Fjärde Internationalen 6/1976

Arbetarfront mot borgaroffensiven

Inledning

[Denna inledning är skriven av den redaktionskommitté som utsågs på CK-mötet för att redigera resolutionen.]

Den följande politiska texten har ett mycket bestämt syfte:

— Dess uppgift är att ringa in de nya problem som valutgången den 19 september ställer och de nödvändiga politiska svaren på dem.

Det är med andra ord en begränsad text. Den återupprepar inte alls eller bara i förbigående de analyser och övergripande politiska uppgifter som förbundet tidigare tagit fram i många artiklar, broschyrer och resolutioner.

Den försöker diskutera hur dessa uppgifter påverkas av valutgången och det politiska läget därefter.

— Det är en inledande text. Den är en utgångspunkt för fortsatta preciseringar av arbetsuppgifterna.

Det mesta när det gäller kraven och parollerna för kampen tas inte upp. Det får utvecklas på annat håll — men då utifrån det allmänna perspektiv som slås fast här.

Likaså är det många taktiska problem i förhållandet till andra strömningar inom arbetarrörelsen som måste preciseras bättre — t ex taktiken på olika särskilda arbetsområden, som det fackliga arbetet och solidaritetsarbetet. För att det ska kunna bli möjligt måste inte minst analysen av reformismen och den svenska socialdemokratin utvecklas.

— Det är en icke-polemisk text.

Syftet har inte varit att nagelfara olika tänkbara eller framförda invändningar mot det som sägs, utan att lägga fram ett positivt förslag till hur man idag skall tackla de nya problemen efter valet.

Så långt om avsikterna med de här skriverierna — det kanske kan styra förväntningarna på dem en smula.

Diskussionen hittills

Diskussionen på KAF:s första Centralkommitté-möte efter valet gällde bl a om det finns några väsentliga skillnader i det politiska läget efter valet, jämfört med det före — skillnader som påverkar vår taktik gentemot andra strömningar inom arbetarrörelsen.

Det första minoritetsförslaget — det som inte publiceras här — gick ut på att visa att det inte var på det sättet, att uppgifterna förblir desamma som tidigare. Det var bara i förbigående som det förslaget antydde n y a spänningar och problem.

Det andra motförslaget är mer känsligt för att arbetarrörelsens ställning och arbetsvillkor påverkats av valutgången. Men när det gäller uppgifterna anger det bara ett allmänt och ganska tidlöst förhållningssätt, som inte alls svarar mot behoven.

Den texten är inte den text som måste till eftersom den hoppar över de konkreta problemen eller besvarar dem med allmänna formuleringar.

Också på andra områden fördes ganska intensiva diskussioner.

De gällde t ex betydelsen av regeringsfrågan i dagens (och morgondagens) Sverige. Det fanns både skillnader i uppfattningen om hur viktigt det är att uttalat ta upp regeringsfrågan i nuläget, hur den rent allmänt bör behandlas i agitationen och propagandan och i synen på den linje som förts ut i förbundets press.

Om det finns skillnader om regeringsfrågan mellan de två förslag som publiceras här, så fanns det ännu större skillnader mellan ”vår” politiska text och den ”tredje ståndpunkten”, som tonade ned den ytterligare.

Valutvärdering

Punkterna 9 - 11 i ”Enhet mot borgarnas offensiv” polemiserar mot förbundets inriktning under valkampanjen.

Valutvärderingen tas inte upp i den följande texten. Det betyder inte att vi som står bakom den anser att allt var ”frid och fröjd” och att alla problem löstes till det bästa under valkampanjen. Långt därifrån. Vi tog tvärtom fram en ganska omfattande positiv och negativ kritik i rapporter till CK-mötet — och föreslog en resolution (som sedan också antogs i dess huvuddrag) som dessutom försökte gå vidare och peka ut huvuduppgifterna fram till nästa kongress.

Vi avstår från att ta upp valutvärderingen här. Det går inte att hafsa över den i några korta teser. Och att göra något annat skulle vara att bryta av mot hela formen för den följande texten och starta en helt ny offentlig debatt.

Vem vänder sig den följande texten till?

En del av skrivningarna, särskilt i slutet, diskuterar i termer av vad Kommunistiska Arbetarförbundet bör göra. Det är ju det enda verkliga instrument som vi förfogar över. Men vi är övertygade om att både de uppgifter som tas fram där och argumenteringen för dem har ett bredare intresse. Vi hoppas och tror att de ska nå fler än medlemmarna i KAF och deras närmaste periferi!

I. Valutgången och dess orsaker

* 1976 års riksdagsval medförde att SAP efter 44 år vid regeringsmakten tvingades lämna över ministerposterna till de tre borgerliga partierna.

Bakom regeringsväxlingen låg en minskning av andelen socialdemokratiska väljare från 43,4 till 42,7 procent, dvs en nedgång på 0,7 procent. Det rör sig således om marginella förskjutningar i väljarkåren.

En analys av valsiffrorna get vidare vid handen att SAP knappast har tappat några röster bland sina stamväljare —industriarbetarna har förblivit det socialdemokratiska partiet trogna.

SAP:s valförlust beror istället på att väljare ur mellanskikten övergett partiet och på att SAP inte varit förmöget att attrahera de breda ungdomsskikt som i år för första gången gick till val. Resultaten från årets skolval är ett annat klart uttryck för detta.

* De omedelbara och konjunkturella orsakerna till det socialdemokratiska valnederlaget är inte svåra att ange. Det är också framför allt dem som den socialdemokratiska pressen tagit fram under eftervalsdebatten.

När SAP under våren dalade ner till 38,5 procent i Sifos opinionsundersökningar var det med största säkerhet en direkt reaktion på alla de ”affärer” och ”skandalen> som under loppet av ett halvår dessförinnan duggat tätt — från Hoffa Erikssons resa till Kanarieöarna och Gunnar Strängs skumraskaffärer i Gamla stan till Astrid Lindgrens sagoskriverier i Expressen.

För dem som då, vid tiden för Sifos undersökningar, flydde det socialdemokratiska partiet — liksom för många av dem som den 19 september tog ett steg högerut från SAP — var dessa ”affärer” och ”skandaler” inte enstaka misstag i det socialdemokratiska regerandet. Det blev bara några exempel på den byråkratism och maktfullkomlighet som nära ett halvt sekels socialdemokratiskt styre skapat.

De borgerliga partierna lyckades skickligt utnyttja detta missnöje med socialdemokratin i sin kampanj mot ”ofrihetens Meidnerland”. Denna borgerliga offensiv, framburen av framför allt Moderaterna och Folkpartiet — och kompletterad av Centerns decentraliseringsmyter och ”kategoriska” nej till kärnkraft — föll i god jord hos vissa mellanskiktsgrupper och förstagångsväljare.

Den gjorde detta så mycket lättare som den socialdemokratiska rörelsen var oförmögen att gå till motoffensiv. Ända intill valspurten hade den socialdemokratiska ledningen svårt att bestämma vilken taktik och vilken inriktning på valarbetet som skulle dominera.

Resultatet blev en kluvenhet, framför allt mellan LO:s och SAP:s kampanjer, och en tvehågsenhet hos stora delar av den socialdemokratiska valarbetarkåren. Inte förrän under de allra sista veckorna innan valet lyckades socialdemokratin få styrfart på sin kampanj. Det var när diskussionen i allt högre grad kom att gälla de båda regeringsalternativen. Under parollen ”för en löntagarregering” lyckades då SAP och LO hitta ett enande tema samtidigt som de kunde peka på de borgerliga partiernas splittring i fråga efter fråga.

Det gav den socialdemokratiska skutan ny styrfart och bidrog säkert till att valnederlaget inte blev större än 0,7 procent. Men det var ingen motoffensiv värd namnet — därtill var SAP-ledningen fullständigt oförmögen.

* Det socialdemokratiska valnederlaget var resultatet av marginella förskjutningar i väljarkåren. Den fanflykt som ägt rum från SAP är inte något utslag av något ökat missnöje i bred skala med hela den socialdemokratiska politiken utan mer ett missnöje med vissa delar av den, t ex kärnkrafts-politiken och en ökad byråkratism.

Det är därför fullt möjligt att en annan valtaktisk uppläggning från socialdemokratins sida, vissa förändringar i argumenteringen och en större konsekvens och enhetlighet i den socialdemokratiska valrörelsen, hade kunnat säkra ett fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav.

Det är möjligt, men det säger ändå väldigt lite om de grundläggande politiska tendenserna i samhället. Ty faktum är att SAP:s valnederlag 1976 bara är ett i en rad valnederlag under senare tid. Bakslaget 1976 följer ju på de 1970 och 1973. Denna utveckling låter sig inte förklaras med det ena eller andra taktiska misstaget, utan enbart utifrån en analys av de grundläggande dragen i den socialdemokratiska politiken.

* Socialdemokratins tillbakagång har skett trots att förändringarna i den sociala klasstrukturen tvärtom borde ha gynnat ett politiskt parti som säger sig utgå från de lönearbetandes intressen.

Andelen lönearbetare av befolkningen som helhet har ju ökat fortlöpande. Hundratusentals egendomsägande småborgare har stampats ur produktionen och fått rätta in sig i ledet bland de som tvingas sälja sin arbetskraft. Andelen förvärvsarbetande kvinnor har stigit från 55 procent till 68 procent de senaste tio åren.

