Ur Fjärde Internationalen 2/77
Under flera år har det inom vänstern dykt upp ansatser till diskussioner om frågan om kulturen idag, och imorgon. Men eftersom det mestadels har varit välmenande mellanskiktsungdomar och konstnärligt aktiva radikaler som intresserat sig för problemet, har alla årens tjusiga funderingar inte lett nån annanstans än i tjusiga, men rätt meningslösa, utopier. Vänstertidningarnas kultursidor fungerar idag som mindre välredigerade annex till Aftonbladets fjärde och femte sidor. Det beror inte bara på att tidningarna också har läsare som inte tycker att arbetsplatsrapporter är spännande och som inte kis läsa politiska resolutioner, utan också att vänstern har samma kulturbegrepp som den borgerliga offentligheten.
Antologin ”Masskommunikation och medvetandeproduktion”, som har redigerats av Robin Cheesman och Carsten Kyhn, har en annan infallsvinkel och en annan metod. Det är förvånande att den har passerat vänstern så tyst, så obemärkt. Därför vill vi här anmäla den. Den introducerar en diskussion, som kanske främst förts i Västtyskland, om hur medvetande produceras. Trots den tendentiella reformismen hos delar av den debatten, innehåller den verktyg som bättre förklarar den borgerliga ideologins grepp, reformismens orsakssammanhang, än de som kalkerats av klassikerna. Vill vi förstå varför tjejerna som hänger på centralen tittar rakt ut i luften, varför den unge svetsaren som röstade på centern, som just kör om en långtradare, flyter in i Tonix mjuka melodier, krävs det att vi seriöst diskuterar kulturfrågor i en vidare bemärkelse än Dali och stencilpoesi.
”Masskommunikation och medvetandeproduktion” behandlar resultaten från flera olika teoretiska skolor, för att genom dessa ge en bild av hur masskommunikation producerar medvetande i dagens senkapitalistiska verklighet. Detta tillvägagångssätt är problematiskt, då man inte uttryckligen tar ställning till de teorier vars resultat man använder sig av. Det gör att det blir svårt för en politisk organisation att ta ställning till bokens innehåll som helhet. Men genom att diskussionen idag är så pass outvecklad är en mer sökande än fastställande orientering försvarlig.
Boken cirklar kring bestämningar av begrepp som ideologi, medvetandeformer och offentlighet. Diskussionen om begreppet offentlighet har fått en viss medvind i den marxistiskt influerade litteraturvetenskapen i främst Danmark och Västtyskland. Begreppet offentlighet utgår ursprungligen från frankfurtfilosofen Habermans arbeten, och har vidareutvecklats främst genom Oskar Negt och Alexander Kluges ”Öffentlichkeit und Erfahrung”. Deras teoribildning bygger i viss utsträckning på den diskussion om proletär kultur som fördes i Sovjet på tjugotalet, och på en tysk anti-leninistisk tradition. Deras användning av begreppet ”proletär offentlighet” är närmast identisk med marxismens användning av begreppen ”klassmedvetande” och ”klasskamp”. Men där klassmedvetande och klasskamp snarare rör resultat, betecknar Negt/ Kluges offentlighetsbegrepp uppkomstbetingelserna och själva processen fram till resultaten.
För en revolutionär marxist kan det te sig idealistiskt att ersätta klasskampsförlopp med ett begrepp som för tankarna till en samtalsnivå, ett utbyte av ideer och erfarenheter. Men för författarna begränsar sig inte offentligheten till massmedia och den allmänna opinionen. En annan författare, Pittelkow, skriver:
”Proletär offentlighet omfattar i sin fullt utvecklade form alla sidor av den proletära tillvaron. Den är klassens kollektiva utveckling av erfarenheter i kampen mot kapitalets objektiva tvång — i den gemensamma praktiska bearbetningen av de omständigheter som i vardagstillvaron förhindrar utvecklandet av erfarenheter i kampen mot kapitalets objektiva tvång — i den gemensamma praktiska bearbetningen av de omständigheter som i vardagstillvaron förhindrar utvecklandet av klassmedvetande, som på förhand organiserar erfarenheterna, som placerar skiljelinjer och motsättningar inom arbetarklassen. Mellan män och kvinnor, mellan utbildade och outbildade, mellan arbetare på olika arbetsplatser” (Cheesman/kyhn sid 82).
