Ur Fjärde Internationalen 4-1975
Nu har både Solzjenitsyn och Sacharov fått Nobelpris som tack för sin borgerliga propaganda i bästa kalla krigs-anda mot sovjetunionen. Reaktionärer, konservativa, liberaler och socialdemokrater i Europa och USA har kunnat frossa i Sovjetsamhällets avarter och fått ett effektivt slagträ mot kommunister i sina egna länder.
Att döma av hur borgerliga massmedia uteslutande skriver om högeroppositionen i Sovjet får man intrycket att det inte existerar någon vänsteroppositionell strömning. De som läser de sovjettrogna organisationernas tidningar får heller aldrig veta något om vänsteroppositionen i Sovjetunionen.
Men den existerar. Och det öppna brev som vi publicerar på följande sidor är ett talande bevis på det.
Brevet fanns i utkast för flera år sedan, men det blev inte tillgängligt för oss förrän i år. Till skillnad från andra oppositionsströmningar undviker nämligen marxistiska grupper att ta kontakt med utländska journalister och ambassader av politiska skäl och säkerhetsskäl.
Därför återspeglar det som kommer ut genom sådana kanaler heller inte på något sätt den opposition som finns.
Därför är det också svårt att avgöra vilken betydelse den marxistiska oppositionen har och hur stor den är. Men utan tvivel kommer dess inflytande att öka. Och orsaken till det är främst regimens ekonomiska, sociala och ideologiska kris, som skapat en öppning för marxistiska idéer.
Det finns också flera tecken på att den sovjetiska arbetarklassen långsamt är på väg in på den politiska arenan igen. Det sker genom ett ökat antal strejker och andra former av protester. I det öppna brevet nämns också att marxistiska grupper bildats i fabriker, vilket är ytterligare ett bevis på den växande politiseringen hos arbetarklassen.
Kapitalismens kris spelar också en stor roll för att stärka de marxistiska strömningarna. Inflationen och arbetslösheten i de kapitalistiska länderna i dag har tvingat många av dem som sett västvärlden som ett alternativ att tänka om.
Här har det växande missnöjet hos många judiska emigranter från Sovjetunionen en stor betydelse.
När flera av dessa inte får några jobb och får uppleva usla bostads- och levnadsförhållanden börjar de skriva till sina släktingar och vänner i Sovjetunionen och berätta att västvärlden inte är något paradis och att det är bättre att stanna hemma.
Den sortens konkreta fakta om kapitalismens kris är tusen gånger så effektiva som alla artiklar och ledare i partiorganet Pravda, som ändå ingen tror på.
Ytterligare en viktig del i det öppna brevet är att det ger oss en lista, om än ofullständig, över de marxistiska grupperna i Sovjetunionen. Genom namnunderskrifterna får vi också namnen på några av gruppernas medlemmar, som har upptäckts av säkerhetspolisen och nu ruttnar i koncentrationslägren.
Men redan innan vi fick det här brevet i våra händer visste vi att det fanns marxistiska grupper i Sovjetunionen. Vi visste det bl a för att säkerhetspolisen berättat om deras existens genom att arrestera dess medlemmar.
Vi vet dock ytterst litet om dessa grupper eftersom de av säkerhetsskäl är tvingade till strängast möjliga sekretess kring sitt arbete. Men vi vet i alla fall namnen på ytterligare några marxistiska grupper, som inte nämns i det öppna brevet:
Ryska Socialistpartiet, Icke-Partiets Parti (dvs icke-KP), Arbetare Kämpande för att Återställa Socialismen, Demokratiska Unionen av Socialister, Partiet av Verkliga Kommunister och Unionen av Arbetare och Bönder (i Ukraina).
Författarna till dokumentet riktar sin appell till de stalinistiska kommunistpartierna i Europa och USA. Det finns nämligen en vitt spridd uppfattning i Sovjetunionen att ”deras KP”, dvs de europeiska och amerikanska kommunistpartierna, inte kan vara som ”vårt”.
Även om författarnas tilltro till kommunistpartierna i väst är naiv kan deras öppna appell ha en betydelsefull effekt genom att öppna ögonen och skapa en opinion bland KP-partiernas militanter.
Därför är vår uppgift klar. Vi måste sprida dokumentet till så många av Vpk:s medlemmar som möjligt. För även om brevet är riktat till bl a detta parti och dess tidning kommer Vpk inte att publicera det frivilligt i någon form.
