Ur Fjärde internationalen 3/1977
De senaste två aren har kvinnoradikaliseringen och kvinnorörelsen i det kapitalistiska Europa sett en ny utveckling. Nya grupper av kvinnor har dragits in i en kamp för kvinnornas rätt till arbete, för likalön, och mot andra sidor av kvinnoförtrycket.
I denna artikel har vi velat skildra den mest anmärkningsvärda delen av denna nya kvinnoradikalisering: Den massrörelse som för ut allt fler av södra Europas arbetande kvinnor i en kamp mot kvinnoförtrycket, och en del av de organisatoriska uttryck den tagit sig. Vi har inte berört de brittiska arbeterskornas kamp för likalön, eller den framträdande roll kvinnorna spelat i kampen mot den brittiska regeringens sociala nedrustningspolitik. Vi har inte tagit upp den amerikanska Carteradministrationens attacker mot kvinnornas rätt och möjligheter till arbete och aborter och den kamp mot detta som dragit in allt fler arbetande kvinnor och kvinnor frän förtryckta minoriteter. Vi har inte tagit upp de breda abortkampanjerna i flera länder.
Men allt detta finns också, och visar att det som idag händer i södra Europa bara är en början...
Pingsthelgen 1977 samlades 6 000 kvinnor från kvinnorörelsen i snart sagt hela världen till konferens i Paris.
Den massiva uppslutningen överraskade arrangörerna: När konferensen började planeras två år tidigare var den tänkt som ett arbetsmöte för den då ganska begränsade klasskampsströmningen inom den internationella kvinnorörelsen.
Men mycket har hänt inom kvinnorörelsen under dessa två år. Kvinnorörelsen har mer och mer börjat få en verklig masskaraktär och börjat dra in fler och fler kvinnor från arbetarklassen i kampen. Konferensen i Paris vittnade vältaligt om detta: Där fanns kvinnor från arbetarkommissionerna i Barcelona, kvinnor från de norditalienska fackföreningarnas ”Intercategoriales”, kvinnor från sjukhusen i Baskien, representanter för fackliga kvinnokommissioner och kvinnogrupper på arbetsplatserna från många länder...
Denna nya utveckling tvingar kvinnorörelsen att ta upp frågor som likalön, arbetsmiljö och arbetslöshet på ett mer aktivt sätt än tidigare. Men den har också visat att de frågor som stod i förgrunden i de privilegierade kvinnornas revolt i början av 70-talet — familjen, arbetsdelningen i hemmet, förtrycket i de dagliga relationerna — också berör de allra mest förtryckta, att de inte är lyxfrågor.
Kvinnorörelsens nya utveckling har också visat att behovet av en självständig kvinnorörelse är verkligt och djupt: I Spanien, Italien, Frankrike har de kvinnor som radikaliserats på arbetsplatserna ställts inför behovet att skapa speciella organisatoriska strukturer och aktiviteter för att kunna driva sina krav, för att få hela arbetarrörelsen att kämpa för dem och för att själva kunna delta som jämställda kamrater i arbetarrörelsens kamp.
Det var i länder som USA, Västtyskland, de nordiska länderna, som kvinnorörelsen först trädde fram i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Kvinnorörelsen, sådan den då framträdde, växte fram ur samma miljöer som 60-talets student- och solidaritetsrörelse, var en del av samma radikaliseringsvåg, och var påverkad av dess aktionsformer, dess målsättningar, dess verksamhet.
Mer direkt bildades också de första kvinnogrupperna ofta av kvinnor som varit aktiva inom vänstern och blivit besvikna på det sätt kvinnorna behandlades där, på att kvinnor även inom vänstern hänvisades till rutinarbete och kaffekokning, på vänsterns bristande vilja och förmåga att ta upp kvinnofrågor i sin verksamhet.
Det var alltså bland relativt välutbildade, relativt privilegierade kvinnor som kvinnorörelsen först växte fram. Det var ingen tillfällighet. Det var just dessa kvinnor som fått läppja på jämställdhetens och självständighetens söta vin. Det var just de som fått börja sträcka sig efter visionerna av en hägrande framtid. För dem blev konfrontationen med den verklighet där kvinnorna fortfarande fick sämre arbeten, sämre lön, fortfarande fick bära ansvaret för barn och hushåll, så mycket mer brutal, så mycket mer radikaliserande. Samtidigt var det också just dessa kvinnor som hade mest beröring med de miljöer där 60-talets bredare radikalisering föddes och utvecklades.
