Ur Fjärde Internationalen 1-2/1982

Jan Bohlin

”Makten, socialismen och demokratin” – en kritik

I. Inledning

För ett och ett halvt år sedan utkom Makten, Socialismen och Demokratin av Håkan Arvidsson och Lennart Berntsson. Boken, som nu utkommit i en andra upplaga, har skrivits som en fortsättning på en debatt om förhållandet mellan demokrati och socialism som fördes 1977 i tidskriften Zenit.

Författarna skriver i förordet att ”de från 1968 och ett antal år framöver levde i föreställningen att det genom en rekonstruktion av Marx och Lenins politiska tänkande var möjligt att upprätta ett alternativ till socialdemokratin och kommunismen, till reformism och revisionism. Genom en teoretisk och ideologisk pånyttfödelse skulle socialismen bli ett attraktivt och slagkraftigt alternativ”.[1] Detta perspektiv har sedan dess råkat i kris. Enligt A/B beror det på att den vänster som föddes 1968 på ett okritiskt sätt övertagit historiskt överspelade revolutionsteorier. Mer specifikt beroende på att ”vänstern” underskattar demokratins betydelse i kampen för socialismen.

A/B frågar: ”är det i grund och botten inte så att leninismen själv – också i den moderniserade variant som vi själva hade omfattat den – innehåller ett förringande av demokratin, inte bara i borgerlig skepnad utan mer allmänt? Och är leninismen överhuvud taget en relevant strategi i Västeuropas samhällen? Har inte de många och betydande förändringarna i väst helt enkelt överspelat den leninistiska doktrinen” (16-17) I sitt svar på dessa frågor försöker A/B ”belysa den roll demokratifrågan spelat för Arbetarrörelsens ställningstaganden, liksom det sätt på vilket den är relaterad till den statliga maktkoncentrationen som pågår i Europas moderna industrisamhällen”. (18).

Boken är uppdelad i tre huvudavsnitt. Del I har rubriken Det borgerliga samhället och folkstyret. Denna innehåller i kap 1 en rapsodisk skiss över den borgerliga demokratins genombrott i Västeuropa, dess idéhistoriska och materiella förutsättningar. 1 kap 2 behandlas den borgerliga demokratins uppbyggnad och gränser. I del II, som upptar cirka 170 av bokens 370 sidor, behandlas så ”Arbetarrörelsen och det strategiska problemet”. Där görs en historisk genomgång av hur det ”strategiska problemet” ställts inom arbetarrörelsen. Del II avslutas så i kap 8 med en sammanfattande kritik av den leninistiska revolutionsteorin. I del III, betitlad Socialismen, makten och den moderna staten, tar A/B upp en rad problem som rests i diskussionen om ”socialismens kris”, bl a utifrån erfarenheterna av de östeuropeiska samhällenas utveckling. Här pläderar A/B bl a för att förhållandet mellan centralmakt och lokal makt måste bli annorlunda under socialismen, att socialistiska produktionsförhållanden innebär församhälleligande och inte förstatligande; att socialismen ehuru kännetecknad av ekonomisk planering och kollektivt ägande ej kan reduceras till ett ekonomiskt produktionssätt; demokratins oundgänglighet för socialistiska produktionsförhållanden; varningar för statens tillväxt under senkapitalismen – senkapitalismen närmar sig enligt A/B därmed de genomförstatligade samhällena i Östeuropa.

Flera av de teman som behandlas här är av avgörande betydelse för den socialistiska teorins utveckling och förnyelse. A/B:s bidrag är dock mer av karaktären problemformulerande. Något bidrag till teoriutvecklingen ges inte.

Den kritiska diskussion som förts kring A/B:s bok har främst koncentrerats till tredje delen, närmare bestämt kap. 12 som behandlar ”det civila samhället och den moderna staten”.[2] Del II har däremot stillatigande accepterats av flertalet recensenter. I denna artikel kommer vi att koncentrera oss på del II av boken. Den värdering av revolutionsstrategins föregivna historiska misslyckande som görs här, ligger till grund för A/B:s anammande av en reformistisk strategi. Den historieskrivning och den kritik av revolutionsstrategin som presenteras är i flera avseenden tvivelaktig. Ett bemötande av dessa avsnitt i boken är därför på sin plats.

II. Arbetarrörelsen och det ”strategiska problemet”

Engels, Luxemburg och det ”strategiska problemet”

I sin genomgång av ”Arbetarrörelsen och det strategiska problemet” fäster A/B oerhört stor vikt vid Engels berömda förord till andra upplagan av Marx bok Klasstriderna i Frankrike 1848-1850, som kom ut 1895. I detta förord pekade Engels på att betingelserna för den socialistiska samhällsomvandlingen ändrats sedan 1848 års revolution: produktivkrafternas utvecklingsnivåer var 1848 otillräckliga för att möjliggöra en socialistisk samhällsomvandling. Först med industrialiseringen under 1800-talets andra hälft skapades en talrik och koncentrerad arbetarklass. Arbetarklassens tillväxt skapade grundvalen för uppkomsten av socialistiska masspartier. Genom att utnyttja den allmänna rösträtten hade den tyska socialdemokratin enligt Engels givit den internationella arbetarrörelsen en ny framgångsrik taktik. Genom den fortsatta industriella utvecklingen skulle arbetarklassen förstärkas ytterligare kvantitativt. Det var därför bara en tidsfråga innan socialdemokratin skulle uppnå absolut majoritet i riksdagen. Denna majoritet skulle sedan utnyttjas till att genomföra en socialistisk samhällsomvandling. Det enda som skulle kunna bryta ”den proletära arméns” stadiga tillväxt var om socialdemokratin lät sig provoceras till förpostfäktningar och gatustrider med militären. Militärteknikens utveckling sedan 1848 års revolution hade givit den borgerliga statens armé alla trumfkort på detta fält. Socialdemokratins främsta vapen var nu utnyttjandet av legaliteten gentemot bourgeoisin själv. Initiativet att bryta denna skulle överlåtas till borgarklassen. Först då skulle arbetarna ta till vapen. ”Och om inte vi är så vansinniga, att vi gör dem till viljes och låter dem driva ut oss i gatustrider, så återstår för dem slutligen ingenting annat än att själva bryta sig loss ur denna för dem så ödesdigra läglighet”. ”Om ni alltså bryter konstitutionen så är socialdemokratin fri och kan gentemot er göra eller underlåta, vad den vill. Men vad som sedan kommer att hända, det har vi knappast lust att idag skriva er på näsan”.[3] Som A/B så riktigt påpekar uteslöt alltså inte Engels synsätt ”det avgörande slaget”.

