Ur Fjärde Internationalen 4 1990

Salah Jaber

Krisen i Persiska viken — imperialismens nya korståg

För andra gången på tre år har en stor multinationell imperialistisk armada koncentrerats i och omkring Persiska viken. Målet är fortfarande detsamma: att försvara och stärka det imperialistiska herraväldet över regionen. Området är strategiskt oerhört betydelsefullt, bl a för att merparten av världens olja produceras där. Där finns också den största andelen av planetens kända oljereserver — som förblir den viktigaste energikällan i den ekologiskt irrationella värld vi lever i.

Dagens scenario för det nya imperialistiska korståget skiljer sig emellertid på många sätt från scenariot 1987. ”Skurken” är inte längre Iran utan Irak. Den imperialistiska interventionen genomförs med stöd av Förenta Nationerna, liksom under Koreakriget på femtiotalet. Det som skiljer sig — och det är ett tecken i tiden — är att i dag sluter Sovjetunionen och Kina upp. Denna gång står också några av de imperialistiska arabiska eller muslimska ”bröderna” direkt på samma sida som dem.

Vid sidan av de olika emiraten i Persiska viken, innefattar imperialismens allierade också det saudiska kungadömet, som omvandlats till en gigantisk amerikansk militärbas; Mubaraks Egypten, som näst efter Israel tar emot den största hjälpen från USA; Marockos Hassan II, som inte anser det vara det minsta genant att intervenera mot annekteringen av Kuwait — trots att Marocko fortsätter ockupera Västsahara; samt Pakistan, som domineras av militära officerare som har täta förbindelser med Pentagon. Till denna samling har det Baath-styrda Syrien, Iraks ”broder”-fiende, slutit sig. Syrien hoppas bli rikligt belönade av Saudiarabien och Kuwait för att lösa sina egna allvarliga ekonomiska problem.

Scenariot är annorlunda i dag, och alltmer pengar spenderas. Enbart kostnaden för USAs utplacering av militär går lös på mer än en miljard dollar per månad. Antalet soldater som Washington har sänt har redan överskridit 100 000, och Pentagon har förberett sig på att sända mer än det dubbla antalet. Förenta staterna har koncentrerat ett oerhört stort antal militära förintelsevapen i området. Ingen av de senaste elektroniska sinnrika uppfinningarna för massmord saknas, från det bombplan som inte ens radarn kan upptäcka och den senaste stridsvagnsmodellen, till hela batteriet av moderna missiler.

Inte någon gång under de senaste sjutton åren, d v s inte sedan USA tvingades dra sig tillbaka från Vietnam, har vi kunnat se en sådan omfattande uppbyggnad av en imperialistisk expeditionsstyrka. Trots den avgrundsdjupa skillnaden mellan Saddam Husseins blodiga borgerliga diktatur och den vietnamesiska revolutionen, kan man ändå på en avgörande punkt jämföra den upptrappade konfrontationen med Indokina 1965-1975 — utgången kommer under lång tid framöver att avgöra omfattningen av den amerikanska imperialismens politiska och militära herravälde över världen, framför allt i den Tredje världen.

Det amerikanska imperiet — till sist befriat från ”Vietnam-syndromet” i en värld där den sovjetiska avskräckningsfömågan är mindre än någonsin — känner i dag inga begränsningar. Det är därför det är så oerhört viktigt för världens alla anti-imperialistiska krafter att snabbt försöka förhindra en imperialistisk aggression, och om denna ändå sker, arbeta för att besegra den eller åtminstone göra de politiska kostnaderna så höga som möjligt. Skall vi i dag få ser hur imperialisterna rustar till strid direkt mot en borgerlig diktatur och inte anti-kapitalistiska krafter, som fallet var i Kina, Korea eller Indokina? De imperialistiska makthavarna är inte mer varmhjärtade gentemot en borgerlig nationalistisk rörelse, när den vågar hota deras intressen, än de är gentemot en anti-kapitalistisk nationalism.

Ett felaktigt använt historiskt exempel

Den moderna historien är fylld av exempel på borgerliga ledare i Tredje världen, som tvingats schavottera inför imperialismen. Utan att behöva gå tillbaka så värst långt i historien kan man se hur Argentinas president Peron, Egyptens Nasser eller den algeriska nationella befrielsefronten FLN på sin tid också jämfördes med Hitler. På senare tid har Libyens Khadaffi, Syriens Hafez El-Assad och givetvis den palestinska befrielseorganisationen PLO och framför allt Irans Ayatholla Khomeini också fått sådana tillmälen.

Visst är det sant att Saddam Husseins diktatur av alla dessa exempel mest liknar den borgerliga totalitära diktaturen av ”national-socialistisk” (nazistisk) modell. Tyrannen i Bagdad kom till makten 1968 genom en kontrarevolutionär statskupp vars primära syfte var att krossa såväl den Che Guevara-inspirerade gerillakärnan i Iraks södra del, som den del av vänstern som splittrats från det irakiska Kommunistpartiet och höll på att ansluta sig till gerillan.

Under de följande tio åren krossade Saddam Hussein skoningslöst varje form av opposition mot hans personliga diktatur — till och med dem som på minsta vis försökte inta en självständig hållning. Kurdernas uppror, alla sorters kommunister och till och med fraktioner inom hans eget parti, Baath (det arabiska socialistiska återupplivandets parti), dränktes i blod. Varje bångstyrig grupp eller individ likviderades eller neutraliserades. Saddam Husseins obevekliga uppgång kulminerade i att all makt samlades i hans händer, kort före det krig han i september 1980 inledde mot Iran. Som kronan på verket skapade han en officiell personlighetskult lika motbjudande, påträngande och grotesk som alla sådana maskerader.

Saddam Husseins kapitalistiska diktatur

Saddam Husseins diktatur vilar på en civil, militär och politisk byråkrati, organiserad i koncentriska cirklar och till stor del grundad på klan- och familjeband och ursprung i tyrannens hemprovins Takrit. Byråkratins privilegier hämtas ur den irakiska statens oljeinkomster. Oljeinkomsterna räcker emellertid inte till för dels utvecklingsbehovet i ett land som praktiskt taget bara får in utländsk valuta genom oljeexport och som tvingas importera merparten av livsmedlen och dels kostnaderna för att upprätthålla en social bas genom olika ekonomiska bidrag och löner för t ex den månghövdade militära byråkratin och en jättelik militärbudget. Militärens utgifter är så stora för att Irak beständigt skall lyckas ”pacificera” de irakiska delarna av Kurdistan och grannländerna genom konflikter om territoriella frågor (med såväl shahens som mullornas Iran) eller vattenproblem (frågan om floden Eufrat med Turkiet) eller politiska skillnader (med Syrien).

