Fjärde Internationalen 1-1977

Frankrike: Revolutionärt program i de franska kommunalvalen

Den 17 mars äger kommunalval rum i hela Frankrike. Valen är särskilt viktiga detta år och kommer att vara en politisk styrkemätare på läget mellan höger- och vänsterpartierna, de senare samlade bakom Vänsterunionens gemensamma program (Le Programme Commun de L'Union de la Gauche), det block som består av socialistpartiet, kommunistpartiet och det lilla vänsterradikala partiet.

Högern har varit i minoritet sedan de senaste regions- (kanton-) valen, som hölls i mars 1976. Den politiska krisen intensifieras från dag till dag och har nu medfört en brytning mellan de två komponenter som bär upp presidentens majoritet: gaullisten Jaques Chirac och president Valery Giscard d'Estaing. Den enda lösning som de traditionella arbetarpartierna erbjuder som svar på regeringens plan för återhållsamhet och det växande missnöjet hos arbetarna är att tålmodigt invänta resultaten av kommunalvalen och sedan, framför allt, resultaten av parlamentsvalen 1978. För majoriteten av de franska arbetarna framstår dock Vänsterunionen som det enda trovärdiga alternativet.

Det är mot denna bakgrund som tre revolutionära organisationer för ett tag sedan undertecknade en ”allianspakt”, vars text och innehåll vi publicerar här nedan. De tre organisationerna var LCR – Ligue Communiste Rvolutionaire, Fjärde Internationalens franska sektion –, LO – Lutte Ouvriere – och OCT – Organisation Communiste des Travailleurs, en sammanslagning av Revolution! och GOP, en maoistisk grupp. Denna pakt och överenskommelse gör det för första gången möjligt för revolutionärerna att på ett enat sätt presentera ett alternativ till den politik som förs fram av de partier som stöder sig på ”det gemensamma programmet”. Överenskommelsen slöts på klar grund. För det första uttrycker den ett otvetydigt avståndstagande från ”det gemensamma programmet”, ett klassamarbetsprogram som placerar sig självt inom ramen för det borgerliga samhällets institutioner. För det andra innehåller den en uppmaning till att centralisera och samordna kampen mot regeringens plan för återhållsamhet kring en plattform som består av enade krav. För det tredje är den ett gemensamt initiativ gentemot socialist- och kommunistpartiet genom att den manar till röstning på dessa partiers kandidater i valens andra omgång. Franska val hålls ju i två omgångar: om ingen kandidat för en bestämd plats vinner absolut majoritet i första omgången, hålls en andra omröstning mellan de två kandidater som fått flest röster i första omgången.

Den revolutionära plattformen är viktig också i ett europeiskt perspektiv, eftersom den utgör ett försök av revolutionärerna att ge ett samlat politiskt svar på den övergripande politiska nivå där aktiva och radikaliserade grupper upplever ett svar som mest nödvändigt. Det är dessutom här som den yttersta vänstern i olika europeiska länder ofta har misslyckats. Organisationerna, t.ex. i Italien, har varit oförmögna att föra fram ett samlat politiskt alternativ på den nationella nivå där de traditionella arbetarpartiernas projekt haft sin styrka. Istället för seriösa ansträngningar att utarbeta sådana politiska svar har de istället ännu mer understrukit nödvändigheten av att satsa på massarbetet på basnivå, i rörelser och fackföreningar. Resultatet har inte bara medfört en ökad politisk och organisatorisk uppsplittring av organisationerna. I frånvaron av egna trovärdiga politiska lösningar på nationella problem och under trycket från t.ex. det italienska kommunistpartiets framgångsrika propaganda kring sitt projekt – ”den historiska kompromissen” – har krisen inom flera av dessa organisationer bara förstärkts (se avsnittet om Italien i detta nummer).

Den revolutionära plattform som presenteras här löser naturligtvis inte på något sätt automatiskt problemen för de berörda revolutionära organisationerna. Inför kommunalvalen, och inte minst inför kommande parlamentsval, kommer de att vara utsatta för en oerhörd press från Vänsterunionen och alla de förväntningar som dess program väcker. Ändå innebär den uppnådda enheten ett viktigt framsteg och lärorika erfarenheter för den europeiska vänstern.

