Ur Fjärde Internationalen nr 3/1992.

Mehrdad Asslani (Darvishpour)

Varför blev det krig i Persiska viken?

Den 2 augusti 1990 gick Irak ”över Rubicon” och på bara några timmar ockuperades Kuwait. En vecka senare förklarades Kuwait vara annekterat som Iraks nittonde provins. Detta var en av de viktigaste händelserna efter andra värdskriget, och det var länge sedan en regional konflikt möttes av en så kraftig reaktion från omvärlden.

I ockupationens kölvatten följde en rad händelser, vilka invecklade hela världen, däribland Förenta nationernas roll och den nya världsordningen. Under en FN-resolutions bemyndigande, inledde USA tillsammans med 28 länder ett krig, i syfte att driva ut Irak ur Kuwait. Konflikten fick en internationell dimension då en mängd frågor, bl a Palestinafrågan, konflikten mellan araber och israeler och syd-nord förhållandet knöts till den. Konflikten fick även verkningar, vilka resulterade i att bl a de kurdiska problemen fick förnyad aktualitet. Iraks armé krossades av USA:s och de allierades trupper. Det ”kirurgiska ingreppet” resulterade i sannolikt över 100 000 döda i Irak. De revolter kurderna och shiiterna genomförde, pulvriserades av Saddam Husseins styrkor, och miljontals flyktingar flockades kring gränserna.

Syftet med denna artikel är att försöka förklara Iraks invasion av Kuwait, undersöka de bakomliggande faktorerna och hur dessa i en interaktion med omvärlden ledde fram till Iraks invasion. För att en kompletterande bild av konflikten skall tillhandahållas, anser jag att en djupgående analys av förändringarna på systemnivå borde genomföras. Jag kan dock bara skrapa på ytan och försöka göra en kort redogörelse.

På den internationella nivån finns det teorier som förklarar den nya världsordningen, vilken uppstod då världen övergick från ett bipolärt, till ett enpolssystem. Ost-västkonflikten eliminerades, medan nord-sydkonflikten intensifierades. Dessutom handlar inte den centrala konflikten i den nya världsordningen om en militär konfrontation, utan om en ekonomisk. Efter det kalla kriget har USA:s betydelse som militärmakt försvagats, och ekonomiskt är USA en supermakt präglad av dekadens. Den stora militärkapaciteten har, efter att det sovjetiska hotet försvunnit, blivit av allt mindre betydelse.

Medan Japan och Tyskland ökade sin ekonomiska tillväxt, förlorade USA sina marknader och hamnade i en ekonomisk kris.

Två strategier

Michael Klare menar att det fanns två strategier i USA, efter det kalla kriget. Den ena var geoekonomisk, vilken Wall Street försvarade. Den betonar att USA borde satsa på en modernisering av sin industri, för att på så sätt kunna konkurrera med Japan och Europa.

Den andra strategin, kallad geostrategin, försvarades av George Bush. Denna strategi innebar att USA :s industri borde inrikta sig på att stärka militärmakten, för att kunna kontrollera och säkra de viktigaste råvarorna och deras väg till industrin. Dessa ska också skyddas från regionala hot. Enligt den geostrategiska modellen utgör de stater i tredje världen med en stark militärmakt de största hoten mot USA och västvärlden.

Dessutom kan den kopplingen göras att målet var att krossa Iraks militärkapacitet och därigenom statuera exempel. USA kunde då vara ensam ”världspolis”.

Noam Chomsky skriver att eftersom USA är politiskt svagt i sina konfrontationer med tredje världen, blir diplomatin en riskfylld verksamhet. Chomsky citerar i Aftonbladet ett fragment ur ett nationellt säkerhetsdokument från Bush-administrationens första tid:

”I situationer där USA konfronteras av mycket svagare fiender, blir utmaningen för oss inte bara att besegra dem, utan att besegra dem på ett snabbt och avgörande sätt.”[1]

I. Irak-Kuwait - en historisk intressekonflikt

Irak har långt innan ockupationen av Kuwait, oavsett härskare, politik och ideologi, haft anspråk på Kuwait och ansett landet vara en del av Basraprovinsen.[2] Dessutom har Irak-Kuwaits territoriella konflikt sina rötter i perioden för det ottomanska riket.

Kuwait har haft en historisk kontinuitet sedan början av 1700-talet. Den dåvarande emiren Sabah etablerade en dynasti 1756. Familjen Sabah härstammade från Nejd-regionen i det nuvarande Saudi-Arabien. De skulle komma att spela ut de dominanta härskarna mot varandra, turkar, wahabis (saudier) och engelsmän.[3] Mellan 1756 och 1871 var Kuwait granne med det ottomanska riket, med vilket de hade goda relationer.

1871 accepterade Shejk Abdulah att Kuwait skulle bli en del av det ottomanska imperiet, ett administrativt distrikt kallat Wilayah. Turkarna däremot hade aldrig ockuperat Kuwait eller fått full suveränitet över landet, utan Kuwait accepterade frivilligt sin nya ställning.[4] Då turkarna endast hade ett begränsat inflytande över landet, kunde Kuwait ”välja bort” turkarna till förmån för engelsmännen, vilket också gjordes.

1896 tog shejk Mubarak makten i Kuwait efter att ha mördat sin pro-turkiske halvbror shejk Mohammed, och hävdade att det kuwaitiska folket inte var skyldiga turkarna någon form av allians.[5] Därefter sökte shejk Mubarak stöd hos engelsmännen och tecknade ett hemligt avtal med dem 1899, utan turkarnas medgivande. Avtalet innebar att britterna skyddade Kuwait i utbyte mot att de fick kontrollen över Kuwaits utrikespolitik, och detta var början till en kuwaitisk integration i det brittiska imperiet.[6] Avtalet blev officiellt 1902. 1913 träffades ett avtal där det ottomanska imperiet avsade sig alla anspråk på Kuwait, men första världskrigets utbrott förhindrade ratificeringen av avtalet.[7]

Det koloniala arvet efter första världskriget

Under första världskriget försökte britterna genom löften till araberna få till stånd ett aktivt deltagande i kriget mot turkarna. 1914 lovade man Shejk Mubarak ett brittiskt erkännande av en självständig regering under brittiskt beskydd, under förutsättning att Shejk Mubarak hjälpte britterna att inta Basra. 1915 gav britterna ännu ett löfte . De lovade denna gång den hashemitiska Sherif Hussein i Mecka, att britterna skulle stödja arabernas frihet när kriget var över. I denna tro, att suveräniteten över Syrien och Palestina skulle gå till Sherif Hussein, revolterade araberna mot turkarna, under brittisk ledning.

I hemlighet träffade engelsmännen och fransmännen det så kallade Sykes-Picotavtalet 1916, en plan över hur det post-ottomanska riket i Mellanöstern skulle se ut. I avtalet bestämdes att britter och fransmän skulle regera över ett territorium som säkrade Suezkanalen och färdvägen till Indien, vilken alltjämt var central och prioriterad.[8] Den brittiska erövringen av Jerusalem ledde dock till en revidering av avtalet, där britterna skulle få Nationernas Förbunds mandat över Palestina och Mesopotamien (Irak), och fransmännen Syrien. Araberna fick alltså inte den självständighet som utlovats, utan inordnades under NF-mandatet. Detta kom i praktiken att vara detsamma som ett kolonialt förhållande. En förenad och stark arabnation låg vare sig i turkarnas eller européernas intresse, då en stark arabnation kunde hota européernas dominans i området.[9] De tog vidare inte heller hänsyn till folkens önskemål när de nya politiska enheterna ”ritades upp” på kartan. Resultatet blev gränstvister mellan de nya staterna.[10]

Irak ockuperades av engelsmännen 1914 och efter första världskriget då det ottomanska väldet fallit, blev Irak ett brittiskt mandat. Britterna hade efter kriget slagit samman de tre tidigare ottomanska provinserna Baghdad, Basra och Mosul, vilka tillsammans utgjorde staten Irak vid dess bildande 1920, och därmed skildes Basra från dess administrativa distrikt Wilayah (Kuwait).[11] Då uppror och osäkerhet florerade i regionen p g a att löftena om självständighet ej hållits, installerade britterna kung Faisal i Irak. De lovade honom att han skulle komma att härska över ett land som sträckte sig från Persiska viken till Medelhavet. I denna tro mötte kung Faisal ledaren för Världszionistiska organisationen, Chaim Weizmann, och en överenskommelse om genomförandet av Balfourdeklarationen träffades.[12]

1920 hade britterna således erhållit NF-mandatet över Irak, tills landet var redo för självständighet. I Lausannefördraget 1923 avsade sig Turkiet allt territorium landet tidigare förfogat över utanför dagens gränser. Detta innefattar givetvis Kuwait, men förklaringar om hur gränserna skulle dras gavs aldrig, med följd att gränsen mellan Irak och Kuwait aldrig fysiskt fastslagits.[13]

Iraks anspråk på Kuwait efter självständigheten

I oktober 1932 blev Irak formellt självständigt. Under 30-talet ställde den dåvarande monarkin ett krav på att återfå Kuwait. Frågan drevs under en kort tid, dock utan framgång. Irak menade att när det hemliga avtalet mellan britterna och shejk Mubarak träffades, så skulle Mubarak ha bett om ursäkt. Han skulle ha vänt sig till Basraprovinens härskare och förklarat sin trohet.[14]

Gränsen mellan Irak och Kuwait behandlades för första gången i en brevväxling mellan shejk Ahmad al-Sabah i Kuwait och sir Percy Cox, den brittiske ”befälhavaren” för Irak 1923. En senare brevväxling mellan shejk Ahmad och den irakiske premiärministern Nuri al-Said 1932, bekräftade gränsindelningen som stadgats i breven från 1923. Irak ansåg denna gräns vara ogiltig, då Irak inte varit en självständig stat när al-Saids brev skrevs i juli 1932.[15]

Under tiden 1938-41 försökte Irak kontrollera gränsen mot Kuwait, och hävdade att det inte finns någon anledning till att öarna Warbah och Bubiyan skall tillhöra Kuwait, då de inte tillhört dem under det ottomanska imperiet. Ett propagandakrig utvecklades, där irakiska anspråk på Kuwait ständigt uttrycktes och under samma period krävde Kuwaits råd (riksdag) i en resolution, att Kuwait skulle bli en del av Irak. Shejk Ahmad upplöste då rådet och förklarade resolutionen vara ogiltig. I november 1939 informerade Irak England om att man bestämt sig för att bygga en hamn vid Kuwaits gräns, för att på så sätt kunna integrera de två öarna med Irak. Storbritannien accepterade dock inte förslaget.

