Ur Fjärde internationalen 1/80
Oljeberoendet är västvärldens Akilleshäl utropar tidningen Ny Teknik i sitt specialnummer om oljan. Det är inget nytt. Alltsedan oljekrisen 1973 hör sådana påståenden till vanligheterna i svensk och internationell press. I en ledare i Dagens Nyheter från den 8/2-80 beskrivs industriländerna som liggande på OPEC:s sträckbänk. Svenska Dagbladet går steget längre och förklarar den svenska välfärden avhängig av galna muslimska präster.
Att västvärldens industrisamhällen är intill hjälplöshet beroende av oljan är sant. Men påståenden att de imperialistiska länderna har kommit under tummen på OPEC-länderna har inte mycket med verkligheten att skaffa. Snarare är de en rökridå ägnad att dölja de verkliga förhållandena. Där finns ändå ett litet korn av sanning. Imperialismens kontroll över världens oljetillgångar är inte längre lika säker som tidigare. Det är därifrån SvD:s rasistiska hetsartiklar om det arabiska oljehotet och mot den Iranska revolutionen hämtar sin näring.
Även om tidningarna skriver aldrig så initierat om oljepriser, petrodollar, råvaruresurser och framtidsperspektiv så döljs nästan alltid det mest grundläggande i oljepolitiken:
• att det är i de gigantiska oljebolagens styrelserum, som prishöjningarna planeras och genomdrivs,
• att det är dessa oljebolag som kontrollerar allt från oljeprospektering till bensinpumpar och mer därtill i energisektorn,
• att det är dessa bolagsherrars förväntan på profit, som avgör om det finns gott eller ont om olja och bensin för konsumenterna runt om i världen — och till vilka priser.
Oljebolagen ensamma har större makt och möjligheter än OPEC att framkalla vilken oljekris de vill, och de använder sig av den makten.
Oljan har utnyttjats av mänskligheten i tusentals år. Den togs tidigt i krigets tjänst, vem har inte hört talas om sjudande beck som hälls över anfallande fiender. Oljan var också användbar till byggnadsverksamhet, tätning, balsamering och till lampor. Men oljan var ändå bara en marginell företeelse. Först efter 100 års industrialisering i Europa och i USA började oljan få någon verklig betydelse. Den ökande maskinanvändningen krävde mer och bättre smörjmedel. Genom utveckling av destillationstekniken kunde man på 1850-talet ur oljan ta fram både smörjmedel och lysfotogen. Som biprodukt erhölls bensin. Den ansågs värdelös och hälldes bort. Smörjoljorna och lysfotogenet var desto mer efterfrågade och i en första oljerush skapades de första oljekapitalen. I USA byggdes snabbt en oljeindustri upp främst i Louisiana. Motsvarande utveckling i Europa ägde rum kring oljekällorna i Baku, vid Kaspiska havet, där en viss Alfred Nobel tjänade sina första miljoner.
Efter sekelskiftet förändrades bilden snabbt. Efterfrågan på smörjprodukter ökade i takt med industriutvecklingen. Man lärde sig också utnyttja oljan för värmeproduktion, men någon ersättning för kolet var oljan ännu inte. Den stora förändringen kom med explosionsmotorns utveckling och med den föddes bilismen. Den tidigare borthällda bensinen blev på några korta år huvudprodukten i oljeindustrin. Massbilismen, som växte fram under 20- och 30-talen förändrade inte bara industristrukturen i många länder, motorer, chassin, löpande band, däck, billacker, verkstäder och övrig tillhörande servicesektor, den skapade också behov av många och jämna vägar. Asfalten, också den en oljeprodukt, blev en ytterligare inkomstkälla för oljebolagen. Sveriges första raffinaderi, som anlades i Nynäshamn 1928, var just ett asfaltproducerande raffinaderi.
