Ur Fjärde Internationalen 1/1981

Geoff Roberts

Trotskism och revolution

Inledning.

I december 1976 ägnade Red Weekly (de engelska trotskisternas dåvarande veckotidning — ö.a.) sin månadsbilaga ”Battle of Ideas” åt ett svar från Tariq Ali och Robin Blackburn på min artikel ”IMG:s politik — kritiska synpunkter”, som hade publicerats av Marxism Today (det brittiska kommunistpartiets teoretiska tidskrift — ö.a.) i februari 1976. En seriös diskussion om den livsviktiga och komplicerade frågan om revolutionär strategi borde för länge sedan ha inletts mellan kommunister, trotskister och andra i vänstern.[1] En sådan diskussion kommer att bli oerhört värdefull så länge den undviker det förlöjligande, förtal och den billiga demagogi som under så lång tid har förhäxat debatten inom vänstern.[2] Den nuvarande nationella och internationella konjunkturens allvarliga karaktär understryker hur angeläget det är med en ärlig och öppen diskussion som kan leda fram till klarhet i frågan om strategin. Publiceringen nyligen av Kommunistpartiets nya programförslag, The British Road to Socialism, gör det nu särskilt lägligt med denna och liknande diskussioner.

Trots allt det ovett som det har fått, så är The British Road to Socialism det enda verkligt strategiska dokument som vänstern i sin helhet kan kommentera och diskutera offentligt, och som sådant kommer det utan tvivel att fortsätta att vara den axel kring vilken strategidiskussionen inom vänstern kommer att röra sig.

Teori och politik inom trotskismen.

I sitt svar hävdar Ali och Blackburn helt riktigt att min kritik av den trotskistiska politiken framför allt grundas på en kritik av trotskismens teoretiska tradition. Detta erkännande åtföljs emellertid inte av något allvarligt menat försök att bemöta denna kritik eller utveckla en annan värdering av denna tradition. Blackburn och Ali hoppar över frågan om teorin och tar istället upp det som enligt deras åsikt är det viktigaste delarna i den trotskistiska politiska traditionen. Resultatet blir att ingendera behandlas på ett tillräckligt sätt, ty varje försök att analysera och bedöma trotskismens politiska tradition utan att gå in på dess teoretiska sammanhang är oundvikligen dömt att misslyckas. Att säga detta innebär inte att gå i en teoreticistisk fälla, dvs. att se politisk praktik som uttryck för teoretiska begrepp, utan det innebär att slå fast behovet av att kartlägga sambandet mellan de två områdena. Alis och Blackburns misslyckande i detta avseende genomsyrar hela deras artikel. Sedan jag framhållit detta måste jag emellertid tillstå att min ursprungliga artikel inte var någon idealisk utgångspunkt för en sådan uppgift, eftersom den i viss utsträckning saknade klarhet och stringens till både form och innehåll. Det är därför nödvändigt med en rekapitulering och genomgång av mina ursprungliga argument.

Marxismen är ingenting om den inte är en skapande vetenskap som ständigt utvecklas, förnyar sig och förändrar sig. I detta avseende har det senaste årtiondet eller så varit en särskilt hektisk period för marxister, med framväxten av en mångfald nya teorier, metoder och funderingar. Det har funnits en röd tråd i hela denna mångfald av nymodigheter, med undantag för de mest gammalmodiga elementen inom marxismen: och det är projektet att befria marxismen från ekonomisk determinism — den form som har dominerat större delen av dess historia.[3] Ett sådant projekt har varit avgörande både vad gäller dess befriande effekter på den marxistiska teorin och dess innebörd för den revolutionära politiska praktiken.[4]

Vad har allt detta med trotskism att göra? Allt, ty den trotskistiska teoretiska traditionen är en variant av ekonomisk determinism. Förvisso, för att ära den som äras bör, så var Trotskij själv ett ypperligt exempel på denna art inom den bredare tradition (eller mer exakt subtradition) där trotskismen är en del.

Chris Arthur, som i International (vol.3, nr 3) recenserade Geoff Hodgsons bok Trotsky and Fatalistic Marxism, tycker det är svårt att tro trotskismen om ”fatalism”,[5] med tanke på att dess politiska kännetecken är överdriven voluntarism. Det verkar vara ett slående argument, ända tills vi betänker att determinismen inom marxismen alltid varit av villkorlig typ. Så var t ex fallet med Plechanov, som skrev: ”Socialdemokratin betraktar den historiska utvecklingen ur nödvändighetens synpunkt, och sin egen aktivitet som en nödvändig länk i den kedja av nödvändiga villkor som tillsammans gör socialismens seger oundviklig. En nödvändig länk kan inte vara överflödig. Om den skulle undertryckas, så skulle det bryta sönder hela händelsekedjan.” [6]

