Fjärde Internationalen 6-76

Med Castro som ledstjärna

De castristiska organisationernas utveckling och sönderfall i Latinamerika

Av Pablo Rojas

Pablo Rojas är latinamerikansk trotskist, medlem i Fjärde Internationalen. Har tidigare i många år arbetat med och i de castristiska organisationer han skriver om i sin artikel. Han befinner sig nu i exil.

Det ämne som vi här tänker behandla är i sig mycket komplicerat och omdiskuterat även inom Fjärde Internationalen (FI). Med den här artikeln vill vi inte ens anse början av denna debatt avklarad. Vi vill enbart försöka närma oss ämnet på ett systematiskt sätt.

Frågan om centrismen av ”castristisk typ” är av avgörande betydelse när det gäller att studera och förstå den revolutionära processen i Latinamerika från den kubanska revolutionens seger 1959 fram till idag.

Vi avser i denna artikel att behandla den ”castristiska strömningen”. I dessa dagar (då t ex chilenska MIR talar om möjligheten av en front mellan den chilenska vänstern och Kristdemokratiska partiet lett av kuppmakaren Frei) är det mer än någonsin nödvändigt att göra en analys av denna strömning och dess betydelse för den revolutionära kampen.

För att kunna göra en sådan analys måste vi komma ihåg att inom denna strömning har en hel generation av latinamerikanska revolutionärer under nästan 20 år lagt ner alla sina krafter. Med stora offer och ofta t o rn till priset av sina liv försökte dessa att en gång för alla göra slut på kapitalets utsugning av hela den latinamerikanska kontinenten.

Det var en generation som lade alla sina egna materiella och dagliga behov åt sidan. Utan att tveka kastade de sig in i kampen oberoende av omständigheterna. De vägde inte riskerna och personliga intressen räknades inte. De mötte underjordiskt arbete, fängelse och tortyr. Tusentals kamrater har tillbringat år i fängelser, ytterligare tusentals sitter där idag. Tiotusentals har tvingats utstå den skändliga tortyren, som mördarna i kapitalets tjänst försöker bryta ner deras revolutionära vilja med. Tusentals kamraters blod har spillts över hela den latinamerikanska kartan.

Den här analysen utgör en del av en nödvändig utvärdering av kampen under den senaste perioden. Vi måste försöka finna djupare orsaker till nederlagen för att förstå dem och för att genom detta kunna undvika dem i framtiden. Om den revolutionära rörelsen misslyckas igen kommer det att leda till ytterligare år av svart reaktion – år liknande de vi idag tvingas genomleva.

Vi ska försöka dra lärdomar av den här processen. Det är viktigt för att det blod som spillts inte ska vara förgäves, för att en hel generation revolutionärers uppoffringar och lidande inte ska gå förlorade. Det är vårt sätt att hylla alla de kämpar som fallit, alla de kamrater som tillfångatagits, försvunnit och torterats.

En del av den revolutionära generation som skapades med den kubanska revolutionen har fallit under kampens gång. En annan del har tvingats i exil där de spridits ut i olika länder under olika förhållanden.... En tredje del, den minsta, är ännu kvar i Latinamerika.

Vi som är delar av denna nederlagsdrabbade generation och som tvingats lämna våra länder har en plikt att uppfylla gentemot arbetarklassen och revolutionen: att dra lärdomar av nederlagen och att förbereda oss för att återvända till kampen i Latinamerika när så blir möjligt, och då med lärdomarna väl inpräntade. Vi latinamerikanska trotskister kommer från denna generation av revolutionärer. Vi har deltagit i hela processen, antingen i den underjordiska kampen där revolutionen lidit nederlag, i stärkandet av de revolutionärt marxistiska organisationerna i de länder som inte upplevt avgörande nederlag, eller nu i exil. Var vi än befinner oss måste vi fullgöra den uppgiften.

Vilken typ av centrism?

Efter den kubanska revolutionens seger 1959, och speciellt under de två år som följde på den, började den politiska bas som ledde till uppkomsten av en centristisk strömning av ”castristisk” typ att skapas. Denna kom att spela en viktig roll under de följande 15 årens revolutionära kamp i Latinamerika.

Det är en centristisk strömning av speciell typ med en rad särdrag, vilket gör den mycket komplicerad att karakterisera. Den kubanska revolutionen gjorde ett enormt intryck. Den är utan tvivel den mest betydelsefulla händelsen i Latinamerika hittills under detta sekel. Den segrande revolutionen ökade förväntningarna hos viktiga delar av ungdomen och manade dem till kamp. De kubanska revolutionärernas drastiska åtgärder

stod i direkt motsättning till decennier av borgerlig eller småborgerlig ”antimperialism”. Fortfarande fanns massakern som USA-imperialismen och United Fruit genomförde i Guatemala 1954 i färskt minne hos Latinamerikas arbetare. Nu tvingades äntligen den imperialistiska kolossen i ett slag till nederlag.

Den imperialistiska kolossen kunde inte acceptera nederlaget och än mindre uppbygget av Latinamerikas första arbetarstat bara 150 km från dess egen kust. Gång på gång försökte den krossa det revolutionära Kuba. Är 1962 gick den så långt som att riskera ett kärnvapenkrig.

Men ett efter ett krossades de imperialistiska försöken. Det frigjorde ännu mer entusiasm och tände den revolutionära passionen hos tusentals ungdomar. För första gången bevisades det på ett definitivt sätt att det var möjligt att besegra USA-imperialismen i Latinamerika och samtidigt göra slut på den inhemska bourgeoisin. För första gången uppenbarade sig möjligheten att påbörja uppbygget av socialismen i denna del av världen.

Sådant var det politiska klimatet när den castristiska strömningen föddes och började utvecklas. I sin utveckling och omedelbara inledning av kampen stöddes den av den kubanska arbetarstaten. Detta inte enbart p g a kubanernas övertygelse, utan också p g a en grundläggande strategisk nödvändighet. Endast en revolutionär mobilisering i Latinamerika kunde skydda Kuba från ett slutgiltigt försök att krossa arbetarstaten. Endast en utvidgning av kampen till alla delar av Latinamerika kunde paralysera USA och de inhemska bourgeoisierna, som var hysteriska inför Kubas exempel och outtröttligt arbetade för att göra slut på den kubanska ”tumören”.

Den kubanska revolutionen skapade en enorm solidaritetsrörelse i alla länder på den latinamerikanska kontinenten. Den visade sig i hela sin bredd, speciellt vid Grisbuktsinvasionen och ”Kubakrisen” i oktober 1962. Inte i ett enda land uteblev massiva gatudemonstrationer till stöd för det revolutionära Kuba.

Det var en mycket bred rörelse i vilken även de reformistiska organisationerna deltog. På många ställen deltog t o m borgerligt nationalistiska, populistiska eller småborgerliga organisationer.

Men det är viktigt att inte sammanblanda den massiva sympatin för Kuba – den breda solidaritetsrörelsen – med det som vi kallar den castristiska strömningen. Den senare var mer specifik och mycket mer begränsad i omfattning. Den bestod av de grupper, speciellt ungdomar, som inte bara solidariserade sig med Kuba utan också anslöt sig till det kubanska ledarskapets politiska åsikter. De ansåg att man måste kämpa på samma sätt i varje land för att där skapa ett nytt Kuba. De började alltså utvecklas politiskt inom ramen för ”castrismen” eller ”fidelismen”, dvs det politiska tänkande som hela den kubanska ledningen stod för och propagerade.

Man får heller inte sammanblanda den castristiska strömningen med de organisationer som betecknas som castristiska. Strömningen är mycket bredare, mer omfattande och mer obestämd än de organisationer som uppstått inom rörelsen, organisationer som omfattade de mest avancerade, beslutsamma och radikaliserade delarna av den.

Dessa nöjde sig inte med en kamp i allmänhet för Kuba eller med ett allmänt stöd för Kubas politiska linje. De ansåg att den tid kommit då de kunde börja uppfylla sin plikt. Därför började de bygga upp castristiska organisationer inom den strömning vi talat om. Dessa omfattades av ett relativt fåtal aktivister och hade till en början ett begränsat inflytande. Men de var embryon till de organisationer som senare inledde en politisk och/eller militär kamp.

Det finns alltså tre nivåer. Naturligtvis har de ett direkt samband med varandra, men om man blandar samman dem riskerar man på ett farligt sätt att dra alltför långtgående slutsatser.

Sammanfattningsvis kan vi säga att den kubanska revolutionen möttes av en bred sympati, som skapade en politisk strömning med den kubanska ledningens ståndpunkter den s k castristiska strömningen. Inom denna växte det fram en rad organisationer av centristisk typ som har spelat en viktig roll i den revolutionära kampen.

Varför centristiska organisationer?

Enligt den revolutionärt marxistiska definitionen karakteriseras centristiska organisationer av att de befinner sig mellan reformism och den revolutionära marxismen och ständigt vacklar mellan dessa positioner. Trotskij har försökt ge vissa rättesnören för en karakteristik av centrismen, men redan från början ger han en varning:

”Det är framför allt nödvändigt att ha en klar uppfattning om de mest typiska dragen hos den aktuella centrismen. Det är inte en enkel sak. För det första p g a att centrismen med sin organiska formlöshet är mycket svår att beskriva exakt. Den karakteriseras mycket mer av det den saknar än av det den innehåller.”

Det skulle bli mycket vidlyftigt att helt och fullt förklara varför vi karakteriserar var och en av de ”castristiska” organisationerna som centristisk. Men den grundläggande och centrala orsaken till att vi definierar dessa organisationer som centristiska är:

1. Deras teoretiska eklekticism (enligt många av dessa grupper kan man ”upptäcka” en teori utan en bakomliggande vetenskaplig och historisk analys. Kampen ”i sig” och den praktiska aktiviteten gör att den uppkommer.). Den teoretiska eklekticismen är direkt förbunden med en empiricism som karakteriserar hela deras politiska agerande.

2. Oförståelsen för reformismen och stalinismen. De ser båda dessa som ”nationella” resultat av klasskampen. Fallet med stalinismen är allvarligast eftersom det har lett till allvarliga avvikelser vad gäller analysen av arbetarstaterna, och då speciellt Sovjetunionen.