Bilismens snabba utveckling skapade en mycket stor efterfrågan på bensin och andra oljeprodukter och oljeindustrin gjorde grova vinster. Nytt kapital strömmade in i oljesektorn och världen genomsöktes efter nya fyndigheter. Och olja upptäcktes, i stora mängder, speciellt i länderna kring Persiska Viken, men också i USA, Venezuela och Indonesien. Under perioden fram till andra världskriget koncentrerades också oljekapitalet under konvulsioner och finanskrig till de stora multinationella oljebolag som vi idag känner som ”de sju systrarna” dvs Exxon (Esso), Shell, Gulf, Texaco, BP, Mobil och SoCal.
Andra världskriget kom att fördröja exploateringen av de nyupptäckta fyndigheterna. Den snabba expansionen av produktion och handel med olja kom av sig i och med krigsutbrottet. Det har sin förklaring i att oljemarknaden redan från början varit internationell och att krigsutbrottet medförde ett sammanbrott i världshandeln som då också drabbade oljan.
Vid andra världskrigets slut fanns sålunda ett uppdämt behov av olja i hela världen. Den långa och kraftfulla ekonomiska tillväxtperioden, som inleddes i början av 50-talet, spädde på efterfrågan ytterligare. Priserna på olja och raffinerade produkter sköt i höjden och oljebolagen håvade under en tid in supervinster. Det här ledde till en våg av investeringar i oljeborrning och raffinaderier, vilket i sin tur efter en tid ledde till en stark ökning av mängden olja på världsmarknaden. En mycket stor del av investeringarna gjordes i Mellanöstern, i länderna kring Persiska Viken. Orsaken till det var helt enkelt att kostnaderna för utvinning av olja var lägre där än på de flesta andra håll i världen och så är det för övrigt fortfarande.
En situation av överproduktion av råolja på världsmarknaden inträdde redan 1957 och höll i sig ända fram till början av 70-talet. Råoljepriserna sjönk kraftigt. Trots att man skulle kunna tro motsatsen så innebar det här ingen som helst katastrof för de stora oljebolagen. Om råoljepriserna sjönk, så innebar det ju för deras del bara att vinstmarginalerna på raffinaderiverksamheten och distributionen blev desto större. Det var de som kontrollerade raffinaderierna och de distribuerade också oljeprodukterna via sina bensinbolag. Resultatet för dem blev alltså fortsatt ökande vinster. Men de vinsterna lockade kapital till fortsatta investeringar i raffinaderisektorn, vilket i sin tur ledde till överproduktion också på raffinerade produkter i slutet av 60-talet.
Dvs oljebolagens superprofiter från 50-talet hade via överproduktion först på råolja och sedan på raffinerade produkter vänts till en högst normal kapitalavkastning vid slutet av 60-talet. Men oljemarknadens ofantliga volymökning gjorde att vinsterna fortfarande flöt in i kollossal skala.
Utvecklingen på oljemarknaden under 50- och 60-talen fick flera viktiga konsekvenser.
Först och främst ledde den ökande tillgången och de sjunkande priserna på oljan till att råvaru- och energikostnaderna för annan industri sänktes, vilket bidrog till en högre vinstnivå i de industrigrenarna. Likaså sänktes kostnaderna för jordbruket i de industrialiserade länderna genom billiga drivmedel och konstgödsel. Detta gäller endast för den industrialiserade världens mekaniserade jordbruk, som baseras på konstgödsel.
Den imperialistiska exploateringen av mellanösteroljan, som det ju främst var frågan om, bidrog alltså mycket till den starka ekonomiska tillväxten i de högt utvecklade kapitalistländerna under slutet av 50- och 60-talet.
En annan konsekvens är att det är just under den här perioden som det s k oljeberoendet grundläggs i hela den imperialistiska världen. Oljan sjunker i pris och flödar över på världsmarknaden, medan andra energiformer, främst kol, stiger i pris. Nyinvesteringarna i energisektorn världen över inriktas mer och mer på den billiga oljan. Sverige utgör ett utmärkt exempel på den här utvecklingen. Avspärrningen under andra världskriget tvingade fram en statligt dirigerad hushållning av energiresurserna och en samtidig satsning på alternativ. Ved, gengas, torv och oljeskiffer fick ersätta importerat kol och olja. Vid krigsslutet fanns en väl inarbetad apparat för den inhemska energiproduktionen. Den statliga styrningen och satsningen på hushållning tillsammans med utnyttjandet av inhemska energiresurser fortsatte också under åren närmast efter krigsslutet. Det rörde sig om klara och långsiktiga beslut från statens sida. Så kom 50-talet och den billiga oljans epok. I ett huj var hushållningsidéerna som bortblåsta och de ”fria” marknadskrafterna fastställde oljan som dominerande energiform i Sverige. Samtidigt vanns det tekniska och politiska etablissemanget i Sverige för kärnkraften, som billigt, ja nästan gratis, skulle ersätta oljan när den började sina. Så grundlades det svenska oljeberoendet.
