Ur Fjärde Internationalen 5-1975
”Fascismens dubbelhet, dess djupa tvetydighet, ligger just i detta att den förmår att pyssla om småborgarnas själar samtidigt som den försvarar storborgarnas plånböcker”. (Det svarta spåret, s. 40)
Våldet i Italien
Misshandel, mord, bränder och bomber hör till fascisternas arsenal i dagens Italien, och inte mindre än 57 människor dödades mellan 1969 - 1974, vid de stora bombattentaten.
Spänningens strategi
Uttrycket ”spänningens strategi” började användas under slutet av 1969. Det dagliga våldet som är ett led i spänningens strategi syftar till att skapa skräck för vänstern och en opinion för ”lag och ordning”. Fascisterna spelar en viktig roll i spänningens strategi men i grund och botten är den en plan där flera olika delar av det etablerade samhället spelar viktiga roller. Massmedia t ex arbetar enträget i samma riktning. Vid de sammandrabbningar som regelbundet förekommer ropar man efter kraftigare ingripanden från polisens sida. Naturligtvis mot arbetarrörelsens organisationer.
Massakern i Brescia
Massakern i Brescia får utgöra en illustration till hur det kan gå till.
En känd fascist körde på motorcykel genom staden Brescia natten mellan den 19 och 20 maj 1974. Plötsligt flög både fascist och motorcykel i luften. Den medförda lasten, en bomb som skulle bringats att detonera på den stora piazzan — piazza della Loggia — exploderade. Meningen var också att fascisten skulle ha lämnat sådana spår efter sig att en vänsterorganisation hade fått skulden.
Fascistens begravning blir en manifestation av fascister i svarta skjortor, beväpnade med batonger och skrikande fascistiska slagord. Ett anti-fascistiskt möte hålls den 28 maj i protest mot att fascisterna tillåts framträda så öppet. 3 000 människor har samlats på piazza della Loggia då en bomb plötsligt exploderar. Effekten blir fruktansvärd: 8 döda och ett 90-tal lemlästade eller på annat sätt skadade.
Dagen därpå utbryter generalstrejk och större delen av massmedia anser att attentatet iscensatts av fascister. Var attentatsmännen fanns att söka stod den här gången så klart att det inte gick att förneka.
Den 30 maj rapporteras att ett antal fascister anhållits i ett träningsläger 10 mil utanför Rom. Två poliser skulle ha sårats och en fascist dödats i en eldstrid. Den dödade fascisten, Giancarlo Esposti, var den person som av ett ögonvittne hade iakttagits vid piazza della Loggia före mötet.
”En del omständigheter börjar klarna i samband med åklagarens utredning. Lägret är sedan länge välkänt, att det avslöjats just nu har enbart samband med den kritiska situationen. En kommissarie tillhörande SID (Servizio Informazione Defesa, det militära underrättelseorganet) och en skicklig prickskytt hade utsetts att leda operationen mot lägret. Fem karabinjärer och två skogvaktare medföljer. Kommissarien skjuter och sårar Esposti och går sedan fram till honom och skjuter det dödande skottet. Så förhindras att Esposti någonsin kan tala om vad han vet. Eldstriden som förekommit enligt karabinjärerna har enligt skogvaktarna aldrig ägt rum, skadorna skulle karabinjärerna ha fått av egna vådaskott. En av de lokala fascisterna som var ansvarig för lägret hjälptes att fly av den allmänne åklagaren på orten. Åklagarens söner är aktiva fascister.
Giancarlo Esposti tillhörde den fascistiska gruppen SAM (Squadre d'Azione Mussolini). Han var 25 år och hade redan ett långt straffregister. Han dömdes 1972 till 4 år och en månad för ett attentat mot en kommunistisk sektionslokal. Ett år senare satte en högre rättsinstans ner straffet till två år, men bara några veckor därefter frigavs han på grund av 'gott uppförande'.” (s. 134f)
Citatet är ur ”Det svarta spåret”, en bok om nyfascismen i Italien av Birgitta och Torsten Bergmark, utgiven på Arbetarkultur, pris ca 30:-.
Kristdemokraternas roll
Författarna varken använder eller ger sig ut för att använda begreppen fascism och nyfascism på ett entydigt sätt men de visar ändå på ett förtjänstfullt sätt hur djupt rotade de ultra-reaktionära krafterna är i det italienska samhället — i parlamentet (genom det lilla fascistiska partiet MSI och stora delar av kristdemokraterna), inom försvaret, polisen, de juridiska instanserna och inte minst inom kyrkan.
