Ur Fjärde Internationalen 2-85
Gunnar Gunnarson: Fascism och klassherravälde. Förtryckets historia 1789-1982. Tidens förlag 1983.
Karlsson, I & Ruth, A: Samhället som teater. Estetik och politik i Tredje riket. Liber förlag 1983.
Svensson, B & Östling, B: Vardag under nazismen och i dagens Västtyskland. Symposium 1984.
Under åttiotalet har det i olika sammanhang dykt upp ett gammalt välbekant spöke, nämligen nazismen. I samband med ökande arbetslöshet och den allt kraftigare ideologiska offensiven från högerhåll, har olika nazistiska grupperingar vädrat morgonluft. Det har också blivit allt vanligare att ungdomar använder sig av gamla nazistiska symboler. Oftast inte för att visa på någon ideologisk övertygelse, utan snarare för att man har märkt att dessa symboler har en oerhörd verkan på många, företrädesvis äldre, personer. En effekt de förvisso inte alltid förstår, men ändå förstår att utnyttja.
Dessa fenomen har också lockat många intellektuella, framför allt inom vänstern, att fördjupa våra kunskaper om vad som faktiskt hände under nazisternas herravälde i Tyskland. Detta har kanske framför allt märkts i Förbundsrepubliken Tyskland där ett otal böcker skrivits om det nazistiska fenomenet. Det är inte den enkla bilden från den amerikanska ”Holocaust”-filmen som visas upp, utan en långt mer komplicerad. Mycket av denna tyska forskning har sammanfattats på väldigt olika sätt i de tre svenska sammanställningar om nazismen jag skall redogöra för här. Den första är skriven av den välkände socialdemokraten och Marx-tolkaren Gunnar Gunnarsson, som i sin Fascism och klassherravälde tecknar en bred bild, inte bara av fascismen, utan av förtryckets historia allt sedan franska revolutionens dagar. Den andra boken av Ingemar Karlsson och Arne Ruth, den senare verksam på DN:s kultursidor, är mer inriktad på att beskriva den kulturpolitik som nazisterna stod för. I Samhället som teater möts vi av en kanske mer spekulativ bild av nazismen, en bild som samtidigt är den som mest uppmärksammats i recensionerna i den svenska pressen. Slutligen har vi den tjocka antologin Terror och förhoppningar i två volymer som det lilla men ambitiösa förlaget Symposium under Brutus Östling givit ut. Denne har tillsammans med Bo Svensson redigerat volymerna och åstadkommit en bred skildring av vardagslivet under Nazi-tysklands dagar.
Jag tror att det är lämpligast att börja med Gunnarssons bok i denna redogörelse för nazismen. Det är i denna bok som vi möter de mest etablerade sanningarna om nazismen och utifrån denna kan vi också något problematisera innebörden i begreppet nazism.
Gunnarssons framställning kan sägas utgöra en tämligen ortodox vänsterframställning om nazismen, där en bild av den samma frammanas som i mycket beror av Georg Lukács skriverier. I boken slår Gunnarsson fast att nazism och kapitalism hör samman, att det fanns ekonomiska intressen i Tyskland av nazismen. Vidare visar han att det var den organiserade arbetarrörelsen som i första hand måste krossas av nazisterna. Han säger att de upprättade
en politisk ”privatarmé”, band av huliganer och dråpare, som misshandlade radikala politiker, gjorde räder in i arbetarkvarteren med knogjärn, påkar och handeldvapen, mördade särskilt farliga motståndare, bröt ner och ”pulvriserade” den fackliga och politiska arbetarrörelsens organ och slog sönder alla oppositionella partier och organisationer.
