Ur Fjärde Internationalen nr 4/1979
I förra numret av Fjärde Internationalen publicerades Stephanie Coontz kritik av Evelyn Reeds teori om matriarkatet. Här svarar Evelyn Reed.
Reeds teori finns klarast framställd i hennes bok Kvinnans utveckling (Bokförlaget Röda Rummet, 1978).
Debatten är hämtad från International Socialist Review som gavs ut av Socialist Workers Party i USA.
I sin kritik av Kvinnans utveckling skiljer Stephanie Coontz på de två huvudteserna som boken vilar på. Hon accepterar den ena men inte den andra. Hon erkänner att det primitiva samhället byggde på ett kollektivt produktionssätt med jämlika sociala relationer, men förkastar tanken på att det rörde sig om ett modersklanssystem, eller ”matriarkat”. Den inställningen gör att hon hamnar i opposition inte bara till mig, utan också till Friedrich Engels.
Engels verk Familjens, privategendomens och statens ursprung bygger på de sammanhängande teserna att det primitiva samhället både var kollektivt och ett modersklanssystem. Han hyllade Lewis Morgans upptäckt av modersklanen, och sa att den ”betyder lika mycket för det primitiva samhällets historia som Darwins utvecklingsteori betyder för biologin och Marx' teori om mervärdet för den politiska ekonomin.”
1800-talsforskarnas upptäckt att det primitiva samhället var gemensamt och matriarkaliskt kom att bli den mest kontroversiella frågan inom antropologin. Den förkastades av 1900-tals-akademikerna, men avståndstagandet var starkast när det gällde matriarkatet och kvinnornas höga ställning i detta. Det var visserligen tillåtet att nämna de jämlika dragen i det primitiva samhället, men när det gällde matriarkatet upphörde all forskning. Själva ordet blev tabu.
Denna fullständiga tystnad upphörde i och med att rörelsen för kvinnornas frigörelse tog fart helt nyligen. Några skrifter om matriarkatet dök upp, oftast utanför universiteten. Engels bok återupptäcktes av feminister som sökte grundläggande orsaker till kvinnoförtrycket.
Min bok tar vid där Engels slutar, och den använder samma historiskt materialistiska metod. Engels ägnade sig främst åt uppkomsten av de grundläggande institutionerna i klassamhället, och visade hur övergången gick till från det tidigare kollektiva, jämlika systemet till det förtryckande systemet med privategendom. Mitt mål var att tränga djupare in i förhistorien för att komma fram till modersklanssystemets ursprung. Då skulle det bli möjligt att visa att matriarkatet var den första samhällsformen, och många obesvarade frågor skulle kunna klaras ut.
Coontz tycks ha missat huvudsyftet med boken, eftersom mycket av hennes kritik riktar sig mot dess historiska räckvidd. Hon berömmer mig för att jag ”angriper manliga fördomar inom antropologin och visar fram bortglömda fakta om kvinnornas roller i primitiva och förhistoriska samhällen”, men är bekymrad över att jag fortsätter förbi denna punkt. ”Reed nöjer sig inte med att visa på kvinnornas väsentliga roll i primitiva samhällen och sambandet mellan kvinnornas underordnade ställning och privategendomens uppkomst”.
Min bok är inte bara en upprepning av samma arbete som Engels gjorde. Han gav en mästerlig beskrivning av övergångsperioden när privategendomen och den patriarkaliska familjen uppstod och samtidigt med denna utveckling kvinnornas historiska fall. Vad som krävdes av senare forskare var att utvidga våra kunskaper bakåt in i den matriarkaliska tiden, före fallet, då kvinnorna hade en aktad ställning i samhället. Det var än mer nödvändigt med tanke på den kompakta fientligheten mot sådana forskningar som har rått de senaste sextio-sjuttio åren.
Coontz hänvisar ofta till produktionen, det kollektiva produktionssättet, och kooperativa produktions- och samhällsförhållanden, och antyder därmed att jag skulle ha försummat dessa grundläggande hänsyn när jag koncentrerar mig på matriarkatets institutioner och seder. ”Reeds teori. . . vänder uppmärksamheten från produktionssättet och de sociala förhållandena inom produktionen till formerna för samhällets organisering. Reed söker kulturens ursprung i en form för samhällets organisering – modersklanen – i stället för att söka i samhällets produktionsförhållanden i ett givet samhälle”. Enligt Coontz försöker jag förklara ”klassamhällets uppkomst” med hjälp av förhållanden inom modersklanen i stället för ”den avgörande samhällsfaktorn, produktionsförhållandena”.
Mitt mål var inte att förklara ”klassamhällets uppkomst”, eftersom Engels redan har gjort det. Jag riktade in mig på modersklanssystemets uppkomst, ett system som föregick klassamhället och var dess motsats.
Naturligtvis existerar inte produktionsförhållanden och samhällsförhållanden utanför ett givet socialt system. Det borde vara självklart att motsatta samhällssystem har diametralt motsatta produktionssätt, liksom också produktionsförhållanden och samhällsförhållanden. Därför analyserar jag dessa förhållanden, inte inom klassamhället, utan inom det samhälle som existerade före klassernas uppkomst – organiserandet av samhället i form av modersklaner.
Eftersom Coontz har underkänt modersklanssystemet har hon inget samhälle kvar där det kollektiva produktionssättet och de jämlika förhållandena existerade. Hon kan inte acceptera de långtgående beskrivningar jag ger av förhållandena i det primitiva samhället, eftersom de utgör en del av det modersklanssystem hon förkastar. Hon reducerar alltså det jag har att säga om förhållandena inom modersklanen till en enda ”social variabel, förhållandet mellan könen”, och tror att jag bortser från de viktiga produktionsförhållandena till förmån för en ”social variabel”.
Jag bortser inte alls från produktionsförhållanden och sociala förhållanden. Tvärtom, på grund av syftet med boken var jag tvungen att forska en hel del i ämnet. Jag måste gå tillbaka till uppkomsten av det allra första mänskliga samhällssystemet utifrån djurens tillvaro och gå igenom de viktiga milstolparna i dess utveckling fram till den punkt för några tusen år sedan då det störtades av klassamhället.
