Anti-militaristisk resolution...

Inte en man inte ett öre åt klassförsvaret!

1.

Försvarsmakten är i grunden ingenting annat än ett försvar av den svenska kapitalismen som en del av det imperialistiska världssystemet. Dess uppgift är att mot inre och yttre hot stå som den borgerliga statens sista garant.

Denna funktion som det bestående samhällets sista utpost har krigsmakten alltid haft. Den är en del av den statsapparat vars uppgift det är att förvalta samhället; den är en del av dess våldsapparat.

Funktionen har alltid varit densamma, men formerna har skiftat: slavsamhällets privata slavarméer, det antika Greklands värnplikt, Romarrikets massuppbåd, feodalsamhällets legosoldater, Napoleons massarméer, dagens elitförband — alla har de samma funktion.

Den teknologiska utvecklingen har påverkat formen. Nya vapen och nya behov av avsättningsmarknader har skapat nya militära former. Under det senaste seklet har vapnen och arméerna kvalitativt förändrats. Krig är inte längre några herrars och soldaters ensak. Kriget inbegriper varje enskild individ. Vi har fått det totala kriget och med det den totala förstörelsen. Världens vapenarsenaler är idag av sådan kvantitet och kvalitet att de kan förgöra mänskligheten flera gånger om. Det andra världskriget och dess slut med bomberna över Hiroshima och Nagasaki var bara en liten föraning.

Denna utveckling gör det endast ännu mer nödvändigt med en klar inställning till den borgerliga krigsmakten. Kampen mot de imperialistiska krigen är idag en kamp för hela mänsklighetens fortlevnad.

En förutsättning för denna kamp är en aktiv proletär internationalism. Det är vår plikt att som revolutionära marxister verka för att arbetarklassen kommer att omfatta denna. Arbetarklassen måste se sin allierade i den internationella arbetarklassen, inte i det egna landets borgarklass. Endast en verklig arbetarenhet över nationsgränserna, och att imperialismen störtas i internationell skala, kan i längden bevara freden. Vi reser parollen om den internationella generalstrejken mot borgarnas krig. Denna paroll agiterar vi för vid koloniala krig och reaktionära kupper och bygger därmed grunden för den internationella generalstrejken mot ett kommande interimperialistiskt krig _fler reaktionärt korståg mot arbetarstaterna.

En aktiv proletär internationalism, en internationell kamp mot kapitalet, kan endast bli effektiv om den sammanknyts med uppbygget av en kommunistisk international. Revolutionära Marxisters Förbund deltar därför i och tar aktivt ansvar för uppbygget av den Fjärde Internationalen.

2.

Den tredje teknologiska revolutionen utgör grundvalen för det senkapitalistiska samhället. Denna revolution hade bl a sina rötter i den militära forskningen före och under det andra världskriget. Även idag utgör den militära forskningen, i vissa länder tillsammans med rymdforskningen, en av de viktigaste källorna för grundforskningen.

Staten satsar stora summor på forskning för utveckling av nya militära system. Denna forskning utförs av privata företag, i Sverige företrädesvis av SAAB. Dessa statliga subventioner är givetvis något som de privata företagen eftertraktar, då forskningsresultaten kan användas inte bara till de beställda militära systemen, utan också för annan produktutveckling. Företagen får alltså den dyraste länken i produktionsprocessen — forskningen — betald av staten.

Inte mindre viktig på längre sikt är den psykologiska forskning som bedrivs på universiteten och av FOA. Här utforskas det mänskliga psykets beteende, för att på så sätt möjliggöra en effektivare indoktrinering och kartläggning av oppositionella. Avslöjandet av kartläggningen av vapenvägrare vid fredsforskningsinstitutet vid Uppsala Universitet är bara ett exempel på detta.

Kapitalets ökade beroende av staten innebär att stat och kapital tenderar att sammanflätas på hög nivå. Denna tendens har tagit sig klarast uttryck i USA, där sammansmältningen mellan rustningsindustrin, försvarsdepartementet och Pentagon är så gott som total. Man talar om det militärindustriella komplexet.

I Sverige finns samma fenomen, om än mer dolt och i mindre format. Under Viggen-debatten avslöjades emellertid det intima sambandet mellan försvarsdepartementet, SAAB och en del amerikanska företag i databranschen. Detta intima samarbete mellan stat och kapital tillgodoser också ett annat behov i det senkapitalistiska samhället: behovet av en mer långsiktig planering.

Den teknologiska utvecklingen har inneburit strukturförändringar inom armén. I stället för det tidigare stora uppbådet av fotfolk, använder man sig idag av tekniskt mycket avancerade vapensystem — elektronisk övervakning, robot- och antirobotsystem, datamaskiner, avancerade flygplansmodeller etc. Denna teknologiska utveckling, tillsammans med det ökande behovet av en pålitlig kontrarevolutionär styrka i en situation av skärpt klasskamp, har lett till en tendens till elitisering av den svenska armén.