När detta nummer kommer ut har valen antagligen ägt rum och erfarenheterna kan börja utvärderas. KAF:s veckotidning Internationalen kommer bl a att redovisa resultaten.

Vi vill också peka på en annan betydelse som den revolutionära plattformen har. Den anvisar en metod med vilken vi kan diskutera och angripa frågan om kommunerna och det kommunala styret. Den anger ett sätt att relatera politiken gentemot kommunerna, revolutionärernas ”kommunalpolitik”, till arbetarrörelsens uppgifter och kamp. Den utgör därmed ett viktigt bidrag till den debatt om synen på kommunernas ställning och roll som vi själva måste föra här i Sverige.

Trots att ”den revolutionära plattformen” uttrycker en förvånansvärt långt driven gemensam syn på många taktiska och strategiska problem, måste vi understryka att många betydelsefulla meningsskiljaktigheter fortfarande existerar mellan de tre organisationerna. Den uppnådda enheten har emellertid inte undgått att väcka stort intresse långt utanför dessa organisationers normala sympatisörs- och lyssnarskaror.


Den ekonomiska kris som nu varat i två år har bara förvärrats i stället för att gå mot ett slut. Inflationen har knappast minskat, trots att Barre-planen säger sig ha frusit priserna i tre månader. Arbetslösheten utvidgas. Tusentals uppsägningar varslas fortfarande, t ex inom stålindustrin.

Arbetsköparna kräver öppet och cyniskt rätten att avskeda vilka de vill. Det kan tänkas att under de kommande månaderna kommer inte antalet arbetslösa längre att vara en miljon, en siffra som för två eller tre år sedan ansågs enorm, men som nu varit en realitet för halvtannat år, utan två miljoner. Genom Barre-planen har regeringen nu satsat hela sin kraft på att försöka få arbetarna att betala krisen. Den har öppet gett företagen grönt ljus för uppsägningar. Den har beslutat om ett lönestopp för det kommande året. Genom att själv föregå med gott exempel har den annulerat det s k framstegskontraktet, vilket mer eller mindre skulle ha garanterat att lönerna inom offentliga och nationaliserade sektorer följt prisstegringarna, även om det skett med eftersläpning.

Icke desto mindre möter regeringen och tom republikens president själv ett växande missnöje och tom vanrykte. Detta är även fallet inom den styrande majoriteten. Den förre premiärministern Jaques Chiracs avgång illustrerade detta tydligt. Majoritetens olika grupper manövrerar för att försöka sätta krokben för varann. Med bildandet av RPR (Rassemblement pour la Republique – den nya gaullistiska organisationen, översättarens anm.), söker en del av högern det medel med vilket de kan undfly ansvaret för den ekonomiska krisen och regeringens politik – den förbereder ett alternativ.

Möjligheten för en politisk kris är konstant, en kris som i vilket ögonblick som helst kan leda till en regeringskris, upplösning av parlamentet och utlysning av nyval tidigare än planerat, och detta även om varken Giscard, politikerna inom den viktigaste högerflygeln eller Chirac vill det. Inför en sådan offensiv mot arbetarklassen kräver försvaret av arbetarklassens och de breda massornas omedelbara intressen ett samlat svar av alla arbetare, vilka måste ställa sina behov mot de krav som arbetsköparnas och regeringens åtstramningsplan innehåller.

Alla organisationer och aktivister som är angelägna att försvara arbetarnas intressen måste delta i ett sådant svar:

Mot den ökade arbetslösheten, nej till avskedanden. Vi kräver arbete åt alla genom en kraftig förkortning av arbetsveckan (till 35 timmar) och en ökning av antalet arbetande.

Mot fabriksnedläggningar. Vi kräver att inte en enda arbetare skall sägas upp, inte en enda fabrik läggas ner – bevara alla arbeten. När privata företagare visar sig oförmögna att garantera arbetarnas sysselsättning kräver vi förstatligande av företaget utan kompensation eller återförsäljning till kapitalisterna, och under villkor som bestäms och kontrolleras av arbetarna.