En tredje konsekvens av överproduktionen av olja är att investeringarna i oljeprospektering avtar relativt sett. Fram-. för allt kastar sig alla de stora oljebolagen över mellanösternoljan, som är billigare både att prospektera och att utvinna. Det leder i sin tur till att USA, som tidigare var självförsörjande på olja, i allt högra grad börjar importera från Mellanöstern. Och allteftersom de gamla USA-källorna sinar och få nya källor hittas, p g a att man inte letar, blir myten om USA:s oljebrist till verklighet. I själva verket leder den billiga oljan till investeringsstrejk i USA från de stora oljebolagens sida.
En fjärde konsekvens är reaktionerna från de oljeproducerande länderna själva. Fram till 1973 tillhörde det mesta av oljan som pumpades fram i Mellanöstern oljebolagen. Ersättning till producentländerna utgjordes främst av s k royalties, och dessa sänkningar betydde naturligtvis sänkta statsinkomster. De flesta oljeproducerande länderna kunde ju inte som USA och övriga imperialistländer sko sig på de låga råvarupriserna. Imperialistländernas billiga industrivaror och livsmedel, som blev följden av den billiga oljan slog i stället effektivt sönder dessa länders försök att skapa en egen industribas.
I ett försök att motverka sänkningarna på oljepriset slog sig 1960 ett antal oljeproducerande länder ihop och bildade OPEC. (Medlemmar i OPEC var 1978 följande länder: Saudiarabien, Iran, Irak, Kuwait, Abu Dhabi, Quatar, Neutrala zonen, Dubai, Sharjah, Libyen, Nigeria, Algeriet, Gabon, Venezuela, Equador och Indonesien.) Några större förändringar i situationen åstadkoms inte med detta drag. Det var relativt lätt för oljebolagen att med ekonomiska hot, mutor och med Englands och USA:s militärapparat i bakgrunden få de korrumperade härskarna i producentländerna att acceptera smulorna från imperialismens bord.
Krigsslutet sammanföll med ett uppsving för den koloniala revolutionen. För oljebolagen var störtandet av Shahen av Iran den mest skakande händelsen. 1951 genomförde den nationalistiska Mossadegh-regimen en nationalisering av den iranska oljan. Nationaliseringarna var oerhört populära och understöddes av massmobiliseringar. Detta var en stormsvala om kommande hot och oljebolagen gjorde allt för att hejda utvecklingen. När varken övertalning eller hot hjälpte iscensatte imperialismen en ekonomisk blockad mot Iran, som 1953 kulminerade i en CIA-styrd militärkupp, som återinsatte Shahen som vakthund av oljan åt imperialismen. Den här kanonbåtsdiplomatin var möjlig för USA 1953. Men tiderna förändras.
Medan de härskande klasserna i de koloniala oljeproducerande länderna under 50- och 60-talen levde gott på oljeinkomsterna skedde viktiga politiska förändringar i världsmåttstock: den koloniala revolutionen var på frammarsch. Land efter land frigjorde sig från sina direkta koloniala bojor i Asien och i Afrika. Det var ett resultat av missnöje och masskamp. Den kubanska revolutionen, Algerietkriget och Indokinakrigen är de mest dramatiska uttrycken för den ökande kampviljan mot imperialistiskt förtryck i den koloniala världen. Massorna i de oljeproducerande länderna var förstås inte opåverkade. Dessa stämningar tvingade de härskande till allt radikalare tongångar och mer bestämda krav på oljebolagen. I oljekrisen 1973-74 sammanföll den här utvecklingen med den tidigare överproduktionen av olja på världsmarknaden.