1974 inleddes ett befrielsekrig i irakiska Kurdistan, med stöd av Shahen av Iran, USA och Israel. Alla ville de försöka tämja en irakisk regim som försökte utmanövrera Egypten och Syrien — Iraks rivaler om ledarskapet över regionen — genom antiimperialistiskt och anti-sionistiskt vapenskrammel. Detta hände efter kriget mellan Israel och arabstaterna i oktober 1973, då en period inleddes som skulle leda till en förhandlingslösning på konflikten. Året efter stod Baath-regimen, som ännu inte lyckats dra fördel av 1974 års oljeboom för att öka den militära upprustningen, snubblande nära ett militärt nederlag.

Irak tvingades, för att rädda sig självt, att komma till en lösning på den territoriella konflikten (till lands och till sjöss) med Iran — på shahens villkor. Detta ledde till Alger-avtalet i mars 1975. I utbyte upphörde Teheran plötsligt med hjälpen och beskyddet av kurderna. Efter att ha gjort misstaget att välja en sådan opålitlig och illasinnad allierad, slutade kurdernas kamp i ett förödande nederlag.

Under de följande åren fick Bagdad ett andrum, som användes för att fullända Saddam Husseins totalitära diktatur. Irak utnyttjade de avsevärt ökade oljeinkomsterna för att skaffa sig ökade krediter, utifrån den kapitalistiska principen att ”bara låna ut till de rika”. Irak-regimen, en upplyst borgerlig despoti i den socio-ekonomiska sfären, lyckades göra vissa framsteg — uppbyggnad av en infrastruktur, investeringar i industri och jordbruk, ökad läskunnighet och bättre utbildningsväsende, förbättring av kvinnornas ställning och en delvis sekularisering av samhället.

Samtidigt breddade Saddam sitt sociala nät (eller antalet ”skyddslingar”), genom att kraftigt expandera den administrativa, politiska och polisiära apparaten. I den allmänna rusning efter både traditionella och sofistikerade vapen som alla oljestaterna i regionen deltog i (med shahen i spetsen) byggde han upp en avsevärd vapenarsenal.

Vapenförsäljning till oljestaterna var och förblir ett av de viktigaste sätten för såväl de imperialistiska staterna som de byråkratiserade arbetarstaterna att ”recycle”[1] det kapital de för in i dessa länder som betalning för importen av det svarta guldet — oljan. Rustningsindustrin är en betydande sektor i de imperialistiska och byråkratiserade arbetarstaternas ekonomier.

Saddam Husseins Irak fick i första hand vapen från de stater som hade de sämsta förbindelserna med Shahen av Iran, och de länder som inte bidragit till att nästan störta honom 1975. Det var främst Sovjetunionen och dess satellitstater och i andra hand den franska imperialismen, som efter 1974 utsåg Bagdad till favoritkund i Mellanöstern. I den icke-militära exporten delade fransmännen den iranska kakan med tyskar och japaner.

Shahens iranska armé på andra sidan gränsen hade både en avskräckande och frustrerande inverkan på den irakiska diktatur som drömde om att sudda ut det förödmjukande nederlaget 1975. Irak försökte, medvetet om Irans större militära slagstyrka (tre gånger så stor befolkning, större ekonomiska resurser och överlägsna militära medel) köpa Hafez El-Assads Syrien (det avvisade föreningsprojektet 1979) och bli en av de främsta arabiska ledarna i regionen efter isoleringen av Sadats Egypten, då Sadat ingick det USA-understödda Camp David-avtalet med Israel.

Shah-regimens sammanbrott 1979, med den åtföljande desorganiseringen av den iranska armén och framför allt brytningen med den främsta ”förmyndaren” och understödjaren, Förenta staterna, erbjöd Saddam Hussein ett oväntat tillfälle att ta revansch på grannlandet. Han tog villigt chansen eftersom de iranska mullornas nya regim förde en intensiv ”islamsk” propagandakampanj mot den ”ateistiska” regimen i Bagdad. Mullorna vände sig framför allt till shiiterna, som utgör en majoritet av de irakiska araberna (medan Saddams klan är sunnimuslimer).

I angreppet mot Iran hade den irakiske despoten flera målsättningar. För det första att vända på följderna av kapitulationen 1975; som ett förspel till fientligheterna sade han upp Alger-fördraget med shahen. För det andra försökte Saddam, inom ramen för en uppstyckning av det persiska riket, inta Khuzistan (Arabistan), Irans viktigaste oljeproducerande region, som befolkades av en förtryckt arabisk etnisk minoritet. Detta skulle ha gjort Irak till världens största oljeexportör, och avsevärt stärkt landet inom alla områden. Slutligen ville han etablera sin regim som den dominerande makten i regionen, och få de övriga oljestaterna i Persiska viken, vilka var lika oroade över Khomeini-regimens subversiva verksamhet som Iran, att finansiera Iraks krigsinsatser.

Detta var Bagdads motiv till kriget mot Iran — borgerligt nationella expansionistiska motiv. Saddam Hussein drevs inte av att tjäna Washingtons intressen, som den svart-vita bild vissa iranska anhängare göra gällande.[2] Denna ståndpunkt går överhuvudtaget inte ihop med Washingtons hemliga kontakter med Iran (Irangate), eller än mindre den iranska regimens uppförande på senare tid.

Pyrrhussegern över Iran

Det spel Saddam Hussein gav sig in på var mycket riskfyllt, till och med äventyrligt. Han rycktes med av sina storhetsvansinniga ambitioner och överskattade allvarligt sin armés slagstyrka mot ett större land med en större befolkning, Han förutsåg inte att han uppammade en persisk nationalistisk reaktion och att hans invasion stärkte sammanhållningen inom mullornas regim och därigenom dess möjligheter att göra motstånd och senare gå till motangrepp. 1982 körde den irakiska armén fast i Iran och slog sedan till reträtt. Nu utkämpades kriget på irakisk mark.

De expansionistiska nationalistiska shiitiska iranska mullorna upprepade i sin tur samma misstag som fienden tidigare gjort. Den irakiska regimen lyckades åter vända situationen till sin fördel. Men detta skedde till ett oerhört högt pris för den irakiska befolkningen: genom ökat stöd från de ekonomiska uppbackarna och vapenindustrin i både öst och väst (de var rädda för en iransk seger) och en ökad återgång till avskräckande kemiska vapen. 1988 tvingades Iran gå med på det vapenstillestånd de så hårdnackat hade avvisat då de ännu stod starka.