Plechanov uttrycker här en åsikt som den Andra Internationalens viktigaste teoretiker hade gemensamt. Medan de ”nödvändiga villkoren” för dem slutligen blev en politisk praktik av passiv sort, så bildar i trotskismen denna voluntarism en länk i den deterministiska orsakskedjan, och följaktligen anses ett ”brott” i denna kedja vara katastrofal (”socialism eller barbari”). I det ena fallet dominerar en ”passiv fatalism”; i det andra något som Hodgson kallar ”aktiv fatalism”. Därav följer också Gramscis kommentar om Trotskijs ståndpunkt, att den var en ”modern form av den gamla mekanismen... maskerad med en allmän teori om den permanenta revolutionen...”[7] De ekonomiskt deterministiska koordinaterna i Trotskijs tänkande uttrycks till fullo i hans uppfattning om epoken, som han definierar i följande stycke: ”Epokens revolutionära karaktär ligger inte i att det hela tiden är möjligt att genomföra revolutionen… Den revolutionära karaktären består av djupa och skarpa svängningar och plötsliga och täta övergångar från en omedelbart revolutionär situation som gör det möjligt för kommunistpartiet att kämpa för makten…” [8]

Vad ska vi säga om ett sådant uttalande? Att argumentera att det är en empirisk generalisering som härletts från observationer[9], eller att det är en subjektivistisk överdrift, vore att nedvärdera (denigrate) Trotskijs tänkande. I själva verket uppstår det ur en speciell uppfattning av förhållandet mellan ekonomi och politik (eller mer exakt klassmedvetandets betydelse inom politiken) under den ”kapitalistiska nedgångens epok”. Detta förhållande ses enbart i termer av ett enkelt orsakssammanhang eller, som Denise Avenas uttrycker det i sin nyligen publicerade genomgång av Trotskijs marxism: ”Under imperialismen uttrycktes ekonomins dialektik direkt i politiken.” Eller: ”Politiken är ett direkt uttryck för de internationella ekonomiska och samhälleliga motsättningarna.”[10] Ur detta härleds i sin tur kopplingen mellan ekonomiska kriser och revolutionära uppsving.[11] Och eftersom den imperialistiska epoken kännetecknas av att kapitalismens förmåga att utveckla produktivkrafterna är uttömd, så drabbas systemet periodvis av våldsamma ekonomiska kriser som, med Mandels ord, ”periodiskt måste frammana sådana revolutionära kriser”.[12]

Här har vi ytterligare en vision av hur massornas rörelser återspeglar en explosion av motsättningar på den ekonomiska nivån: ”I alla länder drivs proletariatet av en djup oro. De mång-miljonhövdade massorna slår gång på gång in på revolutionens väg.” Varför? Därför att... ”Massornas inriktning bestäms för det första av den ruttnande kapitalismens objektiva villkor...” [13]

Det är i detta schema vi kan hitta ett av de två typiska uttrycken för den trotskistiska voluntarismen — avantgardismen, dvs en överskattning av klassmedvetandets nivå och av det skede man nått i kampen, och en undervärdering av hur stort område som arbetarklassen och dess allierade ännu måste erövra.[14] Den andra beståndsdelen i den trotskistiska voluntarismen är naturligtvis ledarskapsfixeringen (leadership reductionism) (”Mänsklighetens historiska kris reduceras till det revolutionära ledarskapets kris.”). Denna beståndsdel utgör det nödvändiga villkoret för Trotskijs determinism, ty den ekonomiska och politiska orsakskedjan är diskontinuerlig pga. tid (”Politiken betraktad som en historisk masstyrka ligger alltid efter ekonomin[15]) och hinder (”Det viktigaste hindret för den förrevolutionära situationens omvandling till en revolutionär är det proletära ledarskapets opportunistiska karaktär.” [16] Ledarskapets (det ”Revolutionära Partiets”) roll är således att gottgöra eftersläpningen och rensa undan hindren. Låt oss ta frågan om det politiska medvetandet, och jämföra dess utvecklingsstadier med att klättra uppför en stege.

I det trotskistiska schemat tvingas massorna av ekonomiska orsaker att ibland klättra högst upp på stegen (en ”revolutionär situation”). I samma anda erinrar sig Mandel Trotskijs liknelse med ånga (massornas revolutionära rörelse) och en pistong (partiet). Pistongen komprimerar ångan i det avgörande ögonblicket.[17] Det är inte underligt att frågan om partiet för Trotskij var ”frågornas fråga”.[18] Det är sålunda uppenbart att Trotskijs ekonomiska determinism leder fram till en politisk problematik som bestäms av föreställningen om att förbereda för revolutionen. Den viktigaste aspekten på denna problematik är att smida revolutionens instrument, partiet.