Nya anspråk efter Kuwaits självständighet

1961 löpte det brittiska mandatet över Kuwait ut och Kuwait blev självständigt. Irak som sedan 1958 styrdes av Kassem var tvunget att ta ställning. Kraven på att återfå Kuwait ”dammades av” och Kassem beskrev Kuwait som införlivat med Irak. Han betonade dock att våld inte skulle komma att användas. Radiosändningar i Irak talade emellertid ett annat språk, vilket resulterade i att Kuwait försattes i alarmberedskap och att undantagstillstånd infördes.[16] Brittiska trupper inkallades för att försvara Kuwaits självständighet. Kassera stödde sina krav på att Kuwait varit en del av Basra-provinsen, men ingenting hände.

Sovjetunionen stödde Kassen och hindrade genom sitt veto i FN Kuwait från att upptas som medlem i FN. Situationen ändrades dock 1963 då Baathpartiet tog makten. Irak erkände Kuwaits suveränitet under den korta tid baathpartiet satt vid makten (februari-november), men inte gränserna.[17] Kuwait var angeläget om att upprätthålla diplomatiska förbindelser med Kina och Sovjetunionen, för att på så sätt bli accepterad som medlem i FN, vilket Kuwait också strax därefter blev. Trots Iraks erkännande, återkom nya irakiska anspråk på hela, eller delar av Kuwait under 60- och 70-talet.

Warbah och Bubiyan

De kuwaitiska öarna Warbah och Bubiyan har alltid varit av stort intresse, främst p g a att Irak måste passera dem för att nå Persiska viken från hamnen Umm Quasr. Konflikten med Kuwait kom i skymundan under Iraks konfliktperiod med Iran 1969-75, men efter Alger-avtalet förlorade Irak suveräniteten över Shatt al-Arab, vilket bidrog till att konflikten med Irak åter blossade upp.[18]

Irak lade 1975 fram konkreta förslag, där kontentan var att Kuwait skulle hyra ut halva Bubiyan till Irak under en period av 99 år och ge upp suveräniteten över Warbah. I gengäld skulle Kuwait få ett irakiskt erkännande av Kuwaits gränser. De positiva förväntningarna om att problemet skulle få en lösning utbyttes i bitterhet då förhandlingarna rann ut i sanden.[19] Kuwaits informationsminister shejk Jabirl al-Ali hänvisade till brevväxlingen 1932 och fastslog att öarna tillhör Kuwait. När kriget mellan Iran och Irak bröt ut 1980 blev Iraks hamn i Basra obrukbar. Kuwait ställde då gränsområdet till förfogande och relationerna förbättrades. När eld upphör blåstes 1988 upptogs och intensifierades konflikten återigen.

11. Maktspelet i araböstern[20]

Iraks ockupation av Kuwait bottnar inte bara i en tvist om oljepriser och territorium, utan måste också ses mot bakgrund av att Irak försökte förändra den rådande maktstruktur som upprättats i Mellanöstern efter vapenstilleståndet mellan Iran och Irak i augusti 1988. Maktstrukturen innesluter olika ”renässansprojekt”, vilka grundar sig på socio-ekonomiska, politiska och kulturella principer. Dessa projekt konkurrerar med varandra om vem som skall bestämma regionens framtid.[21]

Det är tre huvudproblem som länge präglat Mellanöstern: Palestinafrågan, Libanonkonflikten och Persiska vikens säkerhet. Dessa problem har också bestämt alliansmönstren mellan huvudaktörerna.[22] I dag är de Saudi-Arabien, Irak, Syrien och Egypten, och den rådande maktstrukturen respektive ambitionerna i projekten färgas av dessa huvudaktörers politiska ställning. Av de arabiska och icke-arabiska (Iran och Israel) projekten, som alla konkurrerar med varandra, är det saudiarabiska wahabitiska projektet som ändrats mest under årens lopp. Projektet strävar efter att bygga upp en stark islamisk stat, byggt på wahabitiska principer.[23]

Det baathistiska panarabiska projektet är icke-religiöst och tvågrenat. Det ena har innehaft makten i Syrien sedan 1966, och det andra i Irak sedan 1968. De konkurrerar dock med varandra om ledning och mål. Den syriska grenen menar att ett socialistiskt styre är en förutsättning för etablerandet av en enad arabisk nationalstat, medan den irakiska hävdar det motsatta.[24]

Egyptens panarabiska projekt etablerades 1952, som en ersättning för det gamla khalifatprojektet, och utmärktes av en religiös karaktär. Projektet, vilket förändrats sedan 1952, har som mål att förena de arabiska nationerna. Det baathistiska projektet betraktar araberna som en enda nation, till skillnad från det egyptiska som talar om arabiska nationer. Det som kännetecknar det egyptiska projektet är att ett ekonomiskt samarbete är grundstenen på vilken återföreningen skall byggas. Under Nassers period var projektet socialistiskt, men det kom efter 1975 alltmer att präglas av ett blandekonomiskt ideal.

1979 gav det iranska nationalistiska projektet vika för det iransk-shiitiska revolutionära, vilket strävar efter att upprätta en shiiamuslimsk stat i hela den islamska världen. Den ekonomiska formen är en starkt islamskt präglad blandekonomi.

Det andra icke-arabiska projektet är det judiskt-religiösa nationalistiska, vilket syftar till att återupprätta en judisk stat efter en ”2 000 år gammal karta”. Detta projekt vill inte skapa en stat av hela araböstern, men området är viktigt för Israel. Den ekonomiska formen är här blandekonomi, med en kulturell blandning av det judiska arvet och en öppenhet mot Väst. Från det ottomanska riket fram till Iraks ockupation, försökte de olika projekten vid olika tillfällen att skapa sig en regional ledarskapsroll, vilken jag nedan skall redogöra för.

Historisk konkurrens mellan olika projekt

Bland de första projekt som uppstod när det ottomanska riket började sammanfalla i slutet av 1700-talet fanns det två huvudtendenser, hävdar Baoumi.

Den ena försökte reformera riket genom att förstärka centralmakten i Istanbul. Den andra, som ifrågasatte Istanbuls legitimitet, ville flytta centralmakten till en av de historiska huvudstäderna: Baghdad, Damaskus, Mecka, Medina eller Kairo.

Muhammed Alis projekt försökte återupprätta Kairo som centrum, men hans planer konkurrerade med det saudiskt wahabitiska. Efter ett långt krig (1811-1820) besegrade Muhammed Alis son Ibrahim wahabiterna och Egypten var i början av 1830-talet herrar över Mellanöstern. 1833 försökte Ibrahim erövra Istanbul, men sultanen fick stöd av Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Preussen, vilka ville förhindra etablerandet av en stark stat i området. De fruktade att en sådan stat skulle komma att dominera och utmana deras intressen. Ibrahim förlorade kriget, men maktstrukturen förändrades inte förrän 1916, då den arabiska revolutionen bröt ut, och första världskriget inleddes. Revolutionen, som leddes av sherif Hussein, misslyckades, och han fick nöja sig med Jordanien och Irak.

Arabförbundet

Under mellankrigstiden hade inget av de arabiska projekten någon framgång, bortsett från 1927, då Nejd och Hazej slogs ihop och bildade Saudi-Arabien. Arabförbundet etablerades år 1944 som en kompromiss mellan de arabiska projekten, och Storbritannien, som ville förhindra en kommunistisk expansion, gav sitt stöd. Staten Israels tillkomst 1948 var ett hot mot alla arabiska projekt, men man lyckades aldrig enas om hur man skulle tackla problemet. Detta är en trolig orsak till att de förlorade kriget mot Israel 1948.

USA ansåg under 1950-talet att Arabförbundet inte erbjöd ett tillräckligt stort hinder mot kommunismens expansion, varför USA främjade etableringen av Baghdadpakten.[25] Kring paktpolitiken och anti-kolonialismen skapades två block. Dels Irak som fram till 1958 var paktpolitikens starkaste land i området, och dels Egypten som motsatte sig pakt-politiken kraftigt.[26]

I slutet av 50-talet och i början av 60-talet ledde president Nasser ett nytt pan-arabiskt projekt, som till skillnad från det tidigare inte var religiöst präglat. Nasser hade två utmanare, dels kung Sauds wahabitiska projekt ämnat att bevara status quo, och dels general Kassems irakiska projekt, vilket var nationalistiskt och pro-kommunistiskt. Kassem gjorde anspråk på Kuwait och blandade sig i Syriens inre angelägenheter.

Nassers union med Syrien

Syrien, som då var pro-egyptiskt fick Egypten och Saudi-Arabien att motsätta sig Irak. Detta resulterade i Nassers vinst — en union med Syrien 1958. Egyptens nederlag mot Israel 1967 medförde att landet blev tvunget att återuppbygga sin militärstyrka. Egypten drog tillbaka sina styrkor från Jemen, där fältet blev fritt för Saudi-Arabien.

Egypten, Irak och Iran ville förändra maktstrukturen, medan Saudi-Arabien och Israel ville upprätthålla status quo. Alliansen mellan Egypten, Syrien och Saudi-Arabien hade som främsta mål att återvinna det man förlorat 1967. Jordanien drogs allt närmare Irak, då Egypten och Syrien stödde PLO i dess konflikt med kung Hussein.

Iran gjorde anspråk på Shatt al-Arab och Irak, som var upptaget p g a kriget i Kurdistan och den inre säkerheten, hamnade i ett underläge. Två stora förändringar ägde rum i Mellanöstern under 70-talet, menar Baoumi. Först det maktvakuum som Storbritannien skapade när de drog sig tillbaka från Persiska viken och lämnade fyra stater självständiga.

Samtidigt började det iranska projektet expandera söderut och Iran erövrade tre öar (lilla och stora Tunb och Abu Musa). Iran gjorde vidare anspråk på hela Bahrein, och var även involverat i Omans inbördeskrig. Irans intressesfär utvidgades till att nu även gälla Persiska vikens västra kust. USA stödde det iranska projektet, då de i Iran såg en maktpotential som kunde garantera oljeleveranserna och stabiliteten i området, medan Saudi-Arabien försökte hejda den iranska expansionen.

Israel utgjorde efter junikriget det främsta hotet mot alla projekt i området. Det egyptiska projektets problem efter 1967 tvingade president Sadat att göra ett nytt försök, i syfte att förnya projektet. Han bildade en arabisk union med Syrien, Sudan och Libyen 1971, vilket höll projektet vid liv fram till 1974. Då stod det klart för Sadat att projektet p g a de ekonomiska problemen måste förändras totalt. Detta resulterade i ett mer egyptiskt än arabiskt projekt.