Detta är nazismens ena sida — kampen mot arbetarrörelsen — och dess andra sida var att gå i allians med kapitalet. Den moderna kapitalismen, säger Gunnarsson, utgör grunden för nazism och fascism. Gunnarsson använder med förkärlek den senare termen. Den tredje sidan hos nazismen är att man rekryterade ur den av kapitalismens kris så hårt drabbade medelklassen. Men det var inte medelklassens eller småborgerlighetens intressen som fascismen tjänade, utan monopolkapitalets. När väl fascismen fullföljt denna sin uppgift vid mitten av 30-talet, sammansmälter den alltmer med den borgerliga statsapparaten. Nazismen förändras efter några år vid den politiska makten i Tyskland.
Vi kan kalla dessa tre sidor hos nazismen för de tre sanningar som Gunnarson strävar efter att etablera. Och det lyckas han med, det är ju den tämligen vedertagna bilden av fascismen. Men — och här möter vi en svårighet hos Gunnarsson — han kan inte för sitt liv förstå hur något som så brutalt vänder sig mot förnuft och upplysningsidéer kan vinna anhängare. Fascismens ledare var inte stora ledare i intellektuellt avseende. De var inte bildade. Med nazismen framträder irrationalismen på ett oerhört tydligt sätt. En irrationalism, säger han, som man kan härleda ur det kapitalistiska systemets sätt att fungera.
Jag tänkte i det följande uppehålla mig vid Gunnarssons försök att spåra nazismens ursprung. Han följer här Lukács i spåren, då han hävdar att filosofiska företrädare för irrationalismen, som Schelling, Schopenhauer och den i dag åter så populäre Nietzsche, svek sin plikt som filosofer, dvs de pläderade inte för humanitet och rationalitet. Irrationalismen avväpnade förnuftet och kom att dominera den borgerliga livssynen.
Fallet Nietzsche är intressant om man vill förstå hur Gunnarsson tänker. Å ena sidan menar han att Nietzsche var vägröjare för fascismen. Denne fick en mängd anhängare bland de unga intellektuella under 1890-talet och några decennier framåt. Men, å andra sidan, hävdar Gunnarsson, att det var inte Nietzsches vulgära kritik av socialismen som gav honom så många efterföljare. Nej, det var snarare hans briljanta kulturkritik och estetiska känslighet. En kulturkritik som i mångt och mycket riktade sig mot den förstörelse av värden som Nietzsche menade att den moderna borgerligheten stod för. Gunnarsson visar här på svårigheten med de ofta alltför förenklade idéhistoriska betraktelserna över nazismens ursprung. I detta fall innebär det att man inte får glömma att det inte är en enkel Nietzsche som man möter. Visserligen finns den ”rasistiska övermänniskan” hos Nietzsche som ett ideal, men där finns också många andra drag. Vidare är det så att även många bland de aktiva socialisterna kring 1900 omfattade även denna sida hos Nietzsche. Dessa socialister var inte bara hängivna nietzscheaner, utan även häftiga anti-semiter — ett drag som inte var alltför ovanlig bland judarna själva.
I försöken att spåra fascismens ideologiska ursprung går Gunnarsson vidare med att lyfta fram ett drag som han benämner irrationalistisk naturalism. Detta innebär att man förvisar förnuftet, inte bara ut ur historien, utan också ut ur naturen. Detta resonemang ger Gunnarsson anledning att visa på idémässiga likheter mellan konservatism och nazism, och menar att samma sak även gäller för liberalism. När det gäller liberalismen är det lite mer komplicerat än när det gäller konservatismen. För å ena sidan representerar liberalismen för Gunnarsson 1789 års idéer — och dessa står högt i kurs hos honom — men å andra sidan har det liberala borgerskapet kommit att bekänna sig till en urvattnad soppa av dessa idéer. Liberalism i denna mening kan kort och gott sammanfattas i begreppet egendom. Allt går ut på att försvara den privata egendomen. Det är den ekonomiska liberalismen som är grundpelaren i borgerlighetens liberalism. Till nöds kan den också acceptera den politiska demokratin, men näppeligen den ekonomiska.