Genom den alltmer minskade profitnivån i oljebranschen minskade investeringarna. Oljebolagen överförde resurser till andra områden, stora investeringar gjordes bl a i uranbrytning och kolgruvor. Lågkonjunkturen 1969-71 påskyndade den utvecklingen. Men lågkonjunkturen efterträddes 1972-73 av en häftig högkonjunktur. Efterfrågan på olja steg, prisnivån likaså. Men resultaten av prisökningarna blev inte att bolagen utökade sin försäljning av olja och bensin, tvärtom, de höll inne försäljningen. De hamstrade olja för att om möjligt pressa upp priserna i konsumentledet ännu mer och på så sätt få ännu högre profiter. Att bolagen lyckades visar deras redovisning. Så var t ex Exxons' nettoinkomster 1973 60% högre än tidigare år och de övriga bolagen kunde redovisa liknande siffror.
Det var dessa fabulösa vinster, som fick OPEC-regeringarna att bestämma sig för att försöka få sin del av kakan utökad. Att de kunde lyckas berodde till stor del på att USA 1973 stod inför ett hotande nederlag i Indokina och att motståndet mot kriget inom USA var så omfattande att varje tanke på ytterligare militära insatser var politiskt omöjlig för USA-imperialismen. Den antiimperialistiska radikaliseringen i arabländerna var samtidigt så stor att den mer eller mindre tvingade regimerna, även de mest reaktionära, att använda antiimperialistisk retorik och t o m handlingar för att dölja sitt eget grundläggande beroende av imperialismen. Det arabiska leveransstoppet, det s k oljeembargot mot USA i slutet av 1973 var en typisk sådan handling. Den kom som protest mot USA:s stöd till Israel under oktoberkriget 1973. Även om embargot kom att bidra till prishöjningarna på oljan så var det ändå främst oljebolagens hamstringspolitik som var den grundläggande drivkraften bakom höjningarna.
Det var regimen i Libyen som gick i täten för OPEC-ländernas försök att ta sig ur det totala beroendet av de stora oljebolagen. Kadaffis' borgerliga nationalistiska regering som kom till makten i Libyen efter en militärkupp 1969 ställde omedelbart hårda krav på bättre villkor både vad gällde pris och möjligheter till egen kontroll över produktion och försäljning. Hårda förhandlingar fördes under lång tid och resultatet blev slutligen att den libyska oljan nationaliserades till 51%. Oljebolagens och imperialismens Intressen hotades. Nixon hotade med bojkott: ”Olja utan en marknad, som Mr Mosadegh fick lära sig för många år sedan, för inget gott med sig till något land.”
Men oktoberkriget kom emellan och bojkotten kom av sig. Isen var bruten. OPEC-länderna genomförde nu en serie prishöjningar och begränsade nationaliseringar, vilket mångdubblade deras inkomster på mycket kort tid. Man skulle kunna tro att detta var ett verkligt hårt slag för oljebolagen och imperialismen. I själva verket öppnade oljeembargot och prishöjningarna nya möjligheter för både oljebolagen och imperialismen som helhet.
Prishöjningarna och den konstgjorda oljebristen var ett hårt slag för konsumenterna i både USA och Europa, för att inte tala om de oljefattiga u-länderna. Oljebolagen och Nixon-regimen lyckades delvis med att vända skulden för problemen bort från de verkliga skurkarna, de själva, och inrikta intresset och missnöjet på ”giriga oljeshejker” och ”utländska oljekarteller” (OPEC). Arabländerna utmålades i press, radio och TV som syndabockar och oljeembargot mot USA var det slutgiltiga beviset på arabernas hot mot den ”fria världen.”. I den rasistiska inramningen inledde kapitalet i USA en långsiktig kampanj för att bryta ner det amerikanska folkets motstånd mot nya krig, mot nya Vietnam. Det stod redan då helt klart för USA:s härskare att de någon gång skulle bli tvungna att ”skicka marinkåren” — ”send the marines” — för att inte Mellanösterns oljerikedomar ska falla i ”fel händer”. Det senaste årets hets mot den iranska revolutionen och ”kalla krigs”-kampanjen mot Sovjetunionen med anledning av inmarschen i Afghanistan är bara en fortsättning på samma kampanj, som ska göra det möjligt för USA att ingripa militärt i Mellanöstern när antiimperialistiska folkresningar kommer att hota imperialismens intressen.
