Ur Fjärde Internationalen 2/79

Winifried Wolf

Den kommande ekonomiska recessionen

När den första franska upplagan av Kapitalets första band publicerades, lade Karl Marx till ett stycke, som är mycket intressant med tanke på vad vi ska behandla i denna artikel.

Men först från den tid, då den mekaniska industrin hade slagit så djupa rötter, att den utövade ett avgörande inflytande på den nationella produktionen; då utrikeshandeln genom den började överflygla inrikeshandeln; då nya, väldiga områden i Amerika, Asien och Australien öppnades för världsmarknaden; då slutligen de industrinationer, som konkurrerade med varandra, blivit talrika nog — först från den tiden uppträdde dessa upprepade kretslopp, vilkas på varandra följande faser varar i åratal, och vilka alltid leder till en allmän kris, som avslutar ett kretslopp och påbörjar ett nytt. Hittills har en sådan period brukat omfatta tio till elva år. Men vi har ingen orsak att anse dessa siffror som oföränderliga. Tvärtom ger de lagar för kapitalismen, som här utvecklats, skäl att anta, att talet är föränderligt och kommer att minskas. (Karl Marx, Kapitalet, Första Boken, Bo Cavefors bokförlag, tredje upplagan, not på sid. 559)

Detta stycke om de internationella ekonomiska kretsloppen (cyklerna) som skrevs alldeles i början av den industriella revolutionen, vittnar än en gång om hur skarpsinniga Marx' analyser var. Där finns inte ett ord som inte kan tillämpas på verkligheten, speciellt den verklighet som berör oss idag — senkapitalismens tidsålder, under det tjugonde århundradets sjunde decennium.

Världsmarknaden blir allt viktigare för utvecklingen av varje nationell cykel. Efter slutet för den långa ekonomiska tillväxtperiod som följde efter det 2:a världskriget, får vi nu bevittna en synkronisering av affärscyklerna, och samtidigt en förvärring av den ekonomiska krisen, precis som vid tiden för det ekonomiska uppsvinget i samband med den första industriella revolutionen för etthundra år sedan. Den enda skillnaden är att cyklerna nu är kortare — mellan fem och sex år.

Exportkvoten: Beroende av världsmarknaden

Förekomsten av en kapitalistisk världsmarknad är en återspegling av arbetsdelningens utbredning i världsskala: en allt större del av den inhemska produktionen säljs inte längre på hemmamarknaden, utan på världsmarknaden (för varor, eller för valuta, men det är bara en mellanhand — dvs skuldkonton för importlandet och kreditkonton för exportören i likvärdiga valutor).

Den mening, där Marx säger att ”utrikeshandeln ... började överflygla inrikeshandeln”, gäller naturligtvis bara för ett begränsat antal små imperialistiska länder, om vi strikt håller oss till den procentuella delen exportvaror; exportkvoten (den procentuella delen) — dvs, den del av Bruttonationalprodukten (BNP) som består av exportvaror — är emellertid mycket viktig för de stora imperialistiska länderna.

Följande tabell visar den del av de viktigaste imperialistländernas BNP som består av export:

Förenta Staterna    8,3%
Japan 13,8%
Frankrike 20,3%
Västtyskland 26,0%
Italien 26,8%
Storbritannien 28,8%
Belgien 47,5%
Nederländerna 54,3%

Förenta Staternas relativt låga exportkvot förklaras genom USA:s oerhört stora hemmamarknad, och genom det faktum att USA är en av de största ekonomiska makterna. Trots en låg exportkvot är USA överlägset störst på världsmarknaden.

De stora EG-ländernas exportkvot, som totalt är mer än dubbelt så stor som Japans, beror i första hand på den gemensamma marknaden. Exempelvis går 45% av Västtysklands export till länderna inom EG. Benelux-ländernas mycket höga exportkvoter förklaras av dessa imperialistländers litenhet (och således relativt lilla hemmamarknad). Av två floriner eller franc som dessa länder ”tjänar” kommer en från utrikeshandel.

Världsmarknadens förändringar

Sedan slutet av 2a världskriget har det ägt rum stora förändringar i de imperialistiska ländernas del av världsmarknaden (se tabell).

ANDEL AV VÄRLDSHANDELN (PROCENT)

År  Västtyskland   Storbritannien   Frankrike   USA   Japan 
1937   9 * 14 5 12 5
1950 4 12 5 17 1,5
1959 9 10 5 16 3
1978 11,9 6 6,6 12,1 8,1

* 1937: Tredje Riket

Källor: Mandel/Wolf, Ende der Krise; och Frankfurter Allgemeine Zeitung, 31 mars.