Men bakom och under de faktorer som bestämde exakt när och var kvinnoradikaliseringen skulle få sina första uttryck låg djupare förändringar i kvinnornas situation efter andra världskriget:
* Den enorma ökningen av kvinnornas förvärvsfrekvens, och framför allt den kraftiga expansionen av de gifta kvinnornas förvärvsarbete.
* Tillströmningen av kvinnor till den högre utbildningen och kvinnornas allmänt starkt höjda utbildningsnivå.
* Statens ingripande i reproduktionssektorn — den relativt sett kraftiga utbyggnaden av den sociala servicen under de senaste decennierna.
* Industrialiseringen av många av de tyngsta uppgifterna i hushållsarbetet.
* Den teknologiska/medicinska utvecklingen som skapat större möjligheter än någonsin tidigare att kontrollera reproduktionsformerna.
Allt detta, tillsammans med det faktum att kvinnorna ändå fortfarande hålls kvar i en underordnad ställning i samhället, i familjen, i arbetslivet; att kvinnorna fortfarande hänvisas till ekonomiskt beroende av män, fortfarande får bära huvudansvaret för barn och familj, fortfarande av en reaktionär moral förmenas rätten till sin kropp och sin sexualitet.
Dessa alltmer fördjupade motsättningar har gjort att kvinnofrågan i det senkapitalistiska samhället fått en sprängkraft som förr eller senare måste leda till en explosion.
Också kvinnorna inom arbetarklassen är fångna i dessa motsättningar, om än inte på samma sätt som kvinnorna inom de utbildade mellanskikten. Det är därför nästan oundvikligt att kvinnofrågorna kommer att komma upp när kvinnorna från fabriker, kontor och sjukhus börjar röra på sig — vad det än är som från början sätter dem i rörelse.
Den proletära kvinnoradikalisering som nu bärs upp av tiotusentals kvinnor i Spanien och Italien, som börjar få massomfattning i Frankrike och som även berör ett land som Storbritannien, bevisar till fullo sanningen i detta.
”Fackföreningens misstag, enligt min uppfattning, är att ställa problemet enbart som en lönefråga. Naturligtvis måste vi kämpa för likalön, men facket har en tendens att överlåta kampen för den sociala servicen åt kvinnorna, som är de som är beroende av den. Vi måste förstå att arbetet bara är ett första steg mot vår frigörelse; vi måste ta kamp kring frågan om familjen.” (Anna-Maria, facklig delegat från Olivettifabriken på en facklig konferens.)
”Kvinnorörelsen har haft stor betydelse, den har påverkat oss. Från och med de ”katalanska kvinnodagarna” började vi ställa problemen kollektivt. Förut kämpade vi ensamma, och det var hårt: t ex en så enkel sak som att göra sig hörd, att lyckas tala på ett stormöte där de flesta är män, har hjälpt oss.” (Isabel, metallarbeterska från Barcelona, medlem i arbetarkommissionerna.)
Så lyder ett par röster ur den rörelse som idag börjar göra det kapitalistiska Europas arbetande kvinnor till en av de mest aktiva krafterna i den kamp som ställer förtryckta mot förtrycka. re. Vad är det som ligger bakom denna utveckling? Vad är det som gjort att den proletära kvinnorörelsen under det allra senaste året börjat anta massomfattning just i Spanien och Italien — länder där kvinnorna så länge hållits nere i det allra djupaste förtryck av den katolska reaktionen?
* En av dessa faktorer är naturligtvis det allmänna uppsvinget i klasskampen. I Spanien har den proletära kvinnorörelsen blommat upp som en del av den svällande massrörelsen bland alla förtryckta grupper i den spanska staten efter Francos död. I Italien kom den växande vågen av aktivitet bland kvinnorna på fabrikerna under den heta sommaren 1976, då förväntningarna om en valseger för arbetarpartierna höjt temperaturen inom arbetarrörelsen.
* En annan bidragande faktor är påverkan från den existerande kvinnorörelsen. Isabel från Barcelona talar i citatet ovan om den effekt som den katalanska kvinnorörelsens konferens i Barcelona i juni -76 hade på kvinnorna på fabrikerna. Och det som hände bland de italienska arbetarkvinnorna sommaren -76 hade utan tvivel påverkats av den egentliga kvinnorörelsens väldiga demonstrationer i abortkampen under hösten -75 och våren -76 — demonstrationer som samlade 10 000-tals kvinnor och som ledde till en regeringskris.
