Ur Fjärde Internationalen 4-75

Lis-Kari Regnell

Franco-regimens uppgång och nedgång...

Spanska bröder med er på barrikaden
Spanska bröder, ja bonde och prolet
Framåt internationella brigaden
höj vår fana i solidaritet
Spaniens frihet är målet kamrater
Våra hjärtans International
Uti havet med fascisternas soldater
med banditernas egen general

Så sjöng de utländska kamrater som 1936 kom för att stödja den spanska arbetararmén i kampen mot den traditionella härskande klassen, armén och fascisterna. Tre år senare hade Västeuropas mest avancerade försök till proletär demokrati slagits ned av de tysk- och italiensk-stödda Francotrupperna. Repressionen fick fritt spelrum; nu skulle vänstern krossas. Under de närmaste åren upprättades koncentrationsläger, där mellan 200 000 och 250 000 misstänkta anhängare av republiken mördades. Arbetare och intellektuella hörde till de grupper som på blotta skuggan av en misstanke kunde skjutas, eventuellt efter en summarisk skenrättegång. Skolväsendet mer eller mindre rasade samman när 6 000 folkskollärare avrättades tillsammans med 1/4 av universitetens hela lärarkår.

Svält härjade i landet. Arbetslösheten var extremt hög, särskilt bland f d republikaner. Många byar hade bombats sönder av italienskt och tyskt flyg. 75% av alla broar var förstörda, 61% av alla persontåg var obrukbara och inom jordbruket hade kreatursstammen minskat med mellan 25 och 40%. Depressionen grep omkring sig, både inom industrin och jordbruket. Inte förrän 1953 nådde Spaniens per capita produkt upp till 1936 års nivå.

Att exploatera med alla medel...

Pga höga tullmurar, importrestriktioner och – inte minst – en hård kontroll och nedpressning av lönerna blev både 40- och 50-talen en tid av kapitalackumulation. Eftersom jordbruket hade så hårda tider flyttade över en miljon lantarbetare in till städerna och utgjorde där en ofta arbetslös reservarmé, som ytterligare hjälpte till att frysa lönerna. Mellan 1940 och 1950 ökade industri- och lantarbetarnas förtjänster med 100% medan levnadskostnaderna steg med 240%. Den häftiga exploateringen var ett direkt uttryck för inbördeskrigets politiska våld. Det var den höga mervärdeskvoten, som skapade förutsättningarna för 1960-talets stora investeringar på över 25% av BNP (1964).

Även det s k feodala jordbruket fick sin del av vinsten vid utsugningen av arbetarna och dessutom direkt stöd från staten. Flera undersökningar (t ex Maletakis, 1970) visar dock att den vanliga uppfattningen om denna ”feodalism” är ofullständig. Ofta drivs latifundierna som vinstgivande företag av arrendatorer som är inriktade på att producera för en marknad. Den bristande mekaniseringen berodde helt enkelt på att marginalprofiterna inte varit tillräckligt stora för att sådana åtgärder skulle löna sig, när nu lönerna var så låga och statens skydd och prissättning så gynnsam för storjordbrukarna. (Det mindre jordbruket hade däremot allvarliga svårigheter). Arbetsstyrkan är också mycket mera rörlig än vad den traditionella feodalismen brukar visa upp; arbetarna har dessutom attityder som är typiska för den ”fria” lönearbetaren.

Bankkapitalet härstammade från profiter gjorda i de f d kolonierna och hade redan från början varit uppdelat på relativt få händer. Denna tendens förstärktes efter 1939 – 70 banker försvann under tiden fram till 1964. De fem storbankerna fördubblade däremot antalet lokalkontor och verksamhetsgrenar. Därigenom kunde de även dra till sig mindre kapital och fortsätta att genom lån och personalunioner kontrollera storföretagen. Det spanska finanskapitalet domineras f ö även idag av 200 familjer.

Före 1953, då den spanska regimens ställning var långtifrån säker, användes profiterna i regel till markspekulationer eller överfördes till utländska banker. Militärpakten med USA 1953 ändrade allt detta. Nu var Francoregimen accepterad av den amerikanska imperialismen. Detta ökade säkerheten hos de spanska affärsmännen, som nu började göra produktiva investeringar. Amerikanska bidrag och lån betydde mycket både för den allmänna sektorn och den privata.

Byråkratins roll var mycket betydelsefull under den här perioden. Francoregimen behövde tjänstemän också för att kontrollera ekonomin, dvs framför allt se till att lönerna hölls nere. Dessa skikt stod också för en stor del av konsumtionen i Spanien. Att kontrollapparaten svällde ut bidrog alltså till att göra en viss ekonomisk utveckling möjlig på den begränsade spanska marknaden. Byråkratin fick också en viktig kontrollfunktion gentemot industrin. Staten ansvarade nämligen för fördelningen av ransonerade varor och utländsk valuta. Mutor var ett vanligt medel för att uppnå önskat resultat, vilket givetvis gav resursstarka företag ett rejält försprång. Koncentrationstendenserna förstärktes av att Industriministeriets investeringstillstånd gynnade den existerande industrin och alltså bevarade makten hos oligarkin. Under 40- och 50-talen fanns visserligen ett mycket stort antal företag som kunde överleva pga importrestriktionerna, men deras framtid var, som vi ska se, osäker.

Diktatur – men inte fascism

Mycket makt låg alltså hos byråkratin, som till största delen konstituerades av det statsbärande partiet, falangisterna. Någon renodlad fascism kan det dock inte sägas handla om. Falangisternas massbas har alltid varit ganska svag, kanske berodde det på att de småborgerliga skikt som brukar utgöra fascismens främsta rekryteringsbas var relativt svaga i Spanien. Efter inbördeskrigets slut miste falangen i stället en del av sina medlemmar. (Under andra världskrigets mest intensiva skede fick rörelsen givetvis en renässans).