Det betydde att jag var tvungen att ge mig i kast med några nyckelproblem, bland annat: l. Hur uppstod produktionen, dvs det gemensamma arbetet? Det existerar ju inte bland djuren.
2. Varför var det första samhällssystemet kollektivt och jämlikt?
3. Varför byggde detta kollektiva samhälle på modersklanen som enhet, och inte på den nutida fadersfamiljen?
När det gällde metoden hade jag två riktlinjer. Den ena var Engels teori om arbetet som samhällets ursprung, som han presenterade år 1876 i sitt arbete ”Arbetets andel i apans förvandling till människa”. Han visade att människorna lämnade de levnadsförhållanden som djuren levde under när de började ägna sig åt systematiskt arbete och började producera sina livsförnödenheter. Produktionen utgör en gränslinje mellan djur och människor.
Ar 1927 lade Robert Briffault fram sin teori om matriarkatets roll i samhällets uppkomst i ”The Mothers”. Han visade att utövandet av modersfunktionerna, som nådde sin högsta punkt bland djuren hos de högre aporna, spelade en avgörande roll i övergången från antropoid till hominid. Femtio år efter Briffault (och hundra år efter Engels) lade jag ihop de båda teorierna som en grundval för Kvinnans utveckling.
Jag riktade uppmärksamheten på det faktum att det inte var ”mannen som tillverkade verktyg” utan kvinnorna som först började tillverka verktyg och ägna sig åt arbete, och därigenom gav upphov till ett helt nytt fenomen på den här planeten – människosläktet. Det förklarar också varför det första samhällssystemet var ett modersklanssystem. Det växte fram ur gruppen ”mor och ungar” som fanns hos djuren – och växte samtidigt utöver denna grupp.
Modersfamiljen hos djuren är bara en reproducerande enhet, som består av modern och avkomman. Modersklanen är en producerande enhet, som består av klanbröder förutom klanmödrar, systrar och barn. Genom arbetsprocessen förändrades apmödrarnas modersfunktioner till de mänskliga mödrarnas sociala funktioner i det primitiva systemet.
Faktum är att kvinnorna inte bara påbörjade arbetsprocessen, det var också de som under större delen av förhistorien producerade det mesta av livsförnödenheterna. Under den första långa perioden av vildhet, som också kallas ”jägar- och samlarperioden”, utvecklade kvinnorna de högre kunskaper som var nödvändiga för utvecklingen av produktionen och därigenom samhället och kulturen. Under denna tid var männen främst sysselsatta med jakt och krigföring. Det var kvinnorna som startade det produktiva arbetet, och det var därför kvinnorna blev det dominerande könet.
Min undersökning av modersklanssystemet leder inte bort uppmärksamheten från samhällslivets grundvalar, utan den förklarar tvärtom både produktionens uppkomst och den ledande roll som kvinnorna spelade då.
Coontz är något ambivalent när det gäller kvinnornas roll i det förhistoriska samhället. I de punkter där hon är överens med mig skriver hon att ”förhållandet mellan modern och hennes avkomma var det grundläggande hos hominiderna och i de första mänskliga samhällena”. Eftersom hon förkastar modersklanssystemet är det oklart vad hon menar med ”grundläggande”. Gäller det bara reproduktionen – avlandet? I så fall utelämnar hon grundpelaren i den mänskliga tillvaron – produktionen.
Att Coontz tenderar att undvika kvinnornas produktiva roll i historien kanske också är förklaringen till varför hon störs av mitt påstående att kvinnornas tänkande utvecklades snabbare än männens. Jag talar här om samhällsförhållanden, inte om biologi. Eftersom båda könen tillhör samma genetiska släkte har de samma anatomiska organ, händer att arbeta med och hjärnor att tänka med. Men de båda könen har inte genomgått exakt samma erfarenheter. Könen har undergått en ojämn utveckling under historiens lopp, både när det gäller arbete och intellekt.
Varför var det första produktionssättet kollektivt, och varför var produktions- och samhällsförhållandena kooperativa och jämlika? Coontz går med på att det primitiva produktionssättet byggde på gemensamt ägande av produktionsmedlen, till skillnad från produktionssättet i det civiliserade samhället som bygger på privat ägande av egendom. Men frågan är fortfarande öppen om varför det var på det sättet. För att kunna besvara frågan var jag tvungen att undersöka alla primitiva institutioner, seder och bruk, och detta upptar en central plats i boken.
Coontz anser att en sådan undersökning av släktskap, tabu, riter, könssegregering och liknande, leder bort ifrån ämnet eller är vid sidan av saken. Hon skriver att ”orsaken till dessa seder bör sökas i de rådande sociala förhållandena, inte i det avlägsna hominida förflutna”. Hon lägger till en kommentar om ”det allvarliga hot som ett överskott innebär för en primitiv grupp”. Är argumenten hållbara, eller ens relevanta?
Finns det något annat sätt att komma fram till de ”rådande sociala förhållandena” i det avlägsna förflutna än att studera institutionerna i detta förflutna? De sociala förhållandena under jagar- och samlarperioden kan inte fastställas genom att man undersöker vilken roll överskott av mat och annat kan spela. Detta överskott uppstod inte som någon väsentlig ekonomisk faktor förrän en högre ekonomi utvecklades, byggd på jordbruk och boskapsskötsel.
Engels har visat hur överskott av mat och andra produkter ledde till den matriarkaliska gemenskapens sönderfall och uppkomsten av ett samhälle med privategendom. Detta förändrade de uråldriga, jämlika sociala förhållandena till deras motsats. Det är irrelevant att tala om överskott under en tid där sådant inte förekom, dvs under jagar- och samlarperioden.
Man har ofta påpekat, liksom Coontz också gör, att denna första period byggde på en mycket låg ekonomisk utveckling. Produktiviteten hade mycket små möjligheter till utveckling eftersom verktyg och teknik var mycket primitiva. Brist var vanligare än överflöd. Hur kom det sig att det inte förekom våldsamma gräl om mat och andra förnödenheter hos människorna, där de starkare förtryckte eller dödade de svagare?
Fakta visar att generositet och gästfrihet var de högsta värdena hos de primitiva folken; en klanmedlem svalt hellre själv än lät någon annan klanmedlem gå hungrig. Coontz exempel på detta primitiva samarbete kan mångfaldigas med liknande kvarlevor från andra delar av världen. Men det var inte bara ”de minsta barnen” som fick mat, hela gemenskapen sörjde för och beskyddade varandra.