Öppning mot väst

En politisk-ekonomisk öppning mot väst påbörjades samtidigt som Egypten började undvika att porträtteras som ensam ledare i Mellanöstern. Landet drog sig bort från Palestinafrågan och blandade sig inte i Libanons inbördeskrig. I stället försökte det i mitten av 70-talet förbättra relationerna med staterna i Persiska viken. Vidare erhöll Egypten ökad ekonomisk och militär hjälp från USA, och relationerna med Iran utvecklades. Egyptens politik väckte stort missnöje i Iran och Saudi-Arabien, som fick stora inkomster efter oljeprishöjningarna 1973. Irak byggde snabbt upp en stark militär kapacitet efter gränsavtalet med Iran 1975, och satte stopp för upproren i Kurdistan. Det irakiska projektet började konkurrera med det saudiarabiska, men då det fortfarande låg i sin linda kunde det ännu inte konkurrera med det irakiska och egyptiska. Egypten dominerade, trots att ekonomin var sämre än Iraks, kulturellt och militärt, men Saudi-Arabien och Irak började konkurrera om vem som skulle komma att ersätta den egyptiska ledarrollen.

Förändring i maktstrukturen efter den iranska revolutionen

Fram till 1979 var Irak en huvudaktör som strävade efter att förändra den rådande maktstrukturen i området. Med Saddam Husseins tillträde till makten 1979, drogs Iraks koncentration från Palestina och Libanon, mot Persiska viken och konkurrensen med Saudi-Arabien intensifierades.

Den islamska revolutionen i Iran 1979 omstöpte det iranska projektet till en ”revolutionär shiitisk islam”, där det främsta målet var att exportera projektet till grannländerna. Iran blev nu Iraks främsta rival, och Saudi-Arabien företrädde status quo. Då konkurrensen mellan Irans, Iraks och Saudi-Arabiens projekt tilltog, bröts status quo och krigsstämningar uppstod. Den politiska stabiliteten var svagast i Iran, varför Irak utnyttjade tillfället till att angripa Iran. Medan kriget pågick, utnyttjade Saudi-Arabien tiden till att ändra områdets maktstruktur till sin fördel. GCC (Gulf Co-operation Council) bildades som en politisk och ekonomisk samarbetsorganisation, som dominerades av Saudi-Arabien. Syrien var nu en huvudaktör, och dominerade Libanon. Libanon mötte Israels invasion. Israel hade två syften med invasionen: Det ena var att driva PLO ut ur Libanon, och göra slut på organisationens ambitioner att etablera en bas i Libanon. Det andra var att om möjligt göra slut på Syriens inflytande över Libanon. Israel lyckades relativt bra med sina kortsiktiga mål. Vidare kände sig Israel också säkrare, då de två huvudfienderna var upptagna med varandra i Iran-Irakkriget.

Nytt försök till en maktstruktur i området efter Iran-Irakkriget

Efter 1988 etablerades i den västra arabvärlden GCC (de arabiska Maghebstaternas Union). Häri ingick Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen och Mauretanien. I den östra delen etablerades samtidigt ACC (Arabian Co-operation Council) vid sidan om GCC. I ACC ingick Irak, Jordanien, Egypten och Nordjemen.[27]

Palestinafrågan, PLO:s roll och Libanonkonflikten var emellertid olösta. Israels motvilja mot att försöka skapa fred resulterade i att två uppfattningar uppkom. Den ena, som framfördes av Irak, Libyen och PLO, ville att Libanon- och Palestinaproblemet skulle lösas gemensamt, och att inga fler ”eftergifter” än de PLO redan gjort, skulle göras. Den andra uppfattningen, vilken delades av Syrien, Saudi-Arabien och Egypten, menade att problemen borde lösas var för sig, och de tryckte på PLO för ytterligare eftergifter.

När Egypten närmat sig Syrien, och Irak befann sig i ett pressat ekonomiskt läge, minskade Kuwait och Saudi-Arabien sitt ekonomiska stöd till Irak, samtidigt som de ökade oljeproduktionen. På grund av den ökade oljeproduktionen hölls priserna nere. Irak började förhandla med Kuwait om faciliteter på de omtvistade öarna Warbahj och Bubiyan, och Egypten och Saudi-Arabien stödde den kuwaitiska inställningen. Irak betraktade detta som allvarliga påtryckningar för att hålla Irak utanför en ledande maktställning i Mellanöstern. Iraks aktion i Libanon 1989 och invasionen av Kuwait, var enligt Baoumi ett uttryck för att Irak dels försökte hålla en ledande position, och dels för att ingen lösning på områdets problem kunde genomföras utan Iraks godkännande. Irak försökte också undvika att ”drunkna” i skulder, varför man satsade allt på en gång. Det gällde att förändra den pågående processen, eller att i dag förlora det som i alla fall skulle förloras i morgon.

III. Iraks strategiska problem

Iraks inre och yttre geopolitiska läge har skapat allvarliga säkerhetsproblem.[28] Bara en sådan sak som att av landets gräns på 3 719 kilometer, är endast 19 kilometer kuststräcka. Detta kompletteras av landets mångfaldiga etniska och religiösa problem. Därtill är Iraks ekonomiska karta sådan, att den skapar vissa försörjningspolitiska problem, då landet är nästan helt omslutet av andra länder. Irak är därför helt beroende av fungerande relationer med grannländerna. Dessa i grunden geopolitiska faktorer har som följd att den inre säkerheten, såväl som den yttre, samt behovet av tryggade försörjningsleder betraktas som grundläggande i Iraks politik.[29] Irak är dessutom beroende av sin oljeexport. 1978 utgjorde oljan 63 procent av Iraks bruttonationalprodukt, 83 procent av statsinkomsten och 99 procent av exportinkomsterna. På grund av den grymma geografin är Irak, som sagt, hänvisat till sin 19 kilometer långa kuststräcka, som kriget mot Iran visade, är Iraks handelsvägar mycket sårbara. Under kriget mot Iran visade det sig att Iraks hamnar var mycket känsliga för yttre störningar. Inte heller har Iraks förbindelser i samband med oljerörsledningarna över Turkiet, Syrien och Libanon fungerat problemfritt. Man har därför riktat blickarna söderut, mot den arabiska halvön och västerut mot Jordanien, för att minska beroendet av Shatt al-Arab och Hormuzsundet.[30] Som vi skall se har Irak ett strategiskt behov av en öppen väg till havet. Kriget mot Iran, och enligt mig, i ännu högre grad invasionen av Kuwait, kan delvis förklaras mot bakgrund av detta.

Iraks externa säkerhetsproblem

I öster gränsar Irak till landområden vilka är extremt svårövervakade, otillgängliga och militärt sårbara. Iraks gräns mot Iran uppfattas inte som oföränderlig av arabnationalister, eftersomdet finns araber i Irans oljerika provins Khuzekstan.[31] Därmed är den östra gränsen inte bara en mellanstatlig fråga, utan även en inrikespolitisk. För att ytterligare förvärra problemet, är de shiiamuslimska heliga platserna Karbala och Najef belägna i Irak, och då shiiaislam är statsreligion i Iran, medför detta faktum vissa problem. Vidare är Basra, en av Iraks två hamnar, belägen mycket nära den iranska gränsen.[32] Shatt al-Arab är dessutom omgivet av ett öppet landskap, vilket ytterligare förvärrar Iraks sårbarhet.

Iran kom 1937 överens med Irak om gränslinjen vid Shatt al-Arab. Iran sade dock ensidigt upp detta avtal 1969, och krävde en gränsrevision. Vidare stödde Iran gerillan i Irak, och dessutom utövade de påtryckningar för att få dela suveräniteten över Shatt al-Arab. Gränslinjen var sådan att den favoriserade Irak, varför Iran och Irak efter påtryckningar från stormakterna träffades i Algeriet 1975 för att där nå en överenskommelse. Det var inte bara gränsfrågan som behandlades, utan också frågor som rörde de båda staternas inre säkerhet. Flodgränsen drogs om till Irans fördel, och Irak förlorade därmed suveräniteten över Shatt al-Arab. I gengäld upphörde Irans stöd till den kurdiska gerillan i Irak.[33] Irak förklarade 1980 att avtalet var ogiltigt, och hänvisade till de frågor vilka band gränsen till frågorna om säkerheten. Säkerhet rådde inte längre, då gränsintermezzon nu förekom.[34] Vidare hade Irak ingått avtalet med Shahen i Iran. 1979 tog Khomeini makten, och situationen förändrades. Algeravtalet var oförmöget att lösa de sekelgamla motsättningarna längs den 1 500 kilometer långa gräns, som skiljer Irak från Iran. Gränsen har också många ”infiltrationspunkter”, och är ett säkerhetsproblem för både Irak och Iran.[35]

När kung Faisal II störtades av Kassera 1958, blev relationerna vid den södra gränsen mellan den konservativa monarkin i Saudi-Arabien, och den ”radikala” moskvastödda regimen i Irak mycket spänd. Iraks västra och norra gräns mot dagens Jordanien respektive Syrien är fastställda. De norra, av kurderna bebodda områdena som gränsar mot Turkiet, har däremot varit bekymmersamma. Provinsen Mosul gränsar till Turkiet, och turkarna kungjorde 1920 en nationalpakt där det fastslogs att Mosuls kurder var turkar, och att Mosul därför var en oskiljbar del av Turkiet.[36]

Mosul till Irak

En NF-kommission rekommenderade Mosuls anslutning till Irak, vilket parterna enades om 1926. (Anledningen var att man inte trodde att Baghdad- och Basraprovinserna skulle klara sig utan Mosul, där oljerikedomarna då troddes vara koncentrerade.).[37] Gränsen mot Turkiet har alltså fastslagits, men kan man utesluta framtida turkiska anspråk på det oljerika Mosul? När Irak trädde ur Baghdadpakten förvärrades relationerna ytterligare mellan det ”radikala” alliansfria Irak, och det västallierade Turkiet. Denna traditionella tvist kan ha bidragit till att Turkiet lät västmakterna och FN-koalitionen använda deras flygbaser för attacker mot Irak under kriget i Persiska viken 1991. När det gäller gränsen mot Syrien och Jordanien, finns det inga konflikter. Däremot finns det en djupgående fiendeskap mellan de båda konkurrerande Baathpartierna i Syrien och Irak. Dessutom har Syriens stöd till Iran under kriget mot Irak ytterligare fördjupat klyftan. Vare sig Iraks relationer med Saudi-Arabien eller Jordanien var särskilt bra. Irak har länge haft spända förhållanden till monarkierna på halvön, men man har försökt förbättra dem, och i Jordaniens fall, har relationerna förbättrats betydligt.

Iraks interna säkerhetsproblem

Irak är ett land befolkat av i första hand araber, kurder, perser och turkar. Denna etniska, språkliga och religiösa mångfald har skapat allvarliga problem.[38] 79 procent av befolkningen är araber, 16 procent kurder, 3 procent perser och 2 procent turkar. Vidare är 94 procent av befolkningen muslimer, 4 procent kristna och de övriga två procenten bekänner sig till diverse andra religioner. 55 procent av muslimerna är shiiter, och 40 procent bekänner sig till sunni. (Splittringen mellan shiiter och sunniter handlar ursprungligen om en succesionskonflikt efter profeten Mohammed. Shiiterna ser den fjärde kalifen Ali som den rättmätige efterföljaren. Sunniterna är dock i majoritet och endast 10 procent av världens muslimer är shiiter.)

