Ur Fjärde internationalen 1/1976/p>
Rapporterna från Sovjet om årets spannmålsskörd blir alltmer pessimistiska. Det är redan klart att jordbruksproduktionen för 1975 kraftigt kommer att understiga inte bara målen i den ekonomiska planen, utan också förra årets produktionsnivå. (Enligt de siffror som nu offentliggjorts blev skörden 140 milj. ton — dvs lägre än t o m 1972 års katastrofala skörd. red.)
Jordbruksproduktionen svarar för mer än 20 % av Sovjets nationalinkomst[1], men tre fjärdedelar av alla konsumtionsvaror kommer från jordbruket. Jordbrukets betydelse för nationalinkomstens tillväxt är alltså uppenbar.
Jordbruket har alltid varit akilleshälen i Sovjets ekonomi. Från hungersnöden 1921 i Volgaområdet (under vilken fall av kannibalism rapporterades) till masshungern i Ukraina 1931-32, till jordbrukskriserna i början av 1950-talet och på senare år till de väldigt dåliga skördarna (1963-64 och 1972) har jordbrukskriserna hämmat utvecklingen av det sovjetiska samhället och den sovjetiska ekonomin. Förhållandet till bönderna har varit och är, som vi kommer att visa, fortfarande ett avgörande olöst problem för ledarna i Sovjet. Industrialiseringsprocessen ändrade Sovjetrepublikens karaktär, men trots att jordbruksproduktionens och böndernas speciella betydelse minskade, så lyckades inte industrialiseringen lösa jordbrukets problem. Orsaken till detta står att finna i det sätt på vilket industrialiseringen genomfördes.
Det grymt repressiva och barbariska sätt på vilket Sovjetbyråkratin genomförde kollektiviseringen av jordbruket under åren 1929-32 utgör naturligtvis kärnpunkten i Sovjetunionens jordbruksproblem. Det verkar nästan som om de med våld exproprierade bönderna fortfarande hämnas för vad som skedde för 45 år sedan.
I verkligheten är det dock inte så enkelt. Byråkratins politik i konflikterna med bönderna har kännetecknats av ständiga svängningar kring frågan om privata jordlotter. Kollektiviseringen gav upphov till en dualistisk struktur på den sovjetiska landsbygden: å ena sidan de kollektiva gårdarna ägda av staten (sovchoser) och kooperativen (kolchoser), vars produktion planerades centralt och vars produkter levererades till de statliga förråden; å andra sidan de privata jordlotterna, vars produkter förblev böndernas egendom. Formellt ske de privata jordlotterna (vilka idag beräknas uppgå till ca 3 % av den odlade jorden) endast producera för bondefamiljens egen konsumtion. I realiteten kommer emellertid även i dag 9 % av marknadens totala jordbruksproduktion (34% av potatisproduktionen) och 15% av boskapsproduktionen (19% av köttet) från dessa löjligt små jordlotter som odlas intensivt utan teknisk hjälp från staten.
Före andra världskriget var dessa procentsatser ännu mer ofördelaktiga för den kollektiviserade sektorn: 53% av den kommersiella jordbruksproduktionen och 54% av den kommersiella boskapsproduktionen kom då från den privata sektorn. Detta betydde (och betyder) extremt låg produktivitet inom den kollektiviserade sektorn — i vilken nästan alla maskiner och investeringar är koncentrerade — och en extremt hög koncentration av ansträngningar på de manuellt odlade privata jordplättarna. Byråkratins svängningar i sitt förhållande till bönderna utvecklar sig i allmänhet enligt följande schema: begränsning i användandet (och areal) av de privata jordlotterna — generell nedgång i jordbruksproduktionen — eftergifter i användandet av privata jordlotter — uppgång i jordbruksproduktionen och utveckling av den privata sektorn — svårigheter inom den kollektiviserade sektorn — begränsningar av de privata jordlotterna osv. Under tiden förblir jordbruksproduktionen i huvudsak konstant. Ekonomiskt baserar sig denna onda cirkel på de löjligt låga investeringarna i jordbruket. Politiskt har den sin grund i en fullständigt auktoritär ledning av sovchoserna och kolchoserna.