Irak gick segerrikt ur det militära äventyr tyrannen Saddam inlett. Men till vilket pris! Bara för Irak innebar det 300 000 döda, många fler sårade, handikappade, änkor och föräldralösa barn. De totala militära kostnaderna (förstörelse, förlorade inkomster, krigets kostnader) uppgick till omkring 250 miljarder dollar — plus 60 miljarder $ i skuld. Det var en Pyrrhus-seger i ordets rätta bemärkelse. Dessutom var konflikten med Iran inte bilagd, och det var därför nödvändigt att upprätthålla en stor armé med en miljon soldater. Detta saknar fullständigt proportion till de mest generösa beräkningarna av befolkningsantalet — 17 miljoner invånare (d v s var sjuttonde invånare ingick i armén).

En betydande del av den irakiska befolkningens produktionskapacitet sögs upp av de militära och byråkratiska apparaterna. Samtidigt rådde det brist på utbildad arbetskraft. Delar av den irakiska befolkningen tvingades också ut i en chauvinistisk arabisk kolonisering av de kurdiska områdena. Därför öppnade Irak dörrarna för många egyptiska invandrararbetare (både yrkesarbetare och bönder). Detta skedde även före kriget mot Irak. Antalet egyptiska invandrare ökade avsevärt under kriget och uppgick till nästan 2 miljoner. Detta ledde till att den miljon irakier som mobiliserades ut i kriget ersattes i produktionen av egyptier — och det var oljeemirerna i Persiska viken som fick stå för fiolerna.

Irak blev till viss del en replik av Israel, en stat rustad till tänderna, vars roll i den internationella (Israel) eller regionala (Irak) ”arbets”-fördelningen bestämdes av dess militära roll. Att militärt upprusta Irak till Israels nivå skulle emellertid kräva 20 miljarder dollar årligen. Även om man drar ifrån Iraks oljeinkomster ifrån summa, skulle Saddam Hussein varje år behöva ytterligare 10 miljarder dollar, utan att den enorma räkningen för att återuppbygga landet och den ökade ansamlade skuldbördan tas med i räkningen. Kuwaits samlade oljeinkomster skulle nätt och jämt täcka de militära insatserna och det kuwaitiska kapital som investeras i västvärlden skulle täcka återuppbyggnadskostnaderna.

Detta var en fruktansvärd frestelse, framför allt eftersom bördan av den irakiska regimens ekonomiska kris bara ökade. Kriget var över. ”Mecenaterna” i Persiska viken skar avsevärt ner sina betalningar till Saddam Hussein. De kände hur de var fångade i utpressningsfällan, eftersom det militariserade Iraks hunger inte tycktes gå att stilla. De hade inte längre några illusioner om att de många ”lånen” till Baath-regimen skulle återbetalas. Och Iraks ekonomi var verkligen under isen. Irak fick allt svårare att få nya lån, eftersom de i allt mindre grad kunde betala tillbaka de gamla. Till och med Frankrike, som för inte så länge sedan uppmuntrade Irak att köpa, skar ner krediterna och höll inne sina leveranser.

Den irakiska befolkningens levnadsstandard, som med svårigheter upprätthållits under kriget, sjönk kraftigt. Det blev nödvändigt att ”strama åt”. De egyptiska arbetarna började sändas tillbaka. Detta var inte helt oproblematiskt. Saddam förutsåg det ökade folkliga missnöjet och försökte genom en statlig politik hålla sig flytande på samma sätt som andra diktatorer — genom att erbjuda förmånliga villkor för den privata sektorn och försöka skapa en bild av ett valsystem med flera kandidater (där alla kandidater var despoten hängivna). Men i förhållande till de oerhörda problemen fungerade inte detta.

Diktatorn försökte genom direkta hot tvinga av emirerna de pengar han behövde. Han krävde att de officiellt skulle avskriva Iraks skulder och ge stora bidrag för att återuppbygga Irak. Från Kuwait, det mest sårbara emiratet på grund av sin ringa storlek och gemensamma gräns med Irak, krävde han hela 30 miljarder dollar. Hade Saddam, när allt kom omkring, inte kämpat för deras gemensamma intressen? Hade han inte försvarat ”den arabiska nationens östra port” mot det Khomeini-ledda persiska hotet? Var det inte rätt att emirerna betalade räkningen i dollar, då Irak hade betalat den i människoliv?

När Saddam Hussein möttes av emirernas styvnackade vägran att gå med på detta, höjde han rösten för att påpeka att detta bara gynnade Iran. Iran hade här lika stora intressen av konflikten, eftersom Kuwait och det Förenade arabemiratet genom sin gränslösa girighet att exportera långt mer olja än vad som motsvarade dessa lilleputtstaters verkliga behov, i stor utsträckning var ansvariga för det låga priset på råolja. Därigenom berövade de andra oljeexportörer och deras behövande befolkning inkomster på många miljarder dollar.[3] I juli hotade Saddam offentligen emirerna med att han kunde tänka sig att ta till hårdhandskarna mot dem. Men inget hände. Han mobiliserade militära styrkor längs Kuwaits gränser, men vann inget på det heller.

Kuwaits emir fortsatte med sin hårdnackade inställning, påhejad av Saudiarabien, Storbritannien och USA, som var högeligen upprörda över den irakiska utpressning. Saddam ställdes inför ett vägval: Antingen resignerade han med ett oundvikligt sammanbrott för den egna regimen som följd. Om han inte längre tog på sig rollen av regional polis utan ”bantade” de väpnade styrkorna — då skulle han mötas av folkligt missnöje och fientlighet från de oräkneliga fienderna som ville ge betalt för gammal ost. Eller också satsade han allt på den illusoriska framtidsutsikten att nå så stora framgångar att det skulle lösa alla problem. Men detta var bara önsketänkande, eftersom hans storhetsvansinne på nytt gjorde honom blind för sina egna begränsningar i förhållande till de höga ambitionerna.

Saddam Husseins kuwaitiska äventyr

Den 2 augusti gick irakiska trupper in på kuwaitiskt territorium, nästan lika enkelt som om det vore en ren rutinövning. Saddams improvisationsförmåga var återigen slående. För honom gällde det — liksom för Napoleon — att ”först ger man sig in i leken och sedan får man se”. Detta är en giltig maxim så länge man är säker på att det finns reträttmöjligheter. Det som är kännetecknande för äventyrspolitiken är att denna andra aspekt glöms bort. Till en början sades det att de irakiska trupperna hade intervenerat på begäran av en ”revolutionär” kuwaitisk regering — en anslående likhet med vissa sovjetiska interventioner i det förgångna. Men avsaknaden av några som helst politiska förberedelser i Kuwait på en invasion som beslutades i ögonblickets hetta var uppenbar.