Irak har nationella definitionsproblem. Landet definieras inåt, inom ramen för nuvarande gränser, vilket också inkluderar minoritetsnationaliteter. Men utåt definieras en nation utifrån språkliga, kulturella och etniska gemenskaper, där Irak ser sig själv som en del av en arabnation.[39] Irak har även starka separatisttendenser, varför landets centralisering ständigt framhävs av makthavarna. Kurderna, vilka är den största minoriteten, inledde 1963 en väpnad kamp för att uppnå autonomi. Inbördeskriget mellan kurderna och centralmakten har därefter tidvis intensifierats, och därmed skapat allvarliga säkerhetsproblem. Kurderna har även fått stöd av Iran och Syrien, medan den shiitiska oppositionen endast har fått stöd från Iran.[40]

Irak är tillsammans med Iran och Bahrein, de enda staterna i området där shiiterna är i majoritet av muslimerna. Utöver 72 procent av araberna, är det främst turkmener och perser som är shiiter. 28 procent av araberna är sunniter, där kurderna är i majoritet. Alltså utgör de statsbärande sunniterna i Irak, endast en fjärdedel av befolkningen. Detta innebär alltså att shiiterna stått utanför makteliten, vilket ökar hotet mot centralmakten, speciellt då hänsyn tas till att Iran har en shiitisk statsbärande religion. Risken är alltså stor för geografisk separatism och splittring. Baghdadregimen står därför inför ett ständigt hot mot den inre säkerheten.

Den öppna vägens strategiska betydelse

När man tar hänsyn till Iraks grymma geopolitiska karta, samt till landets oljeexport och försörjningsproblem, och vidare till de interna och externa säkerhetsproblemen, så kan man mycket väl förstå den strategiska betydelsen av en öppen väg till Persiska viken. När man vidare betraktar Iraks religiösa, ideologiska och etniska problem, såväl inom som utom landet, kompletteras bilden ytterligare. Det strategiska behovet kan lösas genom att Irak antingen har kontroll över Shatt al-Arab, eller de kuwaitiska öarna Warhab och Bubiyan. Som jag i nästa avsnitt skall visa, så var kriget mot Iran ett försök att lösa bl a det strategiska behovet, och därigenom säkra försörjningsleden. Säkerhetsproblemet förvärrades dock efter kriget, och ockupationen av Kuwait kan delvis förklaras mot bakgrund av att de kuwaitiska öarnas betydelse för att lösa säkerhetsproblemet, återigen aktualiserades.

IV. Iran-Irakkriget, orsaker och följder

Gränskonflikten mellan Iran och Irak har gamla anor, och har ständigt varit föremål för etniska och mellanstatliga motsättningar. Trots motsättningarna mellan t ex sunniter och shiiter och araber och perser, var det först under 70-talet som relationerna blev krisartade. Anledningen till krisen var dels strategiska konfrontationer vid Persiska viken och den arabiska halvön, och dels skilda målsättningar i utrikespolitiken.[41]

När general Kassem tog makten i Irak 1958, vände han sig till Sovjetunionen då Iraks försörjningspolitiska problem förvärrats. De utrikespolitiska förutsättningarna började efter det arab-israeliska kriget 1967 sakta förbättras. Tack vare Frankrikes och USA:s rivalitet, och den nya franska synen på Mellanöstern-konflikten, öppnade Frankrike vägen för ett ökat samarbete med Irak.[42] Iran varpå den tiden den dominerande makten i regionen, och Irak tvingades till en delning av Shatt al-Arab, vilket resulterade i att Irak då var tvunget att hitta nya vägar för sin oljeexport, genom Jordanien, Turkiet och Saudi-Arabien.

Den iranska revolutionen 1979 förändrade Irans förhållande till omvärlden totalt. I stället för shahens konservativa monarki, vilken åtnjutit USA:s stöd, intog nu revolutionens Ayatollah Khomeini maktens boningar. Khomeini stämplade de övriga staterna i Persiska viken som ”olagliga förtryckarregimer”, vilka varje muslim har till uppgift att störta.[43] Det var bara Irak som i regionen hade resurser nog att stå emot Iran. Iran isolerades från väst, och relationerna med staterna i Persiska viken försämrades. Vidare försvagades den iranska armén, då möjligheterna att köpa avancerade vapen försvårades. Iran förlorade både den politiska och militära maktdominansen, vilket ändrade områdets maktbalans.[44]

USA hade i Iran förlorat en viktig allierad, och man förbättrade då i stället relationerna med Irak, vilket även de andra staterna i Persiska viken gjorde. Irak utnyttjade den fruktan staterna i Persiska viken kände till att försöka spela en dominerande roll i området.[45] En expansiv sådan. Irak erbjöd sig att spela en beskyddarroll för de svaga kungadömena. Efter Sovjetunionens intåg i Afghanistan, bestämde sig USA för att prioritera Mellanöstern.[46] USA fastslog Carterdoktrinen, som innebar att Mellanöstern skulle skyddas mot externa hot, i detta fall Sovjetunionen. Något liknande fastslog Hussein därefter, nämligen The Panarab Charter eller The Hussein Doctrine. Innebörden av denna var ett kollektivt försvar, ett arabiskt sådant vilket emotsatte sig utländsk närvaro i området runt Persiska viken.[47]

Gränskonflikter

I Iran uppstod anti-irakiska demonstrationer och irakisk egendom förstördes. 1979 återupptog Iran sitt stöd till irakiska kurder samt till det shiitiska partiet Dawa. Irans politik hade stor verkan på Irak.[48] Ett propagandakrig utvecklades. I juni 1979 eskalerade spänningarna till gränskonflikter, och Baghdad började stödja icke-persiska separatistgrupper inom Iran. Man översände även pengar till kurderna i Iran. Efter shiiamuslimska attentat mot bl a Tariq Aziz, vilka straffades med döden, lät Saddam Hussein deportera shiiter. Hussein hade beslutat om krig. Experter i Washington gav honom intrycket av ett snabbt och enkelt krig mot Iran.[49] Iraks mål var trefaldiga:

* Att ta och säkra den östra delen av Shatt al-Arab, för att på så sätt trygga försörjningsleden;[50]

* Att undanröja eventuella iranska hot mot regeringens överlevnad;

* Det slutgiltiga målet var att störta regeringen i Teheran.[51]

Dessutom krävde Irak att Iran skulle lämna öarna Stora Tunb, Lilla Tunb och Abu Musa. Den 15 september 1980 sade Irak upp Algeravtalet med Iran. Sju dagar senare attackerade Irak, och försökte upprepa Israels effektiva krigföring under sexdagarskriget. Irak räknade alltså med ett begränsat krig, för att tvinga Iran till att föra samtal på Iraks villkor. När Irak lyckades ockupera en del av södra Iran, svarade Iran med ett totalt krig. Irans villkor för fred var att Baathregimen i Baghdad avgick.

Anti-amerikanism

Irak ville inte alltför starkt alliera sig med USA p g a den anti-amerikanism som florerar i området. I början på 80-talet när kriget gick dåligt för Irak, ”fördömde” Saddam Hussein Washington och andra arabstater. Det var då USA riktade sin favoriserande blick mot Irak, för att motverka ett irakiskt nederlag och knyta landet närmare USA.[52] De ekonomiska relationerna förbättrades oerhört.

Den obetydliga handel Irak haft med Saudi-Arabien ökade dramatiskt, och saudierna stödde Irak till fullo med stora räntefria lån. De fruktade att när pilgrimsfärden började, så skulle iranska fundamentalister kunna uppmana till uppror i Mecka. En ohämmad vapenhandel utvecklades mellan Irak och västvärlden, där Irak fick det allra senaste till sitt förfogande. Man kan tillskriva det faktum att Irak fick köpa den mängd vapen de faktiskt gjorde, den desperation som både väst- och arabvärlden kände, då den iranska expansionismen stod för dörren.[53]

Den hjälp Irak fick var endast begränsad och det var många länder som sålde vapen till både Irak och Iran. Dels i syfte att maktbalansen inte skulle förändras och dels på grund av illegala vapenhandlare.[54] FN:s förslag om eld upphör accepterades av Iran 1988, efter flera nederlag mot Irak.[55]

Enorma förluster

Irak led enorma förluster och så gjorde även Iran. Sammanlagt mer än en miljon soldater dödades, sårades eller tillfångatogs, under 1980-87. Irak hade lyckats stoppa den islamska revolutionen från Iran, men man hade inte lyckats återfå suveräniteten över Shatt al-Arab, vilket hotade Iraks säkerhet. Detta berodde på att de spända relationerna med Iran fortfarande rådde, trots eld upphör.

Trots förlusterna satsade Irak hårt. Markstyrkorna ökade under kriget markant, från att 1980 ha varit cirka 200 000 till att 1988 ha vuxit till 475 000 man. Irak hade även under kriget försökt internationalisera konflikten genom att lansera det s k tankkriget. Bilden av efterkrigs-Irak har vissa likheter med Irak under 70-talet. Ett land vars regionala ambitioner och revolutionära anspråk försätter landet i oenighet med de konservativa monarkierna.[56] Det militärt starka och krigshärjade Irak försökte efter kriget uppnå militär och politisk hegemoni i området kring Persiska viken. Inrikespolitiskt hade Irak stora svårigheter. Landet var krigstrött, och missnöjet började växa då Irak, som vii nästa avsnitt skall se, hade allvarliga ekonomiska problem.

Saddam Hussein var rädd att utvecklingen skulle ta samma väg som i Östeuropa, där ledarskapet i flera länder hade fallit.[57] Baghdad gjorde allt för att undvika detta. Denna teori antyder att Irak behövde ett nytt externt ”problem”, vilket kunde utgöra en distraktion från de inrikespolitiska problemen, och ett tillfälle att ”vinna” någon annanstans, där Kuwait i egenskap av svagt land kunde tjäna detta syfte. Det fanns dessutom en mängd konflikter, vilka kunde agera som förevändning. Ockupationen skulle även kunna vinna popularitet hos det irakiska folket, då regimen i Kuwait var sådan att liten sympati var att vänta.[58]

V. Iraks ekonomiska kris

Iraks ekonomi är starkt beroende av oljan, det svarta guldet. Landets export av råolja utgör 98 procent av exportinkomsterna, och Irak har även världens näst största oljereserver. Som vi tidigare nämnt resulterade Iran-Irakkriget i grava ekonomiska problem för Irak. Under 1989 hade Irak utgifter på sammanlagt 20 miljarder dollar, varav 11 var icke-militär import, 5 miljarder militärimport, 3 betalning av utlandsskulden och 1 miljard övriga utgifter. Oljeinkomsterna, Iraks viktigaste inkomstkälla är cirka 15 miljarder dollar per år, vilket innebär att Irak 1989 hade ett underskott på 5 miljarder dollar.[59] Dessutom förlorade Irak under kriget mot Iran 35 miljarder dollar i valutareserver. Efter kriget hade Irak i stället 80 miljarder i utlandsskuld. Hälften av denna utlandsskuld var till arabländer, varav 12 miljarder var till Kuwait.