Vidare säger Gunnarsson att liberalism och fascism har ett gemensamt idéinnehåll däri, att liberaler och fascister tenderar att reducera samhälle till ”natur”. Många liberaler hävdar att de historiska rörelselagar som gäller för den samhälleliga utvecklingen kan betraktas som naturlagar, som eviga lagar. Gunnarssons resonemang är på en mycket allmän nivå sant, men med den logik som är Gunnarssons tenderar det mesta bland våra olika ideologier att kunna knytas till fascism. Och då faller poängen med hela resonemanget. Ty, alla är inte fascister eller ens potentiella fascister. Styrkan i ideologiskt avseende hos fascismen var att de lyckades utnyttja en mängd viktiga ideologiska symboler för sina egna syften. Och det är just kombinationen av dessa symboler och andra ideologiska element knutet till ett specifikt politiskt handlande, som är fascismens kännetecken.
Även om Gunnarssons analys av fascismens idéhistoriska bakgrund lämnar en del i övrigt att önska, tycker jag att det viktiga i hans framställning är att han så benhårt håller fast vid att det är den moderna kapitalismen som utgör fascismens förutsättning. Detta gör att vi inte kan likställa alla former av förtryck med fascism. Men till detta kommer den stora lucka som Gunnarsson lämnar. Han talar inte mycket om motståndet mot fascismen och hur det skulle kunna ha förts så att man kunde ha förhindrat att nazisterna tog makten.
Om Gunnarsson ger oss de mer ”hårdkokta” sanningarna rakt upp och ner i sin framställning om fascismen, försöker sig Ingemar Karlsson och Arne Ruth i sin studie Samhället som teater på en mer subtil variant. Här handlar det inte om förtryck i allmänhet eller ens om fascism och nazism i allmänhet, utan om kulturpolitiken i Nazityskland. Vid en första genomläsning av boken ger den ett omedelbart sympatiskt intryck. Vi möter här en bild av nazismen, som för att tala med Susan Sontag, visar att nazismen inte enbart var terror och rasidéer, utan något mycket mer. Men ju mer jag tänker på Karlssons och Ruths framställning, desto mer undrande blir jag inför vissa tendenser. Jag skall här försöka redovisa några av mina funderingar. Först skall dock något sägas om innehållet.
Utgångspunkten för Karlsson och Ruth är att skönhetsidealet utgjorde en viktig del av den nazistiska ideologin. De citerar Hitler när denne talar om skönheten i den manliga kroppens styrka och i kvinnokroppens moderlighet. Det är de båda könens ändamålsenlighet som utgör det yttersta kriteriet på skönheten. Konsten har till uppgift att levandegöra naturens sanning. Konsten under nazismen blev
”till ett medel att gestalta människors medvetande, att både privat och socialt få dem att orientera sig efter en estetisk värdeskala, vars sanning härleds ur styrkan i de upplevelser den kan ge.”
Varken inom konsten eller inom ideologin i allmänhet kan man säga att nazisterna skapade något nytt, utan att de i stort sett knöt an till tidigare borgerlig konstsmak, som nyklassicism, borgerlig realism och romantik. Det är hur den nazistiska kulturpolitiken utformades, som vi får veta en hel del genom att följa Karlssons och Ruths framställning, en kulturpolitik som omfattade allt från konst till film och teater.
Kulturpolitiken framstår som ett oerhört viktigt hjälpmedel för nazisterna i deras försök att först ta över den politiska makten och sedan att konsolidera sina ställningar. Karlsson och Ruth pekar på tre symbolsammanhang som de menar att man kan läsa ut ur den masspridda litteraturen i Tyskland under mellankrigstiden. Dessa symbolsammanhang pekar också på de skilda tendenser som rymdes inom nazismen. Först har vi aktivismen, som många medlemmar i ungdomsorganisationerna, bl a Wandervogel, hyllade. Där möter vi en hyllning av krig och eld, av heroisk offervilja och skyttegravarnas gemenskap. Det andra symbolsammanhanget utgjordes av det provinsiella, där ”Blut und Boden” och hembygden idealiserades. Det tredje, slutligen var det kulturpessimistiska. Man idylliserar antiken, poängterar kraftigt de negativa tendenserna i det samtida samhället. Där kände sig den bildade borgerliga medelklassen mest hemma. Gemensamt för alla de tre olika sammanhangen är de nationella värdena.