Den borgerliga offentligheten kan karaktäriseras mer genom sina begränsningar, än genom sitt innehåll.
”Den offentliga debatten avgör inte kapitalplaceringar och därmed: vad som ska produceras, produktionens omfattning, produktionens villkor, osv. Det är ingen offentlig sak, utan förbehållet privat beslutsfattande av kapitalets (få) ägare och förvaltare. Och det är —som vi alla kan vara överens om — produktionen och distributionen av produkter som avgörande bestämmer den sociala tillvaron som helhet.” (Cheesman/Kyhn sid 54)
Det är inte så konstigt att vänsterns kulturdebatt ser ut som den gör. De som fört och utformat den har i allmänhet tidigare eller parallellt med sitt politiska arbete sysslat med vad den borgerliga offentligheten benämner kulturellt arbete. De har varit popmusiker, konstnärer eller skådespelare. Deras kulturbegrepp har utformats utifrån deras erfarenheter av detta arbete. Därför är vänsterns kulturbegrepp ofta identiskt med den borgerliga offentlighetens. Pga att de har upplevt själva utövandet och resultaten av deras s k kulturella verksamhet som frigörande, så blir visionen av kulturen under socialismen också en stor basar, där allt ut bjuds från ”Shakespeare, Stendal, Mann, Tolstoj” till ”jazz, klassisk musik, pop och folkmusik” (Bo Bergman: Den socialism vi kämpar för), där barn hämningslöst knådar Trotskij-byster i lera. Det är i dessa ljumma vatten som den naiva föreställningen om en ”revolutionär kultur” har dykt upp. För vad är egentligen en revolutionär kultur? Det kan dels vara revolutionerande landvinningar inom de olika konstarterna — jämförbart med teknologiska framsteg. Det kan dels vara beskrivningar av revolutionen och socialismens nödvändighet. Men genom att begreppet skapats i direkt motsatsställning till föreställningen om en proletär kultur, har det framför allt fått kännemärket att inte syfta till att stärka proletariatet som klass och beskriva arbetarens speciella livsvillkor och föreställningsvärld. Istället ska den revolutionära kulturen bana väg för det klasslösa samhället genom att tillvarata det ”goda” från tidigare kulturyttringar och låta konstarterna utvecklas fria från både partidiktat och vinstintressen. Det är svårt att direkt polemisera mot begreppet revolutionär kultur, så länge det bara är ett administrativt förhållningssätt och inte en innehållsmässig bestämning. Begreppet proletär kultur kan därför inte sättas i direkt motsättning till en revolutionär. Att vänstern ändå har gjort det beror i stor utsträckning på ett missförstånd. Genom KFMLr:s farsartade historielöshet har man fått uppfattningen att proletär kultur är mer eller mindre synonymt med den socialistiska realismens arbetarromantik. Den proletkult-rörelse som fanns i Sovjet under 20-talet avsnöptes när stalinfraktionens makt stärktes. Den ersattes av den socialistiska realismen som bibehöll den historiska kontinuiteten genom att falla in i artonhundratalets borgerliga salonger.