Chrusjtjovs politik avlägsnade sig i huvudsak inte från stalinismens klassiska modell, vars väsentligaste drag vi skisserat ovan. Det är sant att eftergifterna var mer långtgående och mer systematiska än någonsin tidigare, men cirkeln slöts igen med nya begränsningar införda i början av 1960-talet och med den katastrofala skörden 1963.[2]
Den grupp som ersatte Chrusjtjov började sitt arbete med att överge de begränsningar av de privata jordlotterna som den senare infört och med att göra en rad eftergifter i fråga om jordbruksprodukternas priser (vilka steg). Man befriade också bönderna från varuleveranserna till de statliga förråden. På så sätt skapade en mycket måttlig politik goda resultat under 60-talets senare hälft.
Men det nya i Breznjevs politik visade sig i reaktionen på de dåliga skördarna 1969 och 1972. I stället för det traditionella tillgreppet att begränsa den privata sektorn omfördelades investeringarna till jordbrukets fördel. Detta utgjorde en viktig förändring i Sovjets ekonomiska politik, som alltid sett jordbruket som något att exploatera på kolonialt sätt. Investeringarna i jordbrukssektorn steg alltså från ett snitt på 15,4% av de totala investeringarna under åren 1961-65 till 16,9% 1966-73. 1972 uppgick de till 20,3% och skulle i medeltal ligga på 21% under den nionde femårsplanen 1971-75.[3] En sådan politik hade faktiskt redan införts av Chrusjtjov som höjde kvoten för jordbruksinvesteringarna, vilka praktiskt taget knappt existerade under Stalinperioden (11,7% 1946-50).
Det var dock Brezjnev som systematiserade denna politik och fullföljde den. Den anmärkningsvärda nedgången i jordbruksbefolkningen gjorde dessutom det nödvändigt, om en ökning av tillgången på konsumtionsvaror var önskvärd, att intensifiera investeringarna. Böndernas levnadsstandard höjdes märkbart; vad mera var, den höjdes snabbare än i städerna. Dessutom infördes för första gången en rad sociala förmåner på landsbygden såsom garanterad månadslön och pension för kolchosarbetarna. På så sätt lades grunden för en skrotning av bondeklassens traditionella roll som B-lagsaktör.
1975 års skörderesultat visade ändå, mer än 1972 års misslyckande, hur otillräckliga alla ansträngningar varit.
Vi måste medge: att Sovjets jordbruk fungerade under ofördelaktiga klimatförhållanden, mycket sämre än de som råder i USA, (se René Dumont, Sovkhoz, kolkhoz et la problematique du communisme, Paris 1964, s. 17-21) att spannmålsexporten under tsartiden och under åren 1920-50 enbart var möjlig genom en sänkning av befolkningens levnadsstandard, att det tar flera år innan investeringar i jordbruket ger resultat.
Trots allt detta så innebär 1975 års dåliga skörd ett verkligt misslyckande. Konsekvenserna blir särskilt allvarliga om den viktigaste delen av skörden, spannmålsskörden, visar sig vara mindre än 168 miljoner ton vilket är den undre gränsen i den gällande femårsplanen. (En gräns som nåddes av den miserabla skörden 1972.)
Den nionde femårsplanens mål för jordbruket var ganska försiktiga, liksom målen för övriga sektorer. Man planerade en ökning om 15% jämfört med genomsnittet på 176 miljoner ton för skördarna åren 1966-70. Det betyder ett snitt på 195 miljoner ton under åren 1971-75.
Detta mål ifrågasattes redan av den dåliga skörden 1972, 1975 års skörd har tillintetgjort det fullständigt. Som vi ska se så får detta negativa konsekvenser för hela Sovjetekonomin, konsekvenser som i sin tur troligen får politiska effekter. Det är därför viktigt att undersöka orsakerna till den bristande framgången för Brezjnevs politik.
Vi har sett att Brezjnev strävat efter att bryta den onda cirkel som plågar Sovjets jordbruk genom att öka dess andel av de totala investeringarna. Men ingenting gjordes på den politiska nivån för att dra in bönderna i styrandet av kooperativen och de statliga jordbruksföretagen.
Båda typerna av företag, vilka alltmer liknar varandra, styrs på samma sätt som för 30 eller 40 år sedan — under Stalintidens glansdagar. ”Materiella incitament” (för att använda den sovjetiska termen) kan i den här situationen inte vara avgörande. Tvärtom, de skapar bara totalt felaktiga resultat. En auktoritär struktur är faktiskt helt adekvat för en marknadsekonomi där profitens logik är tillräcklig för åstadkomma maximal effektivitet på kapitalismens sätt. När varken marknadens eller profitens lag existerar, såsom fallet är i Sovjets ekonomi, blir frånvaron av ekonomisk (och politisk) demokrati en kraftig hämsko för utvecklingen; de generella fördelar som möjliggörs av en total planering blir alltmer oförmögna att kompensera detta.