Dessa tre skilda symbolsammanhang utnyttjades av nazisterna för att ideologiskt knyta upp skilda skikt och klasser i samhället kring sig. Men detta blir inte utrett i Karlssons och Ruths bok, i stället går de vidare med en beskrivning av nazisternas kulturpolitik inom de skilda konstarterna. Vi får oss till livs en 300 sidor lång beskrivning av detta med en tyngdpunkt förlagd till trettiotalet. Det är en beskrivning som stretar åt olika håll, vilket rimligen hänger samman med att författarna knyter samman en mängd forskning gjord inom olika skolbildningar. Styrkan i denna framställning ligger i bredden, man får en bild av helheten när det gäller nazisternas konstpolitik. Man visar hur vissa strategier och strömningar uppmuntras, medan andra krossas. Men det är ibland svårt att se skogen för alla trän. Man förlorar sig i vimlet av böcker, filmer, tavlor, osv, som författarna i sin nit hänvisar till.
I stället för att försöka mig på att redovisa hela detta innehåll skall jag uppehålla mig vid ett tema som jag tycker är avgörande för mitt intresse för den nazistiska kulturpolitiken — sedan må man vara intresserad av den konst som producerades i Nazi-tyskland i sig, men det ligger bortom mitt intresse — och det är hur man kan se kulturpolitiken som ett hjälpmedel att ordna den stora och oregerliga massan av människor. Denna funktion kan man klarast få ett grepp om, om man studerar åren kring nazisternas maktövertagande 1933. Nazisterna använde sig av alla medel för att, som Karlsson och Ruth säger, genom yttre former överrumpla människor känslomässigt och suga in dem i en virvelström av hänförelse. Nazisterna förvandlade hela gatubilden till ett wagnerianskt influerat totalkonstverk. Överallt kunde man se nazisterna när de paraderade, när de hade sina massmöten i sina uniformer.
Det kapitel hos Karlsson och Ruth som jag finner mest intressant, behandlar just maktövertagandets problem och dess kulturella manifestationer. Våren och sommaren efter maktövertaganden 1933 var en synnerligen hektisk period för nazisterna. Det var då som de uppnådde makten och skulle konsolidera den. Det var då som motståndet från vänstern definitivt skulle krossas. Det var också då som man måste tillförsäkra sig ett fortsatt stöd från de breda massorna.
I denna politiska kampanj spelade Goebbels och dennes departement, Riksministeriet för folkupplysning och propaganda, en betydelsefull, för att inte säga avgörande, roll. På samma sätt som nazisterna skaffat sig kontrollen över massmedia, skaffade man sig också snabbt kontroll över landets kulturinstitutioner. Man tog upp kampen mot den ”urartade kulturen”, den kultur som judar och socialister bland andra hade skapat. Kampen mot det gamla, urartade samhället, uttrycktes ofta i olika typer av symbolhandlingar. Ett exempel på sådana var bokbålen i maj 1933. Vid ett sådant bokbål dödförklarade Goebbels bland annat några skrifter av Marx och Kautsky med orden:
”Mot klasskamp och materialism, för folkgemenskap och idealistisk livsföring! Jag överantvardar åt lågorna Marx och Kautskys skrifter.”
