Ur Fjärde internationalen 4/1991
Vi kan inte ens med bästa vilja i världen påstå att det gjorde oss klokare, vidgade vårt perspektiv på Lenin/Trotskij, eller ens bidrog till att öka vår förståelse för de teorier och den politiska praktik som Lenin och Trotskij gjorde sig till talesmän för.
För att göra en parafras på Hans Lagerbergs vänsterpolitiska romandebut (För att vi ska leva...),[1] dristar vi oss på nytt att framhärda i vår egen politiska position: ”För att marxismen ska leva – måste (också) leninismen/trotskismen dö!” Dvs helt enkelt följa stalinismen i graven!
Med leninismen/trotskismen i det ”politiska bagaget” är Socialistiska Partiet, Fjärde Internationalen, och varje annan politisk rörelse som åberopar sig på dessa ”uttolkningar av marxismen”, dömda på förhand. Att misslyckas i sina aldrig så ärliga avsikter att skänka arbetarklassen och de egendomslösa ett verkningsfullt och trovärdigt ”verktyg” för att bygga ett demokratiskt, socialistiskt och arbetarförvaltat samhälle. Leninismen/trotskismen motverkar helt enkelt sina egna föregivna syften!
Denna vår insikt och åsikt är vi för den skulle inte ensamma – och knappast först i världshistorien – om att presentera eller framhärda i. Tusentals marxister runt om i både Öst- och Västeuropa kom redan så tidigt som ett eller ett par år efter den ryska revolutionens utbrott till ståndpunkter liknande vår egen.
Deras problem och våndor inför en slutsats som denna blir därför, med både historisk och pedagogisk nödvändighet, också våra:
* hur förklara leninismens/trotskismens uppkomst?
* hur förstå dess inledande attraktions- och dragningskraft på hundratusentals/ja nästan miljontals, europeiska, amerikanska och asiatiska arbetare?
* var och hur hitta Lenins/Trotskijs ”förbrytelser” mot Marx och ”marxismen”?
* hur utveckla allt detta till en alternativ och någotsånär trovärdig teori för en revolutionär samhällsomvandling osv.
Vi kan redan göra oss livliga föreställningar om att varje rättrogen ”trotskist” efter denna, vår deklaration, kommer att tänka på namn som James Burnham, Max Schachtman, Martin Abern eller Boris Souvarine,[2] och förebåda vår snara ”politiska död”, lika sorgfällig och beklämmande som deras. Men där hugger Hagström/Widén i sten!
Vårt ”problem”, förvisso angenämt men lika fullt en både pedagogisk och politisk utmaning, är att vi är marxister! Och önskar just ingenting annat och hellre än att vi ska orka förbli detta, i Marx egen, ständigt kritiska anda: vad är/var det egentligen som sker/skedde bakom och bortom allt som synes/syntes och påstås/påstods ske? Och ber i det sammanhanget att få påminna om Marx klassiska och bevingade ord: ”Intresset ljuger inte!”
Har vi förstått Hagström/Widén rätt, anser de att bolsjevikpartiet, Lenin och Trotskij lät sin politik bestämmas och dikteras av sovjeterna (dvs arbetarråden). När inbördeskrigets fasor och härjningar tvingade bolsjevikregeringen att begränsa och beskära yttrande-, förenings- och pressfriheten, så är det beslut fattade i nödvärn. Helt enkelt nödvändiga beslut för att revolutionen över huvud taget skulle överleva.
Nu ligger det inte bara en, utan många, hundar begravna i denna historiebeskrivning. Så är t ex begrepp som ”sovjetmakt”, arbetarråd, fabrikskommittéer etc i det närmaste helt frånvarande i bolsjevikpartiets politiska begreppsapparat ända fram till 1917 (med undantag för 1905 års revolutionära resning).
En händelse som ser ut som en tanke. Till och med en mycket konsekvent tanke. I bolsjevikpartiets och Lenins centrala och grundläggande ”bibel” Vad bör göras? från 1903 – finns det över huvud taget inte något utrymme för några arbetarråd eller fabrikskommittéer. Än mindre partipolitiskt och suveräna sådana. Och definitivt inte en slags ”proletariatets diktatur” i form av arbetarrådens absoluta makt.
Det är egentligen först i Lenins Staten och revolutionen som dessa begrepp för första gången presenteras som en ”bolsjevikisk” revolutionsstrategi. Det dröjer just inte heller särskilt länge förrän arbetarråden på nytt reducerats till transmissionsremmar för partiet.
Ungefär på samma sätt som socialdemokratin sökt använda sig av fackföreningsrörelsen; som väldisciplinerad valboskap, lämpliga mjölkkossor för val- och partianslag osv. Aldrig att det var tänkt att de skulle fått något som helst avgörande inflytande över partiet, och dess politik!
