Ur Fjärde Internationalen 1-2/1982
Det är en imponerande rad av lögner som Grassman avslöjar i sin bok Det tysta riket:
• Utlandsskulden sades 1977 uppgå till 60 miljarder kronor. Det var en fantastisk summa och den användes för att visa hur absolut nödvändigt det var med åtstramning. Trots att uppgiften visat sig vara en ren och skär lögn sitter den kvar i folks medvetande - de har fått krismedvetande. Varenda svensk är övertygad om att Sverige är skuldsatt upp över öronen.
Men om alla länder beräknade sina skulder på det sätt som den svenska regeringen gjort skulle Jorden ha en fullständigt ofattbar skuld till Månen eller Mars. Det är sant att Sverige 1977 hade en skuld på 60 miljarder, men Sverige hade samtidigt fordringar på utlandet på 64 miljarder. Det rörde sig alltså inte om en skuld utan om en fordran på 4 miljarder. Och då är svenska företags reala tillgångar (anläggningar mm) i utlandet inte medräknade. De överstiger med minst 10 miljarder utländska företags tillgångar i Sverige.
”Vad vi har är en inbillad fantomskuld”. Som sådan är den fasansfullt verklig, likt en obefintlig lem värker den och påverkar vårt beteende.
• Bytesbalansen sades under perioden 1971-78 ha visat ett underskott på 40 miljarder kronor. Efter mycket om och men, och stora förhalningar har regeringen till slut tvingats erkänna att det rörde sig om ett räknefel. Den riktiga siffran skall vara knappt 10 miljarder och detta är typiskt för jämförbara länder - inget anmärkningsvärt alltså. Det påstådda underskottet om 40 miljarder ägnades spaltkilometer. När ”räknefelet” avslöjades blev det några små artiklar!
• Budgetunderskottet är unikt i Sverige (70-80 miljarder). Det är sant bara så länge enbart den statliga sektorn räknas. Tas hela den offentliga sektorn, inkl. socialförsäkringssektorn och kommunerna med, är underskottet rätt typiskt för OECD-länderna.
• Lönekostnaderna har ökat för fort i Sverige säger regeringen och näringslivet. Men propagandan om kostnadskrisen 1974-76 var en bluff. Bara en tiondel av de påstådda ökade lönekostnaderna jämfört med övriga länder var sann. Lönerna steg snabbt i Sverige, men det gjorde de i alla länder. Under hela 70-talet har lönerna i Sverige stigit långsammare än i nästan alla andra industriländer.
• Marknadsandelarna, dvs den svenska exportens andel av världshandeln, sades ha minskat kraftigt. Regeringen påstod att marknadsandelarna hade minskat med 15 procent under åren 1975-80. Våren 1981 visade sig även detta vara ett mätfel. Den riktiga andelsförlusten var inte mer än 7 procent. Det är en minskning som försiggått ända sedan 60-talet och som svensk industri har gemensam med många andra industriländer. Utvecklingen är en naturlig följd av en del u-länders ökande andel av världshandeln. Inte heller denna - över en natt avslöjade ”vinsten” i marknadsandelar på 8 procent - fick någon uppmärksamhet i massmedia.
• Driftsöverskottet, eller näringslivets vinster, har starkt undervärderats under 70-talet. Efter två års mörkläggning tvingades regeringen erkänna att det sammanlagda driftsöverskottet för åren 1975-79 uppgick till 64 miljarder och inte som tidigare påståtts 20 miljarder. För det värsta krisåret 1977 räknades företagens driftsöverskott upp från minus 5 till plus 13 miljarder. Hur många svenskar vet att industrins lönsamhet helt plötsligt visade sig vara tre gånger så stor som de siffror som legat bakom åtstramningspropagandan sade - ja, inte är det många.
• Den privata konsumtionen är för stor - det säger i stort sett alla. Men sanningen är den att i Sverige ökade konsumtionen under 70-talet bara hälften så mycket som i omvärlden.
• Den offentliga konsumtionen har utsetts till den verkliga boven i regeringens krispropaganda. Men återigen är sanningen att den ökat långsammare under 70-talet i Sverige än i t.ex. Västtyskland - ”ideallandet för mina konservativa kollegor” - eller i Frankrike. Den offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten har ökat snabbare i Sverige än i de flesta andra länder.
”Men detta beror på att den helt dominerande privata konsumtionen därmed BNP bara växte hälften så snabbt som i omvärlden på grund av en stramare ekonomisk politik. Därmed blir andelsutvecklingen exceptionellt hög. Att pressa tillbaka den privata konsumtionen är i själva verket det snabbaste sättet att öka den offentliga sektorns andel.”
