Ur Fjärde Internationalen 6/1984
Vi går mot bättre tider! Det är budskapet som nu trummas ut från politiker och massmedia i vårt land. Men i verkligheten, handlar den nuvarande konjunkturuppgången endast om en tillfällig återhämtning för kapitalägarna — och det inom ramen för en nedåtgående trend för hela den kapitalistiska världsekonomin.
Denna nedgång är ett uttryck för den djupaste krisen i kapitalismens historia. Den kan bara lösas på två sätt:
• antingen driver den internationella borgerligheten krisen till dess yttersta konsekvens, lyckas slå sönder den organiserade arbetarrörelsen, utlöser nya krig om marknaderna och säkrar drastiskt ökade profiter för storkapitalet;
• eller också förmår arbetarklassen och andra förtryckta i såväl industriländerna som i Asiens, Afrikas och Latinamerikas fattiga länder ta över makten i sina samhällen och ersätta den blinda marknadsekonomin med en förnuftigt planerad hushållning styrd av de arbetande själva.
I vårt land förespråkar krafter som betecknar sig själva som socialister ”minskat utlandsberoende” som vägen ut ur krisen. Men detta uttrycker endast småhandlarens fåfänga svärmeri för villkoren under en svunnen tidsepok. Världen är en. Den moderna industriproduktionens samhällen kräver hela jordens sammantagna resurser, såväl under dagens kapitalism som morgondagens socialism.
En motsvarande insikt måste vägleda den internationella arbetarrörelsen. Handfasta solidaritetsåtgärder mellan arbetare världen över måste gå hand i hand med uppbygget av en gemensam internationell organisation för den socialistiska kampen.
Fjärde Internationalen strävar i dag att bygga den organisationen.
Socialistiska Partiet är dess svenska sektion och verkar för att Internationalen under denna nedgångstid för kapitalismen byggs ut till den socialistiska masskraft som krävs för att samordna de arbetandes kamp över gränserna — och leda slutuppgörelsen med den internationella borgerligheten.
I takt med de ökade svårigheterna för den kapitalistiska världsekonomin skärps angreppen mot folken i den fattiga delen av världen. De imperialistiska storföretagen och deras regeringar har helt enkelt inte råd att tillåta fler nationer att bryta sig loss från deras kontroll. Imperialismen behöver öka utplundringen och stärka sin kontroll över marknader och råvarukällor. Varje ny förlust fördjupar krisen inom det världsomspännande kapitalistiska systemet.
Ändå växer folkens motstånd, deras kamp för sin frigörelse!
Den viktigaste frontlinjen i kampen mot imperialismen går i dag i Centralamerika. Där på den ”amerikanska imperialismens bakgård”, befinner sig arbetare, lantarbetare och fattiga bönder, i en strid på liv och död med amerikanska marionetter och legostyrkor. Där står ett avgörande slag mellan kapitalistiskt förtryck och utsugning å ena sidan och socialistiskt folkstyre å den andra.
I Nicaragua krossade den genuint revolutionära sandiniströrelsen diktatorn Somozas korrupta tyranni 1979. USA förlorade en av sina trognaste bundsförvanter i området och folkrörelsen med sandinisterna i spetsen har sedan steg för steg stärkt arbetarnas och böndernas kontroll över samhället. Den inhemska borgerligheten, som förlorade statsmakten när sandinisterna segrade och påbörjade uppbygget av en ny statsapparat i arbetarnas och böndernas intresse, berövas allt fler av sina privilegier och maktpositioner.
Sandinisternas arbetar- och bonderevolution har slagit in på en verkligt socialistisk kurs. Genom sin förlitan på att mobilisera befolkningen; upprätthållandet av ett vitt spektrum av demokratiska fri- och rättigheter; förmågan att självkritiskt granska — och medge — begångna felsteg (som när det gäller vissa av åtgärderna mot landets indianbefolkning) och genom sin förmåga att effektivt bemöta och avväpna den amerikanska propagandan — visar sandinisterna att de dragit lärdom av tidigare socialistiska omvandlingar och att arbetarorganisationer världen över har mycket att lära genom att studera revolutionens förlopp i Nicaragua. Här läggs några av grundstenarna för en mer utvecklad socialistisk demokrati, där folkets breda lager själva kan ta över beslutanderätten i de avgörande samhällsfrågorna.
I El Salvador är det endast det massiva amerikanska militärstödet som hindrar regimen från att bryta samman inför den folkliga befrielserörelsen FDR/FMLN:s motståndskamp. Den av USA finansierade och organiserade valfarsen våren 1984 syftade endast till att ge ett alibi för ett upptrappat amerikanskt dollarstöd åt förtrycket.
I skarp kontrast till den korrupta regimen och dess förvaltningsapparat står de befriade områdenas spirande folkmakt, där befolkningen själv nu tar kontrollen över samhällsbygget. Det är bilden av ett samhälle, där arbetarna och bönderna själva är herrar, som drar undan grunden för den borgerliga regimens inflytande — och som fruktas så av Washington. Med sin djärva enhetspolitik bidrar de revolutionära krafterna också till att isolera de mest reaktionära grupperna inom den salvadoranska borgerligheten ytterligare och försvåra krisen för den nuvarande regimen.
I Guatemala har den väpnade revolutionära kampen mycket gamla rötter och bygger på långa erfarenheter. Samtidigt har den guatemalanska borgarklassen också en starkare inhemsk klassbas än den i El Salvador och större resurser för sitt förtryck. De senaste åren har de stridande gerillaorganisationerna lidit vissa bakslag och i viss mån trängts tillbaka, men huvuddelen av deras militära styrkor är intakta och regimen är långt ifrån någon stabilisering. Möjligheten till en revolutionär seger på några års sikt består även i Guatemala.
Det är av fruktan för att El Salvador skall följa Nicaragua på befrielsens väg — och i sin tur få fler efterföljare — som Reagan—administrationen ständigt trappar upp krigföringen mot Nicaragua, ökar sitt ekonomiska och militära stöd till regimen i El Salvador och skärper hotet om en direkt militär intervention, samtidigt som den ständigt förstärker trycket mot det revolutionära Kuba.
