Ur Fjärde Internationalen nr 5-81
För ett par år sedan var det inte många i Sverige som trodde att ett tredje världskrig var möjligt. För många av oss i KAF framstod nog hotet om ett tredje världskrig mest som ett hjärnspöke som skapats på tidningen Gnistans redaktion.
Idag är läget förändrat. Gnistans varningar om det annalkande kriget är plötsligt överröstade av vanliga dagstidningar och av radio och TV. SKP:s tredje världskrig framstår idag snarast som en idyll jämfört med den bild som man får i exempelvis Dagens Nyheter.
Och alarmsignalerna blir allt tätare. Vad är det egentligen som har hänt?
Jag tror att man kan datera omsvängningen i opinionsläget ganska exakt.
Den inleddes tiden kring den 12 december 1979. Det var dagen när NATO:s ministerråd i Bryssel beslutade säga ja till anskaffandet av 572 nya medeldistansrobotar avsedda att utplaceras i Europa. Två veckor senare gick sovjetiska trupper in i Afghanistan.
För många framstod den här kombinationen av händelser som dödsstöten åt avspänningspolitiken mellan öst och väst. Från USA och NATO utannonserades i snabb takt en rad åtgärder som framställdes som svar på Sovjets invasion.
Det politiska klimat som uppstod genom de här händelserna visade sig vara gynnsamt för en oerhört snabb tillväxt av antikärnvapen- och fredsrörelsen i Europa. Tiotusentals människor gick ut på gatorna för att protestera mot de nya medeldistansrobotarna. I de socialdemokratiska partierna i Europa uppstod svåra sprickor som riskerar att fördjupas under de kommande åren.
Även i Norden har klimatet förändrats. Norge och Danmark är med i NATO, men tillåter inte att kärnvapen baseras på deras territorium i fredstid. Men de danska och norska representanterna var med och tog ansvar för beslutet om de nya medeldistansrobotarna. Och planerna på förhandslagring av amerikansk militärmaterial i Danmark och Norge har lett till kraftiga reaktioner även här.
Rörelsen mot kärnvapen har också tagit fart i Sverige. I december demonstrerade 800 människor i Kvinnokamp för freds demonstration i Stockholm.
Om man uttrycker det lite nonchalant, så skulle man kunna säga att fred och nedrustning är »inne« i Sverige just nu. Tidningarna har upptäckt att det faktiskt går att sälja tredje världskriget. Till och med på en sådan reaktionens fästning som Armémuseum i Stockholm hänger man på den nya vägen genom att starta en utställning om nedrustning.
Det finns en tendens att det blir de värsta domedagsprofeterna som lyfts fram när massmedia tar tag i frågan om kapprustningen. Från en del håll, bland annat från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, framställs det som ett faktum att ett kärnvapenkrig kommer att bryta ut inom det närmaste decenniet om inte USA och Sovjet börjar rusta ned. Den ledande gestalten inom den brittiska antikärnvapenrörelsen, historikern Edward Thompson, menar att det är osannolikt att ett tredje världskrig över huvud taget kommer att kunna förhindras.
Jag tror att för vissa människor kan sådana här uttalanden fungera som en väckarklocka, att de kan få dem ut på gatorna för att försöka förändra situationen. Men de flesta människor tror jag reagerar antingen genom att helt skjuta ifrån sig de här frågorna eller också genom att man drabbas av en känsla av maktlöshet. För vad tjänar det till att kämpa för högre lön om man är övertygad om att det blir kärnvapenkrig om några år?
Det är viktigt att KAF kan ge ett svar på sådana frågor. Men för att kunna göra det, och för att vi ska kunna förhålla oss på rätt sätt till den uppblommande fredsrörelsen, så krävs det att vi har en konkret kunskap om rustningarna i världen och deras innebörd.
Om man tittar på statsbudgetarna för NATO-länderna under de senaste åren så finns det ett drag som är gemensamt. Överallt skär man ner på utgifterna för den offentliga sektorn. Den sociala servicen rustas ned. Vanligen är det bara på ett område där man inte gör några nedskärningar. Det gäller militärutgifterna.
I USA ligger försvarskostaderna för 1981 på 171 miljarder dollar. 1 militärbudgeten för 1982, som antogs för ett par veckor sedan, har den siffran ökat med 18 procent. USA utövar hårda påtryckningar mot sina europeiska allierade för att få dem att gå med på en årlig höjning av sina militärutgifter med 3 procent i fasta priser.
Även i Sverige fortsätter försvarsutgifterna att öka. Nyligen beslöt riksdagen att anslå 17,3 miljarder till det militära försvaret för nästa budgetår. Här är skillnaderna mellan riksdagspartierna obetydliga. Mot borgarnas 17,3 miljarder ställde socialdemokraterna ett förslag på drygt 17,0 miljarder. Vpk:s »socialistiska alternativ« stannade på 15,4 miljarder...