Det är givet att detta schema innehåller vissa korn av sanning. Kapitalismen skakas verkligen periodvis av ekonomiska, sociala och politiska kriser, reformistiska ledare hindrar verkligen den revolutionära processen, och ett revolutionärt ledarskap är verkligen livsviktigt. Det inskränkta innehållet i de ramar inom vilka sådana problem ställs försvårar emellertid analyserandet istället för att underlätta det, förvränger istället för att klargöra. I denna modell finns det exempelvis ingen plats för uppfattningen av ideologin som en förmedlande nivå (för att ta ett exempel) mellan ekonomin och politiken. Detta är ingen akademisk fråga, ty utan denna uppfattning förvrängs analysen av kriserna i det kapitalistiska samhället, och revolutionärer som står inför uppgiften att utveckla lämpliga metoder för sitt politiska ingripande avväpnas. Uppfattningen att revolutionära situationer uppstår automatiskt ur de objektiva förhållandena förhindrar att man överväger hur man skapar en revolutionär situation, med andra ord problemet med en strategi för förberedandet av en revolution istället för en strategi för att förbereda för en revolution. En politisk konsekvens av det senare är att man dömer revolutionärer till evig opposition inom kapitalismen.

Gramsci och Trotskij.

Beväpnade med denna preliminära genomgång av den teoretiska bakgrunden (backdrop) till trotskisternas teoretiska tradition kan vi nu gå vidare till huvudfrågorna. (get down to cases). Ali och Blackburn protesterar mot att jag ställer Gramsci och Trotskij mot varandra, och efter att de betonat svårigheterna med att bedöma de två, så fortsätter de med att antyda att det i deras politiska tänkande finns en viktig gemensam ståndpunkt som jag anklagas för att ignorera. Givetvis finns det problem med att bedöma Gramsci och Trotskij, främst vad gäller den förre. Men oavsett hur ”komprimerade och kryptiska” Gramscis skrifter än är, så finns det en punkt där de är glasklara och där alla kommentatorer är överens: Gramsci bröt definitivt med den Andra och Tredje Internationalens deterministiska marxism. Som vi anmärkt ovan gjorde inte Trotskij detta brott; han bytte bara ut den passiva Andra Internationalens deterministiska koordinater mot sin egen katastrofism inom den Tredje Internationalens tradition. Det är denna ravin som skiljer Gramsci från Trotskij. Vi kan illustrera detta genom att titta på vilken roll de ekonomiska kriserna har i de bägges strategiska tänkande. För Gramsci skapade de ekonomiska kriserna en ”mer gynnsam grund” för det revolutionära ingripandet. Som vi har sett spelar de för Trotskij rollen av att ge den avgörande grunden för ett revolutionärt ingripande, ja i själva verket har Trotskijs strategiska tänkande ingen lösning om denna grund inte finns. Skillnaden är ingen slump. Den uppstår ur Gramscis brott med den ekonomiska determinismen, ett brott som öppnade vägen för hans undersökningar av de strukturer i det kapitalistiska samhället som dämpar effekterna från ekonomiska störningar i form av kriser och liknande.[19]

Men vad med Gramscis och Trotskijs gemensamma ståndpunkt? Enligt Ali och Blackburn ”anser bägge, att ett avgörande kännetecknande drag hos regeringarna i de borgerliga-demokratiska staterna är att de grundas på massornas samtycke...”[20] Javisst. Men att säga det är inte att säga speciellt mycket, ty det är svårt att hitta någon ledande figur i den internationella revolutionära rörelsens historia som inte godtar denna självklara sanning. Den avgörande uppgiften är att återfinna de mekanismer som skapar detta samtycke, och därigenom möjliggöra utarbetandet av en strategi med vilken man kan bryta detta samtycke till den kapitalistiska ordningen, upprätta samtycke till en ny ordning, och på grundval av detta skapa en arbetarmakt som är tillräckligt stark att genomföra den revolutionära processen. I förhållande till detta antyder Ali och Blackburn att Gramsci och Trotskij kompletterar varandra, att den ene koncentrerar sig på den ideologiska och kulturella reproduktionen av samtycke, och att den andre koncentrerar sig på vilka politiska uttrycksformer detta samtycke får i de borgerligt-demokratiska staterna. För Trotskij är den viktigaste ”politiska formen” den roll som de reformistiska partierna har i att hålla arbetarklassen i schack. I sanning är detta kompletterande mer synbarligt än verkligt, ty Trotskijs intresse för socialdemokratins roll tillkommer ett helt annat objekt än Gramsci — dvs inte en mekanism för samtycke, utan ett hinder i revolutionens väg. Även om Trotskij kanske kan förse oss med ”väsentliga insikter” i det borgerligt-demokratiska systemets funktionssätt, så finns det sålunda i hans tänkande en anmärkningsvärd brist på försök att utnämna det till ett bestämt analysobjekt. Varje sökande efter detta i hans samlade verk om de viktigaste borgerliga demokratierna[21] kommer att vara förgäves.