Denna tendens verkar dock inte i något vakuum. Mot den har uppkommit en ”opposition”, som menar att det tekniskt avancerade försvaret måste avvecklas och att man i stället bör satsa på ett ”folkförsvar”, dvs en fortsatt stor vpl-armé. Denna ”opposition” finns främst grupperad kring den socialdemokratiska generalmajoren Nils Skiöld.

Ytterligare en faktor som motverkar elitiseringstendenserna är att det i Sverige finns en lång tradition av allmän värnplikt som av breda befolkningsskikt kommit att betraktas som en integrerad del av den borgerliga demokratin, som en demokratisk plikt.

Det är vår plikt att resolut bekämpa alla tendenser till elitisering av det borgerliga klassförsvaret. Men vi kan inte göra det genom ett försvar av värnplikten eller genom att t o m kräva en utökning av den. Värnplikten är ingen demokratisk rättighet. Den är en tvångslag som har sin grund i den andra internationalens förräderi vid seklets början.

Därför vänder vi oss också mot alla förslag på kvinnlig värnplikt. Vi är för en vapenträning av arbetarklassen, både dess män och kvinnor, men under ledning av dess egna demokratiska klassorganisationer.

3.

Under de senaste åren har vi kunnat se en uppgång i klasskampen i världsskala, något som givetvis också påverkat utvecklingen av den repressiva delen av statsapparaten. I Tyskland ser vi t ex en upprustning av militären och skapandet av speciella s k anti-terroristiska trupper. Frankrike har en mycket väl utvecklad kravallpolis och militära trupper som ingriper vid större demonstrationer. I Sverige är det främst polisen som utrustats och tränats för att kunna ingripa mot demonstrationer och kravaller. Sverige har skaffat sig en både välutrustad och välutbildad kravallpolis. Men även militära trupper utbildas i syfte att kunna upplösa demonstrationer och politiska möten. Här tycks dock militären framför allt få en understödjande roll i förhållande till polisen. Att militären är beredd att rycka in vid skärpta sociala stridigheter visar Kårhusockupationen 1968 och LKAB-strejken, då svenska förband låg i beredskap.

En viktig roll spelar också de frivilliga försvarsorganisationerna. Dessa spänner idag över hela samhället, från helt militära organisationer (FBU, Lottakåren, Civilförsvaret), över halvmilitära (Bilkåristerna) till nästan helt civila (Blå Stjärnan, även scoutrörelsen måste räknas dit). I dessa försvarsorganisationer tränas medlemmarna i ”fosterlandskärlek” och auktoritetstro. De övas militärt för att kunna sättas in som stödtrupper. Frivilligorganisationerna av militär typ består idag inte av pikanta gamla gubbar med musköter, utan av välutrustade, vältränade soldater.

I detta sammanhang är det också viktigt att nämna de driftsvärn som upprättats på alla större företag i landet. Dessa har som uttrycklig uppgift att försvara fabrikerna mot en ”kupp”, dvs mot ett revolutionärt maktövertagande.

4.

Militärapparatens uppgift som försvarare av den svenska imperialismen i den interimperialistiska konkurrensen har varit av underordnad betydelse då den svenska imperialismen inte deltagit i den väpnade kampen om marknader — fr a på grund av sin litenhet. I stället har den svenska borgarklassen i hög grad valt att förhålla sig neutral. Denna neutralitet innebär emellertid inte en neutralitet mellan olika samhällssystem, utan en neutralitet mellan de kapitalistiska blocken. I förhållande till stater med annat socialt innehåll än de imperialistiska existerar ingen neutralitet från den svenska arméns sida. I den socialistiska revolutionens epok, som hår sett flera proletära stater upprättas, varav de två mäktigaste, den sovjetiska och den kinesiska, omfattar nära en tredjedel av jordens befolkning, blir en av huvudfunktionerna för den samlade imperialismens militära styrka att frånta det internationella proletariatet dess historiska landvinningar, att krossa de existerande arbetarstaterna. Detta bekräftas till fullo fr o m det ögonblick då den första arbetarstaten upprättades. De tidigare mot varandra krigförande makterna gick samman och deltog med invasionsarméer under det ryska inbördeskriget i ett försök att krossa oktoberrevolutionen. De imperialistiska staternas militära samarbete, sammanflätningen av underrättelseverksamheten, pakter som NATO, SEATO osv, är riktade mot de stater Som undandragit omfattande territorier från imperialismens kontroll, och vars blotta existens utgör ett dödligt hot mot imperialismen. Trots att Sverige inte deltar aktivt i NATO ingår det svenska försvaret som en integrerad del i imperialismens inringning av arbetarstaterna. Det är ingen hemlighet att hela den svenska försvarsstrukturen har en slagsida mot öster.

Om den svenska imperialismen inte deltagit i väpnad konkurrens om marknader så har den likväl deltagit i den samlade imperialismens slag mot den koloniala revolutionen. Detta har främst skett under FN:s täckmantel. FN är idag, liksom sin föregångare Nationernas Förbund, ett redskap för imperialismen. Sovjetunionens veto och Kinas inträde kan bara störa denna funktion, inte ändra den. De väpnade aktioner FN-styrkor varit inblandade i visar också klart på detta faktum. Sverige har traditionellt spelat en mycket aktiv roll i dessa ”fredsbevarande” aktioner: Kongo, Gaza, Cypern är bara några kända exempel.