3. De båda ovanstående punkterna leder till att revolutionens problem ses ur ett nationellt eller – i bästa fall – ”kontinentalt” perspektiv. Detta har lett till mycket allvarliga politiska deformationer.

4. Naturligt förbundet med ovanstående är oförståelsen för nödvändigheten av en Kommunistisk International. Man har t o m förkastat en sådan utgående från regionala överväganden och från en oförståelse av inte bara läget i arbetarstaterna, utan också av det europeiska proletariatets historiska, politiska och ideologiska traditioner.

5. Slutligen citerar vi Trotskij från ”centrismen och Fjärde Internationalen”:

”På den internationella arenan utmärker sig centrismen inte genom sin blindhet så genom sin närsynthet. Den förstår inte att det i denna epok är omöjligt att bygga ett nationellt revolutionärt parti om det inte ingår som en del i ett internationellt parti.”

Vi är medvetna om att detta inte är tillräckligt som argument. Men i det följande kommer vi att ge en bredare och mer detaljerad information på varje punkt. Genom de exempel och de frågor vi kommer att ta upp kommer det allt tydligare att framgå varför vi kallar dessa organisationer centristiska.

Varför blev de centrister?

För var och en som allvarligt analyserar dessa organisationer står frågan: varför blev de centristiska och vilka var de faktorer som påverkade dem och ledde dem i den riktningen?

Det finns tre centrala faktorer som gjorde att det blev så:

1. Kubas inflytande. Det kubanska ledarskapet hade under den första perioden en politisk inriktning som helt stod utanför sovjetisk kontroll, ibland stod den t o m i direkt motsättning till Sovjets politik. För första gången sedan Oktoberrevolutionen leddes en segerrik revolution av en ledning som inte var stalinistisk eller av stalinistiskt ursprung. Den typ av politik som det kubanska ledarskapet drev fick ett avgörande inflytande på den castristiska strömningen.

2. Kommunistpartiernas dåliga anseende. Men dessa hade enbart delvis misskrediterat sig. Deras politik och metoder förkastades, men de som opponerade sig gick inte till grunden, de ifrågasatte inte det stalinistiska partiet som sådant och inte heller dess ideologiska uppfattningar. Synen på kommunistpartierna karakteriserades m a o av en bristande klarhet vad gäller partiernas och dess ledarskaps roll. Efter att ha förkastat deras politik kunde den nya generationen inte ansluta sig till kommunistpartierna men de nådde inte heller kärnan av problemen; de förstod inte de ideologiska skillnaderna.

3. De revolutionära marxisternas och Fjärde Internationalens svaghet i allmänhet och speciellt i Latinamerika. 1959 var FI organisatoriskt och numerärt mycket svag. Även om Fjärde Internationalen representerade en kamptradition, speciellt i Bolivia och Argentina, var den mycket svag i början av sextiotalet (efter den posadistiska utbrytningen[1]), då den castristiska strömningen började agera på ett oberoende sätt. Fjärde Internationalen kunde inte på något sätt utgöra ett seriöst och trovärdigt alternativ i förhållande till den castristiska strömningen. Det var otvivelaktigt så, att jämfört med den kubanska revolutionens betydelse och dess återverkningar så betydde FI absolut ingenting för det revolutionära avantgarde som då föddes i Latinamerika. Dessutom lät de revolutionärt marxistiska framställningarna för dem lite besläktade med den nya generationens ytliga idéer om reformismen. ”Arbete bland massorna”, ”organisering av arbetarklassen”, ”uppror”, ”byggandet av ett proletärt parti” etc sågs av dessa nyligen radikaliserade grupper som former som var – om än lite mer extrema, så ändå – reformistiska. Sådant kunde bara skada och fördröja det som var dagens uppgift: ”att förbereda situationen för att kunna påbörja den väpnade kampen”.

Det finns kanske två – men speciella – undantag: Chile och Argentina. I det förstnämnda landet deltog en del av de revolutionära marxisterna i grundandet av MIR och ”smälte samman” med en del av den castristiska strömningen. Men situationen i Chile (med två arbetarpartier av masskaraktär, arbetarklassens höga organisationsgrad och medvetenhet) påverkade antagligen utvecklingen. Hur som helst blev trotskisterna uteslutna när organisationen nått en viss nivå i sin utveckling.

I Argentina ledde andra orsaker (de revolutionära marxisternas inflytande och tradition) den castristiska gruppen FRIP och en sektor av de revolutionära marxisterna till samgående i en organisation – PRT. Denna fortsatte att ha kontakt med Fjärde Internationalen. Men vad som hände är redan känt. PRT, den officiella sektionen i Argentina, lämnade Fjärde Internationalen 1973.

De gemensamma punktaktioner som genomfördes i Bolivia av POR och FLN under Inti Peredos tid är mer en bekräftelse av att ett samgående var omöjligt än motsatsen.[2]

Det är inte vår uppgift här att analysera Fjärde Internationalens ansträngningar att liera sig med och vinna över denna strömning. Debatten om de felaktigheter och missförstånd denna politik ledde till pågår fortfarande. Men det förekom försök. Att de inte lyckades beror inte enbart på politiska felaktigheter... utan framför allt på en rad objektiva orsaker av mycket större vikt, bl a de tre faktorer vi tagit upp tidigare.

När vi tar till beteckningen centristisk är det inte för att stämpla hela den castristiska strömningen och därmed se diskussionen som avslutad. Tvärtom, även om det självklart är viktigt att karakterisera den så är det viktigare att gå till grunden, att försöka få reda på orsakerna till centrismen. Varför blev det så? Hur tog sig centrismen uttryck?

Det är klart för alla vilken roll denna strömning spelat i klasskampen under den senaste perioden. Den har agerat som ett nytt avantgarde, som ibland haft masskaraktär. Ett nytt avantgarde i den meningen att det grep in i kampen mot den imperialistiska och borgerliga exploateringen och drog in tusentals ungdomar i kampen. I praktiken bröt det nya avantgardet med de reformistiska, stalinistiska och borgerligt nationalistiska ståndpunkterna som tidigare varit dominerande. För första gången på decennier framfördes metoder och programmatiska ståndpunkter som dittills använts av de små grupperna av revolutionära marxister.

De revolutionära marxisterna var helt skilda från massrörelsen och den organiserade arbetarklassen, som kontrollerades av borgerligt nationalistiska och stalinistiska byråkrater. De revolutionära marxisterna överraskades av att plötsligt stå inför en hel generation militanter som lyckades bryta isoleringen. De nya grupperna stod på samma sida om barrikaderna i den politiska kampen mot reformismen och etapptänkandet, mot klassförsoning och sökandet efter allianser med bourgeoisin. Efter den kubanska revolutionen ändrades det politiska styrkeförhållandet mellan revolutionärer och reformister radikalt till revolutionärernas förmån. Därigenom gjorde det unga avantgardet revolutionen en ovärderlig tjänst. De unga bröt in på scenen och störde lugnet för stalinisterna och deras manipulerande med arbetarklassens intressen.

Otvivelaktigt var den första perioden efter den kubanska revolutionen – speciellt fram till 1967 – mest fördelaktig för de revolutionära krafterna och svårast för reformister och stalinister av alla slag.

Castrismens roll i klasskampen under den gångna perioden

Man måste för det första förstå att den castristiska strömningen satte som sin politiska uppgift att göra revolution, att få slut på den kapitalistiska och imperialistiska utsugningen så snabbt som möjligt.

Den castristiska strömningen innefattade tusentals ungdomar som hängivet gick in för dessa uppgifter. De hade inga band till det förflutna, inga personliga framtidsplaner. Deras axlar tyngdes inte av erfarenheter av något allvarligare nederlag. Sådant tillhörde det förflutna, det var ett problem för de äldre generationerna som med sina förbindelser med den nationella bourgeoisin ”inte hade lyckats med sin uppgift”. Exemplet Kuba visade, menade de, att allt detta var möjligt om man följde dess lärdomar. Och den nya generationen var beredd att genomföra ”den historiska uppgift som så många gånger uppskjutits”.

Stora delar av ungdomen gick i den riktningen och kom att skapa det hittills viktigaste politiska fenomenet, om man ser till Latinamerika som helhet. I alla länder kunde man iaktta denna genomgripande politiska omgruppering. Det var en generation på marsch mot revolutionen. Det var ett explosivt fenomen. Denna generation utgjorde huvudkraften i ett radikalt försök att fördjupa klasskampen. Ett heroiskt försök men det misslyckades, det slogs ner. Man måste då fråga sig: Varför misslyckades den nya generationen? Varför blev den castristiska strömningen besegrad?

För att förstå grunden till nederlagen måste man analysera de misstag som begicks och de politiska begrepp som användes. Men det finns också objektiva politiska faktorer som är ännu viktigare förklaringar till nederlagen. Vi tror att de viktigaste är följande:

1. USA-imperialismen utvecklade en strategi för hela Latinamerika, och fr o m kuppen i Brasilien 1964 lyckades den uppnå en rad segrar i sin motoffensiv. Latinamerika är en nyckelzon för USA-imperialismen som inte kommer att överges utan hård strid. Det är en zon som är vital för USA:s fortlevnad som imperialistisk makt. Det kommer att bli mycket svårt att ”förhandla” sig fram till en reträtt från USA:s sida i Latinamerika. USA är redo att satsa alla sina resurser för att behålla den latinamerikanska kontinenten under sin direkta eller indirekta kontroll. Imperialismen har sedan Kubas seger satsat enorma ekonomiska och militära resurser i Latinamerika och har koncentrerat en viktig del av sin aktivitet där. Den unga castristiska strömningen, oerfaren och otålig som den var, tvingades möta motoffensiven utan att ens förstå att den var på gång.

2. Detta har medfört att de inhemska borgarklasserna med ett skickligt, men samtidigt beslutsamt och våldsamt, agerande, försökt behålla sina privilegier. Chile och Argentina är två talande exempel på hur det har skett och vad som är karakteristiskt. Massrörelsen och revolutionärerna har besegrats vid en rad tillfällen. Först kom nederlaget i Brasilien 1964, året efter besegrades upproret i Santo Domingo och den revolutionära processen i Bolivia krossades med våld 1971. Därefter kom nederlagen i Uruguay 1972-73 och i Chile 1973. Det senaste exemplet är Argentina med tusentals mördade och 40 000 medvetna arbetare ”försvunna”. Nederlagen har varit totala. Massrörelsen har förlorat sitt ledarskap, de revolutionära organisationerna har krossats och arbetarklassens organisering har reducerats till ett minimum.

