Ur Fjärde Internationalen 2/79

Tom Gustafsson

Arbetarrörelsen inför 80-talet

  Vart går de västeuropeiska samhällena?

  Hur skall arbetarrörelsen tackla den ihållande ekonomiska krisen?

  Vilka är fackets och arbetarpartiernas uppgifter i stort?

Det är frågor som ställts i den lite trevande politiska debatt som förts under senare år inom västeuropeisk arbetarrörelse. Det är viktiga frågor som fått ganska få svar och ännu färre lösningar.

Den ihållande kapitalistiska krisen har tydligt kastat sin skugga framför sig. Den har i hög grad påverkat de olika strömningarna inom arbetarrörelsen. Det är påfallande hur vilsna de etablerade socialdemokratiska och kommunistiska partierna är, inför den utmaning de har att möta i dagens politiska utveckling. Och det är skrämmande hur eftergivet de tar sig an de nuvarande problemen, när de inte rentav går borgarna till mötes över hela linjen!

Men inte bara de! Också stora grupper inom det som länge buntats ihop till ”vänstern”, ryggar tillbaka inför krisen och borgerlighetens attacker. För dem är dagens lösenord: ”realism”. ”Realism” i meningen ”vad som är möjligt på kort sikt”; ”inom ramen för de rådande styrkeförhållandena”!

Men det kan inte vara arbetarrörelsens uppgift att anpassa sig till vad som är görligt och lönsamt för stunden. Den måste ha siktet inställt högre än så.

Därför måste vi också precisera de politiska frågor som nu debatteras till höger och vänster, för att kunna ge riktiga svar och lösningar på dem:

  Vilken väg för de västeuropeiska samhällena – om en allmän katastrof, ett återfall i krig och elände, skall kunna undvikas?

  Hur skall arbetarrörelsen kunna tackla den ihållande ekonomiska krisen – så att det stärker de arbetandes ställning, materiellt och politiskt?

  Vilka är fackets och arbetarrörelsens uppgifter i stort – i kampen för arbetarnas intressen och en socialistisk lösning på krisen?

Det är klara frågeställningar. De viktigaste svaren på dem har sammanfattats i en aktuell skrift, ”Vad vill Kommunistiska Arbetarförbundet?”, KAF:s valbok. Där framställs det socialistiska alternativet till den reformistiska linje som är förhärskande inom svensk arbetarrörelse.

Den boken har än helt annan grundton än de flesta andra inlägg i debatten om arbetarrörelsens perspektiv och uppgifter. Den utgår ifrån att socialismen inte bara är nödvändig, utan också möjlig. Den sammanfattar en offensiv strategi för svensk arbetarrörelse. Den genomsyras av en tilltro till de arbetande och deras växande kampförmåga. Och den mynnar ut i en serie förslag till hur arbetarklassen skall kunna stärka sina ställningar, på kort och lång sikt, och förändra de rådande styrkeförhållandena till sin fördel.

Men det är inte bara anslaget och svaren i den som är annorlunda än det som SAP, Vpk och andra strömningar har att säga idag. Den hämtar sin näring ur en annan analys. Den bygger på något annat än de ensidiga och pessimistiska utgjutelser som bara handlar om ”högervindar”, ”återgång till det kalla kriget” och behovet av att välja ”en väg av det minst onda” för att vi ska ”kunna stå emot angreppen idag” – och ”samla kraft” till någon obestämd gång i framtiden.

Vid sidan av arbetet med ”Vad vill Kommunistiska Arbetarförbundet?” framställde KAF:s Politiska Byrå (dess dagliga politiska ledning) en rapport som skulle sammanfatta denna analys. Den skulle också dra fram de viktigaste slutsatserna av den för det fortsatta organisationsuppbygget.

Denna rapport – som lades fram för förbundets centralkommittémöte i juni 1979 – tjänade som inledning för olika mer avgränsade diskussioner om valet och valkampanjen, avtalsrörelsen, kärnkraftsfrågan och det kvinnofackliga arbetet. Den förde vidare tidigare rapporter om uppgifterna i förbundsuppbygget.

Jag har redigerat rapporten något. För att ge ett bättre sammanhang åt den har jag också infogat en del av en tidigare text – om förbundets fortsatta verksamhet och satsningen på att nå en bättre förankring inom den tunga industrin. Den är hämtad ur en ”målsättningstext” från Politiska Byrån till centralkommittémötet i mars/april i år. Också en PB-rapport om uppgifterna i den förestående avtalsrörelsen har inarbetats till större delen.

Kanske bör det också nämnas att huvudlinjen i den här rapporten, dvs dess genomgående idéer och förslag, har godkänts av en enhällig Politisk Byrå. Den anger dess samlade perspektiv för det fortsätta arbetet.

Längst bak återfinns ordförklaringar, för de fall när det varit problem att ersätta svårare uttryck med lättare. En del begrepp har också förklarats i den löpande texten första gången de används.

I. ”De avgörande striderna ligger fortfarande framför oss” – den västeuropeiska utvecklingen 1976-79

1974/75 var inte bara tidpunkten för den första samordnade internationella lågkonjunkturen under hela efterkrigstiden. Det var också startpunkten för en mer medveten, sammanhållen och – delvis – samordnad åtstramningspolitik från den internationella borgarklassens sida.

I Västeuropa har denna åtstramningspolitik framför allt kommit till uttryck på fyra områden:

1. Åtgärder för att pressa tillbaka reallönerna, under förevändning att det gällt att ”slå till mot den ständiga inflationen ”.

Nedskärningen av reallönerna har varit det viktigaste målet för den borgerliga åtstramningspolitiken. Löneangreppen har sedan också kombinerats med andra åtgärder för att öka kapitalisternas andel av det producerade mervärdet, t ex olika försök att öka produktiviteten genom ökad arbetstakt, nya maskiner och – i en del fall – ökad arbetstid utan lönekompensation.

2. Attacker mot den sociala servicesektorn ”för att hålla tillbaka de allmänna utgifterna”.

Med argument om att ”minska budgetunderskottet”, ”bekämpa inflationen” och ”motverka slöseri med allmänna medel” har regeringarna runt om i Västeuropa stoppat utbyggnaden av viktiga delar av den sociala servicesektorn och förberett eller inlett mer eller mindre omfattande nedskärningar.

För arbetarklassens del betyder det att man fått tillbaka mindre av sina innehållna löner, (dvs den del av lönerna som man inte får ut i reda pengar utan som ska gå till den ”gemensamma sektorn”), med allt vad det innebär för levnadsstandard och arbetsvillkor.

3. En påtaglig minskning av arbetstillfällena i en rad, särskilt utsatta, industrigrenar, för att ”rationalisera” produktionen.

Den kapitalistiska överproduktionskrisen har drabbat hela industrigrenar (stål, varv, textil m fl), något som är ägnat att befrämja den kapitalistiska profiten: ”olönsamma” företag slås ut, dvs de som drar ned den allmänna profitnivån; kapitalet söker sig i stället till mer ”lönsamma” och utvecklingsbara branscher.

Denna utveckling påverkar särskilt hårt vissa regioner, ofta regioner som redan tidigare är hårt drabbade. Bland de som på så sätt slås ut från arbetsmarknaden är det också vissa grupper – kvinnor, ungdomar, invandrare – som är hårdast utsatta. Det är de som får gå först och som sedan har svårast att få nytt jobb.

4. Olika åtgärder för att försvåra arbetarklassens och andra befolkningsgruppers kamp mot den borgerliga offensiven.

I land efter land har vi kunnat se hur borgarklassen och dess regeringar försökt inskränka de fackliga och politiska möjligheterna för arbetarklassen att slå tillbaka dessa attacker: från deras angrepp mot rätten att organisera strejkvakter (i t ex England) och olika försök att förlänga avtalsperioderna (som i Danmark), över angreppen mot det system av fabriksdelegater (”shop stewards”) som spelat en så viktig roll i bl a England och Italien, till de svenska ”normavtalen”.

Reformisternas ansvar

Denna åtstramningspolitik har tagit sig olika/orm i olika länder, beroende på historiska villkor, de aktuella styrkeförhållandena mellan klasserna och andra faktorer.

Den italienske regeringschefen Andreotti, den franske premiärministern Barre, Callaghan och före honom Wilson i Storbritannien, Suárez i Spanien och deras gelikar i andra länder – alla har de också satt sin personliga prägel på åtstramningsplanerna i det ena eller andra landet. Men mycket är genomgående och riktningen är alltid densamma. Var och en syftar de till att förbättra det egna kapitalets konkurrenskraft på den internationella marknaden och det blir då på arbetarklassens och arbetarrörelsens bekostnad, nationellt och internationellt.

Många av dessa åtgärder hade inletts eller förebådats redan innan den fördjupade krisen 1974-75, men inte lika kraftfullt, lika bestämt, lika centraliserat och lika genomgående.

Det var därför inte heller så förvånande att arbetarklassen i många fall ”togs på sängen”. Gårdagens halvt spontana strejker framstod inte längre som lika användbara kampåtgärder; när arbetslösheten ökade; när den började slå ut hela industrigrenar och hela koncerner; när motståndaren började uppträda med en ny självmedvetenhet och bättre organiserad än tidigare . . .

Det påverkade också många arbetares förhållande till de reformistiska partierna:

Den ekonomiska krisen 1974/75 har ökat reformisternas utrymme eller snarare gjort det svårare att visa på omedelbara och trovärdiga kampalternativ. För tio år sen gick det lättare att strejka för högre lön den ena dagen och rösta på socialdemokraterna dagen därpå. Idag är det svårare att bortse från att den ekonomiska kampen och politiken hänger ihop. För den som inte ser någon alternativ socialistisk väg ur krisen är det svårare att strejka idag. Den fördjupade ekonomiska krisen har lett till en kris för den 'enkla militansen'. Därmed har den också gjort det lättare för de reformistiska partierna att stärka sitt grepp om massorna på alla plan.

Samtidigt är också de reformistiska partiernas växande styrka ett paradoxalt (dvs skenbart motsägelsefullt) uttryck för att radikaliseringen breddats, att större grupper aktiviserats. När nya grupper av arbetarklassen blir politiskt aktiva försöker de först använda de redskap som står till buds, de traditionella partierna. Det är en gammal historisk lärdom.

Så skrev Ken Lewis och Nina Källberg i en artikel – Maj 68- Maj 78; revolutionen går vidare”  – i Internationalen 22, 2 juni 1978.

I synnerhet i de länder där reformister satt i regeringsställning (och var direkt ansvariga för att ”administrera krisen”, dvs att genomdriva en kapitalistisk krispolitik), spreds ett stort mått av förvirring inom arbetarleden. Det förstärkte en redan tidigare påtaglig avvaktan inför vad som komma skulle. Det spädde ytterligare på den förvirring som fanns hos den arbetande befolkningen om hur de ekonomiska och sociala problemen skulle kunna tacklas.

Utvecklingen i Portugal (anförd av socialistpartiledaren Soarés); Storbritannien (under Wilson och Callaghan); Västtyskland (med Schmidt i spetsen för en ”socialliberal” koalition); Danmark (under Jörgensen); Belgien (med Tindemans andra regering och Van Den Boynants) och Finland (där socialdemokraterna spelade en ledande roll i den ”röd-gröna” regeringskoalitionen), är alla exempel på detta.