Hur kommer det sig då att rustningarna fortsätter att öka världen över?
Det finns flera orsaker. En viktig faktor är rustningsindustrin. Ökade rustningar ger högre profiter. Och för att kunna konkurrera med andra vapenfabrikanter är det nödvändigt att ständigt utveckla nya vapensystem. Genom att en så stor del av de anställda i vapenindustrin är sysselsatta med forskning och utveckling blir det också ett självändamål att forska fram nya och mer avancerade vapensystem.
Men rustningsindustrin skulle naturligtvis inte kunna existera om det inte fanns de som vill ha deras vapen. Och militärerna, som förstås vill ha nya vapen, skulle knappast tillåtas få det i längden om inte den härskande klassen i varje land såg det som viktigt med nya och mer effektiva vapen. Jag tror man kan säga att den grundläggande orsaken till kapprustningen är den internationella klasskampen. Och jag tror att det finns en ganska klar politisk strategi för USA:s och NATO:s rustningar idag.
Det finns de som hävdar att kärnvapen står över klasskampen. Att atombomben är ett så fruktansvärt vapen att den omöjligt kan fylla några politiska syften.
Jag skulle vilja påstå att det aldrig har funnits några mer politiska vapen än kärnvapen. Än så länge har kärnvapen egentligen aldrig använts för att utkämpa och vinna krig. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var inte nödvändiga för att få Japan att kapitulera i andra världskrigets slutskede. Det var fråga om en politisk maktdemonstration från USA:s sida och en hotelse mot Sovjetunionen.
USA har alltid varit överlägset Sovjet när det gäller kärnvapen. Från 1945 när USA fällt sina atombomber över Japan och fram till 60-talets början hade USA i praktiken en förstaslagsförmåga. Det innebar att USA hade möjlighet att genomföra en kärnvapenattack mot Sovjetunionen utan att Sovjet hade möjlighet att vedergälla i någon större utsträckning.
Den amerikanska kärnvapendoktrinen under den här tiden handlade om massiv vedergällning. Det innebar att sovjetisk aggression skulle mötas med en massiv kärnvapenattack mot Sovjets territorium. Tack vare den internationella arbetarklassens motstånd mot nya krigsäventyr fick USA dock aldrig möjlighet att till fullo utnyttja sitt övertag den här tiden.
Under större delen av 60-talet tillämpade USA officiellt en doktrin som kallades Mutual Assured Destruction, vilket förkortas MAD, och betyder ömsesidig garanterad förstörelse. Detta innebar att man betonade vikten av att både USA och Sovjet skulle ha förmåga att tillfoga motståndaren en »oacceptabel förstörelse«, som man uttryckte det, även efter det att man utsatts för en kärnvapenattack. Det är- detta som brukar kallas för andraslagsförmåga.
Men MAD-doktrinen utsattes för mycket stark kritik i USA. Anledningen var att den fungerar som ett slags allt-eller-intet-lag. Antingen avstår man från att hota Sovjet militärt eller också hotar man den mänskliga civilisationens utplåning. Antingen tvingas USA att leva i fred med Sovjetunionen eller också att genomföra ett totalt, slutgiltigt krig. Kritikerna av MAD betonade vikten av flexible response, det vill säga att kunna föra krig med Sovjet på flera olika stadier. På så sätt skulle kärnvapenhotet blir mera effektivt.
Nu var inte ens MAD-doktrinens upphovsman, dåvarande försvarsministern McNamara, anhängare av någon ren kärnvapenavskräckning. Tanken med kärnvapenavskräckning är att vapnen riktas mot motståndares storstäder, så att de hotar att utplåna en så stor del av befolkningen som möjligt. Men McNamara introducerade också idén att man skulle slå mot militära mål för att minska förlusten av människoliv i ett kärnvapenkrig.
Hans efterträdare Schlesinger utvecklade detta till en ny doktrin, och tillsammans med president Nixon övertalade han kongressen att anslå medel till att öka träffsäkerheten på de strategiska kärnvapnen. En sådan extrem träffsäkerhet på kärnvapenrobotar behövs inte för att slå mot städer, men är nödvändig när det gäller att slå mot de silos av stål och betong där Sovjet förvarar sina landbaserade robotar.
Det senaste ledet i den amerikanska kärnvapendoktrinen kom i somras i och med det så kallade presidentens direktiv nr 59, som president Carter utfärdade. I detta betonas starkt vikten av att kunna slå mot militära mål inne i Sovjetunionen.
Varför är nu detta så farligt? Man kan ju tycka att det måste vara en mer human strategi att slå mot robotar än att rikta sina vapen mot människor.