Att socialdemokratin trots denna förändring i samhällets sociala skiktning inte ens lyckats behålla sina parlamentariska ställningar kan enbart förklaras utifrån de grundläggande dragen i socialdemokratins reformism och de svårigheter det sen-kapitalistiska samhället sätter upp för en framgångsrik reformistisk politik.

De socialdemokratiska eftervalsdebattörerna har konstaterat att det blåser en högervind i samhället. När de ska förklara varför den blåser har de då som regel förlagt orsaken utanför det socialdemokratiska partiet.

För dem har ”samhällsomvandlingen”, ”strukturrationaliseringarna”, de ”nya bostadsområdena” osv varit boven i dramat. De glömmer då vem som bär det politiska ansvaret för denna utveckling och varför denna utveckling givit Bohmans och inte Palmes unga garde luft under vingarna. Det är socialdemokratin som genom sin tillväxtideologi och 44-åriga regeringsinnehav närt de krafter som drivit fram en inomkapitalistisk ”samhällsomvandling”, kapitalistiska ”strukturrationaliseringan” och uppbyggnaden av ”de nya bostadsområdena” som bär ”den nya individualismens” omisskännliga märke. Och de har gjort det samtidigt som de har byråkratiserat och passiviserat den rörelse som en gång bar fram den socialdemokratiska ledningen till regeringsmakten.

Denna utveckling visar att det är omöjligt att förena förvaltandet av borgarklassens statsapparat med bibehållandet av en aktiv massrörelse inom arbetarklassen och andra närstående skikt. Speciellt när förvaltandet tenderar att ständigt komma i konflikt med de dagliga och näraliggande intressena hos de skikt man åberopar sig på.

* De borgerliga partiernas valseger är inte resultatet av ett politiskt alternativ som entusiasmerat och aktiverat breda grupper i samhället. Det är inte på detta plan som man kan söka orsaken till att borgarpartierna vann valet 1976.

Den måste i stället sökas i samma faktorer som legat till grund för socialdemokraternas förlust. Borgarpartierna har helt enkelt kunnat utnyttja socialdemokratins svaghet. Men de var tvungna att utnyttja den — den var inte given.

För att kunna vinna var de tvungna att lyckas med detta:

— De måste mer än tidigare kunna framstå som regeringsdugliga — trots särskiljande åsikter i en rad frågar.

Genom sin offensiva kampanj lyckades de dra bort uppmärksamheten från sin egen splittring i ”sakfrågorna” och ge större eftertryck åt sin ”enighet på ett principiellt plan”. Och i samma mån som de lyckades med detta i början av valrörelsen via sina kampanjer mot den ”odemokratiska socialismen”, försvårade de för socialdemokraterna att utnyttja den borgerliga oenigheten för att peka på det bräckliga underlaget för en borgerlig regering.

— De var tvungna att lyckas med att framställa sig själva som sociala reformpartier för större delen av valmanskåren.

Ett uttryck för det är Moderaternas politik — de måste i allt högre grad, ju mer valkampanjen led mot sitt slut, foga in sig i detta mönster och hålla god min i elakt spel. (m) tvingades att bit för bit tona ned sin profilerade högerpolitik och luta sig mot mittenpartierna.

En annan taktisk uppläggning hade allvarligt skadat de tre partiernas trovärdighet som koalitionspartners.

Här hade borgarpartierna också god hjälp av två faktorer. som de inte själva kunde kontrollera.

För det första: socialdemokratins politik. De hade att möta ett socialdemokratiskt parti, som inte kunde göra anspråk

på att ensamt bära fram några nydanande och omfattande reformer. Den enda reform av det slaget som SAP skulle ha kunnat plädera för — LO-fonderna — valde det av naturliga skäl att avstå ifrån.

Den andra faktor som spelade borgarpartierna i händerna var det objektiva förhållandet att en stor del av dagens väljarkår inte har något levande minne av gångna tiders strider och gångna tiders borgerliga motstånd mot den ena eller andra av de reformer som socialdemokratin tagit på entreprenad.

I och med att borgarpartierna lyckades någorlunda med detta dubbla konststycke så kunde de också fånga upp en hel del av det missnöje som fanns med den socialdemokratiska politiken. Och det så mycket mer som det inte fanns någon effektiv politisk pol på andra sidan SAP som kunde omvandla detta missnöje till aktiv handling för arbetarrörelsens intressen!

II. Den nya borgerliga regeringen — inget strategiskt alternativ

* Den här beskrivningen av borgarpartiernas politik visar också att den nya regeringen inte i grunden representerar något alternativ till den förra socialdemokratiska regeringens politik.

På de avgörande punkterna står de för samma sak. Liksom den socialdemokratiska måste den nuvarande regeringen förankra sin politik i samhällets båda huvudklasser. Den måste föra en samförståndspolitik med löntagarorganisationerna och SAP, vilket begränsar dess manövermarginaler åt höger. Samtidigt har den mycket svårare än den förra att få till stånd ett intimt samarbete med den fackliga byråkratin. Dels på grund av de krafter som trycker på denna från vänster. Dels till följd av kraven från borgarregeringens egen sociala bas, som skapar ett ”mottryck” från höger. Borgarregeringen är helt enkelt klämd mellan två sköldar!

* Tillkomsten av en öppet borgerlig regering uttrycker inte en förändrad strategisk inriktning från borgarklassens sida. Den nya regeringen har att fullfölja samma helhetspolitik som den förra.

Det betyder inte att det inte finns skillnader mellan de två regeringarna. Låt oss peka på några av dessa.

Den nya regeringen har redan visat sig mer beredd än den gamla att tillmötesgå vissa av småföretagarnas krav på förbättringar — till exempel kraven på skattelättnader och ökade möjligheter att få kredit.

Regeringen har utlovat sänkta marginalskatter i högre inkomstlägen. Den har sagt nej till statliga representanter i företagens styrelser, till LO-fonderna och den håller fast vid sina lottsegrar om medbestämmandelagen.

Till detta skall läggas otvetydiga ideologiska förskjutningar, som den nye socialministerns tilläggsdirektiv till den statliga utredning som ska utreda ”behovet av tvångsåtgärder” inom socialpolitiken, en del nyansskillnader v g utrikespolitiken etc. Men det är än så länge fråga om skillnader inom ramen för samma huvudsakliga kurs som den förra regeringen följde. Det kanske man kan visa bäst genom att ta upp några av de övergripande problem som den nya regeringen har att tackla

— De växande strukturella problemen för de kapitalistiska företagen leder till en hårdnande inställning från borgarklassens sida till ökade kostnader för arbetskraften, till den fackliga militansen på arbetarhåll och till en fortsatt expansion av de offentliga utgifterna i samma takt som under det senaste decenniet. Allt detta leder också till ökade krav på myndigheterna om åtgärder som stödjer det privata kapitalet.

En socialdemokratisk regering hade skiljt sig från en borgerlig när det gäller en del av formerna för det statliga ingripandet i ekonomin, omfattningen och fördelningen av de statliga subventionerna till privatkapitalet, men inte när det gäller det övergripande målet för detta stöd.

Det finns vidare skillnader mellan den förra socialdemokratiska och den nya borgerliga regeringen då det gäller den offentliga sektorns roll och var den ska byggas ut, men det är fortfarande begränsade skillnader. En socialdemokratisk regering nu efter valet hade inte kunnat göra en regeringsdeklaration som på denna punkt avvikit i någon högre grad från den som den öppet borgerliga regeringen lagt fram.

— Under de senaste åren har vi på det arbetsmarknadspolitiska området sett ökade spänningar mellan å ena sidan kapitalister, högre tjänstemän och borgerligt intellektuella och å den andra den socialdemokratiska byråkratin.

Dessa borgerliga grupper har i ökad utsträckning motsatt sig vissa former av statliga ingrepp och nya lagförslag. Antingen för att de stått i strid med olika kapitalgruppers intressen som dessa har upplevt dem — eller därför att de inte har ansetts vara tillräckligt långtgående. Men lika ofta har det varit för att de skulle innehålla ”en farlig dynamik”. De skulle kunna ”uppmuntra en militant facklig kamp alldeles i onödan”.

Här finns det utan tvekan en del verkliga motsättningar.

Men också kapitalets män och kvinnor — för att inte tala om de borgerliga politikerna — har länge haft klart för sig att det krävs en modernisering av klasslagarna, nya instrument för klassamarbetspolitiken som är bättre anpassade till de rådande styrkeförhållandena och vissa eftergifter till den fackliga byråkratin för att garantera lugn på arbetsmarknaden och en ökad kapitaltillförsel med de fackliga ledningarnas medverkan. Deras invändningar gäller inte grundvalen för de nya lagförslagen, utan att socialdemokraterna på vissa punkter har gått för långt och att dess förslag varit alltför anpassade till de särskilda behoven hos den fackliga byråkratin.

— Den nya borgerliga regeringen annonserar i sin regeringsdeklaration att den har en större förståelse för polisens krav än den förra. Och det är sant att det finns en starkare ideologisk markering från den nuvarande än från den förra regeringen av varför ”det krävs en upprustning av våldsapparaten”.

Men den ideologiska förskjutningen ska ses mot bakgrund av den internationellt sett enastående upprustning av våldsmaskineriet, som den socialdemokratiska regeringen stått för!

— Inför den förestående avtalsrörelsen har den nya regeringens talesmän gått ut och uppfordrat till återhållsamhet och ”samhällsekonomiskt ansvar” i lönekraven.