Det är på oss det beror om partiets medlemmar får ta del av den sovjetiska oppositionens vädjanden om solidaritet. Ty en kampsolidaritet med den marxistiska oppositionen och med den sovjetiska arbetarklass som kämpar för bättre levnadsförhållanden är det enda sättet på vilket vi kan möta borgarnas hycklande tårar över Solzjenitsyn och Sacharov.
(Dokumentet publicerades första gången i Inprecor nr 30/75. FI-redaktionen har översatt brevet från den engelska upplagan. )
Till Kommunister i Europa och USA, till redaktionerna för kommunistpartiernas huvudorgan i Europa och USA. Till redaktionen för det danska kommunistpartiets huvudorgan, Land og Folk. Kopia till Amnesty International.
Den 18 mars 1971 publicerade tidningen Izvestija en artikel med rubriken: ”Förfalskarna”. Den nämnde att Amnestys internationella kommitté hade publicerat en ”protest” i de skandinaviska länderna mot domar i Sovjetunionen. Denna ”protest” var undertecknad av välkända personer från Danmark, Norge och Sverige. Vidare nämnde artikeln att er tidning, Land og Folk, hade bestämt sig för att kontrollera underskrifternas äkthet, och det påstods att under skrifterna till Amnesty-kommitténs deklaration avslöjats vara ”utan någon grund”;
Det kan mycket väl vara så att initiativtagarna till deklarationen inte varit helt exakta och att de inte samordnat sina aktioner tillräckligt noggrant med de människor vars underskrifter vidhäftats vid deklarationen. Detta är naturligtvis ett irriterande missförstånd. Men det är något annat som förvånar oss. Det är obegripligt för oss varför de danska kommunisternas tidning överhuvudtaget bestämt sig för att kontrollera underskrifterna till den ovannämnda protesten.
Kan detta möjligen ha framkallats av någon särskild svaghet för noggrannhet? Eller kan det möjligen vara så att de danska kommunisterna finner själva tanken på domar mot oliktänkande i Sovjetunionen gräslig och otrolig?
Ni kanske inte ens misstänker att människorna i Sovjetunionen inte bara hålls i Morodovias och i Vladimir-fängelset for att de är oliktänkande, utan t o m för att de har marxistiska kommunistiska åsikter.
Vi tror att de flesta kommunister i Danmark och på Land og Folk inte vet någonting om detta, annars är vi helt övertygade om att de danska kommunisternas tidning inte bara ägnat sig åt att kontrollera äktheten på underskrifterna av protesten, utan också själva protesterat i namn av danska kommunister mot åtalen i Sovjetunionen.
I samband med detta anser vi, sovjetiska kommunistiska politiska fångar, det nödvändigt att presentera följande uppgifter för våra kamrater, de danska kommunisterna, för danska kommunistpartiets huvudorgan och även för de personer i Danmark, Norge och Sverige som undertecknat protesten:
1964 i Moldavia arresterade KGB-agenter en grupp marxistiska Komsomol-medlemmar (Kommunistpartiets ungdomsorganisation – FI-red) och dömde dem till långa fängelsestraff. Gruppen kallades ”All makt åt sovjeterna” och organiserades av N Dragosj, rektor vid ett läroverk och ledamot i den regionala sovjeten, och av de två lärarna, P Tarmavskij och Tjerdyntsev.
1965 arresterade KGB-agenter en grupp marxistiska Komsomol-medlemmar frän Leningrad och dömde dem till långa fängelsestraff. Gruppen kallades ”Kommunardernas Union” och hade med hjälp av fotokopiering producerat en slags nyhetstidning kallad Kolokoll (Klockan 1. Kommunardernas Union organiserades av S Chachajov, f d sekreterare i Komsomolorganisationen vid Tekniska Institutet, och av V Ronkin, en partiaktivist. S Chachajov och V Ronkin dömdes till sju års fängelse och därefter till tre års exil.
1967 i Alma Ata arresterade och dömde KGB-agenter några kommunister och Komsomol-medlemmar som kallades ”Unga Arbetargruppen”. Den organiserades av B Bykov, en Komsomol-medlem som arbetade vid Alma Atas MVD XX och av G Deonisadi, sekreterare i Komsomols kommitté vid ett av de stora företagen i Alma Ata och kandidat för att bli medlem i SUKP (Sovjetunionens Kommunistiska Parti).
1968 arresterade KGB-agenter i Leningrad L Kvatjevskijs och Yu Gendlers marxistiska grupp. Medlemmar av denna grupp, son förespråkade en utvidgning av de demokratiska rättigheterna i Sovjetunionen, dömdes till varierande långa fängelsestraff.