Men då glömmer man att hotet mot städerna är till för att avskräcka motståndaren från att börja ett krig. När man väljer att slå mot militära mål är det en strategi för att starta och vinna ett kärnvapenkrig. Det är en inriktning mot förstaslagsförmåga, en offensiv inriktning.
När USA:s ledare talar om att föra begränsade krig så är detta i samma linje. Det innebär att tröskeln för ett kärnvapenkrig sänks. Om man tror att man kan pressa Sovjet till eftergifter genom att slå mot en robotbas inne i
Sovjetunionen, då är risken stor att man frestas att pröva lyckan.
Bland dem som motsätter sig kapprustningen är det vanligt att man dömer ut begränsade kärnvapenkrig som omöjliga. Man säger att det är otroligt att det skulle gå att begränsa ett kärnvapenkrig när det en gång har inletts.
Men jag tror att det vore blåögt att avvisa möjligheten. Helt klart är att de härskande i USA tror på att det kan bli möjligt — och vi ska inte tro att världens ledande imperialistmakt styrs av folk som inte tänker längre än dit näsan räcker.
Men Sovjet då? Strävar inte Sovjet efter förstaslagsförmåga? Frågan är egentligen ganska akademisk. Sovjet har inte och har aldrig haft någon möjlighet i sikte att uppnå en förstaslagsförmåga. Man ligger helt enkelt för mycket efter USA i rustningskapplöpningen. Man har fullt upp med att upprätthålla en stabil förmåga till kärnvapenavskräckning, en andraslagsförmåga. Det kan diskuteras om man skulle satsa annorlunda om man hade en lika hög nivå på teknologin som USA. Själv tror jag inte att Sovjet ens i ett sådant läge skulle sträva efter förstaslagsförmåga. Inte därför att Brezjnev och hans kumpaner är några vänner av fred. Utan därför att sovjetbyråkratin är ett konservativt skikt som bara strävar efter att behålla sina toppositioner och sina privilegier. Ända sedan Stalins tid har de alltid strävat efter samförstånd med imperialisterna. De har varit beredda att sälja ut revolutionen i land efter land, och att begå förräderi efter förräderi mot den internationella arbetarklassen. Allt för att blidka imperialisterna för stunden. Men imperialisterna är obevekliga. De kommer aldrig att acceptera att det existerar länder i världen där kapitalismen avskaffats och man upprättat planerade ekonomier. De kommer att fortsätta att försöka hitta nya vägar att återta de marknader som de en gång har förlorat.
Därför tvingas byråkraterna i Moskva att upprätthålla ett starkt försvar. De tvingas också att driva en aktiv internationell politik för att förbättra sina styrkeförhållanden gentemot imperialisterna. Det innebär att de ibland tvingas ge ett stöd åt dem som kämpar för att kasta ut imperalisterna från sina länder.
Byråkratin strävar alltså efter att upprätthålla en så trovärdig kärnvapenavskräckning som möjligt. Men idag riskerar denna avskräckningsförmåga att undermineras av USA:s senaste framsteg i rustningskapplöpningen.
Hur ser då rustningarna ut idag? Om vi börjar med medeldistansrobotarna som NATO beslutat att placera ut i Europa, så kan vi se att de fyller en viktig funktion i en förstaslagsstrategi. Det gäller både kryssningsroboten Tomahawk och den ballistiska roboten Pershing 2.
Kryssningsroboten tar sig fram på mycket låg höjd, bara strax ovanför trädtopparna, vilket gör att den är mycket svår för fienden att upptäcka på radarskärmar. Den har möjlighet att kryssa, det vill säga den varierar sin kurs för att undvika hinder i terrängen. Det sker genom att den har ett in-programmerat minne över sin bana fram till målet. 1 SALT-2-avtalet som slöts mellan USA och Sovjet,men som den amerikanska kongressen fortfarande inte har undertecknat, förbjuds markbasering av den här typen av robotar. Men däremot står det ingenting i avtalet om förbud mot att tillverka kryssningsrobotar. Och den här delen av avtalet kommer ändå att löpa ut under slutet av 1981, det vill säga innan kryssningsrobotarna är färdiga att placeras ut i Europa.
Pershin 2 är ballistisk robot, det vill säga den har en bana av ungefär samma slag som en gevärskula. Den är oerhört snabb. Från Västtyskland, där Pershing 2-robotarna kommer att baseras, kommer den att kunna nå de västra delarna av Sovjetunionen på fyra minuter. Både kryssningsroboten och Pershing 2 har en träffsäkerhet på några tiotal meter när. Det är tillräckligt för att de ska vara effektiva vapen mot sovjetiska robotsilos.
Pershing 2 har dessutom en sådan snabbhet att den knappast ger Sovjet någon möjlighet till förvarning. Den är ett typisk offensivt vapen, avsett för att beröva Sovjet dess vedergällningsförmåga genom en överraskningsattack.