5.

Militärapparaten spelar en viktig roll för att föra vidare den borgerliga ideologin.

Dels utgör krigsmakten en symbol för den ”nationella enheten”. Under värnplikten hamras de nationella symbolernas värde in: kungen, fanan, sångerna, de historiska minnena. Ingen annanstans vördas dessa symboler på samma sätt. Krigsmakten värnar på så sätt om en övervintrande fosterländsk yra som får dyka upp igen i krigstid.

Men militärapparaten för också vidare den borgerliga ideologin i mer allmän mening. Värnplikten ingår som en del i den institutionaliserade socialiseringsprocess som börjar redan på daghemmet. I lumpen får den manliga delen av befolkningen lära sig att lyda order blint, att ”vår frihet” är värd att försvara, att fienden kommer från öster, att se ner på kvinnan, att alkohol är det bästa sättet att lösa problem etc. Militärlivet får många att se det civila livet i ett rosenrött skimmer. En ”muckarideologi” frodas där den civila, ”civiliserade” kapitalismen blir ett paradis jämfört med det mer öppna, brutala förtrycket på förbanden.

6.

Allt institutionaliserat våld är klassvåld. Kommunister strävar efter det klasslösa kommunistiska samhället. Det är vårt mål. Därmed strävar vi också efter att avskaffa våldet. Kommunister har aldrig varit våldsdyrkare.

Men kommunister har heller aldrig varit pacifister. Vi vet att det finns två typer av våld: det våld som gynnar de besuttna, kapitalisterna, och det våld som gynnar de förtryckta, proletariatet. Historien lär oss att sannolikheten är stor för att ”våld måste med våld förgöras”.

Därför tar inte kommunister ställning till våldet utifrån allmänna moraliska normer. Vår referenspunkt är klasskampen. Det är utifrån den vi bedömer vad vi skall stödja och vad vi skall fördöma.

7.

Borgarklassen utövar i det kapitalistiska samhället ett kontinuerligt våld mot proletariatet. Detta våld skyddas och administreras av staten. Staten bär också inom sig en särskild del som specialiserats på utövandet av detta kontrarevolutionära våld. Denna del består av domstolsväsende, polis och militär.

I vår strävan att krossa det kapitalistiska samhället för att bygga socialismen, måste det viktigaste steget på vägen vara att krossa det kapitalistiska samhällets främsta garant, borgarstaten, och ersätta den med arbetarstaten. Detta är vårt strategiska mål.

Våldsapparaten är den del av staten som ytterst garanterar det kapitalistiska samhällets fortbestånd. Den ställer sin vapenmakt till detta försvars förfogande. Därför blir kampen mot den borgerliga våldsapparaten en oundgänglig, del av vår kamp mot kapitalismen.

Vi vet av erfarenhet att de militära förbandens ställningstagande i den revolutionära situationen kan bli avgörande för kampens utgång. Det senaste exemplet — den kontrarevolutionära kuppen i Chile — är bara ett i raden på de ödesdigra effekterna av att militärapparaten mer eller mindre enhetligt ställer upp på kapitalets sida.

8.

Kommunisterna vill således krossa det. borgerliga, klassförsvaret. Vi tar inget ansvar för försvaret av det borgerliga samhället. Vi vet att varje förstärkning av våldsapparaten kommer att användas mot arbetarklassen i dess kamp. Därför bygger hela vår verksamhet på en strävan att försvaga den borgerliga våldsapparaten och i stället stärka arbetarklassens kampberedskap med perspektivet på dess beväpning.

Borgerskapet använder i sin strävan att dupera arbetarklassen en mängd ord och fraser för att dölja våldsapparatens sanna karaktär, ord som ”neutralitet”, ”försvar av freden”, ”nedrustning”, ”fosterlandsförsvar”, och ”folkarmé”. Det är vår plikt att ständigt avslöja dessa fraser för vad de är.

”Neutralitet”? — Varken bourgeoisin eller arbetarklassen är neutral i klasskampen. Vi strävar inte efter att Sverige skall föra en neutralitetspolitik mer värd namnet än den nuvarande. Vi strävar efter att Sverige skall ta ställning för världsrevolutionen och försvara arbetarstaterna mot imperialismen. Men vi vet också att det för detta krävs att de som idag styr landet störtas genom en revolution där arbetarklassen tar makten.

”Fredens försvar”? — Jovisst, men vilken fred? Borgarnas fred är inte densamma som arbetarklassens. Vi vet att en verklig fred är omöjlig innan imperialismen är krossad i världsskala. Borgarnas t• om fred är bara ett försök att undertrycka d. förtryckta massornas väpnade kamp.

