).
Erfarenheterna har emellertid visat att så länge som kapitalet inte markant lyckats ändra styrkeförhållandena så brukar en sådan politik misslyckas.
Naturligtvis utesluter inte detta försök att stoppa hotet från revolutionära segrar genom reformer och eftergifter. Men dessa kommer, liksom på 30–talet, endast att bli kortsiktiga åtgärder. Den ekonomiska krisen lämnar inget utrymme för en period av minskade spänningar mellan klasserna. Konfrontationerna är oundvikliga och de kan antingen resultera i att kapitalismen krossas eller i allvarliga nederlag för arbetarklassen vilket skulle göra det möjligt för kapitalet att tillämpa ”sin” lösning på den strukturella krisen. Precis så som skedde på 30-talet.
I motsats till 1929-32 års depression inträffar inte den nuvarande recessionen efter en period av gradvis nedgång och försvagning av styrkan och militansen hos arbetarklassen. Den kommer istället efter en period av gradvis stärkande av proletariatet. Den inträffar inte heller under en arbetslöshet av sådan storlek och varaktighet att dess effekter allvarligt kunde försvaga arbetarklassens militans.
Utbredd arbetslöshet under en lång tid har i allmänhet en demoraliserande effekt på arbetarna och tenderar att' inskränka arbetarnas kamp. De mest gynnsamma läget för arbetarna är antingen när arbetslösheten stiger från en låg nivå (det är därför bourgeoisin är så rädd för den chockeffekt som utbredd arbetslöshet kan framkalla bland arbetarna)eller när den börjar minska efter det att ekonomin kommit igång igen. Men under tiden som arbetslösheten varar minskar strejkernas varaktighet och antal. Arbetarna är rädda för att mista sina jobb, klassen splittras mellan de som har arbete och de som är helt eller delvis arbetslösa etc.
Vissa modifikationer av denna analys måste göras. Det är speciellt nödvändigt att ta med i beräkningen de inbyggda ” stabiliseringsmekanismer”, arbetslöshetsförsäkringar, socialhjälp etc, som infördes efter 30-talskrisen.
Den relativt begränsade arbetslöshet som vi nu upplever i de största imperialistiska länderna har inte någon av dessa demoraliserande effekter. Vi kan därför förutsäga att den omedelbara effekten av den allmänna recessionen kommer att vara ett stärkande av arbetarnas kampvilja. Västtyskland kommer kortsiktigt att vara ett undantag av speciella skäl som hänger samman med klasskampen och klassmedvetandets utveckling under efterkrigstiden.
I Västeuropa leder recessionen till en skärpning av klasskampen och spänningar mellan klasserna speciellt i de länder där arbetarnas kamp redan nått en hög nivå: Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, men även i mindre län- der som Danmark Uppmärksamheten kommer allt mindre att inriktas på partiella kamper utan istället på mer allmänna strider som total politisk lösning på den nuvarande sociala krisen.
Speciellt viktig är frågan om den allmänna recessionen kommer att påskynda en uppgång i arbetarklassens radikalisering och militans i USA och Japan (och i Kanada och Australien). Allmänt måste svaret bli ja, fastän det ännu är för tidigt att förutsäga i vilken takt detta kommer att ske. Men ju mer den amerikanska och japanska arbetarklassen förenar sig med det västeuropeiska proletariatet, desto större blir hela världsproletariatets inflytande på klassrelationerna i världsskala och desto svårare blir det för världens kapitalistklass att ”lösa” sin nuvarande kris på bekostnad av den ena eller andra av världens arbetarklasser.
Skärpningarna av de interimperialistiska motsättningarna var en av orsakerna till den världsomfattande recessionen 1974. I stället för att ge ett gemensamt svar som kunde dämpa världsrecessionen och förhindra en finansiell kollaps så har de konkurrerande kapitalistiska länderna i huvudsak sett till sina egna intressen. Ingen imperialistisk makt inklusive den starkaste av dem alla – USA– är kapabel att tvinga på världsbourgeoisin sin lösning och sina riktlinjer.
Sett utifrån det internationella kapitalistiska systemets övergripande intressen är samtliga anti-inflatoriska (dvs milda deflatoriska) åtgärder uppenbarligen inte särskilt bra. Men för varje enskild kapitalistklass innebär det att den ”bekämpar inflationen” och försöker undvika ett sammanbrott för sin kredit och sitt banksystem.