NATO:s medeldistansrobotar har framställts som om de skulle vara ett svar på Sovjets så kallade SS20-robotar. Men det är fel att SS20-robotarna skulle innebära något nytt hot mot NATO. SS20 är inga förstaslagsvapen. De kan inte nå USA:s territorium. Sedan 20 år tillbaka har Sovjet haft medeldistansrobotar med vilka de kunnat nå alla större städer i Europa. De gamla robotarna ingick i Sovjets kärnvapenavskräckning under en tid när man fortfarande hade mycket små möjligheter att nå USA med interkontinentala robotar. SS20 innebär en modernisering av dessa robotar. De viktigaste förändringarna är att SS20 har tre stridsspetsar istället för en och att de är rörliga, vilket gör att de är svårare för NATO att slå ut.
NATO kände till att SS20-robotarna höll på att framställas redan innan de började placeras ut 1977. Till att börja med ägnade dock NATO inte mycket uppmärksamhet åt SS20, eftersom dessa knappast förändrade styrkebalansen i Europa i någon större utsträckning. Det var inte förrän i mitten av 1979, några månader innan beslutet om de nya NATO-robotarna togs, som man plötsligt började tala med stora bokstäver om SS20.
Från Sovjet kom snabbt inviter om nya förhandlingar om kärnvapenstyrkorna i Europa. Brezjnev deklarerade att Sovjet skulle dra tillbaka 20 000 soldater och 1 000 stridsvagnar från Europa utan krav på motprestation från NATO:s sida. Han lät även antyda att Sovjet var berett att förhandla om att dra tillbaka de SS20-robotar som man redan placerat ut. Men dessa inviter belönades knappast ens med ett svar från NATO. Istället påstod man att kryssningsrobotarna och Pershing skulle vara ett sätt att tvinga Sovjet till verkliga förhandlingar, och menade att man inte kunde förhandla utifrån vad man påstod vara ett underläge.
På NATO-nötet i december lyckades USA efter hårda påtryckningar driva igenom ett enhälligt beslut till förmån för de nya medeldistansrobotarna. På grund av de breda protesterna var dock flera av NATO-länderna ganska ovilliga att gå med på beslutet. Därför bakade man in en del brasklappar i beslutet, bland annat lovade man att undersöka möjligheterna till förhandlingar om medeldistansrobotarna innan de enligt planerna ska placeras ut 1983.
Naturligtvis var inte detta allvarligt menat. Fortfarande har inga förhandlingar kommit igång. Den 25 april i år hölls en presskonferens i Genève av den så kallade Palmekommissionen, en oberoende internationell nedrustningskommission som leds av Olof Palme. Palmekommissionens administrativa chef Anders Ferm uttalade sig ovanligt klart. Enligt Dagens Nyheter sa han:
»Det stora och avgörande problemet är att USA inte önskar några förhandlingar om nedrustning. Inte förrän USA har fått en avgörande militär överlägsenhet vill man diskutera nedrustning«.
På ett NATO-möte i Rom en vecka senare förklarade USA:s utrikesminister Haig att USA beslutat gå med på förhandlingar om medeldistansrobotarna i Europa före årets slut. Jag citerar DN igen:
»Utrikesminister Haig underströk emellertid att detta inte innebär att president Ronald Reagan har gått med på att återuppta SALT-förhandlingarna om begränsning av de strategiska kärnvapnen«.
Då ska man ha klart för sig att även om USA undertecknat SALT 2-avtalet så beräknar fredsforskningsinstitutet SIPRI att SALT 2 skulle ge utrymme för mellan 50-70 procent fler strategiska kärnvapenladdningar än vad USA har idag. Men detta är alltså inte tillräckligt för Reaganadministrationen.
Att USA nu har gått med på att inleda förhandlingar om medeldistansrobotarna innan årets slut innebär ingenting annat än att vi kallt kan räkna med att förhandlingarna fortfarande kommer att pågå utan resultat när det är dags att placera ut robotarna 1983. Genom att förhala förhandlingarna under flera år räknar USA:s ledare med att man ska kunna uppnå en massiv militär överlägsenhet över Sovjet.
Men att det är två år kvar till utplaceringen av medeldistansrobotarna innebär att slaget inte är förlorat. Det finns tid för en massiv folkopinion i NATO-länderna att tvinga sina regeringar att försöka riva upp NATO-beslutet från december -79. Bara under den senaste veckan har vi kunnat läsa i pressen om de uppslitande strider som härjar i de socialdemokratiska partierna i Västtyskland och Storbritannien just om medeldistansrobotarna.
Det finns också ett annat viktigt drag när det gäller utplaceringen av medeldistansrobotarna. Det är att de gör det säkert att Europa kommer att dras in i en militär konflikt mellan USA och Sovjet.
