Ur Fjärde internationalen 5/1976
Perioden efter första världskriget innebar ett sammanbrott för de tidigare så stabila borgerliga samhället. Under slutet av 1800-talet och under det första årtiondet av 1900-talet hade allting tett sig så stabilt. 1871 hade proletariatet krossats för en lång tid framöver; den tekniska utvecklingen gick framåt... Bourgeoisin och småbourgeoisin var trygg i en värld som man trodde skulle komma att bestå för evigt.
Detta var något som både avspeglade sig i det sk kulturlivet och inom vetenskapen. Marcel Prousts verk reser sig som ett gigantiskt monument över denna, tidsperiod - bourgeoisin levde trygg och kunde lugnt utveckla sin moral, sina vanor och sin kultur. Inom vetenskapen går Darwins evolutionsteori segrande fram — manar helt övertygad om att all utveckling sker genom ett långsamt framåtskridande, där det mest lämpade överlever.
Men denna trygga värld kom inte att bestå för evigt. Under ytan växer imperialismen fram. Speciellt i Tyskland växte imperialismen med en kraft som 1914 kom att kasta västvärlden in i det första imperialistiska omfördelningskriget.
Imperialismens framväxt förde med sig att tron på det evigt lugna och tryggt utvecklade borgerliga samhället kom att svikta. Irrationalistiska filosofer som Nietzsche i Tyskland eller Bergson i Frankrike blev populära.
Det första världskriget krossade bourgeoisins och småbourgeoisins drömmar och väckte dem till en brutal realitet — krigets och revolutionens realitet. Under krigsåren kom proletariatet i rörelse.
I Ryssland kastade man 1917 av sig tsarismens ok. I Tyskland, i Polen, i Frankrike och till och med i Sverige följde proletariatet efter.
Alla de stabila borgerliga idéerna tedde sig löjliga i en värld där allt stod på huvudet. Det var inte längre givet att bourgeoisin skulle vara den härskande klassen, det fanns ingenting som sa att all utveckling måste ske genom en långsam utveckling.
De som mest kom att reagera mot det gamla borgerliga samhället var ungdomen; och också då ungdomen som kom från en småborgerlig eller en borgerlig miljö. Man revolterade mot allt det som tidigare varit givet och självklart: mot moraluppfattning, filosofi och konst. Man bröt sig loss från de tidigare sammanhangen och försökte skapa något nytt; antingen genom att revoltera helt mot det borgerliga samhället genom någon form av anarkism (politisk, kulturell eller moralisk), eller genom en konsekvent revolutionär praxis.
Två av dessa efterkrigsungdomar var Paul Nizan och Jean-Paul Sartre.
Denna period efter första världskriget har Paul Nizan (1905-40) skildrat i en bok som nyligen utkommit på svenska: ”Sammansvärjningen” (Coeckelbergs). ”Sammansvärjningen” är kanske inte den bok av Nizan som bäst beskriver Nizans upplevelser av efterkrigsperioden, men denna tidsperiod ligger hela tiden som en relief mot vars bakgrund allt utspelar sig.
Paul Nizan föddes 1905 i ett småborgerligt hem, men flyttade till Paris när han började sina läroverks- och senare universitetsstudier. Under denna period i Paris var Nizan nära vän med J-P Sartre; de delade bl a rum under sina universitetsår. Paul Nizans och sin egen utveckling har Sartre skildrat i sitt förord till nyutgåvan av Nizans ”Aden-Arabie”. Detta utmärkta förord föreligger nu i svensk översättning i samlingsvolymen ”Tystnadens republik”, som tillsammans med ”Sartre om Sartre” nyligen givits ut på PAN/Nordstedts förlag. Dessa två volymer utgör en bra introduktion till Sartres tänkande och utveckling.