Varje kapitalistklass strävar efter tre saker: att tränga ut utländska varor från hemmamarknaden genom att hålla nere priserna på de inhemska varorna; att försöka utvidga sina utländska marknader genom att hålla låga priser; och att stabilisera den inhemska valutan genom att försöka dämpa inflationen. Under den nuvarande perioden av samtidig världsinflation så blir kampen för att hålla nere den ”egna” inflationsnivån under konkurrenternas en central uppgift för de konkurrerande borgarklasserna. Varje större makt skulle vilja flytta över inflations- och recessionsbördan på sina medtävlare.
Västtyskland t.ex behöll sin deflationspolitik enda fram till december 1974 när depressionsspöket redan hade jagat runt på aktiebörserna under ett helt år. Den Västtyska regeringen höll fast vid denna politik trots det ökade trycket från konkurrenterna och deras krav på en uppskrivning av D-marken. Ty Västtyskland är den enda större imperialistmakten som inte lider av ett underskott i betalningsbalansen, orsakat av ökade oljepriser.
En uppskrivning av D-marken skulle innebära att den tyska exporten (som nu är större än den amerikanska) skulle drabbas kraftigt., medan den Västtyska hemmamarknaden skulle bli mer attraktiv för dess brittiska, franska, italienska, japanska och amerikanska konkurrenter.
Men när arbetslösheten nådde 3,5 procent i Västtyskland och hotade att stiga till 4 procent så övergav de sitt antiinflationsprogram. Man annonserade kraftigt ökade regeringsutgifter, centralbankens diskonto sänktes och den Västtyska kapitalismen kommer nu att försöka spela med inflationsnivåerna på annat håll.
1973 års oljekris markerade en förändring i relationerna mellan de imperialistiska blocken till USA-imperialismens fördel, speciellt därför att USA är mindre beroende av oljeimport än de andra stora imperialistländerna
och för att de västeuropeiska kapitalisterna har åtnjutit lägre olje- (och energi) priser än USA-kapitalisterna i åratal. Emellertid har USA, som svar på de bördor som lagts på dess rivaler, fått se en kraftfull exportoffensiv från framför allt de tyska och japanska imperialisterna. Detta har delvis upphävt de fördelar som Wall Street vunnit genom den successiva devalveringen av dollarna och genom oljekrisen. (Frankrike och speciellt England och Italien har haft mindre lycka med sina exportkampanjer och får därför bära en stor del av bördan av höjda oljepriser, vilket har medfört allvarliga ekonomiska och finansiella svårigheter).
De västeuropeiska kapitalisternas oförmåga att utveckla den ekonomiska integrationen (EG hotas av sammanbrott) ger inte Västtyskland och de övriga europeiska bourgeoisin en position där de kan erbjuda ett alternativt ledarskap för det internationella kapitalistiska systemet.
Under dessa omständigheter understryks ledarskapets kris i det internationella kapitalistiska systemet av krisen i bourgeoisins ledande ställning i vart och ett av de större imperialistländerna. Detta kommer inte att förändras inom den närmaste framtiden, allra minst då klasskampens skärpning läggs till krisen i varje land. Den del av världsbourgeoisin som först lyckas tillfoga sin arbetarklass ett avgörande socialt och politiskt nederlag, såsom under 30-talet, får stora möjligheter till djärva initiativ för att kunna förändra de världsomfattande maktrelationerna till sin fördel. Men det skall återupprepas: detta kommer troligen inte att ske inom den närmaste tiden.
Resultatet blir ändlösa konsultationer, kohandel och ljusskygga överenskommelser, ett skådespel som blir allt mer smärtsamt ju längre recessionen varar.
Den allmänna recessionens effekter på de halvkoloniala ländernas ekonomier varierar beroende på dessa länders export och import av olja, säd och socker. De som är stora exportörer av olja eller av säd/socker och de som har endast en liten brist (eller ingen brist alls) på antingen säd/socker eller olja har ännu inte drabbats av recessionen. (Ett sammanbrott för sockerpriserna och en stark nedgång i oljepriset kan inte uteslutas om recessionen varar längre än kapitalisterna förväntar sig. Men även om detta blir fallet, kommer det endast att bli en relativ nedgång och inte en tillbakagång till den prisnivå som gällde före oktober 1973). Detta är speciellt sant för de viktiga oljeexporterande länderna, vilka erhållit en mycket större vinst som ett resultat av ökade oljeinkomster än de förlorat på ökningen av importpriserna eller förlusten av andra exportmarknader i recessionens släptåg.