De höjda oljepriserna och ”hotet från araberna” gav också ammunition till attacker på t ex normer för rökgasrening och bilavgaser, miljökrav vid nya anläggningar och mycket mer som vunnits genom kamp av miljöaktivister.
Liksom tidigare lyckades oljebolagen hålla sig relativt skadelösa via prishöjningar i konsumentledet. D v s bolagen tar dubbelt igen i prishöjningar på bensin och andra oljeprodukter vad de förlorar i kostnader för råvaran.
Under oljekrisen 1973-74 matades också de arbetande i de imperialistiska länderna med argument typ: ”de stora inkomsterna från oljan kommer att leda till att araberna tar över västvärldens ekonomier”. Visserligen representerar oljeprishöjningarna från producentländerna en viss överföring av resurser och förmögenhet från imperialismen till bourgeoisin i oljeländerna. Men politiskt innebär det bara att dessa borgarklasser allt fastare köper in sig i det imperialistiska systemet. Pengarna har ju också till mycket stor del använts till ökande rustningar. Rustningar som i första hand är riktade mot de egna massorna och mot den koloniala revolutionens utbredning. Saudiarabiens ekonomiska stöd till borgerliga regimer på fallrepet, som de i Jordanien och Libanon, men också deras ekonomiska kontroll över PLO, visar hur pengarna används i imperialismens intresse.
I sista hand stannar pengarna kvar i de stora imperialistiska bankerna dels genom rena tillgodohavanden, dels genom betalning för de enorma rustningarna som genomförts. Det är ju krigsindustrin i USA, Västeuropa och Japan, som fått ta emot de stora militära beställningarna. Ren lyxkonsumtion inom de härskande klasserna samt investeringar i en egen industriproduktion har också bidragit till att återföra oljepengarna till de imperialistiska bankerna.
När sedan högkonjunkturen 1973-74 vändes i en lågkonjunktur 1975-76 blev de rasistiska antiarabiska slagorden återigen gångbara. Lågkonjunkturen skylldes på de höga oljepriserna, som var orsakade av ”giriga oljeshejker”. Det var helt enkelt ett sätt att skyla över kapitalismens normala sätt att fungera. Den kapitalistiska ekonomin gick in i en klassisk överproduktionskris, inte en oljeunderskottskris. Inte ens de stora investeringarna i de oljeproducerande länderna räckte till att upprätthålla efterfrågan på industriprodukter på världsmarknaden. Detta visades också klart av att Mellanösterns oljeproduktion sjönk med 14% första halvåret 1975 jämfört med samma period 1974. Det fanns inte avsättning på världsmarknaden för den tillgängliga oljan. En situation av oljeöverskott var åter ett faktum från 1975.
Trots att oljebolagen och imperialismen lyckades dra fördelar ur händelseutvecklingen så innebar den i alla fall en för dem i grunden försämrad situation. För det första har den tidigare så totala kontrollen över livsviktiga råvaror och energikällor minskat klart. OPEC-ländernas prishöjningar och nationaliseringar har skett i motsättning till imperialismen. Sådant är riskabelt och kan inspirera till efterföljd.
För det andra, även om oljebolagen lyckades hålla sig ekonomiskt skadelösa och t o m öka sina vinster, så måste pengarna tas någonstans ifrån. Oljeräkningarna betalas i sista hand av de arbetande i konsumtionsländerna. Och de ökande priserna ger upphov till kamp för bevarad levnadsstandard. Klasskampen förstärks i de imperialistiska länderna och destabiliserar kapitalismen på längre sikt.
Genom den här ganska noggranna redogörelsen för oljekrisen 1973 är det möjligt att se hur oljekrisen sommaren -79 följer ett liknande mönster. Först måste vi skärskåda den amerikanska oljemarknaden lite närmare för att få orsakssammanhangen klara.