Tusentals av de bästa aktivisterna har gått förlorade och alla erövringar har beskurits, erövringar som tillkämpats under decennier av hårda och outtröttliga strider mot arbetsköpare och borgare. Nederlagen har varit massiva och därför naturligtvis också slagit mot de castristiska organisationerna. Deras medlemskader har praktiskt taget krossats genom de fruktansvärda nederlagen.

3. Detta har medfört en enorm nedgång i klasskampen i Latinamerika, speciellt i det som på spanska kallas ”Cono sur” (Chile, Argentina och Uruguay). Arbetarklassens nederlag i de olika länderna samt gerillarörelsernas misslyckanden (i Guatemala, Venezuela, Nicaragua, Colombia etc) har varit faktorer som tillsammans med en rad inhemska fenomen varit avgörande för den politiska tillbakagången för det revolutionära ledarskapet, kommunist partiet och arbetarstaten på Kuba. De radikalaste delarna av det kubanska ledarskapet har förlorat i styrka. Under täckmantel av att ”inta realistiska ståndpunkter” har de mest konservativa vunnit mark och söker nu finna lösningar på den diplomatiska vägen med de borgerliga regeringarna och t o m med USA-imperialismen.

Allt detta har medfört en förändring i den kubanska politiken, speciellt vad gäller utrikespolitiken gentemot övriga Latinamerika. Det visades tydligt under 1975 i samband med de latinamerikanska kommunistpartiernas konferens, då det kubanska partiet tillsammans med de officiella stalinistiska partierna enades om en politisk linje som innebär klassförsoning och ”revolution i etapper”. Det innebär också en allians med de ”progressiva borgarna” och t o m med ”progressiva regeringar” (t ex militärerna i Peru och Panama) och som också uttrycktes i en självkritik från Fidel Castro på det kubanska kommunistpartiets första kongress. Vidare antog konferensen några resolutioner om utrikespolitik vilka i grunden samstämmer med den sovjetiska utrikespolitiken, med den ”fredliga samexistensen”.

Detta är en mycket viktig politisk faktor. Kuba har i praktiken övergivit sina anhängare från igår, som nu försöker fortsätta den politik som var Kubas under nästan ett decennium. Men det är mer än det. De castristiska organisationerna hamnar under ett tvång att upphöra med en av kommunistpartierna oberoende aktivitet för att istället närma sig dem, arbeta gemensamt med dem, eller helt enkelt uppgå i dem. Det uttrycktes tydligt i den resolution som antogs på kongressen:

”Den antikommunistiska och antisovjetiska vänstern är oföränderlig. Därför arbetar kommunisterna för att isolera dem som intar sådana attityder.”

Detta innebar grönt ljus för kommunistpartierna i alla länder att göra upp räkningen med de sektorer av den castristiska strömningen som fortfarande förhöll sig självständiga till dem. Så beskrevs exempelvis det chilenska MIR kort därefter av det chilenska kommunistpartiet som ”imperialismens trojanska häst”.

Utan att bortse från de brister, fel och svagheter som är typiska för – och har sitt ursprung inom – denna strömning (vilket vi ska se närmare på nedan) måste det framhållas att isoleringen från Kuba, som igår var ”revolutionens vägvisare”, idag på många sätt bidrar till såväl ett ökat antal desperata aktioner i sökandet efter en egen underhållsbas (t ex ERP 1975), som till politisk kapitulation (som exempel kan nämnas Mariguellas ALN:s totala kapitulation genom integrering i det brasilianska kommunistpartiet eller MIR:s ännu partiella kapitulation, när man i en kommuniké från september 1976 hävdar möjligheten av en allians med Freis Kristdemokratiska parti).

Den andra viktiga orsaken till dessa gruppers utveckling är utan tvekan Fjärde Internationalens organisatoriska och numerära svaghet i en rad länder i Latinamerika (fr a i Chile). Dessa faktorer tillsammans med kommunistpartiernas offensiv och imperialismens och bourgeoisins offensiv över hela kontinenten har bidragit till att Fjärde Internationalen inte kunde framstå som någon verklig revolutionär pol, revolutionär pol med trovärdighet och förmåga att få ett inflytande över dessa organisationer – eller åtminstone sektorer av dessa – och vinna över dem till den revolutionära marxismen och förhindra deras sönderfall eller anslutning till kommunistpartierna eller deras politik.

Som vi har visat var Fjärde Internationalen och de som följde den revolutionära marxismen istället för det kubanska ledarskapet inte någon kraft med förmåga att ens på omvägar påverka de castristiska strömningarna. De kunde på intet sätt se att Fjärde Internationalen skulle kunna ha löst de problem som kampen ställde. Detta är uppenbart. Men det är också uppenbart att det kubanska ledarskapet under många år, visserligen på ett empiriskt men klart sätt i massornas ögon tillämpade de revolutionärt marxistiska principerna i en rad frågor. Detta gällde inte bara i den interna kampen mot byråkratin, utan också i fråga om vilken uppgift en segrande arbetarstat borde fylla i förhållande till världsrevolutionen. De förändringar av de politiska styrkeförhållandena som skulle kunna ha skett om Kuba fortsatt i den riktningen var enorma.

Vilka var den castristiska strömningens avgörande svagheter?

Mycket har sagts om detta, liksom om de nederlag som drabbat dessa organisationer. Mänga som analyserat dem, men som stannat på halva vägen har inskränkt sig till konsekvenserna, till effekterna, utan att i grunden analysera orsakerna.

Vi förkastar förklaringar av ”teknisk” natur eller förklaringar gällande ”militära” eller ”säkerhetsmässiga” brister hos castristerna. Sådana har funnits, men det verkligt intressanta är grunden till dem. Det är inte heller ”avsaknaden av ideologi”, inte heller ”taktiska misstag” som är avgörande.

De avgörande svagheterna är som vi ser det tre:

– Deras syn på massornas uppgift i den revolutionära processen. Deras syn på arbetarklassens roll i kampen för maktövertagandet och i byggandet av socialismen. Synen på frågan om dubbelmakten, sovjetmakten och proletariatets diktatur. Vilka var de sociala rötterna till detta och vilket var dess politiska uttryck?

Deras analys av kommunistpartiernas roll i varje land. Uppfattningen om stalinismen och inställningen till de byråkratiskt degenererade eller deformerade arbetarstaterna.

– Deras uppfattning om avantgardets uppgifter, byggande; av proletariatets revolutionära parti. Hur de uppfattade denna process och hur de uppfattade själva partiet. Båda frågorna hänger direkt samman med de två föregående punkterna.

Debrays idealism

Det grundläggande synsätt som vägledde alla dessa sektorer var ”det kubanska schemat”, särskilt i dess mest karikerade version, som spreds i breda kretsar av den franske, numera reformisten, Regis Debray. Ett synsätt som väsentligen hävdade:

Kuba har visat att 12 beslutsamma män med 7 gevär kan göra revolution. Förutsatt att de slår m på den väpnade kampens väg, att de samlar styrka från det lilla till det stora, utgående från upprättandet och underhållet av ett gerillafoco under en period, ett foco som den fientliga armen inte förmår krossa under de första striderna. Focot, som upprättats i lantliga områden, vilka är ‘naturligt’ explosiva och ‘benägna att göra revolution’, ska göra det möjligt att vinna befolkningens stöd, utöka leden och – genom att rikta slag mot de repressiva borgerliga styrkorna parallellt utveckla ett ‘befriat område’. Detta område möjliggör direkta aktioner av halv-reguljära eller reguljära styrkor: rebellarmén eller den revolutionära armén.

Som en funktion av detta gjordes en social och ekonomisk, men fr a sociologisk, analys av Latinamerika som ledde till framhävandet av tesen om ”de explosiva sektorerna”. För att kunna verkställa den plan som man kom fram till i sin analys krävdes ett stöd fr a från de sektorer ur befolkningen som ”inte har något att förlora”, dvs de fattigaste skikten som lever i svält och under miserabla förhållanden. Man trodde att dessa, p g a de miserabla förhållanden som de levde under, av sig själva skulle vara övertygade om det radikala och revolutionära handlingssättet. De sektorer som sågs som ”explosiva” var fr a. fattigbönder, jordlösa bönder, stadens och landets marginella skikt, arbetslösa etc.

Förutom att den i praktiken visat sig felaktig så var denna analys också politiskt och ideologiskt gravt felaktig. Här uttrycktes inte bara inflytandet av en karikatyrliknande uppfattning om den kubanska revolutionen utan även det politiska inflytandet från den kinesiska revolutionen och maoismen samt från den algeriska revolutionen.

Man argumenterade att det fanns en ”revolutionär potential” hos dessa sektorer som inte var utnyttjad, och att ont man genom direkta exemplariska aktioner kunde visa vad man eftersträvade så skulle dessa skikt sätta hela denna potential i rörelse. Det var därför som programmen framhävde jord, bostäder, arbete (dvs jordlösa bönder, de marginella skikten utan arbete, stadens och landets arbetslösa).

Men deras plan lämnade arbetarklassen åt sidan; den var inte en klass som ”inte hade något att förlora”. Genom att vara arbetare hade de åtminstone arbete, lön etc och därför även bostäder. Detta var ju ändå ”något”, som de var ”rädda att förlora” och som därför gjorde dem ”konservativa”. Parallellt med detta hävdades en analys som innebar att denna ”konservativa” mentalitet motsvarades av inställningen att om arbetarna var organiserade så skulle detta vara ännu värre arbetarna skulle då vara utelämnade till reformistiska eller borgerligt nationalistiska ledare. Dessa skulle bromsa upp arbetarna i den revolutionära handlingen och återföra dem till den parlamentariska kampen. Logiken i resonemanget var faktiskt: ”varje social sektor har de ledare den förtjänar eller accepterar”.

Det är ur det perspektivet som vi bör se på allt som har med punkt två – dvs KP, stalinismen och byråkratin – att göra. Med denna sociala och politiska analys som grund underlät (len castristiska strömningen inte bara att ta kamp mot stalinismens och den traditionella reformismens ledning av arbetarklassen. Den till och med undvek att göra det. Utifrån deras analys var detta logiskt: varför bekämpa ledningen av en klass som blivit så konservativ?