Hur hade man genomfört denna anmärkningsvärda prestation, och vem var ansvarig? En del akademiker påstår att eftersom det inte fanns något överskott att konkurrera om och slåss om, så var det primitiva samhället jämlikt. Det är ett bakvänt sätt att säga att den primitiva kollektivismen inte var mycket värd eftersom den vilade på en usel ekonomi.
Den viktiga frågan är: Varför ledde inte bristen till en brutal strid för att överleva? Hur var det möjligt att skapa ett så anmärkningsvärt system med kooperativa samhällsförhållanden på en så låg materiell bas?
Svaret måste sökas i det nya sättet att överleva som tog sin början i och med arbetet. Till skillnad från djuren som överlever under naturens blinda lagar för konkurrens, så berodde den mänskliga existensen av att man producerade livsförnödenheter. Produktionen kräver en samhällsorganisering där alla medlemmarna arbetar tillsammans, samlar sina resurser och kunskaper, lär sig av varandras erfarenheter, och överför kunskaperna till nya generationer av producenter. Att bete sig som djuren skulle ha förhindrat bildandet av en producerande grupp och varit ödesdiger för mänskligheten.
Det var nödvändigt att övergå från djurens beteende till mänskliga produktions- och samhällsförhållanden. Detta var inte så enkelt som det kan låta. Under själva övergången från djur till hominider polariserades olika tvingande behov; å ena sidan det biologiska tvånget att tillfredsställa de båda grundläggande drifterna mot mat och sexualpartners, vilket hos djuren ger upphov till individualism och konflikter, och å andra sidan det nya sociala tvånget att samarbeta för att kunna tillfredsställa dessa behov, eller också gå under i processen att bilda en ny art.
Det enda sättet att lösa denna väldiga konfrontation mellan olika sätt att överleva och genomföra övergången mellan djur och människa var genom att upprätta ett gemensamt, jämlikt samhälle som skulle garantera ömsesidig försörjning och beskydd. Hur små förråden än var måste mat och andra förnödenheter delas exakt lika.
I boken beskriver jag metoderna man använde för att genomföra detta – totemism och tabu, släktskaps- och utbytessystem. Kvinnorna som startade och utvecklade produktionen skapade också de regler som skulle leda till mänsklighet och samhällsliv, och som förkroppsligades i dessa förhistoriska institutioner. Mänskligheten överlevde det första hotet om utrotning därför att våra anmödrar visade sig i stånd att ta ledningen när det gällde att förändra djurens livsbetingelser till samhälleligt liv och arbete. De inrättade modersklanssystemet med dess jämlika produktions- och samhällsförhållanden.
Coontz anklagar mig för att ”eklektiskt” plocka ihop bevis från diverse olika primitiva samhällen ”som inte har beskrivits tidigare än 1600-talet” och kombinera detta med ”påståenden om babianer” för att nå mina slutsatser om matriarkatet. Det är i själva verket Coontz som gör ogiltiga sammanställningar.
De primitiva folk som man har observerat från 1600-talet och framåt, och studiet av den förmänskliga tillvaron, primaternas liv, representerar två stadier i utvecklingen som är vitt skilda i tiden. Visst är det sant att vi har fått större delen av våra kunskaper om primitiva folk från perioden efter Columbus, då resande från det patriarkaliska Västeuropa kom i kontakt med primitiva folk på andra kontinenter som var helt olika dem själva. Flera hundra år senare, i och med antropologins uppkomst, fick man veta att dessa primitiva folk representerade tidigare stadier i samhällsutvecklingen, och hade bibehållit matriarkaliska institutioner och seder som praktiskt taget var försvunna från de civiliserade länderna.
Det faktum att dessa kvarlevor inte alla befann sig på samma ”nivå av komplexitet” som Coontz uttrycker det berodde på den ojämna utvecklingen hos olika folk i olika delar av världen genom tiderna. Det fanns allt från vildar från äldre stenåldern till barbarer som sysslade med boskapsskötsel. Just på grund av deras ojämna utveckling kunde de ge de nödvändiga ledtrådarna till en kronologisk rekonstruktion av det förhistoriska matriarkaliska samhället som helhet, och även till en förståelse av den drastiska förändring som övergången från matriarkat till patriarkaliskt klassamhälle innebar.
Övergången ägde rum för bara några tusen år sedan. Studiet av primaterna hänför sig å andra sidan till övergången från apa till hominid, vilket inträffade en miljon år tidigare, eller mera. Att påstå att jag kombinerar bevis från dessa två områden utan att ta hänsyn till de vitt skilda livsbetingelserna och de historiska skeden det handlar blir något av en karikatyr av mitt arbete.
Dessutom är det så att studiet av babianer och andra primater visserligen ger en del ledtrådar för att rekonstruera övergången från apa till människa, men dessa studier har ett begränsat värde. Trots de biologiska eller ”genetiska” likheterna mellan apor och människor – som Coontz påpekar – så är skillnaderna mellan oss oändligt mycket större. Det finns en kvalitativ olikhet mellan oss och alla andra djur, som har uppstått genom våra egna sociala och produktiva bemödanden.
Coontz påståenden om att ”Reed accepterar den biologiska determinismen” vederläggs av dessa grundläggande premisser för Kvinnans utveckling, och även av den mängd artiklar jag har skrivit för att bemöta vulgärbiologer som E O Wilson med flera – de finns med i min nya bok, Sexism and Science. Biologiska determinister ser bara de biologiska likheterna mellan människor och djur, och försöker utplåna de kvalitativa skillnaderna mellan oss. Min teori om samhällets ursprung som bygger på matriarkatet och arbetets roll vittnar om att jag principiellt förkastar den biologiska determinismen. Den mänskliga tillvaron avgörs av sociala och kulturella faktorer, och i början bestämdes den av ett kollektivt, jämlikt och matriarkaliskt system.
Coontz misslyckas med att förstå den avgörande betydelsen hos de primitiva institutioner som kvinnorna inrättade, och som omvandlade djurrelationer till gemensamma, samhälleliga relationer. Hon förkastar det primitiva släktskapssystemet som betydelselöst, trots att det är en nyckelinstitution.