Men också i de lägen där reformisterna fick stå utanför det så kallade regeringsansvaret spelade de en liknande roll, även om det inte alltid fick lika djupgående effekter; antingen det nu gällde kommunister som inte fått plats på regeringstaburetterna eller socialdemokrater som fått bida sin tid och också de spela rollen av ”lojal opposition”.

Under tal om att ”ge sitt bidrag till freden på arbetsmarknaden” och den ekonomiska utvecklingen gav de detta ”lojala” oppositionsarbete formen av diverse ”sociala pakter” med kapitalisterna och borgarklassens partier. Det gäller likaväl för socialdemokraterna som för de etablerade kommunistpartierna. Spanien (”Moncloa-pakten”), Italien (med en ”historisk” parlamentarisk kompromiss, som inkluderade både den ekonomiska politiken och en förstärkt förtryckarapparat) och Finland (i form av kommunisternas uppslutning bakom borgerligt-social-demokratiska ”krisåtgärder”) är några av många belägg för det.

Överallt hade dessa åtstramningsåtgärder udden riktad mot den arbetande befolkningen. Samtidigt motiverades de alltid med att den och den åtgärden krävdes för ”arbetarnas bästa”:
   • ”Bättre en kortvarig återhållsamhet nu, så att vi kan få del av internationella krediter och ett internationellt stöd, än 7 × 7 svåra år.”
   • ”Hellre en mild åtstramning under arbetarrörelsens egen kontroll, än bryska åtgärder från en borgerlig regering som kommit till makten därför att vi försummat att ta itu med de ekonomiska problemen” (argumentet om det ”mindre onda”).
   • ”Även om vi måste dra åt svångremmen när det gäller löneutvecklingen på kort sikt (”för att få skutan på rätt kurs”), kan vi utnyttja regeringsmakten till något ännu viktigare: att öka arbetarnas inflytande över produktionen/deras medbestämmande över företagens drift. På så sätt kan vi också motverka kortsiktiga spekulationer från företagsägarnas sida och lägga grunden till en stabil ekonomi och därmed också på lång sikt få tillbaka det vi satsar här och nu.”

Så har argumenteringen gått i land efter land.[1]

Det är inte svårt att göra ett bokslut över hela denna löftespolitik. Den har blivit ett fullständigt fiasko – ur arbetarklassens synvinkel.

Arbetslösheten har inte minskat. Den har tvärtom ökat till uppemot 10 miljoner öppet redovisade arbetslösa i Västeuropa. Snarare än att ”mota Olle i grind” har åtstramningspolitiken försämrat levnadsstandarden, avväpnat arbetarrörelsen ideologiskt och politiskt och gjort det lättare för borgarna att ta vid där reformisterna slutat. Och vad blev det av de så berömda ”medbestämmandereformerna” i Belgien, Danmark och Sverige? Ingenting – om man ser till makt och verklig bestämmanderätt!

En återgång till tiden före 1968?

De första åren efter lågkonjunkturen 1974-75 betydde alltså att borgarna i flera avseenden kunde flytta fram sina positioner. De kunde ta tillbaka en del av det de förlorade åren efter 1968. I många länder minskades reallönerna, i England t ex uppemot 12 procent 1975-77. Armén av arbetslösa ökade – och därmed konkurrensen om jobben.

Ändå vore det djupt felaktigt att tolka detta som en återgång till tiden före 1968.

I länder som Spanien, Portugal och Grekland – där brutala diktaturer kunnat störtas genom massornas kamp – är detta uppenbart.

Portugal är inte detsamma idag som för 6 år sedan, inte heller efter de senaste årens skärpta borgerliga förtryck.

Spanien, med det mått av demokratiska fri- och rättigheter som arbetarklassen kunnat tillkämpa sig, är ett annat samhälle än det var för 5 år sen.

Trots antifackliga och antisocialistiska attacker i Grekland är det fortfarande en viktig skillnad mellan vad den sittande Karamanlis-regimen står för och kan uppnå på kort sikt jämfört med den förra under Papadopolous.

Men de senaste tio åren har betytt en djupgående förändring också i andra delar av Västeuropa. Arbetarklassen godtar inte idag vad den i praktiken accepterade för 10 år sen. De erfarenheter som vunnits av ett årtiondes kamp bärs vidare av tusentals och åter tusentals aktivister i fackföreningar och andra massorganisationer. De glimtar av ett annat samhälle som de portugisiska arbetarna kunde uppleva under uppsvinget där 1974-75; den känsla av sin egen styrka som de engelska arbetarna – med gruvarbetarna i spetsen – måste ha upplevt i kampen mot den konservativa regeringen när den störtades 1974; lärdomarna från alla arbetaraktionerna i Italien – sånt utplånas inte så snabbt!

Men även om man ser till den materiella sidan, måste man ha klart för sig vad som uppnåtts och inte uppnåtts under de senaste fem åren. Även om arbetslösheten har ökat, så berör den ännu inte direkt de ekonomiskt mest betydelsefulla arbetargrupperna. Det får på intet sätt betyda att man nedvärderar de angrepp som kapitalet utsatt t ex kvinnor, ungdomar, invandrare och arbetarna inom vissa branscher och regioner, för. Men det innebär att dagens arbetslöshet inte kan ses som ett avgörande och bestående hinder för en växande kampförmåga hos det stora flertalet arbetare inom den tunga industrin, dvs de grupper som också spelar en så ”tung” roll för klasskampens utveckling.

Trots den negativa löneutvecklingen under 1976 och 1977, efter den internationella lågkonjunkturen, ska man ha klart för sig att utvecklingen under de senaste åren gått i en annan riktning i flera länder. (Se nedan.) Ur de förhållandevis begränsade förskjutningar som ägt rum i lönenivån i olika länder kan man inte utläsa någon grundläggande förändring av styrkeförhållandena mellan klasserna.

Ser man det från en annan synvinkel blir slutsatsen densamma. Det som borgare och kapitalister måste uppnå för att än en gång avvärja den fördjupade ekonomiska och sociala krisen är inte en frysning av reallönerna eller några procents reallönenedpressning. Det är inte heller en eller annan lagparagraf som försvårar kampen mot den borgerliga offensiven. I dokument efter dokument, artikel efter artikel, har vår rörelse i stället visat att den fråga den kapitalistiska krisen ställer på dagordningen är denna:

Antingen löser den internationella borgarklassen krisen på sina villkor, det vill säga lägger grunden till ett nytt kapitalistiskt uppsving, via en avgörande höjning av profitkvoterna; något som i sin tur förutsätter ett definitivt nederlag för arbetarklassen och dess organisationer;

eller också förmår den internationella arbetarklassen ge sitt svar, dvs erövrar den politiska makten i olika imperialistiska länder och inleder en ny period i världsrevolutionens historia.

Och ser man klasskampen i dagens Västeuropa ur den synvinkeln blir det uppenbart att vi inte sett slutet av den kraftmätning som kom till så öppet uttryck 1968 och som pågått sedan dess.

Det är en -utdragen kraftmätning – mer utdragen än vad de flesta inom och utom våra led trodde för tio år sedan. Men den är långtifrån avgjord. Den har inletts – inte mer!

Tvärtemot vad alla pessimister och skeptiker – alla de som misstror arbetarklassens medvetenhet och kampförmåga – föreställer sig, ser vi här en bekräftelse på att arbetarklassen inte kommer att låta borgarna ta hem spelet utan en omfattande och ihållande strid. Tvärtemot alla småborgerliga ideologier om arbetarklassens ”definitiva” inlemmande i det borgerliga samhället, bekräftar det Marx teser om den oförsonliga motsättningen mellan klasserna i det kapitalistiska samhället.

Krisen och den europeiska ”vänstern”

För den som inte nöjer sig med att undersöka vad som rör sig på ytan vid en viss bestämd tidpunkt, finns det oerhört mycket att hämta i ett studium av den internationella klasskampens utveckling under det senaste årtiondet. Och för vår egen del kommer vi till en annan slutsats än den som är den gängse inom den europeiska ”vänstern” idag: Läget är inte sämre nu än det var 1968 – ur den socialistiska revolutionens synvinkel och med den proletära klassmedvetenheten som måttstock; utan tvärtom!

De strömningar som nu talar om en avgörande tillbakagång återfinns dels inom de etablerade arbetarpartierna (inte sällan inom de ”eurokommunistiska” partiernas ”vänsterflygel”), dels inom den organiserade ”vänstern” (framför allt bland diverse centristiska grupper). Ofta får deras teoretiseringar tjäna som motiv för en alltmer ”realistisk” politik, dvs en mer okritisk uppslutning bakom det egna landets socialdemokratiska och kommunistiska partier.

”Bevisen” för sina teorier hämtar de allt som oftast ur de senaste årens parlamentariska motgångar och ur ensidiga beskrivningar av ”vänsterns” utveckling under det senaste decenniet. Så låt oss då titta närmare på dessa ”bevis”.

Det är sant att ”vänstern” befinner sig i kris – fr a om man går efter den ”vänster” som härstammar ur ungdomsradikaliseringen i slutet av 60-talet och början på 70-talet och som inte förmått att orientera sig under nya politiska villkor, där arbetarklassen på ett mer beständigt sätt dragits in i den fackliga och politiska verksamheten.

Den nya ”vänsterns”, dvs den ”gamla nya vänsterns”, sociala bas återfanns fr a bland studerande och intellektuella samt vissa mellanskiktsgrupper och bara undantagsvis inom proletariatet. Deras politiska arbete kretsade mer kring ideologiska frågeställningar, deras egna materiella intressen och vad de uppfattade som arbetarklassens behov, än de utgick från arbetarklassens problem såsom arbetarna själva upplevde dem.

Till en del var detta oundvikligt. Men det förutbestämde också en växande kris för de strömningar inom denna ”vänster” som inte hade en historisk revolutionär tradition att falla tillbaka på; som inte förmådde se begränsningarna i sin egen situation och sin egen verksamhet och som inte kunde anpassa sig till förändrade omständigheter i takt med att arbetarklassen mer och mer trädde in på den politiska arenan. Och då inte bara i form av ”utbrott” av öppen kamp, utan på ett mer bestående sätt!

Om den ”gamla, nya vänsterns” sociala utanförstående och politiska begränsningar delvis var något oundvikligt, så var det på intet sätt oundvikligt att den skulle förbli utanförstående eller mer och mer slukas upp av de etablerade partierna – vilket gång på gång har hänt med fr a centristiska grupper i Västeuropa. Det har mer än något annat med deras oförmåga att bryta med sitt småborgerliga förflutna och sin socialt betingade politiska vacklan, att göra.[2]

Om vi klumpar samman alla de strömningar som en gång återfanns inom den så kallade nya vänstern (dvs de organiserade grupperna till vänster om de etablerade arbetarpartierna) inklusive vår egen, och om vi förbiser hur ett årtionde av klasstrider skapat ett helt skikt av arbetare som står långt till vänster om de socialdemokratiska och kommunistiska partiledningarna och partiapparaterna – kan vi t o m tala om en nedgång för vänstern! Men det vore minst sagt enögt!