Saddam tillkännagav sina avsikter att dra sig tillbaka i utbyte mot att få de krav tillgodosedda, för vars skull han hade gått över floden Rubicon. Hans goda vänner under senare år, Jordaniens kung Hussein och PLO-ledaren Yassir Arafat, erbjöd sin hjälp. Att vid detta stadium ge efter var ännu mer otänkbart för emirerna, framför allt när världsimperialismen mobiliserade för att komma till deras undsättning. Den irakiska diktaturen, som inte längre kunde slå till reträtt utan att förlora allt, löpte linan ut genom att annektera Kuwait. Lägligt drog sig Irak till minnes det gamla anspråket på det territorium Storbritannien upprättat som en ”oberoende stat”.

Genom imperialismens uppmarsch, har Saddam Husseins ”kvitt eller dubbelt”-spel nått en avgörande nivå. Han skulle kunna acceptera kompromisslösningar som gav honom ekonomiska eller territoriella vinningar. Men den styvnackade motståndare är nu Washington, som övertagit den direkta ledningen. George Bush är, med Margaret Thatchers, François Mitterands och andra hejdukars godkännande, kategorisk — inga eftergifter, ett ovillkorligt irakiskt tillbakadragande. Insnärjd i garnet, förbereder Saddam Hussein ett test på sin styrka. Mot bakgrund av vad som står på spel, har Saddam varit tvungen att dra sig tillbaka från Irans gränser. Genom att göra ytterligare en helomvändning, accepterade han alla Teherans villkor för att få slut på krigstillståndet mellan de två länderna.

1975 års Alger-avtal, som 1980 förklarades noll och intet värt, blev åter giltigt. Despoten har återigen bytt måltavla för sin arabiska nationalism. Den ”kristna västern” har ersatt ”perserna”. När man har Kuwait i siktet, Iraks naturliga kontaktväg till havet, kan man lätt gå med på att avträda halva Shatt-el-Arab till iranierna, ett annat folk i Mellanöstern och islamska bröder.

Mullornas regering blev förtjusta över denna oväntade manna från himlen och behövde inte lång tid för att anta erbjudandet. Samtidigt kunde Iran njuta av det irakiska spektaklet; Irak möttes med än större fientlighet från ”världsopinionen” — också från dem som strax innan hade försett Irak med vapen och pengar mot Iran — än Iran. Washington föreslog, i den tragikomiska stil som är så bekant i Mellanöstern, till och med Teheran att ingå en allians mot Bagdad, och uppmanade iranierna att mobilisera sina trupper mot grannlandet. För tillfället har de klokt nog avvisat erbjudandet från Den Store Satan, som de inte har några intressen av att bli alltför sammanblandad med.[4] Den iranske presidenten Rafsanjani, som kom undan med blotta förskräckelsen, känner väl till detta.

Varför har världsimperialismen mobiliserat så mycket, och varför har den intagit en så oförsonlig inställning? Frågan måste ställas, eftersom USA och dess hejdukar inte äger Kuwaits olja mer än de äger Iraks. En del tror att det är en strid om oljepriset. Men imperialisterna är klarsynta när det gäller affärer. Det står klart att de enda åtgärder de oljeproducerade länderna i OPEC kan vidta för att påverka oljepriset är att skära ner produktionen.

Saddam Hussein har faktiskt inte annekterat Kuwait för att skära av emiratets oljeproduktion. Tvärtom har han större intressen än emirerna av att exportera så mycket som möjligt. Han har förebrått dem för att de producerat mer än de behövde. Men hans egna behov är enorma. De oljeexportörer som verkligen kan påverka priserna är de som har stort handlingsutrymme — Saudiarabien, Kuwait och Förenade arabemiraten — De har en överkapacitet för export jämfört med deras icke tänjbara behov.

Bluffen med de ”internationella lagarna”

Det står nu klart hur mycket de ”internationella lagar” ”världsopinionen” har åberopat sig på är värda. Under bara de senaste tjugofem åren har så många invasioner och lagenliga eller faktiska annektioner ägt rum att det är svårt att räkna dem. Låt oss ta annekteringarna som exempel. I tjugotre år har Israel ockuperat arabiska territorier lika befolkade som Kuwait, och officiellt annekterat delar av dem. 1971 annekterade Shahen av Iran tre öar i Persiska viken som tillhörde Förenade arabemiraten. 1975 annekterade Hassan II av Marocko Västsahara. Dessa bortskämda barn till imperialismen har aldrig utsatts för några som helst sanktioner av sina gudfäder. Vi behöver knappast heller påminna folk om att de imperialistiska stormakter som stått i främsta stridslinjen under konflikten i Persiska viken, har stått fast vid annekteringarna av ett stort antal territorier världen över.

Och när det gäller den senaste tidens ockupationer och invasioner: genomfördes USAs handlingar från Vietnam till Panama, Turkiets invasion av Cypern, Sydafrikas invasion av södra Angola, Iraks egen invasion av Iran, Israels invasion av Libanon, eller Sovjetunionens intervention i Azerbajdzjan och Litauen, i enlighet med ”internationella lagar”? Förtjänar inte Sydafrikas apartheidregim åtminstone samma entusiastiska krav på sanktioner och blockader som annekteringen av Kuwait? Detta tal om ”lagar”, som kommer från dem som dagligen spottar på dem världen över, är bara snuskigt hyckleri.

Vilka är då imperialismens verkliga motiv när det gäller Irak? Låt oss börja med dem som anförs som förevändning när det gäller Iraks invasion av Kuwait. För Förenta staterna, men även för Frankrike och Storbritannien, är det ett argument mot varje större nedskärning av militärutgifterna. Påtryckningarna har varit stora på sista tiden, då behoven av att minska budgetunderskotten sammanfallit med avspänningen mellan Öst och Väst och kraven på nedrustning. Den slutsats president Bush drog (i ett tal i Baltimore) några dagar efter Iraks invasion, var att inte röra militärutgifterna och förbereda sig på nya hot mot amerikanska intressen, som det iranska, som trots det sovjetiska nederlaget säkerligen kan uppstå.