Men de har gjort det i termer som är nära nog identiska med dem som förre finansministern Gunnar Sträng gav uttryck för så sent som den 21 augusti i år — för att inte tala om vad LO-ledningen hade att säga i den riktningen i våras, då den varnade för ”överdrivna förväntningar” inför vad som komma skulle.

Dessutom har industriministern, arbetsmarknadsministern och andra varit snabba att försäkra de fackliga ledningarna om sin djupt kända vilja till ett ”förtroendefullt samarbete byggt på ömsesidig respekt”.

Det är i förhållande till den stora överensstämmelsen på alla dessa punkter som man ska se skillnaderna mellan den gamla och den nya regeringens program.

III. En svag regering

* Skillnaderna i program mellan en socialdemokratisk regering (om den suttit kvar) och den nuvarande regeringen är begränsade. Men det säger i sig inte så mycket om de olika regeringarnas funktion och deras förmåga att sätta detta program i verket.

Den nuvarande regeringen har en mer heterogen bas och ett mer heterogent väljarunderlag än den förra.

Den måste svara mot intressena hos ett brett spektrum av samhällsgrupper med allt vad de representerar av olika intressen i konkreta frågor.

Den byggs upp av tre partier, tre komponenter, som var för sig står för olika program i många ”sakfrågor”.

Den har ingen erfarenhet av att regera och överlag sämre kanaler till opinionsbildande grupper i samhället än vad den förra regeringen hade.

Den har sämre förbindelser med de fackliga organisationerna, samtidigt som den är intensivt medveten om att den idag inte kan regera ”på tvärs” mot de fackliga ledningarna.

Dessutom kommer den borgerliga regeringen till stånd i en samhällelig situation som kännetecknas av växande ekonomiska problem och en ökad politisk polarisering.

Den har att tackla ekonomiska svårigheter som framstår som mer akuta nu än under den förra regeringen och som är besvärligare än någonsin under efterkrigstiden. Det gäller t ex krisen inom flera branscher, framför allt inom stål, där nedskärningar och arbetslöshet hotar på många orter.

Den nya regeringen har inte skapat dessa problem — en socialdemokratisk regering skulle ha ställts inför precis samma svårigheter. Men de lösningar som föreslås är inte exakt desamma. Och det faktum att socialdemokraterna nu slipper ta det direkta ansvaret för den svenska exportindustrins problem och kapitalismens behov av en räntabilisering av den offentliga
sektorn — det kommer att gynna socialdemokratin framöver.

Den borgerliga regeringen har skapat ökade förväntningar inom olika mer eller mindre reaktionära borgerliga grupper, till exempel på företagarhåll. Den har objektivt stimulerat dem att aktivera sig för sina krav — uppenbarligen i förhoppningen att den nya regeringen kommer att lägga om kursen mycket kraftigt jämfört med den förra.

Om den nya regeringen skall kunna leva upp till sin regeringsdeklaration och sin uttalade försäkran om en regeringspolitik

”i det stora folkflertalets intressen” — ja, om den överhuvudtaget ska kunna fortsätta att regera — då måste den komma många av dessa förväntningar på skam.

Utgångsläget för kampen i samhället framöver är relativt positivt när det gäller vissa objektiva villkor — i synnerhet gäller det för den fackliga kampen.

Arbetslöshetssiffrorna är förhållandevis låga och hotet om att bli ställd på bar backe är mycket mindre i Sverige än i det stora flertalet europeiska länder. Samtidigt är den öppna repressionen fortfarande mycket selektiv. Kampviljan och kampförmågan är på uppgång.

Regeringsskiftet och SAF:s avtalsutspel har också lossat en del av spärrarna för en ökad aktivitet inom de fackliga leden. Den socialdemokratiska ledningen kan inte längre köpa återhållsamhet med hänvisning till kommande lagförslag och möjligheter till lagstiftning mot tredskande arbetsköpare. Den kan inte hindra en viss ”politisk hämndlystnad”, där fackliga aktivister ser t ex avtalsförhandlingarna som ett tillfälle att ”ge borgarna betalt för gammal ost”.

Situationen innebär att de kommande avtalsförhandlingarna skulle kunna ges en mer uttalad politisk dimension än tidigare. Olika försök från fackligt hål' att väcka opinion mot SAF:s avtalsutspel, t ex genom demonstrationen i Stockholm den 4 december visar hur avtalsrörelsen aktualiserar motsättningar på den nationella politiska scenen. Det gäller den ekonomiska politiken, men också lagstiftningen i sociala frågor, arbetslösheten och jämställdheten mellan kvinnor och män.

Men när man säger att kampviljan och kampförmågan är på uppgång bör det också sägas att det gäller den fackliga aktiviteten kring vissa näraliggande problem.

Och man måste tillägga att i den period vi är inne i så kommer en militans som enbart rör omedelbara fackliga krav att visa sig alltmer otillräcklig. Det kommer alltmer att krävas politiska svar på de politiska problemen.

Den långtgående byråkratiseringen av arbetarrörelsen utgör ett utomordentligt hinder för att de möjligheter som avtalsrörelsen objektivt ger ska kunna utnyttjas av den fackliga rörelsen.

Återigen kan FCO-demonstrationen få tjäna som exempel. SAP- och FCO-ledningarna har här uppenbarligen varit ovilliga till mer effektiva mobiliseringar av sina medlemmar på gatorna.

SAP stödde t ex inte ens demonstrationen. Hade SAP gjort det skulle det ha understrukit kraven på facklig och politisk enhet och utgjort en ytterligare stimulans till att knyta samman den fackliga kampen med en politisk kamp mot arbetsköparna och borgarregeringen. Och det även om SAP:s stöd till manifestationen naturligtvis hade varit ett stöd med alla tänkbara reservationer!

* Den borgerliga regeringen har alltså många svaga punkter som kommer att slå igenom i det här ekonomiska och politiska läget. Det som främst ligger den i fatet är dess avsaknad av en organisk förbindelse med de fackliga organisationerna.

Den måste utifrån försöka förankra en borgerlig politik, vilket naturligtvis är mycket svårare än att, som socialdemokraterna, göra det som en del av arbetarrörelsen — och det även om denna politik i sina huvuddrag skulle vara densamma i de två fallen!

Den borgerliga regeringen är en svag regering som kläms mellan de båda huvudklasserna i samhället. Det gör det sannolikt att regeringssamarbetet så småningom kommer att luckras upp. Och i takt med det kommer den socialdemokratiska byråkratin att kunna återvinna förtroendet hos de mellanskiktsgrupper och de ungdomsväljare som flytt partiet under de senaste valen. Det talar för en klar socialdemokratisk valseger i nästa val — såvida inte några nya oförutsedda faktorer inträffar.

Till höger om regeringen kommer pressen att öka i form av krav på hårdare tag mot delar av fackföreningsrörelsen, en tuffare attityd gentemot andra kämpande grupper i samhället och en mer kraftfull regeringspolitik över huvud taget. Vissa ingredienser i den traditionella svenska klassamarbetspolitiken ifrågasätts. I SAF:s krav på lönestopp och social nedrustning och dess angrepp mot fackföreningsrörelsen ser vi idag tendenser åt det hållet.

Men också andra tendenser kommer att göra sig gällande bland anhängarna till den borgerliga regeringen. Det är inom grupper som kräver en bredare politisk bas och en starkare' parlamentarisk förankring för regeringen.

Bland dessa grupper i politikens ”mittfält” kommer kraven på en koalitionsregering mellan i första hand folkpartiet och det socialdemokratiska partiet att öka.

IV. Socialdemokratin efter valet

* I och med att de borgerliga partierna nu går från opposition till regering så minskar deras manöverutrymme. Men socialdemokraternas ökar nu när de inte behöver ta ett direkt ansvar för statsapparaten i regeringsställning.

De har möjlighet att handla friare, samtidigt som de får svårare att inordna den samhälleliga kampen i traditionella, parlamentariska banor.

Formellt finns det större förutsättningar för en radikalisering av SAP:s politik, nu när det befinner sig i opposition. Men den socialdemokratiska byråkratins karaktär — dess socialt privilegierade ställning, dess förankring i parlamentariska organ och andra utskott på statsapparaten och de byråkratiska särintressen som följer av denna sociala ställning — utgör ett avgörande hinder för någon verklig kursändring.

Den socialdemokratiska byråkratins främsta målsättning är och förblir att få en majoritet i nästa parlamentariska val. Den kommer att skärpa sin hållning till den borgerliga regeringen och det den står för endast i den utsträckning som det är nödvändigt för att den ska kunna framstå som en effektivare regeringsbildare än de borgerliga partierna.

Det utesluter inte vissa ”radikala” ideologiska framstötar, en svulstigare retorik och en del skarpa taktiska utspel för att utnyttja borgarpartiernas svagheter. Partiledningen kan ju inte förhålla sig likgiltig till ett ökat tryck underifrån, från dess arbetarbas. För att bibehålla kontrollen över ”rörelsen” måste den ta hänsyn till utbredda krav på en radikalare politik och besvara dem med en del egna initiativ.

I synnerhet den fackliga utlöparen av den socialdemokratiska ledningen kommer att tvingas till en del åtgärder i den riktningen. Men den gör det då i perspektivet av att suga upp missnöjet och integrera kampviljan i ”lugna och ansvariga banor”. Det gäller att inte förväxla sådana manövrer med en förändrad kursriktning.