I september 1979 förklarade Henry Kissinger på ett NATO-möte att det var tveksamt om USA var berett att ta risken att få sina egna städer förstörda i en sovjetisk vedergällningsattack bara för att försvara Västeuropa mot ett sovjetiskt anfall. Därför måste NATO bygga ut sin kärnvapenarsenal i Europa. Resultatet blev medeldistansrobotarna.
Det är egentligen ganska uppseendeväckande att de europeiska NATO-länder gick med på detta. För vad det innebär är att i en konfrontation mellan öst och väst, så är NATO beredda att offra Europa för att USA ska kunna gå oskadda ur konfrontationen. Det kan vara värt att poängtera att det inte är de respektive NATO-länderna som bestämmer när de europeiska kärnvapnen ska sättas in. Utan beslutet fattas av det amerikanska överkommandot, och det är amerikanska fingrar som kommer att trycka på knapparna. Detta gäller för alla de kanske uppåt 10 000 kärnvapen som NATO har i Europa, med undantag för ett mindre antal kärnvapen som Storbritannien och Frankrike har skaffat sig på egen hand.
Men medeldistansrobotarna är bara en del i USA:s massiva upprustning. Den väldiga MX-roboten[1] som man planerar att införa i USA, är ett viktigt vapen i USA:s förstaslagsstrategi. Även MX har den oerhörda träffsäkerhet som gör att den kan slå ut sovjetiska interkontinentala robotar, och därmed avväpna Sovjet.
De jättelika Trident-ubåtarna som USA framställer idag kommer om några år att kunna utrustas med en ny robot Trident 2, som kommer att ha en större precision än någon annan strategisk robot som är i tjänst i dag.
Under de senaste åren har USA gjort enorma framsteg när det gäller möjligheten att spåra sovjetiska ubåtar på världshaven. På kontinentalsocklarna världen över har USA placerat ut ett nätverk av så kallade sonarer, med hjälp av vilka man kan spåra ljudet av de sovjetiska ubåtarna. Detta i kombination med ett speciellt satellitsystem gör att man idag kan spåra i stort sett alla sovjetiska ubåtar utom de i farvattnen utanför Murmansk. Men NATO har ställt sig målsättningen att inom kort även kunna spåra ubåtarna i dessa vatten.
Det har ansetts att kärnan i Sovjets andraslagsförmåga har legat i att det har varit omöjligt för USA att slå ut alla sovjetska ubåtar på en och samma gång. Men i och med att USA snart kan spåra samtliga sovjetiska ubåtar är det också möjligt att förstöra dem.
Det är inte bara på marken, i luften och under vattenytan som USA har gjort omvälvande teknologiska genombrott under de senaste åren. Ett tredje världskrig kommer även att föras i rymden. Rymdfärjan som USA sände upp för ett par månader sedan innebär ett viktigt framsteg i det avseendet. Rymdfärjan är inte ett redskap för att kolonialisera rymden, som massmedia velat framställa det som. Den är i första hand avsedd för militärt bruk. Med den kommer det att bli lättare att framställa och serva nya militära satelliter. Nyligen rapporterades också att man i USA gjort ett genombrott i lasertekniken som kommer att göra det möjligt att utveckla militära laserstationer i rymden.
Dessa skulle dels kunna användas för att slå ut sovjetiska satelliter, dels skulle de kunna bli ett effektivt vapen mot sovjetiska interkontinentala robotar. Därmed skulle man kunna slå ut de sovjetiska robotar som eventuellt skulle överleva en amerikansk förstaslagsattack.
Det står alltså klart att USA är på god väg att uppnå en förstaslagsförmåga. Om man kommer att göra det är inte säkert. Det är naturligtvis möjligt att Sovjet kommer att kunna göra sådana militära framsteg under de kommande åren att de kommer att kunna neutralisera en del av de amerikanska vapnen. Men det anses att Sovjet ligger långt efter USA på nästan alla dessa områden.
Finns det då inga områden där Sovjet är överlägset?
Det är vanligt att man från NATO-håll pekar på att Sovjet har en massiv överlägsenhet när det gäller konventionella styrkor i Europa. Men här är det fråga om en lek med siffror. NATO:s och Warszawapaktens truppstyrkor i Europa är idag nästan exakt lika stora. De förhandlingar som har pågått i Wien sedan flera år om truppreduktioner har kört fast beroende på USA:s ovilja att förhandla.
Likaså brukar man peka på att Sovjet har en väldig överlägsenhet när det gäller stridsvagnar i Europa. Men bakgrunden till detta är att NATO sedan en längre tid tillbaka lagt en mindre tonvikt på stridsvagnar, och istället tagit fram en ny generation av effektiva anti-tankvapen.