Även om falangisterna genom den byråkratiska maktapparaten och de korporativistiska fackföreningarna hade ett stort inflytande när det gäller kontrollen och förtrycket av arbetarklassen, var den ekonomiska politiken även juridiskt sett långt ifrån fascisternas officiella anti-kapitalism och statliga styrning – tiden under andra världskriget står som sagt i särklass, då de tyska och italienska påtryckningarna liksom den ekonomiska hjälpen från dessa länder stärkte falangens inflytande för några år. Även i den 1938 fastställda arbetsmarknadslagen, Fuero del Trabajo förklarades det privata ägandet och den privata företagsamheten vara grundläggande element i det spanska samhället. Staten skulle bara engagera sig då företagen inte kunde eller ville tillgodose det ”högsta” intresset – nationens bästa. (Även denna reservation fick så småningom falla, när en större handlingsfrihet låg i kapitalets intresse).

I samma lag stadgas att enbart de falangistiska, vertikala fackföreningarna är tillåtna. Strejker förbjuds och ordet ”förhandling” finns inte ens med i lagtexten. Allt sådant sköts centralt efter ”samråd”.

Francos främsta stöd under inbördeskriget fanns inom armén. Officerarna har alltsedan 1939 stått i spetsen för åtminstone 1/4 av ministerierna. Ofta har militärer suttit i ledningen för falangen, direkt tillsatta av Franco. Spanien har också en ”dubbeladministration”, där de militära organen spelar en framträdande roll även på lokal nivå. Städernas småbourgeoisi har traditionellt varit arméns främsta rekryteringsbas. Officerarna har hela tiden varit mycket privilegierade såväl inom tjänsten som efter pensioneringen, då välbetalda arbeten i förvaltningen väntat på dem.

Kyrkans ställning har officiellt sett varit grundmurad, särskilt efter 1945, då Franco utnyttjade den som motvikt gentemot den då misskrediterade falangismen. 1953 ingick regimen ett s k konkordat med Vatikanen. Detta gav den katolska kyrkan åtskilliga privilegier både på undervisningens område och inom den ekonomiska sektorn (skattefrihet). I gengäld stärktes Spaniens internationella position genom påvens uttalade välsignelser.

Dessa tre grupper – falangistpartiet, armén och kyrkan – var tidigt integrerade i statsapparaten. De utövade olika former av repression, såväl fysiskt som psykologiskt, de gav sitt samtycke till de lagar som Franco och hans ministrar stiftade. Regimens juridiska fundament var f ö oerhört svaga och lämnade helt naturligt ett stort utrymme för godtycke. Förutom den ovan nämnda Fuero del Trabajo, kom vid 40-talets slut en lag om medborgarnas rättigheter, Fuero de los Españoles. Lagen räknade upp alla de rättigheter man kan önska sig, men på slutet kommer förbehållet som gör den helt värdelös: några aktiviteter mot staten och dess institutioner tilläts inte. Till Spaniens ”grundlagar” hör även en lag från 1943 om Cortes, det spanska parlamentet. Denne skendemokratiska utställning bestod av trogna falangister och andra Francoanhängare och hade tydliga, korporativistiska drag. Men lagen dikterade också att ”den högsta makten att fastställa juridiska föreskrifter av allmän karaktär” fortfarande låg hos statschefen...

Bourgeoisins hegemoni

Den bild man får av Franospanien är mera lik en reaktionär militärdiktatur, än en fascistisk stat. Och i vems intresse? Redan från början kan man märka, att vad som i själva verket råder, är bourgeoisins hegemoni. På 50-talet blir detta ännu tydligare, när regimen efter påtryckningar från såväl den egna oligarkin som från utländska, främst amerikanska, kapitalistintressen ger upp den nu föga ändamålsenliga handelsmässiga isolationismen och höjer gränsen för andelen utländskt kapital i spanska företag – från 25% till 50%. Den gränsen kunde också höjas om de statliga organen gav sitt samtycke. Det ligger inte alls i linje med de fascistiska tankarna om hög självförsörjningsgrad och en ökad statlig styrning.

Inbördeskriget svetsade samman den tidigare splittrade bourgeoisin. Innan dess hade oligarkin till största delen bestått av finansiella och agrara intressen. Latifundieägarna från södra Spanien var redan då integrerade med Madrids finansvärld och banker. Däremot utvecklades inte förbindelserna med de baskiska och katalanska industriägarna förrän hotet från den allt mer militanta arbetarklassen blev påtagligt. Tidigare hade statsapparaten varit svag pga landets uppdelning i regioner och de speciella klassförhållanden som bl a latifundierna gett upphov till. Genom inbördeskriget och den frankistiska statsapparatens styrka enades bourgeoisin under finanskapitalets överinseende och kunde under 50-talet göra sitt politiska inflytande alltmera märkbart.

Spaniens relativa isolering under 40-talet berodde inte främst på de fascistiska tankegångarna hos makthavarna eller på behovet av att skydda den inhemska industrin från utländsk konkurrens. Francos stöd åt Tyskland och Italien fick efter världskrigets slut som konsekvens partiellt brutna diplomatiska förbindelser med segrarmakterna. Spanien blev inte invalt i FN, fick ingen del av Marshallhjälpen och blev inte medlem i NATO, trots att regimen gjorde flera ansträngningar för att bli internationellt accepterad. Formellt sett hade Spanien varit neutralt i kriget, men tyska och italienska trupper hade haft baser i landet, deras u-båtar hade bunkrat i spanska hamnar och Francoregimen tillät in i det sista att exporten till Tyskland av volfram fortsatte.

