Ur Fjärde internationalen 3/1988
Fernand Braudel är den franske historikern inom Annales-traditionen som ägnade 25 år åt ”Medelhavet och Medelhavsvärlden under Filip II”, och 20 år åt ”Civilisationer och kapitalism 1400-1800”(i tre band). Föreliggande bok på hundra sidor är resultatet av tre föreläsningar Braudel höll på John Hopkins-universitetet 1977, strax före utgivningen av det andra mästerverket.
Braudel behandlar historien i tre delar, likt tre våningar i ett hus: Bottenvåningen (motsvarande band 1, ”Vardagslivets strukturer”) handlar om det trögflytande materiella livet. Här finns befolkning, mat, kläder, bostäder, teknik, pengar och städer. Det här är en fördold historia där människorna är mer objekt än subjekt. Det handlar om vardagslivets vanor eller rutiner:
Jag ser människan som mer än till hälften nedsänkt i vardagslivet. Otaliga nedärvda handlingar som hopats huller om buller och upprepats i det oändliga fram till vår egen tid hjälper oss att leva, hålla oss fångna och beslutar åt oss i vår hela existens.
Den andra våningen är marknadsekonomin, ”Marknadens spel” som andra bandet kallas. Det handlar om utbytets lägre sfär, som en utbuktning på vardagslivet. Det är en regelbunden, förutsägbar och rutinartad handel, med lokala eller kortväga transporter:
Marknaden i en småstad är ett bra exempel på sådana överraskningsfria, 'genomskinliga' utbyten där alla i förväg känner omständigheterna och där man rätt väl kan beräkna den alltid rätt måttliga vinsten i förväg.
Den tredje våningen, övervåningen, är kapitalismen - skildrad som sådan i tredje bandet ”Världens tid”. Det här är handelskapitalismens nivå, fjärrhandelns, börsernas och storköpmannens värld, utvecklingen av världsekonomier. Den har dragit sig undan de traditionella reglerna och kontrollerna, och lagt sig ovanpå marknaden och vardagslivet. Här är vinsterna stora eftersom de grundar sig på ojämnt byte. Köpmannen hade två fördelar:
Han bröt förbindelsen mellan producenten och varans slutliga mottagare (det var bara han som kände marknadsvillkoren i kedjans bägge ändar, och därmed vinstmöjligheterna), och han förfogade över kontanta pengar (vilket var hans huvudargument).
För att vara historiker har Braudel nått en stor publik. Jag gissar att det har med den charm som ligger i hans skrivning - det berättande, iakttagande, att se och låta se, att krypa ned i vardagslivet förr i tiden och samtidigt ha den gigantiska ambitionen att skriva om helheter, totaliteter, att omfamna hela världen. Den sidan av Braudel handlar då mer om att ”förstå” snarare än ”förklara”, om nyfikenhet istället för nytta - och lämnar dörren öppen för pittoreska detaljer: ”Chokladen nådde England från Frankrike 1657”. Det här är historia som självändamål - en resa i tid och rum - utanför de politiska och ideologiska bataljer som så ofta sätter igång historiestudier.
Men detta berättande är bedrägligt. Braudel är mycket mer teoretisk och politisk än vad man kan tro vid första anblicken. Han skriver att han vill börja historien som enkla observationer ”... som klassificering utan alltför många förhandsidéer”. Men just klassificeringen är ju ett val. Varför just denna tredelning?
Om vi bedömer Braudel från hans politisk-teoretiska val, står det klart att han skriver världshistoria från småborgarens synvinkel. Han ägnar stor möda åt att separera marknadsekonomi från kapitalism, och därtill att definiera kapitalism som handelskapitalism och imperier. Det är storbourgeoisiens dominans över marknadsekonomin han inte gillar. Det blir tydligast när han i trebandsverkets sista rader pratar om dagens politik:
Slutligen är det väl också så att ett oförbehållsamt erkännande av skillnaden mellan marknadsekonomi och kapitalism får oss att undgå det allt eller intet som ständigt predikas för oss av politikerna, som menar att det skulle vara omöjligt att bevara marknadsekonomin utan att ge monopolen full frihet eller att befria oss från dessa monopol utan att ”nationalisera” av alla krafter... Men vilken socialism skulle kunna bevara företagens frihet och rörelseförmåga? Särskilt som den föreslagna lösningen vill ersätta Kapitalets monopol med Statens och därmed kombinera bådas brister.