1969 arresterades den marxistiska gruppen ”Kampunionen för politisk frihet” i Tallin. Organisatören av denna grupp, G Gavrilov, en officer i VMS (flottan), dömdes till sex års fängelse.
1969 arresterade KGB-agenter i Ryazan, Saratoy och Petrozadovsk en ung marxistisk grupp som kallades ”Kommunard”. Organisatörerna av denna grupp, O Senin en allmän åklagare, Yu Budka, S Grilyus, O Frolov och A Utjitel dömdes till långa fängelsestraff.
1970 arresterade KGB-agenter i Sverdlovsk den marxistiska gruppen ”Urals arbetare”, Fem människor från den gruppen dömdes till olika långa fängelsestraff.
1970 arresterade KGB:s agenter i staden Vorosjilovgrad den marxistiska gruppen ”Leninistiska Idéer i Praktik”. Dess organisatör, A Tjechovskij, som var Komsomols sekreterare vid en av stadens fabriker, dömdes till sex års fängelse.
1970 arresterade KGB-agenter i staden Bendery Mesjirers och Ya Susjuskijs marxistiska grupp. Mesjirer dömdes till sex års fängelse.
Tyvärr skulle vi kunna förlänga den här listan betydligt. Men vi syftar inte till att reda upp alla de kommunister som ruttnar i fängelser och arbetsläger. Det viktigaste är väl ändå inte att fastställa hur många de är? Det viktigaste är att dessa män i alla sina aktiviteter arbetade för en mer framgångsrik uppbyggnad av ett socialistiskt och kommunistiskt samhälle, en uppbyggnad av detta samhälle på bästa sätt och utan tragiska misstag. Det viktigaste är att om dessa människor gjorde fel på något sätt, så gjordes felen av kommunismens vänner.
”Jag var, jag är, jag kommer alltid att förbli kommunist. Det är endast min passionerade kärlek till mitt lind, för Sovjets auktoritet och för socialismen som har lett mig till de anklagades bänk”. Det sa Fedorov 1969 vid sin rättegång när han dömdes till sex års fängelse ”med sträng bevakning” för försök att organisera gruppen ”Unionen av Kommunister”.
”Och även om jag döms tio gånger till skall jag fortsätta, så länge jag har styrka att försvara de kommunistiska idealen, som är mig så kära, från försök att vanära dem inför hela världen, göra om dem till en fågelskrämma och ett utslitet skämt oavsett vem som gör dessa försök och oavsett vad dessa människor kallar sig”.
”Kommunismen är hela mänsklighetens öde. I allt vad jag har gjort har jag styrts av denna enda tanke, och jag har gjort allt som står i min kraft för att försöka främja detta öde”, sa O Frolov från Ryazan, en medlem i Kommunardgruppen, vid sin rättegång.
”Jag kan inte tänka mig någon annan uppgift i mitt liv än att kämpa för kommunismens seger”, sa Komsomol-medlemmen V Uzlov, en i gruppen Urals Arbetare.
I sina egna länder åtnjuter de danska, norska och svenska kommunisterna politisk frihet. De kan bilda partier och publicera partitidningar, tidskrifter och böcker; de har sina egna tryckpressar, affärer, lokaler och all den utrustning de behöver; de ges chansen att spela en aktiv roll i landets politiska liv.
Föreställ er för ett ögonblick att ni är förbjudna att bilda ert eget parti, att ha en press, att publicera partitidningar, att ha lokaler och all den utrustning ni behöver för att bedriva era aktiviteter på ett riktigt sätt. Er roll i landets politiska liv kommer helt enkelt att begränsa sig till att läsa regeringstidningar och lovprisa officiella cirkulär som skickas ut av regeringsfunktionärer.
I en sådan situation är det uppenbart att kommunismens försvarare kommer att samlas någonstans, på gatorna, i privata lägenheter, på universiteten, på fabrikerna, i små grupper, och diskutera situationen i landet och kritisera den regering som berövat dem deras elementära demokratiska och personliga friheter, oavsett vad den regeringen kallar sig.
I en sådan situation kommer de djärvaste medlemmarna i redaktionen för er tidning att tvingas träffas inofficiellt någonstans i en privat lägenhet för att läsa varandras manuskript till artiklar. Och sedan kommer deras fruar att skriva ut dessa manuskript med gummihandskar på sig för att inte lämna några fingeravtryck på pappret.
Sedan kanske medlemmarna i Land og Folks redaktion bestämmer sig för att duplicera manuskripten till artiklarna genom att göra fotokopior, och kanske t o m börjar skicka ut dessa till danska medborgare.
