Ur Fjärde internationalen 5/1976

Klas Eklund: Professorn och metafysiken

Ett svar till Bo Gustafsson om Sovjet

Sovjet har idag en framskjuten plats i debatten mellan och inom arbetarrörelsens olika partier och organisationer. Det sovjetiska samhället har beskrivits med begrepp som socialistiskt samhälle, arbetarstat, övergångssamhälle, etatistisk stat, statskapitalistisk och kapitalistisk stat, begrepp som än varit resultatet av seriösa marxistiska analysförsök, än sprungit fram ur ideologiska och idealistiska definitionsförsök. Bo Gustavsson, tidigare SKP-ideolog, representerar de senare. Detta visar Klas Eklund i sin artikel, som utgör ett svar på den omfattande kritik som Bo Gustavsson gjort av den Sovjetsyn som kom till uttryck i Fjärde Internationalen nr 1/75. Men artikeln är något mer än polemik mot maoistiska ideologer. Den är också en välstrukturerad marxistisk genomgång av de rörelselagar som bestämmer plan och marknad i Sovjet. Klas Eklund, som tillsammans med Per Reichard snart kommer ut med en bok om Sovjet, drar därigenom på ett pedagogiskt sätt undan grunden för den ytliga och positivistiska analysmetod som används för att rättfärdiga den maoistiska supermaktsteorin.[1]

I mitten av 60-talet upptäckte Mao Tsetung plötsligt att Sovjetunionen var en ”borgarklassens diktatur, en storbourgeoisins diktatur, en diktatur av den tyska fascistiska sorten, en diktatur av Hitlertyp”, och att den hade varit det i 10 år – dock utan att någon upptäckt det tidigare, inte ens den arbetarklass som sades härska i Sovjet före det magiska årtalet 1956 och som då utan kamp (!) släppt ifrån sig statsmakten till kontrarevolutionären Chrusjtjov.

Det tog några år innan den svenska maoismen helt uppfattat konsekvenserna av denna omvälvande analys. Först för ett par år sedan började SKP slå på stora trumman för teorin om ”socialimperialismen” som ”världens folks största fiende”. Kurt Lundgren från partistyrelsen släpptes lös med broschyren Sovjet idag (Oktoberförlaget 1974) där han slog fast att en kapitalistisk marknadsekonomi återupprättats i Sovjet efter de ekonomiska reformerna på 60-talet. En statsmonopolkapitalistisk kapitalism var nu etablerad, kapitalistisk konkurrens och profitjakt var systemets drivkraft och Stalins proletära diktatur hade efterträtts av bourgeoisins diktatur. Snart fylldes SKPs, MLKs och – till en början – KFml(r)s press med artiklar, som följde isbrytaren i spåren. Nils Holmberg gav ut två böcker, som försökte förklara hur kapitalismen kunde återupprättas i arbetarstaten Sovjet utan att arbetarna satte sig till motvärn och utan att någon märkte kontrarevolutionen förrän ett decennium senare. Det senaste året har vi fullkomligt översköljts av varianter på samma sagor.

I hägnet av supermaktsteorin har så den kinesiska utrikespolitiken och maoisternas världsbild blivit alltmer halsbrytande. 1971 hann man på ett och samma år med att ge vapen- och propagandastöd till den pakistanska juntans folkmord i Bengalen, strypa hjälpen till gerillan i Eritrea för att istället ge massiva lån till Haile Selassies feodalvälde, ge ett saftigt ekonomiskt bidrag till Bandaranaikes slakt på rebellerna i Sri Lanka, understödja Numeiris jakt på de sudanesiska kommunisterna och ta upp en propagandaoffensiv för ett starkare (både ekonomiskt och militärt) EEC. På den vägen har det fortsatt. Kina har lyckats utmärka sig genom sitt handfasta stöd åt blodsdiktaturen i shahens Iran, peronismens Argentina och militärjuntorna i Brasilien och Chile. Man har knutit kontakter med Strauss, Hartling, Kohl, Heath, Thatcher, Nixon och andra framstående antisovjetiska reaktionärer. I Afrika har det kinesiska ledarskapet lyckats förverka det mesta av 60-talets good-will genom att sluta upp bakom imperialistdrängarna i Angola. Och i Portugal stöder maoisterna öppet högerkrafternas repression mot revolutionärerna efter den 25 november, under förevändning att ”socialfascisterna” i PCP är huvudfienden. Ja, knappast i någon fråga har Kina undgått att sälla sig till reaktionens läger.

När våra inhemska maoister försökt hänga med i de vådliga svängningarna har de fått problem. Vacklan och osäkerhet sprider sig i leden. MLK sprack redan för flera år sedan på frågan om Kinas utrikespolitik. KFml(r) har mer eller mindre pulveriserats utanför Göteborg – bl a just på frågan om inställningen till Sovjet – och där man finns kvar närmar man sig mer och mer det ständigt vacklande FK. Ja, tom i själva SKP har frågan bidragit till att intensifiera de djupaste motsättningarna sedan 1971, och det är fortfarande, trots kongressens utgång, en öppen fråga om organisationen ska kunna hålla ihop. Vad gäller maoismens periferi, så har denna fått lida allvarliga avbräck – främst efter vad som hänt i Chile- och Angolafrågorna. Maoismens attraktionskraft har minskat kraftigt.

En orsak till det är maoisternas fullständiga oförmåga att teoretiskt (för att inte tala om praktiskt-politiskt) motivera sin linje. De har – trots våldsamma kraftansträngningar – fortfarande inte lyckats ge en trovärdig förklaring till påståendet att Sovjetunionen skulle blivit kapitalistiskt. Sovjetanalysen har inte förts en millimeter framåt av maoisterna. Fortfarande befinner den sig på det ytliga iakttagandets nivå – och dessutom ett subjektivt sådant: fortfarande förklarar maoisterna Sovjets kapitalism med att hänvisa till ett antal (väl utvalda) missförhållanden såsom avsaknad av arbetarinflytande, stora löneskillnader, en reaktionär utrikespolitik, etc. Ännu har man inte lyckats presentera en marxistisk analys av den ekonomiska basen i Sovjetunionen. Ännu har man inte lyckats klarlägga den ”socialimperialistiska” ekonomins specifika produktionsförhållanden och drivkrafter.

Maoisterna har varit slagna till slant i en seriös diskussion om Sovjetunionens karaktär. Olika anti-maoister – och främst då trotskister – har övertygande visat på det absurda i kinesernas ”analys”. Mandel, Ticktin, m fl har i en rad broschyrer och artiklar visat att Sovjet saknar kapitalistiska produktionsförhållanden. Ekon av debatten har nått till Sverige. ”Fjärde Internationalen” har publicerat flera artiklar i ämnet. Så massakrerade t ex signaturen MM SKPs sagor om Stalin och Sovjet i en stor artikel i nummer 1/75.

När nu sent omsider SKP ser sig tvingade att svara på den artikeln genom den numera i onåd fallne (inte tillräckligt servil mot KKP) Bo Gustavsson blir svaret en bekräftelse på den djupa kris maoisterna hamnat i när det gäller den teoretiska sovjetdebatten. För den teori som BG lägger fram i sina två artiklar om ”Trotskisterna som socialimperialismens försvarare” i Marxistiskt Forum 1 och 2/76 är en praktfull omtolkning av det mesta som SKP tidigare sagt om Sovjet. Hans teser står i skarp motsättning till den gamla unkna soppan som anrättades av Kurt Lundgren – men också till vad kineserna själva säger. Och detta är en direkt följd av att det blivit allt svårare för maoisterna att försvara Kinas kontrarevolutionära utrikespolitik med de gamla vanliga valserna om Sovjet. Nya, mer subtila förklaringar måste till. I det läget skickar man fram ekonomiprofessorn BG. Men tyvärr – för SKP – har han inte lyckats med sin uppgift. Tvärtom ökar hans inlägg ytterligare förvirringen inom de maoistiska leden. Metafysiken och begreppsförvirringen når här oanade höjder.

I den här artikeln ska vi helt kort ta upp några av BGs underligaste grepp. Att gå igenom hela hans alster skulle kräva en hel bok, så vi inskränker oss kraftigt. Skälet att vi tar upp dyrbart utrymme i vår tidning med att återigen ta upp SKPs alla turer i sovjetfrågan är inte att det roar oss – vi skulle oändligt mycket hellre vilja ta upp en konstruktiv diskussion utan att vi menar att vi har ett ansvar inför den svenska vänstern när det gäller att avslöja maoisternas alla olika manövrer och försök att slingra sig i den här frågan. Vi vill rycka ifrån dem möjligheten att smita ifrån det för dem så pinsamma ämnet Sovjet på det lättvindiga sätt som BG försöker göra. Vi vill visa att deras nya sätt att tackla problemet bara är ett bevis för att de egentligen inte har någon analys att komma med, utan bara apologetik och undanflykter. Men nu till saken.

1. Är Sovjet kapitalistiskt?

När SKP m fl maoister ska besvara den frågan hävdar de att man inte får börja med ”närgångna ekonomiska analyser” (Katarina Engberg i Klasskampen 6/73). Istället är det statens klasskaraktär som är det avgörande. Man brukar resonera enligt följande: Sovjetledarna är revisionister; och ”att revisionister kommer till makten betyder att borgarklassen kommer till makten” för det har Mao sagt; och om borgarna sitter vid makten är Sovjet kapitalistiskt. Vilket skulle bevisas. Eller, en annan variant på samma tema: Sovjet för en reaktionär utrikespolitik (vilket ”bevisas” genom ett – milt sagt – selektivt urval av olika delar i den sovjetiska politiken); alltså är det imperialistiskt; alltså är Sovjet också kapitalistiskt.

Men en sådan ”analys” har inget med marxism att göra. Det är bakvänd marxism, dvs ingen marxism alls. Man kan inte härleda en stats grundläggande karaktär utifrån olika isolerade exempel på den förda politiken. Kapitalismen är ett produktionssätt, och för att avgöra om detta produktionssätt existerar i Sovjet måste vi givetvis utgå från en analys av den ekonomiska basen, för att undersöka huruvida denna är kapitalistisk. Att vända på resonemanget är att ersätta den vetenskapliga materialistiska marxismen med idealism; det är att kasta den marxistiska begreppsapparaten överbord och ersätta den med en slapp och psykologiserande terminologi: det är för djävligt, alltså är det kapitalism.

När det gäller den ekonomiska basens karaktär i Sovjetunionen har vi ett otal gånger visat varför den omöjligt är kapitalistisk. Vi ska därför inte här gå in alltför djupt på den frågan. Låt mig bara sammanfatta argumentationen.

