Ur Fjärde internationalen 1/1991
”En tid av snabba förändringar”, så börjar partistyrelsens förslag till världspolitisk resolution till denna kongress. Och resolutionen talar om det gångna årets ”dramatiska händelser och plötsliga ommöbleringar av världskartan”.
Just nu när vi samlas till kongress står vi inför hot om ännu större förändringar. För just nu förbereds ett världskrig om oljan.
Det är ett krig som kan förändra de politiska villkoren även i vårt land. Hur stora effekterna kan bli, det har vi fått en föraning av under höstens svenska krigshetsarkampanj. Aldrig i vår politiskt aktiva tid det gäller de flesta av oss — har det förts en så intensiv kampanj för att rättfärdiga ett krig i den svenska opinionens ögon.
Lägg därtill att vi uppenbarligen står på tröskeln till en lågkonjunktur, som kan komma att kombineras med ett storkrig!
Det är därför omöjligt att diskutera världssituationen utan att börja med läget i Persiska viken. I själva verket är det så att just den krigsuppladdning som nu sker i Mellanöstern belyser den ändrade världssituation som partistyrelsen beskriver i sin resolution.
Krisen i Persiska viken belyser vår tes att imperialismen gått till offensiv i världsskala. Men det är viktigt att vi kommer ihåg det — offensiven är inte med nödvändighet ett styrketecken, det är tvärtom ett tecken på USA:s långsiktiga försvagning jämfört med andra imperialistmakter.
Krisen i Persiska viken visar vad som blir effekten av stalinistregimernas kollaps i Östeuropa på den internationella nivån.
Krisen i Persiska viken visar djupet av tredje världens kris. En kris som är ekonomisk, men också politisk. Arabländemas regeringschefer som bugar för USA:s krigspåbud visar att det i skuldkrisens spår knappt finns några borgerliga ledarskap i tredje världen som förmår upprätthålla något slags oberoende gentemot USA.
Men krisen i Persiska viken visar också den explosiva kraften i det folkliga missnöje som jäser i tredje världen. För när det nu växer fram en kraftfull antiimperialistisk rörelse över hela arabvärlden är det inte i första hand ett aktivt ställningstagande för Saddam Hussein. Det är ett mått på djupet av misären, desperationen och hatet mot förtryckarna.
Krisen i Persiska viken ställer vårt parti inför helt klara uppgifter. Vår främsta uppgift är att bidra till att försvaga imperialismen i dess hjärta, genom att hindra den svenska regeringen att ställa upp i västmakternas gemensamma härtåg.
Vi går mot varje förslag om att sända svenska trupper till Persiska viken. Vi fördömer också den svenska regeringens uppslutning bakom FN:s krigslinje, ett FN som blivit ett redskap för USA:s stormaktspolitik.
Som ni vet har vi fört en polemik i denna fråga mot Vänsterpartiet, som vägrar att ta avstånd från FN. Vi tror tvärtom att det är viktigare än någonsin att avslöja illusioner om FN som neutral fredsmedlare.
Vår andra uppgift är att uttrycka vårt motstånd mot Saddam Husseins regim. Vårt motstånd mot USA:s krigsplaner innebär ingen eftergift åt arabiska nationalistiska ledarskap. Vi förespråkar ingen vapenvila i kampen för att störta Saddams diktatur.
I det sammanhanget har vi menat att det är viktigt att föra fram kravet ”Irak ut ur Kuwait”. Vi har i den frågan blivit oeniga med systerorganisationer inom Fjärde Internationalen, som menat att det kravet fördunklar imperialismens ansvar.
Vi har svarat med att peka på att det i vårt land, för att stoppa vår imperialisms krigsdeltagande, är nödvändigt att bygga en rörelse kring kravet: stoppa kriget. En antikrigsrörelse som ska bli effektiv kan inte i dag byggas på antiimperialistisk grund. Vi får inte heller bidra till att sprida uppfattningen att Saddam Husseins kriminella krigsäventyr skulle ha något med antiimperialism att göra.
I diskussionerna inom Fjärde Internationalen har vi också upptäckt vilka olika tryck socialister i olika delar av världen lever under. Hur olika kan illustreras av exemplet från Tunisien, där kamraterna i Fjärde Internationalen arbetar i en solidaritetskommitté som har kravet: ”Nej till tillbakadragande från Kuwait!” i plattformen. De förmår inte driva någon annan ståndpunkt i den rörelsen!
