Ur Fjärde Internationalen nr 4/1979
I november hölls Fjärde Internationalens elfte världskongress — den femte seden återföreningen.
Revolutionärer från närmare femtio länder samlades för att slå fast Internationalens politiska kurs och uppgifter under de närmaste åren.Världskongressen tog resolutioner om den världspolitiska situationen och Fjärde Internationalens uppgifter, om Europa och Latinamerika.Världskongressen tog ett programdokument om kvinnoförtrycket. Resolutioner togs om den aktuella utvecklingen i Indokina och Nicaragua. En programdebatt om den socialistiska demokratin inleddes.
Tidskriften Fjärde Internationalen kommer att redovisa världskongressens resultat i kommande nummer.
I detta nummer publiceras ett uttalande om den splittring som två grupperingar, ”Bolsjevikfraktionen” och ”Leninist-Trotskistiska tendensen” genomförde strax före världskongressens öppnande. Dessa grupperingar har sitt starkaste fäste i Latinamerika, bland annat i Argentina, Colombia och Costa Rica.Där har splittringen inneburit att hela organisationer ställt sig utanför Fjärde Internationalen. Men de hade också ett stöd från minoriteter i sektioner i Europa, i första hand i Frankrike.Världskongressen fastslog att det var en sekteristisk och principlös splittring och manade dem som brutit med Fjärde Internationalen att ändra kurs.
Uttalandet som följer i sin helhet nedan, antogs den 17 november.
Fjärde Internationalen har genomgått en splittring som utgör ett allvarligt slag mot vår rörelse.
Men genom det allmänna uppsvinget för den revolutionära kampen i världsskala tillsammans med krisen för imperialismen och de härskande byråkratiska skikten i de degenererade arbetarstaterna, genom beslutet på denna världskongress att genomföra en radikal vändning till industrin för att fördjupa vår proletära inriktning, är vi emellertid övertygade om vår rörelses förmåga att snabbt komma över de kvantitativa och politiska effekterna av splittringen.
Alla nödvändiga steg kommer att tas av Internationalen och dess sektioner för att åstadkomma detta.
Ledningen för ”Bolsjevikfraktionen” och ”Leninist-Trotskistiska Tendensen” har offentligt försökt rättfärdiga sin brytning med att påstå att majoriteten av Fjärde Internationalens styrkor har ”övergivit trotskismen” när denna majoritet försvarat den nicaraguanska revolutionen, och med att hävda att denna världskongress inte har förberetts demokratiskt.
Fakta talar ett annat språk.
Anklagelsen att majoriteten av Fjärde Internationalen likviderar trotskismen genom sitt revolutionära svar på den nicaraguanska revolutionen, genom sin analys av revolutionens nuvarande stadium och genom sin broderliga attityd till FSLN:s kämpar, de kämpar som ledde det revolutionära störtandet av Somozas imperialiststödda diktatur — den anklagelsen är absurd. Varje annan ståndpunkt skulle innebära ett sekteristiskt utanförstående i förhållande till en levande revolution.
Världskongressen har förberetts på ett fullt demokratiskt sätt. Bf och LTT har åtnjutit fullständiga rättigheter att presentera sina ståndpunkter i den skriftliga debatten och i sektionerna, enligt de riktlinjer som Bf och LTT själva gått med på.
Falskheten i deras argument bevisas av det faktum att Bf och LTT genomförde sin brytning alldeles före världskongressen. Man vägrade alltså till och med att presentera sina ståndpunkter för de delegater som har församlats här från över 40 länder och som utgör Fjärde Internationalens högsta beslutande organ. På så sätt avslöjade man sitt förakt för majoriteten av medlemmarna i vår rörelse och sitt avståndstagande från våra demokratiska diskussioner och beslut.
Bf och LTT hade fullständiga rättigheter att föra fram sina åsikter om Nicaragua och om varje annan punkt på denna världskongress' dagordning. En del av LTT som avvisade splittringen har också gjort detta. Ledningarna för Bf och LTT kommer med ursäkten att det inte fanns tillräckligt med tid att diskutera Nicaragua inför en världskongress som hålls fyra månader efter störtandet av Somoza. Tvärtom, har en revolutionär organisation som Fjärde Internationalen en plikt att snabbt reagera på så viktiga händelser som den nicaraguanska revolutionen. Den diskussion, som Bf och LTT nu ensidigt avskurit sig ifrån, kommer att fortsätta inom Fjärde Internationalen i takt med att revolutionen utvecklas. Den kommer att ske inom ramen för en massiv internationell solidaritetskampanj mot imperialismens hot gentemot det revolutionära Nicaragua.