För trots de problem som vår egen rörelse brottas med (och som ibland haft sitt ursprung i samma process som andra delar av den ”nya vänstern” ställts inför) och trots de reformistiska ledningarnas dominans över sina partier och den begränsade klassmedvetenheten hos den stora massan av arbetare – så är det just på dessa punkter som vi kan peka på positiva tendenser under de senaste tio åren:

  Den revolutionärt marxistiska rörelsen står betydligt starkare idag än vad den gjorde för ett årtionde sedan.

  Den genomsnittliga klassmedvetenheten är högre bland massan av arbetare idag, än den var för tio år sedan (även om det fortfarande bara är en uppenbar minoritet som representerar en revolutionär medvetenhet, för att inte tala om en genomtänkt marxistisk världsuppfattning).

Det finns förstås också en annan diskussion om ”vänsterns kris” – som egentligen handlar om ”ledarskapets kris”, dvs avsaknaden av ett brett, trovärdigt alternativ till de reformistiska apparaterna. Det är en helt annan diskussion än den som de grupper vi här polemiserat mot, ägnar sig åt.

Den diskussionen handlar om begränsningarna i de tendenser som vi just pekat på; den utgår från dem, men visar också att vi hittills bara nått ett litet stycke på vägen: att klassmedvetenheten och den revolutionärt marxistiska rörelsen måste utvecklas kvalitativt om den imperialistiska världen skall få se sin första socialistiska revolution och om den kapitalistiska krisen inte skall ända i en katastrof för den internationella arbetarrörelsen.

Det är den verkliga diskussionen. Det är den verkliga krisen. Och det handlar om något helt annat än sorgen över att gårdagens ”nya vänster” inte längre är vad den en gång var!

Vad kan man utläsa ur siffrorna för parlamentsvalen?

Ett annat ”belägg” för att ”det var bättre förr” hämtar dagens ”pessimister” ur de senaste årens parlamentariska bakslag. Det är lätt att räkna upp dem: det senaste valet i Italien, som ledde till att kommunistpartiet än en gång hamnade utanför regeringen; Giscard d'Estaings knappa segrar i presidentvalet och i parlamentsvalet i Frankrike; Margaret Thatchers triumf i det brittiska valet...

Bevis för en internationell tillbakagång för ”vänstern”? Så enkelt är det inte!

Samspelet mellan den kamp och den kampförmåga som råder i samhället vid en viss tidpunkt och de parlamentariska styrkeförhållandena är mer sammansatt än så.

Låt oss då först korrigera bilden genom att peka på en del händelser i den europeiska klasskampen under det senaste ett och ett halvt året:

Om utvecklingen 1976-77 verkligen hade betytt en varaktig reträtt från den europeiska arbetarrörelsens sida, då är det svårt att förklara t ex följande händelser:

- den pånyttfödda stridbarheten i den engelska arbetarklassen under 1978-79, som inte bara betydde att man tog tillbaka det mesta av vad man förlorat i reallöner under åren dessförinnan (allt utom en 3-4%), utan också att man i praktiken slog en kraftig bräsch i James Callaghans och den engelska fackföreningsbyråkratins ”sociala kontrakt”, dess 5-procentiga lönetak;

- motsvarande utveckling i Västtyskland med en rad omfattande strejker under 1978 och 1979, med stålstrejken som det senaste exemplet (en strejk som visserligen inte gav några större materiella resultat, utan som helhet resulterade i ett nederlag, men som icke desto mindre strider mot alla omdömen om den västtyska arbetarklassens efterblivenhet och ”hopplösa” läge);

- oförmågan hos de reformistiska ledarna i Spanien att genomdriva en ny ”Moncloa-pakt”; dvs en ny allmän överenskommelse mellan arbetsmarknadens ”parter”;

- masstriderna bland de franska stålarbetarna under det senaste året;

- de jättelika protesterna mot den danska regeringskoalitionen hösten och vintern 1978-79;

- uppgången i arbetarkampen i länder som Sverige och Irländska Republiken . . .

. . . Detta för att nu ge exempel från Västeuropa och inte från den minst lika slående utvecklingen i andra delar av den imperialistiska världen: USA, Kanada, Australien osv.

Vi har tidigare varit inne på den ökade uppslutningen bakom de reformistiska masspartierna under 1976 och 1977. I ett läge där de tidigare kampformerna inte längre uppfattades som lika effektiva och där det inte fanns något trovärdigt alternativ till de reformistiska partiernas ”projekt”, kom massornas ökade intresse för den politiska kraftmätningen med borgarna samtidigt att verka passiviserande.

De uppfattade klarare än tidigare att krisen måste få en lösning på det politiska planet, men . . . med de så utbredda parlamentariska illusionerna och med den så starka tilltron till de reformistiska projekten (t ex den franska ”Vänsterunionens” ”Gemensamma Program” och den ”historiska kompromissen” i Italien), så uppfattade de allmänt ”lösningen” som en seger för ”vänstern” i de parlamentariska valen. Och det så mycket mer som det rörde sig om länder där ”makten” (dvs regerings-”makten”) tycktes ligga inom räckhåll.

Även om denna ”strategi” omfattades med mer eller mindre starka känslor av olika grupper inom arbetarklassen, så framstod den ändå för det överväldigande flertalet som den enda möjliga vägen framåt.

Att den inte fick de resultat som så många hoppats på ledde till blandade reaktioner. Men inte i något land i Västeuropa kan man belägga att de parlamentariska motgångarna lett till en genomgående demoralisering. Perspektivlöshet, förvirring – javisst. Men också kritiska utvärderings-diskussioner och ett pånyttfött intresse för den ”normala” dagliga verksamheten.

Valnederlagen i en serie västeuropeiska länder bekräftar visserligen det dåliga tillstånd som arbetarrörelsen befinner sig i. Att arbetare överhuvudtaget lägger sina röster på borgarklassens partier vittnar om den politiska och ideologiska förvirringen hos viktiga arbetargrupper. I synnerhet när de reformistiska partierna uppträder eftergivet inför borgarna och splittrat sinsemellan är det något som slår igenom inom arbetarklassen och andra grupper.

Men det går knappast att utläsa några grundläggande förändringar av styrkeförhållandena mellan klasserna ur de senaste årens valresultat. Deras främsta effekter har inte heller blivit en nedgång i den öppna kampen, utan ökade stridigheter mellan olika reformistiska partier och inom dem (dvs växande intressemotsättningar mellan olika byråkratiska grupperingar). Konflikterna mellan de franska arbetarpartierna, fraktionskampen inom socialistpartiet, den ökade oppositionen mot kommunistpartiets ledning; kampen mellan det engelska Labourpartiets ledning och dess opponenter inom de egna leden; och nu senast striderna inom det spanska socialistpartiet med Felipe Gonzales aviserade avgång – är de tydligaste uttrycken för det.

1978-79 – början till något nytt?

Vi gav nyss en del exempel på en ny uppgång i den öppna kampen under de senaste åren. Den kan också mätas i siffror:

- i reallöneutvecklingen, där arbetarklassen i länder som England, Västtyskland och Spanien, kunnat ta igen en hel del av vad de tidigare förlorat;

- i kampen om jobben, där arbetarrörelsen kunnat bromsa upp planerade nedläggningar och avskedanden (även om det f n mer handlar om uppbromsningar än om effektiva hinder}; men också organisatoriskt (i en ökad anslutning till de fackliga organisationerna) och ett effektivare försvar av dem mot kapitalets attacker.

Denna kamp har också en politisk sida.

Att idag ta kamp för sin lön, sin levnadsstandard och sin rätt till en trygg anställning, betyder allt som oftast att man också hamnar i motsättning till de politiska överenskommelser som ”arbetarledarna” slutit med sina borgerliga ”motparter”.

Utvecklingen i England är ett tydligt exempel på det. Genom de engelska Ford-arbetarnas, chaufförernas och de offentligt anställdas kamp började den engelska regeringens lönetak slås i spillror. Det startade en process som till slut ledde till beslutet om nyval – och regeringens avgång. Många var medvetna om att detta kunde leda till en ny regering – under Margaret Thatcher. Men för dessa och andra fackliga aktivister och förtroendemän blev Callaghans försök att genomdriva ett nytt socialt kontrakt helt enkelt för mycket. De fortsatte – och intensifierade – sin kamp, med de följder det nu fick.

Detta exempel – och överhuvudtaget utvecklingen i det kapitalistiska Europa under de allra senaste åren – visar vilken facklig stridbarhet som den västeuropeiska arbetarrörelsen representerar.

I ett läge där den ekonomiska krisen inte framstår som lika bedövande som tidigare; i en situation där de kapitalistiska företagen kan redovisa ökade vinster i en period av försiktig (och tillfällig) konjunkturuppgång[3] – har viktiga arbetargrupper ”tagit sin chans”. Och det samtidigt som den tidigare så genomgående uppbackningen av reformisternas olika ”projekt” inte är lika påtaglig som tidigare.

Det är visserligen fortfarande sant att kampen kring omedelbara sociala och ekonomiska frågor har en tydligare politisk innebörd än vad som var fallet åren efter 1968: att fler arbetare idag kopplar samman lönenivån på sina företag och kampen om jobben inom sina koncerner med mer övergripande frågor om de samhälleliga villkoren. Det är därför också fler som bekymrar sig över dessa samhälleliga villkor, den ekonomiska utvecklingen, den sociala servicen, energifrågorna . . . dvs politiken. Det gör dem också mer intresserade av regeringsfrågor och val (i den mån som de anser att ett visst val och vissa regeringsalternativ representerar motstridande intressen, som verkligen påverkar deras problem, vill säga) – och så, i förlängningen av dem: maktfrågorna i samhället.

Nu kan detta ökade politiska intresse slå åt olika håll. Det kan betyda ett mer aktivt ställningstagande för den ena eller andra politiska ”helhetslösningen” (som i sin tur kan bidra till att aktivera och stimulera – eller, som så ofta passivisera).

Vad vi ser idag och sedan en tid tillbaka uttrycker inte lika påfallande som för 2, 3, 4 år sedan en uppslutning bakom de reformistiska ledarnas ”projekt”. (Kanske finns det i själva verket andra ”projekt”? Andra framgångsvägar?) Det sker idag en verklig utveckling åt vänster hos delar av arbetarklassen.

I brist på – alternativ...

Skall vi döma av de senaste årens utveckling – med sådana exempel som det nyss nämnda engelska, men också de spanska reformisternas oförmåga att lotsa igenom ett nytt ”socialt kontrakt” och, i mer blygsam skala, kampen mot det svenska normavtalet – så verkar det uppenbart att reformisterna idag har svårare än tidigare att sätta sina planer i verket.

Detta bekräftas också på ett annat sätt: i reformistpartiernas medlemsutveckling.

I tider av kris har massorna en ökad tendens att söka sig till sina egna massorganisationer, skrev vi tidigare. Under 70-talet har det först och främst gällt fackföreningarna, men i andra hand också de socialdemokratiska och kommunistiska partierna.

Den process av ”politisering” vi just talade om kommer ytterligare att understryka detta. I ett läge där massorna har ett ökat behov av att komma till tals på det politiska planet försöker de använda sina traditionella organisationer för detta – fram tills det att de upplever att det finns effektivare redskap.