Man bekämpade Inte kommunistpartiernas hegemoni där dessa hade sitt naturliga fäste – i industriarbetarfacken. I många länder visste kommunistpartierna hur de skulle utnyttja detta och också använda sig av den kubanska revolutionens prestige – även då den kubanska ledningen riktade sin skarpaste kritik mot kommunistpartierna. Kommunistpartierna, som fortsatte sin dagliga kamp tillsammans med arbetarklassen, förtjänade i arbetarnas ögon hela den prestige som den segerrika revolutionen erbjöd, en revolution som först proklamerar sig vara socialistisk och sedan definierar sig som ”marxist-leninistisk” för att slutligen skapa ett kommunistiskt parti.

För den castristiska strömningen framstod inte arbetarklassen som den fundamentala kraften i den revolutionära processen, den kraft som bör ha den historiska ledningen av revolutionen och i vars intresse makten tas och en arbetarstat byggs.

MIR, PRT och arbetarkampen

Det finns de som invänder att så inte var fallet med MIR och PRT/ERP i Chile och Argentina. Men även ont dessa organisationer vid olika tillfällen gav uttryck för en annan åsikt, så var det i alla fall den som lag till grund för deras handlande.

Vi kan se hur det uttrycktes i deras arbete i förhållande till arbetarklassen. Först då UP-processen befann sig i ett sent skede förstod MIR nödvändigheten av att börja ett arbete bland industriarbetarna. Men utgångspunkten för hur detta arbete utvecklades bestämdes inte av situationen och rörelsen inom klassen utan utifrån apparatens intressen. Huvudsaken var att skaffa ett stöd till den revolutionära organisationen. Det uttrycktes i skapandet av ”mellanliggande” frontstrukturer som i själva verket ersatte arbetarklassens organisatoriska strukturer. Samtidigt hade organisationen inte någon klar uppfattning om CUT och fackföreningsbyråkratin i förhållande till de organ för arbetarkontroll som började växa upp. MIR bromsade upp samordningen av de gryende organen för arbetarmakt industribältena – för att inte skapa en ”parallellism med CUT”.

Och allt detta skedde i funktion av MIR:s strävan att skapa en ”pol av revolutionärer inom och utanför CUT”.

I det andra fallet, PRT/ERP, så var det inte bara så att det fanns kvar trotskistiska drag sedan organisationens medlemsskap i Fjärde Internationalen. PRT/ERP arbetade och utvecklades dessutom i en period av ett väldigt uppsving för arbetarkampen, som uttryckte sig i massiva arbetarmobiliseringar. Det rådde inte någon tvekan om vilken social kraft som låg bakom ”cordobazon”, arbetarresningar av den typ som först ägde rum i Cordoba.

Men trots det så visar PRT/ERP:s tre politiska huvudaxlar på de oerhörda deformeringar som ställde sig emot deras aktivitet inom arbetarklassen, särskilt under den sista perioden, deras mest intensiva.

För det första: målsättningen är att vinna militanta arbetare som har ”bestämt sig” och som ”har förstått den fackliga kampens oduglighet, dess gränser”, för att på så sätt rekrytera dem till den egna militära apparaten och avlägsna dem från arbetarklassens aktivitet.

För det andra, och med direkt anknytning till det föregående: för att hålla partiet ”rent” är det nödvändigt att ”undvika ideologiskt inflytande som är främmande för arbetarklassen” i partiet, inflytande ”som införs genom småbourgeoisin”. De politiska och ideologiska problemen var bara ”uttryck för de olika klassintressena inom partiet”, dvs ”uttryck för klasskampen inom partiet”. För att förhindra detta fanns det, trodde man, inget bättre än ett stort antal kadrer och nationella ledare samt även professionella med ursprung i arbetarklassen. Dessa skulle på grund av sitt ursprung vara ”garanter” för arbetarklassens intressen inom partiet. För att kunna genomföra denna tes måste man rekrytera arbetarkader som avlägsnades från produktionen och helt sögs upp i partiapparaten.

För det tredje: PRT/ERP:s huvudtes – den som fördes fram mest intensivt under den sista och avgörande perioden – var skapandet av ”Bergskompaniet” och upprättandet av ett ”befriat område” i Tucumán. Detta befriade område låg i en region där befolkningen var fattiga bönder eller lantarbetare med en kritisk ekonomisk situation. Detta politiska projekt var inget annat än en moderniserad och aktualiserad version av tesen om ”de explosiva sektorerna”.

Organisationsfetischismen

Idén ont ”de explosiva sektorerna” är grunden till den ”apparatistiska” inställningen hos dessa organisationer. De har inte bara haft en militaristisk inställning till klasskampen; det som främst utmärker dem och som ligger ännu djupare är just deras ”apparatistiska” inställning till historien och till klasskampen. Om vi analyserar vissa organisationer, som t ex MIR under UP-perioden, så handlar vår främsta kritik inte om deras militarism utan just om deras ”apparatism”.

Vad menar vi med en apparatistisk uppfattning?

En apparatistisk uppfattning är en sådan som gör en kult av den revolutionära apparaten och organisationen, och ser den som huvudaxeln i klasskampen.

Massorna ”är nödvändiga” i det att de stöder apparatens historiska uppgift, inget annat.

Den apparatistiska uppfattningen nedvärderar arbetarklassens revolutionära roll och ger i stället organisationen huvudrollen. Den menar att arbetarklassen ”inte är medveten”, medan organisationen är det p g a sina proklamerade företag och handlingar. Alltså – den revolutionära apparaten är den som mest medvetet och bäst representerar de exploaterades historiska intressen; arbetarklassen måste förstå detta och.... stödja den.

För att vinna detta stöd genomförs ”exemplariska” aktioner som avser att ”föda medvetenhet” i arbetarklassen.

Denna uppfattning utgår från antagandet att arbetarklassens naturliga organisatoriska strukturer, de instrument som den skapat för att försvara sina intressen, är dömda att misslyckas och förfalla, i en konfrontation med klassens fiender. Den enda utvägen för de exploaterade är då att gå in i den revolutionära apparaten som – förberedd från början – är den enda som är i stånd att ta sig an de uppgifterna. Den apparatistiska mentaliteten underordnar de utsugnas dagliga kamp och försvar av sina klassintressen under apparatens intressen. Denna uppfattning leder till att arbetarklassens roll i den revolutionära processen ersätts av organisationen.

Den apparatistiska tesen härstammar också den från den ”kubanska modellen”. En framstående förtrupps apparat tar med stöd från de ”explosiva sektorerna” makten åt arbetarklassen, eller åt folket, till vilka man sedan ämnar ge socialismen. På detta sätt ”kommer folket att bli medvetet”. Folket kommer att övertygas av de konkreta handlingar som den revolutionära regeringen genomför. På detta sätt ”når folket socialismen snabbare” (än genom den svåra vägen att ”skapa medvetenhet”). Med detta undviker i sin tur (eftersom det är snabbare) mera lidande för folket, och dessutom är det lättare att bekämpa den reformistiska ledningen på detta sätt.

För att klara av detta är det viktigaste att ”bli erkänd som förtruppen” av de breda massorna, att få deras stöd. För att vinna detta erkännande är det nödvändigt att genomföra ”exemplariska aktioner” som bevisar att organisationen (apparaten) verkligen är den förväntade förtruppen. Det är därför som apparatens situation och styrka blir en måttstock för vad som händer i samhället. Det var av den anledningen som MIR omedelbart efter kuppen i Chile sa att ”MIR är intakt”. Därigenom ignorerade man det oerhörda nederlag som det chilenska proletariatet just lidit. Eller PRT/ERP, som deklarerar att det råder inbördeskrig i landet och påtar sig rollen som ”representation” för det argentinska proletariatet; PRT/ERP är, i detta fall, ”folket”.

Denna uppfattning lämnar den ideologiska debatten åt sidan som ”onödig”. Huvuduppgiften är att ”övertyga” genom handling. Här finns det dock ännu ett undantag fallet med MIR efter UP-segern i valen 1970. P g a den höga politiska aktiviteten i landet var de tvungna att delta i den öppna politiska processen som ägde rum i Chile. De andra apparatistiska organisationerna nedvärderade helt och hållet betydelsen av den politiska diskussionen och den ideologiska debatten.

Det tydligaste exemplet i detta avseende var MLN (Tupamaros) i Uruguay (modellen för många andra rörelser) som till en början (mellan 1963 och 1968 ungefär, även om det i fortsättningen alltid fanns med som en ”princip”) alltid sa: ”orden splittrar oss, handling enar oss”.

Frånvaron av ideologisk/politisk kamp

Man ansåg att den ideologiska kampen var steril och hörde hemma i de reformistiska och parlamentariska organisationerna, eftersom det var en fråga för de intellektuella, ”På Kuba var dom inte så noga med att diskutera, i stället genomförde de revolutionen”, sades det. Uppenbart är att det fanns en kritik av hela det reformistiska svamlet, men ur det restes en kult av ”icke-diskussionen”, en kult av den empiriska handlingen, av pragmatismen, som ledde till enorma politiska felsteg inom dessa organisationer.

Men ursprunget är tydligt: det gör ingenting om organisationen inte har en klar ideologi eller tydliga målsättningar, vad som är viktigt är att den ”genomför handlingar”, Som en följd av detta är det fundamentalt att hela tiden förstärka apparaten numerärt, materiellt och organisatoriskt, för ju starkare den är desto fler aktioner kan den genomföra. Och som en direkt följd av detta blir medlemmarna och sympatisörerna, som saknar en tydlig politisk målsättning och klar ideologi, desto stabilare. Dessa organisationer hade en paternalistisk inställning till makten och dess relation till massorna. De skulle ”ge” makten och socialismen till massorna. Denna inställning var redan från början en byråkratisk inställning. Organisationen placerade sig ovanför klasserna och utnämnde sig själv till ”det exploaterade folkets” representanter, för att i dess namn förklara krig, eventuellt ta makten och med makten i sina händer skapa socialismen.