LTT:s och Bf:s rätt att föra fram sina ståndpunkter inom Internationalen var inte och är inte ifrågasatt. Deras splittring var inte politiskt berättigad och var därför principlös.
Ursprunget till splittringen går tillbaka till tiden före den nicaraguanska revolutionen. Under några år har Bolsjevikfraktionen alltmer kommit att fungera som en offentlig fraktion utan hänsyn till Fjärde Internationalens beslut och normer. Den satte alltmer upp sig själv som en parallellorganisation till Fjärde Internationalen. Den organiserade splittringar av våra styrkor i land efter land. Den upprättade en egen internationell apparat med ett eget finansiellt system i konkurrens med Internationalens. Den flyttade sina kamrater från land till land utan hänsyn till de inblandade sektionernas intressen och utan kontroll från eller ens diskussioner med Internationalens ledande organ. Innan händelserna i Nicaragua blev Bf varnad att denna världskongress skulle vidta de nödvändiga åtgärderna som krävdes för att få ett slut på dessa offentliga fraktionella operationer. Detta sätt att fungera nådde sin kriminella höjdpunkt i ”Simon-Bolivar-brigadens” handlande.
Bf såg från första början brigaden som ett fraktionellt vapen och upprättade den inte utifrån den nicaraguanska revolutionens behov. Simon-Bolivar-brigaden upprättades av Bf bakom ryggen på Fjärde Internationalens valda ledning. Det uttalade syftet var att förändra styrkeförhållandena inom Fjärde Internationalen så att Bf kunde överta ledningen.
Brigaden framställde sig som en militär enhet, underställd FSLN. Den samlade bedrägligt in pengar i namn av FSLN och förvirrade avsiktligt fackliga organisationer och arbetargrupper i Nicaragua som trodde att brigaden representerade FSLN. Detta fullständigt principlösa handlingssätt mitt under en levande revolution innebar att Bf flyttade över sina fraktionalistiska och sekteristiska metoder, som man praktiserat inom Fjärde Internationalen, till den latinamerikanska arbetarrörelsen och den nicaraguanska revolutionen som helhet. Simon-Bolivar-brigadens upptåg var ett verkligt brott mot den nicaraguanska revolutionen och mot Fjärde Internationalen.
På sitt första möte efter Somozas fall ställde Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat Bolsjevikfraktionen till ansvar för Simon-Bolivarbrigaden. Förenade Sekretariatet uppmanade Bf att upphöra med sina aktiviteter som en offentlig fraktion i Centralamerika. Då Bf:s ledare insåg att denna världskongress skulle kräva att Bolsjevikfraktionen satte stopp för brotten mot Fjärde Internationalens stadgar och normer och upphöra att verka som en offentlig fraktion, beslutade man sig för att bryta.
Det kriminella äventyret med Simon-Bolivar-brigaden var dömt att sluta i katastrof. Och det blev katastrof. I det läget ändrade ledningen för Bolsjevikfraktionen sin linje från att ha försökt använda FSLN:s prestige till att istället offentligt attackera FSLN som ett instrument för att befästa den borgerliga staten i Nicaragua. Detta gjorde det möjligt för Bf att upprätta ett block med Leninist-Trotskistiska Tendensen och Organisationskommittén för Fjärde Internationalens återuppbyggnad (OCRFI).
Både LTT och OCRFI agerade på ett sekteristiskt sätt i förhållande till den nicaraguanska revolutionen. Här finns en parallell till vad som hände under den algeriska och den kubanska revolutionen. Vid båda dessa tillfällen visade majoriteten av de trotskistiska krafterna i världen sin förmåga att korrekt förhålla sig till den pågående revolutionen och till de kämpar som gick i spetsen för den revolutionära utvecklingen. Samtidigt försvarade och praktiserade man det trotskistiska programmet i dessa revolutioner. Vid båda tillfällen uppstod sekteristiska tendenser inom den trotskistiska rörelsen, tendenser som vände ryggen åt den levande revolutionen. OCRFI erkände först nyligen, 20 år efteråt, att en arbetarstat upprättats på Kuba! Från det faktum att dessa revolutioner leddes av revolutionärer som inte hade ett fullständigt leninistiskt program drog sekteristerna slutsatsen att det riktiga förhållningssättet var att vid alla tillfällen avvisa revolutionärerna som förrädare. Detta oavsett av vad de konkret gjorde i förhållande till mobiliseringen och organiseringen av massorna, vidden av anti-imperialistiska och antikapitalistiska åtgärder som vidtogs etc.