Om den radikalisering vi kunnat se under det senaste ett och ett halvt decenniet fortsätter och fördjupas framöver, då kommer också denna växande politiska aktivitet att leda till nya spänningar; ja säkert också nya utbrytningar och organisationsbildningar från de etablerade arbetarpartierna. Det sker en differentiering (dvs ”uppklyvning”) mellan olika strömningar och grupperingar.

Men om detta är en historisk lärdom från alla tidigare perioder av kris, radikalisering och massuppsving – så säger det inte hela sanningen om vad som händer i varje konkret läge.

Även om vi tar fasta på den historiska tendensen just som historisk tendens och förbereder oss (och andra) för detta perspektiv, måste vi ändå när vi gör våra konkreta politiska och organisatoriska bedömningar ta hänsyn till den aktuella utvecklingen vid varje tidpunkt. Inte för att ändra vår politiska inriktning, vår ”linje” – utan för att rätt bedöma hur vi skall genomföra den i varje konkret situation; våra omedelbara prioriteringar!

Idag ser vi också hur den tendens som var så påfallande för 3-4 år sedan, har mattats; även om uppslutningen bakom (och anslutningen till) de fackliga organisationerna fortsätter, har den bromsats upp när det gäller de reformistiska masspartierna.

Men lika lite som det var korrekt att övertolka den spontana kampen åren kring 1968 (vilket vår rörelse delvis gjorde!) eller den ”entydiga” anslutningen till de reformistiska partiernas ”projekt” för några år sen, bör vi nu dra några snabba och ensidiga slutsatser av reformistpartiernas ökade problem.

Det rör sig – liksom tidigare – om tidsbundna händelser, upp- och nedgångar inom ramen för en viss historisk utveckling.

Det viktigaste för oss att ha i minnet är, att om tveksamheten eller t o m avhoppen från ett visst reformistiskt parti, inte står för en medvetenhet om vad dessa partier representerar strategiskt – då kommer denna tveksamhet och dessa avhopp att vara mycket begränsade och, oftast, tillfälliga.

Om denna genomgång ger en komplicerad bild av förhållandet mellan den västeuropeiska arbetarklassen och dess partier, så beror det på att verkligheten själv är komplicerad. Det vi försökt beskriva är ju en långsiktig uppgång i den västeuropeiska arbetarklassens kamp och samtidigt det faktum att detta sker inom ramen för en fortsatt reformistisk dominans över arbetarrörelsen. Det är det som skapar dessa upp- och nedgångar, dessa till synes motstridande tendenser!

II. Från strejkvåg till avtalsrörelse

Det är påfallande mycket av denna internationella utveckling som gått igen också i Sverige:
  - den ekonomiska och sociala krisen och det borgerliga svaret på denna kris: åtstramningspolitiken;
  - hotet från den ökande arbetslösheten och de ökade svårigheterna överhuvudtaget och den avvaktan som dessa nya erfarenheter länge ledde till;
  - den växande uppslutningen bakom i första hand fackföreningarna, men också de etablerade arbetarpartierna;
  - den större tveksamheten att gå ut i begränsade lönestrejker, när problemen samtidigt tornade upp sig så mycket bredare, men så småningom också ett växande missnöje med de fackliga organisationernas oförmåga att ta itu med problemen och en ny aktivering.
  - ökade spänningar inom facket och (sedan de första reaktionerna börjat lägga sig, framför allt de inledande ”revanschstämningarna” efter valnederlaget 1976) en avtagande entusiasm för socialdemokratins ”oppositionspolitik” . . .

Så har vi också i vårt land sett hur en del av de spärrar, som hindrat ett växande missnöje att komma till uttryck, börjat lossas. En stigande oro har börjat få sitt utlopp. Och det så mycket mer som en måttlig konjunkturuppgång gjort den ekonomiska krisen till synes mindre akut.

Ett svar på SAF:s lönestopp

Även om man ska vara helt medveten om att vårens LO-strejker varit en ”minoritetsrörelse” och även om den trots allt föregåtts av en rad händelser på enskilda företag och krisdrabbade orter, bör man ändå se den som ett första genombrott efter flera års ackumulerat missnöje med reallöneutvecklingen och dyrtiden. Det har i sin tur sporrat andra grupper – som de landstingsanställda i Stockholm och barnstugearbetarna i Umeå, – att gå ut i kamp för sina intressen.

Vad var då den utlösande faktorn bakom vårens strejkvåg?

Svaret på den frågan har tidigare formulerats på ett bra sätt i mittuppslaget i Internationalen 13 (30 mars) 1979. Det följande bygger i allt väsentligt på den genomgången, som dock har kortats och sammanfattats här.

Det strejkuppsving som vi upplevde i våras var ingen tillfällighet.

Bakom låg för det första två lönesänkningsavtal i rad, 1977 och 1978-79. Under tidigare år har löneglidningen, dvs den lokala lönekampen, räddat arbetarklassens reallöner men under de senaste åren har inte lönekampen räckt till. Det senaste avtalet var ju också, till skillnad mot tidigare, ett normavtal som skulle följas till punkt och pricka.

För det andra började vissa delar av industrin att få ökade vinster.

Allt det här ledde till en ökad kampvilja och ett samtidigt kampuppsving.

Trots att strejkerna sinsemellan skiljde sig mycket åt, fanns det ändå en del viktiga gemensamma nämnare:

  Strejkerna utlöstes för det mesta av att företaget provocerade arbetarna genom att vägra gå med på några påslag utöver det centralt avtalade.

  Kraven låg ofta l -3 kronor utöver det centrala avtalet.

  Strejkerna var för det mesta ganska korta, från ett par timmar till en eller i undantagsfall två dagar.

  Kraven som arbetarna strejkade för var ofta väl förankrade och överensstämde som regel med det krav facket ställt i förhandlingarna.

Det fanns givetvis undantag från dessa hållpunkter. Strejken på KEMA-NORD i Sundsvall var t ex mycket längre än genomsnittet. Detsamma gäller DEMAG-arbetarna utanför Stockholm och deras aktion. Men undantagen ändrar inte den allmänna bilden.

Det fanns några viktiga svagheter i strejkuppsvinget.

  Trots uppgången i den öppna kampen har ändå den överväldigande delen av de svenska arbetarna tvingats godta lokala avtal utan eller med mycket små lokala påslag – även om det skett motvilligt.

  Strejkerna uppkom ofta spontant. De var som regel inte särskilt väl förberedda och organiserade, trots att arbetsköparna så gott som alltid hävdat att det var så. Ofta var korta strejker den enda kampmetod som användes. Demonstrationer, övertidsblockader, punktstrejker och maskning är dock exempel på andra metoder som kan komplettera strejkvapnet.

  Oftast saknades effektiva strejkledningar. Även när lokala fackledningar var positivt inställda eller tom drivande när det gällde att ställa bra krav, kunde de sällan spela en direkt ledande roll i kampen för dem, p g a de gällande antifackliga lagarna och den socialdemokratiska samarbetspolitik som är förhärskande inom fackföreningsrörelsen.

Även om sådana brister satte sina bomärken på strejkuppsvinget var – och är – resultatet ändå entydigt: kamp lönar sig.

I kronor och ören rörde det sig oftast inte om några stora framgångar. Men – och det är det viktigaste – strejkerna gav fler arbetare än tidigare tilltro till den egna kampen. Därmed skapades också bättre förutsättningar för att stärka facket och enheten inför kommande strider.

Det sades ofta i anslutning till strejkvågen att strejkerna riktade sig mot tjänstemännen, att industriarbetarna framför allt var missnöjda med de ökande löneklyftorna mellan industriarbetare och tjänstemän. Men denna framtoning i massmedia berodde nog mer på att många lokala fackledningar framställde det på så sätt, än på att de strejkande verkligen upplevde tjänstemännen – och inte arbetsköparna – som den främsta måltavlan för sitt missnöje.

Hur är då läget efter strejkvågen och inför den kommande avtalsrörelsen?

Många lokala fackledningar utsätts nu för ett växande tryck från medlemmarna och de tvingas motivera lokala lönekrav, men de gör det då som regel utan att ifrågasätta det centrala normavtalet i sig.

Om de gjorde det skulle de kanske också tvingas att ifrågasätta en av de ideologiska stöttepelarna för den fackliga byråkratin överhuvudtaget: tanken att det går att fastställa löneutrymmet på förhand. Nu ”räcker det” för de lokala fackledningarna att ifrågasätta hur pengarna fördelats de senaste avtalen.

Därmed har vi inte sagt att det kommer att saknas kritik från deras sida mot den rådande lönepolitiken.

Missnöjet med de ökande klyftorna kan givetvis vara den omedelbara anledningen till strejk i en del fall, men den grundläggande orsaken är ändå missnöjet med två års svångremspolitik!

Vi kan göra ett tankeexperiment: om nu tjänstemännen skulle gå med på en förlängning av det gällande avtalet i kommande avtalsrörelse, dvs totalt lönestopp; tror någon att det skulle leda till att industriarbetarna utan protester godtog nya minimala påslag?

En hård avtalsrörelse

Strejkuppsvinget ger oss fingervisningar om framtiden. Här finns frön till en kommande hård avtalsrörelse. Fackledningarna – framför allt lokalt, men också centralt – kommer att ställas inför ett ökat tryck.

Men facket har väl organiserade motståndare – direktörerna i SAF! Många av kapitalisternas innersta drömmar är att kunna tvinga fram ett lönestopp för att därmed kunna ”stärka konkurrensförmågan”.

Det är mot denna bakgrund vi skall se attackerna med strejkböter – och i värsta fall – avsked, som användes mot Bil & Traktorarbetarna från Boden förra året. Det här var inget engångsfall; säkerligen kommer dessa metoder att användas även i fortsättningen. Det innebär att solidaritetsarbete med dem som drabbas av arbetsköparnas attacker också i framtiden blir en framträdande uppgift.

Framgångarna under tidigare år har gett arbetsköparna blodad tand:

- En lönesättning som tar hänsyn till arbetsresultatet bidrar till god produktivitetsutveckling och är lönsam för de anställda sade t ex SAF:s Olof Ljunggren i anslutning till strejkvågen.

I klartext innebär det att SAF nu ökar sina ansträngningar för att återinföra prestationslöner på de arbetsplatser där arbetarna tidigare tillkämpat sig månadslön i en eller annan form. Och vad det innebär för stress och dålig arbetsmiljö, vet vi!

Så lönekampen handlar om mycket mer än löner. Den handlar överhuvudtaget om arbetarnas möjligheter och vilja att göra motstånd på alla fronter, idag och i morgon, mot arbetsköparnas och borgarregeringens offensiv.

III. Valet, folkomröstningen och arbetarrörelsen

Under de gångna åren har socialdemokratin gjort allt för att klavbinda den öppna kampen, med sina hänvisningar till ett förestående regeringsskifte. Man har – inte utan framgång – försökt knyta eventuella förbättringar av den ekonomiska utvecklingen, reallöneläget och arbetslöshetssiffrorna till det egna återinträdet i regeringsställning.