I den av kristdemokraterna dominerade rättsliga apparaten har inte en enda fascist dömts för någon massaker mellan 1969 -1974, trots massakrernas mångfald under perioden.
Och kristdemokraterna har på ett eller annat sätt deltagit i de flesta komplotter och kuppförsök i Italien under senare år (det senaste kuppförsöket inträffade i augusti förra året).
Författarna visar också hur uppbackningen av högerkrafterna från det nationella och internationella kapitalet går till, samt med vilka medel man försöker dupera främst småborgerliga skikt i samhället. ”Det svarta spåret” är en oumbärlig krönika för den som vill få någon ordning på den fragmentariska rapporteringen om situationen i Italien, vilken ofta har reducerats till namn som Valpredaaffären, Feltrinelliaffären, Pinelliaffären, osv efter någon av huvudpersonerna.
Historisk kompromiss?
En slutsats av bokens" innehåll är att man inte kan ”tala om den nya fascismen i Italien utan att i samma andetag tala om de kristliga demokraterna. Att bekämpa fascismen i Italien betyder också att bekämpa Democrazia Cristiana.” Is. 189) Ett samregerande med kristdemokraterna skulle bl a betyda att kommunistpartiet fick ta ansvar för en sådan regerings olika åtgärder, för NATO:s närvaro, för den kapitalistiska ekonomin med allt vad det innebär av krav på återhållsamhet vad gäller löner från arbetarnas sida.
”Ett kommunistparti, ansvarigt för det ökande våld och den allmänna repression som därmed skulle bli nödvändiga följder, när arbetarna inte finner sig i en sådan återhållsamhet längre, var skulle det hamna? Det skulle av många av dess tidigare trogna bedömas som tillhörande fiendesidan, alldeles naturligt, och därmed vore partiets splittring ett faktum.” (s. 193) Så här långt känns argumenteringen övertygande. Man hajar verkligen till när man några rader längre ner får sig följande till livs: ”Samtidigt måste man ju konstatera att det knappast finns något utrymme för ett annat slags agerande från kommunistpartiets sida” Is. 193) än den historiska kompromissens politik. Alla begrepp ställs här på huvudet, för ”alternativet, en bred folkfront med socialister och alla vänstergrupper skulle, med mycket stora utsikter till framgångar som de senaste valsiffrorna antyder, ganska snart riskera att framkalla ett nytt Chile i Italien.” (s. 193) Observera att med folkfront menar författarna en enhet mellan olika tendenser inom arbetarrörelsen.
Kontentan av resonemanget är att just den politik som UP i Chile försökte föra — vilken hade som viktig beståndsdel strävan efter enhet med kristdemokraterna —och som där slutade på känt sätt, ser författarna som enda utvägen. Det andra alternativet, en revolutionär enhetsfront förkastas eftersom det skulle riskera att skapa ett nytt Chile. Var är logiken?
Hela resonemanget avslutas med att till dess arbetarrörelsen är organiserad i en international ”kan ingen enskild nationell arbetarrörelse åstadkomma särskilt mycket”. (s. 193) Bara en enda fråga: hur skall arbetarnas international kunna bildas om inte i i kamp mot det kapitalistiska samhället? 1 varje fall vågar inte jag tänka på hur den ”kommunistiska international” skulle se ut, som har sina rötter i de olika borgerliga parlamenten.
I övrigt kan tilläggas att boken är mycket dåligt häftad och att effekten av det rika och bra bildmaterialet delvis förtas genom att bilderna konsekvent är placerade mitt i uppslagen. Bildernas båda hälfter passar inte alltid ihop så väl.
16 nov 1975 C B
NOT: Il compromesso storico (den historiska kompromissen) är den invit om regeringssamarbete som kommunistpartiet föreslagit kristdemokraterna.
Under senare år har den moderna storstaden granskats i många debattböcker, undersökningar och skildringar. Främst har intresset riktats mot de nya förorterna. Den allmänna, och schablonartade uppfattningen är att de är isolerade sovstäder, utan eget liv och med sterila miljöer, socialt segregerade, anonyma och kontaktlösa, och fientliga mot barnen.
Undersökningar som exempelvis ”Fallet Rosengård” (Malmö) och ”Man bara anpassar sig helt enkelt” (Skärholmen-Stockholm) ger en sådan bild. Andra böcker som exempelvis ”Rapport Tensta” (Stockholm) koncentrerar sin kritik på själva besluts- och genomförandeprocesserna, och anser att det är den dåliga planeringen som ligger bakom de bristfälliga miljöerna. Utgångspunkten är här snarast liberal, och kritiken riktas mot byråkraterna och de stela apparaterna.