Vi förkastar lönestoppet och upphävandet av lönestegringar:

* Bevarande av köpkraften, inte utifrån regeringens index, utan på grundval av det index som arbetarna och fackföreningarna arbetar fram.

* Reella och direkta löneökningar (på åtminstone 300 francs per månad).

* Inga löner under 2 300 francs per månad.

Vi går emot att de sociala förmåner som har vunnits hotas: Bort med personliga avgifter, utvidga den sociala tryggheten, fri hälsovård.

Vi vägrar att låta vår kamp slås ner och våra organisationer attackeras av den officiella eller parallella polisen och regimens och arbetsköparnas rättssystem: för arbetarnas självförsvar.

Rädda för att arbetarnas mobilisering skall bära fram dem till regeringsställning, försöker kommunist- och socialistpartierna att med stöd av fackförbunden begränsa och kontrollera arbetarnas försvarskamp i stället för att samla arbetarna och deras allierade i handling kring en plattform med bestämda krav riktade mot den nuvarande regeringen och krisens följder. Dessa partier är huvudsakligen inriktade på att vinna en parlamentarisk majoritet inom ramen för det tidsschema för valen som definieras av Giscard, om möjligt utan någon folklig mobilisering. Ledningen för CGT och CFDT (de två stora franska fackföreningarna, övers anm) organiserar aktionsdagar, men förhindrar samtidigt varje verklig samordning och förening av striderna. De kommer att ge vika inför varje kraftprov med regeringen. Kommunist- och socialistpartierna allierar sig med vänsterradikalerna, de sträcker ut handen mot vänstergaullisterna. Och framför allt, de förbereder sig för att regera med Giscard, med full respekt för 1958 års konstitution. De ägnar sig själva åt att förvalta profitekonomin. De är sålunda beredda att, när de väl träder in i regeringen, påtvinga arbetarklassen och andra arbetande skikt den åtstramningspolitik som högern idag har svårt att driva igenom.

Arbetarna får inte göra några misstag. Det gemensamma programmet erbjuder ingen väg ut ur krisen, eftersom det inte tillåter att det system som orsakar krisen röjs undan. Att en majoritet väljer Vänsterunionen representerar varken arbetarmakt eller ”vägen till socialismen”.

Vad kommunalvalen gäller

Oavsett försöken att i första hand ge de kommande kommunalvalen en lokal betydelse, framstår de som ett nationellt kraftprov. De kommer inte bara att ses som ett sådant av politikerna utan också av arbetarna och de befolkningsgrupper som sätter sitt hopp till ett regeringsskifte. Utan att överge klasskampens fält till förmån för ett vapenstillestånd under valen är det nu nödvändigt att under dessa val försvara arbetarklassens lösningar på krisen. Vi kommer att göra detta mot alla högergrupper, mot alla dem som är ansvariga för den nuvarande regeringens och dess föregångares arbetarfientliga politik, men också mot Vänsterunionens partier, som motsätter sig varje politik som skulle göra det möjligt att krisens kostnader bars av kapitalisterna och inte av arbetarna och andra breda befolkningsskikt.

Det är inte vår avsikt att förhindra Kommunist- och Socialistpartiet att stärka sin ställning i de kommunala styrelserna på bekostnad av högern. Vi slår omedelbart fast att detta också avgör på vem vi kommer att rösta i valens andra omgång.

Att vi presenterar listor ”För socialism, för arbetarmakt” kommer att göra det möjligt för alla arbetare, alla lönearbetare:

* Att säga att de fått nog av högern och av politiker i arbetsköparnas och den borgerliga statens tjänst.

* Att säga ifrån att de definitivt beslutat att inte bära krisens kostnader och att de är beredda att kämpa för detta utan att vänta till 1978, hur än valresultatet blir.

* Men också att säga att de inte har något förtroende för vänsterpartiernas kompromisspolitik, och att om dessa partier går in i regeringen är de beslutna att inte tillåta dem genomdriva en högerpolitik, som de så ofta tidigare i historien har gjort.