Det följande är några av resultaten av de förändringar som under de senaste trettio åren skett på världsmarknaden. Den största förloraren har varit Storbritannien, imperialismens fädernesland, vars andel av världsmarknaden har minskats till mindre än hälften.

Förenta Staterna, som gick ur det 2:a världskriget som segrare och den nya stora imperialistmakten, har hela tiden förlorat mark, speciellt till Västtyskland och Japan — de länder som militärt besegrades 1945. Dessa länder har nu blivit USA-imperialismens direkta konkurrenter.

Västtyskland upplevde den avgörande ökningen av exportkvoten på 50- och 60-talen, medan det japanska exportuppsvinget fortgår än idag.

Efterkrigstidens ekonomiska cykler

Sedan 2:a världskriget har det inte varit någon varaktig enhetlig ekonomisk cykel i internationell skala. Detta förklaras delvis av de slag som kriget och den omedelbara efterkrigsperioden riktade mot världsmarknadens utveckling. Effekterna från dessa slag kvarstod till början av 50-talet.

Men den viktigaste orsaken är 50- och 60-talens långa ekonomiska uppsving. Det var i själva verket den viktigaste faktorn i förklaringen till varför det inte blev några verkliga långvariga kriser kännetecknade av verkliga nedgångar i produktionen. I stället var det perioder av långsammare tillväxt (t ex 1957-58).

Under dessa förhållanden riskerade inte en kris i ett land att dra med sig andra länder i en farlig spiral; bristen på synkronisering i cyklernas utveckling avbröts inte av recessionernas effekter.

För det andra har denna långa tillväxtperiod tillåtit olika länder att dra fördel av det faktum att cyklerna inte var synkroniserade. Exempelvis kunde, om det började uppträda tecken på en ekonomisk kris på hemmamarknaden i ett land, det landet göra speciella ansträngningar att öka exporten för att ta igen vad man förlorat.

På detta sätt stärktes de ekonomiska cyklernas icke-synkroniserade karaktär ytterligare, och i synnerhet kom man över tendenserna till kris på hemmamarknaden.

Recessionen i Västtyskland 1966-67 är otvivelaktigt det bästa exemplet på detta. Denna recession ägde rum vid en tidpunkt när andra länder, som t.ex. Japan, Frankrike, Storbritannien och Italien, upplevde en kraftig tillväxt. Det innebar att deras hemmamarknader kunde bli måltavlor för en exportdrive, som i detta fall genomfördes av Västtyskland.

Genom att exportera kunde Västtyskland komma över sin recession, och under 1968 och -69 såg vi inledningen till ett nytt tyskt uppsving.

Sedan slutet av 60-talet har emellertid tendensen varit att recessionscyklerna blivit mer enhetliga, vilket är resultatet av de ökande tendenserna till kris i alla länder. Den första internationella recessionen ägde rum 1971 — Västtyskland drabbades inte ännu. 1974 spred sig sedan den ekonomiska kriscykeln i så stor utsträckning — med en samtidig synkroniserad kris i alla de imperialistiska länderna — att alla flyktvägar var avstängda.

Och idag bevittnar vi utvecklingen av den allvarligaste kris den kapitalistiska världen upplevt sedan 1929. Sjutton miljoner människor är officiellt registrerade som arbetslösa i enbart USA, Japan, Australien och Västeuropa. Sedan 1974 har inget land lyckats bryta sig ur den onda cirkel imperialismen befinner sig i. Uppgången 1976 följdes nästan överallt av en lätt nedgång i tillväxten 1977 (i allmänhet bromsades uppgången av bristen på stark efterfrågan från konsumenternas sida).

1978 såg en återhämtning jämfört med de tidigare två åren.

1979 verkar vara en vändpunkt. Några länder har redan börjat vidkännas en nedgång. Andra, som Japan och delvis Västtyskland, upplever sitt sista återhämtningsår. Låt oss därför titta på de olika länderna och deras situation 1979.

Mot en ny internationell recession

Uppgången i den amerikanska ekonomin är otvivelaktigt redan förbi. Som ett resultat av profiterna (som ännu så länge är verkliga) och den permanenta inflationen, som fortsätter att öka med en årlig takt av 10%, finns det en ökande tendens från fackföreningarna och arbetarklassen att bekämpa Carters lönepolitik. Även om arbetslösheten har minskat, så ligger den fortfarande på 5,8%. Förutsägelserna vad gäller när nästa kris ska komma skiljer sig bara i om den kommer att börja 1979 eller 1980. Enligt Citybank är den troligaste tidpunkten slutet av 1979.