En noggrann genomläsning av dessa verk avslöjar varför så är fallet. Trotskijs analytiska objekt i alla dessa skrifter är konjunkturen, vare sig det är i Frankrike 1936, Storbritannien under generalstrejken /1926/ eller Tyskland under förspelet till fascismen. Vid alla dessa tillfällen karaktäriseras konjunkturen som revolutionär eller förrevolutionär. Vad som händer är att det borgerligt-demokratiska systemet som analysobjekt löses upp i en analys av konjunkturen, ända tills dess att allt som finns kvar är en aspekt på detta system, nämligen de socialdemokratiska ledarnas roll. Vilket leder mig till den allmänna poängen att den trotskistiska politiska traditionen är förutbestämd av kopplingen epok-konjunktur; med andra ord betraktas epoken som en rad revolutionära konjunkturer, och den politiska analysens objekt är dessa konjunkturer och de olika sätten att ingripa i dem. Här utelämnas varje begrepp om strategin — kopplingen mellan epoken och konjunkturen och mellan konjunkturerna själva. Vad menar vi med det? Just en beskrivning av de strategiska problemen med att gripa makten och genomföra en övergång till socialismen i t ex utvecklade kapitalistiska samhällen av borgerligt-demokratisk typ. För att kunna göra en sådan beskrivning krävs det en ändamålsenlig analys, en analys som skiljer sig från den man använder när man analyserar konjunkturen, och som t ex frågar om karaktären på den härskande klassens makt, etc. Utan den blir man inte bara utan strategi, man blir också utan en verklig kunskap om hur man ska ingripa i en speciell konjunktur, och hur man ska koppla dessa ingripanden till en strategisk linje. Man hamnar, som i fallet IMG, i att hoppa från konjunkturellt läge till konjunkturellt läge, än studentavantgardism, än det ”nya” tänkandet, än generalstrejk, och slutligen den nuvarande ståndpunkten, en klasskampstendens i arbetarrörelsen. Vart går IMG? Oavsett vilken kritik man kan rikta mot Kommunistpartiets linje under senare år, så har den åtminstone förtjänsten att vara konsekvent — en konsekvens som grundas på det faktum att det har en strategi.

Denna sista bedömning av den trotskistiska politiken gäller inte Gramsci. Till skillnad från Trotskij var Gramsci en genuin strateg, och i hans verk kan vi urskilja delar till en strategisk linje som passar förhållandena i de utvecklade kapitalistiska samhällena. I min första artikel försökte jag inte lägga beslag på Gramscis politiska arv — hur skulle jag kunna det, när det först måste slås fast — utan jag försökte ställa vissa av hans strategiska idéer (ställningskrig, mothegemoni, nationell väg) mot de trotskistiska uppfattningarna, och visa de förras överlägsenhet över de senare. Som Perry Anderson nyligen har pekat på, så betraktar varken Gramsci eller Trotskij det borgerligt-demokratiska systemet som en ”ideologisk grundsten (linchpin) for, kapitalismen i väst”.[22] Ali och Blackburn reser också denna fråga och an- märker att den saknas i min artikel, och argumenterar utifrån det att artikelns metod ”förnekar de verkliga problemen för den marxistiska strategin i en borgerlig demokrati”. Utelämnandet var delvis resultatet av det faktum att min kritik aldrig var ämnad att vara mer än en delkritik[23], och delvis var det en konsekvens av vad jag behandlade, dvs trotskismen, som vi har sett också är skyldig till detta utelämnande. En ledtråd till min metod i denna fråga finns i Alis och Blackburns egen benämning av mig som ”i grunden ortodox”. För vad är The British Road to Socialism om inte ett försök att tackla problemet med en revolutionär strategi i en utvecklad borgerlig demokrati? Långt ifrån att representera en ”kulturreformism” (enligt min åsikt är den inte tillräckligt kulturell), så grundas British Roads åsikter på statsmakten och problemen att gripa statsmakten inom borgerligt-demokratiska ramar. I denna mening är British Roads enande begrepp om en ”fredlig väg till socialismen” mycket betydelsefullt. Det är lärorikt att jämföra Kommunistpartiets metod med Blackburns och Alis.