Kapitalismen

Det kapitalistiska produktionssättet kan spaltas upp i sex delkomponenter enligt följande:

- Varuproduktionen måste vara allmän. Att en produkt är en vara betyder att den tillverkas av ”sins emellan oberoende, privata producenten> (Marx), som säljer dem på en marknad. Under kapitalismen genomsyras produktionens alla sfärer av att allt blir varor och går att köpa och sälja för pengar. Även arbetskraften blir en vara; arbetarna som är egendomslösa måste sälja sin arbetskraft till kapitalisterna.

- Konkurrensen är produktionens drivkraft. Kapitalet kan, enligt Marx, endast existera i form av ”många” kapital. Det är konkurrensen mellan de olika kapitalen som driver systemet framåt. Bara konkurrensen förklarar kapitalisternas jakt på profit: de måste göra det för att överleva.

- Värdelagen är produktionens regulator. Detta innebär att det finns ett samband mellan varornas värde och deras pris. Prissvängningarna avspeglar både läget på marknaden (förhållandet tillgång-efterfrågan) och kapitalisternas respektive effektivitet (hur mycket arbetstid som går åt för produktionen). På det viset får värdelagen funktionen av fördelare av kapital och arbetskraft mellan olika branscher; den styr arbetskraft- och kapitalströmmarna mot högprofitabla branscher och slår ut de mindre lönsamma.

- Produktionens mål är profit. För att överleva i konkurrensen och på en marknad reglerad av värdelagen måste kapitalisterna ständigt sträva efter en så hög profitkvot som möjligt – annars slås de ut.

- Utvecklingen följer kapitalismens rörelselagar. De här punkterna leder till att produktionen kommer att styras av vissa, för kapitalismen specifika rörelselagar. Konkurrensen driver fram centralisation och koncentration av kapital; monopolkapitalism uppstår och monopolen tvingas söka sig utanför nationsgränserna. Imperialismen växer fram. Konkurrensen driver också fram rationaliseringar och satsning på maskiner. Men detta leder till en press nedåt på profitkvoten, eftersom det bara är arbetarna som kan skapa mervärde. I sin strävan att motverka detta genom att sänka lönerna och öka produktionen kommer kapitalisterna att åstadkomma ständiga överproduktionskriser.

- Kapitalistklassen har makten. Kapitalismen måste ha sina sociala bärare – kapitalisterna, som med Marx ord är ”personifierat kapital”.

Som framgått redan går de olika punkterna in i varandra. Och uppdelningen ovan är också gjord enbart av pedagogiska skäl. I själva verket förutsätter de olika delarna varandra och kan bara verka genom varandra. Så förutsätter t ex värdelagens reglerande funktion både allmän varuproduktion (dvs att produkterna verkligen har ett ”värde”) och konkurrens; och den är oupplösligt förenad med profitjakten.

Det är alltså omöjligt att plocka ut någon eller några enskilda delar ur detta och hävda att just det är kapitalism. Marx analys av det kapitalistiska produktionssättet är ingen chokladask från vilken man kan plocka de läckraste pralinerna och rata andra. Den är en organisatorisk helhet som inte kan brytas upp.

Och det är inte heller så att det här är något som gäller bara för kapitalismen på Marx tid. Ty även om mycket har hänt med kapitalismen under de senaste hundra åren, så är det som hänt en följd just av att kapitalismens rörelselagar fått verka. Och alla de olika delkomponenterna ovan kännetecknar fortfarande de högst utvecklade statsmonopolkapitalistiska länderna – som t ex Sverige.

Sovjetekonomin

Nu hävdar emellertid Fjärde Internationalen bestämt att inte ett enda av dessa kriterier uppfylls av den sovjetiska ekonomin. Det är lättast att visa om vi – mycket kortfattat – går igenom vad planens respektive marknadens befogenheter egentligen är i Sovjet idag. På detta område är okunnigheten monumental inom den maoistiska delen av vänstern. Låt oss därför göra en snabb utflykt i sovjetekonomin.

1. Det är planmyndigheterna som bestämmer hur företagen ska se ut. Varje företags stadga (”bolagsordning”) och utgiftsstat (omfattar bl a antal anställda och lönegrad) måste fastställs av det branschministerium (dvs den del av regeringen som har hand om den bransch som företaget i fråga tillhör) under vilket företaget lyder.

2. Det är planmyndigheterna som bestämmer vem som ska leda företagen. Ministerrådet tillsätter ministrarna, och ministrarna tillsätter och avsätter direktörer och högre tjänstemän.

3. Det är statsbanken som kontrollerar företagens alla finansiella transaktioner. Den har befogenhet att ingripa – t ex genom att spärra utbetalningar från företagets konto – då den anser att företaget inte följer planens instruktioner.

4. Och det är inte lite som bestäms i planen. Centralt fastställs för företaget följande ”planindikatorer”; dvs på följande områden sätter de centrala myndigheterna upp mål som företaget måste försöka nå:

  1. Försäljningsvolymen
  2. De viktigaste produkterna som företaget ska tillverka
  3. Lönefonden
  4. Vinstsumman och räntabiliteten
  5. Inbetalningar till statsbudgeten och anslag ur den
  6. Vilka kapitalinvesteringar företaget ska tilldelas
  7. Vilken kapacitetsutnyttjandegrad företaget ska köra med
  8. Vilken ny teknologi som ska tas i bruk under planperioden
  9. Kostnadsindex för produktionsmedel, råvaror, etc
  10. Tjänstemännens antal och kostnader
  11. Arbetsproduktiviteten
  12. Bruttoproduktionens volym
  13. Vilka konsumtionsvaror som ska produceras i den tunga industrin
  14. Produkternas kvalitet
  15. Kostnadssänkande åtgärder gällande materiel och bränsle
  16. Bonusfondernas storlek

Och observera att alla dessa olika målsiffror, som sätts upp i planen, antas som lag. Det är alltså ett lagbrott om företaget inte når dem, och de ansvariga kan straffas. Planmålen är bindande för varje företag på årsbasis. Påpekas ska kanske att under de senaste åren har systemet centraliserats och fler planindikatorer spikas nu uppifrån (de 7 sista i uppräkningen har kommit till efter ”profitreformen” 1965). Planeringen har blivit noggrannare och straffen för brott mot planen hårdare.

5. De viktigaste investeringarna bestäms centralt. Alla nyinvesteringar bestäms på lägst ministerienivå, och alla större projekt måste gå genom ministerrådet (det högsta regeringsorganet). Mindre än 10% av de totala investeringarna bestäms och genomförs på företagsnivå – och det är en siffra som sjunkit (1971 var den över 12%). Observera dessutom att återinvesteringar – som företagen alltså bara får sköta en del av – ju alltid bara är en följd av centralt beslutade nyinvesteringar, samt av centrala beslut om att driften ska fortsätta. Inga företag får själva besluta om utvidgande eller inskränkningar av driften.

6. Så gott som alla priser sätts centralt – och här innebär reformerna en centralisering. Priskommittéerna bestämmer partipriser (de priser som används i planeringen och som man använder då företagen handlar sinsemellan) motsvarande över 95% av tillverkningsvärdet i den tunga industrin och över 90% i den lätta. Företagen får bara sätta pris själva på helt nya produkter och specialorder. Detaljhandelspriserna kontrolleras också av planmyndigheterna – det är staten som bestämmer omsättningsskatten, som utgör skillnaden mellan parti- och detaljhandelspriser.

7. Bonusfonderna styrs centralt. Ministerrådet bestämmer hur många fonder som ska finnas, hur stora de får vara, varifrån pengarna ska tas, hur mycket som får delas ut och enligt vilka principer. Även här har detaljkontrollen skärpts de senaste åren.

8. Fördelningen och distributionen av råvaror styrs centralt genom en speciell myndighet (”Gossnab”). 1970 var 70% av industrins produktion ”fysiskt allokerad”, dvs köpare och distributionskanaler var i detalj reglerat genom planen. Men inte heller för de övriga 30% råder fria kontakter. När kontrakt skrivs måste de – vid vite – överensstämma med vad alla överordnade planer bestämt rörande kvantitet, kvalitet, priser, tillverkningsteknik, råvaror, destination, etc, etc. Det enda företagen själva kan förhandla om är sådana tämligen oviktiga saker som leveransdatum, förpackningar, kreditarrangemang o dyl. Ock överordnande planmyndigheter kar ändå rätt att när som helst gå in och ändra och upphäva kontrakt mellan företag.

9. Planen bestämmer – både på unions- och republiknivå – konsumtionsutrymme (konsumtion per capita, nationalinkomst per capita, etc) och löner.

10. Slutligen ägs allt kapital och alla produktionsmedel även formellt av staten. Företagen får alltså inte förfara hur som helst ens med det som inte är bokstavligen reglerat i planen.

Ingen kapitalism

Bara den här korta lilla genomgången räcker för att tillbakavisa maoisternas fantasier om sovjetekonomin: ”Den faktiska kontrollen och nyttjanderätten till företagen hamnade /i och med reformerna/ hos företagsledarna” påstår t ex Kurt Lundgren (sid 34) helt grundlöst. Vad skulle t ex Nicolin och Gyllenhammar tycka om den ”faktiska kontroll och nyttjanderätt” som de sovjetiska direktörerna har? Men det vi nu sagt räcker också för att visa att sovjetekonomin inte uppfyller våra kriterier på kapitalism.

1. Det är uppenbart att varuproduktionen inte är generell. Produktionsmedlen är varken produkter av sins emellan oberoende, privata producenter eller säljs på en marknad. Det är riktigt att det finns ”överskottsdepåer” som nu säljer produktionsmedel på marknaden – men: det rör sig för det förglöm oväsentligheter såsom arbetskläder och mindre verktyg, och för det andra är storleken på den handeln helt obetydlig (1% av produktionen). Konsumtionsvarorna är egentligen inte heller några riktiga varor: visserligen säljs de på en marknad, men samtidigt är även de produkter av planerat arbete. De är alltså ett slags ”halvvaror”. Att konsumtionsvarorna säljs på marknaden är f ö inte något tecken på kapitalism, för så måste det vara ända tills överflöd upphäver varuproduktionen helt under kommunismen. F ö var situationen densamma under Stalin. Arbetskraften befinner sig i ett delvis annorlunda läge än de arbetare som bor i kapitalistiska länder – bl a är det som bekant – trots SKP:s lögner om motsatsen – fortfarande förbjudet att avskeda arbetare.

