Ur Fjärde Internationalen nr 4/1980

Tom Gustafsson

Debatt: Spara litet krut tills det verkligen behövs! Svar till Bo Almunger

Jag blev förvånad över Bo Almungers debattinlägg i förra numret av Fjärde Internationalen, med dess kritik mot min artikel om ”Den ekonomiska utvecklingen på 80-talet” i FI 2/80.

Först på grund av det onödigt uppskruvade tonläget. Sedan genom själva udden i BA:s polemik: en kritik mot ”min” systematiska ”underkonsumtionsteori”. (Och det så mycket mer som jag själv vid ungefär samma tidpunkt som jag skrev FI-artikeln var inbegripen i en egen motsvarande polemik på annat håll, i en förberedande diskussion inför KAF:s sjunde kongress. En polemik gentemot en verklig, medvetet systematiserad underkonsumtionsteori, där efterfrågan på den kapitalistiska marknaden görs till en isolerad, bestämmande faktor, för hela den kapitalistiska krisutvecklingen!)

Att det här meningsutbytet mellan mig och BA kommit till stånd tror jag har tre skäl:

Rubriken över min artikel var missvisande. Där får jag väl skylla mig själv. Eftersom jag aldrig satte någon egen rubrik, satte FI-redaktionen en alltför vittgående överskrift. Min avsikt var dock inte att försöka täcka in hela den ekonomiska krisutvecklingen under 80-talet, än mindre att ge mig på en systematisk förklaring till den. Den var att påvisa vissa borgerliga och reformistiska myter som ger lättköpta och skenbara recept mot krisen och ställer frågorna fel; att varna för en undervärdering av krisens djup och varaktighet och att utifrån detta stimulera fortsatta bidrag och en vidare debatt. (Ingen kan därför vara gladare än jag över det kommande material som B.A. förannonserar i sitt inlägg.)

• En formulering kring överproduktionskrisen i min artikel (sid. 4, kapitel II, andra stycket) är förvisso slarvig och missvisande då den ”förklarar” överproduktionskrisen utifrån en överproduktion av varor (vilket är ett av uttrycken för den och ingår i definitionen av överproduktionskrisen, snarare än en orsak till den). Detta (som skulle kunna vara ett element i en underkonsumtionsanalys) påtalar B.A. med all rätt, men han missar ändå den egentliga poängen i dessa korta stycken: att tända ett misstänksamhetens ljus hos läsare som satt sin lit till olika föreställningar om att en ökad ”stimulans av produktionen” genom ökade tillskott av kapital till företagen i sig skulle lösa krisen. (Jfr fortsättningen.)

Jag inser också att den konkreta polemiken mot ensidiga borgerliga argument om lönekostnadernas betydelse och en gradvist minskad kris, borde ha kompletterats (!) med ett resonemang om vad borgarna faktiskt kan uppnå på sikt genom en drastisk sänkning av reallönerna, en drastiskt ökad utsugning av arbetarklassen (med de effekter det får på profitkvotens utveckling). Det är en komplettering som B.A, gör och som jag förstås inte har något emot. Men återigen missar B.A. syftet med att detta resonemang överhuvudtaget förs in. Det är att ifrågasätta den vanställda argumentering som ofta används för att hålla tillbaka en offensiv facklig kamp — som om en ”liten eftergift” idag (i form av återhållsamma lönekrav, större beredskap att byta jobb eller flytta och ”ökat sparande” genom en försämrad social service) skulle komma arbetarklassen till godo i morgon, genom att hjulen då åter börjar snurra för fullt och en ny fas av ekonomisk expansion tar sin början.

• Jag accepterar gärna B.A:s korrigeringar och kompletteringar på dessa två punkter. Men därutöver är B.A:s polemik högst överdriven. Dels är det ju knappast så att två ”svalor” gör en underkonsumtionsteori. (Så mycket mindre som det också skulle strida mot vad som faktiskt sägs på andra håll i texten och de uttryckliga politiska slutsatserna av den.) Dels begår han en kraftig överpolemik på de två övriga punkter som han nämner.