Borgerlig demokrati och proletär revolution

I grund och botten är den strategi som skisseras i British Road en strategi för att erövra de borgerligt-demokratiska domänerna; en strategi för att arbetarklassen och dess allierade själva ska tillägna sig det borgerligt-demokratiska systemet. Strategins instrument är systemets egen svärmare (petard) — demokratin. Därav följer exempelvis uppfattningen om att demokratiskt omforma Parlamentet till en institution för arbetarmakten. Denna strategi innehåller också en strategi för att ta itu med staten[24], ty uppfattningen om ett demokratiskt omformande omfattar många av dess nyckelsektorer — t ex statsförvaltningen. I viss mening avses med detta att införliva de delar av staten som är tillgängliga för det[25] i det borgerligt-demokratiska systemet, som självt är säte för arbetarklassens masskamp för demokratisering. Dessutom skapar en sådan strategi förutsättningar för en framgångsrik hegemonisk kamp — vars betydelse Blackburn och Ali medger — på samhällets (civil society) område, ty, som Anderson argumenterar, den borgerliga demokratin är ”den formella ramen för den härskande klassens samtliga andra ideologiska mekanismer. Den tjänar som en allmän kod för varje speciellt meddelande som sänds någon annanstans”.[26] Långt ifrån att, som Blackburn och Ali påstår, förespråka ett självtillräckligt hegemoniskt projekt som gör den ”revolutionära politiken” onödig, så argumenterar jag för en strategi som kan ena den politiska och ideologiska kampen.

Så vitt jag kan förstå är Alis och Blackburns alternativ till det ovanstående detta: Den borgerliga demokratin innehåller element av proletär demokrati. Revolutionärernas uppgift är att förhindra att dessa element införlivas i systemet, och att på dem bygga och skapa en mot-demokratisk attraktionspol utifrån vilken ett angrepp mot statsmakten kan inledas. Instrumenten för denna politik är de som utvecklades av Kominterns fyra första kongresser, Trotskij och den Fjärde Internationalen, nämligen övergångskrav, enhetsfronten, övergångsprogrammet, arbetarregeringar, etc. Taktiska utflykter till den borgerliga demokratins område (t ex revolutionära valageranden) är en del av denna metod.

Detta argument, som upprepas av Perry Anderson i New Left Review, innehåller ett antal missuppfattningar. För det första finns det en missuppfattning av den borgerliga demokratins karaktär, vilket visar sig i uppfattningen om att det finns zoner av proletär demokrati hängande inom det borgerligt-demokratiska systemet. Den borgerliga demokratin försöker inte införliva arbetarklassens demokratiska institutioner, eftersom dessa institutioner ändå är integrerade i den. Den borgerliga demokratin föddes i själva verket ur arbetarklassens kamp för politisk frihet; den är demokratisk just pga att denna kamp åtminstone delvis förverkligade de stora borgerliga revolutionernas ideal. Det demokratiska i det borgerliga systemet (val, yttrandefrihet, etc) står inte i motsättning till den proletära demokratin, utan det är (delvis) detsamma som den, trots att det kan vara begränsat och förvrängt. Dessutom är inte den borgerliga demokratin bara en kuliss bakom vilken den härskande klassens verkliga makt ligger och lurar, utan den är, inom sina egna ramar, en verklighet genom vilken arbetarklassen har kunnat utöva sitt inflytande och skaffa sig betydande eftergifter. Vidare har arbetarklassen kunnat legitimera sig själv som en politisk faktor i hela befolkningens ögon. Det verkliga hotet mot arbetarklassen är inte en härskarklasstrategi som går ut på att införliva, utan det är en strategi som går ut på att bryta ner de demokratiska rättigheter som arbetarklassen under årtionden har kämpat för att få. Det strategiska resultatet av det ovanstående är inte att man ska störta den borgerliga demokratin och ersätta den med en ”proletär demokrati”, utan att arbetarklassen ska erövra den borgerliga demokratin och göra om den till sin egen demokrati — att omvandla den borgerliga demokratin till en socialistisk demokrati.

För det andra kan inte projektet med en självständig proletär demokrati ta itu med det borgerligt-demokratiska systemets oerhörda styrka, speciellt vad gäller dess legitimerande funktion visavi mellanskikten — en del av befolkningen som arbetarklassen måste vinna till sin sida om den ska få tillräcklig styrka för att ta itu med den härskande klassens sista försvarslinje, statens våldsapparat.[27] Att avsvära sig en verklig drabbning med den härskande klassen på den borgerliga demokratins domäner är att överlämna ett väldigt vapen i den härskande klassens händer.