Braudels förkärlek för marknadsekonomi på butiksnivå, transporteras bakåt i tiden som en kategorisk tredelning av samhället. Det märks till exempel i definitionen av kapital, där Braudel föredrar att prata om kapitaltillgångar. När dessa tillgångar deltar i ”människornas arbete” kan de ”producera en inkomst”, säger han. Allt tal om makt och mervärde är frånvarande här. Men begreppet mervärde kommer in på ett annat ställe, nämligen som ”merkantilt mervärde”. Det är fjärrhandelns köpmän som är de verkliga profitörerna. Vinst är tydligen inget som har producerats, utan är ett prispålägg på lyxvaror - ”kungliga varor”. Men var fick kungen och adeln sina inkomster från?
Det märks vidare på när Braudel i sin framställning tar in ”samhället”, den sociala skiktningen. Den kommer i slutet av andra bandet, det band som mest av alla handlar om den braudelska separatismen. Inga klassificeringar förnekas, varken skikt, kategorier eller klasser. Men helst vill han prata om samhälleliga hierarkier. Även här således finns en böjelse för kategoriska (eviga) indelningar.
Men Braudel är också ärlig. Han undviker inte bondeuppror, arbetarrevolter, aristokratins lyx, statens våld - ja, han vill inte ens förneka att det finns en ”butiksägarnas mikrokapitalism”. Men han värjer sig för att befläcka den goda marknadsekonomin: ”Men det är trots allt i samhällets topp som den första kapitalismen breder ut sig...”. När det materiella livet sväller, sväller marknadsekonomin på dess rygg. Och ovanpå detta expanderar kapitalismen.
Efter alla dessa kritiska ord måste man dock framhålla Braudels charm, vetgirighet och den oerhörda kunskapsmassa som samlats i dessa band. Hans historieskrivning ligger mycket långt från 'fältherrarnas segrar', 'världsandens objektivering', den 'privata äganderättens' lyckobringande frammarsch eller heroiska sjöfarares 'civiliserande' inverkan på 'upptäckta' kontinenter. Den bör tas som en utmaning, ty marxister har aldrig kunnat handskas med handelskapitalismens roll i historien på ett riktigt tillfredställande sätt.
Mats Bladh
Lennart Olausson vill med denna bok diskutera demokrati och socialism mot bakgrund av ett historiskt exempel, austromarxismen inom den österrikiska socialdemokratin (ÖSP) under mellankrigstiden.
Austromarxisterna var en grupp teoretiker inom det österrikiska socialdemokratiska partiet som föddes och dog bort under loppet av 1900-talets fyra första årtionden. De viktigaste företrädarna var Otto Bauer, Max Adler, Rudolf Hilferding och Karl Renner. Det är de två förstnämnda som får störst uppmärksamhet i boken, och det var Otto Bauer som stod i ledningen för ÖSP vid tiden för den ”österrikiska revolutionen” efter första världskriget.
Den habsburgska monarkins Österrike-Ungern hade fallit sönder under första världskriget. Ur detta uppstod bland annat Österrike på den förlorande sidan i kriget. Åren efter kriget låg landet i spillror, och det socialdemokratiska partiet var en av de få organisatoriska krafterna i landet. ÖSP organiserade en egen försvarsorganisation, och var också en viktig part i grundandet av den Första Republiken. Socialdemokraterna satt i koalitionsregering med det katolska kristsociala partiet 1918-20.
Arbetarklassen var koncentrerad till Wien, där ÖSP hade sitt stöd. Under den här tiden bildades arbetarråd. ÖSP utnyttjade sin starka ställning i Wien för att skapa ett socialistiskt föredöme. Det innebar stort bostadsbyggande, hyresgästutskott som förvaltade bostadshusen, mödravård, daghem, skolor, sjukvård - kort sagt ett välfärdsprogram finansierat med progressiv skatt.