2. Konkurrensen kan inte ens sägas existera. För det första behöver företagen inte konkurrera på liv och död – de slås ju inte ut i en kapitalistisk huggsexa om de går dåligt. Men för det andra kan de ju inte heller konkurrera – de har inget att konkurrera med. Planen bestämmer ju löner, priser, kvalitet, kvantiteter, teknologi, etc.

3. Värdelagen kan omöjligt vara produktionens regulator om vi inte har konkurrens eller allmän varuproduktion. Dessutom finns det ju inga fungerande marknader, där den skulle kunna spela en reglerande roll. Priserna sätts centralt och inte utifrån marknaden eller det samhälleligt nödvändiga arbetet. Vi saknar f ö alla värdelagens resultat (kriser, arbetslöshet etc). Dessutom: om värdelagen verkligen styrde i Sovjet bli hela prisdebatten obegriplig – där debatterar man ju hur och om man ska upprätta en fast relation pris-värde. Varför gör man det om värdelagen redan styr?

4. Profiten är inte produktionens mål. Det är riktigt att vinsten blivit viktigare i planeringen (men inte så viktig som maoisterna tror, långt därifrån; den är en av 6 viktiga huvudindikatorer, bland vilka också ingår produktivitet, bruttoproduktion och försåld volym.) Men innan man börjar vråla om kapitalism för det, måste man vara på det klara med att den sovjetiska vinsten inte har någonting gemensamt med den kapitalistiska profiten. Så kan företagen inte nå högre vinst på samma sätt som under kapitalismen, t ex genom att avskeda arbetare och höja priserna. Det finns helt enkelt inga fungerande marknader. Tillika är ”profitkvoten” i Sovjet planerad! Priserna sätts nämligen medvetet så att en viss genomsnittsräntabilitet ska uppnås i varje bransch. Men vem har någonsin hört talas om en planerad profitkvot? Under sådana omständigheter försvinner alla spontana tendenser till utjämning och sänkning av profitkvoten – varför vi inte heller får de motverkande tendenser som ger upphov till överproduktionskriser. Vinsterna kontrolleras inte heller av privatpersoner som kan använda dem för personlig ackumulation.

Vinsten blir därför inte något annat än en planindikator, som visar hur väl företaget har skött de resurser det tilldelats i planen. Den är inte produktionens mål. Det existerar – pga avsaknaden av konkurrens – inte någon ekonomisk tvingande nödvändighet för de sovjetiska direktörerna att jaga efter ökat mervärde. Räntabiliteten avgör inte heller kapitalströmmarnas och investeringarnas inriktning – självklart inte, eftersom den är planerad från början. Vinsten i Sovjet driver inte heller fram rationaliseringar eller ny teknologi som den kapitalistiska profiten. Tvärtom kommer ny teknologi utöver planen att äventyra direktörernas bonus – eftersom de alltså inte, som kapitalisterna, kan kompensera sig för en i initialskedet dyr ny teknik genom prishöjningar och lönesänkningar. Inte heller finns det några som helst tecken på att räntabiliteten skulle styra kapacitetsutnyttjandet som under kapitalismen; det finns inget som skulle tyda på att räntabiliteten skulle samvariera med några slags konjunkturcykler.

Uppräkningen skulle kunna fortsätta. Men det står klart att vinsten bara är en planindikator och inte produktionens mål. Och det är säkert en indikator som är betydligt bättre än den gamla bruttoproduktionsindikatorn som dominerade under Stalintiden. Denna uppmuntrade som bekant alla sorters slöseri och vanskötsel, eftersom den inte tillräckligt tog hänsyn till produktionskostnaderna. Direktörerna fick direkt intresse av att förvanska företagens kapacitet: ju lägre kapacitet de uppgav desto lättare planmål fick de sig tilldelade, och desto lättare kunde de överträffa dem och få högre bonus. De tillverkade bara sådana produkter, som gjorde att de fick lättare att överträffa planmålet, även om det var produkter som samhällsekonomin inte behövde. Företag som fick sina planmål uttryckta i ton producerade så tunga produkter som möjligt, de som fick dem i antal tillverkade så små produkter de kunde osv. På 30-talet kunde sådant kanske accepteras, då det gällde att snabbt dra upp en bondeekonomi genom att öka den producerade kvantiteten i ett par, tre nyckelbranscher. Men då man efter andra världskriget gick in i den tredje teknologiska revolutionen (automatisering, kärnkraft, elektronik) blev det gamla stalinistiska planeringssystemet obsolet. I en modern ekonomi där det gäller att knyta ihop en lång rad tekniskt avancerade branscher blir kvalitet mycket viktigare än kvantitet. Och om planekonomin och staten styrs av byråkrater – för så var det faktiskt före 1956 också – blir det omöjligt att ge sig på problemet med annat än administrativa medel. Vad blir då naturligare än att låta produktionens kostnader också påverka bedömningen av företagens resultat – och, därmed, direktörernas bonus. Att utgå från försåld volym istället för producerad (köparen har rätt att vägra ta emot produkter som inte håller specificerad kvalitet) och nettoproduktionen i stället för brutto (intäkter minus kostnader, dvs den förhatliga vinsten), är inte det något som varje planerad ekonomi måste göra, på ett eller annat sätt? Inte är det i alla fall ett tecken på kapitalism! – men BG hävdar faktiskt att det är ett ”bevis” för kapitalism (!) att direktörerna försöker sänka produktionskostnaderna (! ! ) (MF 1/76, sid 9, argument 7).

5. Kapitalismens rörelselagar styr inte ekonomin. Det finns inga belägg för att vi skulle ha några periodiska kriser, någon kontra-cykliskt fluktuerande reservarmé av arbetslösa, någon spontan koncentration eller centralisation, fallande profitkvot, etc.

6. Sovjet styrs inte av någon kapitalistisk klass. Byråkratin kan inte sägas vara ägare – varken i ekonomisk eller juridisk (det senare är inte helt oväsentligt, ty hittills i historien har ingen klass kunnat härska utan privategendom) mening – av produktionsmedlen. De kan inte kontrollera mervärdet hur de vill: de kan in te ackumulera kapital. Byråkraterna kan inte sägas vara ”personifierat kapital” – de representerar inte kapitalets rörelse, dess oavlåtliga ackumulation. Tvärtom är deras första mål att dra undan medel från ackumulationen, till deras egen personliga konsumtion. Det är just därför de hela tiden fifflar och bryter mot planen: för att maximera sin egen personliga välfärd. Men detta är ju raka motsatsen till vad Marx lade i begreppet kapitalist och uttrycket ”personifierat kapital”, nämligen en person vars främsta samhälleliga funktion är att ackumulera. Och orsaken till att den ryske byråkraten inte är någon – med Marx ord – ”ackumulationsfanatiker” är klar: han drivs inte till det eftersom konkurrensen och profitjakten inte är det hjul kring vilket den sovjetiska ekonomin snurrar.

Ett byråkratiserat övergångssamhälle

Därmed har vi tillbakavisat alla de kriterier på kapitalism, som vi utgick ifrån. Slutsatsen kan bara bli en. En ekonomi som inte kännetecknas av allmän varuproduktion, som inte drivs av konkurrensen eller regleras av värdelagen, som inte har profiten som produktionens mål, som inte styrs av kapitalistiska rörelselagar och som inte har några samhälleliga bärare i form av kapitalister – det är en ekonomi som saknar alla de drag som är specifika för kapitalismen. Därför är inte heller Sovjetunionen av idag ett kapitalistiskt land.

Den ekonomiska analysen visar istället att Sovjet – liksom även de östeuropeiska staterna och Kina – är ett övergångssamhälle, dvs ett samhälle som varken är kapitalistiskt eller socialistiskt utan i sig förenar drag från båda. Det specifika för det sovjetiska övergångssamhället är att det ända sedan slutet av 20-talet har behärskats av en kontrarevolutionär byråkrati som monopoliserar statsmakten.

Detta är gamla och välkända trotskistiska teser, och jag ska inte uppehålla mig längre vid resonemangen bakom dem – den intresserade hänvisas till den oerhört rikhaltiga litteratur i ämnet som Fjärde Internationalen publicerat. Påpekas ska bara, att endast denna analys ger en möjlighet att förklara Sovjetunionens sammansatta och slingrande utrikespolitik. Vpk, som hävdar att Sovjet är socialistiskt, kan inte ge några vettiga förklaringar till Tjeckoslovakien och liknande händelser. Maoisterna, å andra sidan, med sin teori om ”socialimperialismen” kan lika lite förklara hur Sovjet kan vara världens i särklass största bidragsgivare till olika befrielserörelser och progressiva stater. Den trotskistiska analysen däremot kan förklara hur det hela hänger ihop. Å ena sidan är nämligen byråkratin anti-imperialistisk då den tvingas försvara de icke-kapitalistiska produktionsförhållandena i Sovjet mot imperialismen. Men å den andra sidan är den samtidigt motståndare till sociala revolutioner, som de inte kan kontrollera, eftersom sådana i sin förlängning utgör ett hot mot byråkratins makt. Det är utifrån denna sin position mellan två stolar som byråkratin slingrar och utifrån de politiska konjunkturerna försöker stabilisera sin makt.

2. Bo Gustavssons svar

BG svarar på flera – delvis motstridiga – plan samtidigt. Å ena sidan försöker han bemöta en del av våra påståenden om hur det faktiskt ser ut och förhåller sig med den sovjetiska ekonomin.

Men samtidigt framgår det också – och det är det som är det nya och mer förrädiska i maoisternas argumentation – att det egentligen inte spelar någon roll ifall dessa våra kriterier på kapitalism inte är uppfyllda – för här är det fråga om en helt ny typ av kapitalism, som egentligen inte, verkar det som, behöver ha någonting gemensamt med den ”gamla” kapitalismen. Vi ska återkomma till denna egenartade teorikonstruktion senare i artikeln. Men låt oss först granska en del av hans invändningar mot vår konkreta redogörelse för sovjetekonomins funktionssätt.