På samma sätt som man brände böcker, vilka representerade vad man uppfattade som urartat, tog även nazisterna över 1 maj från arbetarrörelsen. Denna arbetarklassens helgdag omvandlades till en det tyska folkets helgdag. Associationerna till klasskamp och socialism sopades undan. I stället försökte man skapa nya associationer med hjälp av nationalistiska tongångar och anspelningar på vårens ankomst. Det var inte bara 1 maj som nazisterna ”tog över”. Man övertog och skapade nya helgdagar, nya ”kultdagar”, vilka spreds ut under året och tillät nazisterna att hela tiden behålla greppet över befolkningen. Det var ett ständigt marscherande och paraderande, Möten genomfördes i mörker ute i det fria. Rummet skapades genom att kraftiga strålkastare riktades mot himlen, vilket uppenbarligen hade den effekten att de som deltog i dessa sammankomster uppfattade sig som en del av en större helhet. De hörde till den nya folkgemenskapen. Detta var — och borde utretts mycket mer ingående av de båda författarna — enligt min mening en viktig ideologisk förändring som nazisterna lyckades genomföra på så vis. Det finns en del nyare tysk ideologiforskning, samlad kring tidskriften Das Argument, där ansatser till att göra sådana analyser som jag efterlyser har gjorts.
På samma sätt som vare sig den nazistiska ideologin eller ens det nazistiska partiet var väl sammansvetsad enhet åren kring 1933, var inte heller kulturpolitiken det. Klarast kommer detta kanske till uttryck vad gäller förhållningssättet till en konstriktning, nämligen expressionismen. Många bland de unga nazistiska konstnärerna ville bibehålla det experimentella formspråket inom expressionismen. De hävdade att det var fullt förenligt med nazismens ideal. På samma sätt som den italienska futurismen kunde inordnas under Mussolinis variant av fascismen, skulle den tyska expressionismen inordnas under nazismen.
Men därav blev intet. Efter maktövertagandet 1933 hade Hitler utlovat en tysk kulturrenässans. Då skulle konster åter knytas till den tyska folkgemenskapen. ”Blod och ras kommer åter att bli en källa för den konstnärliga institutionen”, förklarade Hitler. Detta var inte förenligt med expressionism. Men det var väl inte förrän den första stora utställningen 1937 av nazistisk konst, som det uppenbarades hur det nya konstidealet skulle se ut. Där var det naturscenerier och bondefamiljer som avbildades. Bonden framställdes som den som förkroppsligade det ariska idealet.
Men den konst som Nazi-tyskland frambringade var konstnärligt sett inte av något större värde. Det var dess ideologiska och politiska funktion som var den viktiga. Dess förmåga att ordna och reglera den arbetande befolkningens liv och leverne. Det var där den var viktig, och det var där den lyckades väl.
Man kan fråga sig, som så många har gjort efter Andra världskrigets slut, hur det kunde komma sig att så många människor fann sig i att leva under nazismen. Detta har formulerats som en skuldfråga och är den fråga som yngre generationer av tyskar riktar till sin föräldrageneration.
Några vitt skilda svar på denna fråga kan man få i antologin Terror och förhoppningar. 1 två volymer har Bo Svensson och Brutus Östling samlat en mängd av den forskning som i dag utförs i Förbundsrepubliken om nazismen. Det sammanhållande elementet i boken förutom nazismen, är att man baserar sig på en metod, som vanligen brukar betecknas som ”oral history”, dvs talad historia.
Med hjälp av denna metod får man fram en mängd uppgifter om vardagslivet i Nazi-tyskland, som det inte är möjligt att nå med de vedertagna historiska metoderna.
Antologin inleds med några texter om hur ungdomar av i dag uppfattar nazismen. Det bestående intrycket av dessa texter är att kunskapen om vad nazisterna stod för är mycket bristfällig. Det tenderar att bli en bild där det tyska folket utmålas som lurat av den store folktjusaren, men samtidigt så oändligt elake Hitler. Förståelsen för de större sammanhangen finns inte.