I Frankrike finns det än så länge ingen möjlighet att uppnå någon mer betydande återhämtning, trots borgarpartiernas valseger i mars 1978. I Frankrike ser vi också en uppgång av profiterna, men de franska kapitalisterna är inte benägna att investera. Samtidigt har inflationstakten återigen blivit tvåsiffrig (mer än 10%) och vi kan snart förvänta oss politiska och ekonomiska kurer som är anpassade till situationen.

Det officiella antalet arbetslösa i Frankrike är 1,4 miljoner (den verkliga siffran ligger närmare 1,8 miljoner). Trots återhämtningen är detta den högsta arbetslösheten i historien! Nya hot om massiva avskedanden skymtar; dessutom ockuperas ett stort antal fabriker av arbetarna. Under dessa förhållanden är det lätt att inse varför arbetsköparna i Frankrike inte f örvän-tar sig att något gott ska hända, och de väntar mer eller mindre redan på nästa kris.

Den ekonomiska situationen i Italien uppvisar på det hela taget samma bild. Fram till slutet av 1978 var återhämtningen ganska begränsad. Trots det förväntar man sig en liten förbättring 1979. Men inflationen har redan nått 13% (den högsta i EG), och risken är stor att den ska övergå från trav till galopp.

Fackföreningarnas och speciellt arbetarklassens motstånd mot svångremspolitiken och den ökande arbetslösheten (1,6 miljoner människor), liksom den politiska instabilitet som uppstod efter valen, pekar på att återhämtningen kommer att upphöra även i detta land mot slutet av 1979.

Den brittiska ekonomin upplevde en mindre tillväxt 1978, den första sedan krisen började. Denna tillväxt beror främst på en betydande minskning av reallönerna. Antalet arbetslösa (1,4 miljoner) är, liksom på andra ställen, mycket hög för att vara under en återhämtningsperiod. Inflationstakten ökar och har just nått 10%. Den brittiska arbetarklassens offensiv tidigare i år visade att oavsett om det är en Labour- eller en Konservativ regering, så är det, på kort sikt, omöjligt för kapitalismen att genomdriva den ”radikala kur” den behöver.

Det enda den brittiska kapitalismen kan göra är att sitta och vänta på att den kris, som härstammar ur världsmarknadens tillstånd, ska komma. Denna kris kommer otvivelaktigt att drabba de brittiska öarna.

Japan är nästan det enda land som inte helt hamnar inom samma ramar. Under de senaste tre åren har vi där sett en avsevärd tillväxttakt. 1979 upplever det fortfarande en tillväxt i samma skala. Även inflationstakten är fortfarande låg (kring 4%).

Vad gäller arbetslösheten passar emellertid Japan in i vad som nu är det normala mönstret. Det finns officiellt 1,3 miljoner personer på arbetslöshetslistorna, och hittills har det inte ägt rum någon verklig minskning av arbetslösheten. Tvärtom har det skett en kraftig ökning av antalet övertidstimmar, något som i själva verket fungerar som ersättning för grupperna av ”speciella” (tillfälliga) arbetare.

För att summera och sammanfatta kan vi säga detta: det finns mycket starka skäl att tro att en ny internationell recession befinner sig vid horisonten. Den kan uppträda mot slutet av 1979 i vissa länder och under 1980 i andra. Samtidigt kan de olika imperialistländernas, speciellt Förenta Staternas, politik vara avgörande, vid en tidpunkt när de återigen står inför ett dilemma. Om de försöker bromsa inflationen (genom att höja räntorna och skära ner de offentliga utgifterna) kommer de att störta med huvudet före in i en recession. Om de låter ekonomin rulla på eller t.o.m. ökar takten (med hjälp av nya återhämtningsprogram, eller försenade program, som i Västtyskland) så kommer inflationen att bli allt större och försöken att bromsa den kommer att bli allt mer riskabla.

Vilket alternativ man än väljer, så rör sig den internationella ekonomiska kriscykeln mycket snabbt mot nästa stora kris, med en arbetarrörelse som inte ärvt något från återhämtnings-perioden utom en rekordhög arbetslöshet som kvarstått sedan den föregående krisen.