”Avrustning”? — Visst, men vem skall avrusta vem? Vi är för arbetarnas avrustning av borgarklassen. Me för att det skall vara möjligt krävs att arbetarklassen rustar.

”Fosterlandsförsvar”? — Säkert, men borgarna fosterland är inte vårt. Deras frihet är inte arbetar klassens. Vi kommer att försvara fosterlandet, men först när arbetarklassen har makten i detta fosterland.

Alla dessa ord och fraser måste ses i sitt klass mässiga sammanhang. Vi står på arbetarklassens sida oavsett nationsgränser. Och vi gör det oavsett vad de får för konsekvenser för försvaret av det svenska territoriet.

9.

Gentemot bourgeosins agenter inom arbetarrörelsen, den socialimperialistiska byråkratin, gentemot stalinisterna, gentemot allehanda småborgerlig strömningar, gentemot alla dem som sluter up bakom den svenska borgarklassens paroller om de ”lilla nationens starka försvar”, för vi ut sanningen o detta ”försvar”.

Man vill ta arbetarna att tro att de har intresse av att försvara den svenska imperialismen mot andra imperialistmakter. Till detta säger vi: Den svenska arbetarklassen har ingenting gemensamt med den svenska bourgeoisin att försvara. Den svenska arbetarklassen har allt gemensamt med andra imperialistiska länders proletariat mot den svenska och den internationella bourgeoisin. HUVUDFIENDEN FINNS I DET EGNA LANDET!

Denna grundläggande kommunistiska tes bekräftades under det första imperialistiska omfördelningskriget. På ett positivt sätt av de ryska bolsjevikerna, av de tyska spartakisterna, som vägrade underkasta sig den ”egna” bourgeoisin och som reste parollen ”FÖRVANDLA DET IMPERIALISTISKA KRIGET TILL ETT INBÖRDESKRIG!”. På ett negativt sätt bekräftades tesen av den Andra Internationalens bankrutt, dess uppslutning bakom de ”egna” regeringarna och dess roll i krossandet av det europeiska proletariatets revolutionära resningar efter krigsslutet. Denna tes bekräftades återigen på ett negativt sätt under det andra imperialistiska omfördelningskriget av den degenererade Tredje Internationalen, dess underkastelse under den sovjetiska byråkratin, vars behov kastade de stalinistiska partierna till knäfall inför än det ena, än det andra av de stridande imperialistiska blocken. Endast den Fjärde Internationalen har från denna period rest den proletära internationalismens fana.

Man vill få arbetarna att tro att den imperialistiska armén försvarar Sverige mot ”stormakten” Sovjetunionen. Till detta säger vi: Imperialismens arméer är riktade mot det sovjetiska proletariatet, de syftar till att återta vad imperialismen förlorat i Oktoberrevolutionen, att förinta de sovjetiska massornas erövringar. Den svenska och internationella arbetarklassens intressen står i oförsonlig motsättning till imperialismens strävan att krossa arbetarstaterna. Proletariatet i de imperialistiska länderna har allt gemensamt med det sovjetiska proletariatet. Till stalinisterna, som jämställer försvaret av Oktoberrevolutionens erövringar med försvaret av den sovjetiska byråkratin, till maoisterna som sätter likhetstecken mellan de kinesiska massorna och den kinesiska byråkratin, säger vi: Världsproletariatets, de sovjetiska och kinesiska proletariatens intressen står i oförsonligaste motsättning till de kontrarevolutionära byråkratiernas intressen. Försvaret av arbetarstaterna undergrävs ständigt av dessa byråkratier, av deras manövrer, av deras samexistenspolitik, av deras konstanta förräderier mot världens förtryckta. Försvaret av arbetarstaterna kan bara säkras av de sovjetiska och kinesiska massornas kamp för att krossa de kontrarevolutionära byråkratierna, deras kamp för att återupprätta den proletära demokratin.

Man vill få arbetarna att tro att de ”små nationerna”, att Sverige och Vietnam, att ”små” imperialistiska länder och halvkoloniala och koloniala länder har gemensamma intressen mot ”stormakterna”. Till detta säger vi: För den svenska och den internationella imperialistiska bourgeoisin är en fortsatt utsugning av den halvkoloniala och koloniala världen ett livsvillkor. De svenska arbetarna har allt gemensamt med de förtryckta folkens kamp för nationellt oberoende. Mot alla bourgeoisins springpojkar inom arbetarrörelsen, mot alla som vill riva klassgränserna till förmån för de ”små nationernas enhet”, hävdar vi nödvändigheten av det internationella proletariatets enhet; vi hävdar det ovillkorliga stödet åt den koloniala revolutionen i oförsonlig motsättning till den internationella bourgeoisin.

I vägran att låta sig föras ut att döda sina klassbröder i andra imperialistiska länder, i försvaret av arbetarstaterna, i stödet åt den koloniala revolutionen, sammanfattas den oförsonliga motsättningen mellan arbetarklassens intressen och den ”lilla nationens” imperialistiska ambitioner.

l0.