Engels ståndpunkt, som kan sammanfattas i formeln: låt fienden skjuta först, delades i detta avseende av Kautsky.[4] Det är därför fel när A/B påstår att Kautsky uteslöt en avgörande sammandrabbning mellan arbetarklass och borgarklass. Under intryck av decemberupproret i Moskva 1905 menade Kautsky t o m att Engels negativa uppfattning om barrikadstridernas omöjlighet måste revideras.[5] Men det är ändå sant att för Kautsky var revolutionära sammandrabbningar bara en sista eventualitet; det troliga ansåg han vara att bourgeoisien skulle paralyseras genom socialdemokratins ständiga tillväxt.[6] I praktiken försköt alltid Kautsky aktiv masskamp till en avlägsen framtid. Vad som återstod för det egna partiets handlande var propaganda och fortgående organisering av arbetarklassen. Som A/B riktigt skriver ”bortopererades” för Kautsky ”den revolutionära omvandlingen som ett självständigt strategiskt problem”. (83). Men någon mer preciserad strategi eller taktik gavs sannerligen inte heller i Engels’ ”politiska testamente”. Att som A/B blåsa upp Engels’ inledning till ”en precis strategisk formel” för den nya politiska situationen som den utvecklade kapitalismen alstrade” är en grov överdrift.

Förutom Engels lyfter A/B fram Rosa Luxemburg som en företrädare för ett ”demokratiskt perspektiv”. Enligt A/B vidarefördes de uppfattningar ”som den gamle Engels med sådan emfas poängterat i förordet... av Rosa Luxemburg” (101). A/B ger en hygglig sammanfattning av Rosa Luxemburgs revolutionsteori då de skriver: ”För Luxemburg är övergången till socialism tänkbar bara genom aktivt handlande från proletariatets massa. Det är också i masskampen med dess krav på initiativ, energi och självorganisering, som arbetarklassen skolar sig och förbereder sig för den roll den kommer att spela under socialismen – en utveckling som också är en förutsättning för det nya samhället”(96). I vilket förhållande stod denna Rosa Luxemburgs syn till den etablerade strategiska uppfattningen inom den tyska socialdemokratin? Rosa Luxemburgs uppfattning om masskampens betydelse för övergången till socialismen utvecklades i de lärdomar hon drog av 1905 års ryska revolution, mest pregnant i hennes pamflett Masstrejk, parti och fackföreningar,[7] som utkom 1906. Masstrejken var för Rosa Luxemburg en följd av den kapitalistiska utvecklingens skärpning av alla sociala och ekonomiska motsättningar. Masstrejken var därför inte något som en particentral kunde planera, utlysa eller avblåsa på ett fastställt datum. Detta faktum förändrades inte av att en masstrejks utbrott underlättades av socialistiska aktivisters tidigare propaganda och agitation, eller av att enskilda moment i strejkrörelsen utlöstes av deras initiativ. När allt kommer omkring kunde detta bara lyckas om de objektiva motsättningarna mognat.

Partiets uppgift bestod i att understödja och bidra till generaliseringen av kampen samt att visa på dess allmänna inriktning och målsättning. På så sätt var det partiets uppgift att bidra till att massans aktioner stegrades till allt högre nivåer. Genom massornas självaktivering i kampen skulle den politiska insikten öka vilket i sin tur skulle befrämja organiseringen i det socialdemokratiska partiet. Rosa Luxemburg tillbakavisade på så sätt den motsättning mellan organisering och masstrejk som den tyska socialdemokratins högerflygel ville uppställa. Enligt partihögern var en masstrejk dömd att misslyckas om inte den överväldigande majoriteten av arbetarklassen var organiserad i fackföreningar med välfyllda strejkkassor. Detta synsätt gjorde att masstrejken kom att uppskjutas till en obestämd framtid.

I den masstrejkdebatt som fördes i den tyska socialdemokratin tillbakavisade Kautsky Rosa Luxemburgs försök att generalisera lärdomarna av 1905 års ryska revolution till Västeuropa. Han ansåg att den ryska revolutionens strejkrörelse var en produkt av Rysslands efterblivenhet. Rosa Luxemburg menade tvärtom att masstrejkerna hade sin materiella grundval i den ryska samhällsformationens avancerade drag, såsom stora industricentra och ett modernt kommunikationsväsende, och inte i dess efterblivna. Masstrejkerna i Ryssland förebådade därför framtida klasstrider i Västeuropa. Det socialdemokratiska partiet borde följaktligen i sin agitation inrikta sig på detta.[8]

Partiledningen uppfattade Rosa Luxemburgs masstrejkagitation som ett hot mot den ”gamla beprövade taktiken”, som gick ut på att till varje pris bevara legaliteten och inte riskera den genom gatuaktioner. Denna taktik kunde som vi sett ges en ”ortodox” täckmantel genom Engels förord från 1895. I sin polemik mot Rosa Luxemburg i masstrejkdebatten 1910 åberopade Kautsky också uttryckligen Engels.[9] Rosa Luxemburg svarade då att Engels i sin inledning vände sig emot försök att upprepa de barrikadstrider som i 1848 års revolution genomförts av små minoriteter. Hans politiska testamente saknade därför relevans för de massaktioner som åsyftades i masstrejkdebatten.[10]

Vid ett senare tillfälle, nämligen i talet om programmet vid KPD:s grundningskongress, gav Rosa Luxemburg uttryck för en betydligt mer negativ syn på Engels inledning.

”Fram till sammanbrottet den 4 aug (1914) stod den tyska socialdemokratin på Erfurtprogrammets grund, och genom detta program ställdes de s k minimikraven i förgrunden, medan socialismen endast blev en avlägset skinande stjärna, förklarades vara slutmålet. Men än viktigare än vad som står i ett program är det sätt p vilket programmet tolkas i handling. Ur denna synpunkt måste stor vikt läggas vid ett av den tyska arbetarrörelsens historiska dokument, det förord som Friedrich Engels 1895 skrev till nyutgåvan av Marx' Klasstriderna i Frankrike. Kamrater, det är inte bara av historiska skäl som jag aktualiserar denna fråga. Den har ett enormt dagsvärde. Det har idag blivit en tvingande plikt för oss att återigen ställa vårt program på den grund som Marx och Engels lade 1848. Med tanke på de förändringar som genom den historiska utvecklingsprocessen sedan dess ägt rum, åligger det oss att revidera det synsätt som ledde den tyska socialdemokratin till sammanbrottet den 4 augusti”.[11]

”Jag vill därmed inte hävda att Engels på grund av dessa yttranden personligen måste dela ansvaret för hela den socialistiska utvecklingen i Tyskland. Jag vill bara fästa uppmärksamheten på ett klassiskt dokument, som ger uttryck för de åsikter som varit förhärskande inom den tyska socialdemokratin – åsikter som visat sig vara ödesdigra för rörelsen”.

”Förordet blev en proklamation om den rena parlamentarismens taktik”.[12]

A/B:s påstående att Rosa Luxemburg ”förde vidare de uppfattningar som den gamle Engels med sådan emfas poängterat i förordet” har som vi kan se inte mycket gemensamt med historiska fakta.