Invasionen av Grenada och störtandet av ledningen där, visar att Washington är berett att gripa in så snart som en blotta ges. Tillfället kom denna gång sedan en byråkratisk klick tagit makten i det styrande New Jewel Movement, befäst sin kontroll över parti och regering med våld, mördat revolutionsledaren Maurice Bishop och upprättat ett kortlivat militärstyre.
Erfarenheterna av händelserna på Grenada bekräftar än en gång hur nödvändigt det är att en revolutionär regering med socialistiska målsättningar fullt ut litar till de arbetande människornas egen styrka och underställer sig deras kontroll. Största möjliga öppenhet, politisk frihet och demokratisk kontroll över det styrande partiet från befolkningens sida — är den enda garanti som kan ges mot maktmissbruk och palatskupper av den typ som skedde på Grenada.
Maurice Bishops sista ord innan han mördades — ”massorna” — anger vägen för varje uppriktig socialistisk rörelse!
• Socialistiska Partiets främsta internationella uppgift under den kommande perioden är att bidra till att förhindra en direkt amerikansk invasion i Centralamerika, motarbeta dess ekonomiska, politiska och militära stöd till reaktionen där — och att bidra till befrielsekampens seger.
Partiet ger villkorslöst stöd till sandinisterna i Nicaragua och befrielserörelsen med FDR/FMLN i spetsen i El Salvador. Medlemmar i Socialistiska Partiet ger överallt sitt bidrag till uppbygget av en bred solidaritetsrörelse med befrielsekampen i Centralamerika och stödjer och vidarebefordrar initiativ till praktisk arbetarsolidaritet på fabriksnivå och inom fackföreningsrörelsen — enlig mönster från insamlingen av maskiner till Nicaragua från Hägglunds, Alö-maskiner och Alfa Laval — samt uppmuntrar upporganiseringen av frivillig-brigader till stöd för det kämpande folket i Nicaragua.
• Socialistiska Partiet kommer alltid att försvara de kubanska massornas landvinningar och därmed också alltid försvara den kubanska arbetarstaten gentemot imperialismens alla angrepp. Det handlar i dag om att bekämpa såväl den ekonomiska blockaden som det växande militära hotet mot Kuba. Försvaret av den kubanska revolutionen på det västra halvklotet — samtidigt som nya socialistiska segrar inom området, är den enda garantin för den kubanska arbetarstatens överlevnad. Socialistiska Partiet stödjer också många av Kubas konkreta internationella aktioner. Det gäller till exempel dess militära insatser i Angola mot det rasistiska Sydafrikas aggression och det gäller dess omfattande tekniska och materiella stöd till sandinisternas Nicaragua samt stödet till Grenada (före USA:s invasion) och till befrielsekampen i El Salvador.
Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen är dock inte överens med de kubanska revolutionärerna i en rad viktiga frågor. Deras uppslutning bakom Moskvas teori om världens uppdelning i ”två läger” — där kubanerna placerar sig i det ”socialistiska lägret” — betyder i praktiken att de ställer sig under den sovjetiska byråkratins ledning. Deras inställning till händelserna i Polen och Afghanistan visar vart detta leder. De tar ställning mot den anti-byråkratiska kampen i Polen och är beredda att acceptera en sovjetisk invasion av landet ”för att bevara det socialistiska lägret”. Vi delar inte deras uppfattning om det styrande partiets maktmonopol i arbetarstaten. Målsättningen här måste vara att bygga upp sina egna institutioner, där den arbetande befolkningen genom sina egna valda representanter kan diskutera och besluta om de mer övergripande nationella frågorna — och så också tillsätta och avsätta landets regering. Aldrig så framgångsrika försök med lokal demokrati och massinflytande på gräsrotsnivå kan ersätta sådana demokratiska institutioner.
Vi är övertygade om att också den kubanska arbetarstatens framtid bäst garanteras genom en bred socialistisk demokrati. För utan allmänna val, en ohämmad press- och föreningsfrihet och ett fritt meningsutbyte, underlättas oundvikligen en allt mer fördjupad byråkratisering.
Också revolutionärer kan — t ex vid invasionshot — tvingas till inskränkningar av olika demokratiska fri— och rättigheter. Men alla sådana åtgärder måste då förstås och behandlas som avsteg från de demokratiska normerna och aldrig göras till dygd och upphöjas till allmänna sanningar.
Den kubanska diplomatin, där man gör fullt berättigade försök att bryta imperialismens blockad, har många gånger lett till en urskuldande attityd till regimer som brutalt förtrycker massorna i sina länder.
I Latinamerikas ”södra kon” — i länder som Bolivia, Argentina, Uruguay, Brasilien och Chile — pågår i dag en djup förrevolutionär kris, som lovar att även på relativt kon sikt öppna nya möjligheter för den socialistiska världsrevolutionen — möjligheter som vida överträffar öppningarna i dagens Centralamerika. Det som gör situationen i dessa länder så unik, är att de blodiga militärdiktaturernas olösliga kris i dag kombineras med den djupaste ekonomiska och sociala krisen i dessa länders historia. Därmed har borgarklasserna i dessa länder inga trovärdiga kortsiktiga lösningar, samtidigt som det pågår en omfattande radikalisering och mobilisering av massorna. Längst i denna utveckling har man kommit i Bolivia, där en avancerad dubbelmaktssituation håller på att utvecklas. Den överväldigande majoriteten av Sydamerikas proletariat är koncentrerad i dessa länder, där också organiseringsgraden och de politiska kamp-traditionerna är de högsta på hela halvklotet. I dessa länder finns det också verkliga möjligheter att bygga upp starka trotskistiska organisationer som sektioner av Fjärde Internationalen och genom dessa ta kamp om ledningen och riktningen av de revolutionära processerna. Det bör vara en högsta prioritet för Socialistiska Partiet att hjälpa uppbygget av våra broderorganisationer i ”Södra konens” länder och på alla sätt mobilisera för praktisk solidaritet för deras kamp.