Innan kriget mot Iran inleddes hade Iraks ekonomi en bra tillväxt. Efter kriget förväntades en återgång till tillväxttakten innan kriget, och man väntade även en ”efterkrigsboom”. Den stora utlandsskulden och de minskade oljeinkomsterna hindrade dock den väntade ekonomiska tillväxten efter kriget.[60] Dessutom hade kriget kostat mycket, omkring 900 miljarder kronor i uteblivna oljeinkomster, förlorad produktion, fysisk förstö relse och militära utgifter. Även kostnaderna för återuppbyggnaden av landet var enorma. Man hoppades att den kommersiella utlandsskulden skulle vara slutamorterad år 1995, så att man då kunde återgå till normala betalningsrutiner i utrikeshandeln.[61] De ambitiösa utvecklingsplanerna återupptogs efter eld upphör med Iran 1988. (Irak led brist på arbetskraft, trots de många gästarbetarna.) Nästföljande budgetår antog landet ett investeringsproblem på 70 miljarder kronor, där återuppbyggnaden av landet prioriterades.[62] Samtidigt började Irak uppmuntra utländska investeringar från främst arabländer i Persiska viken, vilka tackade nej.[63] Efter kriget hade exporten ökat till 13, 3 miljarder dollar, och importen till 14,1. USA:s exportandel var störst med 7,1 miljarder kronor. 1989 stoppade emellertid USA krediten varpå dollarflödet ströps, och oljepriset sjönk.[64] Detta drabbade Iraks ekonomi hårt. Bilden kompletteras ytterligare av att Iraks försörjningsproblem kvarstod.

Alternativen

Irak hade tre alternativ för att lösa den ekonomiska krisen. Det första alternativet var att ansöka om nya lån, vilket skulle belasta ekonomin ytterligare. Dessutom hade ju USA stoppat krediten.[65] Irak kunde vidare uppmuntra utländska investeringar, samt höja oljepriset, men som jag tidigare nämnt så tackade staterna i Persiska viken nej till att investera. Bland annat p g a att Iraks regler för utländska investeringar var oklara, och att regler för att föra ut konvertibel valuta och regler för skyddsavtal saknades.[66]

Att genom ett höjt oljepris försöka höja inkomsten misslyckades. Före ockupationen försökte Irak höja oljepriset i OPEC, vilket erhöll Irans stöd. Kuwait och Förenade Arabemiraten överskred dock kvoterna och överproducerade olja, vilket fick som följd att priset sjönk betydligt under det första halvåret 1990.[67] Prisfallet var 30 procent på sex månader. Problemet förvärrades ytterligare av att Kuwaits överproduktion kom från Rumaliafältet, vilket ligger på ett omtvistat gränsområde mellan Irak och Kuwait.[68] Detta skadade Iraks ekonomi ytterligare, och Irak anklagade Kuwait för att ha stulit olja från Rumalia. Tareq Aziz påstod att värdet av den stulna oljan uppgick till 2,4 miljarder dollar.[69]

Det andra alternativet för att klara krisen, var att försöka minska utlandsskulden. Irak krävde att skulden till staterna i Persiska viken skulle efterskänkas. Irak hade ju ”offrat sitt blod” för att rädda sina arabiska bröder från det iranska hotet, och ville nu ha sin belöning.[70] Kuwait vägrade dock. Saddam Hussein sade vid ett möte med Egypten och Jemen, att han behövde 30 miljarder dollar. Hans politiska ställning stod på spel. Utan dessa pengar skulle alla oljeinkomster gå till räntor och amorteringar av den 80 miljarder dollar stora utlandsskulden. Irak skulle bli ”som Brasilien”, med risk för regeringens fall.[71]

Han sade att om pengarna inte kom på bordet, så visste han andra sätt att få dem, vilket ger oss det tredje alternativet, att invadera en del av, eller hela Kuwait. Vid en ockupation av hela Kuwait skulle Irak kontrollera 19 procent av världens oljereserver, samt avskriva en stor del av sin skuld. Irak skulle vidare kunna påverka oljepriset och därigenom höja det. Försörjningsproblemet skulle lösas då en öppen väg till havet blev tillgänglig, och relationerna med grannländerna relaterat till försörjningsproblemet, skulle även de minska i betydelse.

VI. Iraks expansiva ideologi

Iraks ockupation kan delvis förklaras mot bakgrund av baathpartiets expansiva ideologi, i form av pan-arabismen. Partiet började som en politisk rörelse i Syrien under 30-talet, och grundades år 1940 av två syriska skollärare från Damaskus, Michel Aflaq och Salah Bitar. Som student i Paris attraherades och influerades Aflaq av strömningarna i Europa, vilka han senare skulle komma att färga baathpartiets ideologi med.[72]

Partiet växte med tiden, började influera de ideologiska strömningarna efter andra världskriget och hade 1958 etablerat sig som ett starkt parti. 1963 tog partiet makten, men behöll den denna gång endast en kort tid (februari-november). Makten återtogs dock 1968, men denna gång för att stanna. Det arabiska ordet baath kan närmast översättas med pånyttfödelse, eller renässans, och partiet har tre grundläggande principer - baathpartiets ”revolutionssigill”- enhet, frihet och socialism.

Panarabismen och enhetstanken

Panarabismen utgör det centrala i baathpartiet, d v s doktrinen om en enda odelbar nation,[73] men den panarabiska tanken är äldre än så. Enhetstanken har sina rötter i den nationella arabiska rörelse som uppstod under slutet av 1800-talet, riktad mot den ottomanska överhögheten. Den arabiska enheten betraktades utifrån historiska och kulturella utgångspunkter, och som ett medel att modernisera det arabiska samhället.[74]

Det är en romantiserad föreställning om en arabisk återförening, där man blickar tillbaka på den arabiska storhetstiden, guldåldern under de tidiga kali-faten (800-1200-talet). Panarabismen underblåstes ytterligare av sveket när arabvärlden styckades upp efter europeiskt tycke efter första världskriget. Den utlovade självständigheten uteblev. De självständiga staterna betraktades därför av baathpartiet som temporära kvarlevor efter kolonialismen. Den arabiska enheten är en absolut förutsättning för att arabvärldens problem skall kunna lösas, varför baathpartiets ideologi ej erkänner de ”artificiella” stater som uppstod i första världskrigets kölvatten.

En annan grundtanke är att den enade arabnationen skall vara sekulär och präglad av religiös tolerans. ”En arab är en person som talar arabiska, har assimilerat sig med arabiskt liv och betraktar sig som tillhörande den arabiska nationen”,[75] menar Aflaq. Då islam är skapad ur ett arabiskt väsen, måste islam underkasta sig arabisk nationalism, underkasta sig den panarabiska tanken.

Panarabismen var alltså ursprungligen en reaktion mot turkarnas försök att omvandla islam från att vara ett arabiskt fäste till att bli ett turkiskt, och dessutom betonade man islams arabiska ursprung.[76] Den nya panarabiska ideologin som har en modern, sekulär och nationalistisk framtoning, konkurrerar med panislamismen som vill förena hela den islamska världen.[77] I en definition av pan-arabismen betonas relationen mellan islam och den arabiska nationen, som en förutsättning för panarabismen. I en annan förkastas religionens betydelse för arabnationen. Baathpartiets ideologi är dock främst en sekulär tolkning av pan-arabismen, där det sekulära understryks som en nödvändighet för att undvika de mångfaldiga religiösa konflikterna i landet.

Relationerna med Nasser

Under en period hade de båda baathpartierna i Syrien respektive Irak, goda relationer med Nasser och den nasseristiska rörelsen i Egypten, vilket ledde till att Syrien och Egypten förenades 1958. Senare konkurrerade det syriska baathpartiet med Nasser om vem som skulle ha makten i Syrien, och man hade en mer radikal uppfattning om arabländernas integration. Nasser intog dock en mer försiktig hållning.[78] En tid efter 1958 försämrades dock relationerna mellan Syrien och Egypten, och Nasser omvandlade de panarabiska målen från att i turordning ha varit förening, frihet och socialism, till att nu bli frihet, socialism och förening.[79]

Frihetstanken

Friheten definieras av Aflaq som frihet från politisk och ekonomisk kolonialism.[80] Friheten från kolonialism inskränker sig inte till friheten från den traditionella kolonialismen, utan innefattar även dess verkningar och olika former. Detta innebär att de dragna gränserna är onaturliga kvarlevor, varför den panarabiska tanken här knyts till frihetstanken. Denna kombination kan utnyttjas för att ”elda massorna” vid t ex ett externt angrepp. Det är således inte bara frågan om att ena en splittrad nation av araber, utan även en fråga om att uppsluta i kampen mot imperialismen.[81]

Baathpartiets socialism är inte detsamma som den europeiska, utan en tredje världensocialism, vilken utmärks av populism, reformism och nationalism. Partiet förkastar också klassanalysen, och vill inte heller avskaffa den privata äganderätten, utan endast omfördela resurserna bättre. Partiet menar att europeisk socialism utmärks av arbetarnas hämndbegär och avundsjuka som riktas mot de rika, medan de rika i sin tur fullständigt ignorerar arbetarnas rättigheter. Baathpartiet kritiserar kommunismen för att vara en destruktiv kraft.[82] Aflaq säger:

”Vi anser kommunism en vara en destruktiv kraft av två skäl: Det första är dess bedrägliga socialism som lovar de arabiska folken allt de behöver, men som på samma gång försöker dra in dem i en annan stats klor. Det andra är att den kommunistiska socialismen gått för långt när det gällernationaliseringar. Den har avskaffat äganderätten och därigenom avlivat allt enskilt initiativ.”[83]

Baathpartiet betonar alltså styrkan i de personliga initiativen som leder till handling, och småföretagarna utgör därför ett fundament i den baathistiska socialismen.