I de två tidigare nämnda böckerna är utgångspunkten ”mer marxistisk”. I ”Fallet Rosengård” frågar man sig vad för slags samhälle och vilka maktförhållanden som ligger bakom dessa miljöer. Trots detta är perspektiven, särskilt i Skärholmenrapporten, ganska snäva. Man tittar på ett stycke förort och studerar livet inom denna, och ser förhållanden utanför förorten som i bästa fall en bakgrund till olika människoöden.
Ett sådant angreppssätt måste resultera i felaktiga slutsatser. Den bild som författarna hade av livet i Skärholmen stämde inte heller med den uppfattning som invånarna själva hade, eller sade sig ha. Av detta drog författarna slutsatsen att invånarna inte vågade erkänna att de inte trivdes — ibland medvetet och ibland omedvetet.
I Åke Dauns bok ”Förortsliv” (en etnologisk studie av kulturell förändring, etnologi är folklivsforskning) studeras livet i Stockholmsförorten Vårberg. Viktiga jämförelser görs med en arbetarstadsdel, uppbyggd omkring några arbetsplatser på Reimersholme på 1920-talet.
Författaren har en teori om kulturell förändring till hjälp när han efter ett hundratal intervjuer med barnfamiljer försöker svara på frågan om det finns någon särskild storstadskultur.
Tack vare dessa andra utgångspunkter kan författaren komma fram till långt mer nyanserade och förklarande resonemang om storstadsmänniskans levnadsvillkor än de schabloner som många andra författare erbjuder oss.
Den generativa handlingsmodellen
För att förklara varför en individ väljer (eller tvingas) att utnyttja vissa möjligheter till aktivitet framför andra, bygger Daun upp en modell som består av ett antal logiskt förenade begrepp, som kan fyllas med empiriskt innehåll.
Utgångspunkten för allt handlande är människornas värderingar, deras strävanden och förväntningar. Detta system av värderingar, som är unikt för varje individ, är i sin tur i hög grad bestämt av tidigare erfarenheter: genom egna upplevelser och förmedlade genom uppfostran och utbildning.
Men erfarenheter och värderingar är bara en utgångspunkt för handlande, en slags kulturell kompass, med vars hjälp människor orienterar sig i verkligheten. Det finns givna materiella förhållanden i samhället som begränsar möjligheterna att ”förverkliga” värderingarna. Den första begränsningen är den ”faktiska handlingssituationen”, dvs de möjligheter som den objektiva situationen vid en viss tidpunkt erbjuder. Om individen dessutom inte är medveten om att vissa alternativ existerar så begränsas den faktiska handlingssituationen än mer. Ytterligare en begränsning, och en avgörande sådan, består av individernas tillgångar och resurser i form av inkomster, tid, utbildning, kontakter, politiskt inflytande, bilinnehav etc.
Alla dessa begränsningar kanaliserar det mänskliga handlandet in på vissa banor när människorna försöker att nå upp till de mål som värderingarna ställer upp.
Denna modell kan tolkas som idealistisk eftersom den utgår ifrån medvetandet. Men eftersom medvetandet i sin tur ses som bestämt av erfarenheter och praxis, så är denna modell fullt förenlig med de två marxistiska teserna om ”medvetandet som bestämt av varat” och den tes som säger (ungefär) att ”endast människorna själva genom politisk handling kan förändra samhället”.
Modellen kan tyckas ”individcentrerad” men genom att relatera modellens begrepp till olika klasser och skikt i samhället får vi ett ”klassperspektiv”. Daun antyder också vissa sådana samband mellan socialgrupperna i sin undersökning.
Hur ser förortslivet ut?
Vardagkvällar — ett citat ur boken:
” När Hasse kommer hem från jobbet —han arbetar mellan sju och halvfem — äter man middag tillsammans. Sedan leker man med barnen och hjälps åt att tvätta och lägga dem. Och sedan blir det TV förstås. Men vi är ganska trötta och går och lägger oss tidigt”.
Denna schablonbild stämde in bara på ca 1/3 av familjerna som helhet. De olika könen tagna var för sig gav att 60% av kvinnorna och 40% av männen hade denna rutin på vardagkvällarna.