Vi låtsades inte att livet eller samhället kan förändras av ett kommunstyre. Den kommunala förvaltningens politiska rättigheter och materiella resurser är kraftigt begränsade av den borgerliga staten, i vilken kommunförvaltningen är en kugge i en tvångströja. Kommunstyret äger ingen självständighet värd att tala om. Även i skötseln av kommunens kommunala affärer underkastar statsapparaten kommunstyret en mycket kraftigare kontroll än den som medborgarna utövar: en mångfaldig finansiell kontroll över budgeten, utgifterna och möjligheterna till lån och krediter. Kommunbudgeten grundar sig därför på de smulor som staten överlåter till kommunerna. Kampen för demokrati i kommunerna kräver därför en kamp mot den borgerliga statsapparaten och kan endast nå definitiv framgång genom att den borgerliga staten ersätts av det arbetande folkets stat.

Till detta kan nämnas, att sedan gaullismen suttit vid makten har den centrala statens
förmyndarskap över de kommunala institutionerna förstärkts. Att de flesta städernas budget
strypts vittnar om detta. Endast de ”högerinriktade” kommunerna (ville – stad, översätts här
konsekvent med kommun) erhåller betydelsefulla understöd från regimen. Det begränsade politiska oberoendet som kommunerna kunnat räkna med tenderar sålunda helt enkelt att försvinna.

Vårt deltagande i kommunalvalen siktar därför inte till att bevara illusionen att en kommun kan omvandlas till en ”socialistisk ö” i en stat som till sin grundläggande karaktär förblir borgerlig. Även med revolutionärer i ledningen skulle kommunstyret inom ramen för det nuvarande samhället och dess institutioner inte ha tillgång till några större resurser med vilka det på ett genomgripande sätt kunde förändra arbetarnas villkor.

Vi vägrar därför att underkasta oss den logik som följer av att bara förvalta de kommunala institutionerna, även. ”demokratiskt”, en logik som enbart siktar till att omorganisera de kommunala institutionerna som en integrerad del av en påstådd ”demokratiserad” borgerlig stat.

När vi väl sagt detta kan vi gå vidare. I vårt program föreslår vi en ökning av kommunernas finansiella resurser inom ramen för vår allmänna kamp för:

– bort med momsen (VAT).

– ett skattesystem som huvudsakligen riktas mot kapitalisterna och höginkomsttagarna.

Vi kommer att delta i alla mobiliseringar som kräver att staten skall understödja alla akuta projekt som kommunerna är oförmögna att genomföra i brist på egna fonder.

På samma sätt understödjer vi en utvidgning av kommunstyrelsens kompetensområden, mot prefekternas (staten tillsätter prefekter för varje departement) och den centrala förvaltningens förmyndarskap, och mot borgmästarens dubbla funktion som agent för både staten och kommunen. Borgmästarnas maktbefogenheter måste reduceras till att enbart omfatta ett verkställande av kommunstyrelsens beslut.

Men vi vet att sådana förändringar endast kan uppnås genom det arbetande folkets kamp mot den borgerliga staten. Dessutom är detta även fallet för ett så begränsat krav som att kommunerna skall gottgöras och återbetalas för VAT, det stridsrop som partierna inom Vänsterunionen blåser till kamp med.

Icke desto mindre är det i de kommunala sammanhangen som den arbetande befolkningen finner sig själv konfronterad med tusen och ett problem som uppkommer genom att samhället organiseras på ett kapitalistiskt sätt. Det är därför i relation till kommunen som revolutionärer kan demonstrera, ta itu med och länka samman de många aspekterna av kapitalismens oförmåga att garantera ett värdigt mänskligt liv för alla dem som skapar socialt välstånd.

Vi föreslår att driva kommunalvalskampanjen längs följande linjer:

1. Utveckla möjligheterna till arbetarkontroll

Demokrati är en fiktion idag. En verklig kommunal demokrati skulle kräva att arbetarnas valda representanter var under ständig kontroll av dem som valt dem. Den skulle kräva det arbetande folkets dagliga deltagande i kommunens alla affärer och beslut, vilket i sin tur kräver att folket har den tid och information med vilken det kan göra detta.

Valda ämbeten borde kunna återkallas när som helst.