Det ”klassifikatoriska” släktskapet i det vilda samhället var inte ett genetiskt släktskap eller familjesläktskap, så som vi har idag. Det var ett system för socialt släktskap eller gruppsläktskap som omfattade alla medlemmar i en gemenskap, utan hänsyn till deras genetiska band eller familjeband, som man för övrigt inte kände till. I det klassifikatoriska systemet delades medlemmarna upp efter kön, ålder och sysselsättning, inte efter familjetillhörighet.
Där produktionsmedlen är lågt utvecklade, som de var i det förhistoriska samhället, får de arbetande individerna, människorna som produktionskraft, en långt viktigare roll än i utvecklade samhällen där man har bättre verktyg och utrustning och en motsvarande större produktivitet. Primitiva släktskapsförhållanden är så sammanflätade med produktions- och samhällsförhållanden att det är omöjligt att skilja ut dem för sig.
Eftersom Coontz inte förstår den ekonomiska sidan av det primitiva släktskapet försöker hon nedvärdera den helt och hållet. Hon skriver att tasadays, en kvarleva från stenåldern som nyligen påträffats på Filippinerna ”endast har mycket vaga termer för släktskap”, och hon tolkar detta som att de skulle vara oväsentliga. Coontz kommer fram till sin felaktiga slutsats från ett mycket luddigt reportage av John Nance, som tillbringade 72 dagar under en treårsperiod hos gruppen, och som inte uppvisar några tecken på att han har förstått de väsentliga skillnaderna mellan det klassifikatoriska släktskapssystemet och vårt eget. Vi känner inte till vilken uppfattning de andra antropologer hade, som också, enligt John Nance, tillbringade en kort tid hos gruppen. Men om de försökte tolka tasadays släktskaps-system med hjälp av våra egna termer för släktskap, skulle de också ha fått mycket vaga resultat.
Ett av mina väsentligaste bidrag till antropologin har varit att återupprätta den verkliga innebörden i det klassifikatoriska systemet (upptäckt av Morgan) som ett system för socialt – inte genetiskt – släktskap, och att rätta till några inkonsekvenser som tidigare fanns med. Ett annat väsentligt bidrag är min analys av den s k institutionen med gåvoutbyte, som är nära förbunden med släktskap. Jag betecknar det som det primitiva ”utbytessystemet” för att visa på dess väsentliga samband med gruppens samhälleliga relationer, och som termen ”gåvoutbyte” inte säger någonting om. Coontz hoppar över specialstudierna jag har gjort i ämnet och accepterar den ytliga uppfattningen om primitivt gåvoutbyte.
Hon är skeptisk vad beträffar utbytessystemets ursprung i blodshämnden – som också var en form av utbyte. Hon erbjuder inga alternativ teori angående blodshämnden, som var en betydelsefull sed i primitiva samhällen, innan den så småningom dog ut på grund av gåvoutbytet.
Hon skriver om gåvoutbytet: ”. . .en enklare förklaring är . . . att det rör sig om en yttring av ömsesidigheten i ett primitivt kollektiv”. Ja visst. Men en så ”enkel” beskrivning ger inte mycket insikt i det faktum att de ”ömsesidiga” gåvorna är själva kärnan i utbytessystemet. Och som sådant är det raka motsatsen till systemet med varuutbyte, på samma sätt som den primitiva matriarkaliska gruppen är motsatsen till dagens samhälle som bygger på privategendom.
Ett underliggande klagomål i Coontz kritik är att jag nedvärderar männens roll i det primitiva samhället och överskattar kvinnornas. Så är inte fallet. Mina forskningar i det primitiva släktskapet ledde till att jag kunde spåra uppkomsten och uppbygget av ett brödraskap inom stammen, som jag kallar ”fratriarkat” för att markera att det rör sig om matriarkatets manliga motsvarighet.
Men jag har behandlat både män och kvinnor historiskt. Till skillnad från antropologer som målar upp männen som eviga primater eller jägare ger jag en vetenskaplig beskrivning av männen i deras två huvudsakliga stadier av historisk utveckling: först i egenskap av klanbröder och morbröder i matriarkatets gemensamma samhälle, och sedan i egenskap av äkta män och fäder i det patriarkaliska klassamhället. Inte bara kvinnornas arbete utan även männens får sin beskrivning i den primitiva könsuppdelningen av arbetet.
Coontz antydde att jag har ringaktat de grundläggande faktorerna i produktions- och samhällsförhållandena. Jag har tvärtom lagt en ny dimension till teorin om arbetets roll i samhällets ursprung. Jag erkänner visserligen vikten av männens kooperativa jakt, men jag går utöver detta och visar fram den avgörande betydelsen hos kvinnans produktiva arbete.
Coontz missförstår två av mina grundläggande teorier. Hon konstaterar att ”Reed accepterar jaktens väsentliga roll i den mänskliga utvecklingen”. Min teori grundar sig i själva verket på den väsentliga roll som kvinnornas produktion spelar, inte alls på männens jakt. Hon konstaterar också att ”Reed har rätt när hon pekar på incesttabuts sociala karaktär”. Vad jag gör är att visa att det inte fanns någonting sådant som ett incesttabu i det primitiva samhället. Förbudet mot incest är av mycket sent datum.
Det fanns verkligen ett tabu i det primitiva samhället. De tidigare forskarna upptäckte att hela samhället tycktes cirkla kring detta tabu. Men jag visar att det inte riktas mot incest; det riktades mot kannibalism och mot alla försök att återvända till den sexuella våldsamheten hos hannarna som hörde till djurens tillvaro. Tabut har därför samband med männens uppgift, jakten – både efter föda och partners – och inte med något inbillat incestuöst förhållande mellan genetiska släktingar. När det gäller jakten efter föda vill jag inte alls nedvärdera de kunskaper och den teknik som utvecklades i denna sysselsättning; det var värdefulla bidrag i den mänskliga tillvaron. Jag hade ett dubbelt syfte: dels att visa på riskerna med jakt och köttätande i den mänskliga tillvaron som inte fanns hos de växtätande aporna. Dels var det nödvändigt att korrigera den felaktiga bild som manliga antropologer har gett, att den primitiva tillvaron kretsade kring de manliga jägarna, när den i verkligheten kretsade kring kvinnorna som producerade.