Regimen visade däremot inte någon botfärdighet över sitt stöd till fasciststaterna, inte ens en ytlig, verbal ånger förekom. Vid Adolf Hitlers död skrev Madrid-tidningen Informaciones: ”...Adolf Hitler, en son av den katolska kyrkan har dött försvarande kristendomen. På hans grav ... kan skrivas det spanska epitetet: Han som ligger här har inte dött ... ,.'Kriget mot bolsjevismen har gått in i en segerrik fas... Och i himlen gläder man sig. På jorden sörjer alla män av god vilja hans död.”

Informaciones var visserligen ovanligt fascistvänliga, men det säger något om Francoregimens säkerhet när något sådant får publiceras i den hårdcensurerade spanska pressen. Franco bedömde också situationen rätt. Arbetarklassen levde under svåra förhållanden, förtryckt på alla sätt. Många av de aktiva motståndskämparna hade mördats. Andra var uttröttade av hunger och trakasserier från falangister och Guardia Civil, Spaniens fruktade polis. Det fasta grepp frankisterna hade om militären, liksom bourgeoisins samtycke, gjorde ett allvarligt hot otänktbart. De intellektuella fick utstå en liknande förföljelse, medan de inom medelklassen som krävde en borgerlig demokrati inte kunde hitta någon bredare bas för sina önskningar. Dessutom var de ofta till hälften integrerade i maktapparaten (t ex kristdemokraterna).

Ända sedan 1943-44 hade Franco haft kampen mot kommunismen som ledmotiv i sitt utrikespolitiska agerande. Huvudmotsättningen går mellan den västra kristna världen och bolsjevismen, deklarerade han. Denna linje kom också att ge utdelning på lång sikt. Winston Churchill uttalade f ö redan 1944 sitt stöd åt Franco och männen kring honom. Handeln med Västeuropa och USA ökade hela tiden oberoende av den politiska nedfrysningen.

Franco avvaktade alltså och passade under tiden på att putsa den flagnande fasaden, genom att ge kyrkan makt på falangens bekostnad och stifta el Fuero de los Españoles, och han fortsatte att bevaka de 150 storfängelserna med 200 000 fångar, förutom alla ”tillfälligt frigivna”. Det fanns också gott om folk att verkställa våldet genom. En armé på ca 750 000 man och Guardia Civil med 112 500 poliser, angelägna om sina privilegier...

Oppositionen inklusive kommunistpartiet, väntade också. Man räknade med att segrarländerna nu skulle utöva verkliga påtryckningar mot Spanien. Många hoppades på en invasion. En stor del av de spanjorer som kämpat i den franska maquisen, återvände i smågrupper till sitt hemland för att förbereda befrielsen. De flesta slaktades snabbt och brutalt.

Framåt internationella kapitalet...

Efter några f år hade de flesta länder återupptagit sina diplomatiska förbindelser med Spanien. USA:s kongress röstade 1948 för att Spanien skulle inkluderas i Marshallplanen – men en så häftig frammarsch var de europeiska länderna inte mogna för. En amerikansk senatskommitté ”utredde” förhållandena och ställde sig av taktiska skäl negativ till förslaget. Samtidigt gav den officiellt anti-fascistiska president Truman ministern vid spanska ambassaden ett tips om att amerikanska regeringen inte skulle ha några invändningar mot ett lån från privata amerikanska banker till spanska staten. Några månader senare ingick både England och Frankrike viktiga handelsavtal med Madrid.

De behövdes. Spanska staten var i det närmaste bankrutt. Inte fick administrationen in mycket resurser skattevägen heller. De stora vinsterna, förmögenheterna, gårdarna och industrierna, var i det närmaste befriade från skatt. Det var inte tal om någon progressiv beskattning; i stället stod den indirekta skatten tillsammans med intäkterna från statslotteriet för ca 50% av skatteinkomsterna. Detta drabbade naturligtvis arbetarna.

Produktionen var visserligen uppe i samma nivå som före inbördeskriget, men jordbruket släpade efter (främst då småbönderna). Väg- och transportnätet var fortfarande i ett bedrövligt skick. Det var brist på allting: elektricitet, transportmedel, råvaror, mat. Befolkningen hade däremot ökat – trots massmorden – och per capitaprodukten var lägre än på 30-talet. Inflationen var våldsam. 1950 inleddes det egentliga spansk-amerikanska samarbetet. USA:s behov av baser ledde till den sk Madridpakten år 1953. Ur spansk synpunkt vann man dels prestige, dels fick man gåvor och lån, som mellan 1954-61 täckte hela 20% av Spaniens samlade importutgifter.

Med lånen följde emellertid vissa bestämmelser som USA:s och Spaniens inhemska bourgeoisi hade intresse av. Den spanska regeringen skulle försöka stabilisera ekonomin, motverka karteller och konkurrensbegränsande avtal. samt stimulera utrikeshandeln, genom att reducera hindren för frihandel. USA:s inflytande banade också väg för Spanien in i FN och vad viktigare var – till medlemskap i OEEC och den Internationella Valutafonden. I januari 1958 inrättades en militär specialdomstol för s k extremistaktiviteter. Ändå fortsatte arbetarna med sina protester som till en början främst riktade sig mot de usla levnads- och arbetsförhållandena. Den spanska arbetarklassen hade närapå fördubblats sedan inbördeskriget, genom den stora inflyttningen från det krisdrabbade jordbruket till städerna.

Sommaren 1959 organiserade kommunisterna en generalstrejk. De flesta oppositionsgrupperna ställde upp.

Men polisen blev dem övermäktig liksom den egna inre splittringen. Må vara att Franco inte kunde mobilisera upp särskilt många entusiastiska, demonstrerande supporters: greppet om statsapparaten kunde frankisterna utan vidare bevara, så länge oppositionens aktiviteter var kortsiktiga och så pass dåligt samordnade.

