Ur Fjärde Internationalen 3-4/1976

Björn Hallberg

1917-1975 Vad har Vpk uppnått?

”När vi sjunger 'jag vill leva jag vill dö i Norden' tänker vi främst på vårt eget land. Vi tror inte att freden hotas härifrån. Vi tror t o m att vårt land genom alliansfrihet, sin neutralitetsdoktrin och ibland FN-aktioner ger sitt bidrag till avspänning och fred... Ja, vi vill alltid hedra vårt land, det är ett bra land i jämförelse med andra kapitalistiska länder. Det är värt ädla tankar, goda ord och osjälviskt tjänande.”

Med bl a dessa ord lämnade Hilding Hagberg över Vpk:s (partiet hette då SKP) ordförandeklubba till C H Hermansson på partiets kongress 1964.

Sådana öppet reaktionära tongångar kommer vi inte att få höra nu, drygt tio år senare, när röde Herman i sin tur ska lämna över klubban till Lars Werner.
— Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat, är ju ett av de bevingade ord som Hermansson lämnar efter sig.

Vad är det då som hänt med Vpk under de elva år som Hermansson svingat ordförandeklubban? Har Hagbergs stalinistiska SKP blivit det leninistiska kamppartiet Vpk?

För att kunna besvara dessa frågor måste vi först slå fast vad SKP stod för när Hermansson tog vid.

SKP var då ett stalinistiskt parti, vars vapensköld var så sönderrostad att all glans frän ett svunnet arv var borta.

Vpk har aldrig varit kommunistiskt

Rosten hade bitit sig fast mycket tack vare att skölden inte var smidd av härdat stål. Från 1917 fram till 1929 var SKP ett vänstersocialdemokratiskt parti, som också rymde en del starka centristiska strömningar. Genom hård fraktionskamp och tre partisprängningar formades partiet 1929 till ett enhetligt och disciplinerat stalinistiskt parti.

SKP stöptes i samma form som broderpartierna världen över och var inte längre ett utvecklingsbart redskap för arbetarklassen, utan ett verktyg för den sovjetiska byråkratins diplomatiska manövrer.

Under 20-talets fraktionsstrider utplånades nämligen all revolutionär teori. De strategiska lärdomar, som partiet trots allt hade dragit från den ryska revolutionen, fick aldrig mogna och bearbetas. De förstördes av samma kontrarevolutionära byråkrati, som slog sönder bolsjevikpartiet och så svårt sargade arbetarnas landvinningar från Oktoberrevolutionen.

Med den reaktionära devisen om ”socialism i ett land” inpräglad på vapenskölden följde nu SKP slaviskt alla diktat från Moskva. Påbuden var ett av byråkratins desperata och ryckiga försök att lösa de motsättningar, som de själva ständigt skapade genom sitt förtryck.

1929-34 präglades partiets politik av den linje som brukar sammanfattas i parollen ”klass mot klass”. En enhetstaktik värd namnet för att bygga en proletär enhetsfront mot borgarklassen var dock det sista partiet hade. Ingen skiljelinje drogs mellan socialdemokratin och bourgeoisin.

- Samtliga ledande skikt inom socialdemokratin, inberäknat dess ”vänster” och Kilbomsledarna, går nu, med socialfascistiska metoder, gemensamt till kamp mot de revolutionära arbetarna. De kompletterar därigenom den öppna fascismen och förbereder vägen för den fascistiska diktaturen. (Från SKP:s tredje kongress 1933.)

Därmed var grunden lagd för en taktik som skar av SKP från de socialdemokratiska massorna. I Sverige ledde inte denna taktik till lika svåra nederlag som i andra länder, främst Tyskland.

Men detta berodde inte på större skicklighet hos partiets ledning, utan endast på att motsättningarna mellan arbete och kapital aldrig utvecklades långt. Varje försök att idealisera denna period — ”säga vad man vill men de slogs i alla fall” — måste bekämpas.

Nederlagen tvingade fram en kovändning. Kominterns (Den Tredje Kommunistiska Internationalen) sjunde världskongress 1935 inledde folkfrontsperioden.