För det mesta uttrycker man denna fördomsfulla teori så att männen var ”mer rörliga” än kvinnorna (ett tema som Coontz tycks uppskatta), och detta gjorde dem till de strålande jägarna, medan kvinnorna var så nertyngda av amning och barnavård att de bara kunde bli stugsittare som fick nöja sig med att samla lite rötter och grönsaker kring lägret. Det finns naturligtvis inte någon abstrakt överlägsenhet i ”rörlighet” jämfört med stabilitet.
Under mänsklighetens första långa epok var de stabila boplatsbyggarna viktigare än de kringströvande jägarna. När jägarna hade dödat ett djur var det i lägret som kvinnorna producerade mat, kläder, tält, verktyg och andra föremål av köttet, benen och huden. Detta gjorde de förutom arbetet med att samla rötter och grönsaker som gav det stabila matförrådet. Förutom det produktiva arbetet födde de barnen och organiserade det sociala och kulturella livet i bosättningen. Visserligen flyttades lägren ibland till nya platser, men det var kvinnorna, lägerbyggarna, som skapade denna oundgängliga miljö för socialt liv och kultur.
Det var också kvinnorna som inrättade totemismens taburegler som reglerade jägarnas förehavanden. Exogamiregeln (den andra sidan av taburegeln) betydde att all jakt – efter mat eller partners – måste ske utanför klangruppen av mödrar, systrar och bröder. Detta befriade gruppen från all konkurrens mellan männen om kvinnorna, så som sker bland djuren, och det skyddade klanmedlemmarna från kannibalismen, den nya faran som uppstod i den mänskliga tillvaron.
Reglerna som gällde jakt genomfördes med hjälp av könssegregering. Klanmödrar, systrar och barn av båda könen bodde i egen avdelning, och bröderna bodde i en egen avdelning. Med andra ord uppnåddes den första ekonomiska och sociala enheten mellan könen med hjälp av könssegregering. Det är förklaringen till att samhället inte började med fadersfamiljen utan med en modersklan av systrar och bröder.
När de första forskarna stötte på denna könssegregering misstolkade de den som ett ”incesttabu”. Incestteorin framfördes för hundra år sedan av Morgan med flera som hävdade att avsikten var att förhindra sexuellt umgänge mellan ”systrar och bröder”. Den felaktiga uppfattningen berodde på att man inte helt hade förstått det klassifikatoriska släktskapssystemet – att det endast var fråga om ett socialt släktskapssystem utan hänsyn till genetiska band eller familjeband.
Min teori om kannibalismen, som jag lägger fram den i Kvinnans utveckling, är det första övertygande alternativet till den felaktiga incestteorin. Eftersom teorin var ny dokumenterade jag den noggrant. Morgan hade rätt när han förutsatte ett tidigt, allmänt stadium av kannibalism – en uppfattning som också Engels delade (Ireland and the Irish Question, s 198-199, International, New York 1972). Men jag kunde inte acceptera Morgans hypotes att kannibalismen berodde på att det var ont om mat.
Kannibalismen berodde på att våra förfäder hominiderna inte kände till den biologiska skillnaden mellan dem själva och djuren. Coontz är skeptisk till detta och tror att det enda beviset är fynden bland Chou-kou-tien-fossilerna som är cirka en halv miljon år gamla. Men det visar bara hur långt tillbaka i historien seden kan spåras; det är inte alls mitt huvudbevis.
Att man tidigare inte kände till de biologiska skillnaderna mellan människor och djur borde inte vara överraskande. Inte ens idag kan experter i paleontologi alltid skilja mellan fossila benrester efter högre apor och lägre hominider. De drar gränslinjen då man börjar tillverka verktyg.
Våra anmödrar feminiderna tycks ha använt samma kriterium när de uppfann sitt system för totemsläktskap. De som levde tillsammans i samma gemenskap, gjorde verktyg och arbetade tillsammans, var ”släkten” – ”människorna”. De som befann sig utanför var icke-släkt – ”djur”. Totemsläktskapet uppstod som en social metod för att avgränsa människor från djur under en period när de biologiska skillnaderna var oklara. När skillnaderna med tiden blev klarare mognade systemet med totemsläktskap till det klassifikatoriska systemet. Men det förblev också då ett system för socialt släktskap, inte för genetisk släktskap eller familjesläktskap.
Coontz går inte med på min teori om kannibalismen, delvis därför att hon inte inser hur oskyldigt dess ursprung är. Hon förkastar tanken på att vilda män skulle kunna ha varit så grymma att de dödade och åt varandra – och det har hon fullständigt rätt i. Som jag visar i min bok betraktade de vilda männen människolivet som så heligt och okränkbart att de drar skam över det civiliserade samhället med dess folkmordskrig. De var bara helt enkelt omedvetna om det faktum att bland de djur som de dödade och åt befann sig också människor som var icke-släkt.
Coontz påpekar ett flertal gånger det nära samarbete som förekom bland de mänskliga jägarna utan att förklara hur detta förhållande uppstod. Hon hoppar över problemet med den manliga aggressiviteten gentemot andra hannar hos djuren, en egenskap som måste övervinnas om de skulle kunna samarbeta vid jakten. Detta är överraskande med tanke på hur mycket bevis det finns i frågan om hannarnas sexuella våldsamhet och uttalanden från många forskare om vilket handikapp detta innebar i början av den mänskliga tillvaron.
Jag använde dessa fakta för att visa varför detta uråldriga tabu var ett dubbelt förbud, vars ena regel riktades mot kannibalismen, och den andra gentemot alla återfall i djuriskt beteende efter det att apan har övergått till hominidstadiet. De båda reglerna i tabut avsåg att reglera och socialisera de två mest tvingande biologiska behoven – av föda och sexualitet – som inte är socialt reglerade bland djuren.
Detta förklarar också könssegregeringen. Det var inte bara klansystrar och klanbröder som levde åtskilda inom gemenskapen, i början fanns inte heller några män eller hustrur närvarande i klanen. Dessa partners levde i andra, ofta avlägsna klaner där de själva hade ställningen som klansystrar och klanbröder. Klansystemet uppstod som ett icke-sexuellt samhälleligt förbund mellan kvinnor och män, som kallade sig systrar och bröder eller släktingar. Långt senare i historien upphörde segregationen, i samband med det matrilokala äktenskapet, och parterna började byta vistelseort från sin egen klan till mannens eller hustruns klan.