När det gäller fritidsaktiviteter av typen föreningsarbete, kurser och idrott så visar materialet i boken att detta var betydligt vanligare bland medelklassen än bland arbetarna (idrott var enda undantar get som var lika vanligt). Detta gällde för både män och kvinnor. Generellt sett var kvinnornas fritidsaktiviteter lägre än männens.
Om man jämför hemarbetande och förvärvsarbetande kvinnor så var de senare mer aktiva på fritiden.
Att förhållandet mellan de sociala klasserna är på detta sätt kan förklaras med karaktären på yrkena. Inom medelklassyrkena är det ofta med anknytning till jobbet som man deltar i olika ”fritidsaktiviteter”, för vidareutbildning, av karriärs-skäl.
En generell tendens är alltså att vardagskvällarna tillbringas utan någon större frekvens av kontakter med vänner eller grannar.
Veckoslut: då gör man det man inte gör under veckorna. Träffar närstående släkt och vänner, gör utflykter i naturen, shoppar. Under sommarhalvåret vistades hälften av de familjer i undersökningen som hade fritidshus nästan undantagslöst i dessa under helgerna.
En intressant iakttagelse är hur liten betydelse som storstadens centrum hade för fritidsaktiviteterna. Bio och teaterbesök förekom ytterst sparsamt. För inköp av mat och kläder och liknande for över 80% till närmaste centrumområde (för arbetarfamiljerna gällde detta nästan 100-procentigt.)
Med ”centrum i periferin” skulle aktiviteterna under helgerna kunna sammanfattas.
Semestern: då gör folk i allmänhet samma saker som på helgerna. Med enda skillnaden att man då kan resa längre och vara borta längre eftersom man då har mer gott om tid.
Umgänge knutet till bostaden
Mönstret för umgänget i Vårberg visade sig följa samma mänster som en undersökning från 1950-talet (Hökmossen och Hägersten), där umgänget till 45 % bestod av släkt och till 55% av vänner och bekanta. Själva bostadsområdet spelar en tämligen underordnad roll för dessa kontakter. En låg andel av kontakterna bor i samma område, kontaktnätet är utspritt över hela staden. Det intressanta med detta är att grannskapet spelar en sån liten roll för umgänget, trots att det i Vårbergs fall fanns en stor likhet mellan invånarna vad gäller ålder, delvis socialgrupp, liksom uppväxt (50% kom från Stockholm).
Den viktigaste orsaken till detta torde vara den stora geografiska och sociala rörligheten: inflyttningen till städerna från landsbygden och mindre städer, den stora omflyttningen inom staden. Bostäder som de i Vårberg ses ofta som en station på vägen till en ännu bättre bostad, kanske ett radhus eller en egen villa.
Intervjuerna i Vårberg visade också att ju längre man bott där ju större planer hade man på att flytta därifrån.
Dessutom har de flesta familjer redan ett mer eller mindre väl utvecklat kontaktnät när de flyttar in i ett bostadsområde.
Det finns därför skäl att anta att de flesta helt enkelt saknar motiv för att söka kontakt med sina grannar. Den tid man har för att umgås med folk är begränsad, och behövs för att upprätthålla de kontakter man redan har. Ytterligare faktorer som motverkar grannkontakter: den ofta stora skalan på bebyggelsen, få lägenheter med markkontakt, den sociala heterogeniteten i områdena, förvaltningen och skötseln av områdena är centraliserad och utförs av ”experter” osv.
Utmärkande för umgänget i storstaden är också hemmets plats och betydelse. Umgänget är formaliserat — inbjudningar, mat och dryck. Familjerna bjuder in varandra och vännerna måste passa bägge makarna och därför väljas mer omsorgsfullt. Denna formaliserade parsamvaro gör att det skulle upplevas som störande om en massa grannar kom instörtande lite hur som helst.
Kontrasten med umgänget i den homogena arbetarstadsdelen Reimersholme är slående. Där -var umgänget improviserat: på trappan, vid vedboden, på ljugarbänken, över en kaffekopp i köket eller vid trädgårdslandet. Umgänget var då också mycket mer uppdelat mellan könen, män umgicks med män, kvinnor med kvinnor.
Finns det en storstadskultur?
Daun besvarar frågan jakande och menar att det finns vissa tendenser i sättet att leva i dag som är särskilt tydliga i storstäderna, i kontrast till de tidigare lokalsamhällena av Reimersholmes typ.