Sovjets jordbruk har en annan svag punkt, som ytterligare förvärrar situationen: den dualistiska strukturen, eller snarare den schizofrena uppdelningen mellan de starkt mekaniserade gårdarna och de oansenliga privata jordbitarna. I början var denna dualistiska struktur nödvändig för att motverka (åtminstone delvis) kollektiviseringens negativa konsekvenser. Kollektiviseringen genomfördes mot en stor bondemajoritets vilja samtidigt som jordbruket praktiskt taget saknade tekniska hjälpmedel (varken mekanisering eller kemiska gödningsmedel fanns). Denna blandning, med feodala inslag, blev en stark ekonomisk konservativ kraft. I stora drag kan jordbrukets stagnation härledas ur detta.
Ett administrativt (dvs byråkratiskt) avskaffande av de privata jordlotterna kan ge upphov till, om inte ett genuint bondeuppror, så i alla fall passivt motstånd som skulle vara katastrofalt för jordbruksproduktionen. Det enda alternativet är att sträva efter att successivt övervinna böndernas önskan att äga sin jord genom att öka böndernas inkomster från de kollektiviserade gårdarna, vilket innebär en betydande ökning av produktiviteten på dessa gårdar. Det var denna politik Brezjnev helt korrekt förde på det ekonomiska området.
Men ekonomiska åtgärder var inte tillräckligt, djupa politiska förändringar var också nödvändiga. Och då sade Brezjnev naturligtvis stopp. En politisk demokratisering kunde inte begränsas till jordbruket, därför skulle, på ett eller annat vis, en sådan förändring underminerat makten för det sociala skikt Brezjnev representerar: byråkratin. Teoretiskt var naturligtvis en annan lösning möjligt: en återgång till totalt privat ägande på landsbygden. Uppenbarligen kunde de privata jordlotterna utgöra en viktig bas för detta. En flyktig undersökning av den rådande strukturen på den sovjetiska landsbygden är tillräcklig för att visa att detta inte kan bereda väg för en återgång till kapitalism. Det är svårt att föreställa sig hur 6 000 ha som varje kolchos i genomsnitt uppodlar (eller 20 000 ha som sovchoserna i snitt odlar) skulle delas, eller hur 34 traktorer, 10 skördetröskor och 16 lastbilar skulle delas, för att inte nämna de mekaniserade stallen, broileranläggningarna och alla andra fasta investeringar som ackumulerats under kollektiviseringsåren, speciellt under de två senaste årtiondena.
Misslyckandena i Sovjets jordbruk har direkta (och naturligtvis långtgående) effekter på industrin.
I första hand är effekterna direkta på lätta industrin, eftersom 3/4 av råmaterialet till Sovjets lätta industri kommer från jordbruket. Mobiliseringen av hela befolkningen som krävs för att reducera effekterna av dåliga skördar[4] har dessutom uppenbara effekter på industriproduktionen i sig.
Dom indirekta konsekvenserna är ännu allvarligare. Själva spannmålsunderskottet kommer delvis att avhjälpas genom inköp utomlands, inköpsförhandlingar pågår, i första hand med USA och Canada. Om vi antar att 30 miljoner ton köps[5] kommer utgiften i utländsk valuta att uppgå till mellan 2 000 miljoner och 3 000 miljoner dollar, beroende på vilket slags spannmål som köps. Till största delen kommer säden att köpas av avancerade kapitalistiska länder, dvs av länder som förser Sovjet med sofistikerad teknologi, livsviktig för utvecklingen av Sovjets industri.
Sovjet blir alltså tvunget att skära ner maskininköpen från väst, åtminstone tillfälligt, för att kunna köpa spannmål[6], vilket kommer att utgöra 20-30% av Sovjets totala import från västvärlden.
Dessutom kommer försöken att avhjälpa jordbrukssituationen att skapa ett starkt tryck för ytterligare omfördelning av investeringarna till jordbrukets fördel. Detta kommer att sänka utvecklingstakten i andra industrisektorer. På längre sikt måste man räkna med faktumet att investeringar i jordbruket inte ger lika snabb avkastning som investeringar i industrin. Detta kan ha mer långtgående effekter på hastigheten i den ekonomiska utvecklingen.