* Ytterligare en orsak är att den europeiska borgarklassens desperata försök att ta sig ur sin ekonomiska och politiska kris slår hårdast mot de arbetande kvinnorna: Genom att ifrågasätta deras rätt till arbete — kvinnorna är de som avskedas först och drabbas hårdast av den växande arbetslösheten. Genom att dra in på den sociala servicen och lasta över ansvaret för barn, gamla och sjuka på kvinnorna igen — daghem, skolor, sjukhus är sådant som drabbas först och hårdast av budgetnedskärningar. Genom att attackera de rättigheter kvinnorna kunnat kämpa till sig ifråga om abort — abortfrågan är en av de frågor kring vilka den politiska reaktionen kunnat samla sig till massrörelser och gått ut på gatan i Italien, Storbritannien, Frankrike.
Bara ett exempel på hur regeringarnas budgetnedskärningar slår mot kvinnorna på alla nivåer: Den italienska Andreottiregeringen har nyligen utfärdat en lag som skär av de ekonomiska resurserna för kommuner, provinser och regioner och förbjuder nyanställningar och förnyande av korttidsanställningar i kommuner etc. Det beräknade resultatet av denna lag är för det första att ca 100 000 personer kommer att berövas sitt arbete. Nästan alla dessa är kvinnor. Vidare innebär lagen att daghem, skolor, ålderdomshem och sjukhus tvingas slå igen eller begränsa sin verksamhet, och det kommer i sin tur att medföra att mängder av kvinnor kommer att tvingas att stanna hemma för att ta hand om barn, gamla och sjuka.
Men inte nog med det. Denna lag, Stammatilagen, kommer att slå mot kvinnorna också vad gäller möjligheterna till abort. Dels genom de nedskärningar som drabbar sjukhusen — det är redan svårt nog att få sjukhusplats för en abort och läkare som är beredda att utföra den. Men också genom att ”consultori” drabbas speciellt hårt av nedskärningarna. ”Consultori” är kvinnokliniker i bostadsområdena, skötta av kvinnor och från början initierade av kvinnorörelsen. Nu har kvinnorörelsen lyckats tvinga sig till officiellt erkännande av dessa kliniker — men myndigheterna försöker strypa dem genom att skära av de ekonomiska resurserna till dem.
Samtidigt har det kristdemokratiska partiet lagt fram ett förslag till modifiering av abortlagen, som går ut på att varje abortansökan skall gå genom consultori... Att kanalisera abortansökningarna genom consultori som inte finns är givetvis ett effektivt sätt att kringgå abortlagen. Visserligen finns det consultori som har resurser: de som katolska kyrkan nu sätter upp i stor omfattning — men de kommer knappast att understödja några abortansökningar.
Vilka uttryck har då de arbetande kvinnornas radikalisering och motstånd mot attackerna tagit sig?
Låt oss se på ett exempel: Kvinnorörelsen i Katalonien.
Den katalanska kvinnorörelsen började utvecklas framför allt under 1975, men fram till sommaren 1976 var den relativt isolerad från arbetarrörelsen i Katalonien. De katalanska kvinnodagarna i juni -76, som råkade sammanfalla både med en strejk bland textilarbetorskorna i Barcelona, en rad daghemsockupationer, markerade en vändpunkt i detta förhållande. Efter sommaren -76 har det utvecklats en livaktig rörelse bland arbetande kvinnor i Barcelona.
Denna rörelse inleddes inom de typiska kvinnosektorerna: Bankerna, sjukvården, skolorna. Det var i allmänhet kvinnor från de fackliga organisationerna, arbetarkommissionerna och det socialistiska UGT som tog initiativ till att organisera kvinnorna. Rörelsen har nu utvidgats till andra brancher och sektorer: Textil, livsmedel, hembiträden.
Denna rörelses främsta aktivitet nu är att diskutera och utarbeta de krav som skall ställas utifrån kvinnornas speciella situation för att inarbetas i arbetarrörelsens allmänna kampplattformar. Men problemet är inte bara att formulera kraven. Problemet är också ofta att övertyga de manliga kamraterna om att det ligger i allas intresse att kämpa för kvinnornas lika rättigheter. Ibland har kvinnorna mycket konkret och akut ställts inför nödvändigheten att organisera sig separat och genomföra separata aktioner för att få stöd för sina krav.