Nyckeln till den här förändrade världssituationen är utan tvivel situationen i Sovjetunionen och Östeuropa. Det är också den utrikespolitiska fråga som diskuterats mest inte bara i våra led, utan också på fikarasterna på jobbet och på skolorna.
På den punkten är resolutionen redan delvis föråldrad, trots att det bara gått tre månader sedan partistyrelsen antog den. Läget i de forna stalinistdiktaturerna är än mer kaotiskt än vi förutsåg.
Utan att gå in på någon utförlig rapport om utvecklingen, kan jag ge några ögonblicksbilder från dagens Östeuropa:
• I Sovjetunionen är det snarast landets kollaps vi skådar. Nyliberala lösningar stärks, i och med antagandet av 500-dagarsplanen. KGB varnar för militärkupp. Unionen hotas av sönderfall.
• I Polen röstade folk i första omgången av presidentvalet massivt mot Internationella valutafondens regering. Nu, efter den andra omgången, kommer de lika fullt att få en ny regering som för Valutafondens politik.
• I Tjeckoslovakien har regeringen efter ett år av oavgjorda styrkeförhållanden gjort en högergir. Finansministern, som kallas ”Tjeckoslovakiens Milton Friedman” leder högerflygeln och vänstern, bland dem Fjärde Internationalen-anhängaren Petr Uhl, hotas av uteslutning ur Medborgarforum.
• I det forna DDR är effekterna av återföreningen redan oerhörda, i form av ökad arbetslöshet, hot mot kvinnornas rättigheter och sociala förmåner och så vidare.
Jag vet att en del kamrater i partidiskussionen menat att partistyrelsen retirerar stegvis inför verkligheten i Östeuropa. Att vi först betonade omöjligheten av att kapitalismen skulle återupprättas. Att vi därefter retirerade till att säga att det skulle bli mycket svårt, utom möjligen i DDR. Att vi nu säger att DDR är avgjort, men att det kommer att bli svårt i de andra länderna...
Till det vill jag bara säga: Ja. Det är nog så vårt tänkande har utvecklats. Vi har varit motvilliga att dra negativa slutsatser om framtiden i Sovjetunionen och Östeuropa.
Varför? Ja, dels finns det väl en dos revolutionärt önsketänkande. Vi önskade att de arbetande skulle förmå utnyttja byråkratins kris. Dels har det att göra med vår syn på byråkratin i öst.
Kom ihåg att vårt parti och dess föregångare under de första tio åren av sin existens, hela sjuttiotalet, ägnade mycket kraft åt att debattera med andra vänstergrupper. I hög grad var det maoistiskt färgade grupper. I hög grad handlade våra diskussioner om Sovjetunionen, och deras tes var att kapitalismen redan hade återupprättats.
För att visa hur fel de hade betonade vi särskilt noga att byråkratin i Sovjetunionen inte utgör en klass med bestämd plats i produktionsprocessen utan ett samhällsskikt med mycket specifika intressen. Vi betonade att dessa intressen gjorde byråkratin väldigt beroende av plansystemet.
Vi utvecklade också en syn på revolution och kontrarevolution, där de båda förloppen är varandras spegelbilder. Det vill säga, precis som revolutionen är ett oerhört språng, ett dramatiskt steg för att erövra statsmakten, skulle kontrarevolutionen möta oerhörda hinder och bli en våldsam affär.
I stället har vi under det gångna året sett början på ”fredliga kontrarevolutioner”. Vi har sett hur systemet rasar ihop som pappershus och hur hela skikt av byråkratin, i stället för att försvara plansystemet, övergivit det i strömhopp.
Ändå vill jag betona, att vår syn på byråkratin i grunden bekräftats. Att byråkratin inte är en klass — ja, det visas nu av dess ansträngningar för att bli det. Av kapplöpningen för att omvandlas till kapitalist. Av motsättningarna inom byråkratin mellan de delar som tror att de ska kunna rädda sig över i ett annat ekonomiskt system och de som försvarar det gamla.