Den dåliga skörden 1972, liksom den 1963, visar statistiskt att dåliga resultat på jordbruksområdet har direkta negativa effekter på industrins utveckling. Sålunda kan mindre femårsplanens resultat, vilka redan är halvdåliga, visa sig vara fullständigt otillfredsställande. Vidare kommer den nya femårsplanen inte bara att börja med dåligt fotfäste utan den måste också brottas med ett betydande negativt arv.
Uppenbarligen är det svårt att kvantitativt beräkna effekten av årets resultat och det är ännu svårare att beräkna vilka effekter dessa resultat får på 1976.
Det är inte desto mindre nyttigt att i korthet erinra sig den sovjetiska industrins situation 1974.[7] Den totala utvecklingen av industrin var större än förutsägelserna i den årliga planen, men mindre än förutsägelserna i själva femårsplanen. (Femårsplanen kompletteras med årliga planer.) Det var eftersläpningar i en rad viktiga sektorer. Detta berodde på att den sovjetiska ekonomins endemiska sjuka åter visade sig, dvs ”utspridande av investeringar” och mer generellt berodde det på misslyckandet att lösa grundläggande problem som återuppstod med oförändrad intensitet efter att de ekonomiska reformerna lagts på hyllan.
I och med 1974 började ett slående kvalitativt misslyckande med avseende på målen i femårsplanen ta form. Dessa mål strävade efter en snabbare tillväxt för konsumtionsvarusektorn (sektor II) än produktionsmedelsektorn (sektor I), men inte utan tvetydighet. I verkligheten började emellertid förhållandena ändras igen och återgå till den ”klassiska” modellen för sovjetisk ekonomisk utveckling. Ännu en gång gavs sektor I högsta prioritet trots att sovjetledarna förstod att det var politiskt nödvändigt att sikta på en utveckling av konsumtionsvarorna för att hålla tillbaka de latenta socio-politiska spänningar som trädde fram med allt starkare kraft. Men det är svårt att ändra förhållanden som utkristalliserats ur årtionden av ekonomisk utveckling, särskilt som bevarandet av makten för de mest inflytelserika grupperna i det styrande skiktet (i det här fallet grupperna knutna till den tunga industrin) beror på bibehållandet av dessa förhållanden.
Jordbruksmisslyckandet 1972 sinkade utvecklingen av den lätta industrin på två sätt. För det första genom att beröva lätta industrin nödvändiga råvaror och för det andra genom att använda investeringar menade för lätta industrin antingen i jordbruket eller i sektorer som tillverkar produktionsmedel för jordbruket (traktorer, gödningsämnen osv).
Dessa tendenser kommer oundvikligen att intensifieras de närmaste åren. Tidskriften Planovoe Khozyaistvo (nummer 8 och 9 1975) har redan använt tidigare opublicerade Leninartiklar för att åter bekräfta, i enlighet med den gamla dogmatstilen, den stalinistiska ”lag” som innebär prioritering av den tunga industrins utveckling. Denna lag har sedan länge varit förpassad till glömskans mörker.
En återgång till det gamla i den här frågan kan, inte så mycket på en teoretisk nivå, utan snarare vad det gäller konkret ekonomisk skötsel, få viktiga politiska konsekvenser. Eftersom den ökade utvecklingen av konsumtionsvaruindustrin försäkrar masskonsumtion (även om bara passivt) skulle en återgång till lägre utvecklingstakt skärpa och i högre grad blottlägga spänningarna, som härrör ur den nuvarande kraftiga obalansen. En obalans som i allt lägre grad kompenseras av (möjligheter till) sociala förmåner.
De senaste tio åren har antagligen varit de lugnaste i Sovjets historia sedan oktoberrevolutionen. Detta är Brezjnevs och hans kollegers största bedrift — en bedrift som kostat dem en hel del. Orsakerna till det oväntade lugnet i en värld som genomgått snabba och smärtsamma förändringar både i öst och väst måste sökas i det sovjetiska samhällets orörlighet tillsammans med en konstant, men dock inte exceptionell ekonomisk tillväxt och en jämn ökning av massornas levnadsstandard.