Den här debatten har stått och stampat på samma fläck sedan den startade. ”Masskommunikation och medvetandeproduktion” skulle — om den lästes — kunna innebära nytt blod och en ny debatt. Men då krävs det ett annat förhållningssätt till dessa frågor. Det finns hos vissa kamrater en tendens att betrakta kulturfrågor som fritidsproblem, och kulturdebatter blir pauser mellan politiska och ekonomiska diskussioner. Analys av kultur blir mer kommentarer till böcker och pjäser, än undersökning av hur samhället reproducerar sig genom olika ideologier, och hur dessa ideologier griper tag i människornas föreställningsvärld och förvrider deras världsbild. Det är inte särskilt förvånande att man inte prioriterat en kulturdebatt högre, då man med kultur avsett konst, teater etc. Det finns företeelser som fungerar på ett politiskt sätt, men som inte alls diskuteras i politiska termer. Det vore fruktbart att t ex självkritiskt diskutera de egna offentlighetsformerna, (det må vara mötesteknik, klädsel, språk och andra mellanmänskliga uttryck, son; ofta ses på ett privat plan, men som får politiska konsekvenser genom att organisationen framtonas genom dessa offentlighetsformer).
Begreppet ”klassmedvetande” används ofta oreflekterat inom vänstern. Begreppet befinner sig på en mycket hög abstraktionsnivå, och just därigenom behandlas det som om det pekade på något in materiellt, utan konkret existens. Man erkänner visserligen att klassmedvetandet utvecklas utifrån materiella faktorer (t ex lönesänkning), och att det är konkreta erfarenheter (t ex strejk) som bildar bakgrund för denna utveckling. Men själva klassmedvetandet ses som något genomskinligt, som en tankeprocess, en andlig verksamhet, och om man skulle vilja ge det ett materiellt uttryck skulle det vara en jättelik variant av serietidningarnas tankebubblor.
”Hos Marx är 'klass' samtidigt en analytisk kategori och en verklighetskategori. Den är ett verktyg men också användandet av detta verktyg. Den är inte något rent tillräknings-subjekt som sorterar enskilda utifrån exempelvis härstamning, social miljö, ställning i produktionsprocessen. Klassen betecknar tvärtom en föremålslig historisk process av uppkomst, förändring och upphävning av livsbetingelser som massorna är underkastade. Det är relativt likgiltigt om de är medvetna om det eller inte.”
”Begreppet medvetande har en motsatt bakgrund. Medvetande är hos Marx knutet till individer. Det finns inte något överindividuellt subjekt som man kan tillskriva medvetande... Produktionen av detta medvetande sker samhälleligt genom den föremålsliga verklighetens former, genom historien, socialiseringen, driftsekonomin, personers psykiska uppbyggnad, uppfostran, den omedelbara erfarenheten i arbetsprocessen och genom åter- och växelverkningarna mellan alla dessa nivåer”.
”Klass och medvetande är realkategorier som härstammar från fullständigt olika, motsatta historiska tankesammanhang. Den Marxistiska traditionen sammanför dem till ett ord för att antyda ett program. I detta program rör det sig om förmedling mellan uppkomsten av det proletära livssammanhanget, innefattande å ena sidan dess subjektiva 'medvetna' sida, och å andra sidan det praktiska upphävandet 'av detta livssammanhang.” (Negt/Kluge; Offentlighed og erfaring, sid 252, vår övers.)
Det vi, med Negt/Kluge, kritiserar användningen av begreppet klassmedvetande för, är dess avsaknad av materiell bestämning. Ett annat begrepp som ofta behandlas som om det fanns, men ändå inte gick att greppa, är begreppet ideologi. Ideologin tycks sväva som ett töcken över historien, döljande de verkliga produktionsförhållandena för arbetarna, som ideligen snubblar över hinder där de tror sig finna fri mark och hejdar sig inför skuggbilder, där terrängen är öppen. Förutom sin idealistiska användning av ideologin tillfogar vänstern en mekanisk-materialistisk. Ideologin ses som ett instrument konstruerat av de härskande klasserna för att manipulera och kontrollera de behärskades medvetande. Detta perspektiv leder lätt till en konspirationsteori där man bortser från att arbetarnas ställning i produktionsprocessen kräver kompensation för bristupplevelser och monotoni, och att det redan där finns en beredvillighet för vad som kallas den borgerliga ideologin. Detta leder i sin tur till att när man vill bryta den borgerliga ideologins struptag, så bygger man upp en parallell distributionsapparat efter den borgerliga offentlighetens mönster; man bygger upp idealmeddelanden och bortser i samma ögonblick från att mottagarens krav på nöje och förströelse fortfarande existerar.