* Om perspektivet framöver är en fortsatt radikalisering och aktivering av grupper av lönearbetar och studerande ungdomar — så är det en process som kommer att förlöpa på flera olika nivåer.. .

Det kommer till exempel att leda till en ytterligare ökning av antalet medlemmar i de fackliga organisationerna, utan att de som ansluter sig för den skull behöver ha några särskilda politiska syften med det. Vad de däremot börjar uppleva — genom sina egna erfarenheter — är behovet av något organisatoriskt instrument över huvud taget, och de söker sig då till de som ”finns till hands”. Den fackliga organisationsgraden är visserligen också idag ovanligt hög i Sverige internationellt sett, men vissa förbund släpar efter andra, i synnerhet när det gäller utlandsfödda arbetare och kvinnor.

Vi kommer också att få se en ökad uppslutning bakom de fackliga organisationerna och en ökad militans inom dem, en tendens till att fler arbetare aktiverar sig för sina fackliga intressen.

* Vad kommer då att äga rum på den politiska nivån? Hittills har det varit så att ett ökat politiskt intresse från olika arbetargruppers sida i första hand har kommit till uttryck inom fackföreningsrörelsen.

De fackliga organisationernas större närhet till arbetarbasen, deras relativa självständighet från det ineffektiva parlamentariska tröskandet — samtidigt som de upprätthåller en egen allsidig politisk verksamhet — har bäddat för det.

Det finns ingen anledning att anta att förhållandena kommer att bli annorlunda i framtiden - att den dominerande tendensen skulle bli att ett ökat politiskt intresse inom arbetarleden i första hand skulle komma att kanaliseras inom ett eller annat arbetarparti.

Vad som däremot kommer att kunna hända är att antalet arbetare som börjar intressera sig för politik ökar — och med det också det antal arbetare som söker sig till något arbetarparti dessutom. Åtminstone i absoluta tal!

I första hand kommer antagligen en sådan rekrytering att ske till det socialdemokratiska partiet — och där sådana grundorganisationer som har bäst förankring nedåt.

Samtidigt kommer vi antagligen att få se ökade spänningar mellan olika politiska tendenser inom fackföreningsrörelsen, inklusive en på sikt mer markerad vänstersocialdemokratisk strömning.

* En ökad aktivitet i hela samhället och det nya läge som socialdemokratin befinner sig i efter valet kommer framöver att kunna leda till vissa politiska förskjutningar inom socialdemokratin.

Förutsättningarna för en ideologisk debatt inom SAP, i kvinnoförbundet, SSU och bland andra socialdemokratiska grupper, som kulturarbetarna, kommer att bli bättre. I den debatten kommer också vänstersocialdemokratiska kärnor — och på sikt strömningar — att kunna göra sig mer gällande än tidigare.

Det hittills så starka trycket på ”rättning i leden” — bl a med argumentet att man inte bör riskera en socialdemokratisk valförlust bara därför att några vill lufta sina aggressioner — kommer inte att kunna ha samma genomslagskraft som tidigare. ”Det har ju visat sig att det inte hjälpte att hålla tyst, att vara så självförnekande lojal — är inte felet i själva verket att socialdemokratin hittills varit alltför sluten, för defensiv, för undfallande...?” — det är en typ av argument som har lättare att slå igenom nu efter valet. Och det kommer oundvikligen att få en del konsekvenser.

Den socialdemokratiska vänstern är än så länge mycket svag. Hit kan vi framför allt räkna olika vänstersocialdemokratiska grupper, bl a en del SSU-klubbar, som arbetar inom den fackliga rörelsen, vidare grupper som är organiserade i föreningen Socialistisk Debatt och runt tidningen Socialistiskt Forum, liksom Offensivgruppen.

Sådana grupper kan politiskt karaktäriseras som avancerade reformister som diskuterar i termer av antikapitalistiska helhetslösningar.

De är dock långt ifrån politiskt homogena. Framför allt varierar graden av aktivt och organiserat oppositionellt arbete gentemot den socialdemokratiska ledningen och tron på vad man kan åstadkomma med partiet.

I det fackliga arbetet kommer oppositionen främst till uttryck genom radikala motioner till olika förbundskongresser, och i uttalanden till fackklubbar. Den anti-kärnkraftsgrupp som nyligen bildats av radikala socialdemokrater är ett annat exempel på försök till ett mer uttalat oppositionellt arbete.

Som vi nämnde tidigare ligger det närmast till hands för de flesta arbetargrupper att uttrycka sina politiska intressen via fackföreningarna, men det betyder också ibland att de dras med i SSU genom den organisatoriska och politiska samverkan mellan facket och lokala SSU-klubbar.

Om det kommer till stånd en parallell utveckling framöver så att vänstersocialdemokratiska grupperingar stärks både inom fackföreningsrörelsen och inom olika socialdemokratiska organisationer, då ökar också förutsättningarna för en samverkan mellan vänstersocialdemokrater på ömse håll.

* Vi har avsiktligt uttryckt oss mycket försiktigt i det tidigare. De möjligheter vi dragit fram är just till stor del möjliga tendenser i den ena eller andra riktningen, men vad som exakt kommer att inträffa beror på hur samspelet mellan objektiva och subjektiva faktorer kommer att gestalta sig.

Förutsättningarna för att det t ex imorgon skall uppkomma en verklig vänstersocialdemokratisk strömning inom socialdemokratin ligger delvis i den objektiva samhällsutvecklingen. Det är uppenbart att en djup ekonomisk kris inom sådana branscher som är centrala för den svenska ekonomin eller en djupgående regeringskris kommer att verka politiserande och aktiverande. Detsamma gäller för en utvecklad revolutionär kris i södra Europa. En sådan kommer att få betydelsefulla effekter inom den svenska arbetarrörelsen.

Men lika viktigt är det om de vänstersocialdemokrater som idag finns inom de socialdemokratiska organisationerna och inom fackföreningsrörelsen kommer att kunna ta vara på de olika möjligheterna att ”ta sig ton”, om den intoleranta socialdemokratiska ledningen ger dem den möjligheten, om revolutionära strömningar verkligen förmår utnyttja ett ökat utrymme för en dialog med dem och om dessa revolutionärer kan få till stånd en enhet i handling i centrala frågor som också omfattar grupper som står under socialdemokratiskt inflytande.

* Den kommande perioden kommer alltså att kunna leda till förändringar på flera olika nivåer: en ökad anslutning och aktivering i de fackliga organisationerna och andra organisationer som avspeglar vissa omedelbara materiella behov, en ökad anslutning till de socialdemokratiska organisationerna, vänstertendenser inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen och en större öppenhet bland dem för mer grundläggande diskussioner om den reformistiska politikens mål och medel.

Det är med detta i bakhuvudet som vi måste upprätthålla distinktionen mellan den socialdemokratiska ledningens politik och reformismen över huvud taget, mellan SAP-ledningens grepp över ”rörelsen” och reformismens grepp över de lönearbetande massorna.

Hela denna komplicerade process kommer sannolikt att ge upphov till ökade — och positiva — spänningar inom de socialdemokratiska organisationerna, och mellan den socialdemokratiska ledningen och radikala grupper mer eller mindre utanför dess kontroll. Vad dessa spänningar kommer att resultera i, i vad mån organisationer till vänster om SAP kommer att kunna stärka sin ställning, beror framför allt på hur de själva agerar i den nya situationen.

För vår del betyder det att vi måste förfina analysen av reformismen, den socialdemokratiska rörelsen och klassmedvetenhetens utveckling och precisera en användbar taktik gentemot socialdemokratin och andra strömningar till vänster om den.

V. VPK efter valet

* Den vänster som idag finns inom socialdemokratin har inte förmått erbjuda någon alternativ linje till partiledningens. Den har fungerat som vänsteralibi för den och försökt fösa på den i radikalare riktning.

Naturligtvis finns det mäktiga historiska orsaker till detta. Den socialdemokratiska ledningen har t ex länge haft framgång i sin strävan att förankra sin politik i samhällets båda huvudklasser. Efterkrigstidens ekonomiska expansion ger huvudförklaringen till detta. Som vi har sett kommer det inte att bli lika lätt framöver.

Men också avsaknaden av en politisk pol till vänster om socialdemokratin har betytt mycket i det sammanhanget och det i sin tur kan härledas ur Vpk:s roll.

Vpk har aldrig lyckats utgöra ett trovärdigt politiskt och organisatoriskt alternativ för de breda grupper som dominerats av socialdemokratin och socialdemokratismen. Visserligen har Vpk traditionellt stått för många bra omedelbara krav där det ibland också har funnits en resonansbotten bland socialdemokratiska arbetare — i synnerhet under perioder då den socialdemokratiska ledningen har fört en extrem högerpolitik.

Men Vpk har ändå aldrig kunnat motivera partiets särskilda existens på ett sätt som skulle kunna vara förtroendeingivande för massan av svenska arbetare. Partiet har inte kunnat fungera som ett gripbart helhetsalternativ till SAP.

Också här ligger naturligtvis en del av förklaringen i de materiella förhållanden partiet har haft att verka i. Men det räcker inte som förklaring.