Nizan och Sartre kom båda från en liknande miljö och utvecklades tillsammans under många år, men deras banor kom att skiljas: Nizan gick in som aktiv i kommunistpartiet(PCF), medan Sartre inte kunde bryta med sin småborgerliga bakgrund och istället valde att förbli en småborgerlig intellektuell. Denna Sartres samhälleliga ställning är också något som klart avspeglar sig i den filosofi, existentialismen, som Sartre kom att utveckla senare, en filosofi som enligt honom själv är ett försök till en ”ontologisk moralfilosofi”.
Från slutet av 1920-talet fram till sin död 1940 var Nizan kommunist. Under slutet av 1920 grundade han tillsammans med en rad andra kommunistiska intellektuella (bl a Lefebvre och Politzer) en marxistisk tidskrift och översatte en rad marxistiska och borgerliga filosofiska huvudverk till franska (bl a Engels, Feuerbach och Hobbes). Nizan var precis som andra aktiva inom KP tvungen att ta ställning till utvecklingen i Sovjet, staliniseringen och alla de vridningar och vändningar som Komintern gjorde. Han tycks ha anpassat sig väl till dessa svängningar och arbetade tom en tid i Moskva som översättare. Nizan var också aktiv i skapandet av de olika fronter och tidskrifter som KP försökte skapa bland intellektuella för ”en fredlig och demokratisk ” utveckling i Europa och mot det fascistiska barbariet. Detta försökte man alltså göra trots att man själv till del bar ansvaret för utvecklingen i Europa!
Men 1939 kom skrällen. Det var då Stalin-Hitlerpakten ingicks. Veckorna innan pakten skrevs under och blev offentlig cirkulerade rykten om att en pakt skulle slutas mellan Stalin och Hitler. ”L'Humanite”, franska kommunistpartiets dagstidning avvisade dessa rykten såsom ”imperialistiska provokationer”.
Nizan kunde inte acceptera pakten, utan begärde sitt omedelbara utträde ur PCF, franska kommunistpartiet. Strax efter detta blev Nizan inkallad och sköts 1940 av tyskarna.
Nizans utträde ur PCF ledde till att PCF försökte att mörda Nizan intellektuellt — man nöjde sig inte med hans fysiska död. Bl a betecknade Henri Lefebvre honom som fascist — samme Lefebvre som några år tidigare intensivt samarbetat med Nizan. PCF fördömde enhälligt hans romaner och filosofiska arbeten (Nizan var ursprungligen filosof). Stalinisterna började betrakta honom som en död hund.
Det var endast kretsen kring Sartre och Simone de Beauvoir som reagerade till försvar för Nizan.
Först efter det att tövädret efter 1956 satte in, började de intellektuella inom PCF eller de som var nära lierade med PCF att åter tala om Nizan. Många av dem som tidigare fördömt honom bl a Lefebvre gjorde självkritik. 1960 publicerade förläggaren Maspero en roman av Nizan i ny upplaga, med det ovan nämnda förordet av Sartre, där Sartre försöker återupprätta Nizan som kommunistisk författare och där han också riktar en kritik mot PCFs sätt att behandla Nizan.
Paul Nizan skrev under sin levnadsbana fyra romaner — en femte hade han i sin ficka när han sköts. Den följde honom i graven. Den första romanen var ”Aden, Arabie” (1931). Den skildrar Nizans ”flykt” till Arabien under ett år av hans studenttid. Boken utvecklar ett tema som Nizan kommer att återkomma till senare: människans alienering i det kapitalistiska samhället; alieneringen från andra människor, alieneringen från sig själv — människan som blir till en isolerad atom, som styrs av krafter som ligger utom henne själv och som hon inte kan nå eller påverka.
I Aden (som ligger i Arabien) framstår hela det kapitalistiska samhället i sin nakna form, utan ideologiska mystifikationer. I Aden finns det inget att gömma sig bakom, ingen kulturfernissa... De abstraktioner som dagligen styr oss i det kapitalistiska samhället, men som vi aldrig märker, blir i Aden tydliga (men inte mer konkreta för det): alla meddelanden från utlandet kommer via telegram till det stora oljebolaget: de senaste upp- och nedgångarna på börsen, försäljningar eller köp som företagits, politiska beslut osv_ Allt detta ligger utom människornas räckvidd — världen fungerar verkligen som ett evigt urverk, där det förvisso inte är Gud som får klockan att gå, utan där det är profiten som tjänar som fläder. Det är också dessa abstraktioner som utgör objektet för bourgeoisins fantasier och behov.