För det tredje tas det underförstått för givet att ett antagande av den borgerliga demokratins mantel betyder att man blir dess fånge. Ofta åberopas exemplet Chile som stöd för detta argument. Det missar dock den avgörande punkten att arbetarklassen redan är den borgerliga demokratins fånge; vad som krävs är en strategi som gör det möjligt för arbetarklassen att bryta sina bojor. Fördelen med en strategi för en inre demokratisk omvandling är att den prövar den borgerliga demokratin och avslöjar dess begränsningar. Under denna process skapas de förhållanden som möjliggör ett överskridande av dessa begränsningar. Problemet med att ställa den proletära demokratin mot den borgerliga demokratin är att det inte ger någon lösning på problemet hur man ska kunna gå utöver den propagandistiska nivån, utom att säga att erfarenheterna kommer att lära massorna att den ena är överlägsen den andra. Men vilken sorts erfarenhet är nödvändig för att det ska äga rum? Med tanke på hur hårt integrerad arbetarklassen är i systemet, så är den enda möjliga erfarenheten just den att kämpa för demokrati på själva den borgerliga demokratins domäner.[28]

Såvida man inte tror att omständigheterna kommer att slita loss massorna från det borgerligt-demokratiska systemet, och därmed lägga grunden för en verklig erfarenhet av proletär demokrati. Vilket för mig till min fjärde punkt, som handlar om den föreslagna förmedlingen av denna plan om proletär demokrati. Angående detta kan jag bara upprepa att Trotskijs taktiska ordinationer, som t ex enhetsfronten och övergångskraven, uppstår ur en ekonomiskt deterministisk katastrofmodell av den kapitalistiska samhällsordningens struktur och dynamik, och det är från detta de härleder sin betydelse och sitt sammanhang.

Låt oss ta exemplet med övergångskrav. En genomläsning av Mandels Om leninismen klargör att övergångskravens funktion i första hand är att förena det revolutionära partiet med de avancerade arbetarna under förberedelsestadiet till den revolutionära situationen, och för det andra att förena partiet /de avancerade arbetarna med arbetarklassen under den revolutionära situationen. Alltihopa helt följdriktigt så länge man godtar den dubbla uppfattningen om att bygga partiet/ förbereda för revolutionen och dess vidhängande katastrofvision.[29]

Slutsats.

Jag vill sluta med en positiv anmärkning. Min bedömning av den trotskistiska teoretiska och politiska traditionen är negativ, även om detta inte på något sätt nedvärderar den historiska uppgift Trotskij gjorde genom att organisera Oktoberupproret och grunda den Röda Armén, och inte heller förringar det de mycket positiva bidrag som trotskistiska militanter givit till kampen för socialismen både förr och nu. Det står emellertid också helt klart för mig att det inom den trotskistiska rörelsen finns en framåtsträvande trend som verkligen försöker komma underfund med den socialistiska revolutionens historiska problem i Västeuropa. Alis och Blackburns svar tyder på att de är en del av denna trend. Vi kan peka på deras erkännande av Gramscis betydelse och av betydelsen av att revolutionärer ingriper ideologiskt och kulturellt i samhället, och vidare på de uttryck detta fått i IMG:s praktik i kvinnorörelsen och i de nyligen genomförda Red Weekly-seminarierna om massmedia. Problemet är att analytiska och praktiska fördelar som dessa förstörs av försöken att kombinera dem med en oförenlig teoretisk och politisk tradition. Som ett resultat av detta får sådana fördelar en splittrad karaktär, de integreras inte i den politiska huvudlinjen, hamnar utanför den och som ytterligare en konsekvens blir de ineffektiva. Förr eller senare kommer de kritiska tendenserna inom trotskismen att tvingas att ta itu med sin rörelses arv.

Översättning (ur International vol.3, Nr 4, 1977): Göran Källkvist




Noter

[1] Ali och Blackburn hävdade att min artikel var den första seriösa kritiken av trotskisternas politik från en kommunist som undvek vad de kallar ”traditionellt stalinistiskt förtal”. Det är fel. Jag vill fästa läsarens uppmärksamhet på Monty Johnstones artikel ”Trotsky and the Popular Front”, som publicerades i Marxism Today oktober/november 1975; på samma författares ”Trotsky – His Ideas”, som publicerades i Cogito 1969 – ett arbete som IMG vid den tiden beskrev som en ”grundlig och energisk kritik av Trotskijs teorier, grundad på en politisk analys av deras innehåll och tillämpning”, och som ”fullkomligt tillbakavisade förtalet mot Trotskij”, ett förtal som var allmänt under Stalinperioden; och på Betty Reids pamflett Ultra-leftism in Britain, som publicerades 1969.

[2] Bortsett från en del egendomliga polemiska överdrifter var jag imponerad av den seriösa tonen och metoden i hela Alis och Blackburns artikel. Man kan emellertid inte saga detsamma om Patrick Camilliers artikel i det senaste numret av International (de engelska trotskisternas teoretiska tidskrift, ö. a.), en artikel som besvarade Monty Johnstone. Författarens dogmatiska skygglappsmetod gör IMG en stor björntjänst och ger absolut ingen grund för en fortsatt fruktbar debatt [Denna artikel publicerades i svensk översättning i FI nr 2/81, se Folkfronterna på 30-talet]. Vad gäller den healyitiska metoden (helayiter är en ultravänsteristisk ”trotskistisk” grupp i England – de är kända för sina förtalsmetoder mot politiska motståndare. Ö. a.) i avslutningen, så bör den få det förakt och fördömande den förtjänar. Jag är glad att höra att dessa anmärkningar ska tas tillbaka, och att det ska ges en offentlig ursäkt. Man undrar emellertid varför de överhuvudtaget publicerades i en tidskrift i vars ledare man reser fanan ”Mot monolitismen”.