I själva verket är det bara om vi ser att byråkratin inte är en klass, att dess intressen inte är desamma som borgarklassens, som vi kan förklara Gorbatjovs reformpaket. För glasnost- och perestrojkapolitiken syftade inte till att återupprätta kapitalismen, utan till att säkra byråkratins fortsatta styre i en tid av total kris för det tidigare systemet.
Att det inte varit kapitalism eller marknadsekonomi tidigare i Sovjetunionen, det visas också nu av de enorma omvälvningar det medför att införa en sådan.
Jag ser främst två anledningar till att vi inte förutsåg dessa ”fredliga kontrarevolutioner”: Att vi inte förstod hur långt krisen gått i öst. Att vi inte förstod hur hela den nuvarande världssituationen påverkade kampens möjligheter i Sovjetunionen och Östeuropa.
Vi trodde nog lite till mans att byråkratin var stabilare än den visat sig vara. Vi trodde att arbetarna tidigare och mer beslutsamt skulle försvara vissa sociala rättigheter. Framför allt talade vi alltid om rätten till jobb, som en avgörande social erövring som de arbetande skulle försvara. Vi trodde överlag att arbetarnas motstånd mot marknadsreformerna skulle bli större. I själva verket har ju den självorganisering vi sett i alla tidigare resningar — från fabrikskommittéerna i Ungern 1956 till Solidarność idéer om en självförvaltande republik 1981 — varit nästan helt frånvarande denna gång.
Vi förstod inte att arbetsvillkoren kanske är så vidriga, att hotet om arbetslöshet inte skrämmer alltför mycket i förstone. Att sjukvård och annan social service försämrats så, att det inte verkar vara en rättighet värd att försvara.
Vi förstod inte heller den djupa effekten av att det inte finns några alternativ i världsskala. Den gamla planekonomin har gått i bankrutt. Överallt predikas socialismens död och det finns inga lyckade socialistiska försök att visa på. Det finns inga alternativ till marknadens framrullande ångvält att visa på. Då är det inte heller så lätt att ”bara” sätta sig till motstånd, att gå ut i kamp utan att svara på frågan: hur vill ni ha det i stället?
För oss kan det vara en nyttig insikt. Ibland har vi haft en ansats att trösta oss med tanken: ”till sist kommer ändå arbetarna att sätta sig till motvärn, när deras intressen angrips”.
Det är nog sant, i stort och i allmänhet. Men för historiska förlopp kan det vara nog så avgörande när ”till sist” infaller.
Jämfört med när vi skrev resolutionen är situationen kort sagt oklarare i dag i Sovjetunionen och Östeuropa. Vi kan tala om ett ökat tryck för att återupprätta kapitalismen även i Sovjetunionen, även om det kvarstår stora hinder att forcera.
Samtidigt väcker utvecklingen frågan om vi kan tänka oss något slags utveckling mot statskapitalism. En övergång till marknadsekonomi i en situation där det inhemska kapitalet är oerhört svagt eller icke-existerande — kan det bli statskapitalism?
Några politiska slutsatser av den här utvecklingen blir:
• Vi kommer att få se skärpta politiska strider. Se de begynnande protesterna i DDR i dag. Se strejkerna i Polen.
• Demokratiska frågor kommer att vara avgörande. Efter erfarenheterna av stalinismen kommer ingen rörelse att kunna få folkligt stöd utan att ha en klar inställning i frågan om demokratin.
• Det fordras erfarenhet av självorganisering, för att arbetarna åter ska komma in på scenen som en avgörande kraft.
• Vi tar inte ställning för någon flygel av byråkratin. Vi försvarar inte Gorbatjov i allmänhet. Även han förespråkar fortsatt diktatur över de arbetande. Vi försvarar däremot det demokratiska utrymme som erövrats tack vare Gorbatjovs reformer.
• Vi stöder de icke-ryska folkens rätt till självbestämmande, även till avskiljande från Sovjetunionen. Det här är en viktig fråga att bena ut: Å ena sidan är vi för en värld utan gränser, mot nationella och andra barriärer mellan människor. Å andra sidan kan en sådan gränslös värld bara upprättas genom frivillig förening av världens folk. Vägen dit måste gå över erkännande av förtryckta nationers rätt till självbestämmande.