Socialisternas solidaritet för kampen i Centralamerika, såväl som i övriga Latinamerika ges villkorslöst, vilket innebär att man inte ställer upp några förhandsvillkor som ledningarna måste uppfylla för att bli delaktiga av stödet. Samtidigt kan detta stöd aldrig vara okritiskt, vilket skulle innebära att man skulle begränsa sig till ett kritiklöst hyllande av de aktuella ledningarna och opportunistiskt tiga om Socialistiska Partiets och Fjärde Internationalens egna uppfattningar, där dessa skiljer sig från de lokala ledningarnas — t ex i frågan om permanent revolution, socialistisk demokrati och internationalism. I det praktiska solidaritetsarbetet bidrar Socialistiska Partiet till uppbygget av bredast möjliga solidaritetsorganisationer med tendensfrihet och demokratiska beslutsstrukturer. Partiet lägger speciell vikt vid uppbygget av stödkommittéer och stödaktioner på arbetsplatser där det finns partimedlemmar och vid behov medverkar socialisterna även i uppbygget av internationella hjälpbrigader, som direkt kan bidra till den revolutionära kampen på plats.
Ett annat centrum för imperialismens offensiv mot de förtryckta folkens strävan efter frihet är Mellersta Östern.
Israels invasion av Libanon sommaren 1982, som genomfördes med amerikanskt stöd, syftade till att släcka den främsta gnistan till uppror mot förtryck i detta område av världen: den palestinska rörelsen. Även om den israeliska invasionen stötte på ett rasande motstånd och vidgade de politiska klyftorna inom Israel självt — var den delvis en framgång. Den palestinska befrielsefronten PLO tvingades att ge upp sina ställningar i Beirut. I kölvattnet på reträtten skärptes oenigheterna inom rörelsen. Den syriska regimen försökte utnyttja de växande motsättningarna för att öka sitt inflytande över delar av rörelsen.
Nederlaget i Beirut hade tvingat fram en modifiering av PLO:s strategiska inriktning. Men högern inom rörelsen, kring Yassir Arafat, gick här längre än vad en majoritet inom organisationens ledning var beredd till — i sin strävan efter att förhandla fram en långtgående kompromiss med bland andra de reaktionära arabregimerna i Jordanien och Egypten.
Gruppen kring Arafat utsattes för en hård och berättigad kritik för sin politiska inriktning och den starka toppstyrningen inom rörelsen. I sin rädsla för att denna förhandlingslinje skulle leda till att den palestinska saken såldes ut tog delar av oppositionen till vapen mot ledningen. Denna väpnade konflikt blev förödande. Den försvagade hela PLO och måste därför fördömas mycket starkt. Den syriska regimen utnyttjade situationen till att fördriva de Arafat-lojala styrkorna från Libanon och ta kontroll över den militära och politiska situationen i landet efter fördrivningen av de imperialistiska ”fredsstyrkorna” våren 1984.
Den palestinska befrielserörelsen kring PLO är i dag sargad och starkt försvagad. Dess gamla ledning kring Yassir Arafat har efter kapitulationen i Beirut 1982 definitivt övergivit den väpnade kampens perspektiv för det ”alternativa perspektivet” att med diplomatisk kohandel med imperialisterna och de reaktionära arabregeringarna tvinga sionisterna att acceptera någon slags ”mini-Palestina”. Med andra ord har gruppen kring Arafat allt mer medvetet förvandlat sig till en ”borgerlig stat i vardande”. De oppositionella elementen inom PLO — främst PFLP, DFLP och oppositionen inom Fatah — har bundit sig till fortsatt väpnad kamp som vägen till befrielsen, men avsaknaden av ett politiskt helhetsalternativ byggt på en revolutionär allians med och mobilisering av de arabiska och judiska arbetarmassorna, gör att deras militära kamp inte kan leda till seger mot sioniststatens överlägsna militärmakt. Den enda ljus-punkten i den nuvarande situationen är den gradvisa differentieringen bland Israels hebreisk-judiska befolkning, sönderfallet av sionismens ”nationella enhet” och den växande oppositionen mot krigspolitiken och ockupationen efter äventyret i Libanon.
Den palestinska befrielseorganisationen PLO:s nuvarande kris aktualiserar än mer än tidigare behovet av att bygga upp en ny, enad multinationell revolutionär ledning för hela området: en ledning bestående av kämpar i det nuvarande PLO:s led, av andra arabiska revolutionärer och av revolutionära anti-sionister i själva Israel. Det politiska perspektivet för befrielsekampen under sådan ledning kan inte hållas inom ramen av ett land, utan kan bara vara en socialistisk federation, omfattande hela den nuvarande arabiska östern.
• Socialistiska Partiet stöder villkorslöst det fördrivna palestinska folkets kamp för sin rätt att återvända till sitt hemland och där leva utan diskriminering och förtryck. Oberoende av politisk kritik — mot ledningen för PLO eller mot olika strömningar inom PLO — ser partiet PLO som det palestinska folkets enda rättmätiga representant och kräver av den svenska regeringen att den ger PLO detta erkännande.
• Socialistiska Partiet stöder den revolutionära kampen för att avskaffa den sionistiska statsbildningen. Partiet avslår varje förslag till tvåstatslösning som innebär att det sionistiska Israels existensvillkor blir stärkta.
Det väldiga folkliga massuppror i Iran 1978-79 som störtade Pahlavimonarkin, mobiliserade praktiskt taget alla betydande klasser och skikt i samhället och då inte minst breda grupper av arbetare och vänsteraktivister. Ändå föll makten efter upproret i händerna på det djupt reaktionära prästerskapet och dess självutnämnde ”imam” Khomeini, inte minst p g a vänsterns katastrofala missbedömning av karaktären av hans rörelse.