USA är en av världens största oljeproducenter. Men USA är samtidigt den största enskilda oljekonsumenten i världen. Under den billiga oljans tid på 50- och 60-talen utvecklades USA från exportland till importland av olja för att på 70-talet vara beroende till 50% av import. Det här berodde inte i första hand på egen oljebrist utan på att mellanösternoljan blev billigare för oljebolagen än den inhemska, vilket lett till nedgång såväl i produktion som prospektering av nya fyndigheter i USA. Den statliga priskontrollen på olja och bensin, som funnits i USA sedan andra världskriget och som har hållit de amerikanska priserna under dem på världsmarknaden i övrigt, har också bidragit till sämre lönsamhet för den inhemsk oljeproduktionen. Priskontrollen har gett den amerikanske konsumenten billig bensin, men har samtidigt varit en nagel i ögat på oljebolagen. Nixonadministrationen var i färd med att bryta priskontrollen och höja priserna när oljeembargot kom. Prishöjningarna ledde till häftiga reaktioner i USA där billig bensin anses som en demokratisk rättighet. Nixonregimen lyckades inte särskilt bra att lasta oljeembargot på araberna, dessutom hängde Vietnamkriget som en kvarnsten kring halsen på regimen. Nixon tvingades till reträtt och lovade ett fortsatt prisstopp på olja och bensin i sina försök att blidka oppositionen.
Med en fortsatt priskontroll stängdes oljebolagens möjligheter att på den största marknaden ta igen vad de tvingats lämna till OPEC-länderna. Att bolagen ändå gick med god vinst beror på att de kontrollerar mer än 80% av världens oljehandel inklusive raffinaderier, distribution, transport-flotta och bensin- och servicestationer. OPEC-länderna har vid jämförelse bara 3,5% av världens tankertonnage och ett fåtal raffinaderier.
För oljebolagens del gällde det nu att lyckas bryta prisstoppet för att på så sätt dels håva in vinster från ökade bensinpriser, dels öka råoljepriset så USA:s oljereserver blir lönsamma för dem att exploatera. Men den president som åtar sig att avskaffa priskontrollen på bensin i USA riskerar att inte bli långvarig i sitt ämbete. En prisökning skulle ju innebära en stor sänkning av medelamerikanens levnadsstandard och leda till ökande klasstrider i landet. Och omvänt skulle vinsterna för de amerikanska oljebolagen skjuta upp mot astronomiska höjder och klart visa var skulden till standardförsämringen ligger.
Oljekrisen 1979 var ett resultat av Carteradministrationens och oljebolagens gemensamma attack på priskontrollen. Hur genomfördes då attacken?
Samtidigt med en våldsam propagandakampanj i press, radio och TV mot den iranska revolutionen och framför allt mot de iranska oljearbetarnas strejkkamp mot shahen började oljebolagen metodiskt genomföra prishöjningar på bensin. Skulden lades på den iranska revolutionens blockad mot oljeleveranser till Sydafrika och Israel, som påstods leda till en internationell oljebrist och ofrånkomliga prishöjningar.
Oljebolagen såg snabbt och effektivt till att deras förutsägelser om oljebrist blev uppfyllda. De hamstrade olja i internationell skala och lyckades på så sätt skapa konstgjorda bristsituationer både på olja och bensin, främst i USA, men också i övriga världen. och priserna steg naturligtvis med raketfart. Ett spekulanternas paradis rådde sommaren 1979 på den internationella oljemarknaden.
Det var först efter dessa prisökningar, inte före, vilket är den allmänna myten och som underbyggdes av massmediakampanjen världen över, som OPEC-länderna höjde sina oljepriser.
Samtidigt höll de amerikanska oljebolagen nere både olje- och bensinproduktionen i USA och skapade på så sätt den akuta bensinbrist, som vi bevittnade i TV:s nyhetssändningar från USA sommaren 1979. Kilometerlånga bilköer och skottdramer i kampen om den bensin som är så livsnödvändig i det amerikanska samhället. Kampen om bensinen drev priserna i höjden. Oljebolagen och Carter skapade med gemensamma ansträngningar den panikstämning som var nödvändig för att stadfästa avskaffandet av priskontrollen, som i praktiken redan var avskaffad.