Fiffel och båg

Först och främst gör BG ett stort nummer av att direktörernas bonus är knuten till vinsten. Att direktörernas löner beror på vinsterna ser BG som ett bevis för att profiten styr och att byråkratin är en kapitalistklass. Mot MM:s påpekande att direktörerna redan på 30-talet fick bonus utifrån hur väl företagen uppfyllde sina planindikatorer (då främst bruttoproduktionsvolymen), hävdar BG:

”Det är riktigt att det förekom belöning efter tillverkad kvantitet och produktivitet under Stalins tid... Men att likställa det med belöningssystemet under Kosygin-Bresjnevs reformer är helt felaktig. MM likställer belöning enligt tillverkad kvantitet och enligt produktivitet med belöning enligt profitkvoten, som numera är fallet. Men dessa belöningsformer skiljer sig som natt och dag. Om folk tjänar mer genom att producera mer och bättre varor, så vet vi säkert att det har producerats mer och bättre. Men om förtjänsterna ökar genom att profitkvoten stiger så kan det vara en följd av ökad eller förbättrad produktion. Men det behöver inte vara det. Profitkvoten är en värdekategori som bestäms av relationen mellan producerat överskott och insatt kapital. Profitkvoten stiger t ex om lönefonden sjunker genom lönenedpressningar eller avskedanden, om råvarupriserna sjunker eller om kapitalutrustningen slits ned. Då ökar alltså belöningarna. Men produktionen eller den fysiska produktionen stiger sannerligen inte... Eftersom profitkvoten står i omvänt proportionellt förhållande till lönekvoten, premierar systemet nedskärningar av lönesatser och anställda.” (MF 1/76, sid 8)

Men här begår BG ett par grova demagogiska övertramp – för det kan väl ändå inte vara frågan om att ekonomiprofessorn inte behärskar sitt ämne?

För det första förutsätter han vad han skulle bevisa, nämligen att profiten styr. Det gör han genom att påstå att profitkvoten är en värdekategori. Detta är riktigt endast i ett samhälle som baseras på varuproduktion, dvs där produkterna verkligen är varor och alltså har ett (bytes)värde – dvs i en kapitalistisk ekonomi som producerar för profit. Men i sovjetekonomin är inte produktionsmedlen, fabrikerna, råvarorna (i alla fall inte de som är inhemskt producerade) varor. De har inget bytesvärde, och ackumulationen är därför en ackumulation av bruksvärden, inte av kapital. ”Profitkvoten” i Sovjet är därför inte heller en kapitalistisk profitkvot; den är ingen värdekategori, dvs det är överhuvudtaget inte fråga om en profitkvot. Därmed faller hans resonemang. Men det är även i sak fel. Vi har ju nu sett att den sovjetiske direktören inte kan höja sin räntabilitet genom att ändra priserna, avskeda arbetare osv. Hela vitsen med användandet av räntabiliteten som indikator i Sovjet är just att direktören ska använda de i planen givna resurserna och priserna så effektivt som möjligt, att han alltså inte ska kunna höja sin vinst på samma sätt som en kapitalist.

För det andra ”vet vi säkert” – och BG har i alla fall tidigare visat att även han vet – att höga bonusutbetalningar under det gamla systemet inte alls behövde betyda att det hade ”producerats mer och bättre”. Jag har redan antytt hur direktörerna kunde skaffa sig högre bonus genom att slösa med råmaterial – eftersom kostnaderna inte hade någon betydelse vid bedömningen av planuppfyllelsen – och genom att underskatta företagens produktionskapacitet. Men de kunde också skaffa sig högre bonus genom att – faktiskt – producera mindre och sämre! Om produktionsmålen var uppsatta i ton, så lönade det sig t ex att producera få men tunga produkter – och detta oavsett om det var vad samhället behövde. Det finns en rad klassiska exempel på hur systemet missbrukades av direktörerna: en direktör för en sängfabrik, avslöjades det, t ex, hade skaffat sig skyhög bonus genom att producera hiskligt tunga gjutjärnssängar, som ingen kunde använda – men som var så tunga att företaget lätt överträffade det antal ton sängar man enligt planen skulle tillverka. Exemplen kan mångfaldigas. Om transportföretagens mål var uttryckta i tonkilometer, fraktades varorna i omvägar. Om skofabrikernas mål uttrycktes i antal skor, tillverkades bara barnskor. Om restaurangernas planmål sattes upp i pengar, serverades bara dyra rätter, etc etc. Och det var ju just de här missförhållandena i det gamla systemet som motiverade att man övergav den tidigare helt förhärskande brutto-produktionsnormen, och nu i stället betonar effektiviteten.

Bonusens roll

Men BG svarar:

”Påståendet att profitreformen var nödvändig därför att den sovjetiska ekonomin nått en så hög utveckling att det inte längre gav effekt att belöna producerad kvantitet och kvalitet (men det var ju just det faktum att man inte belönade kvaliteten, som var problematiskt! , KE), emanerar från den tjeckoslovakiske revisionistiske ekonomen Ota Sik. Om detta påstående har någon innebörd så måste det vara denna: För att få företagsledarna och de anställda att producera bättre varor, så måste de mutas till att göra det. Och det är ju precis det systemet går ut på. Men det ställer ju enbart nya problem. Hur kommer det sig att folk måste mutas för att producera bra produkter för övriga socialistiska samhällsmedborgare? Visar inte det att den dominerande ideologin är borgerlig? Borde det inte vara mer eller mindre en självklarhet i ett socialistiskt samhälle, att producenterna vill producera sitt bästa för samhället – utan att mutas?... Profiten är visserligen ett slags mått på produktiviteten men som visats är det ett mycket ofullständigt mått (vad BG ”visade” var alltså att den kapitalistiska profiten var ett ofullständigt mått. Däremot sade han ingenting om den sovjetiska vinsten. KE). Att profiten som ledstjärna infördes för att få en grund för det nya belöningssystemet är riktigt. Men profiten behöver inte göras till grund för belöningssystemet. Det är i själva verket kopplingen mellan profitkvot och belöningssystem som är så avslöjande för förhållandena i Sovjetunionen och den politiska ledningens karaktär och inriktning (min kursivering, KE). Det innebär nämligen att hela den ekonomiska motivbildningen, särskilt för det ledande skiktet av företagsdirektörer, och därmed den sociala motivbildningen överhuvudtaget, knyts samman precis som under kapitalismen (min kursivering, KE) med profiten.” (MF l/76, sid 8).

Det är alldeles riktigt att bonussystemets utformning och karaktär av muta är avslöjande för de sociala relationerna i Sovjetunionen. Men långt ifrån att – som BG tror – avslöja att Sovjet är kapitalistiskt visar det istället klart att Sovjet inte är kapitalistiskt och att byråkratin inte är en härskande klass.

Den som därmed blir mest avslöjad är BG och hans apologetiska efterrationaliseringar. Ty bonussystemets karaktär av muta visar faktiskt att byråkratin inte är en klass, och minst av allt en härskande kapitalistisk klass!

I varje klassamhälle finns det en överensstämmelse mellan den härskande klassens privatintressen och det givna produktionssättets inre logik; slavägarnas kamp för sina intressen konsoliderade slavsamhället, och feodaladeln konsoliderade feodalismen genom att försvara sina egna intressen. Under kapitalismen konsoliderar kapitalistklassen det rådande produktionssättet genom sin strävan efter maximal profit. Detta strävan utgör den länk som knyter ihop de enskilda kapitalisternas strävanden att tillfredsställa sina intressen med reproduktionen av det kapitalistiska produktionssättet. Genom att ständigt jaga efter ökat mervärde tjänar kapitalisten sina egna personliga intressen – ty om han inte strävar efter allt högre profiter kommer han ofelbart att slås ut av konkurrensen. Men i jakten på ökat mervärde kommer kapitalisten också att utvidga och rationalisera den kapitalistiska produktionen, reproducera kapitalförhållandet, driva kapitalismen framåt och intensifiera dess inre motsättningar. Det är i denna bemärkelse vi talar om att kapitalisternas privata intressen sammanfaller med produktionssättets logik. Och det är just i denna bemärkelse kapitalisten är kapitalismens sociala bärare och ”personifierat kapital”.

Men i Sovjetunionen existerar ingen sådan i det ekonomiska systemet inbyggd länk, som knyter samman byråkratins materiella intressen – konsumtionen – med samhällsekonomins logik och behov. Tvärtom står byråkratins intressen i motsättning till det sätt på vilket sovjetekonomin i grunden är uppbyggt. Vi har ovan sett några exempel på hur direktörerna i sin strävan att maximera sin egen bonus ständigt förvanskar och förvrider planen – och att de gjorde det i stor skala redan på Stalins tid. Av det faktum att byråkratins intressen inte överensstämmer med det rådande ekonomiska systemets intressen måste vi dra slutsatsen att vi här inte har att göra med en härskande klass utan med ett socialt skikt. Ett annat sätt att uttrycka saken är att säga att byråkratin inte spelar någon nödvändig eller oundgänglig roll i produktionsprocessen: den sovjetiska planekonomin skulle fungera mycket bättre om man plockade bort byråkraternas styrning och i stället införde demokratisk arbetarkontroll. Men säg den kapitalistiska ekonomi som fortfarande skulle fungera efter det man plockat bort kapitalisterna! ?

Det är här bonussystemet kommer in. För vad är egentligen bonussystemet om inte ett försök att via administrativa metoder försöka lösa motsättningen mellan byråkratin och planekonomin?

I sina försök att överbrygga denna motsättning, som orsakar så stora problem i sovjetekonomin, har de centrala stats- och partiorganen, som representanter för byråkratins kollektiva intressen, försökt knyta ihop direktörernas intressen med planens genom i huvudsak två metoder: för det första ren terror – på Stalins tid i stor skala – för att tvinga direktörerna att i ren självbevarelsedrift följa planens direktiv; för det andra genom att muta dem genom olika typer av bonussystem. När planekonomins mål uttrycktes i kvantitativa termer lät man direktörernas löner bero på uppfyllelse av planen för bruttoproduktionen, när de som nu uttrycks främst i kvalitativa termer baseras direktörernas löner på hur väl planerna för räntabilitet, försäljning, produktivitet, etc, uppfylls. På så vis kan man, är tanken, knyta ihop företagsledarnas personliga intressen av hög konsumtion med planekonomins prioriteringar.

Uppenbarligen kan inte ett sådant bonussystem ses som ett tecken på att kapitalister sitter vid makten. Tvärtom! Att ett bonussystem av den här typen överhuvudtaget behöver införas visar just att det inte finns några i det ekonomiska systemet inbyggda mekanismer – som jakten på ökat mervärde under kapitalismen – vilka förmår sammanlänka byråkratins egenintressen med sovjetekonomins utveckling. Och att det inte finns några sådana, att byråkratins privatintressen kolliderar med ekonomins dynamik istället för att överensstämma med den, och att man därför måste söka överbrygga motsättningen dem emellan med administrativa medel, visar tydligt att byråkratin inte är en härskande kapitalistklass. För kapitalisterna behöver man sannerligen inte muta med något administrativt bonussystem för att få dem att jaga profit – det sköter kapitalismen själv om, automatiskt; det är ju det som är det nav, kring vilket kapitalismen snurrar. ”Kapitalister” som måste mutas för att vara kapitalister – det är verkligen inga riktiga kapitalister!