Utifrån denna inledande nutidsbetraktelse dras vi med tillbaka i historien och får oss till livs berättelser från många olika personer om hur vardagen gestaltade sig i mellankrigstidens Tyskland. Det är allt från då unga till gamla som berättar. Det är allt från övertygade nazister till kommunister och judar som redovisar sina livsbetingelser. Det är kvinnor och homosexuella som berättar om sina speciella problem. Det är inte möjligt att ens på många sidor sammanfatta dessa så skilda erfarenheter. Jag kommer därför att koncentrera mig på två framställningar, en berättelse från en motståndsman och en från en nazistisk aktivist.
Motståndsmannens bidrag finns samlat under underrubriken ”Jag visste knappt själv vad som var fram eller bak”, där hela avsnittet handlar om arbetares anti-fascistiska motståndskamp i staden Bremen. Detta är ett tema som nästan helt och hållet lyst med sin frånvaro i de två ovan redovisade böckerna. Man undrar ju över hur motståndskampen fördes och hur socialdemokraters och kommunisters politik gentemot nazismen utformades. Förvisso står sig många av de analyser som Trotskij utförde redan under nazismens samtid. Men det förefaller mig underligt att denna sida inte finns utförligare diskuterad.
Alltnog. En arbetare, Hermann Prüser, berättar i sitt bidrag om de motsägelser som fanns i nazisternas förtryck och som gjorde det möjligt även för kända fackföreningskämpar och kommunister att överleva. Å ena sidan bekämpades sådana arbetare intensivt från nazisternas håll. Prüser själv var kommunist. Men å andra sidan hade nazisterna behov av duktigt yrkesfolk. Man försökte så snabbt som möjligt rusta Tyskland. Detta gjorde det möjligt för de politiska motståndarna till nazismen att skydda sig bakom sitt yrkeskunnande. Prüser berättar om den skräck som nazisterna spred bland arbetarna. Många övertygade anti-nazister vågade helt enkelt inte göra motstånd av rädsla för att bli fängslade. Även om stämningen var emot nazisterna var ”...alla skiträdda”.
Så sakteliga kunde man dock börja organisera sig. Dock fick man hela tiden fram till dess att tyskarna fick svårigheter i kriget koncentrera sig på att stärka solidariteten arbetarna emellan. Men när svårigheterna kom, ökade också möjligheterna för motståndskampen. De mer allmänna politiska betingelserna för att föra en motståndskamp berörs inte särskilt mycket. Något antyds om splittringen mellan kommunister och socialdemokrater. Det var trycket från nazisterna som drev dessa båda grupper närmare varandra. De tvingades helt enkelt att samarbeta för att kunna överleva. Dock ställde Molotov-Ribbentrop-pakten, dvs pakten mellan Stalin och Hitler, till en hel del problem. Detta förbund förlamade många arbetare, en förlamning som inte släppte förrän Hitler förklarade Sovjet krig.
Det är en mycket kortfattad bild vi får av motståndet. En mer talför sådan får vi från en man, Otto Martens, som var engagerad på nazisternas sida till en början. Denne hade börjat sin politiska aktivitet i det kommunistiska ungdomsförbundet. Han upplevde det misslyckade upproret i Hamburg 1923, där kommunistpartiet spelade en viktig roll. Detta uppror misslyckades delvis på grund av mycket dålig organisation. Detta ledde till att Martens så småningom kom att lämna ungkommunisterna.
Efter ett deltagande i olika landsbygdsförbund kom Martens i början av trettiotalet i kontakt med nazisterna. Det som imponerade på honom var den goda organisationen av möten och dess medlemmars disciplin. Martens gick med i SS och kom tämligen omgående att på heltid ägna sig åt propaganda åt dem.
Det intressanta med denne Martens var att han hade kvar många av sina ideal från den tidiga ungdomen, ideal som var socialistiska. Han drömde som så många andra nazister om den andra revolution som skulle komma efter maktövertagandet. Men i stället för att driva revolutionen vidare, förändrades karaktären på organisationer som SS och SA. De hade tidigare varit propaganda- och slagsmåls-apparater. Nu blev de till militära organisationer.
