Fjärde Internationalen 6/1976
1. 1976 års val var ett nederlag för svensk arbetarrörelse. För första gången på decennier lyckades de borgerliga partierna vinna en tillräckligt stark majoritet av väljarna för att själva bilda regering. För första gången på decennier övergav tusentals ungdomar arbetarrörelsen och röstade med kapitalets partier.
Valnederlaget avslöjade att den svenska arbetarklassen står dåligt rustad att möta den kapitalistiska kristiden. Det ställde i blixtbelysning ledarskapets kris inom arbetarrörelsen. Det visade att den reformistiska ledningen inte är i stånd att möta den borgerliga offensiven och leda försvaret av de arbetandes intressen.
De ungdomar ur arbetarklassen som i år lade sin röst för Bohman eller någon annan av kapitalets representanter uttryckte inte bara sitt missnöje med regeringen Palme. De manifesterade att de inte hyser några förhoppningar om att de, genom arbetarrörelsen kan tillkämpa sig en bättre framtid. Därför var den socialdemokratiska regeringens nederlag ett nederlag för alla dem som kämpar för att arbetarrörelsen ska rusta för att möta den växande krisen.
2. Orsakerna till socialdemokratins valnederlag kan inte sökas i taktiska missgrepp från SAP-ledningens sida. SAP har under en längre tid varit på stadig tillbakagång till förmån för de borgerliga partierna. Detta har skett samtidigt som andelen lönearbetare ökat i förhållande till hela det svenska samhällets befolkning. Sedan 1962 har socialdemokratin trots denna utveckling av väljarunderlaget tappat 8 procent av väljarkåren. Valnederlaget var en fortsättning på denna väg.
3. Orsaken till nedgången för SAP står att finna i den reformistiska klassamarbetspolitiken. Det socialdemokratiska regeringsinnehavet har vilat på en överenskommelse mellan arbetarrörelsens ledning och de ledande grupperna inom borgarklassen. I ut byte mot att garantera näringslivet en lugn arbetsmarknad utan störande strejker eller arbetarmobiliseringar har socialdemokratin fått möjlighet att genomföra vissa reformer under sin regeringstid. På detta sätt har en del av massornas mest omedelbara krav tillgodosetts. Men priset har varit högt. De arbetandes fackliga organisationer har fjättrats av anti-fackliga lagar och avtal. Arbetarklassens massorganisationer, som fackföreningar, hyresgästorganisationer, kooperationen och bildningsförbund har berövats sina klasskampsprogram och kommit att genomsyras av småborgerlig karriärism och funktionärsvälde. Medlemmarna har tvingats till passivitet.
Den reformistiska ledningen har försökt att sudda ut gränserna mellan arbetarrörelsen och borgerligheten. Det har uttryckts genom Saltsjöbadsavtalet och Hagauppgörelser, genom decenniers predikningar om att klassamhället har ersatts av ”folkhem” och ”välfärdsstat”. Så har arbetarklassens enhet och sammanhållning uppluckrats.
4. Utgången av 1976 års val och den nya regeringens roll kan bara förstås mot bakgrund av den internationella kapitalistiska nedgången och den internationella bourgeoisins offensiv mot de arbetandes intressen i Europa och USA.
För att garantera sina profiter går bourgeoisin, genom sina regeringar och sina arbetsmarknadsorganisationer till angrepp mot massornas mest omedelbara behov. Arbetslöshet, social nedrustning, urgröpning och inskränkning av demokratiska rättigheter, statlig inkomstpolitik med lönestopp och fackliga tvångslagar, det är bourgeoisins recept för att lösa den ekonomiska krisen.
Detta försök till lösning ökar motsättningarna mellan klasserna, eftersom en lösning av den kapitalistiska krisen endast kan genomföras antingen på bourgeoisins eller på arbetarklassens villkor. De reformistiska och stalinistiska ledarna i arbetarrörelsen försöker hindra massorna att inse detta faktum. Men den väg de själva föreslår, klassamarbetets, kan inte lösa några problem under den nuvarande perioden.