I en tid när en ny ekonomisk recession inleds är dessutom sociala nedskärningar oundvikliga. Om det skall skäras någonstans i budgeten, så är det i de sociala utgifterna. På nytt skall de oljeexporterande länderna få stå som ansvariga för krisen. Eftersom Saddam Hussein är dagens nye Hitler, måste folk förbereda sig på att uppoffra sig med ”blod, svett och tårar”, i försvaret av de stora principerna. Man kan bara föreställa sig vilken show Ronald Reagan, som är en mycket bättre skådespelare än George Bush, skulle ha uppvisat med detta som tema.

Men för Washington står än större frågor på spel. När det amerikanska imperiets ekonomiska makt står allt svagare gentemot de tyska och japanska konkurrenterna, försöker Förenta staterna upprätthålla balansen genom att spela på sin ohotade militära överlägsenhet.

Budskapet är enkelt: ”Vi är världens poliser, den imperialistiska ordningens beskyddare. Detta kostar oss en hel del, medan andra som tjänar lika mycket eller ännu mer på att ordningen upprätthålls inte gör lika stora insatser som vi (de är t ex mer beroende av olja från Persiska viken). Det är bara just därför de hjälper till att finansiera våra försök att upprätthålla ordningen, eller ger oss förmånliga handelsvillkor genom kompensationer.” (Detta är substansen i vad George Bush sade offentligt den 30 augusti.)

De finns två grundläggande direkta motiv bakom imperialismens intervention i Persiska viken. Å ena sidan är det försvaret av Kuwait och Saudiarabien (liksom av Förenade arabemiraten). Men inte heller denna gång har ”lagen” något att göra med detta.

Den kuwaitiska ekonomin i exil

I verkligheten har de härskande klasserna i Kuwait och Saudiarabien utgjort en integrerad del av det imperialistiska världskapitalet. Inte i den bemärkelsen att dessa stater (som uppvisar alla beroendets kännetecken) är imperialistiska, men väl att de dominerande klasserna har investerat (”återfört”) merparten av de inkomster de fått från den ökade oljeexporten i de imperialistiska moderländernas ekonomier.

Londontidningen The Guardian Weekly publicerade nyligen en mycket intressant artikel på detta tema.[5] Tidningen räknade upp den kuwaitiska statens största investeringar — 100 miljarder dollar — i de industrialiserade ekonomierna. Det visade sig att Kuwait är den största utländska investeraren i Japan och Spanien och en av de största i Storbritannien och USA. Men det verkligt nya i artikeln, var i introducerandet av begreppet ”en ekonomi i exil” i beskrivningen av den kuwaitiska statens enorma tillgångar, trots att landet i dag är ockuperat.

De härskande klasserna i dessa stater äger och styr staten på ett sådant sätt att det kombinerar det som kännetecknar den feodala herremakten med styrelsemedlemmarna i ett börsbolag. Deras möjligheter att göra som de vill med den ”offentliga egendomen” begränsas inte av att någon utanför deras egna led har någon överblick eller insyn. De är staten. De är som ett företag, som äger värdepapper över hela världen; att det egna territoriet är ockuperat är en underordnad fråga. Imperialismen försvarar dem på samma sätt som de skulle försvara varje egen stor privat intressegrupp.

Dessutom är det sätt de använder sina oljeinkomster en integrerad del av den imperialistiska ekonomin — som om pengarna låg i de imperialistiska bolagens egna händer. För till stor del används oljeinkomsterna till icke-produktiva eller icke-inkomstbringande projekt för köparna. Men för de imperialistiska säljarna är det mycket vinstgivande, vilket det inte hade varit för vanliga privatägda bolag. För Förenta staterna är Saudiarabien ett andra Texas. För Storbritannien motsvarar det Kuwaitiska Investeringsbolaget (KIO), som äger tio procent av Midland Bank och British Petroleum (BP), en stor brittisk investeringstrust.

Det som intresserar imperialisterna är inte i sig att Kuwait eller Saudiarabien äger oljefälten. Irak hotar inte deras oljetillgångar, eftersom Irak inte har något annat val än att sälja oljan, på samma sätt som de alltid har gjort. Det intressanta är hur de använder sina oljeinkomster, att de återinvesterar inkomsterna i deras ekonomier, eftersom exportländerna är rika — de är underbefolkade i förhållande till inkomsterna.

Jämte detta ekonomiska motiv[6] finns ett politiskt-militärt. Imperialismen kan inte tillåta en regional makt som ligger utanför deras militära kontroll att växa upp, en stat som strävar efter herravälde i direkt rivalitet med den imperialistiska hegemonin, som i fallet Irak.

Irak är inte ett oberoende land, eftersom landet är strukturellt beroende inom alla sfärer, förutom olja och dadlar. Irak är framför allt beroende när det gäller vapen. Men Irak är okontrollerbart, på samma sätt som Khadaffis Libyen kan vara, och följer en politisk kurs som är oförutsägbar för imperialismen — med den viktiga skillnaden att Saddam Hussein förfogar över mycket större militära resurser än Khadaffi.[7]

När en sådan okontrollerbar makt till råga på allt börjar utmana stormakternas uppdelning av världen i stater utan att fästa något som helst avseende vid nationella realiteter eller komplementaritet och därigenom hotar bli ett föredöme som kan ”smitta av sig”, är det hög tid att slå ner den. Det är vad det hela handlar om. Och ingen skall låta lura sig. Det är bara hyckleri när Moskva och Peking, som gått med på att FN sluter upp bakom den imperialistiska interventionen, i dag låtsas som om de bara har stött blockaden, men motsätter sig en militär offensiv mot Irak.[8]

De imperialistiska makterna kommer inte nöja sig med att blott återgå till det status quo-läge som rådde innan. För då skulle Irak få behålla sitt krigsbyte och dessutom få möjlighet att förbereda sig för nya äventyr. De förföljs av blotta tanken på att Irak, som också har kemiska vapen, avsevärt skulle kunna stärka sin avskräckningsförmåga genom att gå med i världens atomvapen-klubb. För Bush, Thatcher & Co är dagens motto klart: Saddam Hussein skall störtas, liksom romarna en gång skulle förstöra Khartago.

För att uppnå detta återstår det två möjligheter. Den första skulle vara att störta (eller mörda) Saddam Hussein inne i Irak. Detta är underrättelsetjänstens område, i första hand CIAs (i samarbete med israelerna). Men möjligheterna är begränsade. Saddam Hussein är specialist, han förflyttar sig under stor försiktighet från bunker till bunker och polisens kontrollerar effektivt statsapparaten. CIA har faktiskt redan vid ett flertal tillfällen försökt röja den irakiske diktatorn ur vägen. Detta skedde i samförstånd med Saudiarabien 1985-86. För dem handlade det om att röja ett hinder ur vägen för att få en lösning på konflikten i Persiska viken.