Lenin och demokratin

Kap. 4 i A/B:s bok har rubriken Från rådsdemokrati till enpartivälde. Lenin. En stor del av detta kapitel går ut på att visa att Lenin ändrade ståndpunkt i demokratifrågan mellan 1917 och 1919-1920. I Staten och revolutionen, skriven sommaren 1917, hävdade Lenin att arbetarklassen direkt skulle styra staten – en stat av kommuntyp som skulle vara en halvstat i färd med att vittra bort. I sin polemik med bolsjevikerna hade Kautsky hävdat att den vision av proletariatets diktatur som Lenin gav i Staten och Revolutionen var ogenomförbar. Proletariatet kunde enligt Kautsky bara härska, inte direkt regera. Regerandet delegerades alltid till representanter, d v s politiska partier. I sitt svar till Kautsky, Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky (1918) framhöll Lenin att klasser visst kan regera, inte bara härska. Sedan, under 1919 och 1920, svängde Lenin över till ståndpunkten att arbetarklassen bara kan regera genom det kommunistiska partiet. Efter att ha talat om proletariatets diktatur som en klassdiktatur övergick alltså Lenin och bolsjevikerna nu till att tala om en partidiktatur. A/B belyser genom en mångfald citat denna positionsförändring hos Lenin. Denna del av boken är signifikativt nog den enda där A/B mer ingående försöker belägga alla sina påståenden.[13] Till frågan om sovjetdemokratins utdöende i den unga sovjetstaten som A/B reser kan sägas:

1) Förutsättningarna för demokratin var ogynnsamma. Ryssland var ett ekonomiskt och kulturellt efterblivet land. Arbetarklassen var en minoritet av befolkningen omgiven av ett hav av bönder. Denna arbetarklass decimerades och försvann praktiskt taget under åren av interventionskrig efter revolutionen. Revolutionen förblev internationellt isolerad. Men dessa förhållanden rättfärdigar, som A/B påpekar, inte på något vis att bolsjevikledarna gjorde en dygd av nödvändigheten genom att i sina skrifter faktiskt likställa proletariatets diktatur med partiets diktatur.

2) Detta hade i sin tur sin orsak i en bristande teoretisk förståelse för demokratins absoluta nödvändighet för socialistiska produktionsförhållandens vidare utveckling, vilket i sin tur delvis hängde samman med att Sovjetunionen var den första arbetarstaten och att man följaktligen inte hade några tidigare erfarenheter att bygga på.

Därmed är emellertid inte sagt att leninismen som doktrin skulle vara teoretiskt oförenlig med demokratiska styrelseformer. För att kunna hävda detta skulle det krävas en helt annan analys än den som A/B presterar. Att den leninistiska revolutionsteorin inte i sin inneboende logik är antidemokratisk, utan tvärtom i djupaste mening demokratisk har vid ett flertal tillfällen utvecklats av den trotskistiska rörelsen.[14]

Lenin och Rosa Luxemburg

A/B går efter sin kritik av demokratins urgröpning i den unga Sovjetstaten över till påståendet att leninismen mer allmänt kännetecknas av en odemokratisk strategi. Lenins strategiska uppfattning kontrasteras mot Rosa Luxemburgs som anses vara demokratisk.

Rosa Luxemburg har oss veterligen vid två olika tillfällen framfört grundläggande kritik mot bolsjevismen. Den första gången var 1904 då Lenins partiuppfattning kritiserades i Den ryska socialdemokratins organisationsfrågor. Den andra gången var i skriften Den ryska revolutionen (1918).[15] I denna skrift togs tre olika aspekter av bolsjevikernas politik upp: bolsjevikernas politik i nationalitetsfrågan, politiken gentemot bönderna samt bolsjevikernas upplösning av den konstituerande församlingen och mer allmänt bolsjevikernas bristande förståelse för den politiska demokratins roll under övergången till socialismen. Det är den sistnämnda aspekten som fått störst betydelse för senare tids diskussion om oktoberrevolutionen. Men i inget avseende kritiserar Rosa Luxemburg i denna broschyr bolsjevikerna för att deras revolutionsstrategi i största allmänhet skulle vara odemokratisk eller ”jakobinistisk”, byggd på ”överraskningsattack utifrån” av ett ”sammansvetsat elitparti”.

Faktiskt innehåller Rosa Luxemburgs Den ryska revolutionen en hel del positiva omdömen om bolsjevikernas politik – uttalanden som om de fällts av Lenin säkert skulle ha tagits till intäkt för Lenins ”odemokratiska attityd”. Som ett exempel på detta kan följande citat anföras:

”Därmed har bolsjevikerna löst den berömda frågan om 'folkmajoriteten', som alltid har legat som en mara på de tyska socialdemokraternas bröst. Som den parlamentariska kretinismens förkroppsligade lärjungar överför dessa på revolutionen helt enkelt den parlamentariska barnkammarens hembakade visdom: för att genomföra något måste man först ha 'majoritet'. Men revolutionernas verkliga dialektik ställer denna parlamentariska mullvadsvisdom på huvudet: inte från majoritet till revolutionär taktik utan från revolutionär taktik till majoritet går vägen. Endast ett parti som förstår att leda, d v s driva framåt, förvärvar sig i stormen anhängare.”

Den knappt märkbara glidning som A/B gör från Rosas kritik av bolsjevikernas agerande efter revolutionen till att gälla hela Lenins revolutionsteori (97-98) är djupt missvisande. Sammanfattningen, som A/B gör på s. 96, som vi tidigare citerat, av Rosa Luxemburgs revolutionsteori, passar väl in också på Lenins. Den är visserligen inte uttömmande för en beskrivning av Lenins strategiska ståndpunkter, men det är den inte heller för Rosa Luxemburgs. Vad som skiljer Lenin och Luxemburg är inte att Lenin mindre betonar vikten av massdeltagande i revolutionen eller att Lenin skulle hävda att inte folkmajoriteten måste vinnas. Det kan anföras massor av citat, från såväl revolutionsåret 1917 som tidigare och senare, som visar detta. Skillnaden mellan Rosa Luxemburg och Lenin bestod snarare i en olikartad syn på partiets roll som initiativtagare i revolutionsprocessen. Men som ovanstående citat från Ryska revolutionen visar var inte skillnaden mellan Luxemburg och Lenin avgrundsdjup i detta avseende. Rosa Luxemburg var inte någon dyrkare av den rena spontaniteten.[16]

Komintern och det ”strategiska problemet”

I sin rapsodiska exposé rörande ”arbetarrörelsen och det strategiska problemet” går A/B även igenom Kominterns utveckling. Detta sker i kap. 5 betitlat Ortodoxins seger och kris. Mellankrigstiden. Detta 20 s. långa kapitel innehåller en sådan vanframställning av flera viktiga drag i det historiska förloppet att man undrar varifrån A/B egentligen hämtar sina uppgifter. Några hänvisningar till detta i notapparaten får man förgäves leta efter. Kapitlet innehåller bara två noter, som båda hänvisar till citat ur Kominternresolutioner. Vad kapitlet i själva verket innehåller är ett smörgåsbord bestående av några av de mest vanliga socialdemokratiska lögnerna om den kommunistiska rörelsens historia.