5. Även den svenska ekonomin drabbas av den kapitalistiska krisen. Även i vårt land förbereder sig borgarklassen för att ta tillbaka vad den under den tidigare perioden tvingades lämna ifrån sig. Detta kom, under den socialdemokratiska regeringens sista period, till uttryck i form av det aviserade slutet på ”reformpolitiken”, de ”strama ekonomiska tyglarna”, prutningarna på den offentliga sektorn, kampanjerna mot fackföreningsmedlemmarnas lönekrav och ”oansvariga överbud”.
Denna politik från SAP-regeringens sida skulle fått allt större svårigheter att vinna anslutning i arbetarrörelsens bas. I praktiken gick redan ett ökande antal arbetare till kamp mot denna politik genom ”vilda” strejker och andra fackliga aktioner.
Den nya regeringen kommer att fullfölja den ”strama ekonomiska politiken” och lasta över de ekonomiska problemen på de arbetande människornas axlar. Till skillnad från den förra regeringen är emellertid den öppet borgerliga regeringen inte ansvarig inför arbetarklassen. Den söker sitt huvudsakliga stöd från andra grupper i samhället, och har till skillnad från SAP-regeringen mandat att genomföra en anti-socialistisk och arbetarfientlig politik.
Mot denna bakgrund är den socialdemokratiska partistyrelsens förhoppningar om ett snart slut på Fälldin-regeringen, till följd av interna motsättningar hos denna regering, ett fullständigt ansvarslöst förhållningssätt. Det kan bara tjäna till att dölja att endast om de arbetande mobiliseras till aktivt försvar av sina levnadsvillkor kan den borgerliga regeringen bekämpas.
6. Angreppen mot de arbetandes levnadsstandard och rättigheter ökar viljan och beredskapen bland massorna att aktivt försvara sina intressen. Den ekonomiska kampen, kampen mot social nedrustning och för demokratiska rättigheter kommer inte att minska i betydelse utan tvärtom att få en alltmer central roll.
Tillströmningen till arbetarklassens traditionella organisationer: partier och fackföreningar, hyresgästorganisationer och bildningsförbund, kommer att öka, liksom motsättningen mellan dessa organisationers klassamarbetande ledningar och deras medlemsmassor.
Strävan efter enhet inom arbetarklassen i försvaret av sina intressen, viljan att utnyttja sin enade klasskraft i kamp, kommer att öka trots de reformistiska och stalinistiska ledarnas splittringspolitik.
7. Det socialdemokratiska ledarskapet kommer inte att på något allvarligt sätt mobilisera till strid för de arbetandes intressen. Man försöker dölja orsakerna till och djupet av valnederlaget genom att skylla på taktiska felgrepp och misstag. Man har klart markerat att man avser att fortsätta den klassamarbetspolitik som avrustat arbetarrörelsen, vilket fick sitt uttryck
i nederlaget den 19 september. I deklarationer efter valet står den socialdemokratiska ledningen fast vid den katastrofala kursen. Det skuggkabinett som står berett att åter sätta regeringen Palme till makten har gång på gång klargjort att man avser att föra en ”ansvarsfull oppositionspolitik”, dvs samma sorts politik man förde i regeringsställning.
Vänsterpartiet Kommunisterna representerar inte den kraft som kan formera Sveriges arbetare mot borgerlighetens offensiv. Vpk utgör ett stalinistiskt parti i kris, ett parti som sönderslits av motsättningar. På grund av dess uppknytning till den stalinistiska regimen i Moskva har partiet aldrig kunnat övertyga de breda arbetarmassorna om sin uppriktighet i talet om demokrati och socialism. Partiets rädsla för att stödja och deltaga i masskamp kring de arbetandes egna krav, dess strävan att hålla tillbaka massrörelsen till stöd för partiets riksdags- och fullmäktigerepresentanter gör det oförmöget att gå i spetsen för mobiliseringar mot den borgerliga offensiven.
Ultravänstern demonstrerade i valet sitt fullständiga främlingskap inför arbetarrörelsens uppgifter i den begynnande kristiden. De maoistiska grupperna kunde inte ens se skillnad mellan den organiserade borgerligheten och arbetarpartierna. För dem var valresultatet inte något nederlag för arbetarrörelsen.