Som jag tidigare nämnt, utgör pan-arabismen det centrala i baathpartiets ideologi. Som en av det ”arabiska hemlandets” 22 ”regioner”, handlar Irak i den arabiska nationens namn. Irak ansåg sig t ex utkämpa kriget mot Iran å alla arabländers vägnar.[84] Befrielsen av arabiskt territorium, exempelvis Palestina, och främjandet av arabiskt enande (företrädesvis på Iraks villkor), är två övergripande utrikespolitiska mål. Dessa motiveras ideologiskt av baathpartiets arabnationalism.[85] Av samma skäl försvaras inblandningen i andra arabstaters angelägenheter, då det arabiska ”hemlandet” uppfattas som ett land där varje arab är en arabisk medborgare, med rätt att uttrycka sin egen åsikt.[86]

Under senare år har Irak mildrat framtoningen av den panarabiska ideologin, och i stället försökt närma sig islam. Denna förändring är dels ett resultat av pressen från den iranska islamska revolutionen, och dels ett resultat av den islam-ska rörelsens utveckling i området.[87]

Saddam Hussein och baathpartiet

Baathpartiet har i Iran såväl som i Syrien alltmer hamnat i bakgrunden.[88] I Irak har makten kommit att koncentreras till en man som med järnhand styr landet, Saddam Hussein. 1970 utnämndes Hussein till andreman i partiet, under hans kusin Ahmad Hassah al-Bakr. Hussein hade under tiden 1968-1979 byggt upp ett personligt stöd hos den hemliga polisen och flera säkerhetsorganisationer i nyckelpositioner.[89] Ur säkerhetspolisen växte ett stort antal organisationer fram, inriktade på säkerhet, kontroll och spioneri. Middle East Watch rapporterade 1990 i sin rapport Human rights in Iraq, att landet blivit ett land av informatörer under baathregimen.[90]

Den islamska revolutionen i Iran 1979 fick allvarliga verkningar i Irak, bl a därför att majoriteten av Iraks befolkning är shiiter. Hussein fruktade för partiets maktställning och han misstänkte dels den syriska falangen, och dels shiiterna i partiet för att försöka ta makten.[91] Vidare stod shiiterna i partiet nära al-Bakr, men Hussein som byggt upp ett stöd hos den hemliga polisen, lyckades genom ett politiskt rävspel pressa al-Bakr till att avgå. Hussein tog hans plats 1979.

Ny kurs

Hussein började nu styra Irak in på en ny kurs, ett försök att realisera baathpartiets expansiva ideologi och förändra områdets maktstruktur. Han rensade ut alla ”element” vilka utgjorde potentiella hot mot hans ställning, och avrättningsfrekvensen ökade dramatiskt. Hussein blev inte bara president och generalsekreterare i partiet, utan även överbefälhavare över de väpnade styrkorna. Han kom att dominera beslutsprocessen, och bestämma utrikespolitiken. Säkerheten garanterades genom att Hussein placerade släktingar och vänner från födelsestaden Takrit vid nyckelpositionerna. Den interna säkerhetsmaskinen exempelvis, styrdes av Husseins halvbror, tillsammans med två andra bröder.

Jag nämnde tidigare att baathpartiets ideologi alltmer hamnat i bakgrunden, då ideologin och principerna kom att bli ett instrument i centralmaktens hand. Dessutom har politiken ändrats. Den koalition av baathister, kommunister och kurder Irak tidigare styrts av upplöstes. Dels p g a att relationerna mellan baathisterna och kommunisterna försämrades 1978, då Iraks relationer med Sovjetunionen försvagades.

Husseins tillträde till makten hade resulterat i ett större utrymme för realpolitik i utrikespolitiken samt att kommunismen förbjöds. Relationerna med Japan och Västeuropa förbättrades, och även relationerna med staterna i Persiska viken. Irak har inga naturliga ”vänner”, och försöker därför genom en pragmatisk och opportunistisk utrikespolitik att balansera mellan de olika makterna.[92] Det var under Husseins tid som relationerna med den ”vägrande fronten” försämrades, och kriget mot Iran började. Det var också under Hussein som den kurdiska rörelsen krossades, Irak blev en stark regional militärmakt och Kuwait ockuperades.

”Dödens dag”

Ett intressant faktum, vilket verkar vara förbisett, är att invasionen av Kuwait ägde rum natten till den 11 muharram enligt den islamska tideräkningen. Den 10 muharram, ruz-i qatl (dödens dag), är höjdpunkten i en shiitisk sorgehögtid till åminnelse av Imam Husseins död vid Karbala år 680. En sorgerit där självuppoffring och/eller hat mot fiender kan legitimeras. I detta åminnelsedrama finns centrala roller, hjälten och den grymma fienden. Känslorna som byggs upp under åminnelsen kan kanaliseras mot islams fiender, eller till hjälp för de förtryckta. Irak skyndade till Kuwaits förtrycktas undsättning, för att hjälpa dem att bli av med den ”islamfientliga” regimen. Detta budskap förstås av alla muslimer, och Hussein förväntade sig att muslimerna skulle förutse detta ”ödes-datum”. Dessa signaler kan skaffa en religiös legitimitet för politiskt handlande.

Bakgrunden är att Kuwaits oljerikedomar och deras sätt att förvalta dem på (att de rika shejkerna endast spenderar pengarna på sin egen välfärd), är en nagel i ögat på arabvärlden. Dessutom är de konservativa oljestaterna på den arabiska halvön i stor utsträckning väst-vänliga. Irak skulle rädda Kuwait från detta ”imperialistiska uttryck”.[93]

En annan teori förklarar ockupationen i termer av Saddam Husseins önskan att bli en ny Nasser.[94] Han såg sig som segraren i kriget mot Iran, och teorin föreslår tolkningen att Hussein drabbades av en illusion av storhet och majestät. Han skulle förverkliga den panarabiska tanken och bli arabvärldens ledare.

Det enda sättet var att accepteras som Palestinas befriare, då den frågan är central i Mellanöstern. Hussein ämnade nå detta mål genom hotet om krig, inte genom kriget självt. Han visste att Israels svaghet var obenägenheten att ta förluster. Israel kunde vinna ett krig, men inte överleva som en liten stat med tusentals döda. Det skulle resultera i en massemigration.

För att realisera sina ambitioner behövde han en stabil bas, och möjligheten att göra Irak till ett land rikt nog att rusta sig självt. Oljan kunde ge honom den nödvändiga välfärden, men för att oljeinkomsterna inte skulle behöva sättas i pant för år framöver, och kullkasta hans grandiosa planer, måste lånen avskrivas. Kuwait passade perfekt in i bilden.

Befria arabländerna

Slutligen kan man dra slutsatsen, att ett land med en panarabisk ideologi, som vill ”befria” arabländerna från kolonialismens efterdyningar och de västbundna regeringarna, spelar en central roll i området. Genom att skapa en legitimitet för sin utrikespolitik genom att närma sig islam, och med en ledare som drömmer om att bli en ny Nasser, har Irak en potentiell tendens att expandera landets gränser. Ockupationen av Kuwait räknas av Irak, som en avkolonialisering och ett steg mot en enad arabisk nation.

VII. Utlösande faktorer

Irak blev som jag tidigare nämnt, alltmer oroat över den dåliga ekonomin som förvärrades av det låga oljepriset. Irak anklagade Kuwait och Förenade Arabemiraten för att pressa ned priset, och de hade enligt Saddam Hussein skadat Iraks ekonomi och bedrivit ekonomiskt sabotage.[95] I en intervju i The New York Times begärde Hussein 27 miljarder dollar av Kuwait, och fick svaret att sådana summor inte fanns tillgängliga.[96]

I slutet av juli reste Iraks oljeminister Saddoun Hammadi runt i Emiraten för att försöka få till stånd lägre produktionskvoter inom OPEC, och på så sätt driva upp priset.[97] Hammadi försökte också uppbringa en hjälpsumma på ett antal miljarder dollar. Den 16 juli skrev Tariq Aziz till generalsekreteraren i Arabförbundet, Chadli Klibi, att Kuwait hade överskridit gränserna för oljekvoterna, samt stulit olja från Rumaliafältet. Samma dag sade Aziz under ett möte i Tunisien, att han var säker på att vissa arabländer konspirerade mot Irak.[98]

Den 17 juli hotade Hussein dels Kuwait och dels Förenade Arabemiraten med militärt våld för första gången. Den 18 juli möttes Kuwaits kabinett, där kontentan av mötet visar Kuwaits osäkerhet över Husseins mål.[99] De hade tidigare avslagit Iraks begäran om 10 miljarder dollar i hjälp, och de avslog nu även Iraks begäran om att få ersättning för den stulna oljan från Rumalia. Kuwaits justitieminister, Dhari al-Othman, menade att Irak bara var intresserat av att genom utpressning få pengar, och att frågan om oljepriset bara var en rökridå.[100] Den 20 juli varnade Israels försvarsminister världen för Iraks hotande aktiviteter. Dagen efter samlades 30 000 irakiska soldater vid gränsen till Kuwait.

En vecka före invasionen meddelade Egyptens president Mubarak, att han lyckats få ett löfte av Saddam Hussein om att Irak inte skulle angripa Kuwait. Dagen därpå enades OPEC:s ministrar vid ett möte i Genève om att stoppa överproduktionen av olja, och därmed höja priset. En fredlig process pågick alltså för att lösa konflikten, men försöket misslyckades. En teori tillskriver misslyckandet det faktum att yttre störningar i form av en amerikansk flottmanöver förekom. Dessutom konkurrerar Mubarak med Saddam Hussein om ledarskapet i arabvärlden, vilket inte gör honom till någon opartisk medlare.[101]

Som ett sista försök att lösa konflikten, möttes delegationer från Irak och Kuwait i Jedda den 30 juli. Irak hade nu 100 000 man vid gränsen. Vad som egentligen sades på mötet är oklart, men Iraks ambassadör i USA menar att Kuwait inte var villigt att bedriva seriösa förhandlingar.[102] Den kuwaitiska versionen pekar på att mötet öppnades med irakiska krav om att Kuwait skulle ge 10 miljarder dollar, samt vissa omtvistade territorier till Irak.[103] Detta var ingen förhandling utan en order, menade Kuwait.

USA:s roll

Det finns vissa dokument som publicerats, som visar att USA kan ha legat bakom Kuwaits ovilja till tillmötesgående, samt dess överproduktion av olja, i syfte att ”hålla Irak nere”.[104] Detta pekar samtidigt på att USA också kände till Iraks stora truppmobiliseringar, och även på hur stor risken var för ett irakiskt angrepp, utan att vidta några ”offentliga” åtgärder.[105] CIA varnade flera gånger för risken för ett irakiskt angrepp, och sex dagar före invasionen förklarade de att hotet var överhängande.[106]

Anledningen till att Washington inte ”reagerade” på denna information, kan vara att man räknade med att en irakisk invasion endast skulle komma att omfatta vissa gränsområden, samt de två omtvistade öarna, vilket var acceptabelt.[107] Vidare kan USA:s signaler ha missuppfattats av Irak, som ett ”grönt ljus” till att invadera. Det amerikanska utrikesdepartementets talesman, förklarade att USA inte har något försvarsavtal med Kuwait, och inte heller någon skyldighet att intervenera för Kuwaits säkerhets skull.[108]

Mötet med Glaspie

Dagen efter, den 25 juli, träffade USA:s ambassadör i Irak, April Glaspie, Saddam Hussein. Hussein förklarade för Glaspie att han var missförstådd i Washington, och han klargjorde att en invasion av Kuwait inte var utesluten, såtillvida att Kuwait inte var tillmötesgående vid samtalen.[109] Men om ingen annan väg hittades, kunde Iran inte inta en passiv hållning, sade Hussein. Han erhöll Glaspies försäkring om att Washington såg på dispyten som en intern arabisk konflikt, vilken Washington helst såg att araberna själva löste.