Det militära alternativet

Kvar står det militära alternativet. Imperialisterna vet emellertid att det är svårt att få den inhemska opinionen att acceptera att många landsmän dödas i striden för emiren av Kuwait eller den saudiska monarkin — den mest reaktionära regimen i världen och mer repressiv och bakåtsträvande än t o m Saddam Husseins regim. Varje konfrontation kommer, oavsett vilken taktik som tillämpas, att skörda många människoliv i striderna mot en irakisk armé med åtta års stridserfarenhet mot en numerärt överlägsen iransk armé. De amerikanska trupper som utplacerats i Saudiarabien har som främsta uppdrag att skydda kungadömet, framför allt de oljefält som gränsar till Kuwait och Irak.

Den främsta offensiva möjligheten är att sätta in flygvapnet. Detta är också Iraks akilleshäl. Irak har ett otillräckligt antal sofistikerade vapen för att bekämpa flygvapnet, och är därför mycket sårbart. Det irakiska flygvapnet var fallfärdigt, framför allt för att man saknade reservdelar från USA (efter Irangate). Irak har heller inte tillräcklig stridserfarenhet mot USAs högteknologiska flygvapen. Flygvapnet kan spela en avgörande roll eftersom områdets ökenlandskap är idealiskt — jämför bara med krigen mellan Israel och arabvärlden sedan 1967.

Pentagon har redan utarbetat en plan för att från luften massivt förstöra strategiska mål i Irak (militärområden, vapenfabriker, infrastruktur, kommunikationer och energiverk). De amerikanska generalerna har gjort sig redo för att lägga ut bombmattor över Irak och ”platta till” landet. De gnuggar händerna över möjligheterna att äntligen få en verklig chans att använda sådana mordvapen som Stealth-bombaren, som kostat så fruktansvärt mycket pengar att det väckt högljudda protester. De är redo att i verkligheten iscensätta Apocalypse Now, Akt II — de väntar bara på klarsignal.[9] Detta skulle vara det minst kostsamma imperialistiska militära alternativet, räknat i antalet dödade soldater, och skulle förstöra Saddam Husseins militära styrka — kanske till och med störta regimen.

De största riskerna med denna operation är de konsekvenser den får internationellt och i arabvärlden. Washington väger i dag riskerna på guldvåg. En del varnar för risken för ett allmänt uppror över hela arabvärlden, en sorts palestinsk intifada men i större omfattning, som allvarligt skulle försvåra förhållandet till de pro-imperialistiska arabregimerna.

Dessa är dessutom mycket oroade över en möjlig militär offensiv i stor skala mot Irak. De försöker på förhand två sina händer inför befolkningen. De imperialistiska militära trupperna kommer bara dra sig tillbaka från regionen efter att de, en gång för alla, har neutraliserat Irak — med eller utan Saddam Hussein.

Världsimperialismens auktoritet

Vad som egentligen står på spel är världsimperialismens auktoritet och herravälde. Och det är därför vi inte kan tveka - oavsett vår avsky mot den irakiske despoten. Vi skall använda oss av alla möjligheter som står oss till buds i motståndet mot den imperialistiska interventionen, tvinga de imperialistiska trupperna att dra sig tillbaka och få slut på den blockad som det irakiska folket utsätts för. Detta är framför allt en uppgift för anti-imperialister i de länder som deltar i denna aggression. Varje imperialistisk aggression mot Irak måste bli så dyrbar som möjligt. I varje konfrontation mellan Irak och imperialismen måste vi resolut ställa oss på Iraks sida.

Men Kuwait då? Medan enigheten inom den revolutionära vänstern i det närmaste är fullständig om behovet av att besegra imperialismen, finns det ett brett spektrum av ståndpunkter i fråga om annekteringen av Kuwait. Det omfattar alltifrån dem som kräver att Iraks trupper skall dra sig tillbaka från Kuwait och folkets rätt till självbestämmande, till de som stöder annekteringen eller t o m menar att Iraks regim absolut inte får kapitulera.

Det är ingen paradox att de palestinska massorna på båda sidor om floden Jordan — för dem är rätten till självbestämmande viktigast — just är de som entydigast uttrycker sitt stöd för Irak. Förvisso har de illusioner om Irak-regimen, illusioner som ökas genom de täta förbindelserna mellan PLO-ledningen och Irak-regimen. Men i grunden anser de inte att den kuwaitiska staten är förtryckt, utan på samma sätt som den zionistiska staten Israel, en imperialistisk skapelse.

Har de rätt? Det går inte att ifrågasätta att den kuwaitiska staten kan tacka den brittiska imperialismen för sin existens. Givetvis kan man hävda att alla stater i arabregionen är en följd av den imperialistiska uppstyckningen av de arabiska kungadömen som ingick i det ottomanska riket under de senaste två hundra åren. Ändå motsvarar dessa stater, med undantag av några konstgjorda stater, som t ex Jordanien, de ottomanska administrativa enheterna eller områden som stod utanför det ottomanska herraväldet (Marocko, Nordjemen) och som därför existerat som stater under lång tid. Men detta är ändå ingen avgörande skillnad.

Den verkliga skillnaden ligger i att dessa stater omfattar infödda befolkningar som för tillfället accepterar statsbildningarna sådana de i det ser ut, och som — om de så vill — kan befästa dem genom en federativ union eller samgående med andra stater. Detta gäller inte förtryckta nationella minoriteter som palestinierna eller kurderna. Det är heller inte fallet för de oljeproducerande ministaterna i Persiska viken (Kuwait, Förenade arabemiraten, Qatar); baser som den brittiska imperialismen har upprättat genom att ekonomiskt göra upp med de härskande klanerna inom beduinstammarna på den arabiska halvön.

Dessa basers strategiska betydelse för det brittiska imperiets herravälde till havs har bara ökat under nittonhundratalet genom upptäckten av de underjordiska oljerikedomarna. De blev oljekoncessioner för de imperialistiska bolagen. Den brittiska imperialismen hade därför ett egenintresse av att göra dem till separata ”stater” och senare ”självständiga” stater för att bevara sin dominans över dem och rikedomarna. Enklaver fria från de omstörtande rörelser som riktade sig mot Västern, som växte fram i de övriga, ”normalt” befolkade staterna.