Därför har MM alldeles rätt, när han visar på att det ej skett några avgörande förändringar i bonussystemet sedan Stalins död. Om en företagsledare belönas, inte efter hur stor vinst eller försäljning han lyckas åstadkomma – med i stort sett vilka medel som helst – utan efter i vilken utsträckning han uppfyllt planen för vinst respektive försäljning – med utnyttjande av de resurser, priser mm som planen ställer till förfogande – så innebär detta naturligtvis ingen kvalitativ förändring i förhållande till ett system där företagsledarens bonus beräknas efter i vilken utsträckning han uppfyllt planen för bruttoproduktionen.

Därför vänds BG:s argumentation om de ”mutade” direktörerna effektivt mot honom själv. Det visar alltså för det första att byråkratin inte är en kapitalistisk klass. Men det visar också att samma missförhållanden rådde under den ”socialistiska” stalinperioden som idag. Även då var ideologin ”borgerlig”, för att använda BG:s ord; även då mutade man direktörerna istället för att satsa på demokratisk kontroll underifrån; dvs redan då behärskades ekonomin av en byråkrati, som strävade efter att tillfredsställa sina personliga intressen på bekostnad av samhällets behov i stort.

En sista anmärkning rörande bonussystemet och ”profitens” roll. BG erkänner att direktörerna är förbjudna att försöka nå högre vinster genom att höja priserna. Men, påpekar han, de försöker ändå, och ibland lyckas de (MF 1/76, sid 9). Likaså, hävdar han, sker de facto avskedanden, vilket är en följd av strävan efter profit.

Vad gäller avskedandena, så ska här bara påpekas, att även i det omtalade Sjtjechino-experimentet, där vissa avskedanden får ske och de insparade lönemedlen användas för att höja de återståendes löner, så måste företagsledningen skaffa de avskedade nytt arbete, och betala deras löner under den tid de går arbetslösa. Dessutom är systemet genomfört i en mycket liten del av industrin. Vidare visar statistiken mycket övertygande, att arbetslösheten i Sovjet är av typ friktionsarbetslöshet och inte något som framkallas av kapitalistisk konkurrens; det existerar ingen kontra-cykliskt varierande reservarmé av arbetslösa.

När det gäller direktörernas fiffel med priserna, går det till så att de försöker överdriva sina kostnader för att på så vis få rätt att la ut högre priser (Men fortfarande är det priskommittéerna som sätter priserna). Detta har vi aldrig förnekat. MM tog just upp detta i sin artikel – och visade f ö också på hur planmyndigheterna bekämpar den ovanan, eftersom det skapar kaos på planeringen. Men det är inte ett tecken på att ”profitjakten” nu styr sovjetekonomin. Vad det visar är bara att motsättningen mellan byråkratins personliga intressen och planens behov inte har överbryggats heller av det nya bonussystemet – trots att detta måste sägas vara de nya reformernas yttersta syfte. Nu har direktörerna helt enkelt ersatt den gamla typen av fiffel, med bruttoproduktionsindikatorn, med fiffel med de nya indikatorerna. De försöker mygla igenom högre priser för sina produkter för att höja räntabiliteten. För att inte äventyra kortsiktiga vinster fördröjer de införandet av innovationer och ny teknik. De försöker sparka arbetskraft – i strid mot gällande lag – för att skära ner lönekostnaderna. De försöker mygla ifrån sig produktionen av oräntabla produkter, osv.

Det är alla de här olika missförhållandena som maoisterna drar fram då de vill peka på Sovjets kapitalistiska karaktär. Men vi vet nu att en sådan slutsats bara är frukten av en mycket ytlig betraktelse av empiriskt konstaterbara missförhållanden. Vår analys –som går under ytan och söker efter de dolda, dominerande rörelselagarna – visar faktiskt på raka motsatsen. De här exemplen på byråkratiskt vanstyre visar bara att motsättningen mellan byråkraterna och planekonomin består – och det visar alltså på nytt att byråkratin är ett skikt och inte en klass, för att inte tala om en härskande kapitalistklass.

Terrorn

Men BG drar upp ytterligare argument för att byråkratin skulle vara en klass. ”Det förtryck som förekommer i det socialimperialistiska Sovjetunionen tar sig så extrema och terroristiska former, att de rationellt kan förklaras endast om det förekom skarpa klassmotsättningar” (MF 2/76, sid 15), skriver han bl a.

För det första måste man starkt betvivla ärligheten i SKP:s bekymmer för de förtryckta i Sovjet. Personligen uppfattar jag maoisternas omsorg om lägerfångarna, de inspärrade på sinnessjukhusen och alla de andra som rena opportunistiska krokodiltårar. Varför? Jo, givetvis därför att de inte med ett ord fördömer det förtryck som rådde under Stalin, och som både vad gäller omfattning och ”terroristiska former” vida överträffade vad som idag pågår. Detta har belags om och om igen och jag tänker inte ta upp det mer här. Låt mig bara påpeka, att stalinisternas och maoisternas bedyranden att den stalinistiska terrorn riktade sig mot klassfienden blir en orimlighet t o m i den stalinistiska versionen. Redan 1936 var ju borgarklassen likviderad enligt Stalin, och – sade han 1939 – Sovjetunionen fritt från klassmotsättningar (Leninismens problem, sid 890-91). Men vid det laget hade ju terrorn bara börjat. Minst 10 miljoner människor skulle komma att arresteras eller avrättas under de 15 följande åren. Likaså är det snuskigt att höra SKP fördöma arbetarnas brist på inflytande idag, utan att andas om hur det var på Stalintiden – hur var det t ex med arbetslagstiftningen, som bl a omfattade fleråriga fängelsestraff för den som kom 20 minuter för sent till arbetet. Var det verkligen arbetarna som införde sådana lagar? (Det var f ö ”kontrarevolutionären Chrusjtjov som avskaffade dem 1956.)

För det andra vill jag hävda raka motsatsen: jag påstår att den våldsamma terrorn i Sovjetunionen (inklusive den på Stalintiden) visar just att Sovjet inte är kapitalistiskt och byråkratin inte är en klass.

Just det faktum att byåkratin är ett skikt ger nämligen dess styre vissa säregenheter på det politiska planet, vilka avgjort skiljer det byråkratiserade övergångssamhället från kapitalismen. Under kapitalismen döljs utsugningen bakom en fasad av ”jämlikhet” och ”frihet”, en fasad som har sin grund i det faktum att det kapitalistiska produktionssättet i sig – genom varufetischismen och arbetskraftens förvandling till vara – döljer sin egen karaktär. Lönearbetet gör det svårt för arbetaren att se utsugningen och möjliggör att borgarklassens diktatur upprätthålls genom parlamentarism och allmänna val – i alla fall under normala förhållanden.

Men i Sovjet är utplundringen av de arbetande massorna inte dold som under kapitalismen: den är ”planerad” och därmed omedelbart möjlig att iaktta. Utan varuproduktion – ingen varufetischism! Det finns knappast någon arbetare i Sovjet som tror att lönen motsvarar hans arbetsinsats. Byråkratin försöker för övrigt inte ens ge sken av det. Maktförhållandena är helt glasklara: alla kan se vem som har makt och vem som inte har det. 1 detta avseende liknar det byråkratiserade övergångssamhället de förkapitalistiska samhällena – där var utsugningen fullständigt öppen, och härskarklasserna upprätthöll sina roller som härskare genom terror och ”utomekonomiskt tvång” (för att använda den klassiskt marxistiska formuleringen). Det är detta marxister avser när de talar om ”produktionsförhållandenas genomskinlighet” i Sovjet. Och det är detta som utgör den grundläggande orsaken till att vi inte får se någon parlamentarism i de byråkratiserade övergångssamhällena – de skulle inte klara av en sådan politisk form. Parlamentarismen är en omöjlighet på grund av maktrelationernas genomskinlighet. Byråkratin kan inte, eftersom den inte har några rötter i produktionen, lita till en självreproducerande ideologi som försvarar dess intressen – till skillnad från kapitalistklassen. Därför måste den förlita sig på våld. Därför kan den säkrast behålla sina positioner genom terror och repression. Och detta är också orsaken till den kompakta, permanenta terrorn i Sovjet – vilken blir omöjlig att förklara om man som maoisterna menar att kapitalismen inte bara råder utan även är på stabil frammarsch i Sovjetunionen.

Med tanke på detta är det fullkomligt osammanhängande när BG dels hävdar att det råder kapitalism, dels slänger ut en försöksballong om det utomekonomiska tvånget: ”Vi vet också från historien, att vissa produktionssätt baserats på utomekonomiskt, dvs våld, t ex feodalismen. Varför skulle inte det kunna hända mer än en gång?” (MF l/76, sid 8). Av det ovanstående torde framgå att en kapitalism baserad på utomekonomiskt tvång är en orimlighet. Och därför – bl a – är det också orimligt att Sovjet skulle vara kapitalistiskt.

Fallet Rumänien

MM använde sig i sin artikel av Rumänien som exempel på maoisternas ohederliga debattstil. Samma typ av reform som den sovjetiska ”profitreformen” har nämligen genomförts även i Rumänien, men ändå kallar KKP Rumänien – socialistiskt! BG tillbakavisar indignerat påståendet att den rumänska reformen skulle likna den sovjetiska. Men hans argument är – minst sagt – ihåliga:

För det första, hävdar BG, finns det överhuvudtaget ingen vinstindikator i det rumänska planeringssystemet (detta och följande argument är hämtade från MF l/76, sid 8). Men det är en sanning med modifikation. Låt mig citera vad en nyutkommen bok om Östeuropas ekonomier säger i frågan: ”Någon vinstindikator ingår inte – officiellt – bland typindikatorerna – i motsats till vad som varit fallet i de flesta övriga reformländer. Det betyder inte att denna storhet helt lämnats utanför den rumänska reformverksamheten, men det var inte förrän omkring 1970 – i samband med prisreformen – som vinstbegreppet aktualiserades på allvar. Man tänkte sig att arbeta med ett nettovinstbegrepp, som motsvarade förädlingsvärdet (dvs försäljningsintäkter – inköpskostnader, avskrivningar m m) minskat med den utbetalda lönesumman.