I Sovjetunionens fall förespråkar vi att de förtryckta folken stannar inom unionen och tillsammans med arbetande människor i Ryssland tar strid för att omvandla den till en verklig socialistisk union. Vi förespråkar det också därför att vi vet att alternativet utanför Sovjetunionens gränser i dag är ett direkt uppgående i en rå kapitalistisk marknadsekonomi.
När dessa folk väl valt att kräva självständighet — då stöder vi den rätten villkorslöst.
• Det är viktigt att ha ett svar på frågan om plan och marknad. Vi måste trycka på att det inte är en fråga om proportioner: hur många procent marknad? hur många procent plan? Felet med byråkraternas planering är inte att det varit för mycket eller för litet, utan att det varit fel planering. En byråkratiskt styrd planering. Vårt svar måste därför vara: vilken marknad? vilken plan? vem bestämmer?
I den nuvarande världssituationen är folken i tredje världens länder de stora förlorarna. Under den gångna perioden har vi sett en del svåra bakslag i tredje världen, som till exempel valnederlaget i Nicaragua.
Sandinisternas valförlust väcker med ens den fråga som sandinist-kommendanten Victor Tirado ställde och som vi återgav i Internationalen: ”Är den antiimperialistiska revolutionen längre möjlig, på USA:s bakgård, mot USA:s vilja?”
När vi citerade den frågan var det ju inte för att förfasa oss över Tirados ”högervridning”. Det var för att frågan i högsta grad är relevant! Den ställs av historien själv i en situation där USA lyckas så väl att sabotera revolutioner i tredje världen. Se på Vietnam, se på Nicaragua.
Frågan fordrar ett ärligt svar.
Och ett sådant svar kan inte vara annat än att frågan om hur man genomför en revolution i tredje världen idag, i denna världssituation är ett olöst problem. Vi lever i en tid med oerhört negativa styrkeförhållanden för revolutionärerna. Det finns inga ekonomiska modeller som kan lösa den knuten.
Vårt parti har under de gångna tio åren förklarat att det var en revolutionär kraft som tog makten i Nicaragua 1979, i ledningen för ett folkuppror. Sandinistfronten baserade sig på arbetarna och bönderna, satte igång med uppbygget av en ny stat och upprättade en revolutionär armé.
Revolutionen skedde i ett industriellt outvecklat land, med en stor fattigbefolkning men en svag arbetarklass inom denna. Därför valde sandinisterna att sluta breda allianser för att neutralisera och splittra borgarklassen.
De valde också att bygga upp en alternativ sektor, med kooperativ, vissa förstatliganden, snarare än att förstatliga de privata företagen i full skala. Det var inte bara ett ekonomiskt val, det var ju också ett sätt att bemöta försöken till isolering från såväl de inhemska som internationella fienderna.
Under dessa tio år urholkades revolutionen gradvis under massivt yttre tryck, i form av krig, ekonomisk blockad och politisk isolering.
Under den processen skedde även en högervridning av FSLN. Man kunde se frön till degeneration av partiet. Den interna demokratin var bristfällig.
Hela denna situation ledde till att FSLN förlorade valet.
I partiets diskussioner har vi varit eniga om vår kritik av FSLN:s syn på demokratin. Fast vår kritik är inte att de höll allmänna val till ett nationellt parlament, vi ser det inte som ”parlamentarism”. Tvärtom har sandinisterna bidragit till den socialistiska rörelsens erfarenheter med insikten om att kravet på fria och hemliga val till en nationell församling behåller sin giltighet även under uppbygget av ett socialistiskt samhälle.
Vår kritik är snarare att de bara kallade till val till ett nationellt parlament. Att de inte byggde upp en basdemokrati i massrörelsen. Att de inte byggde verkliga folkmaktsorgan.
Däremot har vi varit oeniga i synen på sandinisternas ekonomiska politik. En del kamrater har menat att vi skulle kunnat föreslå ett alternativt ekonomiskt program. Någon har menat att förstatliganden av borgarklassens egendomar skulle ha varit en lösning.
Jag tror inte att vi har någon sådan modell. Sandinisterna stod — liksom alla revolutionärer som tagit makten — inför uppgifterna att stärka det egna folkliga lägret, att bryta revolutionens isolering och att splittra motståndarsidan. Hur skulle de kombinera dessa olika uppgifter? Det enda säkra vi kan säga i den situation de befann sig i, är att de inte skulle kunna undvika att göra eftergifter. Skadliga eftergifter.