Dess historiska rötter i stalinismens förtryck, dess ideologiska barlast, dess avsaknad av strategi för masskampen, dess manipulativa enhetstaktik, dess politiska opportunism gentemot socialdemokratin samt dess byråkratiska uppbyggnad och funktionssätt — allt detta har gjort partiet oförmöget att ta vara på de möjligheter som trots allt yppat sig gång efter annan. Allt detta måste tas in i förklaringen av varför Vpk aldrig förmått stärka sin ställning kvalitativt i förhållande till socialdemokratin.

* Vpk-ledningens politiska projekt har länge varit och är fortfarande att försöka driva socialdemokratin till vänster i hopp om att uppnå ett organiserat vänsterblock i parlamentet. Det finns en rad orsaker till att Vpk inte har lyckats med detta under den gångna perioden.

Socialdemokratin har tvärtemot Vpk:s intentioner dragit sig åt mitten. För SAP har det varit viktigare att söka samarbete med mittenpartierna, främst då folkpartiet, än att organisera ett block tillsammans med Vpk. Detta hänger samman med den hårda yttre linje som socialdemokratin av hävd haft gentemot organisationer till vänster om dem, även om stödet från Vpk alltid ingått som en beräknad del i SAP:s parlamentariska taktik.

Att upprätta ett öppet och organiserat samarbete med Vpk har SAP-ledningen som regel bedömt som alltför riskabelt, både i förhållande till viktiga väljargrupper ur mellanskikten och i förhållande till delar av industriarbetarklassen. Den radikalisering som Vpk genomgått de senaste åren har förstärkt dessa skäl hos den socialdemokratiska ledningen.

Vpk självt har varit oförmöget att av egen kraft driva SAP till vänster och in i ett organiserat samarbete. Orsakerna till det tog vi upp tidigare.

* Vilka möjligheter har då Vpk att utnyttja den nya politiska situationen? De objektiva förutsättningarna för Vpk-ledningens politiska projekt borde vara större nu än tidigare.

Genom tillkomsten av den öppet borgerliga regeringen drivs socialdemokratin med nödvändighet in i ett annat förhållande till sina tidigare samarbetspartners i riksdagen. Av bl a den orsaken borde Vpk-ledningens intentioner få större möjligheter att förverkligas. Men samma faktorer som tidigare lade hinder i vägen för partiets projekt finns fortfarande kvar.

Socialdemokratin stängde visserligen inte dörren helt när Vpk-ledningen nyligen gjorde en invit till enhetsarbete i opposition, men det finns å andra sidan inte något som tyder på att SAP-ledningen är beredd till att upprätta ett organiserat vänsterblock med Vpk. SAP-ledningens mål är i stället att återigen kunna bilda en egen regering, fast med starkare parlamentariskt underlag än den förra. I den strategin finns det inte plats för någon annan form av stöd ifrån Vpk än den som SAP fått under tidigare regeringsbildningar.

Under den kommande perioden kommer inte heller Vpk att kunna hindra denna utveckling av SAP-ledningens politik.

Vpk-ledningens grundläggande politiska projekt förblir därför lika utopiskt som tidigare. Däremot kan den nya situationen ge Vpk ökade möjligheter att stärka sitt inflytande på basplanet, på arbetsplatserna och i olika massrörelser.

I den balans mellan parlamentariskt och utomparlamentariskt arbete som Vpk-ledningen alltid måste upprätta kommer tyngdpunkten nu gradvis att förskjutas mot ett ökat arbete utanför parlamentet.

Partiet kommer i ökad utsträckning att aktivera sitt arbete på arbetsplatser och i olika massorganisationer. Det kommer mer och mer att ta egna initiativ i fackföreningarna osv. Allt detta gör Vpk utifrån en medveten uppfattning om att det idag finns större möjligheter att nå socialdemokratiska arbetare med en vänsterpolitik.

Vpk:s inre stridigheter, politiska oklarheter och felaktigheter och dess byråkratiska funktionssätt lägger dock nu som förr stora hinder i vägen för partiet i dess umgänge med socialdemokratiska arbetare.

* Denna förskjutning i Vpk:s politiska praktik svarar väl mot den politik som representeras av falangen kring Jörn Svensson, och den svarar bättre mot förväntningarna hos de radikala grupperna, framför allt hos de ungdomar som Vpk rekryterat de senaste åren och som själva är förankrade i olika former av massarbete — på arbetsplatserna, i Chilekommittén och i miljörörelser.

Men denna gradvisa förskjutning i Vpk:s praktik kommer likväl inte att helt tillfredsställa vare sig dessa grupper eller falangen kring Jörn Svensson.

Den senare vill gå snabbare fram — dock utan att i grunden förändra Vpk:s politiska strategi — då det gäller avskiljningen från Flammiterna och en mer uttalat kritisk hållning till regimerna i öst.

De förra befinner sig dessutom — i kraft av sin förankring i ett utomparlamentariskt massarbete — i mer eller mindre medveten motsättning till partiets traditionella, reformistiska inriktning.

Allt detta pekar mot samma slutsats: den förskjutning vi idag kan se i Vpk:s politiska arbete löser på intet sätt de motsättningar som finns inom partiet. Tvärtom skärper den dessa och skapar förutsättningar för en vidgad politisk debatt.

För revolutionära marxister ger både denna förskjutning mot ett ökat utomparlamentariskt arbete och denna vidgade debatt större möjligheter till ett enhetsarbete och en dialog med Vpk och grupper i partiet.

* Vpk:s tillgång i förhållande till organisationer till vänster om partiet, t ex KAF, är dess nationella roll, bl a i de parlamentariska församlingarna, och' dess bredare sociala bas.

Partiets svaghet är dess politiska brister, dess enhetstaktik och dess byråkratiska funktionssätt.

Vpk kan därför fortfarande bara i begränsad utsträckning tjäna som inspirationskälla, som en referenspunkt, för de radikala kritiker som växer fram inom de socialdemokratiska organisationerna och inom fackföreningsrörelsen.

KAF har naturligtvis en mycket mer marginell nationell ställning än Vpk och en mycket svagare social bas. Detta utgångsläge tillsammans med alla andra objektiva svårigheter är hinder i vägen för en snabb expansion.

Men KAF har samtidigt i det långa loppet större förutsättningar att bidra till en politisering av kampberedda grupper i samhället och att närma sig politiserade skikt som står under socialdemokratiskt inflytande.

Men dessa förutsättningar kommer vi inte att kunna utnyttja utan mycket medvetna insatser, dels när det gäller korrekta politiska lösningar på konkreta problem, dels då det gäller att förankra dessa lösningar genom en riktig enhetstaktik.

VI. Några taktiska slutsatser av det nya läge som uppstått efter valet

* Tidigare beskrev vi några aspekter av den radikaliseringsprocess som kommer att utvecklas framöver. Rent allmänt kan vi säga att uppgiften då blir: att bidra till en ökad anslutning till de fackliga organisationerna och överhuvudtaget till organisationer som möjliggör ett verkligt massarbete; att stimulera en ökad aktivitet inom ramen för dem; att uppmuntra tendenser till politisering och till ifrågasättande av den politik som den socialdemokratiska byråkratin står för i tanke och handling och att göra allt som står i vår makt för att bidra till uppbygget av ett revolutionärt kommunistiskt massparti.

Så allmänt formulerade innebär de här uppgifterna inget nytt. De övergripande målen för vårt arbete förändras inte av valutgången. Det är inte nya programmatiska svar som krävs i det läge som uppstått efter valet. Den helhetsparoll som vi ställt upp för vårt arbete — För en demokratisk och kämpande arbetarrörelse — rubbas inte.

Däremot innebär valutgången och det politiska läge som uppstått efter SAP:s nederlag att förutsättningarna för massarbetet inte ser ut på samma sätt som före valet. Vi måste alltså undersöka hur vårt arbete påverkas av valutgången. Då är det framför allt tre problem av taktisk natur som står i förgrunden:

Hur skall vi förhålla oss till den nya borgerliga regeringen? Inte ur programmatisk synvinkel: vår karakterisering av den nuvarande regeringen skiljer sig inte från vår karakterisering av den förra — att det rör sig om en borgerlig regering, som förvaltar den existerande statsapparaten och den kapitalistiska produktionsordningen.

Att den förra socialdemokratiska regeringen hade en arbetarbas och vilade på det dominerande arbetarpartiet — SAP — ändrar ingenting i den grundläggande beskrivningen. Däremot är det just det förhållandet att den nya regeringen till skillnad från den gamla inte vilar på en bas inom arbetarklassen som ger en ny taktisk situation, vilken också kräver nya taktiska svar.

Hur bör vi agera gentemot socialdemokratin och socialdemokratiskt påverkade strömningar?

Vad vi diskuterar här är det allmänna förhållningssättet till socialdemokratin, inte detaljerade anvisningar som gör anspråk på att täcka varje konkret situation. Det rör sig med andra ord om en huvudsaklig orientering.

De exempel vi ger är just exempel, inte någon allomfattande utredning. Den allmänna inriktning vi drar upp får konkretiseras framöver för olika arbetsområden.

Vilken taktik bör vi ha gentemot strömningar till vänster om socialdemokratin.

Att diskutera förhållandet till socialdemokratin men inte relationerna till organisationer och organiserade aktivister till vänster därom skulle ge ett felaktigt perspektiv på villkoren för att kunna nå enhet med socialdemokratiska och socialdemokratiskt påverkade arbetargrupper och grupper av studerande ungdom. Det skulle kunna göra att vi hamnade fel i den praktiska politiken.