På resultatet kan man se effektiviteten hos tabut, könssegregeringen och alla andra institutioner som skapades för att besegra djuriskhet och kannibalism. Det tätt knutna brödraskapet som uppstod inom modersklanen ledde till att män som en gång hade slagits som djur nu samarbetade i jakten. Det tog längre tid att besegra kannibalismen. Men i samma mån som släktskapet och utbytet spred sig och förvandlade fler och fler tidigare ”djur” och ”fiender” till nya sorters släktingar och vänner, började också kannibalismen försvinna, och efterlämnade bara rituella kvarlevor här och var.
Eftersom jag har beskrivit allt detta i detalj i boken förstår jag inte vad Coontz menar med att man ofta kan finna könssegregering ”inte bland de mer primitiva jagar- och samlarstammarna utan hos de mer högtstående samhällena med trädgårdsodling eller jordbruk. Det ser man också på Reeds exempel”. Jag vet inte vilka exempel Coontz menar eftersom hon inte nämner några, men min egen inställning är klar.
Jag håller med Morgan och Engels om att den första typen av familj dyker upp i slutet av jagar- och samlarperioden (vildheten) och början på jordbruksperioden (barbariet) för cirka 8000 år sedan. Under den perioden upphörde också den tidigare segregationen, och man började förenas i äktenskap.
Det finns ett logiskt skäl till detta. När man väl hade löst alla problem i samband med jakten fanns det inte längre någon anledning att upprätthålla ett klansystem som byggde på könssegregering. Den tidigare icke-sexuella föreningen mellan syster och bror ersattes gradvis av det sexuella förbundet mellan man och hustru, tills slutligen hela klansystemet förstördes och ersattes av familjesystemet.
Coontz vägrar tydligen att erkänna att det förekom några problem vid övergången från apa till människa, eller med köttdieten. Hon skriver att min matriarkaliska teori ”förutsätter ett gigantiskt trauma i människosläktets förhistoria”. Hon syftar på en legend som jag citerar i boken, som kan tolkas som att socialiseringen av släktet kan ha inneburit ett ”väldigt slag” mellan könen, innan den var genomförd. En sådan strid kan inte uteslutas, men det behövs ytterligare forskning för att visa den saken. Men när människosläktets överlevnad stod på spel – som den troligen gjorde under släktets första tid – så gällde det för det bäst utrustade könet att lösa problemet, och göra det med alla tillgängliga medel. På den tiden var det bäst utrustade könet kvinnan, ”producenten och skaparen”.
Min teori innebär långt ifrån någon ”katastrofteori för den mänskliga utvecklingen” som Coontz skriver, den beskriver hur våra förfäder feminiderna och hominiderna alldeles utmärkt lyckades med att besegra ett utrotningshot.
Mödraskapet skapade brödraskapet, och därefter var det systrar och bröder som tillsammans byggde det samhälle som förde mänskligheten fram till civilisationens tröskel. Kanske våra vilda förfäders exempel kan vara till någon nytta idag, i kärnkraftens epok, när återigen släktets överlevnad hotas.
Coontz som felaktigt tror att jag har försummat produktionen, startar inte själv med faktorn produktionen. Hon startar med att ”samarbetet vid födans fördelning” var den ”kritiska faktorn” i början av människornas tillvaro. Hon går med på att mödrarna ledde vägen, men säger ingenting om att de skapade en social organisation för att upprätthålla produktionen, den avgörande faktorn i tillvaron. Det var bara frågan om att ”stärka bandet mellan mödrarna och deras avkomma”.
Om man bortser från produktionen som utgör skiljelinjen mellan djur och människor, hur skiljer sig bandet mellan den mänskliga modern och barnet frän samma förhållande bland aporna? Hur kunde vår gren av de högre aporna nå mänsklighet och bli i stånd att socialisera sin avkomma utan denna roll i arbetet? Coontz förslag är förvånande. Honorna fick gradvis ”större möjligheter att välja lämpliga partners vid parningen”. Genom att välja lämpliga partners kunde honorna tydligen få en avkomma som var lämpligare att socialisera, och som fick det lättare att samarbeta vid fördelningen av födan.
Är inte detta naturliga urval av individer lämpliga att socialisera i grunden en teori som bygger på biologisk determinism, i motsats till teorin om arbetets roll vid samhällets uppkomst? Jag kan naturligtvis inte tro att Coontz, som ansluter sig till den historiska materialismen, skulle lägga fram en teori som bygger på biologisk determinism, och misstänker att det rör sig om en tankemässig blackout.
Men det finns andra besvärliga detaljer i Coontz skisserade förslag. Först och främst är det faktum att hon inte kan uppvisa något alternativ till modersklanen som enheten i det förhistoriska samhället. De som förkastar matriarkatet som första samhällsform brukar vanligen förklara att fadersfamiljen alltid har existerat och kan spåras hela vägen tillbaka till djuren. Så säger inte Coontz, men hon ger inget alternativ, och hennes påpekanden om primaterna leder tankarna i denna riktning.
Hon säger exempelvis att ”primaternas fadersbeteende är ytterst varierande” där somliga fäder angriper avkomman medan andra tar på sig ”hela ansvaret” för barnavården. Denna felaktiga uppfattning om primaternas beteende ifrågasätts nu av ett allt större antal primatologer, bland annat Jane Beckman Lancaster som i sitt bidrag till ”Sex Differences” rakt på sak förklarar:
”Det finns ingenting sådant som en 'patrifokal', dvs faderscentrerad enhet bland apor. . . 'faderns' sociala roll existerar inte”. (S 72, Doubleday, New York, 1976).
Frågan kan reduceras så här: om modersklanen aldrig har funnits och fadersfamiljen inte alltid har existerat, vilken enhet byggde då det förhistoriska samhället på? Coontz lyckas inte fylla denna lucka i sin alternativa skiss.