Redan 1917-18 hade bolsjevikpartiet inlett undergrävandet av arbetarrådens partipolitiska suveränitet och självständighet. Deputeradeval manipulerades, oppositionella och självständiga kandidater ”övertalades” att dra tillbaka sin kandidatur, andra partier och rörelser misskrediterades, ja det finns till och med vittnesmål om både röstfusk och försvunna valurnor.
Det var bl a på detta sätt som bolsjevikpartiet kunde få just de ”uppdrag” och ”politiska mandat” man själva önskade. Arbetarna på bilderna från mitten av 30-talet, där alla räcker upp sin hand och ”röstar för” likvidering av allt från arbetskamrater till släktingar och revolutionsveteraner, hade i själva verket ”övat” in dessa skådeprocesser i mer än ett decennium. De kunde sin ”läxa” vid det här laget!
Det formella beslutet om fraktionsförbudet inom bolsjevikpartiet (ett beslut som för övrigt stöddes av Leo Trotskij), hade i praktiken föregåtts av en lång rad inskränkningar av demokratin både inom och utom själva partiet.
Så hade t ex redan i maj 1918 den av partimedlemmar utgivna tidskriften Kommunist och den av syndikalister utgivna Golos Truda (Arbetets Röst) blivit förbjudna. Inte fullt ett år efter ”den segerrika oktoberrevolutionen”. Samma öde rönte på hösten 1918 Arbetets fria röst, liksom en rad andra oppositionella och alternativa tidnings- och tidskriftsprojekt inom arbetarrörelsen...
Alla leninistiska och/eller trotskistiska försök att hänvisa till inbördeskriget, när det blir dags att förklara inskränkningarna av yttrande-, förenings- och pressfriheten, måste därför med kraft tillbakavisas!
Bolsjevikpartiet var ingenting annat än ett maktfullkomligt och elitistiskt parti som använde sig av revolutionen för sina egna syften! Enpartidiktaturen påskyndades och förstärktes förvisso av inbördeskriget, för att under Stalins enmansdiktatur anta sina mest absurda och fruktansvärda uttryck.
De teoretiska grundvalarna för det parti som kunde släppa lös en sådan exempellös terror mot all opposition (verklig eller inbillad) hade emellertid tagit fast form långt mycket tidigare. Dels i Lenins egen Vad bör göras? Dels, och inte att förglömma, redan i tysk socialdemokrati, signerad Karl Kautsky.
Ingen hade haft ett större ideologiskt inflytande på Lenin och den ryska socialdemokratin än just Karl Kautsky. Från honom fick man sin ”Marx-uppfattning”, partisyn och socialistiska vision. Samma Kautsky som lyckats med konststycket att revidera ”marxismen” till sin motsats: arbetarklassens förslavande under ett parti, en partiledning, en facklig ”ledning”...
”Arbetarklassens frigörelse” hade i Karl Kautskys föreställningsvärld reducerats till en fråga om den tyska socialdemokratins makttillträdande och dess maktutövande. Förvisso med ”fredliga” och parlamentariska medel – men med identiskt samma syn på klass och parti, parti och stat, osv som Lenin! Vid en jämförelse med Kautsky framstår t ex Eduard Bernstein närmast som ideologiskt harmlös...
Lenin var en varm beundrare av Karl Kautsky. Kautskys inflytande på Lenins partisyn, socialism- och demokratiuppfattning, var förmodligen långt större än vad som hittills kommit till vänsterns kännedom.
Rossana Rossanda, en av grundarna av den italienska vänsterkommunistiska dagstidningen/organisationen II Manifesto gjorde i sin Klass och parti[3] ett försök att reda ut bl a Karl Kautskys inflytande på Lenin och bolsjevikpartiet. Trots alla brister, det kanske hittills bästa försöket, av det som fram till i dag blivit översatt till svenska i detta ämne. På danska har av Rudi Dutschke utkommit Forsøg at stille Lenin på benene[4], och i de två böcker om och av Dutschke som förlaget Symposium gav ut på svenska 1983[5] återfinns här och där spår av dessa studier.
Det är väl knappast troligt att Hagström/Widén tar något större intryck av dessa marxistiska ”kättare”. Men Fjärde Internationalens läsare och Socialistiska Partiets medlemmar gör nog klokt i att, medan tid ännu är, och ”avslöjandena” om Lenin och Trotskij inte hunnit bli alltför många och pinsamma, åtminstone läsa några av dessa texter.
Risken är annars, som vi ser det, överhängande att många som dittills hållit Lenin och Trotskij för ”icke-ansvariga” för stalinismen, och i stort sett ”helt oskyldiga” till de skådeprocesser som utmärker sovjetiskt 30-tal, då står beredda att ”skåpa ut” hela marxismen!
Eller snarare det som de trott vara marxism. Vi har redan sett, hört och läst alltför många av den sortens ångerköpta före detta ”vänsteranhängare” för att behöva bevittna detta – än en gång!
Mot den bakgrunden är nog risken för att Hagström/Widén blir först med att överge och förkasta marxismen långt större än att vi skulle ge Karl Marx på båten. Kanske sammanhänger detta också med att marxismen för oss är en partiteori, lika lite som en ny ”statsreligion”.
