Ur Fjärde Internationalen 2/1980

Georges Lefranc

Kan man förutse strejker?

 [ Artikeln är ett kapitel översatt ur George Lefrancs bok ”Strejker förr och nu” (Grèves d'hier et d'aujourd'hui). ]

”Den positivistiska skolans naiva uppfattning att det finns lagar bakom varje samband är övervunnen... Men, tron på slumpen som utan framgång försöker dölja vår okunnighet är inte mer progressiv.”

— Michelle Perrot

Från det ögonblick då man erkänt strejken som en av de vanligaste företeelserna i den industriella civilisationens fria länder, har man ofta frågat sig om det är möjligt att genom en undersökning upptäcka lagarna för strejkens uppkomst och utveckling — lagar med vars hjälp det skulle vara möjligt att bättre förstå och kanske t o m förutse den.

1. Strejkerna och konjunkturen

Man har i första hand tänkt på de ekonomiska faktorerna. Från och med 1907, då Charles Rist[1] studerade ”strejkens utveckling och betydelse i Frankrike”, kunde han, efter att ha iakttagit ett ökande antal strejker och strejkande inte bara i Frankrike utan i hela Europa, fastslå ett förhållande mellan: strejkkurvan, arbetslöshetskurvan och exportkurvan. Om arbetslösheten ökar blir strejkerna färre. Om exporten ökar blir strejkerna fler.

Det han ville säga var att en bra ekonomisk konjunktur motsvarades av en ökning av antalet strejker, och en medelmåttig eller dålig konjunktur av en minskning.

Sextio år senare återupptog Robert Goetz[2] och Andreani[3] denna analys och förde den vidare. Goetz bok täcker en längre period och sträcker sig fram till 1965 då den skrevs. Andreanis bok begränsar sig till Frankrike och slutar 1914, men bygger, å andra sidan, på mycket mer omfattande statistiska data.

Alla tycks vara överens om att strejkernas betydelse bör bedömas utifrån följande tre faktorer som inte alltid varierar i samma riktning: antalet strejker, antalet strejkande och strejkernas längd. Antalet förlorade arbetsdagar och deras längd jämförs samtidigt med antalet strejkande (därav vikten av att känna till detta) och konfliktens längd.

Ingen kan förneka att konjunkturen spelar en roll. Men konjunkturen delas i sin tur in i en årstidskonjunktur, en periodisk konjunktur och långa rörelseförlopp (Kondratieffs cykel).

Den årstidsbundna konjunkturen, som Andreani studerat, når sin höjdpunkt i april och visar ett minimum i december. Författaren är benägen att förklara detta utifrån de årstidsbundna prisstegringarna. Michelle Perrot, däremot, är böjd att söka en psykologisk eller fysiologisk förklaring. April är den månad då allt vaknar till liv. Hon citerar ett mycket intressant stycke ur en roman av Pateaud och Pouget som förebådar revolution. Stycket beskriver denna arbetarnas ökade livskraft.

”Sedan våren hade den sprudlande kampviljan förstärkts. Man skulle nästan ha kunnat påstå att arbetarna med solens smekande strålar, hur svaga de ännu än kunde vara, gripits av ett behov av att handla, av att sträcka på musklerna, känna sin styrka.” [4]

Men efter 1936 då de första betalda obligatoriska semestrarna instiftades inom den privata industrin, kunde man iaktta en tendens till minskning av vårstrejkerna, som kompenserades av en ökning av strejkerna i oktober. Detta förklarade man genom den oro som är gemensam för flertalet löntagare — oron för att äventyra semestern genom att göra av med pengar på en aktion vars framgång de aldrig kan vara säkra på. Omvänt förklarar man ofta oktober-strejkerna med att arbetarna då har gjort av med mer pengar än beräknat och därför blir irriterade. Här införs återigen psykologiska faktorer i förklaringen.