Socialism eller barbari, i de tre orden sammanfattas de möjliga perspektiven för mänskligheten under den dekadenta imperialismens epok. Bourgeoisins väg har i världskrigen fått en fruktansvärd konkretion. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki ger i sin förlängning det totala kärnvapenkriget med förintelse av mänsklighet och natur. Den internationella bourgeoisin hotas till livet av de förtryckta massornas sociala revolutioner, av existensen av mäktiga arbetarstater undandragna det imperialistiska systemet. Inför detta hot är ett kärnvapenkrig mot arbetarstaterna ett realistiskt alternativ för imperialismen. Den sovjetiska byråkratin, vars positioner vilar på ett socialt system som står i djupaste motsättning till imperialismen, uppfattar helt korrekt imperialismens rustningar mot det sovjetiska proletariatet som en fara även för byråkratin.

Mot alla pacifister som inför det överhängande hotet av totalt kärnvapenkrig jämställer imperialismens rustningar med arbetarstaternas, mot ”terrorbalansens” borgerliga och småborgerliga ideologer, ställer vi arbetarstaternas plikt att försvara de revolutionära landvinningarna.

Vi är för kärnvapennedrustning, javisst, vi är för en nedmontering av den imperialistiska dödsarsenalen, vars enda syfte är att möjliggöra en förintande attack mot de förtryckta massornas sociala revolutioner. Varje nedrustningsavtal mellan imperialismen och arbetarstaterna som i realiteten innebär en begynnande nedmontering av delar av imperialismens krigsmaskineri kan bara vara följden av det internationella proletariatets mobilisering mot de imperialistiska krigshetsarna.

Alla andra lösningar, som den svenska socialimperialismens kärnvapenpacifism, är kvalificerat illusionsmakeri. Mänsklighetens räddning ligger i proletariatets händer, och inte i den imperialistiska bourgeoisins humanistiska insikter.

11.

Den centrala målsättningen för vårt anti-militaristiska arbete är att förhindra och omöjliggöra imperialismens rustningar för krig och inbördeskrig. Denna målsättning kan endast förverkligas genom en anti-militaristisk mobilisering av arbetarklassen i nationell och internationell skala, en mobilisering som förbereds av ett kontinuerligt anti-militaristiskt arbete på förbanden, på skolor, arbetsplatser osv.

Därför är den anti-militaristiska propagandan en central del av förbundets totala arbete. Den får inte begränsas till en aktivitet på förbanden, en uppgift för de kamrater som gör sin värnplikt. Tvärtom måste anti-militarismen genomsyra vår propaganda på alla sektorer, i alla miljöer. Speciellt viktigt är naturligtvis anti-militarismen i vårt arbete bland ungdomen, och då speciellt på skolorna och bland den ungdom som ännu inte gjort sin värnplikt. För, som Karl Liebknecht en gång uttryckte det: ”Den som vinner ungdomen, vinner armén.”

En viktig uppgift för oss är att söka koppla samman den kamp som ungdomen för inom olika sektorer i samhället — på skolorna, på ungdomsgårdarna, på förbanden, på arbetsplatserna — till en gemensam kamp mot det kapitalistiska samhället — ett samhälle som alltmer utarmar ungdomens liv och framtidsmöjligheter. En sådan samordning måste också få organisatoriska resultat i olika typer av tillfälliga organ eller mer permanenta frontbildningar där antimilitarismen kommer att spela en framträdande roll.

Men anti-militarismen är inte bara viktig bland ungdomen. Även bland de arbetare som redan gjort sin värnplikt måste arbetet föras vidare. Enheten mellan arbetare i vapenrock och arbetare utanför kaserngrindarna måste ständigt inpräntas och försvaras. Det är denna anti-militaristiska enhet som under de stegrade klasstriderna kommer att kunna dra över soldater till arbetarnas sida och samtidigt förlama viktiga delar av de borgerliga militärenheterna. Det är denna enhet som kommer att utgöra grunden för enheten i de framtida arbetar- och soldatråden.

12.

Vi arbetar för att krossa det borgerliga klassförsvaret. Vårt alternativ är arbetarklassens beväpning. Men denna beväpning uppstår inte spontant. Vapnen faller inte ner från himlen över en arbetarklass som genom naturens gång lärt sig använda dem.

Behovet av en sådan beväpning måste därför propageras utifrån arbetarklassens situation idag. I flera länder i Europa är behovet av en självförsvarsorganisation akut redan idag (se exempelvis händelserna under kolgruvestrejken i England eller den pågående kampen i Spanien). Embryot till den kommande allmänna beväpningen finns just i denna nödvändighet av ett försvar av strejker, demonstrationer och möten. I de vaktstyrkor som organiseras finns kärnan till den kommande arbetarmilisen. Denna arbetarmilis skiljer sig på ett grundläggande sätt från de väpnade styrkor kapitalismen håller sig med till sitt försvar. Arbetarmilisen grundar sig på arbetarnas egna massorganisationer. Vapenträningen bedrivs under deras kontroll. Milisen kontrolleras både politiskt och militärt av arbetarmassorna genom dessa organisationer.