En annan besvärlig detalj är Coontz försök att finna en ”social” tolkning av incesttabut, ungefär i samma riktning som Claude Lévi-Strauss. Jag opponerar mig mot Lévi-Strauss absurda försök att ge en ”social” förklaring till ett biologiskt förbud som han själv knappast tror på. (Se Sexism and Science, s 127- 160).
Lévi-Strauss tror fullt och fast att fadersfamiljen alltid har existerat, och han menar att den mänskliga tillvaron började med denna lilla enhet. Han menar att om man inte ingick förbund med andra familjeenheter skulle det uppstå ständiga konflikter, och detta skulle förhindra den sociala interaktion som var så nödvändig i början av den mänskliga tillvaron. Alltså samlades alla de manliga individerna i de konkurrerande familjeenheterna av någon oförklarlig anledning och inrättade ett incesttabu som skulle hindra dem från att ha sexuellt umgänge eller gifta sig inom familjen, med sina egna kvinnor. Sedan inrättade de en äktenskapsmarknad för utbyte av kvinnor, detta för att få till stånd den önskade sociala interaktionen. Storheten i detta incesttabu var sådan att all mänsklig tillvaro och kultur uppstod ur det. Lévi-Strauss erbjuder oss alltså en teori om samhällets uppkomst som bygger på incest i stället för på arbetet.
Coontz tes skiljer sig från hans, men hon kommer till liknande slutsatser. Hon menar inte att den mänskliga tillvaron börjar med gruppen far-mor-barn utan med gruppen mor-barn. Hon menar att incesttabut var avsett att öka ”det sociala samspelet eftersom förhållandena då inte begränsades till mor och barn”.
För att stödja sin tes utvidgar hon incesttabut till att gälla även djuren. Hon skriver: ”Man har observerat exempel på undvikande mellan mor och son hos chimpanser, och jag tror att man kan betrakta det som en metod att upprätta olika typer av samspel med andra gruppmedlemmar, vilket är nödvändigt för överlevnaden hos djur som lever i samhällen.” Hon drar slutsatsen: ”Incesttabut uppstod troligen innan jakten växte fram som gemensam aktivitet, och bidrog till att bana väg för den”. Det vill säga att antagonistiska djur övergår till att bli mänskliga jägare med förmåga till samarbete genom att man inrättar undvikanderegler mot incest mellan mor och son.
Bland djuren existerar ingenting sådant som undvikande av incestskäl. Det finns en allmän regel om att honorna undviker hannarna medan de befinner sig i moderskapscykeln och inte önskar sexuellt umgänge. När de unga hannarna i kullen når puberteten och börjar uppvisa dominans och sexuell våldsamhet blir de uteslutna ur kullen, eller lämnar den frivilligt. Dessa ”undvikanden” bland djuren har ingenting att göra med incest.
I vissa fall blir de vuxna ”sönerna” sexualpartners åt modern, om maktfrågan i förhållande till de andra hannarna är uppklarad. Som Coontz påpekar väntar då hannarna lugnt på sin tur att få komma till honan. Men ingenstans bland djuren finns det någon medvetenhet om släktskap mellan mor och son. Släktskapsförhållanden och institutioner är uteslutande mänskliga fenomen och kan endast förstås av människor.
Dessutom har släktskapsförhållandena förändrats under historiens gång. Under den förhistoriska perioden var uppfattningen om släktskap så bred att den uteslöt varje begrepp om incest och incestförbud. Jag hittade nyligen en intressant rapport just i den frågan.
Masri Singarimbun, en antropolog som har studerat Karo Batak i Malaysia och på Sumatra, skriver att ”en av de viktigaste aspekterna på den sociala strukturen hos Karo” är förbudet mot sexuellt umgänge, inte bara mellan syskon utan. . .” mellan alla klassifikatoriska bröder och systrar, även på klannivå, så att en klan med tiotusentals medlemmar utgör en exogam grupp”. Han menar att detta ”påminner om släktskapssystemet hos mängder av andra folk”. (Kinship, Descent, and Alliance Among the Karo Batak. s. xvi, 50-51, Berkeley, University of California, 1975).
När tiotusentals män och kvinnor befinner sig under ett tabu mot sexuellt umgänge eller äktenskap sinsemellan, så kan man tala om ett sexuellt tabu, däremot inte om ett incesttabu. Enligt definitionen gäller ett incestförbud endast en liten familjegrupp med individer avlade av samma far och födda av samma mor. Om man tolkar Karosystemet riktigt finner man att det rör sig om en uppsvälld kvarleva av den gamla könssegregeringen, även om den antropolog som återger fakta inte är medveten om dess ursprung och innebörd, och folket självt för länge sedan har glömt eller kanske aldrig har känt till de verkliga skälen till segregeringen.
Det var inget inbillat incesttabu som ledde till det ”ökade samspelet” som åtföljer den gemensamma jakten och de gemensamma arbetsuppgifterna i allmänhet. Detta uppnåddes genom utbytessystemet där modersklanerna bytte mat och andra varor med varandra, utbytte sexuella förhållanden, utbytte gästfrihet, riter, ceremonier, danser och släktskapsband – alltsammans i syfte att upprätthålla och utvidga sina gemensamma sociala relationer.
En annan brist i Coontz alternativa skiss är hennes tystnad när det gäller den patriarkaliska familjen. Hon skriver att ”privategendomens uppkomst. . . blir inte tydligare av att man hänvisar till en revolution från de egendomsbesittande fäderna i det patriarkaliska systemet gentemot de kollektivistiska klanbröderna i det matriarkaliska systemet”. Hon tillägger: ”I stället bör vi titta närmare på det primitiva samhällets inre dynamik, när fördelandet övergår till byteshandel och ömsesidigheten blir en plikt”.
Det betyder alltså att jag inte får gå längre än Engels och till och med bör begränsa mig till de socioekonomiska aspekterna på övergången, och hoppa över den roll som familjen spelade. Men jag stöder Engels, inte bara när det gäller att modersklanen uppstod först, utan också i fråga om den roll som den patriarkaliska familjen spelade för att underkuva kvinnorna och störta dem.
Coontz försök att hoppa över frågan märks i hennes egendomliga påstående att ojämlikheten mellan könen uppstod i samband med en förändring i ”produktionsförhållandena”, när ”kvinnornas roll förändras; från att ha varit producenter till att ägna sig åt bearbetning”. Hon tillägger: ”Som marxister alltid har hävdat är det vid denna punkt som kvinnorna förlorar ställning och makt”. Detta är inte riktigt.