Så snart prästerskapet kommit till makten, började det konsolidera en repressiv bonapartistisk undantagsregim kring sin ledarfigur inom ramen för den s k ”islamska republiken”. Denna undantagsregim vilade på en egendomlig koalition av olika reaktionära klasser och skikt — prästerskapet, den traditionella småborgerligheten och städernas marginaliserade, arbetslösa massor — som förenades av sin gemensamma fientlighet mot alla progressiva rörelser i samhället och det moderna industrisamhället som sådant. Från sin första dag vid makten började Khomeini-regimen genomföra sitt oerhört reaktionära samhälleliga projekt.
Den organiserade de av moskéerna ekonomiskt beroende marginaliserade massorna i hänsynslösa paramilitära repressionsstyrkor som systematiskt började slå ned, fängsla och döda alla opponenter, framför allt på vänsterkanten. Vänsterorganisationerna drevs under jorden. Arbetarnas självständiga kommittéer och fackliga organisationer slogs sönder och ersattes av ”islamska kommittéer” under prästerskapets kontroll. Kvinnorna berövades alla sina rättigheter och drevs tillbaka till det beslöjade hemslaveriet. De nationella minoriteternas krav och rörelser bemöttes med hänsynslösa, blodiga krigståg och den sekulariserade staten ersattes med teokratisk diktatur, där alla demokratiska rättigheter var avskaffade och prästerna härskade med ”Guds mandat”. Inte bara vänstern krossades, utan även den moderna iranska borgarklassens representanter förlorade sin direkta makt över staten och prästernas okunniga vanstyre har under de gångna åren ruinerat stora delar av produktionsapparaten — med undantag av olje- och krigsindustrierna, där hjulen fortfarande snurrar med full fart.
Prästregimens fortsatta existens har vilat på två huvudsakliga stöttepelare: Dels den hänsynslösa, blodiga repressionen mot all opposition, dels en ständig mobilisering av dess massbas till demagogiska kampanjer mot yttre fiender — och oppositionella i det egna landet som deras ”agenter”. Åren 1979-81 skedde de viktigaste mobiliseringarna kring den så kallade ambassadockupationen och sedan hösten 1980 har det viktigaste mobiliseringstemat varit kriget mot Irak. Detta krig uppstod ur en gammal konflikt mellan Bagdad och Teheran om territoriella krav och maktpositioner i området och utlöstes när Irak försökte utnyttja Irans dåvarande inre instabilitet för att ändra styrkeförhållandena till sin fördel. Kriget användes dock från första början på båda sidorna av frontlinjen för djupt reaktionära politiska syften — inte minst till att trappa upp den inre krigföringen mot de nationella minoriteterna och alla oppositionella och samla befolkningen kring ”sina” regeringar. Efter det att krigslyckan vändes till Irans fördel 1982 har fortsättandet av kriget till varje pris med syfte att störta regimen i Bagdad och ersätta den med en ”islamsk” lydregim blivit Teheran-regimens främsta metod att överleva. Hundratusentals unga män — en hel generation — drivs till fronten och offras i meningslösa ”massoffensiver” för att erövra några kvadratkilometer sand till och för att upprätthålla prästernas blodsbesudlade prestige. Det fortsatta kriget förblöder inte bara en hel generation ungdom i Iran och Irak, utan ökar också allt mer de stridande parternas beroende av imperialismen och förstärker dess makt över hela området. Det meningslösa kriget måste stoppas och detta kan bara ske genom att de meniga soldaterna i bägge arméerna börjar förbrödra sig över huvudet pi sina officerare, vänder sina vapen mot sina verkliga fiender i det egna landet och genom att de arbetande massorna reser sig och störtar sina blodsbesudlade regimer i Bagdad och Teheran och ersätter dem med sin egen, demokratiskt organiserade makt.
De vietnamesiska befrielsestyrkornas seger i april 1975 innebar ett förkrossande nederlag för den amerikanska imperialismen och dess allierade. I dag strävar Washington efter att på nytt vrida klockan tillbaka. Genom propagandakampanjer i internationella massmedia framställs Vietnam som en aggressiv erövrare som slår under sig sina grannländer och strävar efter herravälde i hela Sydostasien.
Att USA i verkligheten lyckades i sina försök att ”bomba Kampuchea tillbaka till stenåldern”...
Att konsekvenserna visade sig i det desperata och brutala terrorväldet under Pol Pot...
Att Vietnams ingripande till stöd för de kampucheanska kommunister som hade de starkare folkliga banden trots allt bidrog till att stoppa massmorden och hindrade imperialismen från att utnyttja det katastrofala läget...
...allt detta förtigs i borgerliga massmedia.
Genom att militärt backa upp högergrupperna och Pol Pot-förbanden i deras raider från baserna i Thailand, försöker USA vidmakthålla ett ständigt krigstillstånd i Kampuchea. Det hindrar ett fredligt uppbygge och ett snabbt vietnamesiskt tillbakadragande. Kinas mili-tära angrepp mot Vietnam har samma innebörd.
• Socialistiska Partiet stöder Vietnam och Kampuchea i deras kamp mot imperialismens angrepp. Som socialister är vi medvetna om att den militära närvaron av vietnamesiska trupper i Kampuchea inte innebär någon lösning av krisen i området. De existerande nationella, kulturella och politiska motsättningarna riskerar tvärtom att skärpas. Att försöka införliva Kampuchea i Vietnam vore givetvis också katastrofalt för den socialistiska utvecklingen i Indokina och är uppenbarligen inte heller något som vietnameserna själva eftersträvar.
• Det bästa sättet att bidra till att de vietnamesiska styrkorna dras tillbaka och ett fredligt uppbygge möjliggörs, är att pressa imperialismen att upphöra med sitt stöd åt terrorattackerna. Utifrån samma grundinställning vill Socialistiska Partiet också slå vakt om det svenska biståndet till Vietnam, ett bistånd som bör utökas och utsträckas även till Kampuchea, i stället för att minskas. Moderaternas — och de andra borgerliga partiernas — vämjeliga kampanj mot vietnambiståndet, måste slås tillbaka och kampanjmakarnas brist på varje mänsklig anständighet visas upp i ljuset. Dessa ”frihetens apostlar” inom den svenska högern bistod aktivt den amerikanska krigsmaskin som försökte radera ut ett helt folk — och delar ansvaret för föräldralösa generationer, förgiftade fält och skogar, avgrundsdjupa kratrar och krigets outplånliga spår generationer framöver. Men dessa människor blygs inte att i dag kräva att de små smulor som faller från imperialismens bord till de krigshärjade indokinesiska folken, skall stoppas!