Om enhetsfrontspolitiken som utformades på Kominterns 3:e och 4:e kongresser säger A/B att den ”efter en tid av oklarhet och förvirring i de nationella sektionerna” (...) ”preciserades som en enhetsfront underifrån, d v s som en aktionsenhet, inte mellan organisationer inom arbetarrörelsen, utan endast som en enhet mellan reformistiska arbetare och kommunistiska kring begränsade konkreta mål.” (140) A/B sätter här ett likhetstecken mellan enhetsfrontspolitiken sådan de den utarbetades på Kominterns tredje och fjärde kongress och den ultravänsterpolitik som fördes av Komintern under den s k ”tredje perioden” 1929-1934. Det var under den senare, som politiken ”enhetsfront endast underifrån” fördes. Problemkomplexet rörande enhetsfront ”uppifrån” och ”nerifrån” behandlades av Trotskij i hans rapport om den franska kommunismen på Kominterns fjärde världskongress 1922:

”Sträcker sig enhetsfronten endast till arbetarmassorna eller inkluderar den också de oppositionella ledarna? Själva frågeställningen är en frukt av en missuppfattning. Om vi helt enkelt kunde ena arbetarmassorna kring vår egen fana eller kring våra politiska dagsparoller och hoppa över de reformistiska organisationerna, vare sig det gäller parti eller fackförening, skulle själva frågan om enhetsfront inte existera i sin nuvarande form. Frågan reser sig ur det att vissa mycket viktiga delar av arbetarklassen tillhör reformistiska organisationer eller stöder dem.” [17]

I sin kritik av Kominterns Tysklandspolitik 1929-34 förde Trotskij en mycket ingående polemik mot teorin om ”enhetsfront endast underifrån”.[18] Vad enhetsfronten syftade till var att trots arbetarklassens splittring i olika politiska partier kunna få till stånd ett gemensamt handlande i kamp kring brännande klasskrav. Att arbetarklassen dras in i gemensam kamp är en förutsättning för att den skall kunna genomgå de läroprocesser som A/B tidigare beskrivit[19] i sin genomgång av Rosa Luxemburgs ”demokratiska strategi”. Enhetsfronten är i själva verket denna strategis tillämpning under betingelser av arbetarklassens politiska splittring.[20] A/B:s oförmåga, eller ovilja, att skilja mellan leninism och stalinism kommer tydligt fram i deras behandling av tredje perioden-politiken. Denna uppfattar de som ”en återgång till en revolutionärt marxistisk principlinje” (142) Det stalinistiska Kominterns analys av socialdemokratin som ”socialfascistisk” var enligt A/B ortodox leninistisk: ”Den analysen var som vi tidigare poängterat helt konsistent med den leninistiska uppfattningen av reformismen som en nederlagslinje, en slags femtekolonn inom arbetarrörelsen. Sett ur detta perspektiv saknade följaktligen inte det kommunistiska slagordet om socialdemokratin som fascismens vänstra flygel en viss inre – om än absurd – logik.” (145) ”Ultravänsterperioden skärpte den leninistiska politikens grundsatser till dess yttersta konsekvenser. Tesen om den parasitära kapitalismen togs till intäkt för att den fascistiska reaktionen – om den överhuvud taget kunde erövra makten – endast kundbli ett kortvarigt mellanspel.” (145) Utifrån den typ av historieskrivning som A/B presterar blir det omöjligt att förstå att den mest omfattande kritiken av Kominterns ultravänsterpolitik, med dess ödesdigra felbedömning av fascismen och felaktiga analys av socialdemokratin, kom från leninister som Trotskij och Thalheimer, samt att dessa i sin kritik av Kominterns politik uttryckligen kunde åberopa sig på Lenin och resolutionerna antagna vid Kominterns tredje och fjärde världskongress.[21] A/B:s bild av Kominterns utveckling ger inte stalinismens seger i SUKP, med dess kedjeverkningar inom Komintern, någon större betydelse. Fraktionsstriderna i SUKP ges endast 14 raders utrymme på s. 141. Som tidigare framgått anser inte heller A/B att differensen var speciellt stor mellan Lenin och Stalin. Så skriver de: ”Vid bedömningen av leninismen uppstår alltid frågan vad i leninismen som är Lenin och vad som står för Stalin. Är leninismen i själva verket bara en av stalinismen förvrängd form av Lenins politiska och teoretiska testamente? För att uttrycka det enkelt är svaret både ja och nej, men mer nej än ja... De skillnader man kan finna överskuggas...av det faktum att stalinismen eller kominternkommunismen baserade sig på och tog sin utgångspunkt i oktoberrevolutionen och bolsjevikernas erfarenhet.” (183-184). Det blir därför något underligt att A/B efter en lång kritik av ”leninismen” som avslutning kan skriva att ”Lenins politiska teori innebar ett stort steg framåt för den revolutionära delen av den västeuropeiska arbetarrörelsen.” (213)

A/B:s bild av Mao och den kinesiska kommunismen är betydligt positivare än den som ges av bolsjevismen. Så kan vi läsa att ”den kinesiska kommunismen inte haft en organisatorisk uppbyggnad av leninistisk modell. Det har inte rört sig om ett begränsat elitparti med jakobinska drag, utan snarare om en massorganisation baserad på bondeklassen.” (s. 178). Detta är en grovt förvrängd bild av såväl bolsjevikpartiet som det kinesiska KP:s historia. För det första var bolsjevikpartiet på Lenins tid inte ”ett begränsat elitparti med jakobinska drag” utan ett massparti.[22] För det andra präglades bolsjevikpartiet på Lenins tid, liksom för övrigt under större delen av 20-talet, av en livaktig diskussion, där meningarna öppet bröts mot varandra. Något motsvarande kan knappast sägas om det monolitiska kinesiska KP, där ledande företrädare utrensats utan att massorna haft den ringaste aning om vari meningsskiljaktigheterna bestått. Som kan förväntas värderar A/B folkfrontspolitiken som ett steg i rätt riktning. ”Försvaret för demokratins fri- och rättigheter innebar – även om det fördes med reservationer – att kommunistpartierna kunde knyta an till den breda folkliga strömningen i Västeuropas industrialiserade samhällen. Ännu större betydelse fick krigsåren, då kommunisterna kunde bli en ledande kraft i den antifascistiska motståndskampen.” (147). Den enda kritik som A/B har mot folkfrontspolitiken är att den inte tillräckligt konsekvent bröt med det förgångna ty ”teorin om kapitalismen som parasitär och den borgerliga demokratin som skenbar” bibehölls. Vidare så stod man fast vid ”det revolutionära maktövertagandet och proletariatets diktatur som målsättning”. (146) Men nu var det ju knappast till följd av dessa ”teoretiska försumligheter” som folkfrontspolitiken misslyckades. Perioden för folkfrontspolitikens genomförande kännetecknades ju knappast av någon blomstrande kapitalism. Inte på något ställe värderar A/B det faktiska resultatet av folkfrontspolitiken eller den vänsterkritik som har riktats mot den. Det finns ju annars en rad olika ”testfall” för denna politik: Spanien 193638, Frankrike 1936-37, Italien, Frankrike 1946-48. Det centrala i folkfrontspolitikens brott med den politik som grundlades vid Kominterns fyra första kongresser bestod inte i att de demokratiska fri- och rättigheterna nu skattades högre, utan i en allianspolitik med bourgeoisin, med andra ord klassamarbete. I praktiken, om än inte i teorin, uppgavs på så vis de revolutionära målsättningarna. Denna klassamarbetspolitik och inte det faktum att ”teorin” ännu inte bragts i överensstämmelse med praktiken, låg bakom folkfrontspolitikens misslyckande. Genom att t ex i spanska inbördeskriget sträva efter att begränsa arbetarklassens aktioner till försvaret av den borgerliga demokratin i syfte att inte skrämma bort till stor del ickeexisterande borgerliga allianspartner, kom stalinisterna att dämpa arbetarnas och fattigböndernas kampkraft. Ty dessa ville fylla de demokratiska fri- och rättigheterna med ett socialt innehåll. Folkfrontspolitiken ledde på så vis till att även den antifascistiska kampen i sista hand försvagades.[23]