Tendensen till samhällsfred mellan april och oktober har emellertid vederlagts på ett slående sätt vid två tidpunkter under loppet av de senaste decennierna i Frankrike: strejkerna 1953 och i maj-juni 1968. I båda fallen hade överväganden av politisk art ett inflytande. Med eller utan fog ansåg arbetarna att de var i stånd att påskynda en arbetarvänlig regerings maktövertagande.

Enligt Andreani påverkar konjunkturen framför allt strejkfrekvensen. Man ser faktiskt ett direkt samband mellan prisindex och strejkfrekvens. Ett omvänt förhållande råder mellan index på levnadsomkostnaden och strejkfrekvensen.

”Före 1914 fick arbetarna höra följande: låga priser på varor motsvarar en gynnsam konjunktur. Förr i tiden var en sådan tidpunkt den lämpligaste för en koalition. Arbetarna utropar den när deras ställning på arbetsmarknaden är god, när deras arbetskraft är eftersökt och när deras köpkraft, å andra sidan, är god, eftersom de då har lättare att klara sig.”

Låt oss återgå till Andreanis arbeten och göra en analys av perioden före 1914 utifrån rörelseförlopp av Kondratieffs typ. Michelle Perrot anmärker att ”om militanterna vid slutet av 1800-talet visade sig återhållsamma när det gällde delstrejker, beror det på att en depression utbredde sig mellan 1873 och 1897. 1897 ledde exportens uppsving genast till en ökning av antalet strejker.”

Vilken konjunktur det än må vara så verkar den endast genom det mer eller mindre uppnådda empiriska medvetandet om den. André Tiano påpekar att varje arbetare har en mer eller mindre vag uppfattning om det behov som finns för hans tjänster och han försöker att organisera sitt handlande i enlighet med denna uppfattning.[5] Så var det redan med de gamla hantverks- och säsongsarbetarna. Så är det också för gruvarbetarna som vet att vintern, då behovet av kol är stort, är den gynnsammaste perioden för resningar. Men trots det hejdar de sig av rädsla för att få opinionen mot sig. De vet också att den bästa tiden är vid slutet av vintern, då reserverna är små och hemmen inte drabbas. Hösten är den sämsta tidpunkten eftersom reserverna då kan vara avsevärda. Det händer även bland metallarbetarna att de vet att Bilutställningen inleder en period av många nya orderingångar. Leon Blum brukade med förtjusning nämna att Världsutställningar — närmare bestämt de febrila förberedelserna — åtföljs av ett strejkuppsving. Han fick själv uppleva den bittra erfarenheten under vintern och sommaren 1937.

Hur kan en fackföreningsaktivist i en viss industri göra en bedömning av konjunkturen? Han äger inte alltid vetenskaplig kunskap, han måste begränsa sig till de yttre tecknen: var kan man få anställning? Får man anställningsbevis där? Tvingas man arbeta övertid? Hur är läget för de inköpta lagren i de fall då det rör sig om återförsäljning av råvaror? Hur ser beställningarna ut i de fall det gäller manufakturvaror?

Ibland för man den ekonomiska analysen något längre. Sedan slutet av 1800-talet har de militanta gruvarbetarna försökt att ta reda på hemligheten som omger vinsterna och inte nöjt sig med de siffror som publicerats. Metallarbetarna, med Merrheim, har gjort detsamma fast haft större problem och sedan 1932 har Raymod Bouyer utvidgat de systematiska studierna. Men allteftersom samhällsstrukturen blivit mer invecklad och förbindelser upprättats mellan olika länder, har den här undersökningen blivit alltmer vansklig. Till slut kommer därför ett antal militanter fram till slutsatsen att man endast kan få reda på sanningen genom strejk. Om arbetsköparen accepterar en längre konflikt betyder det att kraven från arbetarna faktiskt ger honom bekymmer. Om däremot strejkhotet eller en kortlivad resning är tillräckligt för att försäkra segern åt arbetarna var hans motstånd inget annat än en fasad: han kunde tillmötesgå kraven.