Martens hade under sin tid i SS uppfattat sig själv som revolutionär. Men organisationer som SA och SS utarmades efter 1933, då alla som hade pengar gick med i SS och alla andra fick vara med i SA. Det var också i denna andra organisation som de fanns som ville kämpa för en ”andra revolution”. Men 1934 krossades ledarskapet inom SA av Hitler och därmed försvann allt hopp för denna gren inom nazi-partiet att driva revolutionen vidare.
Martens sammanfattar:
”Och så kom Röhm-affären. Då tog allt slut. Jag såg ingen väg vidare. Anpassade man sig inte och gav dem rätt — alltid sade, javisst, javisst — kom man inte heller vidare i den militära hierarkin. Så jag drog av mig uniformen, skickade tillbaka uniformen och SS-legitimationen och så var jag utanför. Ingen bekymrade sig mer om mig — och jag ville inte heller veta av hela den där smörjan.”
Genom Martens berättelse får man en viss uppfattning om den småborgerliga radikalism som fanns inom nazistpartiet. Det var inte ett parti som renodlat kunde liera sig med monopolkapitalet. Vissa grupper måste hållas korta, vilket Hitler väl förstod. Samtidigt förefaller den nazistiska radikalismen ha rekryterat unga människor, inte i första hand genom sitt sociala budskap, utan genom sin disciplin och organisation. Man sökte och fick också många slagskämpar till sina organisationer. Nazisterna kunde bygga upp sin styrka genom att foga in dessa grupper i sina organisationer och dra nytta av deras ”talanger”.
De bilder man på detta vis får av hur nazismen växte fram i mellankrigstidens Tyskland är intressanta. Den mer abstrakta bild som man möter hos Gunnarsson och även Karlsson och Ruth får här ett mer levande innehåll, genom att man låter människor berätta från vitt skilda utgångspunkter och erfarenheter. Problemet med Terror och förhoppningar synes mig vara det som kanske också är dess styrka, nämligen att innehållet i den pekar åt så många olika håll. Det finns egentligen inget försök att strama upp innehållet i boken genom att redaktörerna går in och linjerar upp poängen med varje underrubrik, som man har samlat de olika texterna under. I stället möts vi av ett, eller snarare två, efterord av Bo Svensson, där denne försöker ge ett perspektiv på nazismen och dessutom diskuterar nynazismen av i dag.
Bo Svensson ger där en översikt över den fascism-forskning som finns i Förbundsrepubliken av i dag, och pekar på många luckor i den samma som verkar betingade av det tabu som är omgärdat nazisternas härjningar, samtidigt som han lyfter fram många nya spännande teser som drivs i den tyska forskningen. Ett sådant nytt angreppssätt utgörs just av metoden ”oral history”, med vars hjälp man försöker avmystifiera det förflutna och komma det vardagliga livet i Nazi-tyskland närmare in på livet.
Avslutningsvis skall väl också nämnas den rejäla ordförklaringslista som boken avslutas med. Den är synnerligen nyttig, eftersom många namn och organisationsförkortningar nämns i förbigående på många olika ställen i boken.
Om man ser till de tre böckerna som jag diskuterat här, tycker jag att man sammantaget får en god bild av nazismens olika sidor. På sitt vis kan man väl säga att man bör ha läst Gunnarssons mer allmänna betraktelser först, innan man går över till de båda andra, eftersom de förutsätter en tämligen god kunskap om de viktigaste händelserna och organisationerna i det tidiga nittonhundratalets Tyskland.
Lennart Olausson
Jörgen Hermansson: Kommunism på svenska?. Almkvist & Wiksell International 1984.