Därutöver infördes ett nytt lönsamhetsbegrepp, som innebar att man satte nettovinsten i förhållande till det i företaget arbetande kapitalet, istället för som tidigare produktionskostnaderna.

Vinst- och lönsamhetsbegrepp av liknande slag kan sägas vara typiska för 1960-talets ekonomiska reformer i Östeuropa. Om det är svårt att precisera deras betydelse för beslutsfattandet i företagen i de flesta länder, så är det omöjligt i Rumänien, där de inte ens ingick i den ursprungliga uppsättningen indikatorer. Här tillkom de först en tid efter reformstarten, när det visade sig att det var någonting man glömt! Det är ytterligare ett exempel på att reformerna var dåligt förarbetade i Rumänien...

Den tredje indikatorn – maximal resursåtgång – talar om vad produktionen får kosta; det traditionella sättet att meddela detta var via ett antal sk materialförbrukningsnormer; med den nya ”syntetiska” indikatorn har reformmakarna velat ge företagsledningen ett enklare – eller åtminstone friare – val när det gällt att kombinera produktionsfaktorer för en så billig produktion som möjligt; eftersom priserna på företagets produkter är centralt fixerade, liksom försäljningsvolymen, kan denna tredje indikator tolkas som en vinstindikator – ju lägre resursåtgång desto större skillnader mellan intäkter och kostnader och desto större bonus.” (Rolf Eidem: Planekonomi eller ramhushållning – ekonomiska reformer i Östeuropa, SNS 1976, sid 235-236).

För det andra, säger BG, ”har enmans-ledningen avskaffats och ersatts av kollektiv ledning av företagen”. Men detta kan ju omöjligt ligga till grund för en bedömning av huruvida ett land är kapitalistiskt eller ej. Eller skulle Sverige bli socialistiskt om löntagarfondssystemet infördes? Var Sovjet kapitalistiskt under Stalin – då hade man ju enmansledning?

För det tredje ”har byråkratin skurits ned drastiskt”. Men vad har byråkratins storlek med saken att göra? Man skulle precis lika gärna – och lika felaktigt – kunna hävda motsatsen: en minskad byråkrati är ett tecken på minskande statlig kontroll och ökad decentralisering – dvs direktörerna har fått mer makt.

För det fjärde ”är inte förtjänstmöjligheterna bundna till planöverskridande: kvantitativt och kvalitativt ökad produktion görs inte avhängig av det privata materiella intresset”. En minst sagt luddig formulering. Dessutom helt felaktig! För visst har man bonussystem som bygger på planuppfyllelsen! Och flera författare hävdar dessutom att bonusen beror bl a på den av BG så hatade ”profiten”. Se t ex Eidems slutmening i citatet ovan, eller Wilczynskis undersökning av reformerna, där han hävdar att den materiella stimulansfondens storlek (dvs bonusen) i Rumänien beror på ”en komplicerad formel i vilken man gör en distinktion mellan planerade vinster och sådana som överträffar planmålen, samt mellan sådana vinster som uppstår genom att man överträffar produktionsmålen och sådana som uppstår genom att man sänker kostnaderna” (Wilczynski: The Economics of Socialism, London 1972, sid 53. Samma principer gäller f ö i de ”kapitalistiska” DDR och Polen.”.

För det femte ”har tendensen gått mot fasta löner”. Och vad har det med frågan om kapitalism eller inte att göra? Dessutom: om det någonstans har varit en tendens mot fasta löner, så har det väl varit i Sovjet. Under Stalintiden hade man där världens mest utvecklade och omfattande ackordssystem, med mycket stor lönesplittring bland arbetarna som följd. Det var under Chrusjtjov som den fanatiska inriktningen på ackord började luckras upp, och den utvecklingen har fortsatt idag – tillsammans med en kraftig minskning av löneklyftorna, tvärtemot maoisternas lögner.

För det sjätte, slutligen, ”läggs stor tonvikt vid folkets välfärd genom att jordbruk och konsumtionsvaruindustri uppmuntras: faktiskt avvisades principen om den tunga industrins ensidiga prioritering redan 1967”. Jaha, än sen då? Vad har det med kapitalism eller inte att göra? Och dessutom, vilket BG vet mycket väl, så uppmuntrar man just nu konsumtionsvaruindustrin och jordbruket i Sovjet också. I förbifarten ska vi med glädje notera, att BG tar avstånd från Stalins gamla princip om den tunga industrins primat, som ju Stalin hävdade var en av ”grundlagarna” i den socialistiska ekonomin.

Nej, inte var det mycket som var rätt där, inte. Vi nödgas än en gång konstatera maoisternas oförmåga att förklara hur Rumänien kan vara socialistiskt samtidigt som alla de andra staterna i östblocket är kapitalistiska. MM:s omdöme om hur den maoistiska ”analysen” går till står kvar orubbat: ”En stats inställning till Kina bestämmer vilken etikett Pekingbyråkraterna klistrar på den” (FI l/75,sid 24).

BG:s nya argument

Vid många andra tillfällen är BG i sitt alster ute på hal is när det gäller analysen och beskrivningen av hur sovjetekonomin konkret fungerar. Men vi har tagit upp hans viktigaste argument, och för att inte göra den här artikeln oläsligt lång avslutar vi här behandlingen av BG:s mer konkreta resonemang. Den slutsats vi – återigen – måste dra är att maoisterna inte kan tillbakavisa vår redogörelse för den sovjetiska ekonomins faktiska funktionssätt.

Och av BG:s artikel framgår att de mer avancerade maoisterna nu själva börjar förstå detta. För BG – som vi väl ändå måste räkna till den kategorin – nöjer sig nämligen inte med sina tafatta försök att bemöta vår konkreta beskrivning av sovjetekonomin. Nej, parallellt med detta för han ett resonemang, som lite tillspetsat kan sammanfattas så här: Egentligen spelar det ingen roll om revisionisterna och trotskisterna har rätt i sina påståenden om planering, avsaknad av konkurrens, osv. För om de nu skulle ha rätt i att det inte existerar några marknader, privatkapitalister eller konkurrens så visar det ändå bara att Sovjet inte är en kapitalism av vanlig typ. Men det visar ju inte att Sovjet inte kan vara en helt ny typ av kapitalism, en typ som inte har dessa fenomen gemensamt med den ”gamla” kapitalismen.

Så här skriver BG:

”Under den statsmonopolistiska kapitalismen blir den kapitalistiska staten, 'den ideelle totalkapitalisten' (Engels), allt viktigare för att upprätthålla de kapitalistiska produktionsförhållandena. Detta tar sig uttryck i en statlig ekonomisk politik, som griper in på allt fler områden av produktion, konsumtion, avsättning, arbetsmarknad, kreditmarknad, prisbildning, lönebildning, företagsgrundande, fusionering, osv. I denna mening blir staten och den övriga överbyggnaden avgörande för att slå vakt om de kapitalistiska produktionsförhållandena. När man därför ska bedöma frågan om huruvida Sovjetunionen av idag är kapitalistiskt eller inte kan man inte, som trotskismen och andra revisionister, utgå från så ytliga kriterier som förekomsten av statlig planering, marknadens betydelse, förekomsten av konkurrens, etc. /min kursiv, KE/. Allt sådant är relativt, även under kapitalismen. Man måste istället fråga sig: statlig planering för vem? Vems stat? Marknad för vem och för vad? Vad slags konkurrens och i vilket syfte? Framför allt duger det inte att utgå från kapitalismen företeelseformer, som är härledda och relativa, utan man måste undersöka väsensdragen, systemets inre struktur och drivkrafter. Den avgörande punkten är därvidlag produktionsförhållandet, dvs det direkta förhållandet mellan människorna i produktionen, ty det bestämmer frågan om vilken klass som härskar, fattar de avgörande besluten, dominerar över andra klasser. Detta medför också att man inte får nöja sig med att tala om 'stat' i allmänhet, 'planering' i allmänhet och 'byråkrati' i allmänhet, utan man måste undersöka vilken klass det är som på grundval av de bestående produktionsförhållandena behärskar staten, bestämmer planeringen och dess inriktning och rekryterar byråkratin. Vidare är det nödvändigt att se förhållandet mellan bas och överbyggnad dialektiskt och inte mekaniskt. Revisionisterna pekar ofta triumferande på det faktum, att det inte finns någon klass av privatkapitalister i Sovjetunionen. Alltså – konkluderar de – kan det inte finnas någon kapitalism i Sovjetunionen. Detta trots att det uppenbarligen finns ett litet exklusivt skikt (i sista hand politbyrån), som fungerar på samma sätt i förhållande till det ekonomiska systemet, staten, arbetarklassen och folket som de högsta statsbyråkraterna i de länder där den statsmonopolitiska kapitalismen råder. Istället för att då göra en konkret analys av de konkreta förhållandena och på grundval därav dra slutsatser om den nya form av kapitalism som uppstått i Sovjetunionen, hänvisar de till begrepp och kategorier som marxismen härlett ur det kapitalistiska systemets struktur och utveckling i Västeuropa, där socialismen aldrig existerat och raserats och kapitalismen därför heller aldrig återupprättats. Företrädesvis använder de därvidlag fri-konkurrenskapitalismens begrepp och kategorier och överför dessa mekaniskt till Sovjetunionen av idag, vilket naturligtvis i stor utsträckning är dömt att misslyckas eller ge absurda resultat.” (MF 1/76, sid 7)

Och:

”Om nu ett (socialistiskt) system, som fallet är med Sovjetunionen, raseras och kapitalistiska produktionsförhållanden återupprättas.... är det självklart att denna kapitalism måste anta nya, hittills osedda former.” (MF 1/76, sid 8) ”... vi erkänner att det – i varje fall ännu – inte tycks förekomma en öppen kamp mellan individuella kapital i Sovjetunionen... Men om, som fallet är i Sovjetunionen, den nya byråkratiska monopolbourgeoisin kollektivt äger produktionsmedlen uppkommer naturligtvis inte heller öppen konkurrens mellan individuella kapital som en konsekvens” (MF 2/76, sid 15).