Efter detta beslutar kanske de djärvaste redaktörerna vid denna hemliga tidning att ta i besittning viss utrustning från någon regeringspress för att göra en tryckpress – som, även om den är liten, ändå är deras egen – för att trycka sina egna manuskript på.
Och för all denna verksamhet kommer de att arresteras och skickas till arbetsläger. De blir arresterade för att de träffats i grupper, för att de diskuterat och kritiserat, för att de producerat artiklar, för att de läst dessa artiklar för varandra, för att de duplicerat sina manuskript genom att skriva dem på maskin eller fotokopierat dem, och för att de försökt bygga upp en hemmagjord press i källaren i någon ”datja” för att kunna duplicera sina egna manuskript. Kom ihåg ockupationen under andra världskriget!
”Men detta låter ju nästan som en komisk situation när det kommer från Sovjetunionen”, kommer ni att säga. Och ni kanske t o m ler ni kamrater i redaktionen på Land og Folk. Ni ler medan ni sitter där i era mysiga lägenheter i finsoffan eller i era fåtöljer på partihögkvarteren.
Men i just detta ögonblick arresteras vi kommunister i Sovjetunionen, ställs inför rätta och skickas till arbetsläger på fem till sju år under ”hård eller specialbevakning”, åtskilda från våra mödrar och fäder våra fruar och barn, våra vänner och bekanta.
Kamrater, vi är säkra på att ni inte kommer att ha lust att le när ni läser att i V I Lenins födelseort dömdes Tjechovskij, en komsomolmedlem till sex års specialfängelse. En medlem som helt och hållet erkände sig skyldig till att ha kämpat för att fullfölja Lenins idéer. Dragosch, som hade förespråkat ett utökande av sovjeternas makt, dömdes till sju års specialfängelse.
Vid ett möte i Jugoslavien sa Leonid Brezjnev, generalsekreterare i centralkommittén. i Sovjetunionens kommunistiska parti:
”Vi är emot att hindra olika länder i deras uppgift att bygga socialismen, och än mer emot att något enskilt land tvingar sina egna konkreta utvecklingsmetoder på ett annat. Det mest angelägna för oss kommunister och marxist-leninister är att våra länder ska tillhöra samma sociala och ekonomiska struktur.
Och det, kamrater, är det som slutgiltigt är det viktigaste.”
Det kan vara så att det kommunistiska partiet i Sovjetunionen håller fast vid dessa principer i sina internationella relationer, men i sitt eget land har det monopoliserat rätten till sanning. ”Och ve den vars idéer inte överensstämmer med de officiella cirkulären”. Medan de kallar jugoslaverna sina ”kamrater”, håller de ett antal av oss i arbetsläger just för att vi spritt propaganda om Jugoslaviens utvecklingsväg!
Inget annat land behandlas så hårt som vårt. Vi har t o m fått det bekräftat genom den information som funnits i den sovjetiska pressen. I augusti och september 1971 innehöll de sovjetiska tidningarna följande information:
8 augusti 1971 meddelade Izvestija i en artikel med rubriken ”Domen över patrioterna”, att en domstol i Aten frikänt grupper på 19 och 25 fångar, medan ”resten dömdes till olika långa fängelsestraff, tre års fängelse, tio månader, fem månader etc” för publicerande av underjordiska tidningar och flygblad.
I september 1971 meddelade Pravda: ”Två spanska studenter, Filip Martines och Rom” Sines, dömdes av en domstol i Madrid till ett år och tre månaders fängelse vardera för att ha distribuerat marxistisk litteratur vid tunnelbanestationerna i Madrid.”
I augusti 1971 meddelade Pravda i ett stycke under rubriken ”Izmir-domstolens utslag” att Izmirs högsta domstol, hade dömt sex män till fängelsestraff mellan sex månader och tre år för att de ”bedrivit kommunistisk propaganda”.
För denna sorts aktivitet döms vi som regel till fem till sju års specialfängelse, ibland upp till fem års exil som tilläggsstraff – tre år i fallet Ronkin och Chachajov, organisatörerna av gruppen Kommunardernas Union, sju års fängelse plus tre års exil i fallet Senin, organisatörerna av gruppen ”Saratov Kommunard”.
Nikolaj Vasilevitj Bonda, en assistent vid filosofiska institutionen i Uzhgorod och en konsekvent och övertygad marxist, sa vid sin rättegång: ”Det är endast min kärlek till kommunismen och min tro på den som tvingat mig att göra vad jag gjort”.