Först mitt ”Bucharinskt” färgade misstag, där det inte skulle finnas någon plats för en borgerlig lösning på krisen. Vad jag försöker diskutera — vilket B.A också borde kunna se, om han inte var så fångad av sin egen polemiklusta — är något mycket konkretare än att det skulle vara omöjligt med någon som helst borgerlig lösning.

Det jag var ute efter i artikeln (och som framgår av sammanhanget kring det lösryckta citat som B.A. återger från sista meningen i kapital I, sid 4) var just att en inom-kapitalistisk lösning på krisen kräver något mycket mera drastiskt än vad såväl den borgerliga regeringen som den socialdemokratiska oppositionen länge låtsats respektive spritt illusioner om, i syfte att förmå arbetarklassen till omedelbara eftergifter. Här är vi ense B.A. och jag att döma av hans definition av vad denna drastiska lösning skulle gå ut på.

Eller som det formuleras i den rapport som publicerades i mitt namn i FI 2/79 (”Arbetarrörelsen inför 80-talet”):

”Det som borgare och kapitalister måste uppnå för att än en gång avvärja den fördjupade ekonomiska och sociala krisen är inte en frysning av reallönerna eller några procents reallöne-nedpressning. Det är inte heller en eller annan lagparagraf som försvårar kampen mot den borgerliga offensiven. I dokument efter dokument, artikel efter artikel, har vår rörelse istället visat att den fråga den kapitalistiska krisen ställer på dagordningen är denna:

• antingen löser den internationella borgarklassen krisen på sina villkor, dvs lägger grunden till ett nytt kapitalistiskt uppsving, via en avgörande höjning av profitkvoterna; något som i sin tur förutsätter ett definitivt nederlag för arbetarklassen och dess organisationer;

• eller också förmår den internationella arbetarklassen ge sitt svar, dvs erövrar den politiska makten i olika imperialistiska länder och inleder en ny period i världsrevolutionens historia.”

Också när han citerar mitt resonemang om löntagarfonderna och borgarnas motstånd mot socialdemokraternas projekt där, missar B.A. den konkreta diskussion jag vill ta upp.

Vad jag diskuterar är inte om kapitalisterna vill öka utsugningen av arbetarklassen — självklart vill och försöker de det! (Eller som jag ironiskt skriver: ”Företagsledarna har väl knappast någon anledning att gallskrika över att socialdemokraterna vill tillskjuta innehållna löner till företagen som riskvilligt kapital.”) Men flertalet kapitalister ser mer direkta metoder för det än socialdemokraternas löntagarfonds-modell, åtminstone som den skisserats hittills.

Det gör inte kritiken mot (s)' projekt mindre viktig. Men det gör löntagarfondsdebatten något mer begriplig.

Återigen drar B.A. upp en konstlad motsättning mellan en omedelbar och uttalad polemik mot borgarnas eller socialdemokraternas argument idag och en mer grundläggande analys av kapitalets verkliga drivkrafter, något som den här polemiken också syftar till att bana väg för. Men det är väl mer en pedagogisk motsättning än skilda uppfattningar i själva sakfrågan.

Efter att så ha försökt nysta i vad som är konstruktivt och berättigat och vad som är missriktat i B.A:s kritik kan jag inte se annat än att vi egentligen är överens på de tre mest avgörande punkterna:

1. Vi är ense om de alternativ som arbetarrörelsen idag står inför mellan en borgerlig och en socialistisk lösning på krisen (som jag nyss sammanfattade dem och som B.A ställer upp dem i sitt inlägg.)

2. Vi är ense om behovet av en grundläggande marxistisk krisanalys, i motsättning till alla undervärderingar av krisens djup och alla ensidiga och förenklade förklaringar till den.

3. Vi är ense om den omedelbara politiska betydelsen av en sådan krisanalys i ett läge där allehanda borgerliga och reformistiska ideologer försvårar och försvagar den fackliga och politiska kampen med sina ”analyser” och ”profetior”.

I den ideologiska kampen kommer det att behövas många och vassa argument. Så jag hoppas att du, B.A. kamrat, inte slösar bort onödigt mycket av ditt krut i förtid.