Arbetarråd, klassens självorganisering eller sovjetmakten fanns inte närvarande i deras modell. Proletariatets diktatur skulle upprättas av organisationen i dess namn.

PRT/ERP:s schema är klart här. Två klasser eller sektorer konfronterades i landet (arbetarklassen – kapitalistklassen, eller oligarkin – folket, som andra definitioner löd. Den ena håller makten genom de väpnade styrkorna trots att den är i minoritet. Folket (arbetarklassen) kämpar för sina krav, samlar styrka, men… det kommer ett ögonblick då kapitalisterna startar repressionen mot folket, som saknar en egen militärmakt. Folket (arbetarklassen) desorganiseras, besegras och förlorar då alla de landvinningar som vunnits under flera år av kamp. Slutsats: för att tvinga igenom sin vilja måste folket organisera sin egen armé: ERP (Folkets Revolutionära Armé). Eftersom denna inte kan uppstå spontant så måste den skapas av avantgardistiska element som påtar sig att representera folkets intressen. ERP är ”folkets armé”, och där ska hela folket organiseras när det insett att den fackliga eller lagliga kampen inte duger. När detta händer ska armén redan vara grundad och formerad.

Denna uppfattning motsvarar dessutom den gamla kubanska modellen från 26 juli-rörelsen. En ”movimientista”- (”rörelse-baserad”) modell där man söker innefatta hela befolkningen.

Det var därför som MIR och MLN (Uruguay) var ”Rörelsen”. Men det mest moderna exemplet (PRT/ERP) har skapat två instanser inom modellen – det ena Partiet, det andra Armén. Partiet ska vara arméns ledning (på ett teoretiskt plan, ty då den militära aktiviteten och repressionen intensifieras kommer armén att dominera partimedlemmarnas liv och även själva arméns liv, och de materiella och militära kraven i armén blir huvudprioriteringen i varje ögonblick).

Den politiska garantin är partiet, men allt i överensstämmelse Med de normer som fastslagits av ”det väsentliga i den politiska kampen”: den militära handlingen. Därför samtycker partimedlemmarna med partiet på grundval av dess militära aktivitet. På det sättet förloras den politiska garantin. Partiet skulle vara ”utvalt” eftersom ”alla” skulle komma med i armén. Till armén skulle hela folket rekryteras. Av denna anledning har partiet ett socialistiskt program medan armén har ett minimiprogram. Detta innebär att klassens naturliga organisationer skjuts åt sidan till förmän för armén, som då blir folkets organisation. Förtruppsorganisationen försöker värva folket till arméns led och i det syftet proklameras armén som folkets organisation. Förtruppen framställer sig själv som den mest lojala och enda verkliga representanten för det exploaterade folkets intressen.

Före kuppen i Chile översatte MIR i viss mån denna idé i praktiken genom upprättandet av dess ”mellanliggande fronter” (FTR, FER, MPR, MCR) , men särskilt efter kuppen då man försökte skapa ett nytt ERP. Senare lanserade man idén i sin helhet med ”Den folkliga motståndsrörelsen” och allt som följde med den: ”Den folkliga motståndsrörelsen” är den naturliga organisationen för hela folket. De som skapar och leder den är partiet, MIR. Ännu en gång nedvärderade och skadade självproklameringen arbetarklassens organisering och försöken till uppbyggnad av massrörelsen genom de organisationer sons klassen själv börjar skapa (från arbetslöshetskommittéer, folkmatsalar till de ”lagliga” facken med ”gula” ledare etc).

Denna uppfattning har också idén om ”Enhets-Partiet” inbyggd i sig, Enhets-Partiet som tar makten och utövar den i klassens och folkets namn. Detta innehåller en byråkratisk och deformerad syn, även innan maktövertagandet konkretiseras. En arbetarstat sons inspireras och leds av den uppfattningen är en byråkratiskt deformerad stat.

Det självutnämnda ledarskapet

Var har denna uppfattning sin grund?

Först och främst anser vi att det är en uppfattning som avslöjar en djup misstro gentemot massorna, gentemot arbetarklassen och en nedvärdering av dess historiska roll och förmåga inte bara att ta makten utan också v g utövandet av proletariatets diktatur genom sina arbetarråd (sovjeter). Man litade inte på arbetarklassens och de utsugna massornas historiska kraft och ofta säg man ner på deras kamp och handlingar. ”Kampen går mot ett säkert misslyckande”, eller ”repressionen kommer att stoppa dem”, dömde man. Och visserligen hade man ofta rätt, men man gjorde aldrig ett försök att bekämpa de reformistiska och byråkratiska ledningarna för att på det sättet undvika nederlagen och misslyckandena. Man såg till och med detta som en bekräftelse av den väpnade kampens riktighet. Man ansåg att masskampen med sina ofta legala former hade misslyckats. Dessutom borde man ”låta massorna lära sig” av erfarenheten för att de sedan skulle söka sig till förtruppsorganisationen.

Vänsterunionens valnederlag gav upphov till skapandet av MLN i Uruguay efter 1962 (UP och FIDEL) samt MIR i Chile efter UP-nederlaget 1964.[3]

Till detta kommer dessa organisationers uppfattning att den revolutionära krisen mäts i relation till repressionens tilltagande styrka mot organisationen och i förhållande till den nivå den militära konfrontationen nått. Organisationerna analyserade den nationella politiska situationen vid ett visst ögonblick med den egna organisationen som huvudfaktorn. Det huvudsakliga måttet för den revolutionära krisens mognad var den egna organisationen, repressionen och organisationens svar på denna etc. Generalstrejkens och upprorets betydelse lämnades antingen helt åt sidan eller gavs en ”stödroll” till organisationens militära planer, de var ”hjälp” från folket åt organisationens militära planer då denna bestämde sig för maktövertagandet (den kubanska modellen hade mycket inflytande här då det gäller den betydelse som ”lärde” inom castrismen gav generalstrejken på Kuba, en hjälp som bestyrkte gerillans militära seger).

Upproret och generalstrejken betraktades alltså som delar i en militär operation, delar som skulle iscensättas på ”order från organisationen” så fort denna hade makt, inflytande och en tillräcklig bas inom folket. Det var en apparatistisk och vertikalistisk (toppstyrd) inställning till upproret som aldrig visat sin giltighet (inte ens på Kuba).

Castrismen och dubbelmakten

Det finns tre exempel på hur de castristiska organisationerna såg på dubbelmakten, exempel som skiljer sig mycket från varandra men som har samma grund.

MIR var motståndare till att Industribältena skulle utvecklas till parallell-organisationer till CUT och betraktade dem som ”territoriella basorganisationer till CUT”. På samma sätt motsatte man sig, bara några månader innan kuppen, skapandet av ett samordningsorgan för industribältena, vilka var det chilenska proletariatets högsta självständiga uttryck av verklig, effektiv centralisering och demokratisk basrepresentation.

PRT/ERP uppfattade dubbelmakten på ett militärt och territoriellt sätt. Man gick in för att söka ”befria ett område” (i norra Argentina) och upprätta en provisorisk regering. Man försökte också få ett internationellt erkännande av att inbördeskrig rådde och att det fanns två regeringar med två arméer i ett territoriellt kluvet land.

MLN uppfattade dubbelmakt en som existensen av underjordiska ”folkets fängelser”, ”tolktribunaler” och ett underjordiskt ”revolutionärt rättsväsende”. Dessutom skulle det finnas underjordiska vapengömmor samt en underjordisk irreguljär armé. De skrev ett dokument i vilket de talar om ”två stridande makten. Dessa två var: MLN och regeringen, var och en med sina egna lagar, fängelser, vapen, arméer, rättsväsende osv.

I alla dessa fall var axeln för dubbelmakten själva organisationen. Inte i något fall sågs arbetarklassen som huvudfaktorn när det gällde existensen eller icke-existensen av dubbelmakt. En förklaring till detta fenomen finns i själva ursprunget till dessa organisationer, den castristiska ströritningen. De unga som radikaliserat s på kontinenten som en följd av den kubanska revolutionen kom framför allt från småborgerliga skikt. Dessa unga befann sig mitt i ett panorama av förräderier och passivitet från arbetarrörelsens traditionella ledarskap, reformister/stalinister, eller från den nationella bourgeoisin. De reformistiska eller stalinistiska ledningarna kunde inte attrahera dem, men det gjorde däremot det omedelbara perspektiv som den kubanska revolutionen erbjöd. Om de redan var politiskt organiserade bröt de med sina gamla organisationer (massutbrytningar av unga ur kommunistpartierna skedde över hela kontinenten: Argentina, Chile, Uruguay, Brasilien, Ecuador, Bolivia etc). Grundarna till MIR i Chile, FLN i Bolivia, ALN i Brasilien, MLN i Uruguay etc, kom från kommunistpartierna. För dem som inte var organiserade tidigare var aldrig de ”utmärglade” kommunistpartierna något politiskt alternativ.

Men samtidigt som de bröt med, eller vände kommunistpartierna ryggen tick de en barnslig och sekteristisk attityd gentemot ”allt som har med dem att göra”. Baserade på en ytlig analys, utan att ha gått till grunden, vänder de ryggen åt allt som har med massarbete, fackligt arbete, arbete inom arbetarklassen att göra. Ty allt detta var ju kommunistpartiernas ”traditionella” och ”reformistiska och legalistiska” uppgifter, det var ”konservativa” handlingssätt ”utan revolutionära perspektiv” för framtiden.

Denna ytliga analys förväxlar ledningarna för de byråkratiserade fackföreningarna och den ”reformistiska” fackliga aktiviteten (som utformats av ledningarna) med arbetarrörelsens ”inneboende karaktär”. Det var den arbetarrörelse som alltså måste ”drivas till kampen”, ”stimuleras” utifrån genom ”exemplariska” aktioner utförda av den revolutionära förtruppen, stödd av de ”explosiva sektorerna” som ”inte har något att förlora”. Arbetarrörelsen kunde därför inte förnyas inifrån genom en oupphörlig kamp mot den reformistiska och kapitulationalistiska linje som fördes fram av byråkraterna och stalinisterna.