Så var det t ex på optikföretagen INDO och MAGA. På båda dessa företag är kvinnorna i majoritet och på båda dessa företag har kvinnorna länge haft lägre löner än männen. När kvinnorna först tog upp kravet på likalön möttes de med direkt fientlighet från de manliga arbetskamraterna. Men kvinnorna drev sin kamp själva, och genom ett långsamt och tålmodigt arbete med diskussioner och förklaringar lyckades de till sist få bukt med männens fientlighet, och tom få några av dem att sluta upp i kampen för lika lön.
På elektroföretaget NUMAX är kvinnorna 40 procent av de anställda. När arbetarna på företaget gick i strejk var kvinnorna mycket aktiva och militanta i kampen. Ändå hade de inte en enda representant i den förhandlingskommitté som arbetarna hade utsett på stormötet. Men kvinnorna började hålla egna dagliga stormöten för att diskutera sina speciella problem under strejken, och genom detta lyckades de till sist få styrkan att göra sig hörda på de allmänna stormötena och bli representerade i förhandlingskommittén.
Andra uppgifter för de katalanska arbetarkvinnornas rörelse är att förbereda initiativ tillsammans med den bredare kvinnorörelsen, t ex en kampanj kring rätten till skilsmässa och gratis preventivmedel.
De fackliga och politiska arbetarorganisationerna står under starkt tryck från denna rörelse, och ingen av dem har idag en öppet negativ inställning till kvinnofrågan. I Katalonien, som i andra delar av den spanska staten, har de mest aktiva kvinnorna inom arbetarkommissionerna — framför allt våra kamrater i LCR och i det centristiska MC — arbetat för att ta upp kvinnofrågan inom ramen för arbetarkommissionerna. Redan i april förra året samlades 200 kvinnor från arbetarkommissionerna till ett möte för att diskutera frågor som kvinnans ställning inom fackföreningarna, de arbetande kvinnornas krav på kvinnorörelsens självständighet.
För närvarande pågår inom arbetarkommissionerna en diskussion om kvinnofrågan och kvinnans ställning inom kommissionerna: Man diskuterar bl a hur kommissionernas stadgar ska ta upp kvinnornas rätt till separat organisering inom ramen för den fackliga organisationen.
I Italien började kvinnogrupper bildas på arbetsplatserna i en aldrig tidigare skådad omfattning under sommaren 1976. Det gällde kvinnor på fabrikerna, men ännu mer kvinnor på kontor och liknande arbetsplatser. I Milano, Turin, Trieste och Genua började kvinnliga fackföreningsdelegater från de viktigare fackföreningarna mötas regelbundet för att diskutera kvinnornas speciella problem. Detta fick återverkningar inte bara lokalt, utan också för att ta upp olika aspekter av kvinnoförtrycket inom de fackliga organisationerna på den nationella nivån.
I oktober 1976 hölls en nationell sammankomst av kvinnliga fackföreningsdelegater. Där formulerades flera viktiga krav för de arbetande kvinnorna, t ex kring arbetsköparnas försök att i smyg avskeda kvinnor. Och så starkt stöd hade dessa delegater från kvinnorna i basen att samtliga de krav som las fram accepterades av de fackliga ledningarna!
En av de mest anmärkningsvärda framgångarna här, var att kvinnorna fick igenom att en del av den tid som enligt avtal med arbetsköparna står till fackföreningarnas förfogande för fackligt arbete på betald arbetstid skulle avsättas för att ge kvinnorna —a lla kvinnor, inte bara fackliga delegater — möjlighet att mötas på betald arbetstid.
En annan rörelse som har stor betydelse för kvinnorna, speciellt i ett land som Italien med dess extremt låga förvärvsfrekvens bland kvinnor, är de ”organiserade arbetslösas” rörelse. Denna rörelse, som har sitt främsta centrum i Neapel, mobiliserar de arbetslösa för att registrera sig på arbetsförmedlingarna och genom massmobiliseringar påverka de metoder och kriterier som används för anställningar. 65-70 procent av de arbetslösa med yrkesutbildning i denna rörelse är kvinnor: ”Blivande” förskollärare, sjuksköterskor etc...
Denna rörelse i Neapel har stimulerat framväxten av grupper av arbetslösa kvinnor i andra städer, grupper som ofta är knutna till möten av kvinnliga fackdelegater.