I den spanskspråkiga tidskriften Inprecor jämför Sergio Rodríguez från Fjärde Internationalens mexikanska sektion Che Guevara och sandinisterna. Che Guevara förespråkade ständigt att varje konfrontation med imperialismen skulle trappas upp. Sandinisterna kunde lägga sig och åla för att undvika konfrontation, skriver Rodriguez. Och han ställer frågan: Betyder det att Che hade rätt och sandinisterna fel?
Hans eget svar är: Bara en sekterist kan ställa frågan så. För varje annan människa är det uppenbart att skillnaden mellan de två är frågan om internationella styrkeförhållandena. Revolutionen på Kuba segrade i en helt annan tid än den nicaraguanska revolutionen.
Det är också symptomatiskt att jag i debatten om sandinisternas ekonomiska vägval bara läst ett konsekvent förslag. Det var en brittisk kamrat i Fjärde Internationalen som menade att sandinisterna borde ha gått med i COMECON. Det skulle ha utgjort en alternativ ekonomisk väg, som skulle ha gjort det möjligt att stå emot USA:s tryck. Men det skulle också ha haft dystra politiska effekter...
När vi diskuterar FSLN och dess brister bör vår utgångspunkt fortfarande vara att det rör sig om en revolutionär kraft som gör misstag. Det är viktigt!
Det är viktigt, inte minst därför att det klargör att vi inte reser perspektivet på att stödja något annat partibygge i Nicaragua. Vi har inte ”gett upp” om sandinisterna, vi ser dem fortfarande som en kraft värd att stödja.
Vår debatt har också handlat om vår syn på oss själva, på Fjärde Internationalen.
Låt mig börja med att säga att vårt behov av Fjärde Internationalen, vårt behov av att delta i en internationell samordning av revolutionära socialister, aldrig varit större.
I den här världssituationen när ideologier rasar samman och socialismens död dagligen förkunnas behöver vi Fjärde Internationalen för att stå emot. För att samlas kring vårt program, för att behålla vår identitet.
Dessutom behöver vi en internationell samordning för att kunna möta den nya världssituationen. Hur skulle vi klara att svara på krisen i Persiska viken utan diskussionerna och erfarenhetsutbytet inom Fjärde Internationalen?
Men frågan är: vilken Fjärde Internationalen? Det är där vi drar åt olika håll i partiets diskussioner. Det finns kamrater som ser den allmänna programmatiska överensstämmelsen som den viktigaste definitionen av Fjärde Internationalens identitet. De drar slutsatser av det: Fjärde Internationalen är dess program. Dess program måste finnas i varje land. Alltså är målet att bygga en sektion av Fjärde Internationalen i varje land, för att sprida det trotskistiska programmet.
Det finns ett litet problem: vilket är vårt program? Det är föränderligt i god mening. Kamrater säger med rätta att permanenta revolutionens teori är en viktig del av vårt program. Men diskussionen om vad permanenta revolutionens teori innebär tar aldrig slut. Innebär det att det är folkfrontspolitik av de salvadoranska revolutionärerna att söka enhet med kristdemokratin i vissa frågor? Eller är det, som andra av oss hävdar en klok revolutionär politik för att splittra motståndarlägret?
Men oavsett detta tror jag att det är fel sätt att närma sig frågan. Utgångspunkten för partibygget måste vara: vilka är de revolutionära uppgifterna att fullgöra? vad behövs för att de arbetande i det här landet ska kunna ta makten? vilka kan vi enas med i den uppgiften?
Med det synsättet är inte Fjärde Internationalen i första hand en trotskistisk ideologisk strömning, utan en samling av revolutionära partier bildade utifrån klasskampens behov. Vi skulle välkomna den dag andra partier, med andra ursprung, kunde vinnas för den samlingen.
Vi kan inte heller passivt invänta den dagen. För att svara mot dagens växande behov av enhet, för att möta utmaningen från borgarklassens ideologiska offensiv måste Fjärde Internationalen redan idag mycket aktivare söka sig utåt. Vi måste söka dialog med andra vänsterkrafter även på den internationella nivån. Vi måste visa vår nyttighet i solidaritetskampanjer över gränserna.
På det sättet kan vi gå framåt, och vår International kan bidra till att återupprätta internationalismens idé.