Fritt fram för kapitalet – Opus Dei och maktstrider

Spanien fortsatte i mycket sin föregående ekonomiska politik, när det rörde de inre ekonomiska förhållandena. Den spanska bourgeoisin som under Francoregimen kunnat ackumulera kapital, önskade en liberalisering för att kunna expandera. Investeringsgraden hade ökat betydligt efter avtalet med USA, men fortfarande hade staten ett alltför stort inflytande. Så ansåg Opus Dei, en samlingsorganisation för den modernistiskt inriktade, konservativa intelligentian, med förankring i bourgeoisin. Opus Dei var ursprungligen en katolsk organisation som verkade på universiteten och var mest kända för sin hemlighetsfullhet. Målet hade dock varit klart sedan 1940-talet: En från statlig kontroll fri kapitalism. Man var inte intresserad av några andra ”liberaliseringar” än de som direkt gagnade oligarkin.

För såväl arbetarklassen som för medvetna intellektuella innebar 40- och 50-talen en tid av förtryck utan like. En undersökning visar att ca 70% av studenterna redan då var starkt negativa till regimen och frankismen. Inflationen i 50-talets början drabbade arbetarna hårdast. För första gången sedan Franco kom till makten utbröt flera spontana strejker, med början i Barcelona 1951. Regimen svarade med ett än grymmare förtryck och flera människor dömdes till döden. 1956 började den investeringsboom som pågått några år att avta. Inflationen förvärrades ytterligare och Spaniens negativa handelsbalans satte regimen i gungning. Underskottet 1956 var två och en halv gång så stort som 1955. Investeringarna ökade visserligen alltjämt, men det gjorde även penningmängden. 1956 och 1957 var år av kravaller, demonstrationer och våldsamma polisingripanden mot arbetare och studenter. Samtidigt pågick spelet om makten inom den härskande klassen. Franco spelade ut byråkratins falangister och Opus Dei-anhängarna mot varandra, i början till de förstnämndas fördel. Samtidigt närmade han sig armén som var den yttersta garanten för ett fortsatt franskistiskt styre. Ett inlindat ultimatum från Washington avgjorde maktkampen. Francoregimen kunde inte gå emot kapitalets krav på självbestämmande. 1957 ombildades regeringen som nu kom att domineras av Opus Dei-män och officerare. Genom att Opus Dei-männen nu dominerade alla de viktigare ministerierna, fick den enade bourgeoisin tillfälle att med ökade ekonomiska resurser bakom sig anpassa lagstiftningen efter kapitalets nya behov. Regeringen började nu tillåta att de officiella fackföreningarna ingick kollektivavtal med olika företag och branscher, utan den tidigare statliga inblandningen. Det blev också lättare att avskeda arbetare – förut hade detta varit förbjudet i lag.

1959 godkände Francoregimen en stabiliseringsplan som Opus Dei-teknokraterna arbetat fram. Denna innebar bl a devalvering av valutan, en enhetlig växelkurs och enklare bestämmelser för utländska intressen som önskade investera i spanska företag. Statens styrning av industrins investeringar minskade överlag och tullpolitiken antog en mindre protektionistisk karaktär. Som vanligt var det arbetarklassen som först fick känna på stabiliseringens kostnader. Mellan 1959 och 1961 infördes ett lönestopp, vilket fick till följd en av de största emigrationsvågorna någonsin från Spanien. Strömmen av arbetare flöt in på EEC-ländernas arbetsmarknader, främst Västtysklands. Även inom landets gränser ledde den nya nedgången – nationalinkomsten sjönk under 1959 – till en ökad proletarisering och ständigt större befolkningstillskott i städernas slumområden.

Vinsterna var dock mycket höga, vilket medförde en avsevärd höjning av investeringarna. Redan 1962 investerades 24,4 % av bruttonationalprodukten. Bidragande faktorer på det monetära området var inkomsterna av den för varje år alltmer omfattande turismen, samt de pengar som spanska gästarbetare skickade hem från EG-länderna. Med dessa medel kunde man betala den import som var nödvändig för industrialiseringsprocessen.

Under den tidigare perioden hade man visserligen ackumulerat kapital men det hade inte återinvesterats och industrin hade baserat sin existens på låga löner. Från 1962 ändrades emellertid förhållandena. Nu började lönerna stiga något hastigare än levnadskostnaderna, produktiviteten steg ännu mer och det spanska folket upplevde en första period av relativt välstånd eller åtminstone dräglighet, jämfört med de senaste decenniernas fullständiga utarmning.

På grund av konkurrensen utifrån, var även priserna på industrivaror ganska stabila under 60-talets första hälft. Detta ökade kapitalkoncentrationen och monopoliseringen, eftersom de små och medelstora företagen inte hade rid att betala de högre löner som de produktivitetsökande storindustrin accepterade. De gick ofta i konkurs, såldes till större bolag eller blev underleverantörer och alltså helt beroende av den för varje år mäktigare oligarkin.

De relativt höga priser som betalades inom jordbruket drev också där fram en partiell mekanisering, dvs hos de som hade råd med den. Mekaniseringen blev just på grund av prispolitiken försenad hos andra bondegrupper. Behovet av arbetskraft minskade emellertid drastiskt. 1964 flyttade mer än 550 000 människor från landsbygden till städerna, kanske också därför att landsbygdslönerna ibland låg under existensminimum. Av dessa emigrerade 293 000. Även på det psykologiska planet fick alltså arbetarna och deras familjer lida, när ett barn eller en make tvingades att för många år söka sig bort från det egna landet.

Småböndernas antal minskade med 1/3 på fem år. 1960 brukade 2 397 000 spanska bönder sina ofta minimala jordbitar, som de på något sätt måste försörja en ofta talrik familj på. 1965 fanns bara 1 687 600 kvar.

De ökade investeringarna fick tillväxtprocenten att skjuta i höjden. Mellan 1960 och 1966 låg den på i genomsnitt 8,28 %. Per capita inkomsten ökade med 7,38% per år och var 1966 uppe i 665 $ per år – något som emellertid främst kom mellanskikten till godo. Men det ”nya” Spanien var ändå inte bara en franskistisk myt, det existerade. Frågan är: skiljde det sig rent kvalitativt från det gamla?