Han dömdes av Kievs distriktsdomstol till sju års fängelse för att ha kritiserat SUKP:s politik vid en konferens för den filosofiska institutionen, för att ha
tillåtit sig i ett antal privata brev till en kamrat att göra en rad kritiska kommentarer om SUKP och för att ha hållit i en banderoll med texten ”Skam åt det nuvarande ledarskapet i SUKP” i en demonstration den 7 november 1970. Och just för detta dömdes han till sju års fängelse!
Vi har svårt att tro att någonting sådant skulle kunna hända någonstans i era länder. Men, om detta händer i Spanien eller Grekland? Då skulle hela• den progressiva allmänna opinionen, inklusive ni skandinaviska kommunister, bli uppretade över detta och protestera mot en sådan våldshandling riktad mot en enskild individ.
Men denna dramatiska situation där en assistent vid den filosofiska institutionen var inblandad, utspelades inte i Grekland och inte í Spanien. Den utspelades i vårt land, i Sovjetunionen!
Men detta är gräsligt, detta är skandalöst! Det är vad vi känner och det är säkert också vad ni känner. Klaga då! Håll inte tyst om det! Vänd er till SUKP, ni är trots allt inte sovjetiska medborgare och era röster betyder någonting för dem; kräv att de vidtar åtgärder för ett omedelbart frisläppande av V Bondar. Vi väntar på er hjälp, kamrater!
Kamrater, kommunister i Skandinavien] Ni vet, genom artiklar i sovjetisk press, att det amerikanska kommunistpartiet fördömer det grymma, medeltida systemet i amerikanska fängelser (Se Pravda, 30 augusti 1970). Kritik och fördömanden av medeltida procedurer i fängelser, oavsett vilket land det gäller, förtjänar naturligtvis uppmärksamhet och stöd. Om sådana förhållanden fortfarande existerar någonstans förenas våra röster med våra amerikanska kamraters. Men för oss som är undanhållna nästan all information är det svårt att bedöma den nuvarande situationen i amerikanska fängelser. Det fanns en gång en artikel i den sovjetiska pressen som sa att invånarna i ett amerikanskt fängelse hade hungerstrejkat i protest mot att de hade fått trasiga chokladkakor till frukost. Samtidigt utfärdades det att officiellt direktiv vid Vladimirfängelset som förbjöd fångarna att ens i paket ta emot några matvaror utom skorpor, kex, socker och sötsaker – choklad undantaget! Alltså får fångarna i Amerika choklad till frukost, medan de i fängelserna i Sovjetunionen inte är berättigade till det ens i paket från sina släktingar; de två paket som de får ta emot varje år och som inte får väga mer än ett kilo vardera.
Fram till november 1969 tilläts politiska fångar vid Vladimirfängelset att ta emot ett paket om året med en högsta vikt på 5 kg. Efter november berövades de t o m detta ömkliga medel att bevara sin hälsa på. Fångarna hungerstrejkade i en månad. Fängelseledningen svarade med ett tyranniskt styre; den gjorde det medvetet svårt att få tag i något att läsa, censorerna missbrukade sina officiella positioner, inga lakan delades ut, rakhyveln blev en apparat för att raka folks huvuden med, de flesta celler värmdes inte upp och det fanns inget vatten tilt tvätt.
Som regel styrs de politiska fångarnas liv i arbetslägren och i Vladimirfängelset av hemliga och illegala direktiv som tillåter ledningen att missbruka sina officiella positioner till illegalt och tyranniskt styre.
Det finns t ex ett hemligt direktiv som innehåller en lista med ämnen som inte får beröras i brev. Alla brev till eller från en politisk fånge kan konfiskeras 'om en censor så behagar. Vi förbjuds t ex att beskriva förhållandena i vår fångenskap, hälsotillståndet hos våra kamrater i fängelse etc. I praktiken betyder detta att endast ett ämne är tillåtet, vädret, och t o m då kan ett brev konfiskeras med misstanke om ”något överenskommet”. T o m en lista med tillåtna (eller otillåtna) matvaror som ska säljas i lägret eller vid fängelsets matstånd f(ör två eller tre rubel i månaden! ) kollas av inrikesministeriet.
De politiska fångarna vid vårt arbetsläger, Zh Kh 385/17 kämpade t ex i flera år för att få matståndet att sälja lök, men detta refuserades varje gång. Ledningen insisterade på att matståndet endast fick sälja lök när en omfattande influensa bröt ut. Varför är det så? Kanske Sovjetunionen inte har tillräckligt med lök? Nej, Sovjetunionen har massor med lök. Är det inte snarare så att lök är en mycket vitaminrik vara?