• Oljeprisernas ökning var ett av huvudnumren inför kärnkraftsomröstningen. Att Sveriges oljenota ökade med 10 miljarder kronor under 1979 hamrades in med ”braskande helsidesannonser från näringslivet, i hundratals statsrådstal och i tusentals artiklar och reportage”. Inte i en enda annons, inte i ett enda statsrådstal eller i en enda notis sades att av de 10 miljarderna var endast 8 miljarder en prishöjning. Resten var en volymökning och berodde på tillfälliga faktorer, bl.a. den stränga vintern. Och av de återstående 8 miljarderna fick Sverige redan samma år tillbaka 5 miljarder i form av höjda massapriser och övriga prisökningar på exporten. Den verkliga kostnadsökningen för oljan - hur mycket mer som måste exporteras för att betala en oförändrad mängd importerad olja - stannade alltså på 3 miljarder. Det är mindre än en procent av bruttonationalprodukten!
• Trygghetslagar och marginalskatter utpekas som stora bovar och orsaken till den låga produktivitetsökningen under 70-talet. Men entydiga forskningsresultat visar att den låga efterfrågan är huvudskälet till att produktiviteten gick ner 1975-77 och 1980-81. När efterfrågan tilläts växa 197879 (inför valet) ökade produktiviteten spektakulärt - trots Åhmanlagar och marginalskatter.
• Sparplanerna behövs för att spara. Tvärtom - 1981 års ökade budgetunderskott beror direkt på att momsen höjdes och de offentliga utgifterna minskades förra hösten. Därigenom gick den ekonomiska aktiviteten ner och därmed skatteinkomsterna. Samtidigt gick konsumentprisindex upp och därmed halva budgetens utgiftssida. ”Produktion, lönsamhet och investeringslust är nu betydligt lägre på grund av de kraftfulla sparåtgärderna i fjol”.
Det är som sagt en imponerande samling lögner som regeringen, ekonomerna och massmedia bestått oss med under de gångna åren.
Nästan lika skrämmande är Grassmans beskrivning av hur han bemöts av sina kollegor och chefer - ekonomerna. De har i de flesta fallen tvingats ge Grassman rätt. Och ändå:
”Jag fråntogs sex, sju viktigare uppdrag i stat, banker och näringsliv. Från och med nu möttes jag av en förorättad men hövlig tystnad från kollegor, politiker och skamsna journalister”.
”även min statliga forskartjänst var i fara. Enligt grundlagen är detta inte möjligt, men i praktiken gick nu mycket av min tid åt att få behålla mina forskningsassistenter, datortid, ja t.o.m. min lön.”
Och om varför alla ekonomer tiger eller håller med makten:
”Även de av mina kollegor som i tysthet håller tummarna för mina märkliga kalkyler iakttar försiktig neutralitet. De lever på skattefria stipendier från näringslivets stiftelser, de saknar all anställningstrygghet och deras karriär och familjers ekonomi beror av institutchefens välvilja. De är intellektuellt livegna, liksom huvuddelen av det tysta rikets nu tongivande och kommande nationalekonomer.”
”I TV hör jag några av mina kollegor hävda att marginalskatten måste sänkas, och att vi måste tillåta större löneskillnad mellan industriarbetare och folk i sjukvården. Med vetenskaplig pondus hävdar de de ekonomiska incitamentens stora betydelse. Jo, jag tackar. Den ene har på kort tid från handelskamrar och andra företagsintressen tagit emot resor och arvoden motsvarande en hel årslön efter skatt. Därom vet allmänheten intet. Den tror att det är vetenskapsmannen som talar. I detta fall lyssnar man speciellt uppmärksamt och förbryllat på argumenten för marknadsmekanismernas välsignelser, ty denne nationalekonom är också medlem av det socialdemokratiska partiet.
Ekonomiska incitament kan få en arbetssökande att välja exportindustrin i stället för sjukvård för fem tusen i högre årslön. Men denne nationalekonom skulle inte påverkas i sin argumentation av att få en hel årslön från näringslivet?”
Och om tidningarna:
”De ansvariga har nu avslöjats så grundligt och så många gånger att endast humbug är en riktig benämning. Men de behandlas med nästan samma respekt så länge de innehar sina poster. De utsätts inte för några besvärande frågor, än mindre får de mördande frågor som vore på sin plats om den falska bokföringen, lögnerna, verklighetsförvanskningarna. Som tidigare ställer nyhetsfolket de frågor som hovmännen tycker är intressanta och riktiga”.