Det är dessa taktiska problem — helt avgörande för förbundets arbete framöver — som vi vill diskutera i det här avsnittet, både när det gäller deras effekter på propagandan och på agitationen.

VII. Förhållandet till den borgerliga regeringen

* Regeringsskiftet innebär inte på något sätt en förändring i de grundläggande uppgifter som sammanfattas i parollen ”För en kämpande och demokratisk arbetarrörelse”.

Borgarregeringen kommer — precis som den förra socialdemokratiska regeringen gjorde — att vidta olika åtgärder för att vältra över kostnaderna för kapitalets kris på arbetarklassens axlar.

Bohmans förtäckta varningar för statliga ingrepp i fackföreningarnas förhandlingsrätt i avtalsrörelsen och hotet om momshöjningar, är några antydningar om vad vi kan vänta oss från borgarregeringens sida i form av försök att pressa ner arbetarnas reallöner. Vi kommer också att få se angrepp mot den sociala sektorn. Att regeringen för närvarande inte är beredd att ställa upp bakom SAF:s direkta konfrontationslinje vad gäller sjukförsäkringen, innebär inte att regeringen inte i andra former kommer att kunna undergräva arbetarnas sociala rättigheter — bl a genom en fortsatt åtstramning av resurserna till sjukvården och kollektivtrafiken.

Regeringens arbetarfientliga åtgärder för att hålla den kapitalistiska ekonomin upprätt och arbetsköparnas offensiv i avtalsrörelsen kan bara slås tillbaka av en enad arbetarrörelse som formerar massorna i kamp för sina intressen — utan hänsyn till den borgerliga statens eller kapitalets behov. Att bidra till att rusta arbetarrörelsen för detta är vår uppgift — och i det arbetet står vi i lika oförsonlig motsättning till den socialdemokratiska ledningen som någonsin tidigare.

SAP-ledningen erbjuder de lönearbetande tre år av ”ansvarsfull opposition” — sedan ska borgarregeringen lugnt och stilla ersättas med en ”arbetarregering”. Då ska det åter bli dags för Palme & Co. att äntra taburetterna och börja rensa upp i det elände som borgarna ställt till med under de tre ”förlorade åren”. Allt kan återgå till det ”normala”. Sådan är tanken —och handlingarna blir därefter.

Det blir vår uppgift att i det dagliga arbetet avslöja detta alternativ för vad det är — och på alla sätt bidra till det verkliga alternativet: de breda massornas egen mobilisering för att bemöta attackerna från kapitalet och dess regering. I sista hand betyder det naturligtvis en mobilisering för att sopa undan den regering som står i vägen för arbetarklassens intressen — på samma sätt som de danska arbetarna 1974 blåste bort Hartlingregeringen.

Mot SAP-ledningens parlamentariska skenmanövrer för att så småningom, lugnt och stilla, ta den borgerliga regeringens plats, ställer vi arbetarnas enhetsfront mot kapitalets offensiv — det enda som verkligen kan fälla varje kapitalistisk regering och ersätta den med en regering som i alla avseenden försvarar de arbetande och har deras krav och intressen som plattform.

* Om det ovanstående säger att våra grundläggande uppgifter inte förändrats med regeringsskiftet, säger det i sig ingenting om de taktiska svar vi måste ge i samband med socialdemokratins valnederlag och Fälldin-regeringens tillträde.

Redan några timmar efter socialdemokratins valnederlag markerade Internationalen en förändrad taktik i regeringsfrågan från förbundsledningens sida. Rubriken för Internationalens första sida omedelbart efter valet löd: ”Nu måste vi rusta arbetarrörelsen för att fälla borgarregeringen”.

Det första ledet innebar inget nytt — det var en naturlig uppföljning av den linje som genomsyrat hela valkampanjen för KAF:s del. Men det andra ledet i rubriken uttryckte något som vi inte satt på pränt om den socialdemokratiska regeringen suttit kvar.

Vad är det då som har förändrats? Vad är det som gör att vi nu försöker ta upp regeringsfrågan på ett annat sätt än tidigare?

Låt oss upprepa att det inte beror på att vi gör en annan karakterisering av den nuvarande regeringen än av den förra. Programmatiskt rör det sig i båda fallen om borgerliga regeringar. Det hänger inte heller på någon uppfattning om att socialdemokratin nu efter valet skulle ha bytt kurs — eller på att den borgerliga regeringen skulle stå för en annan huvudlinje än den socialdemokratiska. Det vi har försökt beskriva i det tidigare.

Vad det däremot gäller att ta fasta på är tre förhållanden som tillsammans ställer nya taktiska uppgifter:

— Den nuvarande regeringen är en svag regering — betydligt svagare än den förra, mer oskyddad från utomparlamentariska aktioner.

— Den kommer till stånd i ett läge av ökade ekonomiska och politiska svårigheter i samhället, en ökad radikalisering och polarisering.

— Den möts med en högre grad av misstro än någon regering på mycket, mycket länge bland lönearbetarna i samhället. Den nuvarande regeringen uppfattas som representant för främmande intressen av huvuddelen av de lönearbetande.

Dessa tre faktorer tillsammans gynnar en högre grad av politisering av konflikterna i samhället. Under den nuvarande regeringen kan klasstriderna få — och ges! — en mer uttalad politisk dimension än de hade igår eller som de hade haft om den socialdemokratiska regeringen överlevt.

Troligen kommer den nuvarande regeringen inte att överleva mer än denna mandatperiod, möjligen kan det bli aktuellt med nyval dessförinnan.

Om den får genomleva denna tid utan större utomparlamentariskt rabalder för att när tiden är mogen ersättas av en socialdemokratisk regering enligt ”normala, parlamentariska spelregler” — då är det ett tecken på att de politiska villkoren och styrkeförhållandena inte har förändrats i någon högre grad under dess ämbetsperiod. Det betyder också att nästa socialdemokratiska regering kommer att stå stark i förhållande till sin arbetarbas.

Men om den kan tvingas att avgå — innan dess mandatperiod gått ut — på grund av att den är oförmögen att regera vidare och om det i sin tur delvis är en följd av utomparlamentariska aktioner — då kommer detta att stärka arbetarklassens självförtroende och detta mycket mer än någon annan politisk förändring på mycket länge.

Om nästa socialdemokratiska regering delvis kommer till stånd tack vare utomparlamentarisk kamp — vilket är ett perspektiv som man inte får utesluta redan från början —då kommer det samtidigt att betyda att den inte kommer att kunna regera under samma förmånliga styrkeförhållanden som fanns fram till dess valnederlag den 19 september.

Dess förhållande till arbetarbasen kommer att vara mer komplicerat — på ett positivt sätt — i ett sådant läge.

För de allra flesta betyder kampen mot den borgerliga regeringen samma sak som att verka för att en ny parlamentarisk regering kommer till stånd i nästa val.

För oss är det inte så. Vi för inte kampen i ett parlamentariskt perspektiv. För oss är inte målet att den nuvarande borgerliga regeringen ska ersättas med en annan parlamentarisk regering även om det med största sannolikhet kommer att bli på det sättet. För oss är syftet med mobiliseringarna framöver att stärka arbetarrörelsens kampförmåga och arbetarklassens politiska medvetenhet. På så sätt blir de också en aspekt av kampen för en verklig arbetarregering byggd på en kämpande massrörelse.

När vi omedelbart efter valet gick ut med den propagandistiska skrivningen ”Nu måste vi rusta arbetarrörelsen för att fälla borgarregeringen” var det i ett uttalat anti-parlamentariskt syfte. Det var för att försöka ge ett medvetet kampperspektiv inför den kommande perioden.

Vid något tillfälle har denna idd getts en mer direkt form i vår press — ”Fäll borgarregeringen” — som uppenbarligen på en del håll misstolkats som en direkt uppmaning. Men det har inte varit avsikten att försöka ge denna propagandistiska tanke en agitatorisk innebörd, vilket hade varit fullkomligt dödfött. Vi har aldrig trott att den skulle kunna fungera som en uppmaning till omedelbara aktioner. Dess funktion har varit som ett övergripande tema.

Det är ett tema som måste finnas närvarande, men då i konkret form i propagandan och — så långt det går — i agitationen. I agitationen i den meningen att vi utnyttjar varje tillfälle att underblåsa motsättningen mellan regeringen och dess politik å ena sidan och massrörelsen och dess behov å andra sidan. I propagandan genom att visa hur ett effektivt motstånd mot den borgerliga regeringen — och varje form av inomkapitalistisk regering — kan byggas upp och föras vidare.

Så t ex måste varje form av statlig inblandning i avtalsrörelsen mötas med breda mobiliseringar mot borgarregeringens försök i denna riktning, för arbetarorganisationernas fria förhandlingsrätt.

Arbetsköparnas utspel måste mötas genom en aktivering i hela klassen för demokratiskt uppbyggda förhandlingar, för verkliga reallönelyft, för fast månadslön, för arbetstidsförkortning. Att vi inte utgår ifrån att arbetarnas mobiliseringar under avtalsrörelsen kommer att fälla borgarregeringen innebär inte att denna fråga inte kommer att finnas närvarande i arbetarnas medvetande under denna period.

Utifrån kampen i avtalsrörelsen kommer vi också att kunna peka på det verkliga, antiparlamentariska alternativet till SAP-ledningens ”ansvarsfulla opposition”. Att en arbetarmobilisering under avtalsrörelsen skulle kunna lyfta fram, inte en verklig arbetarregering, utan SAP till makten ändrar ingenting i detta. Vi är självklart för att en socialdemokratisk regering, uppbunden av krav från de arbetandes organisationer, ersätter den nuvarande.