Syftet med att driva fram den här panikstämningen kring bristen på bensin och energi i allmänhet var också att visa på nödvändigheten av en fortsatt satsning på kärnkraften. Harrisburg-olyckan hotar äventyra den amerikanska kärnkaftsindustrins fortsatta existens. Carter-administrationen har bundit sig hårt för en fortsatt kärnkraftsutbyggnad och oljebolagen har stora ekonomiska intressen i kärnkraften. Det var nödvändigt att försöka vända opinionen.
Som ett resultat av allt detta kommer oljebolagen att skörda enorma profitökningar. Det mesta ligger ännu framtiden och kommer att hämtas från de ännu inte utnyttjade amerikanska oljereserver, som avsiktligt har hållits ur produktion så länge priskontrollen varade.
Vi har ännu inte sett det fullständiga bokslutet av oljekrisen -79. Oljebolagens vinster må öka, men så gör också priset för vinsterna. Människorna i bensinköerna, bostadsområdena och fabrikerna svor inte över araberna i första hand. De kunde förutom arabhetsen också läsa i tidningarna om fantastiska oljetankers som låg stilla utanför USA:s kuster, om oljeraffinaderier som stod stilla av ingen orsak alls. De knöt händerna och svor över USA:s egna oljeshejker i Exxon, Texaco, Gulf, Mobil och SoCal. Oljekrisen har för den amerikanska allmänheten avslöjat ytterligare en liten bit av innebörden i Carters och andra amerikanska presidenters försvar av den fria världen.
Hur länge ska oljan räcka?
Svaret på den frågan har växlat genom årtiondena. Innan mellanösternoljan upptäcktes på 30-talet förekom gissningar på 20-30 år. Nu, 50 år senare, ligger uppskattningarna fordrande på 30 år. Det betyder nu inte att vi kan räkna med oljetillgångar 30 år framåt i tiden från år 2030. Oljetillgångarna är begränsade. Genom teoretiska beräkningar på kolinnehållet på jorden under de tidsperioder då oljan bildades av mikroorganismer i havet drar man gränsen för möjliga oljetillgångar vid 1 000 miljarder ton.
Detta gör att vi får betrakta siffrorna i bilden här bredvid som tämligen troliga. Men inom ramen för de siffrorna är osäkerheten stor. Bland annat p g a affärshemligheten och konkurrensen oljeländerna emellan.
Oljeindustrins stora investeringar i kärnkraften ger den också ett intresse av att redovisa mindre oljereserver än vad de i själva verket har. Ett slående exempel på det här, ger Barry Commoner i sin bok Maktens Armod. En forskare som anställs av i tur och ordning ett oljebolag, ett försäkringsbolag och slutligen en statlig byrå redovisar totalt olika uppskattningar av USA:s oljereserv på basis av exakt samma faktaunderlag. I oljebolagets rapport är oljereserverna alarmerande små, medan forskaren i den statliga utredningen anger många gångar större reserver.
Som framgår av figuren [ej medtagen här] ökar de användbara oljereserverna i takt med utvinningsteknikens utveckling. Det kan också uttryckas som så att ju mer oljeutvinning får kosta desto mer olja kan man ta upp. Det slutliga svaret på hur länge oljan räcker blir alltså: ju högre pris på oljan, desto större blir oljeresurserna, desto mindre blir konsumtionsökningen och desto längre räcker oljan.
Böcker och artiklar som utgjort bakgrund till artikeln och där källorna finns redovisade är:
Intercontinental Press/Inprecor (IP/I) nr 25/79 och 26/79 From Era of Cheap Energy to 1973-74 Crisis, Jon Britton.
IP/I nr 44/79 Carter's New Oil Ripoff Plan, Roberts/Rose
The Militant nr 27/79 World Oil Crisis: The Hidden Story, Roberts/Rose.
Ny Teknik nr 42/79 specialnummer om oljan
Barry Commoner: Maktens armod
BP Statistical Review of the World Oil Industry 1978