Denna arbetarmilis, som växer fram redan i dubbelmaktssituationen, och som utgör arbetarrådens väpnade arm i krossandet av borgarstaten, kommer att utgöra grunden för arbetarstatens beväpning. Genom en milis organiserad på lokal nivå, i samklang med organiseringen av produktionen, upprätthålls ordningen i arbetarstaten. Ledningen för denna beväpning på lokal nivå innehas av arbetarråden, de råd som utgör statsapparatens grund.

Men även efter revolutionen, så länge som hotet från andra imperialistiska makter kvarstår, kommer också behovet av en tekniskt avancerad militärapparat, med flyg och flotta, att kvarstå. Behovet av en Röd Armé kommer att finnas så länge som klassamhället kvarstår i internationell skala. Men även denna armé kommer att skilja sig från dagens borgararmé. Arbetarstaten har inget behov av mänskliga robotar, av soldater som genom kadaverdisciplin tränas i blind lydnad. Den Röda Armén, arbetarstatens klassförsvar, grundas på en medveten disciplin från soldaternas sida i striden. Men mellan striderna råder den bredaste demokrati. Befälen är politiskt valda och avsättbara. Inga skillnader råder i materiell standard eller annan status mellan befäl och manskap. Alla umgås gemensamt som kamrater och lever under likvärdiga förhållanden.

Arbetarstatens försvar bygger till skillnad från borgarstatens på det faktum att soldaterna vet vad de kämpar för — de kämpar för försvaret och uppbygget av den egna staten.

13.

Det är detta perspektiv vi har för ögonen i allt vårt arbete, både på och utanför förbanden, kring den antimilitaristiska frågan. Våra taktiska överväganden måste alltid underordnas den strategiska inriktningen — att stärka arbetarklassens ställning och försvaga det borgerliga klassförsvaret.

Självklart är en viktig del av detta anti-militaristiska arbete att driva en allmänt förklarande och avslöjande propaganda kring försvarets klasskaraktär. Lika självklart är det alltid kommunisternas plikt att, både på och utanför förbanden, propagera för arbetarklassens totala program. Vi kan aldrig på förbanden begränsa oss till ”militärfrågor”, lika lite som vi på arbetsplatserna kan begränsa oss till ”arbetsplatsfrågor”. Att bli kommunist innebär att bli medveten om motsättningarna i hela samhället, att få en total samhällssyn.

Men självklart ger olika sektorer upphov till olika typer av speciella frågeställningar och problem. Det är problem som drabbar alla, i detta fall soldater, om än i olika grad och på olika sätt. Det är kommunisternas uppgift att ge arbetarklassens svar på dessa frågor. Och i vårt arbete riktar vi oss speciellt till arbetarsoldaterna.

14.

Hela den militära träningen under kapitalismen bygger på uppfattningen att soldaterna skall vänja sig vid ”krigets krav”. Utifrån dessa ”krav” legitimeras allt — för krig är fruktansvärt och därför är också lumpen fruktansvärd. Men alldeles oavsett en diskussion om vad kriget egentligen ställer för krav, så kan vi inte acceptera ett förtryck idag som legitimeras med en hypotetisk situation imorgon. Vi tar inte ansvar för hur den svenska armén kommer att fungera när ”krigets krav” verkligen kommer att gälla. Vi utgår i våra krav och paroller från de behov soldaterna har.

Utifrån detta resonemang kan vi urskilja följande huvudsakliga axlar som centrala för vårt arbete på förbanden:

Dessa är värt soldatarbetes huvudaxlar. På dessa områden gäller det att slå fast en allmän inriktning, under vilken det konkreta arbetet på förbanden måste underordnas. Detta innebär självklart inte att vi tar avstånd från annan spontan kamp på förbanden kring mer kortsiktiga krav eller på andra områden. Tvärtom deltar vi i varje sådan kamp, förutsatt att den inte är reaktionär, och vi kan också arbeta för att initiera den. Men vi försöker alltid ge den ett perspektiv som för rörelsen i riktning mot ett avståndstagande från det borgerliga klassförsvarets grunder. Därför måste det vara en ständig uppgift för förbundets ledande organ att kontinuerligt konkretisera vår inriktning och fastställa de prioriteringar som för tillfället skall gälla inom varje område.

15.

Det borgerliga klassförsvaret i Sverige idag är en värnpliktsarmé. Den innehåller en majoritet arbetarungdom. För att militärapparaten skall fylla sin funktion kommer borgarna alltså att tvingas skicka arbetare mot arbetare. Det är för att lösa den motsättningen som kadaverdisciplinen är nödvändig i varje borgerlig armé. En sådan armé kan aldrig bygga på soldaternas medvetna, frivilliga underordnande under en kollektiv disciplin. Tvärtom måste den göra soldaterna till lydiga robotar som lyder blint på kommando. Lydnaden skall sitta i ryggmärgen, inte i hjärnan.