Det faktum att en annan parlamentarisk regering med störs ta sannolikhet kommer att ersätta den nuvarande får inte vara ett argument för att låta de nya politiska möjligheterna rinna oss förbi. Det skulle ju innebära att försumma de ökade möjligheterna till en politisering i samhället. Och det skulle betyda att vi helt och hållet överlåter det politiska initiativet åt den socialdemokratiska ledningen och andra strömningar inom socialdemokratin.

Genom att uttalat, aktivt och offensivt gå emot den nuvarande regeringen så ställer vi oss på samma sida som alla dem som motsätter sig den borgerliga ministären.

Men vi nöjer oss inte med det — även om det är viktigt i sig eftersom det ger ett större utrymme för en meningsfull dialog. Vi försöker också att anvisa och ta initiativ till sådana aktioner som stärker massornas oberoende och kampförmåga och som har en mer eller mindre uttalad udd riktad mot borgarna. I den kampen kan alla vi som gemensamt står i motsättning till dem fördjupa diskussionen om hur vi ska kunna göra oss kvitt borgarregeringen.

Men vi stannar inte heller där. Vi arbetar hela tiden — på alla nivåer — på att förankra ett helhetsprogram för kampen framöver, ett program som sätter in kampen mot borgarregeringen i dess sammanhang, som inte stannar upp vid enstaka krav och allmänna negationer, utan som visar den möjliga förlängningen av arbetarnas aktioner idag och den nödvändiga grunden för en verklig arbetarregering.

VIII. Förhållandet till socialdemokratin efter valet

* Valnederlaget och socialdemokratins nya roll som oppositionsparti får en rad återverkningar inom den socialdemokratiska rörelsen. Det påverkar med nödvändighet också vårt taktiska förhållningssätt — såväl gentemot den socialdemokratiska ledningen som olika vänstergrupper inom ”rörelsen”.

Den hittills mycket begränsade, uppsplittrade och återhållsamma vänstern inom de socialdemokratiska organisationerna och den lägre fackliga byråkratin har idag ett större manöverutrymme för sin politik och kan därför komma att växa i omfattning och inflytande.

Tillsammans med den nya politiska situationen ökar det möjligheterna till en dialog mellan vänstern inom socialdemokratin och revolutionära organisationer. Det ökar också möjligheterna att dra med socialdemokratiska basorganisationer — fr a sådana inom SSU — i aktionsenheter och det kommer att bli lättare att komma på talefot med reformistiska arbetare inom fackföreningarna.

Om vi förmår utnyttja dessa givna möjligheter är chanserna goda att vi kan bryta den marginella position vi för närvarande har inom arbetarrörelsen. Men det är förstås viktigt att vi inte gör oss några illusioner om den kvantitativa storleken på vår inbrytning.

Förutsättningarna för att vi skall kunna häva oss framåt på det här sättet är — som alltid — en bra politik och en korrekt enhetstaktik.

* Det betyder att vi måste lägga oss vinn om att förbättra pedagogiken gentemot allehanda reformister.

Alltför ofta har vi hittills — i vår press och i vår muntliga agitation — vänt oss till grupper utanför vårt förbund som om de redan var överens med oss att den reformistiska vägen inte är framkomlig istället för att utgå från att det är just det som måste visas och utgå från att detta endast kan göras om vi dessförinnan uppnått en gemensam referensram i tanke och/eller handling.

* Förutsättningarna för att uppnå en sådan referensram är idag större än före den 19 september 1976.

Naturligtvis kvarstår det som en viktig uppgift att ge skillnaderna mellan den förra och den nuvarande regeringen deras riktiga proportioner och visa varför det är nödvändigt att ta kamp mot varje form av borgerlig regering. Men propagandan och — framför allt — agitationen kan inte reduceras till det.

Det skulle vara en dålig agitation om den koncentrerades till att visa att det ”egentligen” inte finns några skillnader. Huvuduppgiften i agitationen måste istället vara att ta fasta på de spänningar som finns, de motsättningar som existerar och de upplevelser som växer fram. Inte för att modifiera vårt program eller göra knäfall för den socialdemokratiska politiken, utan för att överhuvudtaget få ett forum där vårt program har någon relevans för bredare grupper än tidigare.

Det gäller motsättningar mellan arbetsköparnas och den nya regeringens politik och arbetarklassens intressen — såväl som spänningar inom den socialdemokratiska rörelsen om vilken politik som är nödvändig gentemot den borgerliga regeringen.

De grupper av vänstersocialdemokrater som idag finns inom SAP, SSU, Kvinnoförbundet och fackföreningsrörelsen utgör långt ifrån någon homogen politisk formering, utan just smärre grupper som idag är svaga, relativt isolerade och uppsplittrade — även om deras sammanlagda kvantitativa storlek inte är försumbar.

De har olika erfarenhet och ursprung. De som återfinns inom SAP närmar sig oftare problemen från en ideologisk utgångspunkt än vad som är fallet för vänstern inom fackföreningsrörelsen, SSU och Kvinnoförbundet. De senare har en helt annan erfarenhet av de problem som fackliga aktivister och andra ställs inför i det praktiska arbetet.

Det är fackföreningsmedlemmar som i den dagliga kampen för högre löner, bättre arbetsmiljö och annorlunda arbetsförhållanden stött på arbetsköparnas motstånd och klasslagarnas överhet — och som i sin praktik börjat ifrågasätta det alltmer institutionaliserade klassamarbetet.

Det är kvinnor som radikaliserats kring kraven på 6 timmars arbetsdag och daghem åt alla och utifrån de kraven börjat diskutera samhällets totala utformning.

Även om dessa vänstergrupper idag är mycket svaga och har att tampas med en byråkratisk regim blir deras möjligheter att komma till tals och stärka sin ställning större framöver än de är nu. Det är vår uppgift att stimulera en sådan ”vänstervridning” och försöka vinna dessa grupper för en revolutionär uppfattning.

* Vi har redan nämnt avtalsrörelsen och antytt de politiska uppgifterna i stort under den kommande perioden.

Låt oss ta ett annat exempel. Den nya regeringens familjepolitiska linje — åtminstone som den är uttryckt i regeringsdeklarationen — föreslår en utbyggd föräldraförsäkring och, på sikt, ett vårdnadsbidrag. När regeringen så småningom lägger fram ett förslag om rätt till 6 timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar och om den framöver binder sig för ett konkret förslag om vårdnadsbidrag (med allt vad det innebär för att fjättra kvinnan vid hemmet och kärnfamiljen) kan vi som revolutionärer göra två olika saker i den praktiska politiken.

Vi kan antingen lägga ner våra största ansträngningar på att visa att det ”egentligen” inte är någon större skillnad mellan detta nya förslag och den gamla regeringens: ”Det är fråga om marginella förskjutningar.” Det vill säga: vi ger en absolut prioritet åt en allmän propaganda — för mycket mer kan det inte bli tal om!

Eller också kan vi lägga tyngdpunkten vid att så långt det går — och helst tillsammans med Grupp 8 och andra kvinnoorganisationer — driva igång en kampanj, som har sin spjutspets riktad mot det borgerliga förslagets mest uttalade angrepp mot de arbetande kvinnorna. Syftet är då att på alla upptänkliga sätt anstränga oss för att dra med det socialdemokratiska kvinnoförbundet — eller delar av det — och så stora grupper som möjligt av SAP, SSU och fackföreningsrörelsen i ett gemensamt arbete för ett motförslag, uppbyggt kring allmän arbetstidsförkortning och bra och gratis daghem.

Vi vet att det inom det socialdemokratiska kvinnoförbundet finns en utbredd radikalisering kring dessa krav. Den socialdemokratiska regeringen lyckades i ”enhetens namn” dämpa krav som t o m kvinnoförbundet i sin helhet ställt sig bakom. Den socialdemokratiska byråkratin kommer att ha mycket svårare att kväsa sådana krav framöver. Därför kommer också vänstern inom kvinnoförbundet att ha ökade möjligheter att göra sin stämma hörd i kampen mot den borgerliga regeringens familjepolitik.

Det är enbart genom att försöka skapa en gemensam referensram med dessa grupper som vi kan få till stånd en reell dialog om de grundläggande frågorna kring 6-timmarsdagen och daghemmen — om vilken betydelse de har och hur vi ska kunna tillkämpa oss våra krav. Den referensramen kan vi endast uppnå i en bred kamp mot den borgerliga regeringens kvinnofientliga politik.

Detta exempel kan ge en fingervisning om den taktik vi kan och måste använda oss av i det nya läge som har uppstått efter den 19 september.

Vi skulle kunna nämna andra — som bostadspolitiken. Den nya regeringens politik innebär en del förskjutningar från den som SAP .drev. Naturligtvis är de bara marginella om man ser till SAP-regeringens hyrespolitik, dess inställning till småhusbyggande, kollektiv service etc. Icke desto mindre kommer den nya borgarregeringens linje att uppväcka en ännu större förbittring inom radikala kretsar i hyresgäströrelsen, men också bland andra som tidigare var ganska opåverkade av den fläckvisa stridsvilja som trots allt fanns. För vår del har det en viktig taktisk innebörd.