Men liksom i det övriga Europa kommer en socialdemokratisk åtstramningspolitik i vårt land att ha precis motsatta effekter mot det som den vill ge sken av. Långtifrån att inleda en uppgångsperiod, kommer den att inleda en ytterligare nedgångsperiod (ur arbetarklassens synvinkel). Dess effekter blir dessutom att knyta upp de arbetandes förväntningar och förhoppningar till SAP-ledningen – och vända dem bort från den enda möjliga vägen till framgång: deras egen oberoende aktivitet.

Detta gör också det förestående valet till ett val mellan två kapitalistiska ”lösningar”. När det gäller den politik som kommer att hamna i regeringsställning efter den 16 september, finns det inte utrymme för något tvivel: SAP-ledningen har genom sitt agerande under tre år klargjort att den största skillnaden jämfört med den sittande ministären (och innan dess trepartiregeringen) blir att den själv kommer att ha lättare att ”sälja” en borgerlig åtstramningspolitik än herrar Ullsten, Fälldin och Bohman.

Skillnaden dem emellan ligger i första hand på ett annat plan: i deras förhållande till de olika klasserna i samhället med deras förväntningar och förhoppningar.

Palme kommer inte att ha lätt att styra den kapitalistiska skutan i det nuvarande krisläget, om han nu återtar ”rodret” efter höstens val. Ändå har han större manöverutrymme i förhållande till arbetarklassen än sina motståndare.

Den begynnande radikaliseringen inom den svenska arbetar klassen äger rum i ett land med mycket starka reformistiska – och framför allt socialdemokratiska – traditioner.

Med den starka tilltron inom arbetarleden till en ”lugn och gradvis” utveckling, inom ramen för en borgerlig demokrati; med SAP:s näranog totala grepp över fackföreningsrörelsen, politiskt och organisatoriskt; med Vpk:s oförmåga att ge dem som söker sig dit ett verkligt antikapitalistiskt alternativ; med bristen på en alternativ linje inom fackföreningsrörelsen; med vårt eget svaga utgångsläge – kommer det knappast att ske några större förändringar av styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen på kort sikt.

Det troliga är i stället att vi kommer att se en längre period av mer eller mindre framgångsrika konfrontationer mellan en begynnande massrörelse (utan stark politisk ledning) och å andra sidan kapitalet och den socialdemokratiska partiapparaten.

Så trots vårens strejker och det växande missnöje och den ökande kampvilja de tyder på, får vi akta oss för snabba generaliseringar och entydiga slutsatser om den kommande utvecklingen.

Det är ett första genombrott efter flera års återhållsamhet. Men ännu har det inte lett till några bestående framgångar.

Redan tidigare har KAF varit ute för snabbt med alltför ensidiga generaliseringar. I värderingen av valresultatet 1976 betonade vi t ex alltför starkt förutsättningarna för växande spänningar inom socialdemokratin. (Som långsiktig tendens håller denna förutsägelse säkert. Men motsättningarna inom socialdemokratin blev mer blygsamma på kort sikt, än vad förbundet spekulerade över för två-tre år sedan.)

En socialdemokratisk regering efter 1979 års val kommer att ställas inför växande problem med en ekonomisk och social kris som ingalunda kommer att mojna. Det rör sig ju här inte bara om tillfälliga nedgångar, utan om djupare problem än så. Det finns en objektiv grund för en fortsatt ungdoms-, kvinno- och arbetarradikalisering och för en växande kamp mot försök att pressa reallönerna, minska arbetstillfällena, genomdriva antifackliga lagar och diskriminera vissa grupper särskilt hårt i samhället.

Exakt hur socialdemokratin kommer att tackla allt detta ska vi inte spekulera över här. Vi ska bara beröra en frågeställning som kan komma att få förnyat intresse i den politiska debatten: en eventuell vänstergir från SAP efter valet.

Om vi menar något mer med vänstergir än uppblåsta utspel, begränsade anpassningar och försök att klä en högerlinje i vänsterfraser – finns det mycket påtagliga gränser för vad som kan hända med den svenska socialdemokratin inom den närmaste perioden.

En vänstergir – i meningen en verklig kursomläggning – är inte trolig för den svenska socialdemokratin på någorlunda kort sikt. Med kursomläggning avser vi sådant som det franska socialistpartiets medvetna beslut att överge den tidigare formen av samverkan med de franska borgarpartierna (1971), för att i stället söka ett närmare samarbete med det franska kommunistpartiet och därigenom få till stånd ett bättre styrkeförhållande till sina tidigare samarbetspartners. Man kan också tänka sig en liknande kursomläggning när nästa Labour-kongress skall göra sitt bokslut över Callaghan-epoken i Storbritannien!

En vänstergir för den svenska socialdemokratin är lättast att förknippa med ett läge där SAP annars riskerar att förlora greppet om stora delar av sin arbetarbas – och även då kommer den att ske under stora kramper.

Om borgarpartierna än en gång skulle vinna valet, kommer de med all sannolikhet att ha svårare än socialdemokratin att bemästra missnöjet inom arbetarleden. Borgarpartierna upplevs på ett annat sätt som representanter för främmande intressen. Det ger dem mindre utrymme och sämre möjligheter att styra och påverka det som sker i fackföreningarna och på arbetsplatserna.

En borgerlig valseger kommer antagligen också att utlösa en ny eftervalsdebatt inom socialdemokratin och stimulera mer eller mindre självkritiska diskussioner. Utan att försöka säga något konkret om vad som exakt kommer att diskuteras och hur, finns det anledning att förbereda sig på en sådan utveckling.

Kärnkraftsfrågans plats

Om årets avtalsrörelse har alla förutsättningar att bli ovanligt betydelsefull och om valet kommer att kunna få en direkt inverkan på dess förlopp (beroende på vem som tar regeringsmakten den 16 september), så måste vi också behandla kärnkraftsfrågan och energipolitiken i detta sammanhang. Den kan få en direkt betydelse för arbetarkampen framöver.

Omsvängningen i folkomröstningsfrågan – där reaktionerna på Harrisburgolyckan snarast bekräftade en utveckling som påbörjats redan tidigare – visar djupet i den sociala krisen och den politiska förtroendeklyftan i dagens Sverige (och Västeuropa överhuvudtaget). Men den visar också något mer.

Det kan också vara viktigt att diskutera vad som drev fram fr a den socialdemokratiska omsvängningen. Det var knappast bara valtaktiska överväganden i största allmänhet. Enligt vår mening spelade den växande kritiken på arbetsplatser och i fackföreningar – och rädslan för att den skulle skjuta ytterligare fart efter Harrisburg – en starkt bidragande roll. Socialdemokratin stod inför risken att ställas inför ett växande organiserat motstånd inom det egna partiet och inom fackföreningsrörelsen, dvs på ”hemmaplan”. Man kan våga sig på hypotesen att det var detta som fällde avgörandet.

Nu blir det alltså folkomröstning och därmed en oerhörd möjlighet att agitera mot kärnkraften och för en annan utveckling och ett annat samhälle än det borgerligt-kapitalistiska.

Men man vore naiv om man undervärderade hur våra politiska motståndare kommer att kunna använda sig av kärnkraftsfrågan i sin fortsatta ekonomiska och politiska verksamhet.

Om folkomröstningen resulterar i ett beslut om att börja avveckla kärnkraften kommer borgare och socialdemokrater att använda sig av de energipolitiska besluten som ett starkt motiv för de kommande årens åtstramningspolitik. De kommer att ta detta ”principiella nej” som intäkt för en mer eller mindre ”solidarisk” svångremspolitik.

Men också med ett villkorligt ja, som ger klartecknen för en ”försiktig” utbyggnad av kärnkraften, kommer de att använda denna ”försiktighet” som argument för nya bördor. Det är det pris ”vi får betala” för att inte satsa fullt ut på denna energikälla . . .

De inledande debatterna om en eventuell ny skatt, som ett resultat av den uppbromsade utbyggnaden av kärnkraften, är bara ett tecken på vad som komma skall. Ett dåligt men tydligt

IV. ”Om man inte vänder sig till arbetarklassen, måste man vända sig någon annanstans...” – så bygger vi Kommunistiska Arbetarförbundet

Med de tidigare analyserna i del I-III i detta inlägg, har vi framför allt velat belägga följande teser:

  Klassmedvetenheten och kampviljan är inte lägre utan högre inom den västeuropeiska arbetarklassen än vad den var 1968 (symbolen för världsrevolutionens nya uppsving)!

  Däremot har radikaliseringens mönster förändrats högst avsevärt. I samband med att växande grupper upplevt behovet av att möta borgarna på det politiska planet, har deras förhållande till de etablerade arbetarpartierna blivit mer aktivt men också mer komplicerat.

  Om åren kring 1968 kan beskrivas som de ”spontana utbrottens tid” kan mitten av 70-talet betecknas som ”spontanismens återvändsgränd” och en period av mer aktiv uppslutning kring de reformistiska masspartierna. Under senare år har vi dock kunnat se allt tydligare hur dessa partiers oförmåga och ovilja att organisera arbetarmassorna och leda dem ut ur den kapitalistiska krisen, leder till förvirring och i vissa fall passivisering. fall passivisering.

  Denna ledarskapets kris har ytterligare understrukits av att de centristiska och maoistiska grupperingar som växte fram i slutet på 60-talet och början på 70-talet, inte någonstans förmått utforma ett bestående alternativ till de reformistiska masspartierna. Till det skall också läggas att Fjärde Internationalens sektioner, även om de har växt i antal medlemmar och politiskt inflytande, överallt utgör mycket små minoritetsorganisationer inom arbetarrörelsen.

  I en sådan situation är det naturligt att fackföreningarna framstår som det intressantaste och effektivaste forumet för kampen mot kapitalet och dess partier. Så är det idag, så har det varit under hela 70-talet och man kan anta att denna tendens kommer att hålla i sig under de närmaste åren. Samtidigt kan fackföreningarna bara delvis uttrycka den politisering som sker inom arbetarklassen i olika lägen. I synnerhet i länder där det finns ett nära förhållande mellan fackföreningarna och ett eller flera reformistiska masspartier (med England som det tydligaste exemplet) – ser vi därför återkommande försök att utifrån de fackliga organisationerna påverka styrkeförhållandena inom dessa partier och på den politiska nivån i samhället.

  Alla dessa tendenser går igen också i Sverige även om de inte slår igenom här med samma kraft som i politiskt mer utvecklade länder (t ex Italien, Frankrike, Spanien, Portugal, England och Belgien) – dvs länder där klasskampen är hårdare än i vårt land.

De slutsatser vi vill dra av detta – och de perspektiv vi vill måla upp för vårt eget arbete här i Sverige – är följande:

  Också i fortsättningen bör vi utgå ifrån att fackföreningarna är de organisationer där en växande aktivering har lättast att komma till uttryck och därmed bör fungera som centrum för vårt arbete. Men i lägen där det sker en politisering av delar av arbetarklassen kommer dessa att uppleva det fackliga arbetet som otillräckligt för att möta kapitalet och dess partier. (Vi såg ett försiktigt uttryck för det efter valet -76, men också inför årets val.)

  Det blir då också mer naturligt för dem att rikta sig till de etablerade arbetarpartierna (och då i första hand SAP, med dess möjligheter att bilda regering eller utforma ett alternativ i oppositionsställning).