Att den sovjetiska ekonomin saknar en kapitalistiskt fungerande reservarmé av arbetslösa, att där inte förekommer cykliska överproduktionskriser, att vi inte hittar någon tendens till sjunkande profitkvot – kort sagt, att kapitalismens rörelselagar inte går att upptäcka – stör inte heller vår vän ekonomiprofessorn: ”Även om symptomen inte skulle kunna iakttas, så bevisar det ingenting. Det skulle kunna tolkas som en följd av att symptomen ännu inte hunnit uppträda – systemet är ju ännu relativt ungt.” (MF 1/76, sid 9)

Många fler citat av samma innebörd skulle kunna anföras, men andemeningen torde ha framgått väl, så det kan räcka med de här. Kärnpunkten är alltså, att en ny typ av kapitalism har uppstått, en typ som saknar de ”former” man vanligen förknippar med begreppet: privatkapitalister, kriser, konkurrens etc, men som ändå har ett kapitalistiskt ”innehåll”, är kapitalistiskt till sitt ”väsen”. Den som bekymrar sig om planeringens omfattning och liknande små petitesser sysslar alltså – enligt BG – bara med ytfenomen.

Ett brott med KKP

Det är den här typen av resonemang, som jag kallar metafysiskt, och som har fått ge namn åt den här artikeln. Varför kommer snart att framgå. Men först bör vi kanske notera, att den här typen av argumentation svårligen går att förena med KKP:s.

För visserligen talar också KKP ibland om en kapitalism ”av ny typ”. Men de har aldrig någonsin förklarat i vad det nya består, de har faktiskt aldrig givit en enda teoretisk analys av vad den sovjetiska ”kapitalismen” egentligen är för typ av ”ny” kapitalism. KKP själva går t ex inte alls på BG:s mer sofistikerade linje om den centrala monopolbourgeoisin; nej i KKP:s tappning blir den sovjetiska bourgeoisin lika med ”den ledande parti- och statskadern, företagsdirektörerna och föreståndarna för kollektivjordbruken, den högre intelligentian” (citerat i Klasskampen 6/73, sid 60), och den behandlas aldrig som något annat än en klass av ”vanliga” kapitalister. Inte heller talar de om avsaknad av konkurrens och kriser – som bekant är den kinesiska pressen fylld med berättelser om hur sådana saker dominerar ekonomin i Sovjet. Varvat med talet om en ”ny typ” av kapitalism hittar vi till yttermera visso den store rorsmannens egen karaktäristik av Sovjet som ”en diktatur av den tyska fascistiska sorten, en diktatur av Hitlertyp”. Hur kan Sovjet dels vara en kapitalism av ”ny typ” – ospecificerat – och dels ”en diktatur av den tyska fascistiska sorten” – som ju knappast kan sägas vara ”ny” eller okänd. Det hela är – i alla fall för mig – en gåta.

Ytterligare en indikator på att talet om den ”nya” kapitalismen bara är ett sätt att backa tillbaka från tidigare, ohållbara positioner, får vi om vi undersöker hur BG själv tidigare definierade den ”socialkapitalistiska” sovjetekonomin: ”ett system som är socialistiskt i ord men kapitalistiskt i sak” (i BG:s antologi Socialkapitalismen – från 1971 – sid 7). Vi undrar givetvis hur ett system som är kapitalistiskt i sak kan vara något annat än kapitalistiskt. Vi förstår inte hur ett system som är kapitalistiskt i sak kan bli en ”ny typ av kapitalism”. Eller är det kanske så att tillräckligt många socialistiska proklamationer från regeringen skulle kunna göra Sverige till ”socialkapitalistiskt” eller till en kapitalism ”av ny typ”. Själv tror jag faktiskt att KKP – och tidigare alltså tydligen även BG – med sitt ”socialkapitalism” och ”kapitalism av ny typ” inte menar något annat än ”gammal hederlig kapitalism draperad i socialistiska fraser”. När BG nu konstruerar en ny teori för en typ av kapitalism som verkligen är ny – så ny att den saknar alla de kännetecken som den ”gamla” kapitalismen har – bryter han alltså med KKP. Den som hävdar motsatsen, den som tror att KKP verkligen har en teori – och inte bara en fras – för denna ”nya typ” av kapitalism, måste kunna belägga det genom att visa fram denna teori!

Givetvis skiljer sig BG:s nya teori också från vad SKP tidigar sagt. I Kurt Lundgrens broschyr Sovjet idag är det inget snack om saken: där har ”det socialistiska samarbetet ersatts med kapitalistisk konkurrens” (sid 51), där sker prissättningen numer främst via marknaden (sid 50), där utvecklas ”den statsmonopolistiska bourgeoisin” ”precis som finanskapitalet i de västliga länderna” (sid 49), där utövar ”företagsledarna den faktiska kontrollen och nyttjanderätten till fabrikerna” (sid 34) och ”har samma funktion som en kapitalist” (sid 36) , där är profiten ”huvudmålsättningen” och ”ledstjärnan” (sid 32) och ”toppskiktens profitbegär” är ”samhällets ekonomiska drivkraft” (sid 62), etc, etc. Slutsatsen är klar: ”samtliga produktionsförhållanden är kapitalistiska. Därför kan systemet närmast karakteriseras som statsmonopolistisk kapitalism... På grund av systemets socialistiska form och socialistiska maskering med kapitalistiskt innehåll har vi valt att benämna det socialkapitalistiskt” (sid 45).

Och själv sade BG för några år sedan: ”Enda skillnaden mellan de två systemen är, att den härskande klassens politiska makt under kapitalismen är en funktion av den ekonomiska makten medan omvänt under socialkapitalismen den ekonomiska makten är en funktion av den politiska” (Socialkapitalismen, sid 16, min kursiv).

Begreppsförvirring

Nog citerat. Det här räcker för att visa, att BG:s nya argument skarpt skiljer sig från de han själv och SKP körde fram för några år sedan, och som KKP än idag hamrar fast; att Sovjets ekonomi – med något enstaka undantag – ser likadan ut som de västliga staternas. Men, som vanligt när det gäller maoister i sovjetdebatten, redovisas inte den här glidningen öppet. BG låtsas inte ens om att han helt byter ut innebörden i begreppen.

Men det gör vi. Ty även om vi skulle bortse från brottet med KKP och SKP:s egna tidigare ståndpunkter, så skulle vi inte acceptera att begreppet ”kapitalism av ny typ” användes för att beteckna ett system av Sovjets karaktär, inte ens om maoisterna – som BG – går med på att det är fråga om en planerad ekonomi utan privatkapitalister, kapitalistiska rörelselagar, konkurrens etc.

Ty den ”nya” kapitalismen är under dessa förutsättningar en ”kapitalism” som inte uppvisar ett enda av de kännetecken vi – med Marx – anser vara specifika för det kapitalistiska produktionssättet. Vi kan därför inte inse att det finns någon som helst anledning att kalla denna, helt nya sorts ekonomi, för just kapitalistisk. Beteckningen kapitalism är ett vetenskapligt begrepp, som betecknar ett specifikt produktionssätt lydande under vissa specifika rörelselagar. Att börja tala om andra samhällen, som inte alls lyder under dessa rörelselagar, som kapitalistiska, är att totalt omdefiniera begreppet, det är att helt överge den marxistiska begreppsapparaten och därmed avhända sig ett skarpt vapen i klasskampen. Det är att skapa förvirring om vad begreppet kapitalism egentligen står för. Att lägga på brasklappen ”av ny typ” eller prefixen ”social-” eller ”stats-” mystifierar bara sammanhanget. Ty fortfarande är det ju fråga om kapitalism, låt vara av någon ny typ – annars skulle man ju inte kalla det för ny typ av kapitalism, eller hur? Men varför i all fridens dar ska man kalla detta helt nya ekonomiska system – som på alla punkter skiljer sig från kapitalismen – för ”kapitalistiskt” överhuvudtaget, ”ny typ” eller inte? En fisk blir en bil om man monterar på fyra hjul, ersätter fjällen med en kaross av plåt, etc – men vari ligger finessen? Och vad har det för något gemensamt med marxismens vetenskapliga begreppsapparat?

Metafysik

Det är nu BG svävar ut i metafysiken. Ställd inför frågan om varför den ”nya typen” av kapitalism överhuvudtaget ska kallas ”kapitalism” – trots att den inte verkar ha någonting gemensamt med den ”vanliga” kapitalismen – svarar han, som vi sett, att sovjetekonomin är kapitalistisk till sitt ”väsen” och ”innehåll”, även om den till ”formen” är en planekonomi.

Men vad är ”väsen”? Något mystiskt eller diffust som inte kan upptäckas och analyseras (”das Ding an sich”) eller något ytterst konkret, nämligen de konkreta, inre drivkrafter samhället äger? Marxismen avvisar all idealism. Den menar att vi inte kan tala om ”väsen” annat än som något ytterligt konkret, och bara i samband med att vi påvisar vilket detta konkreta väsen är. Våra statskapitalismteoretiker och de som svamlar om en kapitalism ”av ny typ” har aldrig lyckats upptäcka vilka konkreta drivkrafter den sovjetiska ekonomin har, än mindre bevisa att de är kapitalistiska. Vi, däremot, menar att vi genom en konkret analys av de konkreta förhållandena i sovjetekonomin, klart och tydligt visat att den inte följer kapitalismens rörelselagar och inte har några kapitalistiska drivkrafter, dvs att dess 'väsen; omöjligt kan vara kapitalistiskt.

Lika förvirrat är BG:s resonemang om ekonomins ”form” kontra dess ”innehåll”. Det förutsätter att ”formen” skulle vara någon slags behållare, som man kan fylla med varierande ”innehåll”. Men marxismen förkastar en sådan behandling av begreppen. Och det är något som BG mycket väl vet. I Marxistisk uppslagsbok (Gidlunds), som redigerats av BG, kan vi under uppslagsordet ”form och innehåll” läsa att den dialektiska materialismen – till skillnad från olika metafysiska och idealistiska tankesystem – behandlar form och innehåll som en enhet. Med innehåll betecknas företeelsens grundläggande egenskaper och kännetecken – om man så vill, dess ”väsen”, i konkret mening. Formen sägs vara företeelsens i fråga inre organisation, det som sammankopplar tingens element till en helhet och förutan vilken ett innehåll skulle vara omöjligt. Och man betonar: ett formlöst innehåll upphör att vara innehåll; endast tillsammans med en bestämd form finns det ett konkret innehåll. Jag kunde inte sagt det bättre själv! Och detta, bör det kanske påpekas, gäller även då det är så att formen beslöjar innehållet – som t ex då varufetischismen, som är en produkt av varuproduktionen, döljer den kapitalistiska utsugningen, samtidigt som kapitalismen är omöjlig utan allmän varuproduktion.