Folkfrontsstrategin byggde inte heller den på en metod för att utveckla en proletär enhetsfront, som det enda dugliga vapnet i kampen mot fascismen. Dess mål var en klassallians mellan arbetare och ”framstegsvänliga delar av bourgeoisin”. En allians som endast är möjlig om arbetarna avstår från att kämpa för sina klassintressen, dvs en allians på villkor som dikteras av den liberala delen av borgarklassen.

Naturligtvis kunde inte klassamarbetet bryta den period av nederlag som präglats av huvudlös sekterism. Revolutionens nederlag i Spanien var det främsta beviset för detta.

Där tvingade Kommunistpartiet och de liberala borgarna arbetarna att ge upp varje yttring av en självständig klassaktivitet, så att ”folkfrontens enighet skulle kunna bevaras”. Arbetarnas militära och sociala självverksamhet slogs ner, arbetarmilisen upplöstes och de ockuperade fabrikerna återlämnades till sina ägare, allt i syfte att ”skapa enhet mot fascismen”.
Resultatet blev ett förödande nederlag för revolutionen.

I Sverige betydde denna kursändring att SKP inledde sin roll som vänlig påfösare åt socialdemokratin:
- Sveriges arbetare står inte idag i valen mellan socialism och kapitalism. För dagen har tyngdpunkten i den samhälleliga maktkampen förskjutits till att gälla frågan demokrati eller fascistisk diktatur. (Hilding Hagberg från 1936)

”Arbetarpolitiken” reducerades till en kamp för demokratiska krav:
- Perspektiven måste vara att få en bättre regering (än koalitionen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet), en verklig kampregering för de demokratiska krav, som utgör grundvalen för en enhetlig arbetarpolitik i Sverige. Redan idag kanske en reorganisering av regeringen, där en eller annan minister ersätts med en bättre, skulle kunna medföra en förbättrad regeringskurs. (Linderot, Sverige i fara, 1939)

Trots Kominterns vänstersväng under Hitler-Stalinpakten -39-41, så förändrades inte den grundläggande orienteringen. Framför allt inte i Sverige. Vänstersvängen denna gång var mest desperata fraser, i ett försök att häva den isolering som Hitler-Stalin-pakten tvingade på Kominterns partier.

Moskvas allians med den angloamerikanska imperialismen 1941-47 släppte definitivt lös högeropportunismen. SKP gjorde socialdemokraternas efterkrigsprogram till sitt eget. Den egna kadern avväpnades politiskt, den stod handfallen inför socialdemokraternas offensiv mot kommunismen i slutet på 40-talet och början på 50-talet.

Den lånade prestigen från den segerrika röda armén dög inte långt när det ”kalla kriget” bröt ut. Kommunisterna var oförmögna att ställa ett klart politiskt alternativ till den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken, det enda de kunde visa upp var en viss lokal stridbarhet. Politiskt var de fjättrade av Moskvas handbojor och den totala frånvaron av en revolutionär teori.

50-talet och början på 60-talet blev så SKP:s långa ökenvandring. Partiets fackliga organisationer föll samman. Kraven på arbetsplikt släpptes, passiviteten och demoraliseringen trängde sig på. Borgerliga värderingar och metoder sipprade fram undan för undan. Isoleringen kunde inte heller motverkas genom en insikt om vad som skedde. SKP:s medlemmar föll till föga, tiggde och tronade om att bli accepterade i det borgerliga samhället.

På många sätt uppträdde SKP nu definitivt som ett socialdemokratiskt parti. Men inte i en avgörande fråga. Partiet klippte inte av banden med Moskva.

Vid varje konflikt mellan imperialismen och Sovjetunionen försvarade SKP Sovjetunionen. Visserligen tyckte alltså Hagberg 1964 att det kapitalistiska Sverige förtjänade ”ädla tankar, goda ord och osjälviskt tjänande”, men vid en öppen konflikt mellan den svenska imperialismen och Sovjetunionen var partiet inte berett att likt socialdemokratin ta ställning för den egna borgarklassen. I denna avgörande fråga betraktade också den svenska borgarklassen SKP som en sjuk och främmande kropp i det svenska samhället.