  Alla brott med de reformistiska partierna kommer att vara ofullständiga så länge som de inte resulterar i en organisering kring revolutionärt marxistiska lösningar. Arbetargrupper som inte medvetet brutit med reformismen och de reformistiska partierna kommer ständigt att ha en tendens att återvända till dem.

  Med socialdemokratins så starka grepp över den svenska arbetarrörelsen är förhållandet till socialdemokratin en absolut nyckelfråga när vi skall lägga fast de taktiska uppgifterna framöver. Oberoende av de omedelbara uppgifter som vår egen organisation bestämmer sig för, är det en huvuduppgift att skola medlemmar och sympatisörer i perspektivet på ett långsiktigt oppositionsarbete inom den organiserade arbetarrörelsen med socialdemokratin som främsta motpol.

Radikaliseringen idag

Den begynnande arbetarradikaliseringen betyder inte ett slut på radikaliseringen utifrån ungdomens och kvinnornas särskilda problem eller t ex miljöfrågorna. Ingenting har förändrat grundvalen för detta.

Diskrimineringen av t ex kvinnor och ungdomar minskar inte, utan ökar, i lägen av kapitalistisk kris. Det gäller i synnerhet unga arbetare och arbetande kvinnor. Inte heller minskar miljöproblemen – det förhåller sig precis tvärtom.

Det finns därför också en fortsatt grund för särskilda rörelser kring kvinnofrågor, ungdomens problem och utifrån miljöförstöringen.

Men det som är viktigt att slå fast är att dessa rörelser nu utvecklas i en annan politisk och organisatorisk situation än tidigare, att de inte kommer att kunna bäras upp och struktureras av samma grupper som förut; grupper som idag befinner sig i en djup social, politisk och ideologisk kris.

När de ekonomiska och sociala problemen skärps och när det utlöser en begynnande arbetarradikalisering, då förändras också villkoren för den gamla ”nya vänstern”; den ställs inför problem på tre nivåer:

- socialt; den tidigare radikaliseringen försiggick till största delen utanför arbetarklassen; när detta börjar förändras framstår också de grupper av mellanskikt och intellektuella som bar upp gårdagens rörelser som mer utanförstående och vacklande;

- politiskt representerar de ofta en utpräglad perspektivlöshet; de saknar helt enkelt en medveten strategi för arbetarklassens kamp;

- ideologiskt är de färgade av att de står utanför arbetarklassens villkor, vilket leder till en rad problem och motsägelser i deras sätt att uppfatta sin egen sociala situation.

Det finns en väg ut ur denna kris för dagens kvinno-, ungdoms- och miljöorganisationer, men det betyder då också en kraftig kursomläggning och en politisk strid. Den utvägen innebär att organisationerna måste rikta sig till arbetarklassen och dess organisationer, förändras till sin sociala sammansättning och förses med en proletär ledning som kan orientera dem i dagens politiska situation.

Detta är också något som gäller de vänsterorganisationer, som såg dagens ljus åren efter 1968, organisationer som idag ställs inför ökade svårigheter i samma mån som de inte förmår tackla dagens politiska situation ideologiskt och programmatiskt och medvetet omvandla sin sociala bas.

När det gäller vår egen organisation befinner den sig sedan länge under en mycket påtaglig omvandling. Och det är en omvandling som måste drivas på ytterligare och förstärkas på framför allt två sätt:

  Det krävs fortsatta politiska klargöranden av våra uppgifter i förhållande till andra strömningar inom arbetarrörelsen och i kampen mot den nuvarande krisen.

  Det krävs en vidare och ännu mer djupgående förändring av organisationens sociala sammansättning – en växande förankring inom de ”tunga” delarna av arbetarklassen. Detta är den avgörande beståndsdelen i förbundets fortsatta proletarisering, dvs i dess utveckling till en alltmer effektiv organisation av och för arbetare.

En vändpunkt för hela Fjärde Internationalen

Diskussionen om proletariseringen av vårt förbund är bara en del av den diskussion som nu förs i allt större delar av Fjärde Internationalen.

Från Australien till Västtyskland; från Kanada till Schweiz; från Mexiko till Nya Zeeland tar kamrater nu itu med en och samma uppgift: att rota sina organisationer, de olika sektionerna av Fjärde Internationalen, inom arbetarklassen genom att leda en majoritet av medlemmarna ut i industrin. Det gäller ännu långtifrån alla sektioner, men ett växande antal.

Det är alltså inte bara fråga om att försöka rekrytera ett växande antal arbetare till de egna organisationerna. Det är också – och än så länge, framför allt! – fråga om att de medlemmar och sympatisörer som rekryterats tidigare och på annat håll tar jobb inom industrin. Detta för att bidra till att föra ut organisationernas politik, där den hör hemma mer än någon annanstans.

Fjärde Internationalen står utan tvekan vid en vändpunkt. Det har alltid varit en central punkt i FI:s program att vi bygger en proletär internationell organisation. Nu kan vi göra det också i dess djupaste sociala mening om våra analyser är korrekta.

Vi kan göra det därför att den ekonomiska och sociala krisen och den begynnande arbetarradikaliseringen ger nya öppningar för vårt program och våra organisationer.

Vi har också kunnat se hur Fjärde Internationalens sektioner kunnat spela en allt viktigare roll i arbetarstrider världen över – från USA till Iran, från England till Australien och Nya Zeeland.

Det här är bara början – det är sant. Men det är början. Och fortsättningen avgör vi till stor del själva. Det handlar ju mer än något annat om hur vi använder de resurser som kunnat byggas upp under de gångna åren.

Det är förstås inte tillräckligt att ha kamrater inom de avgörande industrigrenarna, men det är en avgörande förutsättning för allt annat vi tar oss före!

Det är en förutsättning för att vi skall kunna börja formera en klasskampsopposition i fackföreningar och andra massorganisationer!

Det är en förutsättning för att vi skall kunna vinna växande grupper inom arbetarklassen för kampen mot diskrimineringen av kvinnor, invandrare, unga arbetare, arbetslösa och andra grupper.

Och sist men inte minst är det en förutsättning för att vi definitivt skall kunna förändra våra egna arbetsformer. Med en majoritet kamrater inom industrin och vissa utvalda delar av den offentliga sektorn kommer också organisationernas inre liv att påverkas, liksom den påverkas av en stor andel eller majoritet kvinnliga medlemmar. Det ”normala” blir lättare onormalt, det ”onormala” regel när det gäller arbetsrytm, sätt att uttrycka sig och arbetsstil!

Våra målsättningar i förbundets proletarisering

När det gäller förbundets proletarisering har vi numera en hel del, ibland ganska dyrköpta, erfarenheter. Vi vet mycket väl att det inte bara gäller att skicka in kamrater i industrin, utan att skicka in dem tillsammans och backa upp dem med organiserade diskussioner, med hjälp att söka jobb och bostad, med skolning och specialskolning, med en bra tidning och väl avvägda kampanjer.

Vi vet numera en hel del om hur det skall gå till.

Vi är också medvetna om att det är skillnad på entusiasm för den här uppgiften – som gör den till en positiv målsättning för hela organisationen – och ett moraliserande som leder till att medlemmarna delas in i ett A-lag och ett B-lag i stället för att vi noga går igenom varje enskild kamrats speciella förutsättningar.

Vad vi behöver är en balanserad och organiserad proletarisering av förbundet där vi ser till att det växande antal kamrater som går ut i industriarbete och som flyttar till städernas förortsområden, får ett växande stöd genom en medveten arbetsfördelning.

Det mål vi vill sätta i verket – och börjat sätta i verket – är klart och måste uttalas klart.

Förbundet som helhet måste koncentrera sina satsningar. Det måste mer och mer förskjuta sitt arbete från en uppsplittrad verksamhet i många olika rörelser till en allt starkare inriktning mot arbetarklassens kärna.

I nationell skala betyder det framför allt att vi förutom att garantera en växande politisk närvaro inom sjukvårdssektorn riktar in våra största ansträngningar på att bygga ut vårt arbete inom metallsektorn, främst stål- och bilindustrin. I storstadsområdena innebär det en medveten förskjutning från innerstadsdelarna till de proletära förortsområdena. För förbundet som helhet betyder det att nu lägga grunden till ett bredare bostadsarbete.

De resurser förbundet förfogar över skall först och främst användas för att hjälpa fram denna utveckling. Det gäller såväl de ekonomiska resurserna som alla våra medlemmars erfarenheter och kunskaper, vår press och vår skolningsverksamhet.

Detta är inte nya målsättningar. De har börjat sättas i verket sedan många år tillbaka. Det som det nu gäller är att skynda på arbetet med dem och genomdriva dem över hela linjen, så att Kommunistiska Arbetarförbundet snarast har en klar majoritet av sina medlemmar ute i industrin. Detta är den övergripande målsättningen i vårt organisationsuppbygge. Den har följdriktigt också gjorts till föremål för konkreta satsningar.

Ett övergångsskede i uppbygget

Vi måste ha klart för oss att Kommunistiska Arbetarförbundet idag befinner sig i en övergångssituation.

Vi fjärmar oss från grupper och strömningar, som tidigare i hög grad var vår åhörarkrets och våra samarbetspartners (fr a bland mellanskikt och intellektuella) – inte minst därför att de idag antingen demoraliseras politiskt eller dras åt höger i jakt på ”realistiska” lösningar på den kapitalistiska krisen.

Samtidigt har vi en förhållandevis svag förankring inom den organiserade arbetarrörelsen, i fackföreningar och på arbetsplatser.

Vi tappar därmed mer och mer en bas hos grupper av mellanskikt och intellektuella (med de brister den nu haft), utan att snabbt kunna ersätta den med en annan bas i form av en avgörande stärkt förankring inom arbetarklassen.

Även om det ser olika ut på olika orter och i olika avdelningar, är det som regel det dilemma förbundet står inför.

Att ”jaga den radikalisering som flytt” är ingen väg framåt. Att bedriva ”på stället marsch” är det inte heller. Enligt vår mening finns det bara en väg framåt, ett sätt att använda de resurser vi kunnat bygga upp under åren på bästa sätt och lägga en starkast möjliga grund för framtiden:

- att se till att vi så snabbt som möjligt kan förverkliga de målsättningar vi ställt upp för förbundets fortsatta sociala omvandling;

- att driva på de nödvändiga politiska klargörandena när det gäller taktiken i förhållande till andra arbetarorganisationer och andra problem som kommer att ställas i vårt arbete framöver;

- att precisera en proletär inriktning för det arbete vi bedriver i olika rörelser (dvs rörelser som har fortsatta möjligheter att rekrytera och växa: i första hand Grupp 8, miljörörelsen och rörelser bland arbetande och studerande ungdom).

Endast så kan vi börja erövra en ny fast bas för vårt arbete och lägga grunden till en kommande expansion. Detta ar den nuvarande fasen av vårt partibygge!

Samordningen av det fackliga arbetet

När vi talar om att proletarisera förbundet handlar det inte om någon slags experimentverksamhet för att ”kolla läget”. Vi vet läget och fr a tror vi oss veta att vi kommer att ha bättre möjligheter att utveckla det fackliga och politiska arbetet framöver inom industrin.