Man brukar också i väst föra fram påståenden om att Sovjet satsar hårt på en uppladdning av kemiska stridsmedel. Bevisen för detta är dock ganska tunna. Det verkar som om påståendena om att Sovjet skulle ha använt sig av stridsgas i Afghanistan snarast har varit ett sätt för USA att försöka motivera de planer man har på att starta nya anläggningar för tillverkningar av C-stridsmedel.
På senare år har det talats mycket om den massiva flottupprustning som Sovjet ska ha genomfört. Jag tänker inte gå närmare in på detta utan ska bara citera de slutsatser som Eric Mor-ris, lärare i militärhistoria vid den brittiska militärakademin, kommer fram till i en bok från 1977, om den sovjetiska flottan:
»Av alla de jämförelser vi för närvarande har tillgång till framgår ingenting som tyder på att Sovjetunionen satsar mer på sin flotta än vad som är nödvändigt för att värna om den egna statens säkerhet«.
Och Morris avslutar:
»Under hela efterkrigstiden har Röda Flottan legat i efterhand och utvecklat motmedel mot USA och västblockets sjömakt, och jag kan inte förutse någon ändring i den utvecklingen«.
Vilken inställning ska man då ha till den sovjetiska upprustningen?
Min slutsats är att Sovjets militärmakt fyller tre funktioner i huvudsak. För det första behöver sovjetbyråkratin en vapenmakt som gör det möjligt att hålla den egna befolkningen i schack och förhindra försök från arbetarna i Östeuropa att störta byråkratin och upprätta en verklig arbetarmakt. För det andra handlar det om att upprätthålla säkerhet vid gränserna där man känner sig hotad. För det tredje handlar det om att förhindra imperialisterna från att starta ett nytt världskrig.
Naturligtvis kan det vara svårt att skilja dessa funktioner åt. Men helt klart är att de sovjetiska kärnvapenutrustningarna inte utgör ett hot mot arbetarna i öst. Jag tror man kan säga att de sovjetiska kärnvapnen spelar en viktig roll när det gäller att förhindra ett tredje världskrig.
I dagens läge är det troligt att en ensidig sovjetisk nedrustning skulle föra oss närmare ett nytt krig.
Det är helt uppenbart att ett nytt världskrig inte kommer att kunna utkämpas enbart med konventionella stridsmedel. Runt om i Europa, men framför allt längs gränsen mellan öst och väst, ligger taktiska kärnvapen baserade. Även om ett krig i Europa skulle börja med konventionella vapen, så kommer man snart att ställas inför avgörandet om man ska låta sina kärnvapen falla i fiendens händer ‑ eller om man ska använda dem. Både NATO och Warszawapakten tar för givet att kärnvapen kommer att användas i ett krig i Europa.
Jag tror att det är befogat att säga att risken för ett tredje världskrig har ökat under de senaste åren. Den internationella kapitalistiska krisen och de krympande världsmarknaderna gör att imperialisterna blir allt mer benägna att ta till vapen för att försvara sina intressen. Och som vi sett kommer USA:s militära styrka att växa oroväckande under 80-talet.
Men det är viktigt att avvisa den alarmism som sprids av visa delar av fredsrörelsen och av röster i massmedia. Ett kärnvapenkrig kommer inte att bryta ut i morgon. Även om USA uppnår en förstaslagsförmåga under 80-talet så är det viktigt att inse att hotet inte i första hand gäller total utplåning av den mänskliga civilisationen.
Det är inte heller möjligt att ett kärnvapenkrig kan utlösas av ett misstag. Givetvis finns hela tiden risk för att olyckor med kärnvapen kan inträffa. Ett exempel var i september förra året när en så kallad Trident-robot havererade i USA, dock utan att kärnladdningen utlöstes. Men att därav dra slutsatsen att ett kärnvapenkrig kan utlösas av misstag är helt enkelt inte riktigt.
Det har påståtts att vi var minuterna från ett kärnvapenkrig vid flera tillfällen under förra året, när en amerikansk dator rapporterade att ett sovjetiskt kärnvapenanfall inletts. Innan larmet blåstes av hade kärnvapen-bestyckade bombplan lyft från sina baser i USA.
Men från detta är steget till en kärnvapenattack långt. Det krävs en hel kedja av beslut från politiska och militära instanser innan man kan utlösa en kärnvapenattack. Att USA:s strategiska bombflyg har en hög beredskap är ganska självklart. På marken utgör bombplanen ett lätt mål för sovjetiska robotar, och därför går de upp i luften vid varje sådant larm.
Det är helt enkelt inte nödvändigt för USA att slå tillbaka ett sovjetiskt anfall omedelbart. USA:s ledare vet att Sovjet inte har en förstaslagsförmåga utan är klart underlägset när det gäller kärnvapenstyrkor. Och om Sovjets ledare av någon anledning skulle drabbas av en epidemi av sinnesförvirring och gå till attack — ja, då kan ett svar på den attacken vänta i flera veckor utan att det för den skull blir mindre effektivt.