Nizans nästa bok gisslar den borgerliga filosofin, speciellt da den franska. ”Vakthundarna”, (sv. övers. BOC, 1968) gavs ut 1932. Nizan vände sig emot den borgerliga filosofins skenbara världsfrånvändhet, dess tro på en evig filosofisk värld, utan historia och utan sammanhang med dela övriga materiella världen: ”Det finns å ena sidan den idealistiska filosofin, som uttrycker sanningen om Människan och å andra sidan kartan över tuberkulosens spridning i Paris, vilken säger oss hur människorna dör” (sid 15). Mot den abstrakta borgerliga filosofin ställer Nizan den marxistiska filosofin som tar sin utgångspunkt i de konkreta materiella människorna, deras levnadsbetingelser och behov. Den marxistiska filosofin har inte någon existens i sig utan existerar bara som ett element i en revolutionär praxis. Nizan lyckas i ”Vakthundarna” använda en teknik och ett språk som inte kan lämna någon oberörd, utan som oupphörligen tvingar läsaren att ta ställning till det lästa. Nizan ställer den borgerliga myten sida vid sida med den konkreta verkligheten. Verkligheten tornar upp sig till en kritik av sig själv och av de avbildningar som den lämnar i bourgeoisins huvud.
Redan året därpå följer den stora romanen ”Antoine Bloyd”. Boken tar med oss på en odyssé genom järnvägsmannen Antoine Bloyes liv. Han föds i ett arbetarhem, son till en fattig järnvägsarbetare. Men Antoine får tillfälle att studera; han växer upp i en period då det franska kapitalet börjar få ett ökat behov av utbildad arbetskraft. Nizans val av järnvägen som centralt tema i boken framstår för mig som smått genial. Det ger honom tillfälle till utläggningar kring kapitalismens tillväxt och bl a järnvägens centrala betydelse. Men dessa utläggningar blir aldrig något som blir påklistrat, utan ingår som en naturlig del i den resonerande stilen.
Antoine går igenom vad som idag närmast skulle vara ett tekniskt gymnasium och blir så småningom lokförare. Skildringen av Antoine barndom blir hos Nizan till en psykologisk studie kring socialisationsprocessen, där det hos Antoine tidigt växer fram en motsättning mellan å ena sidan de rötter som han har i arbetsmiljön och de traditioner som finns där och å andra sidan det begynnande fjärmandet från denna miljö genom att han får tillfälle till att studera. Denna konflikt skärps alltmer genom Antoines liv. Han blir i kraft av sin utbildning och sin yrkesskicklighet så småningom befordrad till tjänsteman. Med detta träder han in i småbourgeoisins värld och genom sitt giftermål med sin förmans dotter avskiljer han sig helt från sin tidigare klass Men samtidigt som han genom att bli tjänsteman fått det bättre materiellt, blir han i motsvarande grad alltmer socialt och personligt isolerad. Han befinner sig inte längre i de naturliga band som arbetarklassen utgör, som har sin bas i produktionsprocessen. Han blir till en isolerad atom. Här kommer åter Nizans styrka som författare in: skildringen av det alienerade livet och den hatfyllda skildringen av det småborgerliga livet. Nizan träffar med en aldrig sviktande säkerhet det småborgerliga livet mitt i hjärtat — ingen har så levande skildrat det tomma familjelivet, de meningslösa samtalen man-hustru, ompysslandet av den egna trädgården, den ihåliga relationen till grannen, den psykiska misshandeln av barnen som kallas uppfostran.
Antoines liv som tjänsteman leder till hans död. Han dör helt enkelt av meningslöshet och tomhet. Hans död är precis som hans liv: utan mening.