Efter dessa bestämningar av ideologin ska vi här ta upp några försök till positiva. I inledningen till Cheesman/Kyhns antologi presenteras och kritiseras Althussers ideologibegrepp. I Althussers banbrytande arbete ”Ideologin och ideologiska statsapparater” försöker han överskrida de blott beskrivande begreppen ”bas” och ”överbyggnad” genom att sätta ideologin i relation till sin funktion i reproduktionen av produktionsförhållandena. ”För att kapitalismen ska kunna fortsätta som ekonomiskt system krävs en instans över och utanför själva kapitalackumulationen, för att säkra de allmänna produktions- och cirkulationsbetingelserna.” I den tidiga kapitalismens England krävdes en fabrikslagstiftning som ytligt sett verkade ta parti för arbetarklassen. Men utan den hade kapitalets rovdrift på arbetarna hotat utrota dem, och därigenom temporärt undergrävt kapitalismen som system. Utan arbetare — inga utsugare.
Enligt Althusser vidmakthålls produktionsförhållandena dels genom repressionen, dels genom ideologi. Han myntade ett uttryck ”Ideologiska statsapparater” (press, kyrka, skola, familj etc), som till skillnad från den repressiva statsapparaten (polis, militär etc.) inte är enhetligt organiserad av den härskande klassen. De har istället en viss självständighet och ”tenderar att erbjuda ett objektivt slagfält för motsättningar” (Althusser, sid 125). Genom att de ideologiska statsapparaterna, för att fungera, kräver ett massdeltagande uttänjs statsbegreppet till i det närmaste en meningslöshet. 1 sin iver att materialisera ideologibegreppet förvandlas det hos honom till att bli ett massrepresentationssystem, institutioner som alltid måste finnas — även under kommunismen.
Enligt Marx är ideologi något specifikt för kapitalismen (Schanz). Den förblindning som drabbade slaven och den livegna bonden utgick mindre från hans produktionssituations specifika form än frän hans okunskap och hans begränsade världsbild. Han tror att åskan är en gud och att hans fru som fått missfall drabbats av en ond makt. Att han inte genomskådar den hierarkiska maktstrukturen i samhället beror åter igen inte på ideologi i samma bemärkelse som under kapitalismen, utan på den skenbara orörligheten som är möjlig i ett feodalt respektive slavsamhälle. Marx kallar denna förblindning för ”Naturwüchsigheit”.
Kapitalismen som produktionssätt kräver ständig tillväxt och är till skillnad från de tidigare produktionssätten dynamiskt. Men genom att de producerade varornas bruksvärde alltid förmedlas genom dess bytesvärde, och genom att pengar inte bara fungerar som ett mått på bytesvärdet, utan förvandlas till kapital som lever ett självständigt liv, fördunklas produktionssammanhanget. Denna process utsöndrar nödvändigtvis en bestämd ideologi. Denna ideologi är inte skapad av ett bestämt subjekt (borgaren). Två exempel: Arbetaren öppnar sitt lönekuvert och tror att han håller värdet av sitt arbete i handen. Juridiskt sett så har han rätt. Men han ser inte det mervärde som han producerat, och vet inte att det är just det mervärdet som är nödvändigt för att kapitalet ska vidareutvecklas och hans livssituation cementeras. När han sedan sätter in en del av pengarna på en bank, verkar de föra ett mystiskt eget liv. De förökar sig (även om deras värde idag äts upp av inflationen). Om han istället köper aktier i det företag han arbetar i lättar mystiken något. Det är då han och hans arbetskamrater som är handen bakom förökningen. Att se ideologin som direkt sprungen ur ekonomiska förhållanden kan lätt leda till våldsam ekonomism och uppgivenhet. Det är emellertid inte fråga om raka orsakskedjor. Men för att undvika den idealistiska bestämningen av ideologin så är det nödvändigt att starta undersökningen i uppkomst-betingelserna och utgångspunkten för medvetandeprocessen, alltså i hur produktionen av materiell existens och materiella livsvillkor är organiserad. Det motsatta tillvägagångssättet är som att lista ut receptet på sockerkakan genom att börja äta upp den.