Hermansson tog över en krutdurk

Det var denna skamfilade och läckande skuta som Hermansson tog över rodret på 1964.1 kölsvinet fanns det också en krutdurk som när som helst kunde explodera. Explosionen kom 1968-69 och var ett resultat av flera olika motverkande faktorer. 1967 ändrade partiet sitt namn till Vpk, tanken var att också de som ”föredrar att kalla sig vänstersocialister” skulle kunna få husrum i partiet. Namnbytet var en taktisk manöver för att hindra en partisplittring av den typ som tidigare skett i Danmark och Norge, där betydande grupper inom i de stalinistiska partierna bröt med Moskva och bildade nya vänstersocialdemokratiska organisationer.

Men samtidigt som partiledningen kring Hermansson försökte hålla kvar de vänstersocialdemokratiska grupperna, så försökte den också att stå på god fot med de mao-centristiska strömningarna inom Vänsterns Ungdomsförbund (VUF).

Detta var naturligtvis en omöjlig uppgift. Vänstersocialdemokraterna var en produkt av socialdemokratiseringen under 50- och 60-talet. Dess ledande företrädare var främst fackbyråkrater som tyckte det var obekvämt med banden till Sovjet, de var materiellt beroende av den reformistiska fackföreningsmiljön och ville inte förlora dessa privilegier.

VUF och en del grupper inom det Socialistiska Förbundet var å andra sidan ett uttryck för den nya radikaliseringsvåg som sköljt fram under slutet på 60-talet. Att balansera mellan dessa krafter med de ortodoxa stalinisterna kring Norrskensflamman som åskådare, var det vågstycke som Hermansson försökte sig på.

Naturligtvis föll han. Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien, kårhusockupationen och valnederlaget 1968 fick krutdurken att explodera. Vänstersocialdemokraterna med Sven Landin i spetsen lämnade skutan. Norrskensflamman fördömde Hermanssons kritik av invasionen, VUF bröt med partiet.

På 1969 års kongress ställdes så uppgiften att reparera skadorna och göra skutan sjöduglig igen. På sätt och vis har man lyckats, partiet är flott igen och har t o m styrfart. Vänstern har i huvudsak kämpats ner. Ett nytt ungdomsförbund har byggts upp under politisk kontroll av partiledningen.

Men allt är inte frid och fröjd. Mellan 1972 års kongress och den som nu går av stapeln (1975) har nettoökningen av medlemsstocken stannat vid 601 medlemmar. Ny Dags redovisade upplaga är knappt större än antalet medlemmar. I stort sett har inga regelbundet arbetande arbetsplatsorganisationer byggts upp.
Motsättningarna mellan partiledningen och Norrskensflamman är också mer inflammerade än någonsin. Den grundläggande orsaken till detta är materiell.

Partiledningen är idag ekonomiskt beroende av de statsbidrag som Vpk får i kraft av sin riksdagsrepresentation. Inkomsterna från medlemsavgifterna var 1974 184 720:-, statsbidraget gav en bra bit över två miljoner kronor! Norrskensflamman är mer oberoende, den gruppen kan räkna med feta anslag från Sovjet och en större offervillighet från den egna basen.

Hermanssons bitvisa avståndstagande från Sovjetunionen hänger intimt samman med det stora beroendet av den svenska staten - förmedlat genom riksdagens subventioner.

Men därför är partiledningen inte heller beredd att ännu bryta med Norrskensflamman, en sådan splittring skulle paradoxalt nog kunna leda till att Vpk hamnar under 4-procentsspärren och därmed i en katastrofal ekonomisk situation.

Vpk:s partiledning kommer inte att spjälka av gruppen kring Norrskensflamman förrän den tror att det skulle gynna partiets sammanlagda valresultat. Dvs inte förrän Norrskensflamman är så diskrediterad att dess röstsiffror i Norrbotten inte förmår väga upp röstförluster i landet i övrigt, som orsakats av Norrskensflammans osminkade stalinism.