Men det är inte fallet idag: valda lokala ämbeten kan inte återkallas och ersättas av väljarna. Borgmästaren själv, väl installerad för en sexårsperiod, kan avlägsnas av inrikesministern, men ej av kommunstyrelsen. Och styrelsen själv kan censureras av prefekten om han beslutar att något styrelsebeslut icke är ”lagligt”.

Arbetarna kommer inte att kunna förändra denna situation radikalt såvida inte en central politisk förändring kommer till stånd. Men ändå skulle det vara möjligt, med början just nu, för en kommunstyrelse som verkligen representerade arbetarnas intressen att ställa styrelsen och alla viktiga kommunala beslut under arbetarnas och den arbetande befolkningens direkta kontroll. För att göra detta, skulle styrelsen hjälpa till att utveckla de kamp- och kontrollorgan som innefattar både väljare och icke-väljare, och alla organisationer som representerar det arbetande folket (fackföreningar, hyresgästföreningar, de som brukar de offentliga tjänsterna, etc.).

Dessa organ, som kan anta olika former (byalag och lokala kommittéer, kampkommittéer kring särskilda problem, etc.), skulle, såvida de var verkligt demokratiska massorgan, ha rätt att föreslå, kontrollera och ha verklig makt över de frågor med vilka de arbetade. Revolutionärer skulle kräva av kommunstyrelsen att respektera dessa organs beslut och underkasta sig deras kontroll.

2. Stöd arbetarnas och den arbetande befolkningens kamp

Ingen kommunal styrelse kan ersätta folkets egen kamp. Men en kommunstyrelse som verkligen representerar den arbetande befolkningens intressen skulle helt kunna stödja den kamp som förs av arbetarna och alla exploaterade och förtryckta befolkningsskikt, i synnerhet kvinnor, ungdomar och immigranter.

Detta kräver moraliskt och materiellt stöd till alla de organisationer som dessa arbetare och befolkningsskikt i kamp demokratiskt skapar: fackföreningar, kommittéer och olika föreningar. Det kräver, förutom finansiellt stöd i så stor utsträckning som möjligt, att kommunstyrets kontor och materiella resurser ställs till dessa organisationers förfogande.

Kommunstyrelsen skall ge fullt stöd till arbetslösa arbetare så att de kan träffas och organisera sin kamp. Den kommer att understödja och sträva efter att tillgodose deras krav (fria transporter, arbetslöshetsunderstöd till alla arbetslösa). Den kommer att underlätta att kontakter skapas mellan anställda och arbetslösa arbetare i kampen för att förkorta arbetsveckan och anställa arbetslösa. Den kommer att försöka tvinga den nationella arbetsförmedlingens kontor att ständigt hålla öppet så att de arbetslösa kan organisera sig och möta arbetare och fackföreningar från områdets industrier.

Kommunstyrelsen skall garantera all hjälp till kvinnor som kämpar och organiserar sig emot det förtryck och den dubbla exploatering som riktas mot dem – den kommer att stödja och sträva efter att tillgodose deras huvudsakliga krav:

+ möjligheter till information om sexualitet och preventivmedel för män och kvinnor i rådgivningscentra så nära arbetsplatserna och bostadsområdena som möjligt.

+ samma rättigheter och arbetsmöjligheter, samma yrkesutbildning och löner som för män.

+ fullständigt fri abort genom att bra och riktig behandling och utbildad personal på varje sjukhus.

+ fullständig gottgörelse genom social säkerhet, bygg ut daghem och barnavårdscentraler med blandad och välutbildad personal och bra materiella möjligheter.

+ fri tillgång till mötes- och diskussionslokaler (kvinnocentra).

Kommunstyrelsen skall sträva efter att skapa klassolidaritet mellan franska arbetare och invandrararbetare mot rasism, och den kommer att fördöma all rasistisk propaganda inom kommunen. Den kommer att ställa materiella resurser till invandrararbetarnas förfogande, för att göra det möjligt för dem att hålla sin egen kultur levande.

– Kommunstyrelsen skall ge politiskt och materiellt stöd till arbetare i uniform, stödja
deras krav och kamp för rätten att organisera sig. Den skall kräva att en kommunal kommission får rätten att inspektera alla regementen och läger.