Skapandet av den kuwaitiska ”staten” i slutet av förra århundradet skedde mot ottomanernas vilja. Dessa krävde att britterna skulle lämna området och att området skulle anslutas till Basra-provinsen, som de kontrollerade och som utgör södra delen av dagens Irak. Kuwait gränsar till Persiska viken och utgör en naturlig förbindelse dit. Men i London beslutade man, mot sina egna irakiska agenters (och den irakiska befolkningens) vilja att upprätta ett brittiskt protektorat över staten under ledning av den monarki som Storbritannien upprättat i Irak 1921.

London kontrollerade fullständigt Kuwait, med ett fåtal tiotusen invånare. Kuwait låg bredvid Irak, som girigt skulle ha velat annektera området redan från början, och var helt beroende av det brittiska beskyddet. Engelsmännen var helt på det klara med hur osäkert deras herravälde över Irak var. Redan 1920 hade rebeller utmanat dem. 1958 störtades slutligen den monarki, som de stött vid en republikansk, nationalistisk statskupp, som genomfördes av fientligt sinnade krafter.

Den nya regimen krävde än mer kraftfullt att London skulle avträda Kuwait. Men allt eftersom Kuwaits oljeproduktion ökade blev detta alltmer omöjligt. När London 1961 tillerkände protektoratet Kuwait (med 300 000 invånare) ett helt formellt ”oberoende”, tvingades britterna att sända dit en militärstyrka för att förhindra att Irak annekterade området. Konflikten fick slutligen sin lösning genom att Kuwait betalade Irak en summa pengar i utbyte mot att landet erkändes som suverän stat.

Självbestämmande för en konstgjord stat?

På samma sätt som de övriga oljeemiraten, beror det helt på imperialismen att Kuwait kommit till som stat och att man dessutom överlevt, något som händelseutvecklingen väl illustrerar. Att tillämpa begreppet självbestämmande för territorier, som imperialismen ”ryckt loss” runt mineralresurser för att lättare kunna exploatera dem; där imperialismen avskilt enklaverna från större enheter där det inte finns några nationella, etniska, kulturella eller språkliga skillnader; där privilegierade minoriteter i dessa enklaver kontrollerar rikedomarna, på den överväldigande majoritetens (som lever i hela området) bekostnad, är en fullständig förvrängning av det demokratiska innehållet i den principiella rätten för folken att själva (genom majoritetsbeslut) bestämma över sitt eget öde. Den borgerliga lagens formalism leder alltid till orättvisa därför att den grundas på ojämlikhet som uppstått ur naturliga omständigheter eller förtryck.

Imperialismen skulle ha kunnat skapa många stater i Tredje världen, liknande oljeemiraten, om styrkeförhållandena mellan imperialismen och de lokala befolkningarna bara hade tillåtit detta. Furstedömen eller minirepubliker skulle ha kunnat upprättats runt varje oljefält, runt varje guldgruva, där det hade varit lätt att hitta en majoritet av invånarna som hade röstat för ”självständighet”, d v s att inte dela med sig av rikedomarna under jorden med andra delar av det land de tillhörde. Det är endast när den etniska tillhörigheten i ett område är genuin och verkligen särskiljer sig från det övriga områdets, som det ur demokratisk synvinkel är riktigt att erkänna rätten till självbestämmande. I motsats till den anti-demokratiska formalismen, kan vi inte erkänna en suveränitet för en majoritet inom ett territorium, som genom tvång införts genom andra nationers eller etniska gruppers inblandning.

Fallet Kuwait överensstämmer inte ens med den mest formella uppfattningen om majoriteters rättigheter. I de tre oljeemiraten, har endast en minoritet av Kuwaits invånare (40 procent) medborgarskap och — på ett mycket ojämlikt sätt — del av de rättigheter och privilegier som denna status tillerkänner dem.[10] Den stora majoriteten av befolkningen har alltså inte dessa rättigheter, och behandlas som andra- eller tredjeklassens medborgare — beroende på om de är araber eller sydasiater — i ett system som en brittisk journalist inte tvekade att kalla ett apartheid-system.

Det är ett talande faktum att samtidigt som miljontals araber gick arbetslösa, importerade oljeemiraten arbetskraft från den indiska halvön och t o m från Sydostasien. Dessa arbetare levde under villkor som liknade slaveriets (framför allt de som tjänade i hushållen). ”Fördelen” med dem var att de var passiva, eftersom de var rädda för att förlora sina inkomster; en inkomst som är oerhört hög jämfört med den fattigdom som råder i deras hemländer.

Avsikten med dessa konstgjorda stater var att frigöra ”övervinsterna” [surplus capital] och återinvestera dem hos deras imperialistiska beskyddare. Där vältrar sig en minoritet av befolkningen i en sådan lyx och överflöd att det är en skymf inte bara i förhållande till den oerhörda fattigdom som råder i grannländerna, utan också i förhållande till de föga avundsvärda villkor som den stora majoriteten av invandrararbetarna lever under. Invandrarna i dessa länder — till och med araberna (främst palestinier och egyptier) — har ännu sämre rättigheter och sociala förmåner än invandrarna i de imperialistiska länderna.

Den mest elementära rättvisa kräver att emiraten återansluts till de mer folkrika regioner de en gång tillhörde, innan imperialismen styckade av dem. Vi kan, på grund av staternas natur och sociala sammansättning, inte förvänta oss att arbetarna som lever där tar makten. Dessa stater kommer alltid att ha tillräckliga resurser för att anställa tillräckligt många legosoldater för att hålla tillbaka löneslavarna.[11] Mot denna bakgrund kan vi inte i sig fördöma invasionen av Kuwait och att landet annekterats av Irak. Ens inställning i denna fråga är avhängig de konkreta politiska omständigheterna. En revolutionär regim i Bagdad, baserad på en genuint demokratisk folkmakt, skulle ha kunnat leda till en annektering av Kuwait med militära medel, om den hade haft tillräckliga resurser. Givetvis hade den genomfört annekteringen på ett helt annat sätt, med aktivt deltagande från de arbetare som bor där, med befrielsearméns metoder och inte med ockupationsarméns, som Saddam Husseins trupper.[12]

Skall vi därför stödja Saddam Husseins annektering av Kuwait — samtidigt som vi tar avstånd från hans metoder? Vi kan inte göra det heller, eftersom Saddam Hussein inte är det irakiska folkets representant, utan tvärtom dess förtryckare. Vi är för att Kuwaits rikedomar fördelas till dem som arbetar där och till det irakiska folket. Men detta kommer inte ske under den despotiska diktaturen i Bagdad. Och därvidlag skiljer den sig inte från den mini-potentat som satt vid makten i Kuwait och som i dag befinner sig i exil. Därför kan vi varken stödja den pågående annekteringen eller kräva att den skall upphöra. Ingen skall heller låta sig luras. Oavsett de demokratiska intentioner de som kräver att Irak drar sig tillbaka från Kuwait må ha, är det enda reella alternativet i dag att emiren återinsätts vid makten.