Hur kom det sig att lönerna steg med mellan 20 och 25 % per år från 1963 till 1966? Bakom statistikens siffror finns inte experternas kalkyler, utan den spanska klasskampen.

Motståndskampen börjar

1960 började det jäsa på de spanska universiteten. De intellektuella i Madrid och Barcelona var inte längre så isolerade – de fick stöd från hela Europas universitetsvärld. Protesterna begränsades inte längre till studenterna. Deras lärare gjorde ofta gemensam sak med sak med dem: författare, konstnärer och jurister var andra grupper som genom olika kanaler, i skrift och genom offentliga manifestationer bekämpade Francodiktaturen. T o m från den spanska kyrkan började oppositionella röster tränga fram. Flera av de yngre prästerna levde sitt liv i nära kontakt med arbetarna och började också de bli medvetna om det ekonomiska systemets roll i det mångsidiga brutala förtrycket. Kyrkohierarkin stod emellertid solidarisk ocksåpus Dei och denna grupps konservativa modernism.

Flera anarkistiska grupper började nu operera såväl innanför som utanför Spaniens gränser. Enstaka bombdåd förövades, men polisens arm var lång och greppet skoningslöst. Repressionen blev allt mer påtaglig; varje försök till motstånd skulle slås ned. Den 26 september kom ett dekret som ytterligare skärpte lagen från 1943. All opposition mot regimen skulle nu betraktas som militärt uppror. Detta begrepp innefattade t ex ”att sprida falska och tendensiösa meddelanden, som kan skada statens prestige”. För de som var inblandade i ”social underminering, som öppet hotar den sociala samexistensen” väntade dödsstraff.

I Spanien avrättas dödsdömda genom garrotering, dvs offret stryps med järnband samtidigt som en vässad järn-pigg tränger in i nacken. Ett plågsammare dödssätt lär inte finnas.

Många grupper gav alltså uttryck för sina protester under 1960; arbetare och intellektuella, kommunister och socialdemokrater, kristna, basker och katalaner. Något annat än vanmäktiga demonstrationer kunde denna opposition ännu inte åstadkomma. Hur skulle man mobilisera ett tillräckligt stöd för att krossa Franco-regimen och vad skulle sättas i stället? Enigheten var bristfällig, de illegala partiernas organisatoriska strukturer otillräckliga och analysen ofullständig.

Under 1961 ökade oroligheterna bland studenterna. Man började organisera sig och bilda studiegrupper. Vid slutet av detta år startade en grupp spanska intellektuella, tillsammans med exilspanjorer från andra länder, förlaget Ruedo Ibérico, som självklart fick sitt säte utanför Spanien. Man gav ut ett stort antal böcker som främst behandlade landets moderna historia och som fick stor underjordisk spridning – en motvikt mot den vältvättade frankistiska skolpropagandan. Snart startade man också en tidskrift med analyser av Spaniens aktuella problem och denna ”Cuadernos de Ruedo Ibérico” blev de oppositionella intellektuellas främsta forum.

Strejkerna och Arbetarkommissionerna

Men det var inte i föreläsningssalarna de händelser ägde rum, som skulle få störst betydelse för framtiden. Den nu talrika arbetarklassen började spontant ge uttryck för sin existens och sina protester. Målen var än så länge strikt ekonomiska; man krävde ett slut på lönestoppet. Under hela 1961 ägde ett stort antal strejker rum i bl a Barcelona, Madrid, Valencia och Granada. Arbetare drabbade samman med polisen och med representanter för de officiella, falangistiska fackföreningarna. I fabriker och på verkstäder började man utse egna representanter, utanför den officiella fackliga strukturen. Redan under strejkerna i Baskien 1956, hade det uppstått arbetarkommissioner och nu återvände man till denna organisationsform. De fick snabbt spridning och spelade en avsevärd roll redan vid slutet av året. Ännu hade de ingen permanent karaktär. De uppstod för att representera arbetarna i en konflikt eller vid en förhandling, sedan upplöstes de.

Våren blev häftig, med allt flera och militanta strejker. Francoregimen var heller inte omedveten om läget. De s k modernistiska elementen var villiga att på kort sikt gå arbetarna till mötes. Planering, koncentration och rationalisering var mottot för Opus Dei-männen. De önskade för Spaniens del ett medlemskap i den gemensamma marknaden och därför måste den spanska kapitalismen effektiviseras. Inom bankväsendet främjade man ett nära samarbete mellan statliga och privata kreditinstitutioner; jordbruket skulle mekaniseras, de feodala resterna försvinna och arbetarklassen borde genom fackföreningar modell USA integreras i det ekonomiska systemet. Man önskade organisationer som kunde förhandla fram väl avgränsade, hållbara och fördelaktiga avtal; fackföreningar som ändå var element inom den socio-ekonomiska apparaten, utan att de agerade politiskt. Om sådana fackföreningar kunde bildas i Spanien, skulle de våldsamma protesterna inom arbetarklassen kunna undvikas, menade teknokraterna och det spanska storkapitalet. Dessutom skulle företagen tvingas öka sin produktivitet och den ekonomiska planeringen underlättas.

Den 9 februari ansökte Spanien om medlemskap i EEC. Svaret blev nekande, främst beroende på motstridiga intressen hos medlemsländerna. Västtyskland var positivt och lovade omedelbart långfristiska krediter på 50 miljoner, medan Belgien ville se tiden an och prioritera förhandlingarna med Storbritannien.

Samtidigt led oligarkins män ett bakslag inom landet, då de falangistiska fackliga ledarna vägrade låta fackföreningarna ”demokratiseras”.