Under 1970-talets mitt bröt sig tre afrikanska stater — Angola, Mocambique och Guinea Bissau — loss från den forna kolonialmakten Portugal efter långvarig väpnad befrielsekamp och — i Angolas fall — inbördeskrig och försvarskrig mot sydafrikansk invasion. Det portugisiska kolonialimperiets fall, den politiska självständigheten för dessa stater och Angolas seger, med Kubas hjälp, över sydafrikanska invasionstrupper och dessas inhemska allierade måste betraktas som en stor seger för frihetskampen i hela Afrika. Ovillkorligt försvar av dessa stater mot varje imperialistiskt hot är en elementär plikt för alla revolutionärer.
De befrielserörelser — MPLA, Frelimo och PAIGC — som kom till makten i dessa stater, var dock inga proletära ledarskap som kunde ha fört den nationella befrielsekampen vidare till sociala revolutioner i dessa länder. Trots sina radikala och ”socialistiska” deklarationer (främst lånade ur stalinismens arsenal) förblev dessa regimer i grunden småborgerliga regimer, som snabbt började utveckla ekonomiska och politiska band med den imperialistiska världen, samtidigt som de antog former av statliga byråkratier och repressiva metoder och enpartisystem som starkt påminde om de stalinistiska staternas. I dag kan regimerna i Angola, Mocambique och Guinea Bissau bara karaktäriseras som neokoloniala borgerliga regimer, visserligen med speciella band till arbetarstater, men inget mer.
En liknande utveckling ägde rum i Zimbabwe (tidigare Rhodesia) efter det att den långvariga befrielsekampen avslutades med ett självständighetsavtal 1980 och valen som förde Robert Mugabe och hans ZANU-parti till makten. Så snart som ZANU kommit till makten, började det öppet och grundligt förråda allt som det hade sagt sig kämpa för under själva kampen. De priviligierade, rasistiska vita kapitalisternas och jordägarnas egendom liksom även deras politiska privilegier, garanterades av den nya regimen. Utländska imperialistiska investerare erbjöds allehanda förmåner och investeringarna började strömma in i landet i rask takt. Regimen gick hårt emot alla strejker och arbetarkrav och löftena om en radikal jordreform uppsköts på obestämd tid. Mugabe-regimen höll bara ett löfte att sträva efter att upprätta ett enpartisystem. I dag håller den på att upprätta detta system som, kombinerat med de allt starkare säkerhetsstyrkornas massiva repression mot all opposition i snabb takt håller på att förvandla landet till samma polisdiktatur som sedan länge finns i många andra neokoloniala afrikanska länder
Socialistiska Partiet har ingenting gemensamt med dessa neokoloniala regimer och vi arbetar för att de snabbast möjligt stönas av de arbetande massorna. Samtidigt försvarar vi ovillkorligen dessa stater mot varje ekonomisk, politisk och militär aggression från den imperialistiska världen och från dess viktigaste brohuvud på den afrikanska kontinenten — apartheidens Sydafrika. Detta betyder inte att vi skulle stödja eller välsigna kompromisser eller avtal som dessa stater ingått eller kommer att ingå med apartheid-regimen, om dessa innebär att de sydafrikanska frihetskämparna och dessas intressen drabbas av sådana avtal. Ett exempel på sådana oacceptabla och skadliga kompromisser med apartheid-regimen var icke-angrepps- och samarbetspakten mellan Mocambique och Sydafrika i början av året, vilken redan har lett till att många frihetskämpar utvisats eller fängslats i Mocambique och att t ex ANC:s möjligheter att föra sin kamp från detta lands område kraftigt beskurits.
I själva Sydafrika fortsätter apartheidpolitikerna oförtrutet sin klappjakt på de svarta befolkningsgrupper som kräver sina mänskliga rättigheter. Motståndet som om och om igen vaknar till liv, slås gång på gång ned av rasistregimen.
Ändå övergår motståndet allt mer från spridda, spontana upproriska aktioner till en fastare organisering. I dag deltar hundratusentals människor i uppbygget av nya, oberoende fackföreningar i Sydafrika. Denna fackföreningsrörelse kämpar inte bara för rätten att sluta löneavtal och förbättra de anställda svartas villkor inom arbetslivet. Den strider mot rasismen och förtrycket på alla samhällets områden och spelar en viktig roll som stöd åt folken i ”frontstaterna”, i deras kamp mot Sydafrikas ekonomiska, politiska och militära attacker.
• Socialistiska Partiet deltog i aktivt i solidariteten med befrielsekampen i Angola, Mocambique, Rhodesia och andra delar av Afrika. I dag deltar partiet i stödarbetet för den fria fackföreningsrörelsen och befrielsekampen som helhet i Sydafrika.
• En huvuduppgift är här att avslöja och bekämpa de svenska storföretagens roll som stöttepelare för apartheid-regimen och deras bidrag till attackerna mot gränsstaterna runt Sydafrika. Socialistiska Partiet kräver att svenska företag helt förbjuds att investera i Sydafrika och bedriva affärsverksamhet där samt att den svenska regeringen gör allt för att bidra till den sydafrikanska regimens internationella isolering.
När kapitalismen avskaffades i Sovjetunionen, Kina, Östeuropa och andra länder i öst, var det väldiga framgångar för den internationella arbetarrörelsen och de förtryckta folken i den ”Tredje världen”.
Miljoner människor ställdes utanför kapitalismens utplundring, vilket försvagade det kapitalistiska systemet som helhet. Stödet från de så kallade socialistiska länderna till befrielserörelser i ”Tredje världen” och till nya revolutionära regeringar som på Kuba och i Nicaragua, har — även om det varit begränsat och otillräckligt — varit nödvändigt för framgångar i kampen i dessa länder.