Den radikaliserade och småborgerliga ungdomen blev inte bara förvirrad angående arbetarklassen utan kom också att se ned på den. Dess ”befrielse” skulle vara ett verk av upplysta intellektuella, som hade förstått situationen, och inte ett verk av arbetarklassen själv, som så ”lätt luras av de borgerliga demagogerna och reformisterna”. Dessa sektorer förstod inte varför arbetarklassen fortsatte att vara ”bunden” till sina traditionella ledningar som hade förrätt dem så många gånger tidigare. Deras enkla, ytliga förklaring söker problemet utanför själva arbetarklassen, sökte inte efter ursprunget i arbetarrörelsens historia och i hur arbetarklassen uppfattar sin enhet, sin organisering. Arbetarrörelsen förkastar inte sin ledning hur som helst bara för att något hundratal eller tusental ungdomar visar sig och säger till dem att deras ledare är förrädare.

Arbetarklassen gav ett begränsat stöd till de aktioner som genomfördes av dessa castristiska grupper, men för det mesta uppfattade den dem på ett positivt sätt. Samtidigt betraktade den dem som någonting ”utanför klassen”; något som inte var dess eget; något främmande som – även om det innebar heroiska aktioner – saknade band med klassens dagliga kamp och med klassens naturliga organisationer.

Därför var det enbart begränsade avantgardistiska grupper av arbetarklassen som gav sitt allvarliga, beslutsamma och militanta stöd till dessa projekt. Den övervägande delen av klassen blev kvar som åskådare, naturligtvis på ”kämparnas” sida, men utan att själva på något sätt gripa in. Arbetarklassen fortsatte sin dagliga kamp genom sina naturliga organisationer och avancerade och lärde sig genom sin egen erfarenhet.

Den roll som det argentinska proletariatet spelade i sina olika resningar; den roll det bolivianska proletariatet spelade genom att upprätthålla en dubbelmaktssituation i gruvorna och den process den genomgick under Torres regeringstid; hela det enorma uppsvinget under UP-tiden i Chile, med cordones industriales och speciella samordningsorgan för dessa; liksom den nationella generalstrejk med fabriksockupationer som de uruguayanska arbetarna svarade militärkuppen med under 15 dagar[4] dessa exempel visar att ovanstående politiska inriktning har varit den grundläggande svagheten och begränsningen hos den castristiska strömningen under hela den senaste perioden av klasskamp i Latinamerika.

Synen på stalinismen

Hos castrismen saknades det en revolutionärt marxistisk analys av kommunistpartierna och stalinismen, eftersom det saknades en analys av arbetarstaterna och byråkratin. Detta blev, pga det politiska klimat den castristiska strömningen tvingades möta, till ett av dess huvudproblem. Det sätt som det löstes på var inte bara felaktigt och negativt utan ledde också till slutsatser och ställningstaganden som fick tragiska konsekvenser.

När väl de castristiska organisationerna nått en viss nationell närvaro blev de tvungna att bemöta kommunistpartierna på den politiska arenan – fr a inom den folkliga rörelsen, där bägge ”rörde sig”.

Oklarheten över kommunistpartierna ledde till att de castristiska strömningarna kom att inta en motsägelsefull attityd gentemot dem – något som ofta kom att gynna kommunistpartierna. Trots deras kritik av kommunistpartierna för att vara ”pacifistiska” och t o m anklagelser mot dem för att ha svikit den revolutionära kampen, fanns det när det gällde handling och politiska uppgifter oerhörda motsägelser just p g a avsaknaden av en klar uppfattning om kommunistpartiernas karaktär.

Kommunistpartierna kritiserades för dess ”väg” (den fredliga), dess metoder (parlamentarismen, valen, den legala kampen), dess konservatism (deras ovilja att ta upp den väpnade kampen) men kritiken stannade vid effekterna, vid formen, på ytan, utan att gå på djupet, dvs utan att fråga varför kommunistpartierna hade denna linje. Vad representerade kommunistpartierna? Vilka konkreta intressen representerade deras ledningar?

Kritiken av kommunistpartierna blev till en fråga om modiga och fega, om uppoffringar och bekvämlighet. Och detta när kommunistpartierna, mitt i den politiska omvälvning som uppkom efter den kubanska revolutionens seger, genomförde en politisk kamp med omfattande räckvidd; en kamp som inte bara innebar ett försvar mot att bli utmanövrerad från den politiska scenen i varje enskilt land, utan också för att på längre sikt krossa de castristiska konkurrenterna och slutligen för att tvinga Kuba inom ramarna för Sovjetunionens utrikespolitik.

De castristiska grupperna kritiserade aldrig kommunistpartiernas ”revolution i etapper”, inte heller deras uppfattningar om socialism, deras syn på arbetarstaterna eller på proletariatets diktatur. Men det var inte bara det att dessa punkter inte kritiserades – de upptogs t o m ibland som delar i de egna programmen. Kritiken mot kommunistpartierna kom fr a att centreras kring deras ”fredliga väg” till socialismen, och då utifrån ett resonemang som löd ungefär så här: ”vi har i grund och botten samma mål – socialismen – det är bara det att kommunistpartierna tror att det är möjligt att komma dit genom val och på den legala vägen, medan vi som inte tror på det har valt den revolutionära vägen: den väpnade kampen”.

Mariguellas och brasilianska ALN:s program och målsättningar skilde sig inte på något sätt från KP:s, annat än just på frågan om ”vilken väg”. ALN talade också om allianser med den nationella borgarklassen och om en revolution i etapper. Och eftersom de ledande krafterna inom ALN aldrig gjorde en ideologisk brytning med stalinismen, var det inte överraskande att, när ”den väpnade vägen” misslyckats och organisationen var svårt slagen, resterna av organisationen gick tillbaka till det brasilianska kommunistpartiet. Programmet var ju detsamma.

Det uruguayanska MLN (Tupamaros) betraktade det uruguayanska kommunistpartiet som en ”strategiskt allierad”, och inte bara det, utan som ”den viktigaste strategiska allierade”. Vad man sa var: ”Till syvende och sist är vi ju överens, vi skiljer oss bara i frågan om hur vi ska komma dit. Men slutligen kommer vi att mötas och kommunistpartiet kommer att vara en grundläggande kraft för byggandet av socialismen”.

Och när PRT/ERP i Argentina deltog tillsammans med det argentinska kommunistpartiet i FAS[5] så gjorde de det utifrån liknande värderingar. Om vi analyserar varje exempel så kommer vi att finna mängder av liknande uppfattningar.

Det chilenska MIR skulle kunna betraktas som undantaget, utan att det egentligen är det. Men även om vi anser det, så måste vi utgå från att situationen i Chile före UP:s valseger 1970 tvingade MIR – om organisationen överhuvudtaget skulle kunna vinna och bibehålla åtminstone ett minimalt politiskt utrymme – att ta politisk och ideologisk strid mot kommunistpartiet, vars strategiska uppfattning vägledde hela processen under UP. I Chile kunde det inte ha varit på annat sätt. För MIR var det nödvändigt att vinna över sektorer av arbetarklassen. Lis förutsättning för att kunna göra det var just att ta politisk kamp mot kommunistpartiet och dess uppfattningar. (Men, även om det inte är denna artikels uppgift, så har vi vid flera tillfällen kommenterat MIR:s vacklan inför UP och KP, såväl under Allendes regeringstid som efter kuppen.) Det är fr a efter kuppen och ännu klarare efter 1975 (UP-mötet i Berlin) som denna vacklan framstår med större klarhet. Det är då det chilenska kommunistpartiet inleder en kamp för att isolera MIR. Och med början här släpps all den vacklan och all den oförståelse om KP som alltid funnits inom MIR, fram i dagsljuset. De senaste stegen som MIR:s ledning tagit, vilka innebär ett accepterande av UP:s linje för enhet och möjligheten av en allians med det Kristdemokratiska partiet, klargör detta med all önskvärd tydlighet.

Felaktig enhetstaktik

Den förvirring som alla dessa uppfattningar har lett till bland basmedlemmar såväl inom kommunistpartierna som inom de egna organisationerna har varit till avgörande skada för utvecklandet av enhetsaktioner dem emellan. Dessa organisationer förstår inte ens stalinismen som ett historiskt fenomen i världsmåttstock. De betraktar inte ens stalinismen som en specifik strömning. Analysen har utgått från att det existerar kommunistpartiet – visserligen med kontakter med Moskva – i varje land och misstagen eller defekterna hos respektive kommunistparti relateras inte till stalinismen som internationell strömning utan betraktas som ett nationellt fenomen, ett specifikt drag i den nationella klasskampen.

Kommunistpartiernas ledningar uppfattas således inte sons representanter för den sovjetiska byråkratins politiska intressen (vilket under de senaste åren har varit mycket tydligare i Latinamerika än i Europa). Detta har i sin tur lett till allvarliga misstag när det gäller t ex problemet med enhet i handling och den proletära enhetsfronten i förhållande till kommunistpartiernas arbetarbas. De castristiska organisationerna betraktade basmedlemmarna och ledarna som likvärdiga delar i dessa partier, vilket ofta medfört konfrontationer med kommunistpartiernas bas.

En annan genomgående uppfattning som är relaterad till de tidigare är möjligheten (om och när den revolutionära organisationen varit tillräckligt stark) att uppnå en reell allians med kommunistpartiernas ledningar. Vi kan tänka på till exempel MIR efter kuppen i förhållande till det chilenska KP eller på MLN genom sitt deltagande i Frente Amplio vid valen 1971.[6]

Förvirringen kring frågan om stalinismen och om kommunistpartiernas karaktär i kombination med den apparatistiska mentaliteten har lett dessa castristiska organisationer att tro att om KP är ”tvingat” att gå med i en front (det spelar ingen roll för vad, med vilket program eller vilken målsättning, utan bara rakt upp och ner i en front) så är det ett bra tecken. Och detta inte bara för att KP då måste erkänna revolutionärerna, utan att kommunistpartierna pga revolutionärernas styrka ”har börjat byta linje” och ”radikaliserats”. Och utifrån detta resonemang tror de att den folkliga kraft som finns samlad inom kommunistpartierna kan vinnas över som apparat till de revolutionära positionerna. När det gäller detta synsätt har exemplet PSP (Partido Socialista Popular – det gamla stalinistiska kubanska KP) haft ett stort inflytande. PSP gick, sedan partiet deltagit på ministerposter i Batistas första regering, samman med 26 juli-rörelsen och ”Det revolutionära ledarskapet” för att skapa ORI (Organizasiones Revolucionarias Integradas – De sammanslagna revolutionära organisationerna) som efter den kubanska revolutionens seger övergick till att bli Partido Unido (Enhetspartiet) och senare det nuvarande kubanska kommunistpartiet. Det kubanska exemplet, som visade hur de revolutionära styrkorna ”genom styrka” kan vinna över KP, hade ett genomgripande inflytande för den taktik som de castristiska strömningarna utarbetade för att vinna över kommunistpartierna.