Bearbetningen är ingenting skilt från produktionen, det är en del av produktionen, och termerna är ofta utbytbara. När kvinnorna exempelvis tog hand om ett dödat djur producerade de mat, kläder, tält och verktyg. Vad marxister har sagt om kvinnornas försämrade ställning – och det är också min åsikt – det är att kvinnorna förlorade sin tidigare ställning och makt, när de stöttes ut från sin tidigare plats i samhällsproduktionen och hänvisades till hushållsarbete i mannens hushåll.
Den patriarkaliska familjen var en väsentlig faktor och en inbyggd del i systemet med privategendom som störtade kvinnorna.
Att Coontz undviker den här aspekten av kvinnornas undertryckande leder till att hon tom ifrågasätter den grundläggande satsen i fråga om kvinnornas degradering: privategendomens uppkomst.
Coontz finner det ”märkligt” att man tolkar kvinnornas höga ställning som en ”kvarleva från ett tidigare matriarkat”. Hon skriver: ”Är det inte möjligt att kvinnornas ställning förbättrades i vissa jordbrukande stadsstater på grund av deras bidrag till trädgårdsskötselns utveckling, och på grund av att kvinnornas fruktsamhet förknippades med det väldiga överskott som dessa städer var så starkt beroende av? ”Hon föreslår t o m att ”privategendomen. . . tillfälligt kan ha stärkt kvinnornas ställning i samhällen med matrilineär arvslinje” – dvs matrilineär härstamning.
Coontz bortser här ifrån den våldsamma förändring som samhället genomgick när den primitiva kommunismen störtades av klassamhället. Jordbrukets första skede, då matriarkatet nådde höjden av sin utveckling och kvinnornas höga ställning är allra mest framträdande, uppstod flera tusen år före de patriarkaliska staterna i Grekland och Rom, som uppträdde först efter det att den matriarkaliska gemenskapen hade brutits ner. Mellan matriarkatets sista period och den första tiden med patriarkaliska stadsstater byggda på privategendom ligger en revolutionär omvälvning. Coontz hoppar över denna revolution som om den aldrig hade inträffat. Hon sammanför privategendomen med en matrilineär härstamning för att försöka påvisa att kvinnornas ställning har förbättrats.
Ett av de främsta målen för de nya patriarkaliska stadsstaterna, som byggde på slaveri, var att göra sig av med den tidigare matriarkaliska, kollektiva härstamningen. Fäderna, som innehade egendomen, inrättade sin egen privata härstamning inom familjen från far till son. Staten uppkom för att stärka det nya samhällssystemet som byggde på privategendom, med manlig överhöghet och degradering av kvinnorna.
Coontz uppfattning motsäger inte bara Engels, den motsäger också hennes eget tidigare påpekande om kvinnornas höga ställning i det primitiva samhället. ”Inom dessa jämlika samhällen spelade kvinnorna en avgörande roll inom produktionen och deltog helt och fullt i samhällslivet. Den diskriminering av kvinnorna som uppstod senare förknippades inte med deras biologiska egenskaper utan hängde samman med privategendomens uppkomst ur det samhälleliga överskottet”, skriver hon.
Coontz hävdar att kvinnornas underlägsenhet i var tid inte är en biologisk utan en social hemsökelse. Men det räcker inte med att hävda att kvinnorna inte är biologiskt underlägsna männen, det övertygar dem inte. De måste få otvetydiga bevis.
I århundraden har kvinnorna hjärntvättats till att tro att det är deras förmåga att föda barn som är orsaken till deras underlägsenhet. De flesta känner inte till hur kapitalismen drar fördel av denna funktion för att hålla dem utanför produktion, samhälls- och kulturliv, och hålla dem instängda i kök och barnkammare.
För att övertyga dem behöver man en fullständig redogörelse för alla fakta om kvinnorna i det matriarkaliska samhälle som föregick klassamhället. På den tiden födde kvinnorna barn precis som de gör idag, med den skillnaden att de inte alls var handikappade av detta, utan var de främsta producenterna och kulturbärarna i det jämlika samhälle de hade skapat. När Coontz förkastar teorin om matriarkatet som den första samhällsformen, då förkastar hon också de vetenskapliga och historiska fakta som krävs för att övertyga kvinnorna om att deras biologiska skapnad inte hänvisar dem till en underlägsen ställning.
Men det är inte allt. Det är anmärkningsvärt att Coontz ingenstans nämner den patriarkaliska familjen som en faktor i kvinnoförtrycket. Trots att familjen i vår tid har reducerats till en liten kärna av far, mor och barn, och därför vanligen kallas kärnfamilj, är den fortfarande en patriarkalisk familj, den juridiska enheten i systemet med privategendom. Kvinnor som kämpar för sin frigörelse får ingen hjälp av att man försummar familjen när man analyserar orsakerna till kvinnornas låga ställning, och bara hänvisar till överskott och privategendom. Då kan man på nytt vilseleda kvinnorna och utlämna dem till den kapitalistiska myten att barnafödandet alltid kommer att innebära att de tillhör ett underlägset kön.
Dessutom vill feminister veta hur och varför det var männen och inte kvinnorna som segrade i den revolution som ersatte det kollektiva samhället med klassamhället. Den frågan kan inte besvaras enbart med hjälp av hänvisningar till överskottet, privategendomen och staten. Man måste ge sig i kast med den roll som familjen spelade vid denna sociala omvälvning.
På grund av utrymmesbrist kan jag inte diskutera de ytterligare oenigheter som finns mellan Coontz och mig eftersom jag måste koncentrera mig på de stora frågorna.
Jag tar alltså avstånd från Coontz' avslutande påpekande att varken feminismen eller den historiska materialismen behöver någon ”teori om matriarkatet” för att avslöja myten om kvinnornas biologiska underlägsenhet. Jag har en annan uppfattning. För feministerna är det bättre med historiska bevis än med rena påståenden. Och jag håller med Engels och Marx, som lade grunden till den historiska materialismen, att den är ofullständig om man inte erkänner modersklanen – och matriarkatet.
Översättning: Gunvor Karlström