Sådana sekteristiska ståndpunkter kan leda till katastrofala konsekvenser och djupt misskreditera trotskismen hos de massor som deltar i den revolutionära kampen. Till en viss del är detta just var som hände i Nicaragua. Till de ståndpunkter som Bf intagit måste läggas OST:s[1], vars ledare är medlemmar i LTT, och LMR:s[2] uppfattningar. OST:s tidning exempelvis, presenterar den nicaraguanska regeringens nationaliseringar och valutaåtgärder som arbetarfientliga åtgärder. LMR har försökt måla upp en falsk bild av att Nicaragua idag är en drivbänk för förtryck av arbetarklassen. Samma tema var syftet med ett gemensamt möte arrangerat av OCRFI, Bf och LTT i Paris den 13 november.
Dessa krafter vägrade att organisera en internationell solidaritetskampanj med Nicaragua mot imperialismen med den falska motiveringen att en sådan kampanj endast skulle hjälpa den ”borgerliga” regeringen i Nicaragua. Att organisera möten som den 13 november kan bara innebära att ge hjälp och stöd till imperialismens och den kapitalistiska reaktionens internationella kampanj mot den nicaraguanska revolutionen. De som störtat det blodiga tyranni som understötts av imperialismen i 45 år framställs själva som tyranner. Varje kritik som revolutionärer gör, inklusive mot övergrepp på arbetardemokratin, måste ske från helt andra utgångspunkter, dvs utifrån en villkorslös solidaritet med revolutionen, försvar av revolutionen mot imperialismen som kommer att försöka dränka den i blod ju mer den utvecklas och utifrån en broderlig attityd gentemot de nicaraguanska revolutionärerna.
Under intryck av den nicaraguanska revolutionen har OCRFI förändrat sin linje om återförening med Fjärde Internationalen.
För några år sedan närmade sig OCRFI, som representerar styrkor som vägrade att delta i Internationalens återförening 1963, Fjärde Internationalen och dess sektioner som trotskistiska organisationer och gick med på att diskutera med oss på grundval av de dokument som lagts fram inför världskongressen: Syftet var att utröna möjligheterna av ett samgående. När oenigheter uppstod inom Fjärde Internationalen på frågan om Nicaragua och när Bolsjevikfraktionens, LTT:s och OCRFI:s ståndpunkter tillfälligt sammanföll, reagerade en majoritet av OCRFI med sina gamla reflexer. De uteslöt en delegation från Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat från sin internationella konferens. Tidigare hade de inbjudit Förenade Sekretariatet att delta vid konferensen. Samtidigt beslutade man inbjuda Bf och LTT till konferensen. OCRFI understödde alltså LTT:s och Bf:s öppna brytning med Fjärde Internationalen. Återigen har OCRFI:s publikationer börjat attackera Fjärde Internationalen och dess sektioner och sympatisörsorganisationer. Detta har understrukits av en särkskild förtalskampanj mot amerikanska SWP[3] som anklagas för ”revisionism” och för att ha förrått trotskismen.
Vad denna förändring från OCRFI:s sida uttrycker är en kortsiktig politik för att söka tillfälliga fraktionella fördelar.
För att vinna dessa fördelar har OCRFI vänt ryggen åt den objektiva nödvändigheten av att utröna möjligheterna till en principiell förening med Fjärde Internationalen. En sådan förening skulle representera ett viktigt bidrag till lösning av det revolutionära ledarskapets kris i de kommande klasstriderna i flera länder av stor betydelse. OCRFI:s ändrade inriktnings principlösa och oansvariga karaktär understryks av dess egen analys av världssituationen och nödvändigheten av att lösa krisen för proletariatets ledning.
OCRFI, LTT och Bf har utfärdat en deklaration om att upprätta en ”paritetskommitté” för Fjärde Internationalens reorganisering (återuppbyggnad)”. Detta är en handling som syftar till att splittra Fjärde Internationalen. Den avser att likvidera Fjärde Internationalen och världstrotskismen som en organisation. ”Paritetskommittén” har kallats till en ”öppen konferens” kommer inte att bli någonting annat än en diskussionsklubb och med en enda gemensam nämnare: Opposition till uppbygget av Fjärde Internationalen. Det är uppenbart att OCRFI, Bf och LTT inte är överens i klasskampens huvudfrågor idag. Det är uppenbart att de vänder sig mot majoritetsstyre, dvs demokratisk centralism. Deras plan kommer att gå om intet på samma sätt som OCRFI:s försök att bygga ett alternativ till Fjärde Internationalen med dessa metoder, misslyckats. Det enda resultatet kommer att bli demoralisering och förstörande av hundratals värdefulla medlemmar.