Inte heller kan det vara tal om att delar av förbundet genomför denna satsning. Det är något som gäller Kommunistiska Arbetarförbundet i dess helhet, som påverkar varje medlems val av yrke och sysselsättning – med början i ledningarna på olika nivåer.

Men då krävs det också att detta arbete samordnas, att kamraterna inte lämnas åt sig själva eller en mindre grupp arbetskamrater och vänner. Alla arbetande kamrater i förbundet måste organiseras i nationell skala så att deras verksamhet kan ledas och samordnas, med början på LO-sektorn.

Denna organisering har påbörjats sedan tidigare. Nu måste den byggas ut och ges effektivare ansvarigheter inom den nationella ledningen. Det handlar ju om förbundets allra viktigaste arbetsområde, som mer och mer måste verka som en drivkraft för den samlade verksamheten.

Behov av en ständigt förbättrad skolning

Förbundets nuvarande kurs minskar inte utan ökar behovet av ett regelbundet och omfattande teoretiskt organ och en välplanerad publicistisk utgivning överhuvudtaget.

Det krävs mer – och mer tillgängligt och användbart – material om den ekonomiska och politiska utvecklingen; om andra arbetarorganisationers karaktär och verksamhet; om vår rörelses speciella uppgifter, nationellt och internationellt, etc. Det fordras internationellt material som gör det lättare för oss att sätta in vårt eget arbete i ett bredare perspektiv. Det krävs debatter och polemik – inte för debatternas egen skull utan för att beväpna våra kamrater på arbetsplatserna och för att stödja förbundets politiska utarbetande.

Alternativet är en fortlöpande sänkning av förbundets teoretiska nivå och en kraftigt ökad sårbarhet för borgerlig och småborgerlig ideologi.

Valkampanj på skolorna – ett steg mot ungdomsförbundet

En tredje – tyvärr försummad – aspekt av förbundets proletarisering är ungdomsarbetet.

Inför valet i september driver Kommunistiska Arbetarförbundet en särskild skolvalskampanj med speciellt material.

Skolvalskampanjen – med dess förberedelser och uppföljning – kan tjäna som en bra avstamp inför de fortsatta satsningarna. Det är en viktig uppgift för förbundets samtliga avdelningar.

Vad skall vi då göra med de ungdomar som på så sätt närmar sig vårt förbund? Hjälpa dem att tillsammans med den allra yngsta delen av vårt förbund organisera andra – först i valcirklar och lokala ungdomsföreningar, sedan på nationell nivå genom särskilda sammanträdanden, konferenser och så småningom som ungdomsförbund.

Även om vi inledningsvis kommer att ha lättast att nå studerande ungdom med denna kampanj, så måste målet vara också att använda den för att bygga ut våra kontakter bland arbetande och arbetslös ungdom.

Detta är en uppgift som direkt hänger samman med förbundets proletarisering. I takt med att vårt förbund alltmer börjar likna ett strikt organiserat och disciplinerat arbetarparti, kommer steget in i vår organisation att förutsätta en hög grad av politisk medvetenhet (i synnerhet om vi fortsätter att befinna oss i en relativt politiskt isolerad situation).

Fler och fler av de ungdomar som vi kommer i kontakt med (inte minst arbetande ungdomar) kommer att behöva en ”övergångsorganisation”, där de har lättare att finna sig tillrätta samtidigt som det ger dem möjlighet att bedriva ett meningsfullt politiskt arbete och förbereder dem för ett långsiktigt partimedlemskap.

Politiska rubriker

Förbundets nästa ordinarie kongress – efter den särskilda kongress som hålls inför Fjärde Internationalens världskongress senare i höst – kommer att äga rum ungefär i juni 1980. De viktigaste uppgifterna fram tills dess ser vi som följande:

- att delta i och stödja kampen mot arbetslösheten, mot en ökad utsugning av arbetarklassen (genom reallönesänkningar och ökad arbetstakt) och mot den sociala nedrustningen;

- att bidra till kampen mot den antifackliga lagstiftningen och till försvaret av arbetarklassens demokratiska rättigheter;

- att verka för en enad kamplinje mellan arbetarna i olika delar av landet (t ex gentemot stålkrisen); för att starkare arbetargrupper tar sig an de speciellt utsatta gruppernas problem; för en bredast möjliga solidaritet med arbetare i kamp och för en proletär internationalism – dvs allt det som måste till för att motarbeta arbetarklassens uppsplittring;

- att motarbeta kapitalets miljöförstöring i allmänhet och utbyggnaden av kärnkraften i synnerhet;

- att propagera det nödvändiga socialistiska alternativet till borgare och reformister och visa vad det innebär i form av förstatligande av banker och hela den tunga industrin, förkortad arbetstid med fördelning av jobben, etc.

Det är framför allt vid tre tillfällen under det närmaste året som förbundet som helhet har möjlighet att bedriva omfattande kampanjer kring dessa olika frågor:

- i samband med valet;

- under avtalsrörelsen 1979/80;

- inför folkomröstningen om kärnkraften.

Det är också de kampanjer som lagts fast i förbundets årsplan, tillsammans med vissa mer tidsbegränsade satsningar:

- i anslutning till årsdagen av den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien;

- i samband med 6-årsdagen av kuppen i Chile; samt

- i form av en nationell mötesserie för att propagera vår uppfattning i kvinnofrågan och då framför allt kring de arbetande kvinnornas situation och fackföreningsrörelsens uppgifter i kampen mot kvinnodiskrimineringen.

Avtalsrörelsen 1979-80 – Kräv omröstning om avtalen!

I ett tidigare avsnitt har vi visat att det finns mycket påtagliga gränser för hur stora löneförsämringar som LO- och TCO-medlemmarna är beredda att godta idag.

Vårens strejkvåg – med omkring 20 000 arbetare, framför allt LO-anslutna medlemmar i öppen kamp – var det främsta uttrycket för det. Även om det bara är en liten minoritet av de svenska arbetarna påminner dessa aktioner om det växande missnöje som finns ute på arbetsplatserna. Det har stärkt den arbetande befolkningens ställning. Det har ökat trycket på förhandlarna. Det har gjort klart för dem att de inte kan gå med på vilka avtal som helst och ändå komma undan helskinnade.

För Kommunistiska Arbetarförbundet är den förestående avtalsrörelsen en viktig utmaning. Ja, egentligen har den redan börjat på det lokala planet: i arbetet med motioner till avtalskonferenser och fackmöten; i diskussioner med arbetskamrater och fackligt aktiva.

I det slags valkampanj som värt förbund satsar på kommer också avtalsrörelsen att finnas med som en huvudfråga. Valdebatterna kommer bland annat att handla om den ekonomiska krisen och framtidsutsikterna, om åtstramning och återhållsamhet, skatter och arbetsgivaravgifter. Alla dessa frågor hänger ihop med avtalsrörelsen och ger goda möjligheter att lyfta fram ett alternativ till de andra partiernas ”lösningar”. Men den ger också ett större utrymme än annars för att föra fram sådana representanter för svenska arbetare som kan förklara krisen och dess orsaker och visa hur kampen mot den kan föras på bästa sätt. Närmare bestämt i form av alla de kandidater som sätter en så kraftfull prägel på KAF:s vallistor!

Under de senaste åren har KAF:s verksamhet mycket handlat om stöd och solidaritet för de förhållandevis få arbetargrupper som gått ut i öppen kamp. Och som där ställts inför arbetsköparnas och den fackliga byråkratins samlade stridsåtgärder!

Dessa frågor kommer också i fortsättningen att spela en viktig roll. Men efter missnöjet med den försämrade levnadsstandarden; efter strejkvågen; efter kritiken mot Gunnar Nilssons angrepp på de ”vilda” strejkerna och kraven på hans avgång – då finns det särskilt goda förutsättningar att driva följande frågor:

- demokratin inom fackföreningarna, utifrån kravet på att medlemmarna skall få rösta om avtalen; och . . .

- ersättning för de försämrade reallönerna, genom rejäla lönelyft.

Med tanke på den borgerliga offensiven, SAF:s hårda noll-linje och de kampmedel man använt – som obegränsade strejkskadestånd, organiserat strejkbryteri, hot och genomdrivande av avsked och instämning av det lokala facket för ”delaktighet” – kommer solidaritetsarbetet också i fortsättningen att ha en viktig plats. En effektiv kamp för rejäla lönelyft och en aktiv vägran att gå med på byråkratins samarbetslinje, kan snabbt göra en sådan solidaritet till en avgörande faktor för en strejks utveckling.

Det gäller alltså att uppfatta det nära sambandet mellan frågan om den fackliga demokratin och kampen för verkliga lönelyft och å andra sidan:

- solidariteten och stödet för grupper som går ut i kamp; och . . .

- propagandan och aktionerna mot skadestånds- och avskedsparagrafer i den antifackliga lagstiftningen.

På både Pappers- och Industriarbetarförbundets kongresser 1978 drevs frågan om avtalsomröstningar av radikala delegater. På Träs kongress röstades förslaget om rådgivande omröstning igenom.

Efter detta har missnöjet och protesterna mot normavtalet ytterligare bidragit till att öka lyhördheten i denna fråga.

Det tycks därför finnas goda förutsättningar för att driva kravet på medlemsomröstning i en bred kampanj. Utifrån den är det så lätt att resa till exempel kravet på Fri strejkrätt och andra problem med fackets inriktning och arbetsformer idag.

Om de tre krav vi har nämnt – ersättning för de senaste årens standardförsämring; medlemsomröstning om avtalen och solidaritetsarbete med kämpande arbetargrupper – står i centrum för vårt arbete under avtalsrörelsen och därmed också får en speciell plats i valkampanjen, så betyder inte det att vi tiger för övrigt.

Framför allt i valkampanjen, men också under avtalsrörelsen, kan vi räkna med ökade möjligheter att dessutom föra ut mer övergripande frågor och få ett växande gensvar för dem. Här är den kommunistiska veckotidningen Internationalen ett medel i särklass.

Det gäller sådant som den kapitalistiska krisens orsaker; den enda möjliga socialistiska lösningen; klasslagstiftningen i stort; lönekampens förhållande till arbetslösheten och åtstramningspolitiken; hur man kan säkra reallönerna genom att införa indexbestämmelser (dvs en garanterad lönehöjning i takt med prisstegringarna; orsakerna till fackföreningarnas byråkratisering och vad man kan göra åt det, m fl frågor.

Vi får inte heller försumma andra krav som kommer upp under avtalsrörelsen – kampen för månadslön, frågan om de samordnade förhandlingarna inom LO och mellan LO och PTK osv.

Men de tre krav vi nämnt måste ändå ges en särskild plats – som föremål för aktioner, exempel och klargöranden och som utgångspunkt för en vidare verksamhet. När det gäller frågan om avtalsomröstning strävar vi också efter att kunna spela en drivande roll i en bredare kampanj, genom våra medlemmar och sympatisörer på arbetsplatserna. Det är dessutom ett av de områden där vi tänker oss en särskild agitation under valkampanjen.

Kampen mot kärnkraften – Bara arbetarklassen kan stoppa kärnkraften!