En intressant organisationsstruktur som skapats i detta sammanhang är de s k ”intercategoriales” — strukturer som organiserar kvinnliga fackdelegater från olika fack tillsammans med arbetslösa kvinnor. Intercategoriales' funktion och karaktär har varit ganska tvetydig och oklart definierad — de har varit varken fågel eller fisk, varken en del av den organiserade kvinnorörelsen eller en del av fackföreningsrörelsen: Eller kanske snarare båda delarna. Men denna tvetydighet har åtminstone hittills varit positiv — den har skapat möjligheter för ömsesidig påverkan mellan den egentliga kvinnorörelsen och kvinnorna i fackföreningarna, den har gjort det möjligt att hålla kvinnomöten på fabriker där de teman som tagits upp gått långt utöver det som brukar beröras på fackmöten.
I Frankrike har kvinnorörelsen på arbetsplatserna ännu inte antagit samma massomfattning som i Spanien och Italien. Men den finns och den utvecklas.
I Parisregionen t ex har kvinnogrupperna på arbetsplatserna nu fått en sådan omfattning att man kunnat få till stånd en regelbunden samordning. Var femte vecka träffas kvinnogrupperna från Crèdit Lyonnais, från l'Equipement, från finansdepartementet (?), från posten, från TV, från tidningen Le Monde, från Renault, tillsammans med representanter för de fackliga organisationernas kvinnokommissioner och kvinnor som helt enkelt bara vill börja driva kvinnokampen på sin arbetsplats men som ännu inte har någon särskild organisatorisk struktur för detta.
Målsättningen med dessa sammankomster? Att bryta isoleringen på de enskilda arbetsplatserna, att utbyta och centralisera erfarenheter, att utbyta upplysningar och material, att diskutera hur man skall kunna börja handla gemensamt.
Att trycket från denna begynnande rörelse redan är ganska stort visas nästan bäst av det faktum att den kommunistparti-dominerande fackliga centralorganisationen CGT nu för första gången börjat ta upp kvinnofrågor på ett seriöst sätt. I maj i år hölls den första fackliga kvinnokonferensen i CGT:s historia. Attityden på denna konferens, där en av CGT:s viktigaste ledare talade, präglades av en uppfriskande självrannsakan: Den allmänna inställningen var att om kvinnorna söker sig till kvinnogrupper utanför fackföreningarna är det därför att fackföreningarna inte sköter sig som de ska.
En kvinna från SAFT i Bordeaux tog på konferensen upp frågan om olika typer av organisatoriska strukturer för kvinnor på arbetsplatserna och deras inbördes relation. På hennes företag fanns en kvinnogrupp, en facklig kvinnokommission och en familjeplaneringsgrupp, och, förklarade hon,
”...kvinnogruppen har tillfört den fackliga kommissionen erfarenheterna från kvinnornas dagliga liv med deras män, deras barn... medan den fackliga kommissionen har tillfört kvinnogrupperna klasskampens dimension.., och familjeplaneringskommissionen har tagit upp frågorna om abort och sexualitet.”
På andra ställen, som på elverket i Paris, har kvinnogrupperna kunnat fylla funktionen att aktivera fackligt oorganiserade kvinnor. De har också kunnat övervinna effekterna av den fackliga uppsplittringen genom att de frågor som diskuterats i kvinnogrupperna senare tagits upp i samtliga de fackliga organisationerna.
Denna framväxande proletära kvinnorörelse tar upp frågor om likalön, om rätten till arbete, om priser — som den proletära kvinnorörelsen alltid har gjort där den funnits. Men 70-talets proletära kvinnorörelse har också tagit upp nya frågor, eller tagit upp gamla frågor på ett nytt sätt och i ett sammanhang som ger dem en ny dynamik. Också nytt är det sätt på vilket behovet av en självständig rörelse, behovet av möjligheter till separat organisering av kvinnorna, har ställts — konkret i praktiken likaväl som i diskussioner. Vare sig det sker inom diskussionerna i de spanska arbetarkommissionerna, i diskussionen på de kvinnliga fackdelegaternas konferenser i Italien, eller på CGT:s kvinnokonferenser i Frankrike, ställs samma problem överallt: Kvinnornas behov av att få tillfälle att träffas inom arbetarorganisationerna för att bättre kunna definiera sina krav och få styrka att kunna föra fram dem och bli hörda.