Men denna nya kultur är egentligen något som alltmer utmärker livet i landet som helhet, ja det är till och med fråga om en alltmer internationell kultur. Vi får inte heller glömma att många drag i dagens samhälle förvisso också fanns i brukssamhällen under kapitalismens framväxt. Men Daun är främst intresserad av de kulturella förändringarna och anger därför följande drag i den moderna storstaden som särskilt utmärkande.
1. Det sociala nätverket är glest.
Detta innebär, enkelt uttryckt, att ens vänner inte känner varandra. Familjernas nätverk av kontakter sammanfaller inte med varandra, de endast överlappar varandra delvis. Geografiskt är nätverket mycket utspritt, med bostaden och fritidshuset som knutpunkter. Ett resultat av ett glest nätverk är att informationen sprids mycket snabbt, vilket bidrar till nationella kulturen (jmf också massmedias betydelse för detta).
I ett tätt nätverk tenderar samma information att cirkulera inom nätverket. Genom den ökade rörligheten geografiskt och socialt förändras det individuella nätverket snabbare över tiden.
2. Rolldifferentiering
Detta fenomen hänger samman med att det lösa nätverket tillåter att individerna uppträder på olika sätt med olika roller i olika situationer, beroende på de krav som ställs. Den sociala kontrollen är inte lika hård som i lokalsamhället. Individernas kulturella ”repertoar” blir större.
3. ”Familjism” (Betoning av kärnfamiljen)
Betoningen av kärnfamiljen hänger också ihop med ett löst nätverk (men har självklart också andra mer grundläggande orsaker). När man inte spontant stöter ihop med vänner och bekanta blir hemmet mer centralt. I ett allt mer sammansatt och svåröverblickat samhälle blir hemmet den enda fasta punkten som männisig själva. Äktenskapet eller parsamvaron får därigenom en slags ”terapeutisk” funktion för att kompensera för de stora påfrestningar man utsätts för ”ute i samhället”. Att detta ökade beroende mellan makarna också leder till ökade slitningar visar bl a den stigande skilsmässostatistiken.
4. Förändringskulturen
1 det gamla allmogesamhället var förändringarna periodiska och följde jordbrukets och årstidernas rytm. Den stigande materiella standarden/konsumtionen, urbaniseringen, näringslivets
utveckling m.m., har inneburit stora omvälvningar för de flesta människor. Förändringen av levnadsvillkoren skulle ha blivit ett fenomen som ständigt pågår. Intresset riktas därför framåt: förväntningar och osäkerhet inför framtiden dominerar i viss mening över nuet.
Dessa ständiga förändringar skapar i sin tur ett kompensationsbehov av kontinuitet, vilket leder till att släktskap, gamla minnen och traditioner betonas mer. (Jmf. det ökade historieintresset på senare år.)
5. Förmåga till ignorans.
Något som också antas utmärka storstadskulturen är ignoransen — att inte bry sig om andra människor, att bara gå förbi gyllisar” som ligger medvetslösa på gatan. Daun tror att fysisk närhet utan interaktion (samspel) kan skapa just sådana attityder bland människor. ”Om ingen annan gör något så behöver inte jag göra nåt” — andras passivitet rättfärdigar den egna passiviteten. (eller snarast rädslan för vad det oväntade ska få för konsekvenser).
Författaren är mån om att betona att dessa fem drag gäller tendenser jämfört med tidigare lokalsamhällen, och att de är subjektivt utvalda efter ett begränsat antal intervjuer.
Och Daun missar också minst två tendenser som är särskilt utmärkande för kulturen under senkapitalismen.
För det första kommersialismen: alltings förvandling till varor och den privata konsumtionen som det viktigaste medlet som samhället erbjuder sina invånare för att tillgodose de mest skiftande behov. För det andra: sönderstyckningen av olika funktioner i samhället pga en arbetsdelning som är så långt driven att den är direkt irrationell. Kunskapen om den allt mer komplicerade samhällsutvecklingen blir på motsvarande sätt sönderstyckad, vilket i sin tur utgör grunden för teknokratin inom förvaltning och administration. En annan brist är att Daun väldigt lite berör hur olika strukturella förhållanden under kapital ismen hänger ihop med de kulturella förändringarna.
Att betygssätta storstaden (trivs man i Vårberg)
Betyg på boken.
I det avslutande kapitlet diskuteras begrepp sam behov och trivsel.
Efter en mycket tvivelaktig inledning definieras fem stycken grundläggande och biologiskt givna behov hos människan. I grund och botten skulle allt mänskligt handlande vara försök att tillgodose dessa behov. Att levnadsmönstren varierar så genom tiderna och mellan olika länder eller landsdelar, skulle då bero på att olika kulturer tillhandahåller olika medel för att tillfredsställa dessa behov.