Hussein kan vid mötet ha fått intrycket att Washington inte skulle intervenera, då kan han ha tolkat Glaspies diplomatiska ovilja att ”bråka” med ett statsöverhuvud, som en indikation om att hon accepterade hans ståndpunkt. ”President Bush”, påpekade Glaspie, ”kommer inte att förklara ekonomiskt krig mot Irak.”[110] Hon berättade om hur hon vid tjänstgöringen vid USA:s ambassad i Kuwait under 60-talet, erhållit instruktioner om att inte uttrycka någon åsikt i frågan. Hussein svarade:

”Det är naturligt och förståeligt att USA är bekymrat när freden står på spel. Men vad vi begär, är att ni inte uttrycker er oro på ett sätt som får den aggressive att tro, att han får stöd för sin aggression.”[111]

Den aggressive var här Kuwait, som av Irak stod anklagat för att pressa ned oljepriset. I en intervju i New York Times, försvarde sig Glaspie mot anklagelsen om att hon inte lyckats avläsa signalerna från Baghdad:

”Självklart trodde jag inte, och ingen annan heller, att irakierna skulle ockupera hela Kuwait.”[112]

Frasen ”hela Kuwait” ger en antydan om att om Irak begränsat ockupationen till gränsområdet och öarna, hade USA kanske accepterat det nya förhållandet.[113] De utlösande faktorerna utgörs sammanfattningsvis av det hot Irak kände i samband med det ekonomiska sabotaget från vissa arabländer.

Även Kuwait saknade förhandlingsvilja och det fanns heller ingen objektiv medlare. USA:s passivitet och signaler kan ha missuppfattats av Irak. Irak missförstod också, då man bedömde att omvärldens reaktioner inte skulle bli så häftiga som de blev.

Iraks mål med invasionen

Det finns olika teorier om huruvida invasionen var planerad eller en spontan aktion. Vissa menar att invasionen skedde spontant, trots truppförflyttningar på över 100 000 man.[114] De menar att det skedde i avskräckande syfte, för att pressa Kuwait till att tillmötesgå de irakiska kraven. Andra hävdar att Irak invaderade Kuwait för pengar och territorium, och att strategin började i februari 1990, sex månader innan ockupationen.[115] Man är dock överens om att Iraks motvilja mot Kuwait byggt upp sedan eld upphör med Iran 1988.

Ett annat problem är huruvida Irak hade för avsikt att ockupera hela Kuwait, och annektera landet till Irak, eller om Irak bara ville åt gränsområdet och öarna. Något bestämt svar finns inte, men flera hävdar att Irak från början inte hade för avsikt att annektera Kuwait, och att målet var begränsat.[116]

Som jag tidigare nämnt, väntade sig USA antagligen inte att Irak skulle ockupera hela Kuwait, utan endast ett begränsat område. Om detta är sant, så skulle Irak kunnat uppnå sina begränsade mål: Dels att avskriva lånen från Kuwait, genom att ockupera landet, och få kontroll över Kuwaits olja och därigenom eventuellt kunna påverka priset. Dels att tillfredsställa det strategiska behovet av en tillgång till havet, att bygga upp en regional stormakt, och försöka spela en ledarskapsroll i området, vilket med tanke på omvärldens reaktion totalt misslyckades.

Slutsatser

Man kan konstatera att konflikten var flersidig, och att de bakomliggande faktorerna till invasionen, alla har en viss betydelse. Jag tycker mig dock kunna urskilja två huvudlinjer. Dels de teorier som förklarar de historiska faktorerna som orsak, och dels de teorier som förklarar de mer direkt bakomliggande och utslagsgivande faktorerna som orsak. De historiska faktorerna utgörs av territoriekonflikten, konkurrensen om ledarskap, det geopolitiska problemet samt Iraks expansiva ideologi.

Territoriekonflikten och det geopolitiska problemet är enligt mig, en följd av den territorieindelning vilken genomfördes av européerna. Vidare är också det sätt på vilken konkurrensen om regionalt ledarskap ser ut, en följd av denna indelning. Jag vill även till viss del förklara baathpartiets expansiva karaktär, som en följd av denna indelning. Den onaturliga territorieindelningen har, menar jag, gett extra näring åt panarabismen, då gränserna inte är dragna med hänsyn till folkens vilja.

De direkt bakomliggande och utslagsgivande faktorerna utgörs dels av följderna av Iran-Irakkriget, och dels av de ekonomiska problemen. De ekonomiska problemen spelade enligt mig, den mer eller mindre avgörande rollen. Irak har tidigare ”överlevt”, trots de problem som t ex territoriekonflikter och geopolitiska förhållanden medfört. Men, de ekonomiska problem som hopades till följd av kriget mot Iran, och som ytterligare förvärrades av spelet mellan Irak och staterna i Persiska viken (då främst Kuwait), var ett nytt och ett så pass allvarligt problem, att Irak inte ansåg sig kunna bemästra det.

Det jag inte, p g a artikelns begränsningar, närmare kunnat analysera, är de ekonomiska faktorerna sett ur globalt ekonomiskt perspektiv, och i vilken mån de kan ha bidragit till invasionen. För att ytterligare bringa klarhet i orsakerna, vill jag därför rekommendera framtida undersökningar att koncentrera sig på det internationella systemet, t ex nord-sydförhållandet och den nya världsordningen, och relatera dem till Iraks invasion och ockupation av Kuwait.

Två år efter kriget

Sällan har USA mött ett så välkommet problem som Gulfkriget. USA och dess allierade lyckades med 443 000 soldater och en mängd högteknologisk utrustning driva bort Irak från Kuwait. Efter bara sex veckor av modern krigshistorias mest precisionsskickliga bombardemang och efter omkring 60 timmars markoffensiv hade USA vunnit en lätt seger.

Den irakiska armén hade reducerats och brutit samman. Trots att den flydde längs huvudvägen ut ur Kuwait, utsattes den för obeskrivliga grymheter och en regelrätt slakt vid väg sex (Dödens väg). Överstelöjtnant Douglas tystades och hans bataljon inledde ett anfall sent på eftermiddagen den 26 februari och fortsatte att beskjuta den irakiska reträtten.

Han berättade att ”vi visste inte vad vi hade gjort förrän dagen grydde. Nu är jag glad över att vi ingenting såg, för det skulle ha varit en hemsk natt om vi hade tvingats se alla lemlästade och blödande kroppar.”[117]

Den irakiska armén var inte längre en effektiv stridsstyrka och nästa dag beordrades eld upphör. För USA var det inte bara viktigt att driva bort Irak från Kuwait, utan också att krossa Iraks militärmakt, vilken utgjorde ett hot mot främst Israels och USA:s intressen i området. Ändå ville inte USA då helt och hållet krossa Iraks militärmakt, vilket kunde leda till en förändring av maktstrukturen i området. Samtidigt var USA oroligt för att om kriget fortsatte, så kunde en ockuperande makt hamna i ett nytt Vietnam och att reaktionen från omvärlden skulle kunna vändas mot USA.

Upproren krossades

En tjänsteman i Vita Huset sade att ”man skulle ha anklagat oss för mord på människor som inte längre förde krig, utan bara försökte fly.”[118] Ändå lyckades flera enheter ur Iraks republikanska garde fly och ta med sig helikoptrar och artilleri, något som blivit avgörande för Baghdadregeringens möjligheter att senare krossa upproren i södra Irak och Kurdistan. USA, som i början uppmanade det irakiska folket att göra uppror mot Saddam Hussein, iakttog bara hur Husseins styrkor krossade revolterna i södra och norra Irak. USA ville inte ta risken att Irak söndrades, utan ville bara att Hussein skulle störtas genom en statskupp.

Men i dag, två år efter kriget, har USA ännu inte lyckats få bort Saddam Hussein. Han sitter fortfarande kvar vid makten och verkar ha god kontroll över landet. De misslyckade försöken att störta Saddam Hussein har för Bush blivit mycket besvärande såväl hemma som utomlands. Nu verkar allt fler i Bushadministrationen och bland USA:s allierade fråga sig om kriget slutade för tidigt, eftersom Saddams trupper kunde fly norrut och ta med sig tillräckligt många artilleripjäser och stridsvagnar för att bygga upp armén på nytt. I försvarshögkvarteret Pentagon betraktar man allt mer Operation ökenstorm som en oavslutad affär och hyser farhågor om att tvingas upprepa hela operationen om tre eller kanske fem år.[119]

Ekonomiskt svag supermakt

USA är nu mer överlägset som militär supermakt än någonsin, men Bush har samtidigt misslyckats att göra något åt USA:s ekonomiska kris. Dessutom minskar hans popularitet, samtidigt som antalet som stöder presidentens ekonomiska politik minskat till 19 procent. Bush har vid olika tillfällen försökt stärka USA:s inflytande utomlands och öka sin popularitet. Konflikten mellan USA och Frankrike och Storbritannien om Libyen-handlade just om detta. Men Libyens fall var inte likt Iraks och trots FN:s sanktioner mot Libyen blev situationen efter ett tag mindre spänd.

När Irak vägrade tillåta en FN-inspektör komma in i ministeriet i Baghdad, hotade USA landet med ett nytt militärt anfall. Konflikten löstes genom att Irak tillät FN:s inspektion av ministeriet. USA upprättade med stöd av Storbritannien och Frankrike en skyddszon i södra och norra Irak för att hindra Saddams styrkor från att genomföra flygvapenanfall mot oppositionen. Reaktionen från arabiska länder och Iran och Turkiet blev hård: USA:s agerande fördömdes och tolkades som ett oacceptabelt försök att splittra Irak.

Efteråt försökte Bush övertyga omvärlden att han inte hade för avsikt att splittra Irak eller öka sin popularitet i presidentvalskampanjen genom att intensifiera konflikten med Irak. USA döljer inte att depå olika sätt försöker störta Saddam Hussein. Och många bedömare anser att USA under George Bush har så stora ekonomiska problem att Saddam Hussein kommer att sitta vid makten längre än den amerikanske presidenten.

Två år efter kriget i Persiska viken är fortfarande många av Mellanösterns problem olösta - inte minst Israel-Palestinakonflikten. ”Den nya världsordningen” lugnade inte segrarna, som fick smaka på segerns beska eftersmak.

Man får inte heller glömma bort att kriget hade ett rasistiskt innehåll; att betona västcivilisationens överlägsenhet över Tredje världens länder. När någon amerikan, engelsman eller israelisk invånare eller soldat dödades, blev det en stor affär.

Men när tusentals irakier slaktades av USA och dess allierade efter den irakiska reträtten, blev reaktionen svag. Även när det rapporterades att 80 000 människor, de flesta av dem barn, dog p g a FN-sanktionen mot Irak efter kriget, blev reaktionen svag.