I grunden finns en halv-nationalistisk uppfattning eller idé hos hela den castristiska strömningen. Även om de ser och värderar kampen som kontinental så är alla de politiska analyserna (där synen på kommunistpartierna och stalinismen är ett klart exempel) gjorda inom nationella ramar och hänför sig strikt till de nationella frågorna.

Synen på arbetarstaterna

Problemet med arbetarstaterna är än mer komplicerat. Även inom de mest avancerade sektorerna av den castristiska strömningen så blev aldrig detta problem ens delvis klarlagt. Det centrala i den analys man gjorde var ungefär följande: det pågår en världsomfattande kamp mot imperialismen, alla som är emot imperialismen är objektivt sett våra vänner, och detta än mer om de gjort slut på den kapitalistiska dominansen inom sina egna territorier. Den andra punkten i analysen är: ”man kan kritisera arbetarstaternas nuvarande politiska orientering, men... i sina respektive länder har de respektive kommunistpartiernas ledningar rätt eftersom de kunde göra slut på kapitalismen där”.

Och för det tredje: ”deras inriktning gentemot oss är inte bra för den kamp vi för här idag, men vi måste förstå att i sina respektive länder och vid andra tidpunkter var de kapabla att få ett slut på exploateringen där”.

Att alla de castristiska organisationerna – t o m de mest avancerade accepterade den kubanska förklaringen till den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien beror på de tre faktorer vi just räknat upp.

Allt detta bidrog till att de castristiska organisationerna inte förmådde ta kamp med kommunistpartierna om hegemonin inom de absolut avgörande grupperna, dvs bland industriarbetarna. Det förhindrade dem att utveckla ett klart program och att förstå nödvändigheten av en kamp mot byråkratierna och för arbetardemokratin. Utan detta och utan någon klarhet om vilken socialism vi kämpar för, i förhållande till den vision som de stalinistiska ledningarna för kommunistpartierna stod för, är det omöjligt att erövra hegemonin inom arbetarklassen och avlägsna arbetarna från deras stalinistiska ledningar (något som stod speciellt klart i Chile).

Partibygget

Partibygget uppfattades fr a som ”en historisk uppgift” som kommer att uppfyllas när makten erövrats – då genom ett ”enhetsparti” som utövar proletariatets diktatur och som inom sig samlar alla delar av avantgardet och alla marxister. Här har vi än en gång exemplet Kuba. För att gripa makten gällde det fr a att bygga upp armén utgående från den egna organisationen eller rörelsen.

Eftersom partibygget inte var en aktuell fråga utan en uppgift som fr a ställdes efter maktövertagandet så kom det inte att uppta någon större plats i de diskussioner som fördes inom den castristiska strömningen. Det fundamentala bestod i skapandet av den militära apparat som, när den väl segrat, skulle tillåta byggandet av partiet. Därför hade heller inte frågan om programmet någon större relevans, utan kom mer att betyda en fråga om taktik som uttryckte ”enheten mellan de sektorer som deltog i kampen” och ”ett instrument för att uppnå denna enhet”. Eftersom den centrala uppgiften bestod i byggandet av den militära apparaten så kom de organisatoriska uppfattningarna och metoderna att utformas som en funktion av detta dvs extrem toppstyrning (vertikalism), en militär struktur, ett militärt funktionssätt, en militär mentalitet, byråkratiska spärrar mot den interna diskussionen genom hänvisning till ”stundens behov” och den dynamik som det militära agerandet leder till och som förstärks än mer av det faktum att man hela tiden befinner sig under en härd repression som – i namn av apparatens prestige – måste besvaras.

Detta ledde till en total frånvaro av intern debatt och internt liv. Det styrdes helt av de för var gång allt mer militära och allt mer vertikala order som utgick från en ledning som blev allt mer isolerad från den egna organisationen ”Stilen” som dominerade den interna diskussionen blev en blandning av stalinism och upp fattningen att ”detta är en militär organisation och order diskuterar man inte”. Behandlingen av tendenser eller fraktioner var utan undanta fruktansvärt brutal.

Detta varierade mellan organisationerna, beroende på huruvida de var mer politiserade mer militariserade och isolerade från klasskam pen. Men oavsett detta var det ett faktum inom dem alla.

Nederlaget

Idag befinner sig alla de organisationer som föddes i namn av den castristiska strömningen på tillbakagång i hela Latinamerika. Många har krossats helt eller delvis. Andra har blivit mycket svårt sargade och lider av inre politiska kriser samtidigt som de utsätts för en mördande repression som inte ger det minsta andrum.

Några har överlevt, men då underkastade ett oerhört politiskt tryck som försöker tvinga fram deras integration i kommunistpartierna eller åtminstone i kommunistpartiernas projekt – deras linje. Det finns exempel på dem som redan fallit för detta tryck och gått med i kommunistpartiet – t ex ALN i Brasilien – och det finns de som pressas däråt, fast de gör motstånd, t ex det chilenska MIR. Men den allmänna tendensen på de platser där de castristiska grupperna lidit nederlag och där det finns ett kommunistparti som, även om det också varit utsatt för repressiva slag, lyckats bibehålla en fungerande struktur, pekar mot en integrering av castristerna i KP:s linje eller åtminstone ett närmande till den.

På ett allmänt sätt kan man säga att de grupper som föddes ur den castristiska strömningen i Latinamerika har misslyckats i sina intentioner och i allmänhet lidit nederlag. Deras nederlag har samtidigt varit delar i mycket mer omfattande och genomgripande nederlag som proletariatet och de exploaterade har lidit, fr a i länderna i den södra zonen av kontinenten (Brasilien, Bolivia, Argentina, Uruguay och Chile).

Nederlagen i många av dessa länder är allmänna och har drabbat alla. De har drabbat såväl ”progressiva” borgerligt nationalistiska strömningar, reformister av alla slag, som den samlade revolutionära vänstern och den organiserade arbetarrörelsen som sådan. De revolutionära marxisterna har också lidit av dessa nederlag.

Men den del av den organiserade vänstern som utan tvekan lidit mest är den castristiska strömningen. Inte enbart för att den mördande repressionen slagit med speciell styrka mot den, utan också pga den isolering den ofta befunnit sig i som ett resultat av de nästan privata krig den i de exploaterades namn deklarerat mot systemet.

Men det mest tragiska är inte detta, utan bristen på perspektiv v g organisationernas återuppbyggnad. Och det inte bara beroende på det blinda självmordsagerande som följer på den apparatistiska logiken och som uttrycker sig i militära konfrontationer med de repressiva väpnade styrkorna i en situation som för var dag bara blir sämre. Utan också därför att de själva är produkter av ett uppsving i klasskampen, som gav dem ett politiskt utrymme trots alla deras misstag. Detta utrymme har idag krympt till ett minimum. Nu finns det inte ens några marginaler för reorganisering om inte organisationerna utvecklar en mycket klar analys av den nuvarande situationen och i förhållande till den utvecklar en välgrundad strategi.

Om vi till den objektivt svåra situation som de castristiska organisationerna befinner sig i lägger det faktum att det som en gång var deras ”politiska ledstjärna” – det som skulle kunnat fungera som deras basområde (retaguardia) och stött upp dem i återuppbygget och räddat dem undan ett totalt nederlag – idag vänder dem ryggen, så inser vi än tydligare att deras situation är minst sagt kritisk och desperat.

De castristiska organisationernas reella och objektiva möjligheter utifrån den allmänna situationen på kontinenten är inte många: Kommunistpartierna eller Fjärde Internationalen. Den naturliga och troliga processen med hänsyn till de faktorer vi behandlat i denna artikel, till att dessa organisationers karaktär förstärks av nederlagen, till Kubas roll och Fjärde Internationalens fortfarande stora svaghet i Latinamerika – är en process av närmande till kommunistpartierna i form av överenskommelser eller integration.

Av ovanstående får man inte dra slutsatsen att centrismen kommer att försvinna i Latinamerika. Däremot har den castristiska typen av centrisin nått sitt slut. Nya former av och uttryck för olika typer av centrism kommer att visa sig på den latinamerikanska politiska scenen. Men den centrism som föddes i och med den kubanska revolutionen har nu slutit sin cirkel. Den har för närvarande ingen politisk bas för att överleva.

Bilaga

Genom ett missöde i planeringsarbetet kom denna not till artikeln ”Med Castro som ledstjärna” att hamna utanför notapparaten. Dess betydelse för artikeln gör att vi publicerar den på detta sätt, hellre än att ställa den utanför artikeln.

Det ”schema” som spritts om den kubanska revolutionen stämmer inte mycket överens med verkligheten eller med de viktigaste dragen av denna revolution.

Vi vill här bara ange två verkliga fakta om själva revolutionen, som står i motsättning till den bild som ”exporterades”.

Det var inte så att det var ”12 beslutsamma män” med ”enbart 7 vapen” som tände den revolutionära gnistan på ön.

De överlevande efter ”Granmas” landstigning utnyttjades som en symbol för det uppror som genomfördes AV EN HEL UNDERJORDISK POLITISK RÖRELSE, SOM FANNS PÅ ÖN OCH I EXIL, MEN FRÄMST I DE STORA STÄDERNA PÅ KUBA.

Både vad gäller organiseringen av själva landstigningen, uppbackningen av denna via komplementerande massaktioner, liksom genomförandet av propagandan och speciellt underhållet så fanns det förbindelselänkar med städerna.

– Landstigningen fick både ekonomiskt, personellt och vapenstöd från städerna på Kuba.