Andra, som Förbundet Kommunist, kapitulerade för de reformistiska ledningarna genom att se arbetarpartiernas fortsats, ta klassamarbetspolitik som det enda realistiska alternativet.
8. Därför faller uppgiften att klargöra orsakerna till valnederlaget och att söka gå i spetsen för motståndet mot den borgerliga offensiven och den borgerliga regeringen, på Kommunistiska Arbetarförbundet.
Under den kommande perioden ställs KAF inför följande centrala uppgifter:
— genomföra en skoningslös kritik av den klassamarbetspolitik som ledde fram till valnederlaget och till att arbetarrörelsen står så illa rustad att möta den borgerliga offensiven. Mot regeringen Palmes politik måste KAF klargöra vilka åtgärder som var absolut nödvändiga för en arbetarregering att genomföra i de arbetandes intressen.
— att stödja och delta i den ekonomiska kampen, kampen mot social nedrustning och för demokratiska rättigheter genom att ta fasta på strävan till enhet bland de arbetande, genom att verka för bredaste massmobiliseringar kring de brännande kraven, genom att verka för politisk självständighet gentemot borgerligheten.
9. Trots att KAF inför valet slog fast att vi föredrog en socialdemokratisk regering framför en öppet borgerlig regering underlät KAF att konfrontera SAP-ledningen med kraven från de massor vilka SAP utgav sig för att representera. Vi underlät att kräva av Palmeregeringen att den handlade som den regering den utgav sig för att vara: ”löntagarnas regering>. Vi avhände oss därför möjligheten till en propaganda och agitation kring frågan om arbetarregeringen just när denna fråga stod i centrum för det politiska intresset. Vårt ”Nej till en borgerlig regering! ” kunde därför inte vändas i en slagkraftig kritik mot regeringen Palmes svek mot det uppdrag och det förtroende den socialdemokratiska ledningen givits av de arbetande, att representera de arbetandes intressen i regeringsställning.
10. Det aktionsprogram som fördes fram av KAF i valkampanjen motsvarade inte förbundets uppgift: att stödja och bidra till utvecklingen av den existerande kampen i samhället, att konfrontera denna kamps krav med arbetarrörelsens ledarskap, att argumentera för ett nytt arbetarparti.
11. Ännu en felaktighet i förbundets valkampanj utgjordes av enhetsinviten till Förbundet Kommunist. Vår uppgift i valet var att presentera ett konsekvent svar på de viktigaste klasskamps. frågorna. Detta motiverade vår kandidatur. Ett valsamarbete med en organisation med ett annat program än vårt skulle inte ha tjänat dessa syften.
12. Efter valet har Internationalen rest parollen ”fall borgarregeringen!” Denna paroll har fått en framskjuten plats, till och med har förbundets uppgifter diskuterats utifrån hur vi på bästa sätt ska kunna bidra till att fälla borgarregeringen.
Av ovanstående punkter framgår att det är orealistiskt att vänta sig att regeringen faller innan kampen mot den borgerliga offensiven nått en sådan styrka att den ställer frågan om vem som ska regera. Socialdemokratin kommer inte att försöka sabotera regeringens maktutövning — tvärtom är socialdemokratin helt införstådd med det parlamentariska spelet. Om, vilket är osannolikt, regeringen spricker på grund av interna motsättningar i det borgerliga blocket, är det en utveckling som vårt förbund varken har möjlighet eller anledning att påskynda genom särskilda kampanjer.
Det verkliga ansvaret för den borgerliga regeringens fortsatta maktutövning ligger på arbetarrörelsens ledning, socialdemokratin. Genom att gå i spetsen för arbetarrörelsens krav skulle SAP-ledningen snabbt omintetgöra borgarregeringens möjligheter att genomföra sin arbetarfientliga politik. Detta måste vara vårt centrala tema i den nya situationen efter det socialdemokratiska valnederlaget — att förklara socialdemokratins ansvar för borgarnas möjligheter att genomföra sin offensiv och att söka enhet i arbetarrörelsen och med socialdemokratin i konkreta mobiliseringar mot denna offensiv.