Inte undra på att en samlad ekonomkår spyr galla över Grassman och säger att han skulle ”ha vunnit i trovärdighet” om han hållit sig till ekonomin, eller som det heter ”fakta”, och avstått från att angripa ekonomerna.
Grassmans bok är ett ovärderligt dokument över vad borgarna redan idag är beredda att göra och vilka mäktiga resurser de har när det gäller att manipulera opinionen.
Ändå saknas något i Grassmans bok. En bra förklaring till varför?. För Grassman är allt ett tragiskt misstag som bottnar i näringslivets missriktade intresse av att hålla tillbaka den offentliga sektorn och löntagarnas levnadsstandard. Egentligen skulle näringslivet ha tjänat på mindre åtstramning.
Visst har Grassman rätt när han skriver att det på sikt inte går att klara krisen genom att pressa ner lönerna, offentlig och privat konsumtion eftersom det ytterligare minskar efterfrågan för de redan krisdrabbade hemmamarknadsindustrierna. Och visst har han rätt att dessa skulle kunna ges en betydande stimulans genom fortsatt hög konsumtion och fortsatt utbyggnad av den offentliga sektorn. Problemet är att denna keynsianska stimulanspolitik inte löser krisen. Den kan ge krisen en något annorlunda inriktning — en inriktning som för löntagarna är något bättre. Den kan kanske ge ett visst andrum. Men Keynes politik är ingen lösning för kapitalet. Hans politik representerar en eftergift för arbetarklassen. Den är ett uttryck för borgarklassens skräck för den radikalisering som 30-talets massarbetslöshet skapade. Borgarklassen kommer inte att ta till en stimulanspolitik förrän den tvingas. Och då kommer det att vara en eftergift — en manöver för att vinna tid.
Borgarklassen är — till skillnad från keynsianska ekonomer — väl medveten om att Keynes bara såg krisens ena sida — den bristande effektiva efterfrågan.
Men krisen har två sidor. Den låga lönsamheten kan inte enbart förklaras med lågt kapacitetsutnyttjande på grund av bristande efterfrågan. Den beror också på en överackumulation av kapital — på en tilltagande kapitalintensitet.
Det kan vi se av att kapacitetsutnyttjandet inom industrin inte började sjunka trendmässigt förrän i mitten på 60-talet. Trots detta sjönk lönsamheten inom industrin gradvis från 18 procent 1952 till 13 procent 1965. Det var något annat än bristande efterfrågan som låg bakom denna lönsamhetsnedgång. Det var inte relativt sett ökande löner — relationen vinst/lön har varit i stort sett oförändrad under hela efterkrigstiden. Det var istället en tilltagande kapitalintensitet.
Efter 1965 har både en tilltagande kapitalintensitet och ett minskande kapacitetsutnyttjande påverkat lönsamheten negativt. Lönsamheten låg högkonjunkturåret 1965 på 13 procent. Vid nästa högkonjunkturår 1969 låg lönsamheten på 12 procent — d v s en minskning med 7 procent (inte att förväxla med minskningen på en procentenhet). Och denna minskning skedde trots att kapacitetsutnyttjandet var högre 1969 än 1965.
Samma sak kan vi se i att lönsamheten lågkonjunkturåret 1972 låg på 9,5 procent och 1977 på 5,0 procent — en minskning med 48 procent. Kapacitetsutnyttjandet minskade däremot enbart med 10 procent — från 82 till 74 procent. Det var en kombination av en gradvis tilltagande kapitalintensitet och ett minskande kapacitetsutnyttjande som i mitten på 70-talet ”kokade” över i en öppen kris. Men ”uppvärmningen” hade grundlagts långt tidigare.
Krisen har sin grund både i en överproduktion av varor (klassisk överproduktionskris) och i en överackumulering av kapital (profitkvotens fallande tendens). Åtgärder för att lösa den ena sidan av krisen tenderar att förvärra den andra.
Kapitalet skulle samtidigt vilja öka efterfrågan, sänka lönerna och göra sig av med olönsamt kapital. Nu är det inte möjligt — att öka efterfrågan samtidigt som lönerna sänks och fabriker läggs ner går inte. Det är helt omöjligt för kapitalet som helhet att både ha kvar kakan och äta upp den.
Nu består kapitalismen inte av ett enhetligt kapital utan av en massa enskilda kapitalister. Och för var och en av dessa finns möjligheten att sänkta löner och andra kapitalisters nedläggningar för just den enskilda, överlevande kapitalisten ska betyder både ökad efterfrågan och minskande löner.
De enskilda kapitalägarna kan sägas vara beredda att avstå från kortsiktiga lönsamhetsförbättringar som ett högre kapacitetsutnyttjande skulle innebära till förmån för en mera långsiktig uppgång i lönsamheten grundad på lägre lönekostnader.