De ekonomiska reformerna som utan uppståndelse skrinlagts, den plågsamma debatten om stalinismen (med riktiga frågeställningar, men med en något förändrad innebörd), alla de nya, något förvirrade initiativen från Chrusjtjovperioden, har urvattnats och ändrats i konservativ riktning. Oppositionella, som inte är tillräckligt kända för att åka utomlands förvaras bakom madrasserade väggar på mentalsjukhusen. Utrikespolitiskt har vi invasionen i Tjeckoslovakien ( vilken klart störde lugnet) som både är baksidan av och förutsättningen för detenten med USA.
Det var dessa förhållanden som gjorde att sovjetbyråkratin kunde återupptäcka sin enighet och homogenitet, något som blivit allvarligt underminerat under årtiondena som följde på Stalins död. Naturligtvis måste ett pris betalas och priset var att uppskjuta en behandling av alla de problem som kunde ha skapat konflikt och bara ta de initiativ som var absolut nödvändiga.[8]
Men det fanns gränser för detta, speciellt som konsekvenserna av en utrikespolitik, som är ganska aktiv både ekonomiskt och politiskt, började kännas av.
I början av 70-talet, när de första ekonomiska problemen dök upp, började de första tecknen på upplösning visa sig inom den ledande gruppen. Denna hade tills dess förblivit förvånansvärt kompakt: Mahavanadze, Sjelest, Poljanskij och nyligen Sjelepin har avlägsnats från Politbyrån. Gromyko, Grentjko (från armén) och Andropov (från politiska polisen) tillfördes politbyrån, vilken är det verkliga maktorganet i Sovjet (det är hursomhelst det enda organ inom vilket röstning äger rum), för att göra politbyrån mer representativ och därigenom mer solid.
Men verkligheten stämmer inte alltid överens med intentionerna, inte ens de bäst beräknade. Vad gäller utrikespolitiken har relationerna till USA inte återtagit den tillgivna atmosfär som rådde under Nixon-tiden. USA-imperialismens nederlag (i första hand i Vietnam) har inte blivit segrar för Sovjetunionen. Stärkandet av Sovjets militära positioner runt om i världen (Medelhavet, Indiska Oceanen) har inte alltid åtföljts av ett stärkt politiskt inflytande. I t ex Egypten har raka motsatsen skett.
De största framgångarna har Kreml gjort i Europa (det tyska fredsfördraget, Helsingfors-konferensen), men det återstår att se om dessa framgångar kommer att bli mer än ord.
Ryktena om Brezjnevs sjukdom och nyligen möjligheten att han blir utbytt på SUKP:s nästa kongress (planerad till februari 1976) bör ses i detta perspektiv. I detta avseende är det värt att notera att om Brezjnev måste bytas ut så är hans hälsotillstånd enbart av sekundär betydelse. Vi har sett hur svårt det var att ersätta Segni, som var helt förlamad, så vi kan tänka oss vilka svårigheter som är inblandade i bytet av förste sekreteraren i Kommunistpartiet i ett land som är mer auktoritärt än vad Italien var under 60-talet.
Å andra sidan verkar det otroligt att vänta sig att en partikongress, som enbart är en rituell sammankomst utan beslutanderätt, skulle vidtaga någon som helst åtgärd av politisk betydelse.
Problemet är inte att sia om det möjliga datumet för Brezjnevs fall eller om vem som kommer att efterträda honom. Det som är viktigt att lägga märke till, som vi har försökt göra här, är att en period i Sovjets historia 7 en period som vi för bekvämlighets skull kan definiera som Brezjneveran — håller på att ta slut. Det betyder nödvändigtvis inte att den tar slut inom de närmaste månaderna, men helt enkelt att de för denna period karaktäristiska dragen håller på att försvinna.
För att förstå vad som kommer att hända efter denna period är det meningsfullt att erinra om de problem som Brezjnev möter och som också hans efterträdare kommer att möta:
Jordbruk. Huruvida man skall öka investeringarna ytterligare eller inte: huruvida man skall fortsätta med (och eventuellt fördjupa) liberaliseringspolitiken gentemot de privata jordlotterna eller återgå till traditionell politik, dvs reträtt vid svårigheterna; huruvida man skall förbereda reformer i jordbruksstrukturen som syftar till en partiell decentralisering eller om man skall behålla den traditionella strukturen.
Konsumtionsvaror. Huruvida man skall snabbt öka produktionen inom denna sektor eller inte; om man beslutar att göra det, på vilka andra sektorers bekostnad; om inte, hur skall man bemöta det oundvikliga missnöjet.