– Resningen i Santiago de Cuba hade visserligen en misslyckad effekt, då datumet förd denna inte sammanföll med landstigningen. Men den överlevande gruppen fick omedelbar underhållshjälp med mat, vapen, uniformer, materiell utrustning och speciellt med stridande män. Mycket snabbt upparbetades dessa förbindelser med städerna, både politiskt, vad gäller ansvaret för propagandan och försörjningen liksom rekryteringen. Revolutionärerna i bergstrakterna Sierra Maestra var aldrig ensamma, än mindre var det de som, som en liten och isolerad grupp, PÅBÖRJADE DET REVOLUTIONÄRA ARBETET. De utgjorde den mest avancerade delen av en underjordisk rörelse, som sträckte sig över hela Kuba och till och med till vissa länder i exil.

Först hade rörelsen växt fram och därefter och utifrån denna, utvecklades den grupp som ledde landstigningen, vilken som en första åtgärd slog sej ner i bergstrakterna (Sierra Maestra). Men dessa kämpar var aldrig isolerade.

Rörelsen utvecklades speciellt efter misslyckandet vid Moncadaregementet. Denna händelse togs som ett exempel; både som en sporre och som en lärdom för skapandet av en bredare organisation, som nådde ut till skilda sektorer av det kubanska samhället.

I städerna förekom – inte bara som ett resultat av framgångarna i bergen, utan också innan detta – en intensiv politisk agitation (student- och kvinnodemonstrationer bl a) liksom en serie av strejker och arbetarstrider samt dessutom en intensiv militär aktivitet, som samtidigt tjänade som propaganda för framgångarna i bergstrakterna.

Hela denna rörelse hindrade diktaturen från att för någon längre tid överföra betydelsefulla militära enheter till landsbygden. Städerna måste också bevakas och diktaturen vågade inte ta risken att lämna dem alltför obevakade i rädsla för de rebelliska aktiviteterna där skulle upptrappas.

Den laddade kampen i städerna gav inte bara effekt på det militära planet – genom att den hindrade trupperna från att mobiliseras mot bergstrakterna – utan hade också en politisk effekt. Genom att trötta ut diktaturen, isolera den och få till stånd motsättningar inom den och mellan den och andra delar av bourgeoisin och imperialismen. Allt detta gav mer och mer legitimitet åt gerillan i bergstrakterna, som slogs mot en regering som för varje dag hade allt mindre stöd.

Det avgörande nederlaget för Batistas diktatur var inte militärt utan politiskt INOM RAMARNA FÖR DENNA POLITISKA AGITATION OCH KAMP OCH INTE NÅGOT ANNAT. Naturligtvis spelade också diktaturens misslyckande i sina försök att snabbt krossa rebellerna i bergen en betydelsefull roll.

Att det förhöll sig på det sätt vi beskrivit ovan, visar det faktum att större delen av Batistas försvarsmakt och de utvalda delarna av denna, gav sig utan att avlossa ett enda skott, inlåsta i sina logement i Havanna. De var helt paralyserade av de oerhörda motsättningar de råkade ut för, då de ställdes inför uppgiften att slå tillbaka upproret, generalstrejken i Havanna och den kraftfulla ockupationen av huvudstaden (t o m innan rebelltrupperna gick in där) av stadsgrenarna av ”26:e julirörelsen” och en stor del av den upproriska befolkningen.

En avgörande faktor, vad gäller de batistiska militärernas misslyckande, var att de inte lyckades isolera gerillan. Och att de inte lyckades med detta hade inga ”tekniska” orsaker (kubanernas tekniska metoder och utrustning var för övrigt mycket sämre än den som t ex ERP använt sig av i Argentina), utan berodde på det oerhört starka folkliga stödet, som de kubanska revolutionärerna hade. Detta stöd försvagades aldrig speciellt, snarare ökade det permanent.

Förutsättningarna för detta stöd var utvecklingen av förbindelserna med städerna, dvs av det intensiva politiska arbetet i städerna och utvidgningen av de sektorer som skulle komma att vinnas över för iden om upproret.

Det huvudsakliga stödet som revolutionärerna i bergstrakterna hade, kom inte från de ”explosiva sektorerna” av det kubanska samhället, utan härstammade speciellt från de kubanska proletariatets led.

Det faktum att gerillan började i bergstrakterna kring Sierra Maestra, i ett jordbruksområde, fick många revolutionärer att se landsbygden som den avgörande scenen för kampen och ”bönderna” som den förträffliga revolutionära klassen i Latinamerika.

Men då glömmer man, medvetet eller omedvetet, att den kubanska ekonomin inte är lik ekonomin i resten av kontinenten. Öns ekonomiska struktur är inte densamma som den i Argentina eller Chile.

På grund av upprättandet av sockerfabrikerna i närheten av sockerplantagerna, fanns det ett stort lantbruksproletariat då revolutionen genomfördes. Samtidigt krävdes det ett stort antal arbetare till hela processeringen av sockret (begränsad mekanisering, särskilt för sockerrörsodlingen). Men det var inte en ren bondebefolkning, utan ett proletariat, även industriarbetare, som bodde på landsorten (särskilt i närheten av sockerplantagerna och fabrikerna).

Huvudsaken var att de här sektorerna utgjorde DEN KVANTITATIVT SETT STÖRSTA DELEN AV DET KUBANSKA PROLETARIATET, och de var samtidigt en grundläggande bas för stöd och rekrytering till gerillan.

Visserligen kan man nämna flera exempel på stöd från bönder som var bundna till brukandet av små jordlotter, som stödde eller deltog aktivt i revolutionen men det huvudsakliga bidraget kom från lantproletariatet samt från skikt komna från städerna. Visserligen var jordreformen en absolut central fråga i utvecklingen av den kubanska revolutionen men det är felaktigt att tala om denna som en bonderevolution eller agrar revolution.

Lösningen på den kubanska ekonomins problem var direkt sammankopplad till hur man skulle definiera besittningen av landets största tillgångar: sockerplantagerna.

På grund av dessas form och utseende (vidsträckta plantager, inte små uppdelade lotter) kunde man inte lösa problemet genom att dela upp plantagerna lika på alla arbetare. Man var tvungna att bevara dem i sina ursprungliga skick, men… byta ut deras ägare. Detta hade som omedelbar följd problemet med den direkta konfrontationen med de stora jordägarna och nordamerikanska imperialister, som till dess varit plantagernas ägare. Sammankopplat med det fanns problemet med de stora och moderna raffinaderierna, som i de flesta fall var utlandsägda eller ”nationellt” ägda av samma personer som ägde plantagerna (industri- och lantbruksägare på samma gång). Det var industrianläggningar som rimligtvis måste gå till samma ägare som plantagerna överfördes till, om man ville undvika ekonomisk kvävning, monopol och sabotage. Inte heller kunde raffinaderierna delas upp jämt mellan arbetarna. Enda lösningen var nationalisering och expropriering av plantagerna och industrierna, om Kuba ville sätta stopp för beroendet av imperialismen och utveckla en egen ekonomisk och social ordning i enlighet med revolutionärernas avsikter.

Allt detta, som revolutionärerna lärde sig under kampen i jordbruksområdena, blev grunden för den nya regeringens ekonomiska och sociala politik. Revolutionen började ta sina första och grundläggande antikapitalistiska steg. Lantbruksproletariatet som hade stött rebellerna i sin kamp, bidrog mycket genom sin närvaro och mobilisering, efter den revolutionära segern, till att konkretisera det.

Bolivias ekonomiska struktur var således inte densamma som Kubas under Batistaregimen. Dessutom var det inte bara så att bönderna var få i den landsdel Che Guevara och hans kamrater valde för sitt foco; det fanns inte ens delar av ett lantproletariat i denna landsdel. Det fanns ingenting som liknade de vidsträckta plantagerna som funnits på Kuba. De krav som dessa bolivianska bönder förde fram skiljde sig radikalt från de krav som fördes fram av det kubanska lantbruksproletariatet. Jämfört med den ekonomiska betydelse som de kubanska plantagerna hade för landet under Batista-tiden, var denna bolivianska landsdel av minimal betydelse.

Att tillämpa samma organisatoriska och militära plan på två ekonomiskt, politiskt och framför allt socialt så vitt skilda områden kunde aldrig leda till lika resultat. Det fanns inget stöd från befolkningen och gerillan stred hjältemodigt men isolerat. Dessutom hade militären och amerikanerna lärt sig mycket av den kubanska erfarenheten, och kunde även själva räkna med ett visst stöd från befolkningen i stridsområdet.

Vi försöker inte redovisa hela kubanska revolutionens historia här, utan bara föra in ett par punkter för att bevisa att den bild som den castristiska strömningen på kontinenten fick om ”hur man lyckades segra i Kuba”, var falsk och även motsägande den kubanska erfarenheten.



Noter:

I stort kan man säga att den kubanska gerillan opererade i ett område som hade en central betydelse i den kubanska ekonomin och där en stor del (den största) av det kubanska proletariatet befann sig.

[1] Posadas bröt med Fjärde Internationalen 1962. Han har sedan dess traskat långt ut i de sekteristiska träskmarkerna och avlägsnat sig från trotskismen. Det faktum att han lyckades dra med sig flera grupper i Latinamerika och att han talade i trotskismens namn har dock inneburit att han framför allt i Latinamerika har skadat trotskismen svårt.

[2] POR, den bolivianska sektionen av Fjärde Internationalen, slöt upp bakom ELN, under Inri Peredos ledning, för att fortsätta och utveckla den väpnade kampen mot diktaturen.

[3] FTR – Frente de trabajadores revolucionarios (de revolutionära arbetarnas front), FRE – Frente de los estudiantes revolucionarios (de revolutionära studenternas front), MPR – Movimiento de los pobladores revolucionarios (de revolutionära kåkstadsinnevånarnas rörelse) och MCR – Movimiento de los campesinos revolucionarios (de revolutionära böndernas rörelse), var de ”mellanliggande” fronter som MIR startade.

[4] Getulio Vargas, brasiliansk president i två perioder, 1930-45 och 1951-54. 1961 begick han självmord.

[5] FAS – Frente Antiimperialista y por el Socialismo (den antiimperialistiska fronten för socialismen) – en front som bildades av ERP-PRT framför allt tillsammans med kommunistpartiet under Camporas presidenttid.

[6] Frente Amplio var den uruguayanska varianten av det chilenska UP inför valet 1971. I Frente Amplio fanns så gott som hela vänstern tillsammans med fraktioner av de borgerliga partier och vissa militärer med.