Faktum är att det starka inflödet av guld- och penningreserver till de oljeexporterande länderna uttrycker en omfördelning av mervärdet. till fördel för de härskande klasserna i de halvkoloniala oljeexporterande länderna på bekostnad av den imperialistiska bourgeoisin. Denna omfördelning är resultatet av bristande proportioner i ekonomin och av en politisk svängning i maktförhållandena i världsskala. Imperialismen gick med på en föränd‑
ring från direkt till indirekt styre över sina forna kolonier efter andra världskriget därför att den anti-imperialistiska befrielserörelsen blev alltför stark och inte kunde besegras militärt. Imperialismen försökte först att förvandla de härskande klasserna till underlägsna medhjälpare utan att betala dem ett verkligt ekonomiskt pris för detta. Räkningen har istället serverats genom oljekrisen. De underlägsna medhjälparna har krävt och erhåller också en märkbart större del av bytet.
Medan styrkeförhållandena i världen inte lämpar sig för en imperialistisk attack i Mellanöstern och medan USA-imperialismen i mycket högre grad än den offentligt låter ge sken av, är för högre oljepriser, så finns det ingen imperialistisk makt som föredrar en delvis omfördelning av sin rikedom till sina underhuggare. Hotet om ett förnyat krig i Mellanöstern är följaktligen mycket reellt, speciellt med tanke på de explosiva relationerna mellan den palestinska befrielserörelsen, arabregimerna och Israel.
De oljeexporterande länderna har i allmänhet stärkt sin ekonomiska ställning tack vare de ökade oljeinkomsterna. Men för de övriga halvkoloniala länderna innebär kombinationen av recession och kraftigt ökade olje-, livsmedels- och konstgödselpriser en stor katastrof, den största ekonomiska katastrofen som drabbat någon del av världen sedan andra världskriget. Länderna på 'den indiska subkontinenten har kanske drabbats värst av alla. De ökade priserna på livsmedel och gödningsmedel (som de imperialistiska länderna tjänat mest på); de ökade oljeräkningarna (som de oljeexporterande länderna vinner på); nedgången i deras egen export (som ett resultat av minskade marknader och nedgång i priser för deras exportvaror till imperialistländerna); nedgången i dessa länders industriproduktion som ett resultat av ovanstående faktorer; de inhemska klassernas obarmhärtiga profiterande på de fattiga massorna; den ”gröna revolutionens” sammanbrott p g a de snabbt stigande kostnaderna för gödning och energi. Alla dessa faktorer leder till en explosiv ökning av nöden, undersysselsättningen och arbetslösheten. I vissa fall till ren svält både på landet och i städerna. Det finns alltså en grund för en social explosion. Men krisen för det proletära ledarskapet ökar faran för att reaktionära högerkrafter kommer att dra fördel av krisen, till priset av masslakt och svält.
Den icke-kapitalistiska karaktären på ekonomierna i de byråkratiserade arbetarstaterna bekräftas av det faktum att de inte drabbats av massarbetslöshet och produktionsminskning. Detta är ju fallet med alla de viktiga kapitalistländerna. Detta borde få anhängarna till statskapitalismteorin att bli lite fundersamma. Å andra sidan kommer de som förespråkar teorin om ”socialismen i ett land” att få svårt att förklara varför de påstådda socialistiska länderna inte ila kan bryta sina band med världsmarknaden och varför de till viss del drabbas av den allmänna internationella recessionen.
Konsekvenserna av recessionen på de byråkratiserade arbetarstaterna kan summeras i fyra punkter:
a/ Världsrecessionen reducerar dessa länders exportmarknader i de kapitalistiska länderna (med undantag av oljeexport och säd/sockerexport), marknader som dessa länder behöver för att öka sin import av modern utrustning. Byråkratin kommer att försöka kompensera denna nedgång genom att försöka erhålla utländska lån. För att få dessa lån kommer de att vara villiga att betala det politiska priset av att låta bli att utnyttja västvärldens växande sociala kris. Tvärtom, byråkratin skyndar sig att förklara att de inte kommer att omvandla recessionen till en revolutionär kris och att de kommer att se till att kommunistpartierna kommer att hålla arbetarna inom ramen för den klassamarbetande reformismen.
b/ Bristen på olja och säd stjälper några av byråkratins ekonomiska planer, speciellt för stora importörer av des; sa varor som DDR och Kuba. Detta har medfört en lägre takt i den ekonomiska tillväxten, speciellt när detta kombineras med en nedgång i exporten till väst.