Det är alltså fruktlös formallogik och inte dialektik att försöka skilja mellan form och innehåll enligt schemat: ”planekonomi till formen men kapitalism till innehållet”, Det är att förutsätta ett kapitalistiskt ”innehåll” som kan existera skilt från kapitalistiska ”former” – och då är vi tillbaka till det metafysiska resonemanget om det kapitalistiska ”väsendet” som ett ”ting i sig”, vilket vi redan tillbakavisat.

I själva verket är alltså de kapitalistiska ”formerna” helt nödvändiga för att vi ska kunna tala om kapitalism. Man kan inte med ett kapitalistiskt ”väsen” mena att förtryck råder, att en minoritet lägger beslag på producenternas merprodukt, etc – för isåfall skulle alla tidigare klassamhällen vara kapitalistiska. Nej, typiskt för kapitalismen är just sättet på vilket den härskande klassen lägger beslag på det samhälleliga överskottet; nämligen genom att arbetskraften är en vara som producerar mervärde i en omgivning av generell varuproduktion – dvs just formen för tillägnandet av överskottet. Eller med Marx ord: ”Det enda som skiljer de ekonomiska samhällssystemen från varandra, t ex slaveriets samhälle från lönearbetets, är de former under vilka detta merarbete avpressas den omedelbare producenten, arbetaren.” (Kapitalet I, sid 186). Det är just denna kapitalismens ”form” – generell varuproduktion och allt vad det för med sig – som avgör kapitalismens ”innehåll” – nämligen dess konkreta rörelse. Vi kan helt enkelt inte ha kapitalism, eller tala om ett ”kapitalistiskt väsen” utan att ha generell varuproduktion, konkurrens, värdelag, profitjakt, etc!

Därmed kommer vi in på planeringens roll. BG hävdar ju att kapitalismen är förenlig med planering. Vi har nu på ett teoretiskt plan tillbakavisat detta. Men hela vår konkreta genomgång av sovjetekonomin har ju visat precis samma sak på ett mycket praktiskt plan; nämligen att kapitalismens rörelselagar och dess reella uppenbarelseformer – kapitalismens verkliga ”väsen” – sätts ur spel av planekonomin! Den sovjetiska planen sätter värdelagen ur spel, kväver konkurrensen, förändrar profitens roll, förhindrar generell varuproduktion, etc. Det är alltså just det faktum att Sovjet är en planekonomi, som gör att det omöjligt kan vara kapitalistiskt! Planen upphäver kapitalismens grundläggande motsättning: den mellan den alltmer församhälleligade produktionen och det privata tillägnandet!

Reformism

Detta illustrerar den välkända tesen att kapitalism är oförenlig med planering. BG försöker hävda motsatsen genom att visa på den ”planering> som idag bedrivs i de imperialistiska länderna (se det långa citatet ovan). Men jag hävdar att det är grovt felaktigt att jämställa de imperialistiska regeringarnas tafatta ”blandekonomiska” Keynesianska ekonomiska politik med sovjetregeringens mycket handfasta ingrepp. Vi har konkret bevisat att den sovjetiska planeringen får till resultat att ekonomin inte längre lyder under kapitalismens rörelselagar. Är det, verkligen någon som på fullt allvar hävdar att t ex den svenska regeringens ekonomiska politik – och Sverige är ett av världens högst utvecklade statsmonopolkapitalistiska länder leder till att dens svenska ekonomin inte längre följer kapitalismens rörelselagar?

Vi hävdar givetvis att så inte är fallet. Vi påstås bestämt att den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik utgår från de kapitalistiska rörelselagarna för att underlätta och understödja det kapitalistiska produktionssättet i dess helhet. I Sverige reglerar inte staten kapitalströmmarna som i Sovjet, utan on ser till att dessa kan försiggå i enlighet med vardelagens kräv och i enlighet med kapitalisternas behov och önskningar vilket är samma sak). Därför är BG:s liknelse falsk, Men ytterligare en sak kan sägas om hans sätt att behandla frågan om planeringen. När han hävdar att kapitalism är förenlig med planering, när han säger att den planerade sovjetekonomin – som inte följer de kapitalistiska rörelselagarna och inte drabbas av överproduktionskriser – är kapitalistisk, då hävdar han i realiteten att kapitalismen kan planeras, den behöver inte vara anarkisk, den kan avskaffa sina egna kriser. Kapitalismen alltså existera som stabil samhällsform. De inre drivkrafter som skulle kunna få den att sprängas sönder kan planeras bort. Vad är det4 om inte socialdemokrati, och felaktig både teoretiskt och praktiskt. Jag hävdar att teorin om den ”nya” kapitalismen i själva verket är en socialdemokratisk teori om möjligheten att planera kapitalismen. Och jag hävdar att den strategiska slutsats som BG borde dra av sin teori är att reformismen är korrekt, att uppgiften inte blir att störta en kapitalism vars inre motsättningar är olösliga, utan att försöka reformera och planera bort skavankerna i systemet.

Jag ska avsluta kritiken av BG:s metafysiska avsnitt med att kort kommentera hans påstående att den sovjetiska kapitalismen ännu så länge kanske är för ung for att symptomen på kapitalistiska rörelselagar – cykliska överproduktionskriser. etc – ska ha hunnit manifestera sig. Detta år fullkomligt horribelt. Enligt maoisterna har nu Sovjet varit kapitalistiskt i 20 år. Under den perioden har det hunnit bli världens farligaste och mest aggressiva imperialist, världens folks största exploatör (vilket är ett makalöst påhitt: Sovjet står idag för 4% av världsexporten och 1% av världskapitalexporten – och detta ar siffror som sjunkit under 60-talet, dvs just den period under vilken Sovjet skulle gått från socialism till imperialism i full skala!) och många andra liknande epitet. Hur har man då hunnit det? Och hur har denna ”socialimperialism” drivits fram? Borde den inte drivits fram just av kapitalistiska rörelselagar: fallande profitkvot med nödvändighet att investera utomlands som följd. överackumulation och överproduktion, samt koncentration och centralisation av kapital. En ”imperialism” som inte drivs fram av dessa orsaker ar ingen imperialism. Och när BG inte kan hitta dessa fenomen i sovjetekonomin visar han bara att Sovjet inte är socialimperialistiskt,

3. Maoisterna som sovjetrevisionisternas försvare

Det finns mycket, mycket mer man skulle kunna ta upp i BG:s inlägg – så kan man t ex konstatera att han inte med ett ord vågar beröra MM:s beskrivning av den stalinistiska utrikespolitiken. Men den här artikeln har blivit lång ändå, så vi ska avsluta den med en kort betraktelse över den titel som BG gett sitt alster: ”Trotskistorna som socialimperialismens försvarare”. Här reagerar i alla fall jag mycket kraftigt”

För det första hycklar maoisterna. De vet att, det finns andra som verkligen försvarar ”socialimperialismen”, men som de ändå inte angriper. Se t ex på ledarna för det vietnamesiska kommunistpartiet. Inte nog med att de tar avstånd från den kinesiska supermaktsteorin, de hyllar också Sovjetunionen som ett ”socialistiskt broderland” – något som den Fjärde Internationalen aldrig gjort. Varför kritiseras inte ledningen för PRR och DRV som ”socialimperialismens försvarare”? Varför orerar SKP om ”finlandiseringen” i Finland men är knäpptysta om motsvarande process i Vietnam? Frågorna är retoriska och skulle kunna varieras i det oändliga. Svaret vet vi: maoisterna är hycklande opportunister.

För det andra avslöjar det en besynnerlig syn på vad ”försvar” respektive ”kamp” är för något. Det är nämligen inte med nödvändighet så att det är den som tar till de på ytan hårdaste orden som för den basta kampen mot en fiende. Det är den som har den mest korrekta analysen och som grundar sin taktik på verkligheten som har förmågan att göra det. Och där ligger maoisterna hopplöst i lä, förblindade som de är av sina dogmer från Peking. Jag vill hävda att den kinesiska supermaktsteorin idag inte alls förmal föra en lika effektiv kamp mot den sovjetiska byråkratin som den trotskistiska rörelsen. Och inte nog med det: ofta spelar supermaktsteorin ”socialimperialismen” rakt i händerna. Genom sin vansinniga förblindade anti-sovjetism har maoisterna lierat sig med reaktionära krafter över hela världen, vilket gjort att de dragit på sig progressivas och revolutionärers avsky i allt högre utsträckning och i stället öppnat portarna för ökat sovjetiskt inflytande.

Genom sitt agerande i Angola har Kina förlorat mycket av sin starka ställning i södra Afrika. Så har t ex förbindelserna mellan Mocambique och Kina, som tidigare var mycket goda, försämrats kraftigt. På den indiska subkontinenten har maoismen gått bakåt ända sedan Kinas katastrofala insatser i Bengalen och på Sri Lanka 1971. I Latinamerika har maoismens inflytande nu reducerats ytterligare bland de progressiva krafterna efter Kinas uppbackning av Pinochet (Kina har bl a utmärkt sig dar genom att hävda att Kuba idag är den mest reaktionära staten i Latinamerika!). Och i Europa tappar maoisterna alltmer mark på grund av sitt stöd åt EG, NATO och upprustningen av de små imperialiststaterna. I Sverige har inte processen gått så långt ännu, men även här börjar vi kunna se hur den maoistiska rörelsen luckras upp, trots sin relativa styrka. MLK har spruckit. KFml(r) har spruckit och SKP har varit nära att spricka – bl a just på frågan om Sovjetunionen och Kinas utrikespolitik. Och den periferi som SKP omger sig med har drabbats speciellt hårt av SKP:s opportunism, t ex vad gäller agerandet runt bojkotten av Chile-juntan.

Där maoismen försvagats har främst ”revisionister och trotskister” – dvs just de som BG benämner ”socialimperialismens försvarare” kunnat öka sitt inflytande. På grund av kommunistpartiernas mycket större tyngd har givetvis dessa oftast profiterat mer på maoismens bankrutt än vad trotskismen kunnat göra. Därför har också följden av den kinesiska politiken varit att ”socialimperialismen” kunnat stärka sin ställning. Men i kölvattnet och numer i allt mer ökande omfattning har också Fjärde Internationalen och andra anti-stalinistiska grupperingar kunnat stärkas. Och det är väl egentligen det enda positiva med supermaktsteorin: den kommer att påskynda maoismens död. Den är den slutgiltiga bekräftelsen på att maoismen nu spelat ut sin progressiva roll. Låt oss utnyttja den för att sopa undan maoismen dit den hör hemma – på historiens skräphög!



Noter:

[1] Förf. syftar på boken Är Sovjetunionen kapitalistiskt? av Klas Eklund och Per Reichard – Red