På grund av arbetarklassens svaghet, de förödande konsekvenserna av inbördeskrig och världskrig och urartningen av den kommunistiska rörelsen under Stalins ledning — ersattes det ursprungliga arbetarstyret i Sovjetunionen av en byråkratisk partidiktatur. Den socialistiska demokratin krossades och tilläts överhuvudtaget aldrig att utvecklas i Östeuropa. Byråkratins maktställning vilar på ett allomfattande förtryck av arbetarbefolkningen. Det leder till en total förvridning av planhushållningen och misskrediterar socialismen inför arbetare världen över.
Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Polen i dag, utgör bara några av märkesåren för de östeuropeiska arbetarnas kamp mot den byråkratiska diktaturen. Den så kallade ”demokratiska rörelsen” i Kina, som betydde inledningen på en verklig anti-byråkratisk kamp, kom efter hand att trängas tillbaka av den kinesiska stats- och partibyråkratin. Ändå har den, i likhet med arbetarprotesterna i Östeuropa sått många ovärderliga frön för framtiden. Den antibyråkratiska kampen i öst pekar inte mot ett återupprättande av kapitalismen. Såväl Solidaritets kamp i Polen i dag som de tjeckiska arbetarnas kamp i går och den i Ungern i förrgår — visar att arbetarna själva vill ta över kontrollen av sina samhällen, för att förverkliga de möjligheter som ligger i en socialistisk planhushållning och för att skapa en de 'arbetande människornas egen socialistiska demokrati.
• Socialistiska Partiet stöder fullt ut de arbetande människornas kamp för att störta de byråkratiska diktaturerna i Sovjet, Kina, Östeuropa och skapa en verklig socialistisk demokrati i dessa länder.
Detta betyder i dag först och främst att hålla solidariteten levande med den fria underjordiska fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen. Socialister verkar här för bredast möjliga stöd från den svenska arbetarrörelsen till de förtryckta polska arbetskamraterna, samtidigt som vi bemöter borgerlighetens försök att framställa sig som vänner av de polska arbetarnas sak och den fria fackföreningsrörelsen. Arbetar- och fackföreningsfiender här hemma är inga vänner till den polska arbetarklassen.
• Socialistiska Partiet fördömer också de byråkratiska regimernas vägran att ge ett villkorslöst stöd till befrielserörelser världen över, deras ständiga strävan efter samförstånd med imperialismen och beredskap att sälja ut revolutionära landvinningar i världen om det kan ge dem själva kortsiktiga fördelar.
• Invasionen av Afghanistan och försöken att med militärmakt krossa bondebefolkningens motstånd, utgör ett exempel på hur byråkraterna i Kreml är oförmögna att möta imperialismens angrepp med folklig mobilisering. Den sovjetiska krigspolitiken i Afghanistan tillsammans med försöken att nå en kompromiss med imperialismen, på toppnivå, har allvarligt skadat socialismens sak i hela världen och måste avbrytas.
Samtidigt som socialister helhjärtat stöder kampen för socialistisk demokrati i de byråkratiserade staterna i öst, försvarar vi dessa stater vid militära attacker från imperialismen och överhuvudtaget dess försök att nå egna fördelar genom att försvaga och destabilisera dem.
Den socialistiska arbetarrörelsen måste resolut bekämpa USA:s och NATO:s militära upptrappning och utpressning mot Sovjetunionen, liksom försöken att politiskt och ekonomiskt isolera de byråkratiserade arbetarstaterna och utnyttja byråkratiska övergrepp till kampanjer mot socialismen och den internationella arbetarklassens intressen.
• Socialistiska Partiet motsätter sig alla försök att genom välregisserade aktioner av typ u-båtskampanjen dra Sverige närmare NATO, liksom försöken att göra den svenska handelspolitiken till ett lydigt redskap för amerikanska blockader av högteknologi eller bojkotter mot Sovjetunionen.
Överallt i den kapitalistiska västvärlden möts den arbetande befolkningen nu av anklagelsen: ”Ni har levt över samhällets tillgångar. Svångremmen måste dras åt, för att framtiden på nytt skall kunna erbjuda förbättrade villkor.”
Såväl borgerligheten som socialdemokraterna förenas i denna maning och försöker ständigt i regeringsställning genomdriva hårda åtstramningsåtgärder, med sänkta reallöner, social nedrustning och växande arbetslöshet som följd.
Men åtstramningen innebär inte alls att spara i dag för att ”vi alla” skall kunna skörda frukterna i morgon. Den betyder en jättelik omfördelning av inkomster och tillgångar från de arbetande till det redan välbärgade fåtalet. Syftet med omfördelningen är i själva verket att — mot löfte om ännu mer utpräglade förmåner! — blidka de som kontrollerar samhällets rikedomar, kapitalägarna, att på nytt satsa sitt kapital i produktiva investeringar.
Följden av åtstramningen — och omfördelningen — blir dock att marknaderna krymper, krisen fördjupas ytterligare och arbetarbefolkningen, d v s den enda kraft som kan förhindra att krisen drivs till sin yttersta spets, försvagas.
För att lyckas driva igenom denna sin politik tar de styrande till allt hårdare och bryskare metoder. De fackliga organisationernas verksamhet kringskärs genom anti-fackliga lagar och statlig inkomstpolitik. Den politiska demokratin urgröps. Så skall det folkliga missnöjet hållas tillbaka och inte tillåtas sätta hämsko på regeringarnas framfart.
Den nuvarande utvecklingen i vårt land följer helt detta mönster från övriga kapitalistiska industriländer.
• Socialistiska Partiet vänder sig mot varje försök att vältra över krisens bördor på de arbetande. Regeringsingripandena i avtalsrörelserna, hoten om statlig inkomstpolitik och tvångslagar, strejkböter och svartlistning av fackliga aktivister — måste bekämpas, liksom varje försök att inskränka de demokratiska rättigheterna. Så utgör de aktuella förslagen i vårt land om att utöka regeringens mandatperiod till fyra år och höjningen av statsrådens löner endast ett par av exemplen på försöken att avskärma de politiska makthavarna från folket och folkmeningen.