c/ Bristen på olja och säd, kombinerat med den ekonomiska recessionens effekter, skapar nya påfrestningar och spänningar i förhållandet mellan olika byråkratier. Att sälja olja till världsmarknadspriser till andra arbetarstater (t.ex DDR, Kuba, Nordvietnam, Ungern etc) är en så lukrativ sysselsättning för exporterande byråkratier som den ryska och den kinesiska, att anklagelserna om exploatering kommer att höras.
d/ Förändringen av den världsekonomiska situationen gör imperialisterna mera intresserade av att närma sig de byråkratiserade arbetarstaterna både för att erhålla marknader för sina exportprodukter och för att erhålla andra råvarukällor. Överenskommelserna t.ex om utbyten av olja och/eller naturgas från Sovjet och Kina mot pipelines, petrokemiska anläggningar, utrustningar etc kommer att öka. Kvantitativt är detta emellertid inte nog för att motverka resultatet av den dramatiska nedgången i världshandelns tillväxt som nu äger rum.
Dessutom kommer dessa uppgörelser att ha en långsiktig karaktär och det innebär därför ingen förbättring av situationen på kort sikt.
Ökningen av sociala och politiska motsättningar kommer att öka frestelsen för imperialismen att motverka sociala explosioner genom åtminstone lokala krig, den dåliga ekonomiska tillväxten kommer man att försöka motverka genom ökade rustningar. Trots den fredliga samexistensen finns det områden i världen där den stalinistiska byråkratin av uppenbara strategiska skäl inte kan göra reträtt hur långt som helst utan att riskera sin egen säkerhet. De delar av byråkratin som är beredda att föra en obegränsad reträttpolitik inför imperialisternas återupptagna aggression i dessa områden kommer troligen att möta hårt motstånd, framför allt från befälhavarna i den ryska armen.
Mellanöstern är uppenbart en sådan nyckelarena för potentiella konflikter idag. Den ekonomiska recessionens spridning genom den internationella kapitalistiska ekonomin, kombinerat med den branta prisstegringen på olja har i hög grad ökat riskerna för ett politiskt och ekonomiskt krig i detta område . Det är första gången sedan 1949 års recession som ekonomisk kris för imperialismen har inträffat samtidigt som spänningarna ökar i ett område där en direkt militär konfrontation mellan imperialismen och de större byråkratiserade arbetarstaterna är mycket möjlig.
Fram till en viss gräns kan USA-imperialismen fortsätta med sina manövrer, kohandel och militära utpressning gentemot både de arabiska härskande klasserna och sionistledarna med syftet att tvinga fram en ”uppgörelse” i Mellanöstern, och då i huvudsak på de palestinska massornas bekostnad. Uppgiften att bibehålla kontrollen över oljan i Mellanöstern försöker man lösa genom samarbete med de arabiska härskande klasserna. Detta samarbete innebär bl.a en massiv investering av petrodollar i västerländsk egendom för att bättre kunna knyta upp de arabiska ledarna till den internationella kapitalistiska ordningen.
De sionistiska ledarna är inga enkla imperialistiska marionetter – de har sina egna intressen att försvara. När de ser att tiden arbetar mot dem, att styrkeförhållandena i Mellanöstern kan bli mer och mer ogynnsamma för att bibehålla en expansionistisk kolonialmakt i området, så kan de frestas att utnyttja en tillfällig militär överlägsenhet och slå ett förebyggande slag mot de arabiska grannländerna. Om detta slag skulle misslyckas så kan de mycket väl ta till extrema metoder inklusive atomvapen. Detta skulle leda till oberäkneliga konsekvenser genom att de skulle dra in världens två stora atommakter.
Men ett kraftfullt motstånd från den internationella arbetarklassen mot liknande krigsäventyr avskräcker i hög grad kapitalistklassen från att genomföra sådana desperata åtgärder. Även om vi nu inte skall underskatta faran av omedelbara ”lokala” krig i Mellanöstern, så är en global konfrontation mellan imperialismen och de byråkratiserade arbetarstaterna osannolik så länge den internationella arbetarklassen inte har lidit ett avgörande nederlag. Icke desto mindre har vi skyldighet att varna arbetarklassen att ju värre världskapitalismens ekonomiska svårigheter blir, ju mer de sociala och politiska spänningarna ökar, desto mer kommer vissa delar av kapitalistklassen att intensifiera krigsförberedelserna och desto större blir krigsfaran och faran för att det upprättas ”starka stater” och diktaturer riktade mot arbetarklassen. Proletariatet måste genomdriva sin lösning på senkapitalismens strukturella kris. De arbetande massorna måste erövra makten. Den socialistiska revolutionen måste segra!