Kamrater, verkar det inte som om allt vi just har relaterat för er har en kraftig stank av medeltid över sig?
Med anledning av förskingring och stöld på alla nivåer av matvarudistributionen, och med anledning av det sätt på vilket den kväljande maten tillagas, så åsidosätts t o m de officiellt utfärdade normerna för mathållningen i arbetslägren. Till råga på detta har regeringens reglementen för fångar med ”sträng bevakning” inskränkt deras rätt att ta emot matpaket från släktingar och vänner till ett minimum. Vi beviljas endast ett paket som väger 5 kg – sedan vi avtjänat halva straffet – och två paket om vardera 1 kg. Men i själva verket kan administrationen frånta oss även detta minimala medel som vi har för att bevara vår hälsa, av vilken anledning som helst. Privilegier och andra former av materiella förmåner ges huvudsakligen till folk som på olika sätt gör tjänster åt arbetslägrets administration genom att rapportera in rykten och ange folk.
Det kanske är obegripligt för er kamrater, att vi ägnar så stor del av vår uppmärksamhet åt paket. Det beror på att en fånge i era länder får tillräckligt med mat, han känner ingen hunger. Därför kommer ett paket hemifrån som en glad överraskning, eller säg som en julklapp från hans vänner.
Men vi, politiska fångar i de mordoviska arbetslägren och i Vladimirfängelset upplever ofta hunger. Från ett år till ett annat utsätts vår kropp för en dold – och ibland, t ex under den första månaden i fängelset, öppen – utsvältningsprocess p g a brist på äggviteämnen, vitaminer och mineraler.
Därför är ett matpaket för oss ett sätt att bevara vår hälsa och upprätthålla vår styrka. En ytterligare anledning till varför vi går och är hungriga är för att den mat vi får inte alltid är ätbar. Den är tillagad på ett vidrigt sätt och ganska ofta använder de livsmedel för att tillaga maten som inte bara är av låg kvalité, utan också full av maskar. Den fisk vi får är oftast rutten.
Kamrater! Det är väl känt att behandlingssystemet i arbetslägren utarbetades mycket noggrant av professionella fascistiska fångvaktare. Antagligen är ni också väl medvetna om att de fascistiska koncentrationslägren uppfördes med syftet att utmärgla och förstöra fångarna. Senare antogs tyvärr dessa principer som grund för koncentrationsläger i Sovjetunionen under Stalintiden. På så sätt överfördes dessa principer från fascistiska Tyskland till den sovjetiska rättsuppfattningen. Och 1960 organiserades underhållssystemet i de sovjetiska fängelserna på basis av samma principer. Vissa exempel på detta underhållssystem är fruktansvärt absurda. Vi får t ex bara skicka två brev i månaden från arbetslägren och i fängelset bara ett, eller ett varannan månad! Vi skulle kunna dra fram många sådana exempel.
Kamrater, amerikanska kommunister! Ni protesterar mot de medeltida förhållandena i amerikanska fängelser och ni kräver frigivandet av Angela Davis. Vi uttrycker vår sympati för denna amerikanska kommunist och vi instämmer i ert krav på att hon ska släppas fri. Men trots allt kan vi inte jämföra hennes situation med de förhållanden vi hålls under. Vi hörde att Angela Davis under förhöret fick lov att träffa journalister och t o m sin allierade, kamrat H Winston, ordförande i Förenta Staternas kommunistiska parti. Men vi står under hårda restriktioner tom i våra möten med nära släktingar. Och vid överträdelse av reglerna, förbjuds vi nästan alltid att träffa våra släktingar och vänner, t o m våra avlägsna släktingar. Vi skulle personligen vilja träffa någon kommunistisk journalist från USA eller Skandinavien, för att på ett mer direkt sätt kunna berätta om de verkliga förhållanden som vi lever under.
De sovjetiska tidningarna berättar för oss att Angela Davis får många brev från allmänheten i Amerika och övriga världen. Här används ofta diverse förevändningar för att kvarhålla och konfiskera brev från våra närmaste släktingar och vänner. Vi är inte berättigade att ta emot ens en av era tidningar. De sovjetiska tidningarna säger att Angela Davis gav ett brev till en besökare från Kommittén för Sovjetiska kvinnor. Vi tillåts inte ens räcka över ett enkelt privatbrev under besöken. Vi ber våra kamrater från Land og Folk förlåta oss för att vi är åtta månader försenade med att skriva. Men det finns inga möjligheter att ens skicka er detta brev ”direkt", genom officiella kanaler. I och med att vi skickar det till er, våra kamrater, ”kränker vi regimen” och väntar oss hårda straff.