Otto Bauer betraktade ”revolutionen” som en politisk revolution. Det var en halv revolution. Den andra halvan, den sociala revolutionen, sågs som en rad framsteg, en serie revolutioner, där det var nödvändigt att freden upprätthölls, att folket ville ha förändring, och att arbetarklassen hade den politiska makten - annars skulle det leda till katastrof (krig, hungersnöd). Bauer menade att arbetarna var den ledande kraften 1918-19, att klasskrafterna var i jämvikt 1919-22, och att borgerligheten tog över därefter.
Det är uppenbart att ÖSPs politik har stora likheter med svensk socialdemokrati. Bauers strategiska tänkande liknar Kautskys ”attentism” (att vänta). Han beskriver och analyserar en revolution som händer, väntar på rätt tillfälle och ställer höga krav på hur ett sådant tillfälle ska se ut (kanske framförallt att produktionen ska fortgå störningsfritt). Här finns också en tendens att betrakta demokrati och stat som klasslöst i sig, och statens klassnatur såsom växlande med regeringarna. Här finns också undvikandet av konfrontation, och synen på socialism som ett rationellt sätt att organisera produktionen.
Kautsky såg ju demokrati som en skola för arbetarklassen, ett sätt för den att mogna kulturellt och bli färdig för socialism. Just detta skolande och kulturuppbyggande var ett framträdande drag hos austromarxisterna. Olausson poängterar den vikt de lade vid boklig bildning för att skapa ”den nya människan”. Detta förverkligades i de arbetarskolor som byggdes, där framförallt Max Adler var aktiv. Här tror jag vi återigen finner ett typiskt reformistiskt drag. Arbetarna ska upp i nivå med ledarna genom utbildning. Det är ganska långt från Rosa Luxemburgs i& att arbetarna höjer sin klassmedvetenhet i och genom kampen.
Hos Max Adler möter vi en annan syn på stat och demokrati. Den liknar den rousseauanska tolkningen av Lenin som Lucio Colletti gett uttryck för. (Se Lucio Colletti: Marxism och dialektik. I urval av Sven-Erik Olsson, utgiven på Zenit.) Rousseau menade att representation stred mot demokratin, eftersom en särskild grupp inte kan företräda allmänviljan. Därför förespråkas folkförsamlingar och folkets enhet. Hos Lenin råd och den universella klassens historiska intressen. Max Adler menade att staten stod för ett särintresse gentemot samhället. Han är inte främmande för statligt våld mot borgarklassen, men avvisar bestämt utvecklingen i Sovjet efter 1917. Man har inte rätt att ta makten i någon annans namn menade han. Det är inte proletariatet, utan en liten krets bolsjeviker som har makten.
Den fortsatta historien om austromarxismen är historien om en tragisk handlingsförlamning och en radikalisering i efterhand. Fascismen växte sig stark i Österrike. Trots massdemonstrationer och försvarsorganisation manade Bauer till försoning och besinning. Högervridningen lade grunden för Hitlers ”anschluss” 1938. I exil utvecklade Bauer nya teorier. Reformism var möjlig före fascismens makterövring, men inte efter. Nu var det dags för revolutionär socialism!
Lennart Olaussons bok ger oss en kunnig introduktion till austromarxismen, som ju är ett både spännande och tragiskt kapitel i arbetarrörelsen historia. Men eftersom syftet med boken var att diskutera demokrati och socialism blir den beskrivningen ytlig eftersom den gapar över för mycket. På flera ställen avbryter Olausson sitt resonemang med hänvisning till att det skulle föra för långt eller ta för stort utrymme.
Det gäller till exempel Max Adlers idealistiska filosofi, som rimligtvis måste ha betydelse för hans samhälls- och människo-uppfattning. Istället för att dyka ned i den får vi ett slags sammanfattning. Beskrivningen av fascismens framväxt är nog viktig för att förstå austromarxismens utveckling, men om demokrati ska behandlas kan andra aspekter behöva prioriteras. Större analytisk skärpa vad gäller Bauers och Adlers idéer hade gett framställningen mer stadga, också när man vill betrakta austromarxismen i socialt sammanhang (”i rörelse”). Som det nu har blivit har bokens undertitel fått företräde.