Genom dessa handlingar har OCRFI, Bf och LTT vänt ryggen åt uppbygget av Fjärde Internationalen som en organisation idag. Nödvändigheten av att samtidigt bygga revolutionära arbetarpartier j olika länder och den socialistiska revolutionens världsparti är en grundläggande beståndsdel i det marxistiska programmet. Vi lever i imperialismens epok, en epok som kännetecknas av produktivkrafternas och klasskampens ökade internationella karaktär, världsrevolutionens och kontrarevolutionens epok. Varje försök att bygga revolutionära partier i olika länder utan att samtidigt arbeta för att bygga en revolutionära International kommer att leda till allvarliga felsteg i klasskampen, inte bara på internationell nivå utan även j det egna landet.
Genom att bekräfta och försvara Fjärde Internationalens integritet som världsparti, som en organisation grundad på demokratisk centralism praktiserad på internationell nivå, bekräftar och försvarar 11:e världskongressen den revolutionära marxismens, trotskismens, programmatiska och organisatoriska integritet.
Fjärde Internationalen uppmanar OCRFI, Bolsjevikfraktionen och Leninist-Trotskistiska tendensen att lägga om sin kurs. Världskongressen bekräftar att det argentinska Partido Socialista de los Trabajadores[4], den största grupperingen som stöder Bolsjevikfraktionen bör bli den argentinska sektionen av Fjärde Internationalen. Vi står fast vid vår allmänna inriktning på principiella sammanslagningar och omgrupperingar. Vi upprepar på nytt vår grundläggande ståndpunkt att uppbygget av revolutionära masspartier och en revolutionär massinternational inte kan genomföras bara genom en individuell rekrytering till den befintliga kärna som Fjärde Internationalen och dess sektioner idag utgör. Detta uppbygge kommer med nödvändighet att innebära samgående med andra organisationer — vare sig de redan existerar eller kommer att utvecklas under själva den revolutionära kampens gång. Vi bekräftar vår övertygelse om att det sätt som Fjärde Internationalen och dess sektioner svarar på sådana öppningar till fusion är och kommer att vara viktiga test på dess revolutionära förmåga.
Trots den nuvarande splittringen kommer vi inte att ändra den inriktningen som påbörjades 1963, att söka återförena de trotskistiska styrkorna. Vi är beredda att diskutera med den strömning som representeras av Lutte Ouvrière[5] i enlighet med den inriktning som Förenade Sekretariatet följt de senaste åren. Vad gäller OCRFI måste fortsatta diskussioner innebära att de förändrar sin nuvarande kurs och bekräftar att Fjärde Internationalen och alla dess sektioner är revolutionära organisationer.
De måste vara ense om att syfte med diskussionerna är en förening med alla våra styrkor, i deras helhet. De måste bekräfta detta i praktisk handling.
Fjärde Internationalen kommer inte att vika en tum från sin principiella ståndpunkt att alla sådana diskussioner endast kan ha syftet att stärka Fjärde Internationalen som ett världparti, baserat på demokratisk centralism.
[1] Organisation Socialista de Ios Trabajadores, (Socialistiska Arbetarorganisationen) fram till världskongressen sympatisörsorganisation till Fjärde Internationalen i Costa Rica. OST:s ledning hade anslutit sig till 'Leninist-Trotskistiska tendensen”.
[2] Liga Marxista Revolucionaria, (Revolutionära Marxistiska Förbundet) en organisation i Nicaragua som utvecklade nära kontakter med Bolsjevikfraktionen.
[3] Socialist Workers Party, (Socialistiska Arbetarpartiet) det parti i USA som politiskt ansluter sig till Fjärde Internationalen men som av reaktionär lagstiftning är förbjudet att delta som sektion.
[4] PST i Argentina erkändes som sympatiserande organisation till Fjärde Internationalen på tionde världskongressen 1974. Ledningen för PST har spelat en framträdande roll i uppbygget av Bolsjevikfraktionen.
[5] Lutte Ouvrière är en fransk organisation som aldrig deltagit i Fjärde Internationalen men som i väsentliga delar ansluter sig till Internationalens program. Lutte Ouvrière har sedan länge haft ett utvecklat samarbete med Fjärde Internationalens franska sektion, Ligue Communiste Révolutionaire.