Kamp som ger resultat

I april tillspetsades situationen ytterligare. Flera småstrejker utbröt på den ena platsen efter den andra. Sin brännpunkt fick de dock bland gruvarbetarna i Asturien. Först strejkade endast 2 000, men efter några dagar hade 60 000 arbetare lagt ned arbetet. De krävde omedelbara löneförhöjningar. Aktionen spred sig snabbt till de flesta av de stora industristäderna. Den 4 maj förklarade Franco att undantagstillstånd rådde i Asturien, Vizcaya och Guipuzcoa. I Baskien, i Madrid och i Barcelona spreds flygblad med uppmaningar att stödja de strejkande arbetarna. Studenter demonsterade på gatorna ropande: ”Opus no, Asturias si, Opus no, mineros si”.

Den 9 maj hade över 100 000 arbetare lagt ned sina arbeten, inklusive de 30 000 i Asturien. Då skickades också ett offentligt protestbrev till Franco, undertecknat av ett stort antal ledande intellektuella. En dag senare hade strejken fått ytterligare spridning över hela landet och flera sammandrabbningar med Guardia Civil rapporterades. Den 19 maj var mer än 300 000 arbetare inblandade i strejkaktioner, Polisen och militären arresterade dagligen 100-tals protesterande människor, en del områden var formligen ockuperade och såväl fabriker som bostadsområden genomsöktes noggrant.

Arbetarkommissionerna spelade en betydelsefull roll under strejkerna. På flera håll hade man t om börjat förhandla direkt med företagsledningen och lyckats förbättra sina löner betydligt. Lönestoppet hade i praktiken därmed upphört.

Den politiska oppositionen kom också med deklarationer och förklarade att det slutliga målet måste vara att störta Franco-diktaturen. I början av juni kom en enighetsförklaring från hela den icke-kommunistiska oppositionen, antagen vid ett möte i München.

Dessa många fraser kom emellertid att rinna ut i sanden. När lönestoppet upphävdes gick de asturiska arbetarna tillbaka till jobbet. Den politiska oppositionen saknade fortfarande aktivt stöd hos en majoritet av befolkningen, så Franco-regimen kunde snabbt återta sitt grepp om landet. Repressionens grepp hårdnade, även om lite materiell välfärd tilläts sippra fram mellan knogarna.             

Och så kom ”liberaliseringen”...

I juli 1962 utnämnde Franco en ny regering, dominerad av militären och de nya teknokraterna. Hans närmaste män blev generalen Muñoz Grandes och den Opus Dei-sympatiserande amiralen Luis Carrero Blanco. Ett nytt ministerium för information kom också till världen. Det tillföll Madridprofessorn Manuel Fraga Irribarna, en modern frankist som kom att representera mycket av den nya skenliberaliseringen. Nu började man nämligen tillåta vissa oppositionsyttringar, så länge den inte direkt hotade regimen. Så ersattes de militära domstolarna tills vidare med civila och presscensuren lättade. Bl a detta desarmerade Münchenmännen och den borgerliga oppositionen. Samtidigt skärptes repressalieåtgärderna mot vänstern och arbetarklassen.

Höstens strejker var betydligt färre än vårens. Arbetarkommissionerna vann alltjämt framgång och erkändes de facto, om än inte de jure, som motparter i kollektivavtal. Den politiska oppositionen började åter bli oenig, liksom de underjordiska fackföreningarna och de tillåtna katolska arbetarorganisationerna. Spanska regeringen hade sin strategi klar: begränsade eftergifter, kombinerade med en allt hårdare repression ifall protesterna skulle gå utanför de uppsatta gränserna. Många aktiva kommunister och andra oppositionella arresterades och torterades på det mest raffinerade sätt, liksom flera av de arbetare som tagit aktiv del i vårens strejker. Det blev allt vanligare att avskeda strejkande arbetarledare. Vid en arbetsnedläggelse hos Siemens i Barcelona avskedades strejkledningen och när konflikten i stället för att mattas av utökades till andra grupper, ingrep polisen och jagade arbetarna nedför gatorna i deras bostadsområde. En präst som försökte gömma de flyende slogs ned. Till och med naturmakterna tycktes vara på Franco-regimens sida (... lämpligt underbyggda av ett skickligt informationsministerium); en våldsam översvämning avvärjde den alltför intensiva uppmärksamhet som började riktas mot frankisternas metoder.

Julian Grimau. Torterad och mördad

Regimens ställning stärktes – åtminstone på kort sikt. Skenrättegångarna och avrättningarna av Julian Grimau och, några månader senare, de två anarkisterna Grandado Cata och Delgado Martínez skakade inte de europeiska regeringarnas positiva attityder gentemot den spanska diktaturregimen. Samma dag som den dåvarande franske inrikesministern Gilbert Giscard d'Estaing var på ett vänskapligt besök avrättades Julian Grimau, genom garrotering.

Att Julian Grimau torterats, att lagen ändrats för att fälla honom, att han knuffats ut genom polishusets fönster under beteckningen ”självmord” och att han, då han överlevde detta, slutligen garroterades – visst väckte det antifrankistiska känslor utomlands, men dessa lade sig snabbt till ro, utom i de redan medvetna kretsarna. Turistströmmen till Spanien ökade i stället rekordartat, från 8,5 miljoner besökare till nära 11 miljoner på ett år. Mätt på sight-seeingturer, playasol och ”autentiska” grisfester åkte den tyska, franska eller skandinaviska turisten hem och kände att han förstod det ”äkta” Spanien...

Flera för regimen och oligarkin intressanta överenskommelser nåddes, bl a med Frankrike. Avtalen med USA förnyades 1963. Regeringens Desarollo-plan (utvecklingsplan) började genomföras 1964, med allt vad den innebar av kreditlättnader, statlig planering för att främja produktiva investeringar, en ökad specialisering inom alla sektorer etc. Världsbanken hade ställt ett stort antal experter till förfogande, vilka under 1961-63 gjorde en fullständig genomgång av den spanska ekonomin.