Varan och arbetets dubbla karaktär förändras när kapitalismen som produktionssätt konstitueras, så att kapitalistens intresse blir inriktat mer på profit och arbetarens mer på lön; varan tappar märket av produkt och blir ett konsumtionsobjekt, arbetet görs främmande och produktionen blir inte det centrala för arbetarens medvetande. När arbetaren vid excenter-pressen lyfter ut ett biltak, tänker han inte på den färdiga bilen, utan på sin egen bilsemester. Om vi nu ifrågasätter att han och hans klass är objektivt revolutionär, är problemet mer ett terminologiskt än ett teoretiskt: proletariatet kan betraktas både ur ett historiskt och ett logiskt perspektiv. Proletären som sådan är kapital-negerande och objektivt revolutionär (annars fanns det inte klasser). Men ur det historiska perspektivet — vilket ett kommunistiskt parti alltså måste grunda sitt ingripande på — kan hans objektivt revolutionära potential helt ha satts ur spel.
”I produktionen konfronteras ständigt det levande arbetet och det döda kapitalet — på ett sådant sätt att arbetaren genom att han har sin objektiva placering just här, latent har möjlighet att bryta igenom sin egen förvandling till vara, liksom produktionens medproducerande mystifikationer.
Medvetande-sociologins uppgift är att analysera varför denna möjlighet fortsätter att vara latent och inte manifesteras, d v s att förklara de ideologiska formerna och strukturerna konkret, och påvisa hur ideologin rent faktiskt förmedlas.” (Cheesman/Kylm sid. 45)
En av de viktigaste förmedlingarna är just massmedia. Cheesman/Kyhnpåvisar i sin bok hur medvetandet förskjuts från produktions- till fritidssfären och hur de begrepp som produceras i människornas hjärnor inte kan användas för att förstå produktionssammanhanget. Flykten från arbetet ligger inbäddat i ekonomins funktionssätt, inte bara i automatiseringen, stressen och de ständigt grå fabriksgolven.
”Ideologin fixerar på en del av idéernas innehåll och suggererar att det fullständiga innehållet realiserats. Friheten kan (i samhällsformationer av vårt slag) inte tänkas som annat än privatsfärens utvecklingsmöjligheter — och den offentliga friheten att beskydda privatsfärens frihet.
Ideologins amputering av ”idéernas möjlighet” kan försöksvis beskrivas som förträngning.” (Chessman/Kyhn sid. 47)
”Lösningen för de borgerliga massmedierna är att endast presentera generella (och generaliserade) mänskliga erfarenhetsmönster (kärlek, spänning, lidande, olyckor o s v)”. (Cheesman Kyhn, sid 36).
”Masskommunikation och medvetandeproduktion” är inte skriven som Kalle Anka eller Partisano. Om den politiska diskussionen skulle föras på samma nivå som kulturdebatten, skulle det i fallet Portugal betyda att man fastställde landets geografiska läge i väntan på bättre analyser från det Förenade Sekretariatet i Bryssel. ”Masskommunikation och medvetande produktion” kräver samma koncentrerade läsare som Mandels ”Senkapitalismen”. Vi hoppas att den läsaren är du.
Boken inleds med ett citat av Oskar Negt: ”Mediaforskningens centrum ligger utanför medierna själva”. Det är också där en politisk organisation ska ta vid och använda forskningens resultat.
Stig Larsson Jerker Söderlind