Kluvenheten förstärks av det avslutande kapitlet, där Olausson diskuterar demokrati och socialism rakt på. Helt plötsligt dras Agnes Heller och Andrew Levine in i bilden, och diskussionen får lätt utopiska drag. Ett genomgående tema här tycks vara att borgerlig demokrati bygger på marknadsekonomi. Detta är idén om samhället sprängt i atomer - en samling individer. Mot detta ställs ett socialistiskt ideal om solidaritet och kollektivitet, och en diskussion om frihet i förhållande till det. Men en atomiserande marknadsekonomi är ju inte hela sanningen. Klasserna finns ju kvar. Den avgörande frågan är ju hur man kan ha klassmakt och demokrati samtidigt. Finns det inte element i liberal demokrati som går utöver det borgerliga samhället?
Dessutom måste man skilja på atomisering-egoism och progressiv individualism. Även om Agnes Heller har en del fina synpunkter på individ, frihet och kollektiv, så måste ju detta kommunistiska innehåll finna en form att verka i för att det överhuvudtaget ska komma till liv. Och då är vi ju tillbaka till demokratifrågan. Man kommer inte ifrån att en kritisk analys av borgerlig demokrati kan ge nyckeln till vår egen demokrati. En annan lärdom är att varken kapitalister i väst eller byråkrater i öst tolererar arbetarmakt på arbetsplatsen. Ligger inte problemet staten förborgat i ”basen”? Ett system av självförvaltning är ännu oprövat av historien.
Mats Bladh
I samband med att det i september 1988 har förflutit 50 år sedan Fjärde Internationalen grundades, kan det var på sin plats med en smärre översikt av forskningen kring trotskismens historia.
Det senaste decenniet har ett ständigt ökande antal skrifter, studier och avhandlingar om den ryske revolutionären Leo Trotskij sett dagens ljus. Dessutom har ett flertal internationella konferenser avhållits kring olika aspekter av Trotskijs verksamhet. Framförallt är det några områden som har tilldragit sig forskares och kommentatorers intresse. Flera omfattande studier har ägnats Trotskijs teorier - den permanenta revolutionen, lagen om den ojämna och sammansatta utvecklingen, teorin om byråkratin i Sovjetunionen etc. Ett annat område där en hel del nya rön har publicerats är den trotskistiska rörelsens politiska och organisatoriska historia.
Så vitt vi vet finns det tre tidigare försök att bibliografiskt arrangera Trotskijs enorma produktion. På nationell nivå återfinns Antonella Marazzis förteckning över Trotskijmaterial på italienska: ”Trotsky in Italia: Bibliografia sistematica” (Roma 1980: Controcorrente).
Det grundläggande bibliografiska verket, som representerar ett arbete av närmast övermänsklig art, har utförts av Louis Sinclair med ”Leon Trotsky. A Bibliography” (Stanford 1972: Hoover Inst. Press; plus två opublicerade tillägg). Sinclairs arbete kan inte förbigås av den som är intresserad av Trotskij och trotskismens historia. Här återfinns information om Trotskijs böcker, pamfletter, artiklar, brev, tal, resolutioner, dagorder m m - dels i original och dels i översättningar där dessa förekommer. Den intresserade kan hitta Trotskij på all världens språk - alltifrån armeniska, gujarati, jiddisch över till tyska, engelska, franska och svenska.
Sinclairs monumentala bibliografi har fått en utmärkt fortsättning i det omfattande kartläggningsarbete som utförts av Wolfgang Lubitz. Denne har i år publicerat en andra och kraftigt utökad upplaga av sin ”Trotsky Bibliography. A classified list of published items about Leon Trotsky and Trotskyism” (München 1988: K.G. Sauer). Till skillnad från Sinclair så har Lubitz intresserat sig för allt det som under årtiondenas lopp skrivits även om Trotskij. Förteckningen spänner över alla typer av böcker, artiklar etc. Man kan hitta såväl den strida flod av anti-trotskistiska artiklar och böcker som oftast utgivits av Stalin och dennes efterföljare i olika länder, som studier av mer seriös karaktär. Alldeles särskilt värdefull är den inledande delen där den akademiska forskningen samt de olika Trotskijarkiven finns redovisade. Drygt 5.000 olika titlar har Lubitz lyckats sammanställa och klassificera, vilket gör denna bibliografi till ett användbart verktyg för forskningen.