För att citera president Carter, som borde veta vad han talar om:
»Vår avskräckningsförmåga är överväldigande. Bara en av våra relativt osårbara Poseidon-ubåtar som omfattar mindre än två procent av vår totala kärnvapenstyrka — bär på tillräckligt många stridsspetsar för att utplåna varje större och medelstor stad i Sovjetunionen«.
Det är alltså viktigt att inte låta sig förblindas av domedagsvisioner, utan att se den verkliga och mer omedelbara innebörden av imperialismens rustningar idag.
När USA idag driver igenom nya rustningsåtgärder typ medeldistansrobotarna i Europa så är syftet att öka pressen på Sovjetunionen. Det är en varning till Sovjet att upphöra med stödet till nationella befrielserörelser. Det är ett försök att tvinga in Sovjet i imperialisternas ledband. Vi vet att Kina sedan flera år tillbaka har fört en utrikespolitik som i de flesta fall kommit som på beställning från USA. Det gäller Kinas invasion av Vietnam, stödet åt de krafter i Kampuchea som vill återupprätta kapitalismen, uppbackandet av olika av imperialismens bandhundar runt om i världen och bifallet åt NATO:s rustningar. USA vill övertyga Sovjet att det enda sättet att undvika kärnvapenkrig är att Sovjet bidrar lika lydigt som Kina till att strypa revolutionen runt om i världen. Man vill att Sovjet tar kubanerna i örat för deras aktiva internationella roll, och man vill att Sovjet hjälper till att neutralisera revolutionerna i Centralamerika.
Men vi kan vara övertygade om att om USA lyckas slå ner revolutionen i El Salvador, om man klarar av en invasion i Nicaragua utan att det amerikanska folket och världsopinionen kan hejda dem, och utan att Sovjet reagerar, då öppnas vägen för en fortsatt anstormning mot revolutionära rörelser runt om i världen, och på sikt även mot arbetarstaterna. I ett sådant läge kan en öppen kärnvapenutpressning mot Sovjet komma att bli en nödvändig politik. Och därmed kan världen komma att ställas på randen av ett tredje världskrig.
Här kan det vara intressant att se vid vilka tillfällen som USA övervägt att använda kärnvapen. 1978 publicerade ett amerikanskt forskningsinstitut en rapport där man bland annat kunde visa på hur USA vid 19 tillfällen efter andra världskriget hotat direkt eller indirekt att sätta in kärnvapen. Vid fyra av dessa tillfällen riktades hotet mot Sovjet — vid Suezkrisen 1956, vid den amerikanska invasionen av Libanon 1958, vid Kubakrisen 1962 och under kriget i Mellanöstern 1973. Vid ett flertal tillfällen under Koreakriget och Indokinakriget förekom det hot om eller planer p att sätta in kärnvapen.
Det är helt klart att många av de rustningsåtgärder som man i USA påstår är svar på sovjetisk upprustning är direkt riktade mot folken i tredje världen.
Det främsta exemplet är den så kallade Rapid Deployment Force, den »brandkårsstyrka« som USA håller på att bygga upp idag. Denna styrka har framställts som om den skulle vara ett svar på Sovjets invasion av Afghanistan, men hade i själva verket varit planerad sedan länge. Brandkårsstyrkorna kommer att bestå av över 100 000 man och ska kunna sättas in runt om i världen med mycket kort varsel.
Detta är naturligtvis inget nytt påfund. Ända sedan andra världskriget har vi kunnat se en mängd exempel på hur makthavarna i USA skickar trupper till olika länder i tredje världen när de sett sina intressen hotade. Där det inte varit tillräckligt med att ge ekonomisk och militär hjälp åt olika förtryckarregimer, och där påtryckningar, sabotage och kupper inte varit tillräckligt, där har USA valt att skicka sina egna trupper. En norsk fredsforskare har räknat ut att USA mellan 1945-76 varit direkt inblandade i 26 olika krig. Totalt har USA avverkat 76 krigsår efter andra världskriget i dessa krig.
Mensedan USA led nederlag i Indokina har situationen varit förändrad.
Det amerikanska folket har helt enkelt inte varit beredd att acceptera nya militära äventyr. Under hela 70-talet har USA-imperialismen tvingats att ligga lågt. Istället har man försökt utrusta diverse reaktionära regimer i tredje världen med vapen och rådgivare för att få dem att fungera som ombud när det gällt att slå ner revolutionära rörelser.