III. A/B:S kritik av leninismens strategi

I kap. 8 ger A/B en sammanfattande översikt och kritik av den ”leninistiska” revolutionsstrategin.

Den kritik som A/B formulerar i detta kapitel riktar sig inte bara mot ”leninismen” utan mot den revolutionära marxismen i dess helhet, förvisso också de ståndpunkter som Rosa Luxemburg företrädde. A/B menar att ”leninismens akilleshäl” var att den ”både som teoretisk doktrin och som politisk strategi missade... Västeuropas historiska särdrag, och försatte sig därmed i en fatal motsättning till några av huvudtendenserna i dess utvecklingsbana efter första världskrigets slut”. Enligt A/B var den leninistiska strategin irrelevant redan i samband med de kommunistiska partiernas födelse kring åren 1919-1921.” (184). Denna leninismens otillämpbarhet på Västeuropa berodde på att förhållandena var så olika här jämfört med Östeuropa. Liksom Gramsci framhäver A/B att det civila samhället i väst hade en mycket starkare position i förhållande till staten än i öst. Med begreppet civilt samhälle avser A/B ”de mer eller mindre kollektiva organisationsformer som framväxer ur samhällslivets produktions- och reproduktionsprocess. Den civila sfären består av de förhållanden och områden i samhället vilka ligger utanför den statliga maktens styrand och reglerande domvärjo. I länder där det civila samhället är starkt har människorna själva i olika typer av sammanslutningar, men också individuellt, ett större inflytande och ansvar för sina levnadsvillkor, än i samhällen med en mäktig central och överordnad statsapparat.” (19) Arbetarklassens förhållande till staten var också helt annorlunda i Öst än i Väst.

Den leninistiska synen på staten som väsentligen ett våldsmedel och som en ”monolitisk enhet” under bourgeoisiens oinskränkta kontroll, där arbetarklassen stod helt ”utanför”. var enligt A/B inte tillämpbar på Västeuropa. Till följd av sin inriktning på att gripa statsmakten via ett ”frontalangrepp utifrån” var enligt våra författare Lenins strategi koncentrerad till ”slutspelet”. Den var bara ”en strategi för ögonblicket före och i samband med själva maktövertagandet”. Lenin saknade enligt A/B en strategi för ”mittspelet”. ”De mellanliggande icke-revolutionära perioderna.., uppfattades enbart som tillfälle för uppbyggnad och förberedelser för den avgörande attacken”. (195) Lägg märke till hur med hjälp av ordet ”enbart” A/B här förringar stora delar av Lenins politiska och teoretiska arbete! Med tanke på allt Lenins skrivit om fackföreningar, den nationella frågan, politiken gentemot bönderna, revolutionärers arbete i parlamentariska församlingar, enhetsfronten, partiuppbygget etc., ter sig påståendet om avsaknaden av en politik för ”mittspelet” underligt. Man kan naturligtvis vara ense eller oense med Lenins politik i detta avseende, liksom man kan diskutera dess tillämpbarhet idag, men man kan inte hävda att den inte finns. Lenins politik för ”mittspelet” vägleddes av den övergripande målsättningen att befordra massornas kamp och självaktivering, och samband med detta vinna dem för en socialistisk samhällsförändring. Detta negligeras dock av A/B då de skriver:

”Visserligen skulle man söka vinna flertalets linje, men detta stöd betraktades framför allt som en maktpolitisk språngbräda för den avancerade förtruppens slutliga och förintande anfall.”

På så sätt kan man naturligtvis misstänkliggöra varje slag av socialistisk politik (och förresten all slags politik överhuvud taget) genom att hävda att vad som egentligen eftersträvas inte är folkmajoritetens eget styre utan en handfull politikers makt. Det blir lite klarare vad A/B egentligen avser då vi några rader längre ner läser att Komintern efter krigsslutet 1918 ”helt saknade strategi för ett mer långsiktigt framträngande inom ramen för det kapitalistiska samhället.” (195-196). Med andra ord vad A/B anklagar leninismen för är att den inte är reformistisk.

Leninismens föregivna avsaknad av en strategi för ”mittspelet” var enligt A/B katastrofal för vänstern i Västeuropas arbetarrörelse. Ty efter 1918-1919 finner vi i den avancerade kapitalismens länder knappast något revolutionärt slutspel. Däremot karaktäriseras utvecklingsförloppet i väst av ett utdraget ställningskrig i mitten.” (196) A/B ”glömmer” här Tyskland 1923, Spanien 1934, 1936-37, Frankrike 1936, Italien och Frankrike 1946-47. Att det inte kom till något ”slutspel” i Tyskland i början på 30-talet, utan istället kamplös kapitulation för nazismen, berodde på de stora arbetarpartiernas politik och inte på några objektiva omständigheter. Det kan naturligtvis diskuteras om arbetarklassen vid samtliga dessa tillfällen hade chansen att ta makten, men det torde vara svårt att hävda att utvecklingen sedan 1914 kännetecknats av ett ”utdraget ställningskrig i mitten”.

Den reformistiska syn, som vi har kunnat konstatera ligger till grund för A/B:s kritik av leninismen har sin grundval i deras syn på kapitalismens ekonomiska utveckling. De anser att kapitalismen i grunden är krisfri, det ”materiella utvecklingsproblemet” har lösts. Då A/B anklagar Lenin för att han såg på kapitalismen som ett system som bär på en tendens till djupgående ekonomiska kriser med åtföljande press på arbetarklassens levnadsstandard, är det i själva verket marxismen och inte specifikt leninismen de anklagar.[24] Den marxistiska synen på kapitalismen som ett system som under långvariga perioder – ej vanliga konjunkturcykler utan överlagrande dessa – präglas av ekonomisk nedgång med åtföljande massarbetslöshet och press på de breda befolkningslagrens levnadsstandard är i själva verket en integrerad del av det socialistiska perspektivet. Om befolkningens majoritet inte genom handfasta erfarenheter upplever att kapitalismen inte kan tillgodose deras behov är det svårt att förstå varför socialismen skall framstå som ett alternativ för dem. Varför skulle befolkningsmajoriteten vilja byta ut ett ekonomiskt system som garanterar ständig ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion? För att ett socialistiskt alternativ skall kunna vinna en majoritet av befolkningen krävs en längre period av ekonomisk lågkonjunktur i en för övrigt blomstrande kapitalism. I annat fall framstår åtstramningspolitikernas löften om fortsatt ekonomisk tillväxt efter några års indragning av svångremmen som i praktiken riktig.