[3] Åtminstone en av våra författare – Robin Blackburn – kan identifieras med detta projekt. Se t ex hans (och Gareth Stedman Jones') artikel ”Louis Althusser and the Struggle for Marxism” i D Howard och K E Klare (red), The Unknown Dimension: European Marxism since Lenin.

[4] Ett intressant fenomen är den process med vilken praktiskt-politiska begrepp frigörs från den teoretiska grunden till deras innebörd och sammanhang, och omvandlas till ”revolutionära principer”. Åtminstone två resultat av detta är värda att notera: för det första gör det att marxister, som verkligen har brutit med den ekonomiska determinismen på den teoretiska nivån, samtidigt kan inta en motsägande politisk ståndpunkt; för det andra orsakar det en betydande förvirring bland de som försöker tillämpa sådana begrepp samtidigt som de inte förstår deras ursprung. En genomläsning av IMG:s interndebatt kommer att bekräfta denna sista punkt.

[5] På mig förefaller det som om ”determinism” är en mer passande benämning på Trotskijs marxism.

[6] Citerat i L. Colletti, From Rousseau to Lenin, sid 70.

[7] Citerat i A. Davidson, Antonio Gramsci: Towards an Intellectual Biography, sid 252.

[8] The Third International After Lenin, sid 81-82, Pathfinder Press, 1970. [ sv. övers: Tredje internationalen efter Lenin ]

[9] Hursomhelst gjordes detta uttalande innan majoriteten av de s k ”revolutionära situationerna” uppträdde.

[10] International, vol 3, nr 3, sid 47. [Trotskijs ekonomiska och politiska tänkande]

[11] Jag kan inte här gå igenom den ekonomiska analys som ligger bakom Trotskijs uppfattning av epoken. För en bra kritik se Hodgsons bok.

[12] Om leninismen, Röda Häften 10, Partisan, Halmstad 1971, sid 24. Jag måste tacka Ali och Blackburn för att de fäste min uppmärksamhet på denna text. En förnyad läsning av den klargjorde i mycket min kritik av trotskismen.

[13] Trotskij (red.): Övergångsprogrammet, Röda Rummet Stockholm 1977, sid 26-27. [1969 års upplaga: Övergångsprogrammet]

[14] Utan att närmare precisera medger Ali och Blackburn att ”trotskister och t o m Trotskij själv (sic) ibland har gjort sig skyldiga till avantgardistiska misstag, som missbedömde massornas beredvillighet att kämpa mot den borgerliga samhällsordningen.”. Vi måste ta upp två saker här: för det första ges ingen förklaring till dessa misstag, utöver en underförstådd subjektivism; och för det andra är inte sådana misstag tillfälliga. Långt därifrån, de är snarare regel än undantag i trotskismens historia. Om denna senare punkt, se M. Johnstone, Trotsky and World Revolution. Kanske skulle Ali och Blackburn vilja kommentera den analys som finns i denna bok.

[15] Citerat i Avenas, op. cit., sid 44

[16] Övergångsprogrammet, sid 26.

[17] Op. cit., sid 25. Man undrar emellertid hur ”vattnet” ska fås att koka?

[18] Leon Trotsky on Britain, Pathfinder Press, 1973, sid 162.

[19] En viktig svaghet i Perry Andersons essä om Gramsci i NLR 100 är att den inte noterar den betydande teoretiska skillnaden mellan Gramsci och den tradition som Komintern representerar. Detta leder honom till den märkliga slutsatsen att Gramscis utvecklande av en mycket mer omfattande hegemoniteori var en funktion av ”det 'otillgängliga' (desituated) sättet att skriva, som var typiskt för många av Gramscis fängelsetexter” (sid 20), medan i själva verket grunden till Gramscis framsteg och Kominterns begränsningar var teoretisk. En annan konsekvens av denna miss i Andersons text är att han blandar ihop ord och begrepp, t ex vad gäller ”enhetsfronten”, ett ord som både Gramsci och Trotskij använder, men vars teoretiska bakgrund klargör att de talar om två olika begrepp – åtminstone om vi talar om det Gramsci skriver i sina anteckningsböcker från fängelset.

[20] Det finns en liten felaktighet här, ty för Gramsci grundades den dominerande klassens ”styre” på samtycke – ett mycket vidare begrepp an regeringsbegreppet.