• Splittringsåtgärder mellan det egna landets arbetare och utlandsfödda arbetskamrater, mellan kvinnor och män, mellan arbetare av olika generation eller inom olika landsändar — åtgärder som alltid har som effekt att försvaga de arbetandes gemensamma motstånd — måste förhindras med alla medel. Arbetarrörelsens gamla paroll ”En för alla — alla för en” måste ges nytt liv, ny kraft, och tjäna som inspirationskälla åt 1980-talets arbetarkamp. Borgerlig propaganda om att motståndaren inte alls är det ”egna” kapitalet, det egna landets borgarklass utan arbetarna i andra länder, ”som stjäl våra jobb” måste utrotas från grunden. Den får inte ges något fotfäste inom en kämpande arbetarrörelse. Utlänningsfientlighet och rasism måste bekämpas varhelst och närhelst de dyker upp.
Hand i hand med svångremspolitiken mot de arbetande går de kapitalistiska rustningarna. Även om en av drivfjädrarna bakom rustningarna utgörs av de lockande vinstmöjligheter som vapenindustrin representerar för dagens kapitalplacerare, har den militära upprustningen också mer medvetna politiska syften. USA och NATO förbereder sig för att — efter bakslagen i Indokina, Mellanöstern och Centralamerika under 70- och början av 80-talet — kunna sätta ett starkare militärt tryck bakom kampen för sina ekonomiska och politiska intressen världen över.
Att dessa rustningar inte bara handlar om tomma hot, blev världen tydligt varse i Storbritanniens jättelika vapeninsats mot Argentina för att ta tillbaka Malvinerna/Falklandsöarna 1982 efter den argentinska ockupationen av dessa öar. Kriget om Malvinerna var dock inte bara en reaktionär aggression från den brittiska imperialismens sida, utan det var i grunden också ett reaktionärt äventyr från den argentinska militärjuntans sida, med syfte att avleda de arbetande massornas växande kamp genom chauvinistisk krigshets och ”anti-imperialistisk” fraseologi utan konkret innehåll. Socialistiska Partiet fördömde bestämt såväl Margaret Thatchers reaktionära krigståg som de blodsbesudlade argentinska generalernas krigsäventyr. Partiet krävde omedelbart tillbakadragande av de båda arméerna från öarna, uppmanade massorna i båda länderna att genom mobiliseringar stoppa sina ”egna” krigshetsare och i Argentina rikta konkreta slag mot imperialismen genom att nationalisera de brittiska egendomarna och egendomar från andra imperialistiska länder. All senare utveckling efter 1982 har visat att partiet gjorde en korrekt bedömning av konfliktens karaktär.
USA:s invasion av Grenada 1983 och det franska militära angreppet på Tchad i Afrika 1983-84 är andra uttryck för hur imperialismen ständigt är beredd att slå vakt om sina intressen med militära maktmedel.
Även de ökade svenska rustningarna måste ses mot bakgrund av den militära upptrappningen inom västvärlden. NATO:s utplacering av de nya kärnvapenbärande robotarna i Västeuropa åtföljs av en medveten kampanj för att ”avneutralisera” Europa och knyta länder som Sverige närmare NATO.
Att den sovjetiska kärnvapenarsenalen har bidragit till att avskräcka Washington från att använda kärnvapen är ett faktum. Men lika säkert är att ”terrorbalansen” aldrig på sikt kan förhindra de imperialistiska kretsarna från att trycka på knappen. Ju mer förödande den kapitalistiska krisen blir, ju mer hänsynslösa politiska och militära ledare som kastas fram av den allt mer pressade imperialistiska borgerligheten, desto större risker kommer dessa vara beredda att ta — inklusive risken av kärnvapenförödelse.
Denna risk kan aldrig rustas bort, från Kremls sida. Den kan bara undanröjas genom allt mäktigare folkliga mobiliseringar i Västeuropa och USA som vrider förintelsevapnen ur händerna på makthavarna. Verkliga nedrustningssteg från de sovjetiska ledarnas sida skulle underlätta sådana mobiliseringar. Det skulle göra det tydligare att det är imperialismen som är drivkraften bakom de ständiga kärnvapenupprustningarna och därmed bidra till att undergräva dess propagandakampanjer.
Därför verkar Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen också för att fredsrörelsen i väst knyter starka band med den folkliga rörelsen för fred i öst. Ju starkare de självständiga krafterna är som i öst verkar för socialistisk demokrati och kärnvapennedrustning, desto säkrare kommer arbetaropinionen i Västeuropa och USA bli på att deras länder inte riskerar något i kärnvapenangrepp österifrån. Och masstrycket för nedrustning kommer att öka.
Socialistiska Partiet verkar för att rikta udden i fredsmobiliseringarna mot imperialismen. Även det svenska deltagandet i dessa rustningar — som JAS-projektet och de höjda militäranslagen i u-båtshysterins kölvatten — måste bekämpas.
• Socialistiska Partiet deltar i den folkliga rörelsen mot kärnvapenupprustningen och militariseringen av samhället. Udden i denna massrörelse måste riktas mot USA och NATO.
Socialistiska Partiet strävar också efter att samla dem som vill kämpa för freden till mobiliseringar mot de krig som imperialismen för redan i dag; med Centralamerika som främsta exempel.
Det var den amerikanska imperialismen som drev världen in i kärnvapenkrigets tidsålder. Det är hökarna i Washington som ständigt piskat kärnvapenupprustningen vidare och skärpt hotet mot de stater som brutit med kapitalismen.
Kampen mot svångremspolitiken, försöken att inskränka de fackliga och politiska rättigheterna, de militära rustningarna — angår alla människor i den kapitalistiska världen. Även om de konkreta förhållandena är olika i olika länder och de exakta kampvillkoren och formuleringen av kraven skiljer sig åt — rör de arbetandes kamp överallt dessa gemensamma grundfrågor.