Det finns naturligtvis inte något automatiskt samband mellan ekonomisk kris och folkmassornas anammande av ett socialistiskt program. De politiska följderna av en ekonomisk kris är i sista hand avhängiga de levande politiska krafternas ingripande. I avsaknad av en korrekt socialistisk politik kan en reaktionär lösning segra. Den kapitalistiska krisen utgör en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att en socialistisk politik skall kunna nå framgång. Därmed inte sagt att en marxistisk kritik av kapitalismen främst skulle gå ut på att denna inte levererar tillräckligt med konsumtionsvaror åt befolkningen. Utvecklingen sedan andra världskriget, som i den rika delen av världen skapat en aldrig tidigare skådad konsumtionstillväxt, har ju samtidigt skapat en rad nya problem som t ex miljöförstöring och plundring av naturens resurser. Men även dessa kriser kommer att förvärras med en tilltagande ekonomisk kris, eftersom resurserna för att bemästra dem eller lindra dem minskar. Vi måste här också beakta att även behoven är elastiska. Kapitalismens utveckling sedan andra världskriget har skapat en rad nya behov. Det som folk idag betraktar som en naturlig beståndsdel i en dräglig levnadsstandard är inte detsamma som under tidigare historiska perioder. Kapitalet behöver inte pressa ned befolkningens levnadsstandard till vad den var för femtio år sedan för att systemet skall upplevas som outhärdligt. En varaktig djup arbetslöshet som förvärras och en kraftig uppluckring av det sociala skyddsnätet kommer att skapa en svår legitimationskris för det kapitalistiska systemet.

Den optimistiska syn på kapitalismens utvecklingsmöjligheter som A/B gör sig till tolk för, vore mera förståelig om boken skrivits i mitten på 60-talet. Men att de idag så reservationslöst kan hysa en sådan tilltro till en expanderande kapitalism som endast frambringar smärre recessioner, vilka kan lösa med hjälp av statlig krisreglering, är svårt att förstå. Låt oss bara peka på några tendenser i den kapitalistiska ekonomins utveckling som kommer att verka i åtskilliga år framöver:

Till följd av sjunkande lönsamhet minskar idag industriinvesteringarna i den kapitalistiska världen. De investeringar som sker är främst s k rationaliseringsinvesteringar, som innebär att arbetskraft friställs. Eftersom ackumulationstakten inte är tillräckligt hög för att suga upp den ”friställda” arbetskraften ökar arbetslösheten. En omfattande omstrukturering av den internationella arbetsfördelningen håller på att ske. Hela industribranscher flyttar över till länder i tredje världen, utan att nya träder i deras ställe i i-världen. Detta medför vikande industrisysselsättning i den ”utvecklade” världen. Den vikande industrisysselsättningen gör att krisen för social- och arbetsmarknadspolitiken skärps. Samtidigt som behoven av social- och arbetsmarknadspolitik ökar så minskar de skatteintäkter som möjliggör bedrivandet av en sådan. Detta dilemma kan i längden inte lösas genom statlig upplåning. Även lånen någon gång betalas. En keynesiansk antikrispolitik försvåras idag också av det faktum att nationalstaternas tilltagande integration i världsekonomin gjort utrymmet för en statlig antikrispolitik mycket mindre än under mellankrigstiden.

Som en pendang till sin felbedömning av kapitalismens utvecklingsmöjligheter hade också Lenin, enligt A/B, missbedömt den borgerliga demokratins utvecklingsmöjligheter. Med hjälp av denna har enligt A/B arbetarklassen i Västeuropa successivt stärkt sin ställning på kapitalets bekostnad.

”Den politiska demokratiseringen har nämligen inneburit att arbetarrörelsen på en rad olika områden kunnat påverka utformningen av exempelvis social- och arbetsmarknadspolitik, närings- och utbildningspolitik. På dessa och flera områden är staten inte längre ett lättmanövrerat redskap i det härskande borgerskapets händer.” (s. 199 A/B:s kursivering)

A/B framställer på ett ensidigt och överdrivet sätt arbetarklassens positionsförbättringar i Västeuropa. Så påstår de t ex utan vidare att ”arbetarklassen i Västeuropa stärkt sin ställning inom produktionssfären”. (201). Med tanke på den rikhaltiga diskussion som förts på senare år om den tekniska utvecklingens effekter på arbetsorganisationen och arbetets degradering, t ex utifrån Bravermans bok Arbete och monopolkapital, måste här flera frågetecken sättas vid A/B:s uppfattning. Men även om vi bortser från detta och andra exempel så måste ändå bilden av den borgerliga demokratins utveckling sedan 1918 differentieras. Utvecklingen under mellankrigstiden kan ju knappast beskrivas som någon entydig förstärkning av den borgerliga demokratin. De arbetsmarknads-, socialpolitiska och övriga åtgärder som A/B anför som exempel på hur borgarklassens maktställning idag ”kringränts” har, som ovan påpekats, haft som sin förutsättning efterkrigstidens exempellösa tillväxt i den kapitalistiska världsekonomin. Dessutom är medaljens baksida i detta fall en centralisering och byråkratisering av arbetar klassens försvarsorganisationer, fackföreningarna, och en avtrubbning av dessas aktionskraft genom en omfattande antifacklig lagstiftning.

Då grundvalarna för den ekonomiska tillväxten urholkas så urholkas också den offentliga sektorns utgifter för social- och arbetsmarknadspolitik, något som redan börjat ske i Västeuropa. Nu liksom förr är arbetarklassen avhängig kapitalets enväldiga makt att besluta över produktion och investeringar.

A/B tar ”det förhållandet att arbetarrörelsen genom sin kamp för sociala reformer och politisk demokrati trängt allt längre in i det borgerliga samhällets institutioner”, till utgångspunkt för ytterligare en kritikpunkt av leninismen: ”Idag är nämligen avgörande delar av arbetarklassens sociala och ekonomiska reproduktionsbetingelser beroende av den statliga sektorns verksamhet. En strategi vars syfte är att rikta ett mer eller mindre avgörande slag mot staten - att krossa statsapparaten – skulle därför verka desorganiserande på arbetarklassens existens – i varje fall på kort till medellång sikt.” (200). Till detta är att anföra för det första, att i ett läge där en ev. framtida socialistisk samhällsförändring kommer till stånd kommer den med all sannolikhet att ske mot bakgrund av en ekonomisk kris som innebär att kapitalet attackerar arbetarklassens sociala rättigheter. Bland annat som ett försvar av dessa kan de massrörelser uppkomma som berövar borgarklassen dess maktställning. För det andra, så får tesen om statens krossande i Lenins revolutionsteori inte uppfattas som så att allt slags verksamhet som idag ligger under staten skall krossas. Det har ju t ex aldrig förespeglat någon att Statens Järnvägar eller skolväsendet ska ”krossas”. Vad som skall krossas – för att nu använda sig av detta bildspråk – är ”statens skelett” som är starkt centraliserat och hierarkiskt uppbyggt och som bärs upp av slutna självreproducerande kårer (ämbetsmannakåren, polis och militär). A/B beskriver själva på ett utmärkt sätt från s. 51 och framåt dessa kårer, som står utanför all demokratisk kontroll: ”Makten är utomordentligt starkt centraliserad till de ledande enheterna och befattningarna”. ”De ledande statsorganen bärs upp av särskilda kårer – ämbetsmannakåren, domarkåren, poliskåren och officerskåren.