Som bekant finns ett mycket omfattande material arkiverat vid Harvarduniversitetet och Hooverinstitutet i USA och vid Institutet för Social Historia i Amsterdam. Dessutom innehar universitetet i Glasgow en speciell Trotsky Collection och i Västtyskland (Mannheim) förestår professor Herman Weber ett Trotzkismus Archive. I Frankrike och Storbritannien existerar även organiserade grupper av forskare, med målsättningen att dokumentera och publicera unikt material som har samröre med Trotskij och den trotskistiska rörelsens historia.
Institut Léon Trotsky i Grenoble, som förestås av Pierre Broué, utger förutom Trotskijs samlade verk även skriftserien Cahier Léon Trotsky. I Paris bedriver ytterligare en sammanslutning ett liknande arbete - Centrat för studier av internationella revolutionära och trotskistiska rörelsers historia (CERMTRI), med tonvikt på den franska trotskismens historia.
Under våren 1988 utkom första numret av Revolutionary History, en engelsk tidskrift med syfte att i första hand återge svåråtkomliga eller hittills opublicerade, och ofta interna, dokument ur trotskismens historia. Initiativet har vunnit bred uppslutning inom den brittiska trotskismen.[1]
Avslutningsvis kan nämnas några utmärkta studier. Wolfgang Alles' ”Zur Politik und Geschichte der deutschen Trotskisten ab 1930” (Frankfurt 1987), behandlar detaljerat kampen för att bygga ett trotskistiskt parti i Tyskland 1930-45. Robert Alexander har gjort en inledande kartläggning av ”Trotskyism in Latin America” (Stanford 1973). Den engelska rörelsens historia under andra världskriget analyseras av Sam Bornstein och Al Richardson i ”War and the International” (London 1986).
Bland studier med mer heltäckande historiografiska ambitioner (ofta med skarp 'inomtrotskistisk' polemik) återfinns bl a: Pierre Franks Fjärde Internationalen - ett bidrag till den trotskistiska rörelsens historia (Göteborg 1972); The Death Agony of the Fourth International and the Tasks of Trotskyists Today (London 1983: Workers Power); ”Genesis of Pabloism” (Spartacist nr 21 1972); Frank Richards, ”The Question of the International” (Revolutionary Communist nr 2 1975). I ”Towards a History of the Fourth International” (i serien Education for Socialists utgivna i New York av SWP) finns flera översikter av Fjärde Internationalen under 30-talet, författade av Jean van Heijenoort, John G Wright och Michel Pablo, samt tre bidrag om efterkrigsperioden. Dessutom återfinns en stor mängd dokument ur den trotskistiska rörelsens historia, liksom i Trotskyism versus Revisionism (London 1974-75). På engelska finns också resolutioner och andra viktiga dokument från 30-talet samlade i Documents of the Fourth International. The Formative Years 1933-40 (New York 1973: Pathfinder). Tyvärr har denna volym inte fått några efterföljare.
Under hösten 1988 kommer undertecknade att slutföra ett omfattande bibliografiskt verk med titeln ”Leo Trotskij på svenska (1913-1985)”, som förtecknar flera hundra texter av Trotskij i svensk översättning.
Bibliografin omfattar Trotskijs egna böcker, bidrag i antologier, periodica/serier, dagspress, stenciler etc. För varje enskild text har originalet spårats, dvs oftast ett ryskt sådant, samt när det publicerats på annat språk - företrädesvis engelska, franska och tyska - för första gången. Utöver detta förtecknas ett stort antal böcker med citat ur Trotskijs verk i översättning.
Helt sensationellt har material påträffats som endast existerar på svenska! Vi hoppas att framledes även kunna publicera dessa texter. Tillsammans med bibliografin skall detta ses som inledningen till ett mer organiserat dokumenterande och studium, även här i Sverige, av Trotskijs insatser på olika områden.
Christer Franzén - Per-Olof Mattsson
[1] För den intresserade anbefalls en prenumeration, endast £7 för tre löpande nummer. Check utställes på Socialist Platform Ltd och skickas till Barry Buitekant, 11 Riverside Close, Mount Pleasant Hill, London E5. Det första numret, våren 1988, är framförallt brittiskt orienterat och innehåller material från 1930- och 40-talen. Nummer två sommaren 1988, är koncentrerat till spanska inbördeskriget. Det tredje är planerat att behandla trotskisternas aktiviteter under andra världskriget.
Red