Det mest påfallande är kanske att frågan om familjen och kvinnans roll i den, frågorna om vardagslivet, om arbetsdelningen i hemmet och det ideologiska förtrycket, har ställts av arbetande kvinnor på ett helt annat sätt än tidigare.
Vi har redan citerat Anna-Maria från Olivettifabriken på den fackliga konferensen i Lombardiet i mars -76. Ett annat inlägg från en kvinna på samma möte tog upp liknande frågor:
”Jag skulle vilja kritisera den rapport som hölls här för att den bara ställer kvinnofrågan på arbetsplatsnivå. Det är viktigt, till och med mycket viktigt. Också fackföreningarna måste se till att arbeterskorna också är kvinnor. Jag ska förklara mig: I en strejk till exempel har kvinnorna ofta en tendens att återvända hem för att sköta hushållsarbetet i stället för att delta till fullo i kampen. Kvinnorna har en tendens att enbart se sin tillvaro i förhållande till familjen. Det är samma sak med hemarbetet (”Hemarbete=avtalar arbete i hemmet, mycket vanligt i Italien): Kvinnorna accepterar dct inte enbart därför att det inte finns annat arbete att få, utan också därför att det är ett sätt för dem att stanna hemma och ägna sig åt familjen. Den mest fullständiga plattform för kvinnorna i arbetslivet är inte tillräcklig om vi inte inleder den diskussionen med våra arbetskamrat Många kvinnor tycker att vi, de fackligt aktiva, är de som har valt fel: Vi går på möten och lämnar familjen åt sitt öde).
Inlägget avbröts av en storm av applåder ...
I Barcelona har diskussioner om familjen, om arbetsdelningen i hemmet, om barnens plats i samhället, kommit upp i samband med de daghemsockupationer där både män och kvinnor deltagit — och detta är högst anmärkningsvärt i ett samhälle som så länge dominerats av Francodiktaturen och den katolska kyrkan.
Samma nya och bredare inriktning avspeglas i den typ av frågor som tagits upp av de franska kvinnogrupperna på arbetsplatserna: På banken Crèdit Lyonnais har kvinnogruppen tagit initiativ till en fördjupad diskussion om familjen, på möten där olika kvinnor refererat böcker om frågan, och man har haft diskussioner om det sätt på vilket kvinnofrågan tas upp i socialistpartiets och kommunistpartiets gemensamma program.
På Renault-Billancourt organiserade kvinnogruppen aktiviteter i samband med Mors dag: Man tog upp den kvinnosyn som uttrycks i morsdags-firandet i form av ett öppet ”brev från ett barn till sin mor”. Samtidigt organiserade man försäljning av böcker, och fick igång många livliga diskussioner.
På departementet har familjeplaneringsgruppen ordnat ett möte med visning av ett bildband om förlossning och fått igång en kollektiv diskussion om problemen med preventivmedel, förlossning och moderskap.
Det är ingen tillfällighet att sådana frågor, sådana diskussioner, nu tas upp och engagerar kvinnor på arbetsplatserna. Det är ingen tillfällighet att dagens framväxande proletära kvinnorörelse mer än sina föregångare aktivt kunnat ta upp kampen mot kvinnoförtrycket ur alla dess aspekter.
Delvis beror det på att dagens kvinnorörelse kunnat utgå från tidigare vunna segrar. Men det beror också på just de strukturella förändringar vi tidigare beskrivit — på att fler gifta kvinnor med ansvar för hushållsarbete, fler småbarnsmödrar än någonsin tidigare i dag förvärvsarbetar. Det beror på att den dubbla arbetsdagen, konflikten mellan de krav som arbetet och den fackliga aktiviteten ställer å ena sidan och de krav som barnen och familjen ställer å andra sidan, idag är en levande och pressande realitet för miljoner och åter miljoner kvinnor.
Det är dessa kvinnors röster som hörs på fackliga konferenser och i kvinnogrupper. Det är dessa kvinnors behov och erfarenheter som tvingat fram nya diskussioner och nya organisationsformer på arbetsplatserna. Det är deras erfarenheter av det totala förtrycket som måste organiseras, deras erfarenheter av det förtryck som också finns utanför arbetsplatserna. Det är deras röster som måste göra sig hörda inom arbetarrörelsen och i klasskampen. Det är deras kamp som ger arbetarrörelsen möjligheter att verkligen gå till grunden med alla uttryck för människans förtryck av människan och lägga grunden för ett samhälle med mänskliga relationer av en ny typ.