Dessa kårer utgör homogena och slutna sociala grupper, nära knutna till de förmögna och styrande kretsarna inom industri, handel och finansvärld, liksom till dessa kretsars främsta administrativa, juridiska, tekniska och vetenskapliga expertis” ...”De befattningshavare som ingår i kårerna är endast i undantagsfall åtkomliga vad beträffas övergrepp och maktmissbruk”...”Med undantag för den lägre kadern inom polis- och officerskåren härstammar oftast kårmedlemmarna från de övre och bäst beställda skikten i samhället”...”Vad beträffar sina ideologiska perspektiv och sociala egenskaper är de i hög grad likriktade”...”Kårernas sociala exklusivitet förstärks också av att de lönemässigt ligger i topp”...”som kitt i apparatens fogar verkar en stark kåranda och kollegialitet”...”Sist men inte minst reproducerar sig kårerna”. (s.51 ff) Denna statsapparat med dess kårer måste brytas ner och ersättas med en demokratisk folkförvaltning.

I sin behandling av det de uppfattar som leninismens strategi går A/B vidare med en kritik av varje tanke på väpnat uppror. Liksom Engels gjorde i sitt förord 1895 hävdar de att ett väpnat uppror av militärtekniska skäl numera är omöjligt. Detta är nu än mer omöjligt än 1895, ”ty nu förfogar militären över nukleära, kemiska och biologiska förintelsevapen.” (205) Vidare så har ”den polisiära makten vuxit ut till en formidabel kontrollapparat, som med hjälp av de elektroniska, vapentekniska och kommunikativa framstegen har en enastående kapacitet och verksamhetsradie”.

Vad gäller förintelsevapen så skulle ett användande av dessa drabba såväl kapitalister som arbetare. De kan därför inte användas mot en revolutionär resning. Men den fara som förintelsevapnen utgör kan naturligtvis inte negligeras. De utgör ett formidabelt hot mot mänsklighetens existens. För att förhindra att detta hot blir verklighet är det av yttersta vikt att bygga massrörelser mot kärnvapenrustningarna. Men i sista hand kan hotet om ett nytt världskrig förhindras endast genom att krigsrustarna definitivt avrustas, d v s genom socialismens seger i världsskala. De två världskrig som det här århundradet upplevt har för övrigt inte startats som ett svar på en proletär revolution utan som följd av inomimperialistiska motsättningar.

Till den andra ”militärtekniska” invändningen som A/B anför kan sägas att den riktar sig mot en revolutionsstrategi som bygger på en ”beslutsam minoritets kuppartade attack”. Men en sådan putschism är en nidbild av leninismen som bygger på massornas deltagande i revolutionsprocessen. A/B framför i detta sammanhang argumentet ”att den västliga statens utbyggda förbindelser med och förankring i det civila samhället utesluter en upplösning och ett sammanbrott inom de väpnade styrkorna av den typ vi nyligen bevittnat i exempelvis Iran och Nicaragua. Händelseutvecklingen i Portugal under 1974 där den militära apparaten blev en huvudkraft i samhällsutvecklingen, utgör bara ett belysande undantagsfall.” (s.206) Gentemot A/B vill vi i detta sammanhang påstå att ”statens förbindelser med och förankring i det civila samhället”, tvärtom underlättar en revolutionär brytning. Exempelvis är ju en värnpliktsarmé mycket svårare att sätta in mot en folklig massrörelse än vad en stående armé är. När detta väl är sagt, måste det framhävas att vad som skiljer den revolutionära marxismens strategi från alla former av reformism inte är att den förstnämnda förespråkar en ”våldsam” övergång till socialismen. Kärnan ligger i ett omfattande massdeltagande och självaktivering av breda folklager. Då en massmobilisering kring paroller som uttrycker en plan för socialistisk reorganisering av det krisdrabbade kapitalistiska samhället kommer till stånd, måste denna vid en viss tidpunkt komma till en avgörande brytning med bourgeoisien. Borgarklassen kan inte gradvis, bit för bit, berövas makten. Dess makt kan inte genom någon ”hedersam reträtt” kompromissas bort.(208) Det är detta som är den avgörande skiljelinjen mellan revolutionär marxism och reformism, inte frågan om våld. I ett läge då arbetarklassens maktpositioner förstärks i det ”civila samhället”, samtidigt som kapitalet fortfarande förfogar övér ägande- och dispositionsrätten över produktionsmedlen, kommer kapitalisterna att svara med investeringsstrejk och kapitalflykt. Ett ekonomiskt kaos blir följden. Frånvaron av en avgörande brytning med kapitalismen, en konfrontation med borgarklassen, kommer i så fall att innebära att revolutionens krafter demoraliseras och försvagas och bourgeoisien återtar initiativet. Vad som sedan kan bli följden i form av diktatur och barbari erbjuder 1900-talets historia åtskilliga exempel på.

Avslutning: Bokens mottagande

Arvidsson/Berntssons Makten, Socialismen och Demokratin har mött ett stormande bifall från en rad olika håll.

Med tanke på att boken för till torgs de vanligaste högersocialdemokratiska lögnerna om och argumenten mot den revolutionära socialismen är det fullt naturligt att socialdemokratin applåderat den. Så heter det t ex i SAP-tidningen Aktuellt i Politiken i en recension av Anders Lidström och Henry Olsson: ”Boken kan betraktas som mycket värdefull för den socialdemokratiska idédebatten, enligt vår mening genom att den presenterar en konsekvent kritik av den leninistiska strategin och genom att författarnas bidrag till ut formandet av en demokratisk socialistisk strategi”.[25]

Olle Svenning, känd socialdemokratisk debattör ”till vänster” är full av beröm:

”...deras 400-sidiga bok tillhör det bästa, mest självständiga polemiska och välskrivna jag läst inom den marxistiska forskningssfären”. ”...A/B:s skrift är i väsentliga avseenden en stenhård uppgörelse med leninismen...” [26]

Mer överraskande än överorden i den socialdemokratiska pressen är kanske det positiva bemötandet boken rönt inom ”vänstern”. I tidningen Gnistan hyllade Christer Lundgren i SKP:s partiledning boken i följande ordalag:

”ett seriöst försök att utifrån den historiska materialismens utgångspunkter analysera den europeiska arbetarrörelsens dilemma... Deras bok har förutsättningar att bli något av en klassiker för 80-talets vänster.” [27]

I en recension, som för övrigt innehåller flera kritiska synpunkter, skriven av Christian Berggren, tidigare ledande teoretiker i det nu avsomnade Förbundet Kommunist, blir slutomdömet:

”HA & LB har skrivit en bok som för sin socialistiska demokratidiskussion är oundgänglig för alla socialister.” [28]

I VPK:s teoretiska tidskrift Socialistisk Debatt heter det i en recension av Svante Nordin:

”Trots de invändningar man kan resa tar A & B i ett mer samlat grepp än någon tidigare upp en lång rad problem av avgörande betydelse för den marxistiska teorin som analysinstrument och för vänsterns utsikter till en framtid i vårt land. Deras bok betecknar ett stort steg framåt i svensk marxism.” [29]

Den mest kritiska diskussion av A/B:s bok som vi sett finns i en artikel av Dahlkvist-Olofsson-Schmid i Zenit nr 2/81. Men deras kritik riktar sig typiskt nog mot del III av boken, närmare bestämt den del som behandlar staten ”som en tredje kraft”. Däremot sväljer de med hull och hår hela del II av boken:

”Dessa ståndpunkter, och dessa delar av boken, ämnar vi inte ta upp i denna artikel. Det beror på att vi är eniga med författarna på dessa punkter.” [30]

Vi har i denna recension försökt visa att de historiska avsnitten i boken Makten, Socialismen och Demokratin innehåller en i flera avseenden socialdemokratiskt förvanskad bild av arbetarrörelsens historia. A/B:s självständiga bidrag kan sägas bestå i en mindre lyckad sammankoppling av Engels ”politiska testamente” med Rosa Luxemburg. A/B:s kritik av leninismen – en av författarna tillyxad leninism som inte har speciellt mycket att göra med den verkliga – är likaså traditionellt reformistisk. Bokens ”historieskrivning” är vare sig speciellt originell eller väl genomförd.

Författarna har inte brytt sig om att grunda sin bild av det historiska skeendet på några litteraturreferenser, de bara påstår en massa saker.

Hur kommer det sig då att större de len av den svenska vänstern så positivt bemött en bok som den med allra största sannolikhet för tio år sedan, skulle betecknat som en dålig socialdemokratisk kritik av den revolutionära marxismen? 1 denna recension har vi försökt visa att det inte kan bero på bokens höga kvalitet. Snarare beror det på att en stor del av vänstern blivit demoraliserad av de uteblivna framgångarna under senare hälften av 70 talet. Istället för att under kvarhållande av väsentliga, fortfarande giltiga marxistiska kritikpunkter av reformismen, granska sin egen praktik och teori samt dessas materiella förutsättningar, har man kastat ut barnet med badvattnet och oreflekterat övertagit den reformism man tidigare kritiserat. De är som uttryck för dessa tidens strömningar som A/B:s bok skall ses. Det är därför, och inte beroende på dess kvalitet, som den blivit så positivt mottagen. Det är därför den är viktig att bemöta.



Noter:

[1] Arvidsson/Berntsson: Makten, Socialismen och Demokratin, Malmö 1980. s 14. I fortsättningen sker hänvisningar till A/B:s bok löpande inne i texten.

[2] Exempelvis Dahlkvist-Olofsson-Schmid: ”Staten som odjur” (Zenit, nr 2 1981).

[3] Marx: Klasstriderna i Frankrike 1848-1850, Helsingfors 1971, s. 59, s. 61.

[4] Se Salvadori: Karl Kautsky and the Socialist Revolution, kap. 3.

[5] ibid. s. 106-107.

[6] ibid. s. 106.

[7] Finns på marxistarkivet: Masstrejk, parti och fackföreningarRed

[8] För en bra sammanfattning av Rosa Luxemburgs strategiska syn och hennes ställning i den tyska socialdemokratin, se Ernest Mandel: Rosa Luxemburg och den tyska socialdemokratin i FI nr 3/80 (artikeln finns på marxistarkivet).

[9] Karl Kautsky: ”Was Nun”, i Die Massenstreikdebatte, Frankfurt, 1970, s. 103 ff.

[10] Rosa Luxemburg: ”Ermattung oder Kampf”, i Die Massenstreikdebtte, s. 134. f.f. För en utmärkt översikt av masstrejkdebatten, se Antonia Grünenbergs inledning till antologin Die Massenstreikdebatte.

[11] Rosa Luxemburg: ”Om Spartakus. Tal vid Tysklands Kommunistiska Partis Grundande Kongress 29-31 december 1918”, i Röda Häften nr 8, Halmstad 1971, s. 11.

[12] Ibid. s. 13, 14.

[13] Trots sina breda historiska svep innehåller boken en förbluffande liten notapparat - 49 noter i en bok med 349 sidor.

[14] Se t ex Ernest Mandel: Inledning till antologin: Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre, Halmstad 1971, ”Socialistisk Demokrati”, Dokument, Fjärde Internationalen nr 13.

[15] Rosa Luxemburg: Den ryska revolutionen, Stockholm 1972

[16] För en diskussion om förhållandet mellan Lenin och Rosa Luxemburgs parti- och revolutionsteori, se t ex Molyneux: Marxism and the Party, London 1978; Geras: Lenin, Trotskij och partiet, FI nr 3/80.

[17] Den proletära enhetsfronten, Rött Forum nr 8, s. 25. [ På marxistarkivet finns en utökad version av denna skrift: Den proletära enhetsfronten]

[18] Se Trotskij: Kampen mot nazismen i Tyskland

[19] Se ovan

[20] För en diskussion om detta, se t ex Hemje-Oltmans: Arbeiterbewegung und Einheitsfront. Zur Diskussion der Einheitsfrontspolitik in der KPD 1920/21, Westberlin 1973, VSA.

[21] Se Trotskij: Kampen mot nazismen i Tyskland, New York 1971. Thalheimer Om fascismen.

[22] Se t ex Rabinovitch: The Bolsheviks Come to Power, London 1979. Service: The Bolshevik Party in Revolution 1917-1923. A Study in Organisational Change, London 1979.

[23] För en kritisk genomgång av folkfrontspolitiken, se Camillier: Folkfronterna på 30-talet (ur FI nr 2/81).

[24] Det är sant att Lenin och Komintern misstog sig i sin bedömning av kapitalismens framtid. Den djupa kris som kapitalismen då befann sig i trodde de var dess slutgiltiga kris. Detta misstag förstärktes i och med det stalinistiska Kominterns tal om kapitalismens ”allmänna kris”, som innebar att det marxistiska konjunkturteorin begravdes. För en intressant diskussion on detta se: Richard B. Day: The Crisis and the Crash. Soviet Studies of the West (1917-1939), London 1981, NLB.

[25] Aktuellt i Politiken

[26] Aftonbladet

[27] Gnistan

[28] Zenit nr 3/80

[29] Socialistisk Debatt nr 4/80

[30] Zenit nr 2/81