[21] Se Leon Trotsky on Britain, The Struggle Against Fascism in Germany och Whither France. Även The First Five Years of the Communist International och The Third International After Lenin. Betecknande nog har ingen av representanterna för åsikten att Trotskij är den borgerliga demokratins teoretiker – Blackburn och Ali, Anderson, Geras – lagt fram några textavsnitt som stöder deras påstående. De citat de har uppbådat består till största delen av stycken som ryckts ur sitt sammanhang, tagits från ställen där Trotskij behandlar ett helt annat ämne.

[22] Op. cit., sid 28. Ali och Blackburn ifrågasätter att jag tillskriver de ideologiska/kulturella strukturerna den viktigaste rollen i att upprätthålla den härskande klassens makt. Så länge vi innefattar den borgerliga demokratin som en av dessa strukturer, om än en speciell variant, så tycker jag att denna utnämning är helt rättfärdigad. Dessutom är inte ideologin och kulturen, som de påstår, ett ”icke förankrat område”, utan de är totade i den verkliga praktikens och institutionernas verklighet.

[23] I själva verket innehöll det första utkastet till artikeln, som var dubbelt så lång som den som publicerades, en betydande del om frågan om staten.

[24] Staten definieras här som de väpnade styrkorna, polisväsendet, rättsväsendet och den permanenta statsförvaltningen. Det är ingen mening att, som Perry Anderson, blanda in den borgerliga demokratins system (den valda regeringen, de politiska partierna, systemet av borgerliga institutioner, valsystemet) i statsbegreppet. Att göra det är att göra samma misstag som Anderson kritiserar, nämligen avskaffa skillnaden mellan staten och samhället (civil society) genom att definiera den förra som alla de institutioner som behövs för att den härskande klassens makt ska upprätthållas

[25] De delar som inte är tillgängliga (t ex den hemliga polisen) måste bokstavligt talat ”krossas”.

[26] Op. cit., sid 28

[27] Givetvis är alltid våldsapparaten ett verktyg i den härskande klassens vapenarsenal. I en kapitalistisk demokrati blir den emellertid ett dominerande element bara vid speciella tillfällen; och dessutom är det inte oundvikligt att den kommer att bli det, även om det är troligt att så blir fallet. Kommunistpartiets uppfattning om en övergång till socialismen utan ett inbördeskrig förnekar inte uppfattningen att våldet blir dominerande under de sista stadierna i den revolutionära processen, men den för verkligen fram tanken att de folkliga krafterna kan stoppa den härskande klassens försök att använda sin våldsapparat.

[28] Även om den primära uppfattningen här är att arbetarmakten kommer att uttryckas genom de existerande institutionerna (dvs parlamentet), så utesluter det inte att det utvecklas nya former av arbetarmakt, t o m av sovjettyp. I själva verket anser jag att detta borde vara en del av strategin. Att använda de existerande institutionerna och att utveckla nya, från det borgerligt-demokratiska systemet självständiga arbetarklassinstitutioner borde ses som komplement till varann snarare än som något oförenligt. Ett problem i The British Road to Socialism är att medan den helt riktigt förkastar en mekanisk tillämpning av den ryska revolutionära processen, så tenderar den att kasta ut även de delar som är giltiga i den brittiska situationen.

[29] Utan tvivel kommer man att här åberopa auktoriteten hos ”Kominterns fyra första kongresser”. Auktoritet är emellertid inga bevis, och kritiken är giltig tills dess någon visat motsatsen, och det oavsett om det är Trotskij, Komintern eller någon annan som försvarat denna ståndpunkt. Inom sina ramar är emellertid detta åberopande legitimt. För Komintern hade liksom Trotskij en uttalad ekonomisk determinism och katastrofism. Detta gäller även under en period efter det att Trotskij lämnat Kominterns led. Ett intressant exempel på detta är den s k ”Tredje perioden”. Det antas i vanliga fall att skillnaden mellan Trotskij och Komintern aldrig var så stor som under den Tredje perioden. På många sätt var detta också fallet, men i ett viktigt avseende sammanföll deras ståndpunkter, nämligen i Trotskijs accepterande av uppfattningen om en tredje period, en period av intensiva kapitalistiska ekonomiska kriser som skulle åtföljas av mäktiga revolutionära uppsving av samma kaliber som de som följde på det 1:a världskriget. Trotskijs meningsskiljaktigheter med Komintern gällde den taktik som skulle användas under denna period — som det visade sig skulle bli en meningsskiljaktighet av historiska proportioner, åtminstone i fallet Tyskland. I och med Kominterns sjunde kongress ser vi emellertid hur man påbörjar ett brott med den ekonomiska determinismen och katastrofismen. (Denna punkt utvecklas i en essä av mig, The Communist Movement: Past and Present, som ska publiceras av partiets Historiegrupp.) Trotskij gjorde aldrig detta brott, och hittills har inte heller hans efterföljare gjort det.