II. Strejkerna och strukturerna

Till de mer eller mindre förutsedda och kända konjunkturella faktorerna läggs strukturella faktorer. Det råder inga tvivel om att koncentrationen av företag bidrar till utvecklingen av strejker. I ett kapitalistiskt system med små, starkt konkurrerande enheter är strejkerna kortare och av mindre omfattning. I takt med att stora firmor grundas, ökar arbetarstriderna i omfattning. Denna trend bryts inte i och med att man förstatligar firmor, tvärtom påskyndas den. Mellan de två världskrigen upprepade syndikalisterna från CGT oupphörligen att det till de ekonomiska och politiska faktorer som berättigade dessa förstatliganden, tillkom sociala faktorer: de sociala förhållandena skulle förbättras. Vilket stort misstag! I Storbritannien och Frankrike till exempel har den nationaliserade sektorn drabbats av stora strejker.

Förutom företagsstrukturen spelar även fackföreningsstrukturen en roll. Det faktum att det finns en fackförening, om det så bara är på lokalt plan, inför en princip av disciplin i arbetarrörelsen. Det är sant att denna disciplin inte alltid respekteras. Men man får åtminstone räkna med fackföreningens auktoritet, såväl då den ansluter sig till strejken som då den av taktiska skäl bromsar dess utveckling eller påskyndar dess upplösning. När själva fackföreningen infogar sig i en förbundshierarki spelar fackföreningsstrukturen en ännu större roll. Vissa förbundsledningar uppmanar en del avdelningar som är likgiltiga, att handla, eller omvänt, håller andra avdelningar, vars otålighet gör dem vårdslösa, tillbaka. Detta är en obehaglig uppgift som ibland för med sig svåra nederlag som till exempel i järnvägsarbetarnas fall.

Förhållandet mellan fackföreningsrörelsens utveckling och strejkernas utbredning är komplicerat. Fackföreningsrörelsen och strejken gynnas utan tvekan av industrialisering och expansion. Men fackföreningsrörelsen kan vara stark och få ökad makt utan att det leder till ett ökat antal strejker. Västtyskland efter 1945 är ett bra exempel på detta. Omvänt kan en försvagning av fackföreningsrörelsen följas av talrika strejker som i Frankrike sedan 1947.

Men är det inte också nödvändigt att ta hänsyn till sociologiska faktorer som t ex minimi- och maximiåldern bland arbetarna i arbetsför ålder? Arbetare från landsbygden som ännu inte har uppnått så stor yrkeskunskap och som kanske aldrig kommer att uppnå det, känner sig pressade att söka den utväg som de inte kan nå omedelbart genom förhandlingar, i en massrörelse som gör uppror mot samma främlingskap som de själva upplever.

Isoleringen från befolkningen i sin helhet verkar till strejkens fördel. Robert Goetz hade rätt när han sade:

”Tendensen till strejk är starkare i de branscher där arbetarmassorna är isolerade från den övriga befolkningen.”

Han tog som exempel gruvarbetarna. Man skulle också kunna nämna järnvägsarbetarna, vars arbetsvillkor isolerar dem effektivt och skiljer dem ändå mer från sina familjer om de ständigt måste resa. Ett faktiskt åtskiljande överförs också i en vilja att göra sig gällande som blir desto tydligare när andra grupper dras med i en enhet, som kanske är kortvarig och inbillad men som med all säkerhet skapar en tillfällig entusiasm. Det leder till att strejken sprider sig i regionen och når utanför arbetarleden. Det har visat sig i fallet med gruvarbetarna i Saint-Naxare, Vallonien.

III. De psykologiska faktorernas betydelse

Vi nämnde förut att arbetarna prioriterar lönefrågor. Det är nödvändigt att påpeka att det gäller den nominella lönen och inte köpkraften. Iakttagelsen är inte ny. Den gjordes av Francois Simiand och därefter av Keynes. Men en höjning av levnadsomkostnaden märks inte omedelbart.