På så sätt kommer värnpliktstiden också att utgöra en viktig länk i den socialiseringsprocess som börjar redan under spädbarnstiden. Den unge mannen lär sig att lyda order och att inte tänka för mycket själv, något han kommer att ha ”nytta av” senare på fabriksgolvet.

Det är i detta perspektiv vi måste se alla de ytligt sett mer eller mindre löjliga uttryck som kadaverdisciplinen tar sig. Det kan gälla sängsträckning, skoputsning eller exercis. Sätten är många. Alla dessa detaljer utgör en enhet som är grundläggande för det borgerliga klassförsvarets funktion.

Men om kapitalisterna är betjänta av blint lydande robotar som inte tänker, så är revolutionen betjänt av självständigt tänkande individer som vet varför de handlar när de gör det. Kampen mot kadaverdisciplinen i alla dess former är därför grundläggande för den revolutionära kampen mot det borgerliga klassförsvaret. Samtidigt är det möjligt att mobilisera majoriteten av soldaterna för en kamp mot kadaverdisciplinens konkreta uttryck. Dessa uttryck är i grunden irrationella och framstår också som sådana. Det framstår som obegripligt varför större delen av värnpliktstiden skall ägnas åt ren drill.

Vi bör i vårt arbete bygga vidare på denna helt naturliga reaktion från de värnpliktigas sida, en reaktion som kommer redan från första dagen på förbandet, för att förklara kadaverdisciplinens funktion. Vi bör peka på ett alternativ där vapenträningen är en integrerad del av arbetarrörelsens kamp mot bourgeoisin, för den socialistiska revolutionen. Det kan den endast vara om den kontrolleras av arbetarna själva, genom deras egna organisationer. Vi pekar på så sätt på alternativet till den borgerliga våldsapparaten —den revolutionära arbetarmilisen.

16.

Det borgerliga klassförsvaret tål ingen politisk debatt. Det vill göra intryck av att stå utanför/ovanför politiken. Politisk diskussion och politisk aktivitet får människor att tänka, och tänkande människor är det värsta militärapparaten vet.

Det borgerliga klassförsvaret slår idag inte ner på all politisk organisering, utan bara på den politiska organisering som lyckas förena soldaterna för kamp.

Vidare slås inte vänsterorganisationer ner idag för en verksamhet bestående av ”normal propagandistisk” verksamhet, i stället registreras dessa för att slås ner då öppen kamp uppstår.

Borgarförsvaret försöker således avleda kampen genom att ta på sig ett demokratiskt ansikte. Till detta hör också de olika skendemokratiska manövrer kopplade till militärledningen, som genomförs för att leda in allt missnöje i de ”demokratiska” fållorna. Exempel utgör förbandsnämnder, kompaniassistenter, och värnpliktsriksdagar. Nu senast har vi den ökända ”demokratireformen”, som visade sig inte ens ”bli en tumme”.

För oss betyder politiska fri- och rättigheter framför allt rätten att organisera sig i och för kampen. Denna rätt existerar överhuvud taget inte idag. Men det betyder också mycket mer. Vårt krav är ett krav på organisations-, mötes-, yttrande- och tryckfrihet utan någon som helst inskränkning. Det är också ett krav på den fullständiga rätten att sprida politisk propaganda på förbanden. Slutligen är det ett krav på borttagande av alla de speciella möjligheter militärledningen idag har att slå mot oppositionella soldater.

Denna kamp för fullständiga politiska fri- och rättigheter blir allt mer akut ju mer kampen på förbanden utvecklas. Så snart soldaten öppnar munnen får han den tilltäppt, något som naturligtvis leder till en spontan reaktion. Den måste vi bygga vidare på.

17.

En förutsättning för att kunna stöpa om arbetarungdom till lydiga redskap i befälens händer är att de hålls isolerade från samhället i övrigt. Förbanden utgör på många sätt små samhällen för sig, med sina egna normer och sin egen livsstil. Vår strävan måste hela tiden vara att försöka rasera denna mur som byggs upp. Vi måste verka för att integrera soldaten i den samhälleliga klasskampen.

Detta gör vi dels genom vår totala propaganda, men också genom en ständig kamp mot de institutionaliserade hinder som finns för en sådan sammansmältning mellan soldat- och arbetarkampen.

Det är framför allt kring de sociala frågorna som den gångna tidens kamp på förbandet rört sig. Det har dels gällt kravet på ständig nattpermission, dels kravet på 1000:- i utryckningsbidrag.

De sociala villkoren under värnpliktstiden är odrägliga. Ingen människa kan leva på dagspenningen, som är uträknad för att räcka till cigarretter och fika. Soldaterna tvingas lita till olika typer av sociala bidrag eller till att leva på lån från släkt och vänner. Det säger sig självt att denna situation är en situation som slår hårdast mot arbetarklassen. De sociala frågorna blir i högsta grad klassfrågor.