Utrikeshandeln. Huruvida man skall fortsätta den nuvarande politiken med att öka handeln med västländerna (eller å andra sidan att i huvudsak handla med Comeconländerna, Tredje världen eller till och med sänka expansionen av utrikeshandeln).
Allmän politik. ”Återupprätta disciplinen” inom landet och därmed stärka de auktoritära dragen eller en försiktig liberalisering? Liknande frågor vad gäller utrikespolitiken: fortsatt samarbete med USA eller hårdare positioner (en linje som tycks ha varit rådande under de senaste månaderna)? Det finns inget fast samband mellan de utrikes och inrikespolitiska valen av positioner. En för stor diskrepans (t ex en extremt auktoritär politik inom landet och ett totalt samförstånd mellan olika länder) kan skapa motsättningar inom landet.
Det är uppenbart svårt om inte omöjligt att förutse vad man kommer att välja eller att peka på de inbördes relationerna mellan valen inom de olika sektorerna. Det är detta som i den slutgiltiga analysen bestämmer politikens inriktning.
De valmöjligheter som vi skisserat ovan är de som är möjliga inom ramarna för den nuvarande balansen mellan de politiska och sociala krafterna i Sovjetunionen. Inom dessa allmänna ramar är den mest segerrika linjen på lång sikt en moderat liberalisering både internt och externt. Detta utesluter inte, utan tvärtom förutsätter, möjligheten av kraftiga svängningar under perioder som kan vara längre eller kortare, men vars varaktighet alltid kommer att vara begränsade.
Men detta innebär inte att den nuvarande styrkebalansen kommer att vara i evighet. Tvärtom, börjar de första tecknen på en förändring att uppträda — en förändring mot den historiska scen där förgrundsgestalten, som varit frånvarande under många decennier nu, är arbetarklassen eller mer allmänt de folkliga massorna.
Det är uppenbart att detta återuppdykande, som antagligen kommer plötsligt, oundvikligen kommer att bli spektakulärt och kommer att ändra på alla de uttryck för problemen som vi har försökt undersöka här.
Detta är ett perspektiv som inte kommer att utspela sig med detsamma, men det är inte heller något som kommer att utspela sig efter det att den nuvarande generationen har lämnat scenen.
13 oktober 1975
[1] Den verkliga andelen är faktiskt högre: priserna på jordbruksprodukter är undervärderade i jämförelse med priserna på industriprodukter. Se t ex T S Khachaturov: Sovetskaya Ekonomika na Sovremennom Etape (Moskva 1975, s 273).
[2] Vi skall inte här behandla uppodlingen av ny mark, ett centralt element i Chrusjtjovs jordbrukspolitik, vars delvisa misslyckande medverkade till sänkningen av jordbruksproduktionen 1963. Men min intention är inte här att skriva historia över Chrusjtjovs jordbrukspolitik; syftet är istället att belysa de strukturella element som är lika dem i de föregående perioderna.
[3] Uppgifterna citerade av Khachaturov, op cit, s 273, från Gosudarstevennyi Pyatiletnii Plan Razvitya Narodnogo Khozyaistva SSSR na 1971-1975 (Moskva 1972, s 180). Uppgifterna var sammanställda på olika kriteriegrundval, men de konstaterade tillväxtökningarna är analoga.
[4] T ex var, enligt västresenärer, hela den aktiva befolkningen i Kostromaregionen under slutet av augusti indragna i en jordbrukskampanj minst en dag i veckan (lördag).
[5] Dvs ett tillskott som är nödvändigt för att täcka skillnaderna mellan en skörd som är lika stor som den 1972 (168 milj ton) och den genomsnittliga skörden enligt planen (195 milj ton).
[6] Nedskärningarna blir naturligtvis inte så stora. Sovjet klarar det genom guldförsäljning och lån på finansmarknaden. De huvudsakliga nedskärningarna kommer att göras på import av vad som anses som icke-livsnödvändigt.
[7] För en detaljerad analys se Inprecor 26, 22 maj 1975.
[8] Detta är fallet inom landet. Sovjets utrikespolitik å andra sidan verkar mer aktiv, vilket den också är till en viss grad. Men om Sovjets utrikespolitik verkligen analyserades (vilket inte görs här) skulle det visa sig att det här inte heller finns speciellt många nya beståndsdelar. Det är snarare frågan om en utveckling och rationalisering av Chrusjtjovs ställningstaganden.