Men detta har visat sig vara helt otillräckligt. Det mest slående exempelet på detta är utvecklingen i Iran. De enorma ansträngningar som USA gjort för att bygga upp shah-regimen till en stabil kontrarevolutionär kraft visade sig vara förgäves inför den väldiga folkresningen. Det har blivit en akut nödvändighet för USA att åter skaffa sig förmågan att själva intervenera. Brandkårsstyrkan är avsedd för att återupprätta den förmåga. USA har börjat bygga upp et t nytt bassystem kring Arabiska Viken och på andra håll för att betjäna brandkårsstyrkan.
Men inte ens 100 000 man är tillräckligt för att föra krig i samma skala som Vietnamkriget. Därför beslutade Carter förra året att införa den så kallade värnpliktsregistreringen i USA.
Detta är ett första steg mot att återinföra allmän värnplikt. Återigen, även här framställdes beslutet som ett svar p sovjetisk aggression i Afghanistan.
Men värnpliktsregistreringen blev ett fiasko. Amerikanska ungdomar gick ut i massiva demonstrationer mot registreringen. Man genomskådade klart Carters avsikter. En opinionsundersökning för några månader sedan visade att endast två procent av den amerikanska befolkningen stödde tanken på en invasion i El Salvador.
I mars annonserade Reaganadministrationen sina planer på att öka den amerikanska krigsflottan med en tredjedel. Motiveringen var — naturligtvis — att Sovjet hotade den amerikanska överlägsenheten på världshaven. Men medan den sovjetiska krigsflottans främsta uppgifter är kustförsvar och ubåtsjakt, så visar den planerade amerikanska flottupprustningen på en helt annan inriktning. för att tala med Washington Posts ord, så handlar det om att ge USA:s flotta en »mera aggressiv världsomspännande roll«.
Hur ska vi nu kunna förhindra Washingtons planer? Och hur ska vi kunna förhindra att imperialisterna utlöser ett tredje världskrig?
Jag tror det är viktigt att se sambandet mellan USA:s rustningar mot Sovjet och rustningarna mot folken i tredje världen. Lyckas USA uppnå en överlägesenhet mot Sovjet, så kommer det också att underlätta deras försök att starta nya Vietnamkrig. Och om man lyckas krossa revolutionen i El Salvador, så kommer det också att stärka deras positioner mot Sovjet.
Därför måste imperialisterna attackeras på alla fronter. Rörelsen mot värnpliktsregistrering i USA, FMLN:s kamp i El Salvador, rörelsen mot kärnvapen i Europa, arbetarklassens kamp för att slå tillbaka den borgerliga offensiven, alla är det exempel på fronter i kampen mot ett tredje världskrig. Och alla är de nödvändiga.
Även om det låter långsökt för många, så tror jag att det bästa sättet för oss i Sverige att bekämpa ett tredje världskrig, det är att ansluta sig till KAF och Fjärde Internationalen. Där för måste det också vara en viktig uppgift för KAF att försöka förankra ett internationellt klasskampsperspektiv hos dem som idag aktiverar sig mot kärnvapenrustningarna.
Jag tror att det är möjligt att den rörelse som idag håller på att utvecklas kring kravet på en kärnvapenfri zon i Norden kan komma att bli ett forum för en sådan politik.
Visserligen vore det naturligtvis bättre om det fanns en bred rörelse som klart pekade ut imperialisterna som boven i kapprustningen. Men någon sådan rörelse finns inte idag. och kravet på en kärnvapenfri zon kan sägas ha en dynamik riktad mot imperialismen. Det är bara NATO som i ett mer skärpt läge har möjlighet och intresse av att basera kärnvapen i Norden. Det är tveksamt om USA är beredda att ge garantier om kärnvapen frihet till NATO-länderna Danmark och Norge. Det skulle kunna innebära en kraftig injektion åt samma krav i andra NATO-länder som är av ännu mer vital betydelse för imperialisternas strategi.
När således de socialdemokratiska partierna i de nordiska länderna för någon vecka sedan beslutade sig för att tillsammans driva kravet på en kärnvapenfri zon i Norden, så är det ett framsteg. Och när Brezjnev nyligen förklarade, att Sovjet att berett att sluta avtal om kärnvapenfri zon med vilket land som helst, så är det något som underlättar för oss att visa dem det är som är den aggressiva parten i målet.
På så sätt så kanske kampen för en kärnvapenfri zon i Norden kan föra oss en liten, liten bit på vägen mot vårt slutgiltiga mål som är nödvändigt för mänsklighetens överlevnad.
Att göra hela jorden till en zon fri från kärnvapen och kapitalism.
Jan Czajkowski
[1] Sedan talet hölls har planer för basering av den s k MX-roboten ändrats. I oktober beslutade president Reagan att tills vidare tillverka 100 MX-robotar och placera dem i fasta robotsilor. MX blir alltså inte en rörlig robot.