3. Försvara och utvidga de demokratiska rättigheterna

En kommunstyrelse, även om den leds av revolutionärer, kommer inte kunna förhindra att pengar fortsätter att utgöra grunden för privilegier, även inom det område som omfattar idé-och åsiktsspridning. Men genom att helt och fullt ställa sina lokaler och materiella resurser till befolkningens förfogande skulle en kommunstyrelse som representerar den arbetande befolkningens intressen avsevärt kunna förändra den nuvarande situationen.

Arbetarnas alla politiska och fackliga organisationer skall, utan undantag eller restriktioner, ha möjlighet att fritt använde de kontor och medel som kommunstyrelsen handhar. De skulle sålunda kunna garantera mötes- och uttrycksrätten, i praktiken och inte bara i teorin. Öppna för hela befolkningen, skulle kommunens alla lokaler (med hjälp av permanenta annonsställen) öppna kommunala bulletiner) kunna bli ett verkligt permanent och levande forum där alla människor kunde föra fram sina problem och försöka finna en lösning på dem.

Kommunstyrelsen kommer att stå på de kämpande arbetarnas sida när det gäller att motsätta sig ingripanden från arbetsköparnas och regimens officiella eller parallella polis. För att effektivt kunna motsätta sig polisens ockupation av fabriker eller hem, vräkningar och konfiskation av hyresgästers och invandrararbetares egendom, krävs det att arbetarnas självförsvar utvecklas.

Polisen, även den lokala, får inte ges något förtroende i sina försök att upprätthålla ordningen. Vi kommer att stödja oss på arbetarnas kollektiva organisering. Och kommunstyrelsen kommer att göra allt:

– för att väcka befolkningen till medvetenhet om polisens trakasserier, vilka speciellt ungdomar och invandrare är utsatta för.

– för att maximalt belysa de lokala repressiva organens verksamhet (polisstationer, distriktsstationer o s v).

4. Förändra livsvillkoren

De problem som hänger samman med våra livsvillkor kan inte lösas inom kommunens ram och med dess nuvarande begränsade materiella resurser. För att samtidigt bygga bostäder, daghem, skolor och sjukhus och betjäna dem med utbildad personal, för att skapa ett bekvämt och effektivt system för masstransporter, för allt detta krävs resurser som med säkerhet överstiger de som kommunstyrelserna löpande har till sitt förfogande. Icke desta mindre skulle kommunens budget kunna underkastas hela den arbetande befolkningens kontroll – den skulle kunna göras upp i samarbete med denna befolkning och dess organisationer.

Oavsett de finansiella resurserna som begränsar dessa projekt skulle kommunstyrelsen politiskt och materiellt kunna stödja all kamp för att förbättra befolkningens levnadsvillkor, en kamp som i själva verket är en kamp mot staten: kamp för fria transporter, för daghem, för bra offentlig service och mot miljöförgiftningen, för hälsovårdscentraler, för kvinnocentra.

Även om det inte är möjligt för kommunstyrelsen att bygga bra bostäder åt alla kan den ändå hjälpa befolkningen att organisera sig kring detta viktiga problem, bland andra. För att få ett slut på skandalen med tomma lägenheter, medan det finns så många människor som bor dåligt eller utomhus, skulle kommunstyrelsen med hjälp av kvarterskommittéer kunna sammanställa antalet tomma lägenheter och befolkningens behov. Den skulle kunna stödja alla ockupationer av tomma lägenheter. På samma sätt, stödd av kvarterskommittéer, alla arbetar- och hyresgästorganisationer, skulle den kunna uppmana hela befolkningen att försvara arbetare som hotas av vräkning eller konfiskationer, för att förhindra dessa händelser, som kommer att bli vanliga om krisen och arbetslösheten fortsätter.

Kommunstyrelser i händerna på verkliga representanter for arbetarnas intressen skulle kunna hjälpa och stödja den kamp som förs av arbetare och förtryckta befolkningsskikt. Detta skulle på ett betydelsefullt sätt kunna förändra de villkor under vilka kampen utvecklas.

Ligue Communitte Revoludonaire
Lutte Ouvriere
Organisation Communiste des Travailleurs