Att förnedra araber, muslimer och folk från Mellanöstern var bara en liten del av det hittills mest moderna och ”civiliserade” kriget. Det skapade ett stort hat och irritation hos arabiska folk, vilket gör det ännu svårare att på kort sikt lösa Mellanösternkonflikten.

Oktober 1992


Noter

[1] Chomsky, Noah, ”Vi är herrar och ni putsar våra skor”, Aftonbladet 11 april 1991.

[2] Khalaf Alhadi, ”Iraks invasion av Kuwait, sett från andra sidan”, Zenit nummer 107, Stockholm 1990.

[3] Miller Judit & Mylroie Laurie, Saddam Hussein and the crises in the Gulf, Times books, New York, 1990, s 195.

[4] Popowski Christina, Territorial claims, a case study of Iraq and Kuwait 1938-1973. B-uppsats i statsvetenskap vid Stockholms universitet 1990, ss 10-11.

[5] Day Alan J (ed), Iraq-Kuwait - Border and territorial disputes, second addition, Longman Harlow, United Kingdom 1987, s 245.

[6] Popovski, a. a., ss 10-11.

[7] Ibid.

[8] Bullock John & Morris Harvey, Saddam's war, the origins of the Kuwait Conflict and the international response, Faber and Faber Ltd, London 1991, s 58.

[9] Holmén H & Stenberg Leif, ”Araber och västerlänningar på kollisionskurs”, Internationella studier nummer 3-4. Utrikespolitiska institutet, Stockholm 1990, s 52.

[10] Baoumi Khaled A M, ”Ockupationen av Kuwait och maktspelet i araböstern”, Internationella studier nummer 3-4, Utrikespolitiska institutet, Stockholm 1990, s 52.

[11] Bullock & Morris, a. a, s 58. Den kurdiske ledaren shejk Mahmoud som hade utropat sig själv till kung av Kurdistan, deporterades till Indien. Efterkrigsfördraget i Sévres 1920, där kurderna lovats en egen stat, ratificerades aldrig.

[12] Ibid, s 57. Den nya krigsregeringen i England 1916, med David Lloyd George och Arthur Balfour som utrikesministern, började se positivt på sioniströrelsen, vilken sökte ett hemland åt judarna. Denna förändring var ett utslag av realpolitik, vilken ledde till Balfourdeklarationen 1917. Den brittiska regeringen favoriserade tanken på en judisk stat i Palestina. När kriget var över såg sig både araber och judar berättigade till det post-ottomanska Palestina. Araberna trodde sig nu själva få avgöra deras öde, men fransmännen och engelsmännen hade redan träffat sina överenskommelser med judarna.

[13] Popovski, a. a., s 8.

[14] Ibid, s 7.

[15] Day

[16] Niblock Tim, Iraq, the contemporary state, London Croom Helm for the center of arab gulf studies, University of Exeter. London 1982, s 132.

[17] Day, a. a. s 246.

[18] Laanatza Marianne, ”Konflikten Irak-Kuwait, Clarté nummer 3, Stockholm 1990, s 23.

[19] Day, a. a. s 247.

[20] Detta kapitel utgör till stor del en sammanfattning av Khaled A M Baoumis artikel. Begreppet araböstern motsvarar enligt Baoumi den arabiska halvön, i den bördiga halvmånen, samt Egypten, s 64.

[21] Med projekt avser Baoumi att man under sitt ledarskap försöker förverkliga sina planer och mål i området. Renässansprojekt innebär att de alla försöker bygga ett samhälle med rötter i det förflutna, men som ändå svarar mot det moderna samhällets krav, och på aktuella utmaningar från omvärlden.

[22] Med huvudaktör åsyftas en aktör som representerar ett projekt, och som ensam har makt att förändra den rådande maktstrukturen.

[23] Wahabitism är en islamsk väckelserörelse som etablerades av Mohamed Ib Abdul Wahab (1703-1791) i nejdregionen i det nuvarande Saudi-Arabien. Riyadh utgör centrum med en islamsk blandekonomi, och en konservativ islamsk kulturell inställning till omvärlden.

[24] En bakgrund till konflikten mellan Syrien och Irak kan vara att centrumet för det arabiska kalifatet år 750 flyttades från Damaskus till Baghdad.

[25] Baghdadpakten bildades med Storbritannien, Irak, Turkiet och Pakistan 1955. När general Kassem tog makten i Irak 1958, lämnade Irak Baghdadpakten som då ombildades till CENTO.

[26] Egypten var under denna tid det dominerande landet i Mellanöstern, såväl ekonomiskt, militärt som kulturellt. Landet var även det mest aktiva för att förändra maktstrukturen.

[27] Irak spelade en mycket aktiv roll vid Jemens återförening 1990, vilket resulterade i att det återförenade landet blev medlem i ACC.

[28] Tajsarkani Sharokh, ”Hagigat avvann ghorbani gank” (Sanningen, krigets första offer), Donjaje sochan nummer 38, Teheran 1991, s 5.

[29] Ibid.

[30] Tompuri Gösta, Irak, länder i fickformat, Utrikespolitiska institutet, Stockholm 1990, s 21.

[31] Ibid.

[32] Iraks andra hamn Umm Quasr är blockerad av de två kuwaitiska öarna Warbah och Bubiyan. Det är endast via hamnen i Basra och via hamnen i Umm Quasr som Irak kan nå Persiska viken.

[33] Tompuri Gösta, ”Kriget om gulfen”, Världspolitikens dagsfrågor nummer 11, Utrikespolitiska institutet, Stockholm 1987, s 10.

[34] Ibid, ss 11-12.

[35] Tompuri Gösta, ”Irak, krig utan slut”, Världspolitikens dagsfrågor, Utrikespolitiska institutet, Stockholm 1982, s 6.

[36] Ibid, s 7.

[37] Bulluck & Morris, a. a., s 60.

[38] Tompuri 1982, s 13-15.

[39] Ibid, s 8.

[40] Ibid.

[41] Tompuri 1990, ss 17-18.

[42] Ibid.

[43] Tompuri 1987, s 11.

[44] Ibid, s 12.

[45] Tompuri 1982, s 24.

[46] Miller & Mylroie, a. a. s 107.

[47] Ibid.

[48] Tompuri 1982, s 14.

[49] Miller & Mylroie, a. a., s 109.

[50] Ibid.

[51] Ibid.

[52] Ibid, s 139.

[53] George Alan, ”Saddam's supply routes”, The Middle East Magazine, nummer 198, april 1991, s 20.

[54] Ohlsson Thomas, ”Internationell vapenhadel, ett nödvändigt ont?” Världspolitikens dagsfrågor, nummer 4, Utrikespolitiska institutet, Stockholm 1987, bilaga 3, s 14-15.

[55] Tompuri 1990, s 20.

[56] Axelgard Frederick W (ed.),”Iraq in transition, a political, economic and strategic perspective”, War and oil: implications for Iraqis postwar role in gulf security, Boulder Westview press, Colombia 1986, s 16.

[57] Bulloch & Morris, a. a. s 22.

[58] Ibid.

[59] Tajsarkhani, a. a., s 5.

[60] Tompuri 1990, s 21.

[61] Ibid.

[62] Ibid.

[63] Laanatza, a. a., s 23.

[64] Ibid, s 19.

[65] Ibid s 24. Att stoppa krediten räknas som ett resultat av påtryckningar från den israeliska lobbyn.

[66] Ibid, s 24.

[67] Ingebrigtsen Tor Martin, ”Kuwait-invasjonen: Irakisk ekspansjonisme i Golfregione”, Internasjonal politikk, nummer 4, Oslo 1990, s 528.

[68] Zeidler-Blomberg Beatrice, ”Mellanöstern i Irakkrigets skugga”, Världspolitikens dagsfrågor, nummer 4, Utrikespolitiska institutet, Stockholm 1991, s 11.

[69] Ingebrigtsen, a. a., s 528.

[70] Zeidler-Blomberg, a. a., s 11.

[71] Ibid.

[72] Miller & Mylroie, s 85. Michel Aflaq skall ha influerats av de nationalistiska strömningarna i den bemärkelsen att det egna kulturarbet framhävs.

[73] Karlsson Ingmar, ”En enda arabisk nation med en evig målsättning”, Internationella studier nummer 1, Utrikespolitiska institutet, Stockhoom 1991, s 52.

[74] Ibid.

[75] Ahmed Ishitiaq, Islam and pan-arabism in the gulf crises, Stockholms universitet 1990, s 11.

[76] Ibid.

[77] Enajat Hamid, Sejri dar andishe arab, (Överblick av arabisk tanke), Kharazmi, Teheran 1979, s 11. Vissa islamska tänkare har en annan uppfattning om den arabiska nationen. De menar att en gemensam religion är ett kännetecken för nationen. Panarabismen kan ej genomföras utan islam som bas, och kan vidare ej stå utanför islam.

[78] Neshashiby Naseridien, Dar khavare miajane che gozasht? (”Hur har det gått i Mellanöstern?”), Amir Kabir, Teheran 1978, s 442.

[79] Ibid.

[80] Karlsson, a. a., s 53.

[81] Ibid, s 54.

[82] Ibid.

[83] Ibid.

[84] Tompuri 1982, s 20.

[85] Ibid, s 21.

[86] Ibid.

[87] Baoumi, a. a., s 72.

[88] Miller & Mylroie, a. a., s 42.

[89] Ibid, s 50.

[90] Ibid, s 42.

[91] Ibid. Relationerna med Syrien förvärrades, efter att Saddam Hussein tagit makten.

[92] Tompuri 1982, s 18.

[93] Holmén & Stenberg, a. a., s 53.

[94] Bulloch & Morris, s 20. Det följande stycket följer samma teori.

[95] Zeidler-Blomberg, a. a., s 11.

[96] Miller & Mylroie, a. a., s 15.

[97] Ibid.

[98] Ibid.

[99] Ibid.

[100] Ibid., s 17.

[101] Holmén & Stenberg, a. a., s 57.

[102] Miller & Mylroie, a. a., s 20.

[103] Ibid.

[104] Zeidler-Blomberg, a. a., s 11.

[105] Tajserkhani, a. a., s 6.

[106] Ibid.

[107] Bulloch & Morris, a. a. s 14.

[108] Tajserkhani, a. a., s 6.

[109] Bulloch & Morris, a. a., s 10.

[110] Ibid, s 13.

[111] Ibid.

[112] Miller & Mylroie, a. a., s 14.

[113] Bulloch & Morris, a. a., s 14.

[114] Miller & Mylroie, a. a., s 8.

[115] Ibid.

[116] Ingebrigtsen, a. a., s 528; Holmén & Stenberg, a. a., s 57.

[117] John Barry, ”Kuwaitkriget” i Tempus, nr 4, januari 1992.

[118] Ibid

[119] Ibid