Det finns därför tvärtemot vad Grassman tror mycket goda skäl för näringslivet och regeringen att ljuga sig till en åtstramning. Det är som Nicolin säger ”en investering för framtiden”.
Borgarklassen i alla länder är inriktade på åtstramning och nedskärningar. Varför har vi då de skillnader vi har mellan olika länder? Varför är den öppna arbetslösheten 3 procent i Sverige, men kring 10 procent i andra länder? Varför har den svenska borgarklassen lyckats så mycket bättre än i andra länder med åtstramningen av levnadsstandarden? Jag tror att svaret helt enkelt är att regeringarna gör så gott de kan med både nedskärningar och åtstramning i alla länder. Skillnaderna beror inte på skillnader i vilja, utan på hur förutsättningarna att lyckas är.
Trots att behovet av omstrukturering — d v s arbetslöshet — troligen är större i Sverige än i många andra länder, på grund av den stora andelen sysselsatta inom krisbrancher, har de svenska borgarregeringarna nästan totalt misslyckats på denna punkt. Förutsättningarna för att öka arbetslösheten har varit dåliga i Sverige. Det beror på att inte i något annat land har arbetarklassen en sådan organisatorisk styrka — i relativ andel av befolkningen, i enhetlighet, t ex inkomstspridning, i facklig organisationsgrad — och i inget annat land har samtidigt sysselsättnings-, välfärds-, och jämlikhetsideologin ett så starkt inflytande.
Däremot har borgarregeringarna lyckats ovanligt ”bra” med reallönesänkningarna. Och det beror bl a på att Grassman har fel då han skriver:
”Ett specifikt svenskt skäl till att försöken att nå en ökad export genom att trycka ned den inhemska efterfrågan misslyckats är att svensk industri säljer ungefär hälften hemma och hälften till utlandet. I mycket stor utsträckning är det fråga om samma företag och samma maskiner som används för produktionen oavsett vart den går”.
Det är tvärtom så, att i jämförelse med många andra länder är en ovanligt stor del av svensk industri extremt export-inriktad. Och därför slår reallönesänkningar i mer begränsad omfattning tillbaka på den egna industrin. I länder med större hemmamarknadsindustri är åtstramningen mera problematisk. Den skapar omedelbart högre arbetslöshet och den drabbar också direkt stora delar av den egna industrin. Ännu viktigare är att det i Sverige rör sig om ett begränsat antal mycket stora och dominerande företags klara intresse av åtstramning. Företag vars ägare är de absolut tongivande inom näringslivet. Den katastrofala åtstramningen — som berövat Sverige en hel årsproduktion — har dikterats av ett 20-tal stora företags intressen.
Ytterligare en orsak till att åtstramningen lyckats så väl, är den svenska arbetarrörelsens svaghet — det nästan totala motståndet mot lönesänkningar. Även här ser Grassman problemen som en fråga om bristande information.
”Bristen på expertis gör att SAP:s ekonomiska program i stora stycken baseras på motståndarens myter, data, värderingar. Denna intellektuella underkastelse, balanseras normalt av facket och traditionen inom rörelsen. Just nu har dock balansen tippats i de borgerligt anfäktade ”ekonomernas” favör. Krispropagandan har blivit för lång och för stark samtidigt som partiet bokstavligen infiltrerats av en borgerlig ekonomisk analys”.
Det är inte frågan om felaktig information. Trots att socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i likhet med de flesta ekonomer vet att Grassman har sakligt rätt, fortsätter SAP att tala om underskott, för hög konsumtion, marknadsandelar som måste vinnas, oljepriser som är för höga, löner som är för höga o s v.
Krispropagandans oerhörda genomslagskraft — det faktum att en klar majoritet av Sveriges löntagare tror på vad som sägs — beror inte bara på en lyckad propagandaoffensiv från näringslivets och regeringens sida.
Å ena sidan beror framgången också på ett det socialdemokratiska partiets ledning har sina sociala band — inte till de egna medlemmarna — utan till storföretagens ledningar, bankerna och ”expert”väsendet. Å andra sidan saknas inom den svenska arbetarrörelsen den lokalt förankrade opposition som finns i många andra länder.
Den ”balans” från facket och traditionen inom rörelsen, som Grassman talar om, existerar helt enkelt inte.
Det är den oppositionen som förklarar varför lönerna utvecklats bättre i t ex England eller Danmark än i Sverige. Information är viktigt och här har Grassmans bok mycket att bidra med. Men om den informationen ska komma till användning måste det byggas en opposition av större mått även i vårt land.