Det är nödvändigt att nyansera detta påstående med många kommentarer. Vid olika tillfällen har fackföreningsorganisationerna givit sitt stöd åt de regeringar som försökt agera i den svacka som följer efter en inflation. Så var fallet med den så kallade prissänknings-kartellen som bildades med CFTS, FO och CGT i Frankrike efter 1947 för att föra vidare den politik som påbörjats av Leon Blum i slutet av 1946. Men prissänkningskartellen fick inget folkligt stöd. De försök som gjordes vid samma tidpunkt i Österrike av fackföreningarna med socialistisk inriktning och i Israel av Histadruth, som använde hela sin auktoritet i kampen mot inflationen, blev mer framgångsrika. Ett visst missnöje, som kunde bero på otillräcklig information, märktes dock bland arbetarna på golvet. Sedan 1936 sökte fackföreningsaktivisterna i Frankrike en lösning i principen om löneglidning. De blev inte nöjda, men faktum är att mekanismen prishöjningar — strejk — löneförhöjningar, ibland har gjort slut på löneglidningen. Man bör därför fastställa att strejker i nuvarande läge uppstår som en följd av inflationen även om arbetsköparna, statsmakten och fackföreningsaktivisterna försöker bromsa utvecklingen.

Vi kommer följaktligen till en slutsats som vi bör handskas med försiktigt med tanke på citatet av Michelle Perrot: (”Den positivistiska skolans naiva uppfattning att det finns lagar bakom varje samband är övervunnen”.)

Betyder detta att man bör överge alla försök till förklaring? (”Men tron på slumpen som utan framgång försöker dölja vår okunnighet är inte mer progressiv.”)

Man bör försöka finna förklaringar men man bör ta hänsyn till mycket skilda faktorer som långtifrån alla är av samma typ.

”Man kan endast förstå en strejkrörelse om man lyckas få en helhetsbild. De ekonomiska, strukturella och fackliga faktorerna tillåter oss inte att förstå allt. Vi får inte glömma att ta hänsyn till människornas spontanitet och, trots kritik från historikerna[6], de yttre omständigheterna. Man får inte glömma den roll som ledarnas personlighet spelar och inte heller de personliga relationernas natur, politiken, traditionerna, religionen.” [7]

Jean Bouvier, historiker och ekonom, kommer fram till följande slutsats:

”Skulle man inte kunna säga att de mest omfattande strejkerna, arbetarrörelsens underström, visar ett samband mellan ekonomiska mål och samhälleliga och politiska spänningar?”.[8]

 Och så hänvisar han genast till händelserna år 1906, 1919-1920, februari 1934, 1936 och 1947-1948. Men dessa till synes periodiskt återkommande strejker bestäms av allt för olika faktorer för att man skall kunna härleda en lag ur dem. Det är inte möjligt att förutse strejker.



Noter

[1] Revue d'economie politique, 1907.

[2] Robert Goetz: ”Strejkrörelsen i Frankrike” (Le mouvement des gréves en France), Paris Sciez 1965, ett postumt verk.

[3] . Andreani: ”Strejkerna och fluktuationerna i de ekonomiska aktiviteten” (Les grèves et les fluctuations de l'activite économique) från 1890 till 1914 i Frankrike.

[4] Michelle Perrot: ”Strejker, strejkande och konjunkturen: gamla problem nya verk” (Grève, grevistes et conjoncture: vieux problemes, travaux neufs).

[5] Tiano: ”De proletära fackföreningarnas aktivitet och den ekonomiska löneteorin” (La action syndicale ouvriere et la theorie economique du salaire).

[6] Georges Lefranc: ”Läget i en viss skola” (Des histories d'une certaine ecóle)

[7] Robert Goetz

[8] Jean Bouvier: ”Arbetarrörelsen och den ekonomiska konjunkturen” (”Mouvement ouvrier et conjoncture economique”), ur Movement social, juli 1964.