De sovjetiska tidningarna säger att en mus hittats i Angela Davis säng. Här i våra baracker är möss en vanlig syn, och i terapidelen på centralsjukhuset springer det råttor på avdelningarna! Patienter rånas, i terapidelen har de t ex inte delat ut de föreskrivna ransonerna av kött och socker på flera år, och de hittar på alla tänkbara ursäkter för att kunna stjäla köttet och sockret. Besökskommittén upptäcker inte dessa uppenbara stölder. De mest elementära näringsregler tillämpas inte.
Alla de sovjetiska tidningarna rapporterade upprört att George Jackson dödades under flykt från fängelset. Detta är under alla förhållanden en tragisk händelse, och vi sovjetiska kommunistiska politiska fångar instämmer i er protest mot sådana handlingar av fångvakterna. Men i Mordovias arbetsläger har fångar dödats mer än en gång från vakttornen, och inte bara i fall av flyktförsök.
1964 dödade de t ex en politisk flykting som hette Ramasjov, i ett av Mordovias arbetsläger. Han var djupt upprörd över något familjetrassel och en morgon hade han i desperation kastat sig mot taggtrådsstängslet.
1967 dödade de en litauer vid namn B Utkevidnius som var allvarligt ur balans vid det tillfället.
I maj 1970 sköt de med maskingevär en sinnesförvirrad fånge som hette Maranov har var patient vid sjukhusets psykiatriska del på arbetslägret Zh Kh 385/3. Från två vakttorn genomborrade de med sina maskingevärskulor en man med förminskade mentala resurser. De politiska fångarna i arbetslägret försökte protestera mot en sådan godtycklig handling. Men då straffades de för att ha brutit mot disciplinen och de politiska fångarna V Aidov, N Tarnavskij, L Kvatjevskij, S Zatikyan och Ywckeirtj förflyttades till Vladimirfängelset.
Vi tror er, kommunistiska kamrater och amerikanare, när ni säger att vissa förhållanden i amerikanska fängelser bär spår av medeltiden, och än en gång instämmer vi i er protest och kräver att den amerikanska regeringen omedelbart avskaffar dessa förhållanden.
Men upprörs inte ni, kommunistiska kamrater och amerikanare, över att de politiska fångarna i Sovjetunionen hålls under ”den speciella och hårda bevakningens” fruktansvärda förhållanden. Vi är övertygade om att detta brev kommer att uppröra er så att ni kontaktar ledarna i SUKP och kräver ett upphävande av ”den speciella och hårda bevakningen” av de politiska fångarna, liksom radikala förbättringar av förhållandena under fångenskapen. Vi är övertygade om att ni kommer att handla beslutsamt och med stark övertygelse i denna fråga.
Kommunistiska kamrater och amerikanare! Ni, och särskilt kamrat Hall, talar ofta om välviljan i det sovjetiska systemet och jämför Sovjetunionen med de kapitalistiska länderna. Ni kan inte undgå att förstå att de politiska fångarnas situation i Sovjetunionen inte skapar någon tilltro till SUKP och den politik som antagits av det sovjetiska ledarskapet i vårt land. Det skapar inte heller tilltro till den internationella kommunistiska rörelsen. Det är inte bara vi sovjetiska kommunister som bär det moraliska ansvaret för den ena eller andra aspekten av SUKP:s politiska ledning, utan även ni, kommunister från andra länder. För övrigt sa generalsekreteraren i Förenta Staternas kommunistiska parti i sin artikel ”Den kinesiska utdelningen av amerikansk imperialism”, som publicerades i Sovjetunionen: i veckotidningen Utomlands:
”Argumentet att den internationella arbetarrörelsen kan grundas på att varje land sköter sina egna angelägenheter är helt falskt”.
Genom att ställa upp kamrat Hall som presidentkandidat för Förenta Staternas kommunistiska parti (Vi sovjetiska kommunistiska politiska fångar gratulerar honom varmt.) antar vi att ni presenterar honom inför det amerikanska folket som en man med principer, som en man som kritiserar det medeltida systemet i amerikanska fängelser, som inte står oberörd inför situationen för de politiska fångarna i Sovjetunionen.
Han kanske t o m berättar för väljarna och journalisterna under valkampanjen vad han själv har gjort som kommunist och presidentkandidat för att förbättra de politiska fångarnas förhållanden i Sovjetunionen, där makten ligger hos de som kallar sig kommunister.