Vi ser alltså idag två typer av kvinnoradikalisering — två typer med gemensamma rötter i samhällsutvecklingen och med delvis likartade uttryck. Men det är också två typer av radikalisering där de utlösande faktorerna, de uttryck de tar sig, de frågan som tas upp skiljer sig likväl som de två radikaliseringsströmmarna kan smälta samman i en bred rörelse, och det är en utveckling som är möjlig — men som inte på något sätt är självskriven el ler garanterad. Det finns också en fara och en möjlighet att de båda strömmarna av kvinnoradikalisering kristalliseras i två eller flera organisatoriskt och politiskt åtskilda rörelser — där den ena, den mest proletära sociala basen, står under de traditionella arbetarbyråkratiernas politiska inflytande.
En förutsättning för att denna fara skall undvikas är att den existerande kvinnorörelsen, sådan det fötts ur den ”tidiga” kvinnoradikaliseringen förmår nå ut till de kvinnor som nu börjar radikaliseras på arbetsplatserna och som börjar ställa frågor om kvinnoförtrycket, att den förmår svara på de frågor de ställer, ta upp deras problem, organisera dem i kamp.
Hur har då kvinnorörelsen i praktiken förmått relatera sig till den nya kvinnoradikaliseringen?
Spanien är det mest positiva exemplet här. Vi har redan nämnt den ömsesidiga påverkan mellan kvinnorörelsen och kvinnorna på fabrikerna i Katalonien fr o m sommaren -76. Den begynnande samverkan tog sig också organisatoriska uttryck då den ”feministiska samordningen” bildades i augusti 1976. I den ingår fyra komponenter:
* kvinnogrupperna i bostadsområdena, dvs grupper som fötts ur kvarterskommittéerna och arbetar tillsammans med dem,
* kvinnogrupper från arbetsplatserna och grupper av fackligt organiserade kvinnor,
* andra grupper i specifika miljöer eller kring specifika frågor, som universitetsgrupper, grupper av frånskilda kvinnor eller ensamma mödrar, lesbiska grupper,
* och till sist en liten grupp radikala feminister.
Den första gruppen är överlägset störst, därefter kommer den tredje. Arbetsplatsgrupperna är ännu en numerärt begränsad del av samordningen, men den växer och det faktum att arbetsplatsernas kvinnor finns representerade i samordningen ger den en betydelse som vida överskrider dess kvantitativa betydelse. Den ”feministiska samordningen” träffas regelbundet och dess olika grupper planerar gemensamma kampanjer kring frågor som abort och preventivmedel.
Det finns flera skäl till att denna förening av de båda radikaliseringströmmarna har kunnat nå så långt så pass problemfritt just i Spanien. Dels ligger de båda radikaliseringsvågorna i tiden ganska nära varandra: Den spanska kvinnorörelsen började utvecklas på allvar först under 1975, och när kvinnorna på fabrikerna började röra på sig under 1976 var kvinnorörelsen ännu ganska formlös, ostrukturerad och oklar över sina målsättningar, vilket underlättade för den att anpassa sig till den nya radikaliseringen, att finna smidiga samarbetsformer som möjliggjorde ett samarbete mellan kvinnogrupper med olika utgångspunkter, olika medvetenhetsnivå och olika förutsättningar.
Det samma gäller också från det andra hållet: Den spanska arbetarrörelsen som nu är i färd med att träda fram ur illegaliteten är ännu så formlös, färsk och flexibel att det blev betydligt lättare för kvinnorna att sätta tryck på de fackliga ledningarna och göra sina krav hörda än i en arbetarrörelse med mer solida traditioner. Till detta kommer att alla de olika typerna av kvinnogrupper i den spanska staten är en del av samma massiva uppsving i klasskampen och präglats av den djupa strävan till enhet i kampen som präglar hela massrörelsen i Spanien idag.
Det italienska exemplet är mindre positivt. Vi har redan nämnt att den proletära kvinnoradikaliseringen i Italien utan tvivel var inspirerad av de massmobiliseringar kring abortfrågan som kvinnorörelsen organiserade under vintern 1975 och våren 1976. Men abortmobiliseringen föll ihop under sommaren 1976, sedan kvinnorörelsen inte kunnat enas om ett förslag till abortlag som skulle föras fram i parlamentet som kvinnorörelsens.