De fem behoven är:
— behov av social kontakt eller av att upprätthålla emotionellt positiva relationer till en eller flera individer i sin omgivning.
— behov av omväxling i sinnesintrycken eller av att göra nya erfarenheter.
— behov av överblick och förståelse för samhällsfenomenen.
— behov av att kunna påverka den relevanta omgivningen, dvs den som direkt formar individens liv.
— behov av självkänsla och egenvärde.
Av intervjuerna att döma, där de flesta sade sig trivas, drar Daun slutsatsen att det innebär att de verkligen också gör det, och menar därför att de grundläggande behoven också tillfredsställs (att den sista slutsatsen är lite väl djärv — och snarast onödig — ska jag strax visa, och därmed hur oanvändbara ”de fem behoven” är i detta sammanhang). I Skärholmenrapporten fick man samma svar på frågan om trivseln. Detta ställde man sedan i kontrast till den höga andel som sade sig vilja flytta, och drog slutsatsen att de intervjuade rationaliserade sin tillvaro. Att de inte öppet ställde sig kritiska mot sin miljö eftersom det då skulle bli en kritik av sitt eget sätt att leva, vilket de flesta inte skulle orka med.
Daun kritiserar Skärholmenrapporten skarpt för att den inte relaterar frågan om trivseln till människornas totala livssituation, och alla deras aktiviteter (arbetet inte minst). Om man gör det inser man att brister i boendemiljön kan kompenseras genom andra upplevelser, i arbetet, i umgänget, genom resor etc. I viss mån måsta man ge Daun rätt gentemot författarna av Skärholmenrapporten. Men om man utgår från ”de fem behoven” så är det svårt att hålla med om att dessa skulle kunna tillgodoses i dagens samhälle.
— ”Kunna påverka den relevanta omgivningen”. 1 bostadsområdet, på fabriken? Knappast!
— ”Förståelse av samhällsfenomenen”
Inte med den världsbild som den borgerliga ideologin förser oss med genom utbildning och Bonnierägda massmedia eller med den sönderstyckning och uppdelning av samhällsfunktionerna som finns idag.
— ”Självkänsla och egenvärde”. För alla de som befinner sig längst ner den statiska och auktoritära hierarkin på en stor arbetsplats? For den som är sämst i klassen, för de som slagits ut i arbetslivet?
— ”Emotionellt positiva relationer? Ett tvång som många inte klarar av.
Daun faller på eget grepp. Lika rätt som han har när han säger att man när man bedömer ett bostadsområde måste vidga perspektivet till den totala situationen, med alla dess aktiviteter, lika fel har han när han påstår att de grundläggande behoven idag skulle vara tillfredsställda. På sin höjd kan man tala om att de kulturellt givna medlen att tillfredsställa vissa behov, som ”samhället” vid en viss tidpunkt erbjuder, kan tas i anspråk av vissa människor, av vissa klasser och skikt. Och att de kulturella värderingarna motsvarar det liv men lever och det man uträttar.
Men detta säger ingenting om i vilken grad behoven är tillfredsställda om man inte klargör i vilken utsträckning som de kulturella värderingarna svarar mot de verkliga behoven. Daun ser trivsel som ett relativt begrepp, vilket är riktigt. Men eftersom han i sista hand ändå bedömer trivseln i förhållande till mer eller mindre absoluta begrepp, (de fem behoven) måste hela livssituationen i sista hand bedömas absolut.
Och då kommer man inte undan alla de institutionella och strukturella hinder som finns i det här samhället, och som förhindrar oss både från att upptäcka våra verkliga behov och från att förverkliga dem: marknadsekonomin, reklamen, klasstrukturen, den repressiva apparaten, skolan, den borgerliga ideologin etc...
Att Daun inte ser några sådana hinder för ett förverkligande av våra grundläggande behov kan bero på att han när han ”utvidgar perspektivet” egentligen bara gör det geografiskt (hela staden) och inte på djupet — socialt.
Om man nödvändigtvis ska dra någon slutsats om förortslivet så skulle det bli: folk kan trivas relativt bra även i ett taskigt bostadsområde utan att livet för den skull är någon dans på rosor.... överraskande?
Trots att man kan rikta mycket kritik mot boken ”Förortsliv” så är det en intressant och stimulerande läsning, ja kanske just tack vare att det finns så mycket att kritisera. Men också för att Daun undviker alla schabloner och scheman.
HB