Kamrater, kommunister! Det finns omfattande bevis för att de politiska fångarnas lagliga ställning och de verkliga förhållandena under fångenskapen i olika länder står i skarp kontrast till de principer som ligger till grund för ”Deklarationen om de mänskliga rättigheterna”. Därför uppmanar vi kommunister i olika länder att rikta en appell till den kompetenta internationella organisationen med begäran att skapa en internationell kommitté med uppgift att:
1. Undersöka de politiska fångarnas lagliga ställning och de verkliga förhållandena under fångenskapen i olika länder, inklusive Sovjetunionen.
2. Dra upp enhetliga internationella principer och en enhetlig standard för de politiska fångarnas lagliga ställning under fångenskapen i olika länder, inklusive Sovjetunionen.
Det råder ingen tvekan om att processen med att förstärka moral och social rättvisa i världen, innefattar motsättningar ,och sammanstötningar mellan olika sociala och politiska tendenser, där var och en eftersträvar att ge folket sin uppfattning av moral och social rättvisa. Detta är orsaken till att det upp‑
står situationer i världen då representanter för den ena eller andra tendensen sitter i maktposition medan representanter för en annan tendens eller t o m representanter för samma tendens som förespråkar delvis annorlunda metoder, hålls i fängelseceller. Men när situationen ändras byter folk som innehar maktpositioner plats med folket i fängelse.
Uppenbarligen erkänner statsmakterna i olika länder de olyckliga konsekvenserna av denna process, och ger amnesti med jämna mellanrum, vilket innebär att amnestin har etablerats som en institution under historiens gång. 1971 gavs amnesti åt politiska fångar i Bolivia, Peru, Pakistan och Uruguay. Tidigt i oktober 1971 rapporterade den sovjetiska radion att amnesti getts åt politiska fångar i Spanien.
I Sovjetunionen har det inte förekommit någon amnesti, i form av någon lag, för politiska fångar sedan 1927. Vi skulle vilja veta vad detta innebär och vad europeiska och amerikanska kommunister anser om detta. Vi sovjetiska kommunistiska politiska fångar tycker, trots våra erfarenheter, att det är svårt att tro att ledarna i Sovjetunionen, som kallar sig kommunistiska, är mindre humana än de styrande i Spanien!
1971 ska regeringschefen A Kosygin göra ett officiellt besök i Danmark och Norge. Vi hoppas, danska och norska kommunistiska kamrater, att ni kommer att ställa denna fråga till honom och kanske också andra frågor som vi rest i detta ”öppna brev”.
Kamrater, kommunister i Europa och Förenta Staterna! Vi sovjetiska kommunistiska politiska fångar ber er publicera detta brev i era tidningar. Vi riktar denna appell personligen till kamraterna på Land og Folks redaktion, som vi än en gång om ursäkt försatt vi dröjt så länge med att svara. Vi sovjetiska kommunistiska politiska fångar är säkra på att nu när ni känner till den verkliga situationen kommer ni europeiska och amerikanska kommunister att göra allt som står i er makt för att förändra den. Vi sovjetiska kommunistiska politiska fångar är säkra på att ni kommer att gå ut i försvar för de sovjetiska politiska fångarnas rättigheter och speciellt de som gäller de kommunistiska politiska fångarna.
Kommunistiska hälsningar!
Politiska fångar:
Ywri Ivanovitj Federov, innan han arresterades medlem i SUKP, advokat och tjänsteman i Inrikesministeriet.
Nikolaj Vasilevitj Bondar, lärare vid filosofiska institutionen vid Uzjgorod‑universitetet.
Gennadij Vladimirovitj Gavrilov, innan han arresterades medlem i SUKP, tjänsteman i Inrikesministeriet, ingenjör.
Alexandr Konstantinovitj Tjekovskij, innan han arresterades medlem i Komsomol, sekreterare på en avdelning i försäkringsbolaget ”Vorosjilovgradzhilistroi”.
Vi icke-kommunistiska politiska fångar i Sovjetunionen, som inte stöder den marxistiska doktrinen och därför är oense med flera av idéerna i detta ”Öppna brev”, skriver under detta brev, som är en överenskommelse med våra kamrater i fängelset som är kommunister, som ett autentiskt dokument som protesterar mot brotten mot de demokratiska rättigheterna i vårt land och mot de svåra förhållandena för politiska fångar i Sovjetunionen.
Politiska fångar:
Nikolaj Bitkovitj Ivanoc, innan han arresterades lärare vid Leningrads statsuniversitet.
Yurij Timofeevitj Galanskov, utgivare av antologin ”Phoenix”.
Vladimir Konstantinovitj Pavlenkov, historiker.