Men inte ens den hårdaste repression kunde längre förvandla arbetarnas kamp till passivitet. 1963 strejkade åter tiotusentals asturiska gruvarbetare. Polisen ingrep och gick till en blodig attack. I det gråa morgonljuset slogs många arbetare ned, medan andra sårade släpade sig undan från den brutala slakten.

Arbetarkommissionerna permanentas

Kampen fortsatte. Inte en månad gick utan att arbetarna strejkade, studenter demonstrerade, författare, konstnärer och präster protesterade. 1964 permanentades arbetarkommissionerna, vilka också fick en organisation på region- och branschnivå. Man genomförde demokratiska val på varje nivå; det fanns ingen beslutande central organisation. Nu hade kommissionerna blivit verkliga massorganisationer.

En av orsakerna till arbetarkommissionernas framgångar har varit deras flexibla taktik. 1963 organiserade man en lyckad bojkott av valen till de officiella fackföreningarna. Tre år senare, 1966, befäste kommissionerna däremot sin position genom att vinna majoriteten av rösterna vid valen av delegater till de lägre nivåerna (högre upp i den fackliga hierarkin tillsätts posterna av regeringen). I Madrids större industrier vann arbetarkommissionerna 90% av platserna, medan de lyckades erövra runt 60% i Barcelona och de övriga industristäderna. Andelen var dock inte så stor i de mindre företagen. Genom att man nu kunde kombinera både lagliga och olagliga kampmedel påbörjades de officiella fackföreningarnas inre söndervittring. Innanför deras ramar kunde arbetarnas representanter använda legala påtryckningsmedel, men ledningen av aktionerna låg alltid utanför den officiella fackföreningen. Det var nu mycket lättare att avslöja den officiella organisationen som industriägarnas allierade – även om många av teknokraterna velat tillskriva den rollen av ”motpart”.

Samtidigt som arbetarkommissionerna permanentades, förändrades också deras inriktning. De var inte längre enbart organ i kampen för bättre löner. Syftet blev alltmer politiskt och långtgående. Madrids arbetarkommissioner deklarerade 1966 att ”det kapitalistiska systemet orsakar och bestämmer klasskampen. I ett kapitalistiskt socio-ekonomiskt system finns ingen möjlig harmoni mellan kapitalisternas och arbetarnas intressen... Den spanska arbetarklassen måste kämpa för rätten att organisera sig, vilket måste komma till uttryck i en enda fackförening”. I Barcelonas arbetarkommissioner kommer man två år senare med följande programförklaring: ”Arbetarkommissionerna kan inte definieras genom sina ideologiska principer. De definieras framför allt genom sin enhetliga och representativa organisation och genom sin funktion – att utgöra ledningen i kampens alla aspekter. Alla de som i arbetarkommissionerna både ser det mest effektiva instrumentet för att förverkliga proletariatets krav och grunden för framtida organ i arbetarklassens demokrati, kommer i kommissionernas organisatoriska principer att finna de riktiga kampmedlen”.

Under 1964 och 1965 hade regimen tvingats göra vissa medgivanden för att hålla ekonomin igång. Strejker betraktades nu inte alltid som högförräderi enligt strafflagen paragraf 22. De vertikala fackföreningarna började även officiellt att ersättas med horisontella, vilket i realiteten var ett erkännande av att det existerar en motsättning mellan arbetarnas och de s k arbetsgivarnas intressen.

Falangen stärker sin ställning

1966 fick Spanien en ny grundlag, Ley Orgánica. Utomlands ställde man höga förväntningar på vad den skulle innehålla. De kom givetvis på skam. Rent formellt innebär lagen dock en anpassning till den västerländska borgerliga demokratin, därigenom att 1/6 av representanterna i Cortes skulle utses genom allmänna val (ogifta kvinnor var dock undantagna från rösträtten). För kandidatnomineringen ställdes emellertid sådana krav, att endast lojala frankister kunde komma i fråga. I övrigt innebar lagen att falangen nu juridiskt fick ställningen som landets enda tillåtna politiska parti och alltså kunde sitta stadigt på den positioner i byråkratin som man ordnat åt sig. Och de fick bättre möjligheter att bekämpa arbetarklassens organisationssträvanden. Fackföreningarna fick dock en större självständighet än förut gentemot ”el Movimiento”.

Protesterna växte och växte... 1966 och 1967 gick det knappt en dag utan att en grupp studenter demonstrerade eller att arbetarna vid någon fabrik lade ned sina arbeten. 1967 blev förtrycket ännu starkare. En bidragande orsak var att arbetarkommissionerna hade vuxit sig för starka i regeringens ögon. Flera av ledarna arresterades, bl a Camacho och Pedro Hernández. Oppositionen tystnade inte. I stället började nya grupper att visa sitt missnöje. Sida vid sida med arbetarkommissionerna växte det nu upp nya organiserade grupper, t ex kommissioner för ungdomar och för arbetslösa, ”vaktkommissioner”, sammanslutningar för lärare och tekniker etc. Studenterna bildade trots hårda polisrepressalier en egen organisation. I oktober 1967 och maj 1968 genomfördes väldiga massmobiliseringar, då 100 000-tals spanjorer demonstrerade under anti-frankistiska paroller.

Det var tydligt att kampen fick en allt mer politisk karaktär. Att försöka höja lönerna var nämligen inte möjligt eftersom regeringen 1967 infört ett nytt lönestopp. Desarolloplanen löpte ut 1967 och regimens planerare tvingades konstatera att man bara delvis lyckats genomföra den. Tillväxten och investeringarna hade visserligen varit omfattande, men inte inom de sektorer man hade tänkt sig. Eftersatta var framför allt de statliga investeringarna i infrastrukturen, vilket bl a berodde på skattesystemet. Detta gynnade jordägarna och höginkomsttagarna och Francoregimen vågade inte stöta sig med dessa pålitliga anhängare. Dessutom hade givetvis den intensifierade klasskampen påverkat ekonomins stabilitet.