Utan en mobilisering av det arbetande folket – på arbetsplatser och i fackföreningar, i bostadsområden, på gator och torg – kommer kärnkraften inte att kunna stoppas. Och utan en medveten knytning till arbetarklassen och dess organisationer kommer antikärnkraftsrörelsen att drabbas av en ständig perspektivlöshet och politisk yrsel.

Det är vårt svar till alla dem som idag vill få oss att sätta vår lit till parlamentet och de partier som lovar att för vår räkning ”avskaffa kärnkraften”. Det är värt alternativ till dem som sår misstro mot arbetarklassens förmåga att ta sitt öde i egna händer.

Arbetarklassen har ett grundläggande objektivt intresse av att avskaffa kärnkraften och ta kamp mot kapitalets miljöförstöring. Det är inte bara den som drabbas hårdast av alla miljöfaror och alla kärnkraftens säkerhetsrisker idag. Det är också den som skall se till att bygga morgondagens samhälle, morgondagens socialistiska samhälle, fritt från okontrollerbara säkerhetsrisker och katastrofala massförstörelsevapen.

Arbetarklassen har inte några materiella intressen av kärnkraften, som varken ger fler jobb eller en större social trygghet i övrigt utan som däremot – till skillnad från alla andra av dagens energikällor – visat sig omöjlig att tämja teknologiskt och politiskt.

Det är med dessa grundläggande argument som vi måste lägga tyngdpunkten i vårt antikärnkraftsarbete vid att vinna det arbetande folket och dess organisationer för en NEJ-linje i folkomröstningen om kärnkraften, en NEJ-linje som för vår del representerar ett absolut NEJ och inte ett parlamentariskt schackrande, med kärnkraftens risker.

De ansatser som vi ser idag till att koppla samman kärnkraftsfrågan med ”behovet” av en kapitalistisk åtstramningspolitik, måste vi försöka möta med att i vår propaganda koppla samman kampen mot kärnkraften med kampen mot den kapitalistiska krisen överhuvudtaget.

Vi kan inte nöja oss med en ”minimiplattform” som utelämnar det allra viktigaste: de verkliga samhälleliga val som arbetarklassen står inför. För oss är kampen mot kärnkraften en del i kampen mot det kapitalistiska utsugeriet och resursslöseriet. Det gör det extra viktigt att utöver att delta i propagandan för ett NEJ i folkomröstningen i mars 1980 genomföra en omfattande, självständig propagandasatsning.

Också inom kvinnorörelsen slåss vi för en proletär inriktning

Den kvinnofackliga resolution som antagits av centralkommittén och nyligen givits ut i broschyrform är ett nödvändigt komplement till den resolution som antogs vid KAF:s sjätte kongress (december 1977).

Den går vidare i analysen av de arbetande kvinnornas situation och visar på vilket sätt arbetarklassen som helhet kan ta kamp mot den diskriminering som kvinnor i allmänhet och arbetande kvinnor i synnerhet utsätts för.

Det finns ingen motsatsställning mellan de olika texterna. Den tes om betydelsen av en självständig kvinnorörelse som uttrycks så klart i kongressresolutionen rubbas inte av den nya kvinnofackliga resolutionen. Den tid är förbi då vårt förbund drog upp en motsatsställning mellan å ena sidan en aktivitet på arbetsplatser och i fackföreningar kring kvinnans särskilda problem och å andra sidan uppbygget av en självständig kvinnorörelse.

Grupp 8 – som det främsta uttrycket för den organiserade kvinnorörelsen – fortsätter att rekrytera framför allt unga kvinnor, som söker något forum för att diskutera och bekämpa den diskriminering de utsätts för.

Att många faller ifrån igen och att Grupp 8 har svårt att leda och organisera kvinnokampen – det är inte ett argument mot en oberoende kvinnorörelse (dvs en kvinnorörelse som är oberoende från den borgerliga staten, borgarpartierna och den reformistiska byråkratin). Det är ett argument för att fortsätta att verka inom Grupp 8 och olika kvinnoorganisationer mer eller mindre knutna till Grupp 8, för att ständigt förbättra deras inriktning och arbetsmetoder.

Problemen inom Grupp 8 idag hänger samman med en brist på perspektiv och är ett uttryck för att vi går in i en ny politisk period. Det är en period där kampen i produktionen mer och mer sätter sin prägel på det politiska livet i samhället.

Det lämnar inte någon strömning oberörd, allra minst en strömning som uttalat säger sig vilja verka för ett socialistiskt samhällssystem.

I detta läge blir också på stället marsch ett steg tillbaka. För Grupp 8:s del måste uppgifterna ställas så här:

- en fortlöpande förändring av organisationens sociala bas, verksamhet och arbetsmetoder;

- ständiga försök att organisera kamp mot diskrimineringen av kvinnan på arbetsmarknaden, likaväl som i hemmet och familjen;

- medvetna initiativ för att slå en brygga till de kvinnogrupper som växer – och kommer att växa – fram på arbetsplatser och i fackföreningar.

Vi ser ingen motsättning i att bygga den självständiga kvinnorörelsen – utifrån detta perspektiv – och att i våra fackföreningar och på våra arbetsplatser ta kamp mot den ”negativa särbehandlingen” av våra kvinnliga arbetskamrater och verka för särskilda kvinnogrupper.

I själva verket är det just det vi arbetat med under de senaste åren – om än i för liten omfattning, med för få medlemmar och för små resurser bakom ryggen.

Förbundet måste garantera att båda dessa aspekter av vårt kvinnoarbete kan säkras.

Att sätta den kvinnofackliga resolutionen i verket och att fortsätta våra ansträngningar i Grupp 8 (för att bygga kampanjer och aktioner kring kvinnans situation på arbetsmarknaden, för att öppna Grupp 8 utåt och för att stärka solidariteten med fr a kvinnor i kamp) – det är två uttryck för samma sak.

Valkampanj -79 – förbundets största satsning hittills

Om avtalsrörelsen och förberedelserna för folkomröstningen om kärnkraften ger oss stora möjligheter till agitation och organisering kring konkreta frågor, förhåller det sig lite annorlunda med valkampanjen. Den har – i enlighet med de beslut som togs vid den särskilda valkonferensen i februari 1979 – en mer propagandistisk inriktning.

När vi tar upp de konkreta frågor som vi speciellt vill slå fram – kampen för ett bra avtal; demokratiseringen av fackföreningarna; arbetslösheten; kampen mot diskrimineringen av kvinnan;

kärnkraftsfrågan; solidariteten med grupper i kamp och arbetare i andra länder – anstränger vi oss hela tiden att sätta in dem i sitt sammanhang: i kampen mot den kapitalistiska krisen och för en socialistisk lösning på den och de krav det ställer på arbetarrörelsen (kampen om facket, partibygget).

Vår valkampanj har ett syfte framför andra: att öka den politiska medvetenheten, att börja försöka lösa den ledarskapets kris som är så påtaglig i det fackliga arbetet och i olika rörelser i samhället. Eftersom valet inte så mycket är ett tillfälle för kamp som för diskussioner och polemik betyder det: propaganda kring en helhetspolitik, ett alternativ till borgerlighet och reformism.

Det är därför vi har lagt så stor vikt vid det skriftliga materialet inför årets valkampanj (valboken, skolvalboken, specialpamfletter) och vid Internationalen.

På två punkter kommer dock förbundet att ha särskilda möjligheter att bedriva en agitation under valrörelsen. Det gäller dels i kampanjen för en omröstning om avtalen, dels i kärnkraftsfrågan. Det är på dessa två punkter vi har möjlighet att organisera opinionen för en demokratisering av fackföreningarna och mot kärnkraftens risker och utifrån det ta upp mer övergripande frågeställningar kring kampen mot den kapitalistiska krisen.

Om vi har svårt att mäta våra insatser i antalet röster (som sannolikt kommer att ligga på ungefär samma nivå som i förra valet), så kan vi göra det på andra plan; här bör vi också ställa upp konkreta målsättningar; t ex:

- 200 000 till valfonden!

- l 000 nya prenumeranter på Internationalen i samband med höstens prenumerationskampanj;

- konkreta planer för antalet sympatisörer som avdelningarna tänker sig organisera i valcirklar under och efter valet!

Om vi kan förverkliga de mål vi ställt upp inför valkampanjen och uppföljningen av den – då har vi också lagt en bra grund för en fortsatt expansion under 80-talet!

Tom Gustafsson

Ordförklaringar

Ackumulera samla på sig.
Avisera föranmäla
Centrism politisk och organisatorisk vacklan mellan reform och revolution, reformister och revolutionärer, beroende på utvecklingen av styrkeförhållandena.
Defensiv som nöjer sig med att försvara redan uppnådda positioner; här också: eftergiven.
Delegat vald representant.
Demoralisera göra modfälld, modlös.
Differentiera skilja i sina beståndsdelar, ”klyva upp”.
Diskriminering    negativ särbehandling.
Dominans herravälde, när något (eller någon) är förhärskande.
Etablera inrätta. (Etablerad: väl inrättad, inordnad)
Generalisera förallmänneliga.
Illusioner (mer eller mindre falska) föreställningar.
Intensifiera stegra, driva på.
Koalition samarbete mellan två eller flera krafter, ofta i regeringsställning.
Kompensation ersättning.
Komplettera lägga till något (till något annat).
Komplicerad sammansatt, invecklad.
Koncern en företagsenhet, där ett bolag behärskar ett eller flera andra.
Konfrontation sammanstötning.
Korrigera rätta (till).
Minimera göra så liten som möjligt, minska ned.
Objektiv såsom de yttre förhållandena gestaltar sig, faktiskt. (Motsats: subjektiv – bestämd eller påverkad av den mänskliga viljan och medvetandet).
Opponent motståndare eller gensägare.
Passivisera göra passiv, mer overksam.
Prioritering ung. urval.
Profitkvot förhållandet mellan vinst och insatt kapital.
Skeptiker en som misstror det mesta.
Stimulera uppmuntra.
Strukturera ordna (ge struktur åt).
Tendens utvecklingslinje.
Traditionell sedvanlig, invand

Noter

[1] Det första exemplet är särskilt tillämpligt för socialdemokratins sätt att resonera i Portugal och Storbritannien, i samband med lånen från IMF, Internationella Valutafonden.

[2] Vi vill här hänvisa till John Ross artikel om ”Krisen för den yttersta vänstern i Europa” i föregående nummer av Fjärde Internationalen.

[3] Både i den svenska ekonomin och överlag internationellt har vi de senaste åren sett en låt vara trevande och ojämn konjunkturuppgång. Men det är då en uppgång som varken lett till den ”rening” som kapitalister världen över trängtar så efter (utslagning av ett större antal ”olönsammma företag”) eller till de så hett åstundade nya omfattande vinstgivande marknaderna. Det är en begränsad konjunkturuppgång med en bestående överproduktion av varor, en hög (och nu också ökande) prisstegringstakt och bevarade arbetslöshetssiffror. Nu varslas dessutom en ny konjunkturnedgång, som mycket väl kan bli en samtidig och samordnad recession i de största kapitalistländerna. Vi vill här hänvisa till Ernest Mandels artikel om den aktuella ekonomiska utvecklingen i Intercontinental Press/Inprecor, nr 36/ 1979. Tyvärr finns den bara att tillgå på engelska.