Marxismen är ingenting mer (men heller ingenting mindre) än en kritik av allting – alltid! Inte minst bör och måste detta gälla den egna politiska verksamheten, och det egna politiska partiet!
Leninismen/trotskismen tycks åtminstone för oss ha ett helt annat synsätt, och ett helt annat ”upplägg” för sin verksamhet! Där kan man verkligen tala om att ”rörelsen (alternativt partiet) är allt – målet är intet” (Bernstein).
Hagström/Widén får ursäkta, men ”revolutionär marxism” (som för övrigt ingick i Socialistiska Partiets första organisationsnamn: Revolutionära Marxisters Förbund, RMF) tycks åtminstone oss vara en bra definition av vår uppfattning om marxismen: en marxism stadd i ständig rörelse och utveckling, en kritisk självsyn och en självkritisk historieuppfattning. Till skillnad från den institutionaliserade och till officiell ”statsreligion” upphöjda ”marxismen-leninismen”.
Som vi ser det, är och förblir Socialistiska Partiet (och världsrörelsen Fjärde Internationalen) bara ett av flera arbetarpartier. Så kommer det med all sannolikhet att förbli även efter revolutionen, och under socialismen. Vi har ingen strävan efter institutionaliserad makt, lika lite som det skulle föresväva oss att undertrycka eller förfölja meningsmotståndare. Inom eller utom vänstern/arbetarrörelsen.
Vi kan och bör i stället inrikta all vår kraft på att ständigt utveckla, stärka och vara beredda på att självkritiskt ompröva revolutionen. Endast så kan vår rörelse förbli den revolutionära marxismen ”trogen”. Endast så kan vårt parti och vår rörelse tillerkännas en trovärdighet och ett existensberättigande.
Skulle Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen däremot välja att också i fortsättningen luta sig mot Lenin och Trotskij kommer självmotsägelsen och självbedrägeriet att till slut bli uppenbart för både partimedlemmar och väljare, och reducera oss till en sekt med sektens alla kännetecken: interna intriger, ”politiska motsättningar” som oftast har rent personlig karaktär, politiska spekulationer och ”ingripanden” i andra (och större) partiprojekt osv.
Med sekten följer nästan alltid det ständiga sneglandet på konkurrerande partier, en taskig och okritisk självsyn, en liten – och ständigt krympande – kader av ”militanter” och en växande skara av helt eller nästan helt passiva medlemmar. Det är i sekten som ”projekt”-makeriet kan få ett verkligt fotfäste! Alternativet, att bygga Socialistiska Partiet till bredast och demokratiskt tänkbara parti på en solid marxistisk grund, är en utomordentligt stor och svår uppgift. Ändå, och trots Socialistiska Partiets och Fjärde Internationalens ideologiska/historiska ”belastning”, har vi funnit att Socialistiska Partiet kan börja att bygga detta parti. Här och nu. Låt oss lägga Rudi Dutschkes ord på minnet:
Att förändra sig själv, att bli trovärdig, att övertyga människor och motverka de mest skilda former av utsugning och terror, tycks i vissa ögonblick oerhört svårt. Och ändå finns det inget alternativ.
Matts Nilsson och Håkan Jörnborn
Litteraturtips (utöver ovan nämnda titlar):
Alexandra Kollontaj, Arbetaroppositionen, Federativs förlag.
Anton Pannekoek, Lenin som filosof, Arbetarpress.
Maurice Brinton, Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen, Federativs förlag.
Voline, La révolution inconnue, Edition Pierre Belfond, Paris 1969.
Rosa Luxemburg, Den ryska socialdemokratins organisationsfrågor, Libertad, 1968.
Paul Mattick, Anti-Bolshevik Communism, Merlin Press 1978.
Oskar Anweiler, Raadsbevegelsen i Rysland 1905-21, Modtryck 1976.
[1] Hans Lagerberg, För att vi ska leva, Barrikaden 1975. Hans Lagerberg ingår numera i författarkollektivet ”Fyrskift”, tillsammans med Reidar Jönsson, Gunder Andersson och Kjell Johansson. Lagerberg var tillsammans med Johansson Förbundet Kommunists ”författare”.
[2] För en närmare, om än inte helt nyanserad, presentation av dessa fyra herrar och deras politiska äventyr, se James P Cannon, Kampen för ett arbetarparti, Bokförlaget Röda Rummet 1979.
[3] Rossana Rossanda, Klass och parti, Arbetarpress 1974. I Rossandas II Manifesto: teser och analyser av den radikala vänstern i Italien, Tema Teori 1973, återfinns ytterligare ett par artiklar av intresse för denna frågeställning.
[4] Rudi Dutschke, Forsøg på att stille Lenin på benene, Modtryk, Danmark, 1975.
[5] Dutschke, Gå upprätt – en fragmentarisk självbiografi och Min långa marsch, båda utgivna på Symposium 1983.