Tidigare försökte vi, i ökad utsträckning, ta vår utgångspunkt för agitationen i den socialdemokratiska regeringens förmenta arbetarpolitik och de förväntningar som fanns på den. Och vi bidrog till att mobilisera för att den också i regeringsställning skulle förverkliga sina frasradikala löften och sina ”visioner”.

Det förblir också i framtiden en central uppgift att visa på motsättningen mellan ord och handling i socialdemokratins politik och motsättningen mellan de breda massornas intressen och det som socialdemokratin står för. Men i det nya läget fordras en ny taktik för att det skall kunna göras så effektivt som möjligt. Det gäller att utgå ifrån den motsättning som socialdemokratin målar upp och den misstro som finns bland breda arbetargrupper gentemot arbetsköparna och den borgerliga regeringen.

* Den borgerliga regeringens svagaste punkt är onekligen dess inställning till kärnkraften.

Genom den tidigare socialdemokratiska regeringspolitiken och genom det sätt på vilket den socialdemokratiska ledningen idag använder kärnkraftsfrågan mot regeringen Fälldin — inte för att få till stånd en total avveckling utan för att försöka påvisa hur omöjlig regeringspolitiken är! — försvåras arbetet på att få till stånd verkligt breda, politiskt korrekta, mobiliseringar kring kärnkraften.

Vi vet dock att SAP- och LO-ledningen i denna fråga klart går emot strömmen inom den egna rörelsen. Vi måste därför, inom fackföreningsrörelsen, kräva att LO-ledningen tar initiativ till ett rådslag i energifrågan, där förutsättningarna för en avveckling av kärnkraften diskuteras. Och i övrigt, genom vår press, ge spridning åt oppositionella röster inom den socialdemokratiska rörelsen.

Den negativa inställningen till kärnkraften från fackföreningsrörelserna i andra länder är exempel som vi måste utnyttja.

Kärnkraften är troligen en av de frågor där det idag finns större möjligheter att nå vissa skikt inom SSU. Det är därför viktigt att ta initiativ till diskussioner med SSU-avdelningar om energipolitiken och dess förhållande till det socialistiska samhälle vi kämpar för.

* Vi får inte göra oss några illusioner om vilka praktiska resultat vår taktik/politik gentemot socialdemokratin kan ha idag. Där finns inga lättköpta segrar att hämta.

Stora delar — även av dem som tillhör vänstern inom socialdemokratin — är organisationsmässigt mycket konservativa och därför av tradition skeptiska till varje form av samarbete/ dialog med revolutionära vänsterorganisationer. Men möjligheterna till en dialog och ett samarbete är idag bättre än tidigare. De kan bli ännu större om den objektiva utvecklingen i samhället stimulerar en framväxt av vänsterströmningar inom socialdemokratins olika delar.

Huruvida vi skall kunna ta tillvara sådana möjligheter eller inte beror likväl i sista hand på oss själva. En bra politik och en korrekt enhetstaktik ger kanske inga omedelbara framgångar men den lägger åtminstone den nödvändiga grunden för morgondagens mera omfattande praktik.

IX. Taktiken gentemot strömningar till vänster om socialdemokratin

Även om vår orientering är att vinna de socialdemokratiskt påverkade arbetarna för en revolutionär politik är det idag i första hand tillsammans med organiserade och oorganiserade till vänster om socialdemokratin som vi kan uppnå ett organiserat eller tillfälligt enhetsarbete.

Om grunden för detta enhetsarbete inte är en sekteristisk politik — som avgränsar revolutionärerna från de reformistiska arbetarna — kommer det att vara ett hjälpmedel för att uppnå de styrkeförhållanden som är nödvändiga för att i handling nå de socialdemokratiska massorna.

Detta kriterium förhindrar ett systematiskt samarbete med grupper som SKP och KFMLr vars politik i grunden diskrediterar och avskärmar de revolutionära organisationerna från massan av arbetare. Det försvårar ett systematiskt och intimt samarbete med Förbundet Kommunist. Detta utesluter givetvis inte samarbete på enskilda frågor vare sig i fackföreningarna, på arbetsplatserna eller i andra sammanhang, lokalt eller nationellt.

* Den utveckling av Vpk som beskrivits tidigare ökar möjligheterna för en framgångsrik enhetstaktik gentemot Vpk och olika strömningar inom Vpk. En förskjutning av Vpk:s arbete mot en ökad utomparlamentarisk aktivitet medför att antalet ”träffpunkter” där KAF:s och Vpk:s arbete sammanfaller ökar. Det medför i sin tur större möjligheter än tidigare att upprätta ett samarbete, i fackföreningarna och andra rörelser som Chilekommittén och miljörörelsen — i första hand på lokal nivå.

Det faktum att Vpk-ledningen på ett pragmatiskt sätt åtminstone delvis förstått en del av de taktiska slutsatser som måste dras av det nya politiska läget — främst vad gäller hållningen till den nya regeringen och socialdemokratin — ökar också möjligheterna till ett sådant enhetsarbete.

Ett framgångsrikt enhetsarbete med socialdemokratiska grupper, av den typ vi tidigare beskrivit, förutsätter som regel att vi lyckas dra med andra strömningar till vänster om socialdemokratin i gemensamma aktioner. Vid sidan om olika rörelser som Grupp 8 och Chilekommittén utgör Vpk den viktigaste kraften i en sådan enhetstaktik.

En vidgad och fördjupad perspektivdebatt inom Vpk kommer med nödvändighet att resa många av de frågor och problem som vi länge kritiserat partiet för. Det gäller dess förhållande till regimerna i öststaterna; det gäller bristen på demokrati inom partiet och det gäller partiets reformistiska strategi. Då detta samtidigt är punkter på vilka de radikaliserade grupper som Vpk rekryterat de senaste åren är mer eller mindre kritiska mot partiet, ger det oss stora möjligheter till en fruktbar dialog med dessa grupper.

På framför allt de två senaste punkterna måste vi förfina och fördjupa vår kritik av Vpk. Ty det är endast genom att föra fram en sammanhängande kritik av Vpk:s förutsättningar överhuvudtaget för att utvecklas till ett genuint revolutionärt parti — samtidigt som vår egen praktiska betydelse växer —som vi kan nå många av de grupper som idag dras till Vpk.

X. Till sist

Det mesta av resonemanget här har gällt aktuella taktiska problem — och det av naturliga skäl. Det är på det planet som situationen efter den 19 september har förändrats mest.

Nu gäller det förstås inte bara att ha en riktig taktik, även om det är en förutsättning för varje effektivt massarbete. Det krävs också en bra politik och stora organisatoriska insatser, om något väsentligt ska kunna uträttas.

Både i avsnitten om den borgerliga regeringen, SAP och Vpk har vi tryckt på hur viktigt det är att vi kan utnyttja spänningar på den politiska nivån i samhället och inom respektive organisationer.

Även om det ligger utanför den här resolutionen att försöka dra de fulla slutsatserna av det för vårt arbete framöver, så är det motiverat med några slutkommentarer som just gäller våra möjligheter att ingripa i dessa spänningar med vår politik.

Om vi ser till den politiska utvecklingen i stort, så har väl förutsättningarna för en effektiv anti-kapitalistisk och antireformistisk propaganda inte på flera decennier varit större än idag.

Men själva grogrunden för den måste vara att vi själva har en politik som omfattar samhällsproblemen i dess helhet.

Vi måste vara drivande i kampen för en rimlig levnadsstandard och för acceptabla arbetsförhållanden både i deras kvantitativa och kvalitativa mening.

Även om massagitationen för vår del till stor del kommer att handla om näraliggande frågor och omedelbara behov så måste vi mer och mer — fr a i propagandan — driva de kvalitativa aspekterna av dem. Det innebär t ex att vi måste stimulera ett ökat ifrågasättande av de arbetsuppgifter det kapitalistiska samhället har att erbjuda och de existerande maktförhållandena.

I själva verket är det ju så att frågor som gäller arbetets meningsfullhet och organisering, utbildningens uppläggning och innehåll och utnyttjandet av fritiden blir mer och mer spräng-fyllda i det senkapitalistiska samhället — liksom en hel rad problem som hänger samman med människornas förhållande till varandra och till sin miljö.

Det faktum att många fackliga aktivister radikaliseras utifrån mer begränsade frågor får vi inte ta som intäkt för att skjuta dessa problem ifrån oss. Tvärtom. Även om det är svårt att göra dem till föremål för en lödig agitation, anknuten till lokala förhållanden och upplevelser, så måste de få ett väl tilltaget utrymme i en kommunistisk organisations totala verksamhet.

Kampen för demokrati inom fackföreningarna och inom arbetarrörelsen som helhet och för fullständiga fackliga och politiska rättigheter på arbetsplatserna och i samhället i stort är ingenting som faller utanför alla dessa uppgifter. Det är något som genomsyrar kampen på alla dessa områden och nivåer.

Den plats som begreppet ”demokrati” har i vår övergripande paroll ”För en demokratisk och kämpande arbetarrörelse” och vår politik som helhet är väl motiverad om man uppfattar det senkapitalistiska samhällets systematiska angrepp på arbetarrörelsens uttrycksmöjligheter — och de fruktansvärda erfarenheter som 1900-talet erbjudit i form av stalinismens och reformismens byråkratism och förtryck.

Om begreppet ”arbetardemokrati” kommer att uppfattas som en symbol för det som vår rörelse står för, då kan ingen vara mer nöjd över det än vi!

28.11 -76