Hos Nizan finns det inga vattentäta skott mellan psykologiska, sociala och ekonomiska skildringar — allt blir till en enhet. Även ett sådant ämne som döden behandlar Nizan på ett sätt som visar på hans insikt om dödens existentiella och politiska implikationer.
Det småborgerliga livet återfinner vi också i Nizans fjärde roman ”Sammansvärjningen” (1938, Coeckelbergh 1976). (1936 kom hans tredje roman ut, ”Den trojanska hästen”, men jag har tyvärr inte haft tillfälle att läsa den). Huvudpersonerna i ”Sammansvärjningen” är tre unga småborgerliga intellektuella. Dessa karakteriserar han på följande sätt: ”De var snarare mottagliga för det kaotiska och absurda, för det logiskt anstötliga än för grymhet och förtryck, och den bourgeoisi vars söner de var, föreföll dem egentligen inte brottslig och mordisk utan snarare imbecill. De tvivlade aldrig på att den skulle tyna bort och gå under. Men de ville inte slåss för arbetarna, som lyckligtvis inte heller hade väntat sig det, utan, för sig själva: de betraktade bara arbetarna som sina naturliga bundsförvanter... Den starka intima avsky de kände för bourgeoisin hade kunnat föra dem fram till en häftig men anarkistisk kritik. Men anarkin föreföll dem obildad och ytlig: deras akademiska studier räddade dem” (sid 38).
Dessa tre vars ledare var Rosenthal, kallad ”Rosen”, befinner sig i revolt mot det borgerliga samhället, men ingen av dem kan ta steget rakt ut och bli aktiv kommunist. Den av dem som så småningom gör det gör det för att bli spion åt franska polisen.
”Rosen menar att gruppen måste göra något sant revolutionärt, vilket kommer att bli att samla in uppgifter av militär, hemlig natur. Gruppen skaffar också verkligen dessa uppgifter, men de kommer aldrig att nå sin adressat. Efter en olycklig kärleksaffär med sin brors fru, begår ”Rosen” självmord, precis som den av de tre som blev polisspion.
Boken skrevs i slutet av 30-talet och skildrar dåtidens unga småborgerliga intellektuellas problem och oförmåga att bryta sin egen isolering och förvandla sin egen revolt till en konsekvent revolutionär praxis.Bokens tre ungdomar försöker också att i sin livsstil finna ett alternativ, man försöker bryta med hela det småborgerliga livet. Men så länge dessa brytningsförsök försiggår isolerat kommer de aldrig att leda till något - man är fortfarande isolerade atomer. Nizan låter en kommunist, som förekommer i boken, säga följande: ”Jag kan leva med kommunisterna. Inte med socialisterna. Socialisterna samlas och diskuterar politik och val och sedan är det nog med det, det har ingen betydelse för deras sätt att andas, för deras privatliv, för deras personliga lojaliteter, deras föreställningar om döden eller framtiden. De är medborgare. De är inte människor.
Även om kommunisten är fumlig, även om han får treva sig fram, även om han får återfall, så vill han vara helt och odelat människa...” (sid 134)
Att vara kommunist är inte bara att bekänna sin tilltro till något, utan det är att satsa hela sin person, att bryta sitt uppsplittrade liv för att försöka skapa en helhet.
Nizans ”Sammansvärjningen”, precis som ”Antoine Bloyé , är en bok som är minst lika aktuell idag som när den skrevs 1938. Nizans kritik av småborgerligheten och alienationen, av de borgerliga livsformerna och nödvändigheten av en samhällsomvandling gäller också för det senkapitalistiska Sverige. Visserligen har vi idag ingen småbourgeoisi att tala om, men mycket av livsformerna och livsinnehållet finns kvar. Arbetet är idag lika meningslöst och tomt som det var på 30-talet, söndagssteken smakar lika fadd, döden är en lika isolerad företeelse...
8.8.76. LCH