Kommunism på svenska? är titeln på den senaste avhandlingen om vpk (1984). Författare är Jörgen Hermansson, statsvetare i Uppsala. Hermansson studerar skp/vpk:s idéutveckling efter Komintern, dvs från 1943 till 1983. Hans ambition är att teckna såväl den historiska bakgrunden, ”med beroendeförhållandet till Sovjetunionen och lillebror-förhållandet till det socialdemokratiska partiet” som efterkrigstidens ”dramatik” inom den kommunistiska rörelsen, dvs vpk. Det är främst vpk:s syn på övergången till socialism och synen på det framtida socialistiska samhället som tilldragit sig doktorandens intresse. Särskilt uppmärksammas frågor som ”våldsam” eller ”fredlig” revolution och ”den politiska demokratin som medel och mål för den socialistiska arbetarrörelsen”. Författaren vill i första hand ge en beskrivning av skp/vpk:s idéutveckling, vilket för honom inte blott innebär att referera källtexterna i största allmänhet, utan att framhäva det som kommunisterna själva uppfattat som ideologiska huvudfrågor och därtill utsätta innehållet i dessa idéer för ”en hårdhänt och kritisk granskning” i en tradition med Herbert Tingsten som anfader.
Avhandlingen har knappast grävt fram något väsentligt nytt om vpk:s idéutveckling. Som exempel kan nämnas slutsatsen att vpk i allt större utsträckning har ”godtagit en demokratiuppfattning av gängse västeuropeiskt slag” (s 325); i det senaste utarbetade studiematerialet ifrågasätts inte ”den demokratiska grundregeln”, nämligen att det ”i princip måste vara möjligt att med demokratiska medel välja bort socialismen”. Det betyder inte att boken saknar förtjänster. Hermansson närmar sig källtexterna med filosofisk nyfikenhet och strävar att ärligt och noggrant klarlägga såväl vad partiet faktiskt har skrivit och sagt i de belysta frågorna som hur det rimligen skall tolkas. Den som besöker en dokumenterad redogörelse för partiets ståndpunkter har utan tvekan glädje av Hermanssons avhandling. Man kan beklaga att den tryckta utgåvan saknar register och att den bitvis är löst skriven, långrandig och pratig.
Någon ambition att förklara partiets idéutveckling har inte författaren. Han gör bitvis utflykter i vad som sägs vara ”kommunism” eller ”marxism” — dvs han lämnar det svenska källmaterialet för att göra svepande teoretiska översikter i ämnen som ”proletär internationalism”, ”proletär diktatur”, etc. Dessa präglas knappast av någon omfattande kunskap. En djupare studie av vpk:s utveckling skulle ha tagit sin utgångspunkt, inte i det formella upplösandet av Komintern, utan i Kominterns stalinisering, dvs byråkratiseringen i Sovjet och dess ideologiska resultat: nationalismen, dvs ”teorin” om socialismen i ett land. Man kan bara beklaga att Hermansson inte på allvar studerat vpk:s syn på nationen och den nationella frågan. Detta beror bl a på att Hermansson genomgående accepterar Komintern och vpk som kommunism och inte förmår mäta idéutvecklingen mot marxismens grundståndpunkter.
Hermanssons slutsats att vpk, ”med undantag för en kort period under sextiotalet, varit troget sitt marxist-leninistiska idéarv”, innebär sakligt sett att partiet står kvar på samma ideologiska grund som Komintern under stalinväldet. Det problem som doktoranden inte ställer är om detta är ”marxism” eller ”kommunism” i Marx mening. Litteraturförteckningen innehåller inte heller en enda skrift av Marx.
Fortfarande saknas avhandlingar som utreder vad som hände med skp/vpk som parti under efterkrigstiden: dess sociala förankring och utomparlamentariska praktik, dess fackliga politik och verksamhet, förhållandet mellan dess parlamentariska och utomparlamentariska verksamhet, osv. Det finns gott om uppgifter för ambitiösa akademiker.
Kenneth Sörenson