Sovjetunionens anskaffande av kärnvapen var ett försvar mot de amerikanska hotelserna, låt vara att det kom att präglas av en isolerad maktelit som inte vågat lita till folkliga mobiliseringar.
• Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen verkar därför för att samordna arbetaraktionerna och de folkliga rörelsernas strävanden över gränserna — och sprida erfarenheter och lärdomar så att misstag och felbedömningar som görs av de arbetande i ett visst land skall kunna undvikas när strider bryter ut kring likartade problem och under jämförbara villkor i ett annat. Tillhörigheten till en internationell organisation är ett oundgängligt stöd för detta samordningsarbete, samtidigt som alla möjligheter att bygga den internationella kampenheten — genom breda konferenser, där så är möjligt de fackliga Internationalerna, genom talarturnéer och utbyte av informationsmaterial — måste utnyttjas.
Det främsta exemplet i dag på en fråga där det är möjligt — och nödvändigt! — med en stark samordning gäller den internationella solidariteten med de brittiska gruvarbetarnas enastående kamp. Utgången av denna gigantiska mobilisering mot den nationella kolstyrelsen och den reaktionära Thatcher-regeringen — med dess mångskiftande kampmetoder och politiska initiativ — är av direkt betydelse för hela den västeuropeiska arbetarrörelsens kampförmåga och kampvilja framöver. Den är en outsinlig källa till erfarenheter och lärdomar för framtiden.
De västtyska metallarbetarnas och grafikernas kamp för 35 timmars arbetsvecka; de franska och spanska stålarbetarnas strid för att rädda tiotusentals hotade arbetstillfällen och den breda fabriksrådsrörelse som växte fram i Italien våren 1984 i kampen för att försvara jobben och lönerna — är andra exempel på viktiga arbetarstrider i Västeuropa som i ökad omfattning bör belysas i den socialistiska pressen i vårt land och göras till föremål för solidaritetsaktioner.
För att bryta ned den svenska socialdemokratins och LO-ledningens inskränkta motstånd mot kampen för arbetstidsförkortning är det nödvändigt att bibringa Sveriges arbetare lärdomarna från kampen nere på kontinenten och föreslå gemensamma kampanjer för att samordna dem internationellt.
Ett annat område för gemensamma internationella initiativ utgörs av den europeiska massrörelsen mot kärnvapenupprustningarna. För att undvika att fredsrörelsen i Sverige stannar vid en harmlös uppvisning i pacifism — som i praktiken ställer sig neutral till alla verkliga rustningar och krigsförberedelser - är det nödvändigt att den knyts närmare till fredsrörelsen i övriga Europa, som nu för en kamp på liv och död mot utplaceringen av de nya NATO-robotarna och de egna regeringarnas medbrottslighet i pågående krigsförberedelser.
Även kampen mot rasismen i alla dess former och försvaret av invandrararbetarnas och de politiska flyktingarnas rättigheter håller i ökande grad på att bli en ödesfråga när det gäller den europeiska arbetarklassens sammanhållning och förmåga att slå tillbaka kapitalets offensiv. Denna kamp måste i ökande grad föras samordnat på den internationella nivån och inom ramen för en bred enhet mellan arbetarorganisationerna, invandrarnas egna organisationer och alla progressiva rörelser. Den alleuropeiska kampanjen mot rasismen och för invandrarnas rättigheter våren 1985 kan och bör göras till ett mäktigt avstamp för ett sådant enhetsarbete.
I dagens värld finns det resurser — råvaror, industri- och jordbruksproduktion, mänsklig kunskap och energi — som mer än väl skulle räcka till att föda jordens befolkning och fylla dess tillvaro med tillfredsställande arbete och kulturellt skapande. Men dessa resurser föröds dagligen och stundligen av ett samhällssystem som har slöseriet, ojämlikheten och människans krig mot människan som sina drivkrafter.
Lika gammalt som detta — kapitalistiska — samhällssystem är den mänskliga strävan att ersätta det med en världsordning som inte bygger på kolonialism och imperialism, utan internationell arbetsför-delning och samverkan; en internationell gemenskap grundad på självständiga människors frivilliga samverkan till hela samhällets fromma.
Detta samhällssystem har ett namn — SOCIALISMEN! Dess ideal har väglett den moderna arbetarrörelsen under hela dess existens. Det var det idealet som sporrade Pariskommunens hjältar till att upprätta den första fria arbetarrepubliken för mer än hundra år sedan — och som reaktionen och det revanschlystna borgerskapet sedan dränkte i blod, men ändå inte lyckades utplåna.
Det var det idealet som entusiasmerade arbetare och bönder i det väldiga Tsar-Ryssland till årtionden av beslutsam kamp mot envåldsmakten — ända tills frihetens klockor kunde ljuda ut över världen en oktoberdag 1917...
Då började en ny epok i mänsklighetens historia. Anda sedan den dagen har den socialistiska arbetarrörelsen vetat att det finns ett alternativ till kapitalismens utsugning och förtryck.
Aven om byråkratins maktövertagande i Sovjet-staten representerade ett enormt bakslag och satte stopp för den utveckling som inletts, i stället för att gå vidare i en riktning mot det klasslösa samhälle som besjälade det nya samhällets grundare, vet vi att det finns en utväg.
Det var den utvägen som den Första Arbetarinternationalen under Marx och Engels stakade ut, därefter följd av den Andra Internationalen tills den kapsejsade i krigshysterin under Första världskriget. Det var den inriktningen som Tredje Internationalen till en början stod för i sina medvetna strävanden att knyta ett verkligt kampförbund mellan den sovjetiska arbetarstatens folkmassor, de arbetande människorna i de utvecklade kapitalistländerna och de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika.
Det är den föreningen av all världens arbetare och förtryckta till gemensam handling för gemensamma intressen som Fjärde Internationalen och dess sektioner i dag vill bidra till — en solidaritet över gränserna, för frihet, demokrati och socialism.