Revolutionärer är i det här fallet inte tvungna att välja mellan pest och kolera. De måste endast kompromisslöst ta ställning mot en imperialistisk intervention. De arabiska revolutionärer som genuint och helhjärtat stödjer arbetarnas sak måste vägra att delta i varje konfrontation mellan arabiska trupper, oavsett om det är Saddam Husseins, Fahds, Mubaraks, Hafez E-Assads eller Hassan II. Arbetarna har inget att försvara, inget att vinna i detta krig. De måste gå emot att trupper sänds från deras länder till konfliktområdet, på samma sätt som de hjältemodiga irakiska soldater och officerare som betalat med sina liv i vägran att delta i Saddam Husseins nya galna äventyr.

Det är nödvändigt att uppmana de arabiska arméerna att fraternisera och vända sina vapen mot sina egna ledare. Det är nödvändigt att föra fram perspektivet om en socialistisk fördelning av arabnationens alla resurser och vända sig mot att de i dag delas ut till de härskande klasser, som underordnar sig imperialismen.

I Irak eller bland irakier i exil, måste revolutionärer framför allt ta avstånd från despotens dårskaper, som på grund av hans storhetsvansinniga strävanden allt närmare leder deras land in i en massaker. Det revolutionära störtandet av Saddam är fortfarande en brännande fråga; Iraks överlevnad står på spel. Revolutionärerna måste förklara att det irakiska folkets rätt att återta Kuwait inte kan föras fram rättvist, om de inte samtidigt kräver det kurdiska folkets rätt till självbestämmande och att de återfår de oljeproducerande områden (Kirkuk) som araberna koloniserat.

Samtidigt som det är nödvändigt att kräva att beslagtagandet eller frysningen de irakiska tillgångarna utomlands upphör, och att man förkastar en metod som imperialismen allt oftare använder sig av mot stater som ”mopsar sig”, är det nödvändigt att kräva att Kuwaits härskande familjs ”privata” tillgångar beslagtas — tillgångar som uppgår till flera tiotals miljarder dollar! Egendomen skall överlämnas till Irak för att återuppbygga landet, så snart folket fritt kan välja sin egen regering. Detta är grunddragen i en revolutionär hållning, som tar sin utgångspunkt i arbetarklassens intressen. Frågorna är komplexa, och svaren måste noggrant vägas för att man inte skall löpa risken att bli indragen i konflikten. Det enda enkla och givna svaret är att resolut motsätta sig en imperialistisk intervention.

Översättning: Lars Gus Kaage
Översatt ur: International Viewpoint, nr 190, 17 september 1990




Noter

[1] På engelska används begreppet recycling, det kan översättas med återinvestering eller återföring, men det finns mig veterligen ingen bra exakt översättning. Recycling kan ungefär förklaras så här: De stora höjningarna av oljepriset medför stora underskott i handelsbalansen för de flesta imperialistiska stater. Samtidigt har de intäkter som de härskande klasserna i de oljeproducerande länderna kammat inte på långt när förbrukats genom investeringar eller köp av varor från de kapitalistiska industriländerna. En betydande summa overksamma ”petrodollar” (alltså oljeinkomster som betalas med dollar) som oljeshejkerna kan placera på kapitalmarknaderna i väst har därmed uppstått. Återförandet av dessa ”petrodollar” till låntagare i väst, t ex till länder med underskott i betalningsbalansen, kallas ”recycling”. De privata storbankerna spelar en avgörande roll i denna operation, som förmedlare mellan oljeshejker och låntagare. ö.a.

[2] Se ”Imperialism and the Gulf War”, International Viewpoint, nr 132, 21 december 1987.

[3] Det finns en vitt spridd föreställning om att Kuwait agerade för att få ner oljepriserna till förmån för imperialismen. Detta har en viss giltighet när det gäller Saudiarabien, men inte när det gäller Kuwait, som hellre ser till sina egna intressen än grannens. I verkligheten är det så om att Kuwait exporterar mer än de behöver för att täcka sina obestämda behov, är det för att de försöker maximera sina profiter, liksom varje kapitalist försöker. Kapitalinvesteringarna utomlands genom oljeinkomsterna — ett konststycke de tidigare var mästare i, och som de bara vunnit det internationella storkapitalsets beundran för — är mycket mer lönsam än att låta oljan vara kvar under jorden, för priset på denna outnyttjade oljereserv sjunker bara.

[4] De iranska köpmännen — den mest framsynta klassen i mullornas regim — skulle ha verkliga intressen av att bryta blockaden mot Irak, men till ett så högt pris att Irak inte skulle tveka att betala (i olja, om nödvändigt).

[5] The Guardian Weekly, vol 143, nr 9.

[6] Den franska imperialismen har investerat mycket pengar i Irak. Den såg helst att det genomfördes en reflation av den irakiska ekonomin genom en nedskärning av de militära och improduktiva statliga utgifterna. Det ligger i dess intresse att detta sker utan alltför mycket skada, för att Irak skall kunna betala tillbaka sina skulder och fortsätta importera. Detta är anledningen till att den visar så lite entusiasm för en direkt aggression mot Irak.

[7] Khadaffi hade också sin motsvarighet till Kuwait i Tchad (Aouzou-området).

[8] Kubas nedlagda röst i FNs Säkerhetsråd i denna fråga är beklaglig, eftersom den kommer från ett land som lidit så mycket av USAs blockad.

[9] Det har gjorts oroväckande och lättsinniga anspelningar om möjligheten av att sätta in atomvapen som svar om Irak använder kemiska vapen.

[10] Av de 40% av Kuwaits invånare som har medborgarskap i emiratet, har mindre än 10 procent rösträtt, som ändå är helt formell, eftersom emiren ändå gör som han vill och kan upplösa det ”låtsas”-parlament som finns (det gjorde han också nyligen).

[11] Emiratens och Saudiarabiens arméer består till stor del av legosoldater (”immigrantsoldater” som förtrycker invandrararbetarna).

[12] Den irakiske despotens trångsynta nationalism visar sig också i hans oförmåga att vända sig till anti-imperialistiska krafter i världen. Han bristande verklighetsuppfattning återspeglas i tagandet av västerländsk gisslan — vilket inte på minsta vis kan rättfärdigas. Detta har bidragit till att den internationella opinionen vänts mot honom.