Servicesektorn hade vuxit oproportionerligt mycket under de sista åren, på de produktiva näringsgrenarnas bekostnad. Handelsbalansen var starkt negativ, även om man tack vare turismen fortfarande hade en betydande valutareserv. Inflationen hade blivit närmast krisartad och Spanien kom också att devalvera pesetan samtidigt som pundkursen skrevs ned. Det stod klart att landets ekonomi var ytterst beroende av de internationella förhållandena och att det utländska kapitalet fått en mycket betydelsefull roll (detta var f ö amerikanskt, till mer än 50%).

Krislösningar på arbetarnas bekostnad

För att lösa den ekonomiska krisen kombinerades repressionen och lönestoppet med betydande höjningar av priserna på industrivaror; detta för att stimulera kapitalackumulationen. För att hindra utflödet av utländsk valuta, vilket 1967 uppgick till 230 miljoner, införde regimen importrestriktioner . Regeringen blev tvungen att öka statsutgifterna och detta tillsammans med lönestoppet och devalveringen gjorde att krisen kunde hävas under 1968. Då upphävdes också nedfrysningen av lönerna, men i stället fastställdes en årlig ökningssiffra på 5,7%.

Det var ännu svårare att lösa den grundläggande krisen. Regeringen gjorde visserligen tappra försök bl a genom den terroristlag som återinfördes 1968. Vid flera tillfällen under åren 1967-69 proklamerades partiellt eller fullständigt undantagstillstånd och militärens roll blev på nytt av förstarangskaraktär. Armén som sådan hade visserligen förändrats mot en ökad professionalisering och hade intressen som låg närmare Opus Dei-männens än falangisternas, men man behöver sällan tvivla på deras lojalitet mot det existerande systemet.

De statsbärande grupperna fick under 1969 också veta vilken galjonsfigur de får att spela med efter den taktiske Franco. Då utsåg denna nämligen prins Juan Carlos till sin efterträdare och blivande kung av Spanien. Detta var också ett lugnande piller för många inom den borgerliga oppositionen, främst naturligtvis för monarkisterna. Opus Dei lyckades f ö stärka sin ställning ytterligare under 1969 genom att ta över flera ledande poster också inom byråkratin. Detta mer än kompenserade den relativa förlust man gjorde när falangisterna 1966 tillerkändes positionen som enda statsbärande parti och flera av deras organ upphöjdes till statliga sådana.

Men varför lyckades protesterna så sällan hota Franco-regimens posteringar? I svaret på denna fråga möter man två mycket viktiga problem, avsaknaden av en faktor och existensen av en annan. Vad som saknades var ett revolutionärt parti som kunde leda den långsiktiga kampen (mer om detta nedan). Vad som däremot existerade var en utbredd passivitet bland större delen av Spaniens befolkning, inklusive proletariatet. Vid demonstrationerna 1968 kunde man t ex se många flanörer stå och titta på trottoarerna när demonstrationerna drog förbi, åskådare som inte förrådde några sympatier åt det ena eller andra hållet.

Arbetarklassens passivitet har sina förklaringar. Arbetarna hotades av arbetslöshet – över 700 000 saknade arbete 1968 – och de visste att på en månad hade köttpriserna stigit från 130 till 160 pesetas per kilo. Deras levnadskostnader hade ökat på alla områden; så kunde man t ex inte längre åka tredjeklass på de spanska tågen. Arbetarna var ofta skuldsatta och rädda för ett som repressalier förlora sina jobb. När de hade möjlighet, arbetade de övertid för att åtminstone kunna behålla den anspråkslösa levnadsstandard man hade uppnått. Den ekonomiska krisen hade emellertid fört med sig att också det ”obligatoriska” övertidsarbetet hade skurits ned och manchettproletärerna mist den bonus som de tidigare brukat få. Allt detta ledde för de flesta inte fram till någon automatiskt uppkommande, politisk medvetenhet, utan till rädsla och passivitet.

Grupperna som stöder Franco

En sak får man inte glömma. Det finns många grupper i det spanska samhället som stöder Franco. Bourgeoisin är givetvis positivt inställd till en regim som i så hög grad består av deras egna representanter. Sedan ”liberaliseringen” gett monarkister och kristdemokrater tillfälle att göra sig hörda har också de integrerats med statsapparaten (de representerar ofta medel- och småbourgeoisin samt vissa mellangrupper). Den ekonomiska tillväxten har bidragit till uppkomsten av breda mellanskikt, varav en hel del ställer sig positiva, om inte till Franco, så åtminstone till ”lag och ordning”. Inom den växande servicesektorn finns också många som stöder regimen och det är en grupp som blir alltmer betydelsefull, då de tertiära näringarna vinner mark på de övrigas bekostnad.

Byråkratin är givetvis lojal, liksom armén, vars ställning i mycket kan liknas vid bourgeoisins. Kyrkans lojalitet har däremot börjat knaka i fogarna, särskilt på basplanet där många präster under 60-talet började ta ställning för arbetarklassen. Högre upp i hierarkin är inställningen ofta identisk med den hos Opus Dei, som ju i sig utgör en unik förening av monopolkapitalets och den moderna etablerade kyrkans intressen.

Ett revolutionärt parti

Arbetarkommissionerna utgör ett hot mot monopolkapitalet och diktaturen. När den spanska kapitalismen med regimens stöd försökte lösa krisen 1967-68 genom ett ökat förtryck tog kommissionerna ledningen i kampen. Men man måste skilja mellan den politisering som är ett resultat av en konkret ekonomisk kris och den mobilisering som krävs för att skapa en revolutionär situation. Vad som behövs är alltså ett revolutionärt parti.