Grupper inom kvinnorörelsen som stod under inflytande av kommunistpartiet var emot att lägga fram något förslag över huvud taget, eftersom det skulle kunna ses som ett alternativ till det förslag som stöddes av kommunistpartiet. Grupper av radikala feminister med målsättningen att göra lagförslaget till en katalog över kvinnorörelsens grundläggande principer insisterade på att i lagförslaget explicit skriva in rättighet till abort fram till nionde graviditetsmånaden — ett förslag som skulle ha gjort det fullständigt omöjligt att få till breda mobiliseringar kring förslaget.
Resultatet av detta blev att när ett förslag till sist lades fram i parlamentet hade det mycket litet stöd från kvinnorörelsen. Efter detta hamnade den i en återvändsgränd där stora delar av rörelsen vägrade att ta fortsatta initiativ kring abortfrågan, just när denna stod under debatt i parlamentet.
Det var i denna situation av demoralisering för kvinnorörelsen som den nya kvinnoradikaliseringen började växa fram på fabrikerna. Det förekom under denna period att kvinnogrupper på fabrikerna vände sig till kvinnorörelsen med sina frågor och sina problem — och avvisades, eller uppmanades att vända sig till fackföreningarna i stället.
Detta avvisande hängde samman med att den italienska kvinnorörelsen tidigare undvikit att ta upp frågor som rätten till arbete, lönefrågor etc — i enhetens namn. Eftersom det inom kvinnorörelsen fanns och finns kvinnor från olika politiska strömningar med olika syn på kvinnoarbetslösheten, kvinnornas rätt till arbete, och sättet att bekämpa det, skulle diskussioner kring dessa frågor ha blottat politiska motsättningar, som av en stor del av kvinnorörelsen uppfattades som ett hinder för gemensam handling.
Men den nya utvecklingen av kvinnoradikaliseringen gör det omöjligt för kvinnorörelsen att fortsätta undvika dessa frågor om den vill utgöra en verklig kraft i kampen. En kvinnorörelse som inte kan svara på de problem som ställs av grupper av arbetslösa kvinnor, av kvinnliga studenter som vet att deras möjligheter att få jobb i framtiden är ytterst begränsade, av kvinnor i fackföreningarna — en sådan kvinnorörelse kommer oundvikligen att hamna på klasskampens sidolinjer.
Nu behöver inte den italienska kvinnorörelsen nödvändigtvis göra det, inte alls. Det har skett en viss positiv utveckling sedan sommaren 1976. Vi har beskrivit ”intercategoriales”, som är en struktur som möjliggör ett närmande mellan den egentliga kvinnorörelsen och kvinnorna på arbetsplatsen. I 8 mars-demonstrationerna i de italienska städerna i år fanns det gott om banderoller med paroller om rätt till arbete och paroller riktade mot regeringens ekonomiska politik. 1 maj organiserade kvinnorörelsen och kvinnor från kommunistpartiet gemensamt en massiv kolonn i den fackliga demonstrationen.
Men samtidigt har kvinnorörelsen inte ställt sig uppgiften att börja organisera breda mobiliseringar mot Stammatilagen och dess effekter för kvinnorna. Detta borde idag vara den centrala uppgiften för en kvinnorörelse, så mycket mer som kommunistpartiet ligger lågt i frågan för att inte ta risken att få till stånd en regeringskris.
Det som behövs i detta läge är att de grupper inom kvinnorörelsen som inser behovet av att ta kamp för en sådan inriktning organiserar sig och verkligen driver den inom rörelsen. Det är utifrån detta perspektiv våra kamrater i Fjärde Internationalens italienska sektion på sin kongress i våras beslöt att den viktigaste uppgiften i kvinnorörelsen under den kommande perioden är att lägga grunden till en klasskampstendens genom att försöka få igång diskussioner kring frågorna om kampen mot arbetslösheten och Stammatilagen, frågorna om relationen mellan kvinnorörelsen och arbetarrörelsen i den nuvarande perioden.
”Vi måste lära oss att se världen genom kvinnornas ögon”, skrev Trotskij en gång. Men arbetarrörelsen har hittills mycket sällan verkligen kunnat se världen på detta sätt, mycket sällan verkligen kunnat ta sig an kampen mot kvinnoförtrycket i alla dess aspekter.
Den nya kvinnorörelse, som idag växer fram skapar bättre förutsättningar än det någonsin tidigare funnits för att kvinnokampen skall bli en verkligt levande del av klasskampen, för att arbetarrörelsen skall kunna tvingas att se livet från de arbetande kvinnornas synvinkel.