Det kan inte vara vår sak att ta ställning till den härva av sociala bidrag som idag ställs till soldaternas förfogande. Soldaterna skall inte behöva gå till de sociala myndigheterna och tigga för att överleva, bara för att de tvingas från sitt arbete. Tvärtom måste vi söka en helhetslösning på alla de ekonomiska problem soldaten ställs inför. En sådan lösning är en indexreglerad minimilön, lika för alla.

18.

I takt med klasskampens och den interimperialistiska konkurrensens skärpning ökar också rustningarna. Över hela världen väpnar sig imperialisterna till tänderna för att försvara sina privilegier. Bara under 1974 spenderades 850 miljarder på rustningar.

Över 400 000 vetenskapsmän var direkt inbegripna i militär forskning. Naturligtvis faller det på arbetarklassens lott att betala kalaset.

Sverige är en av världens främsta vapenproducenter. Den svenska vapenindustrin utgör en viktig och luckrativ del av den svenska kapitalismen, speciellt som staten här tar ett särskilt ansvar för dess fortbestånd och utveckling. Detta visades med all önskvärd tydlighet under det kvalificerade köpslående som kom att kallas ”århundradets vapenaffär”.

Arbetarklassen måste vägra betala imperialismens rustningar. Det är inte arbetarnas sak att betala försvaret av ett system som förtrycker dem. Vi måste kräva att alla vapenindustrier nationaliseras utan kompensation och under arbetarkontroll.

19.

Soldaterna utgör ingen enhetlig klass. Tvärtom utgör de ett tvärsnitt av den manliga befolkningen. Detta innebär naturligtvis att de inte heller har några grundläggande gemensamma intressen.

Det är utifrån denna utgångspunkt förbundet tidigare kritiserat den ”fackliga” linjen på förbanden. Och det med rätta. Men vad vi då ”glömt bort” är att soldaterna under värnpliktstiden lever under samma förhållanden, ett faktum som under denna begränsade tid skapar en bas för gemensam soldatkamp mot de olidliga förhållandena under värnpliktstiden. Denna kamp är inte på något sätt i sig reaktionär, förutsatt att den förs i ett korrekt perspektiv.

Ju längre kampen förs vidare, ju mer perspektiven klarnar, och ju mer konfrontationen med militärledning och stat närmar sig, desto större kommer dock splittringen att bli mellan soldaterna. Detta är inget i sig negativt. Tvärtom strävar vi efter att driva kampen vidare i ett sådant perspektiv att en splittring utefter klasslinjer blir oundviklig. Erfarenheten visar att en sådan splittring uppkommer redan på ett tidigt stadium på förbanden.

All kamp måste organiseras. Men för att kampen skall få en kontinuitet krävs olika typer av mer permanenta organ. Organiseringen måste ske på olika nivåer. Vi kan idag skilja mellan tre olika sådana:

1) RMF-organisering

2) den permanenta massorganiseringen

3) organiseringen i och för kampen

Förutom dessa tre grundläggande nivåer kan ett mer permanent samarbete med andra anti-militaristiska organisationer förekomma. Vi ser ett sådant samarbete idag i olika former av s k Röda Soldatgrupper. Detta är inte felaktigt, tvärtom, förutsatt att det grundar sig på en konkret plattform som står på en fast anti-militaristisk grund. Men denna typ av enhetsorganisation på förbanden är till syvende och sidst en taktisk fråga som måste avgöras från fall till fall.

20.

De senaste årens soldatkamp har visat behovet av en mer permanent organisering av masskaraktär bland soldaterna för att åstadkomma en samordning och en kontinuitet. Det är en organisering som är att likna vid fackföreningarna, även om de av ovan nämnda skäl inte kan vara sådana.

Organisationen måste bygga på arbetarsoldaternas behov. Det är dessa rörelsen måste utgå ifrån. Det innebär också att denna typ av rörelse måste ha intima band med den fackliga rörelsen utanför förbanden, något som också pekar på nödvändigheten av att ta upp dessa frågor i fackföreningarna.

Det är idag möjligt att bygga denna typ av organisering lokalt. Men det är inte möjligt att utifrån våra nuvarande erfarenheter i detalj fastslå hur en permanent massorganisering på förbanden bör eller kommer att se ut. Det är en fråga som de revolutionära marxisterna måste fortsätta att diskutera. 

21.

Slutligen krävs en annan organisering i själva kampen. Denna organisering strävar efter att dra in alla soldater i ett aktivt deltagande. Den byggs upp genom diskussioner på basnivå, på logementen eller i plutonen. Därifrån väljs representanter som utgör en ledning på förbandsnivå, milonivå och om nödvändigt, nationell nivå.

Men denna organisering kan inte permanentas. Det är omöjligt att idag upprätthålla en permanent aktivitet bland alla soldater. Utan någon kamp är det omöjligt att ha någon kampledning. När kampen går ner kommer en sådan organisering inte att bli annat än ett innehållslöst skal.

Det är emellertid denna organisering som strategiskt sett är den viktigaste. Det är på detta sätt soldatråden i den revolutionära situationen kommer att byggas. De soldatråd som tillsammans med arbetarråden kommer att utgöra kärnan i den alternativa staten.