Eva Nikell

Ensamma mödrar i alla länder - förenen eder!

Varför påstår varenda människa att ett fickur är runt, vilket är bevisligen falskt, alldenstund det sett i profil bildar en smal, elliptisk rektangel, och varför i helvete har man lagt märke till formen bara det ögonblick urtavlan var intressant?

Alfred Jarry

Hämtat ur Johan Asplunds bok Om undran inför samhället

Måndag kväll, 22.00. Det är november, dagen efter EU-omröstningen. Jag väntar i tunnelbanan vid St Eriksplan i Stockholm. En närmast folktom kväll, åtminstone på resenärer. Några män i 35-årsåldern klistrar upp nya annonser för Indiska Magasinet på de stora reklamtavlorna som pryder väggarna. Olika delar förklistras och fogas till varandra som ett lapptäcke. En man sätter dit de nedre delarna för hand, medan en annan hänger de blöta pappersbitarna över en långborste.

Med hjälp av den stryker han ut de övre annonsdelarna. De är nyanställda, förstår jag, när två förmän kommer förbi och tittar till resultatet: ”Tjena, hur går det. Om du gör så där går det mycket fortare! Ja, precis så där, bra. Det går bättre sen, när ni blir vana.”

Plötsligt slås jag av tragiken i det som sker. Förr hade dessa män stått vid en svarv eller fräs, gjort något nyttigt. Eller skött om pannrummet i ett hyreshus. Nu ska de ”jobba fort” — till men för rygg, axlar, armar — med att sätta upp jätteannonser i tunnelbanan för kläder som finns att köpa på Indiska Magasinet. De har i alla fall jobb, de verkar vara glada mitt i krisen. Ändå skär det meningslösa i bilden in i mitt hjärta.

Generationsbilder

Stora historiska skiften har hittills skett med många hundra års mellanrum, men nu förefaller även tiden gå snabbare. Systemförändringar av grundläggande art inträder under vår egen livstid.

Vi lever fortfarande i nittonhundratalets industrisamhälle, i den ekonomi som började växa fram i mitten av artonhundratalet men inte slog igenom på allvar i vårt land förrän kring sekelskiftet.

Vi baserar våra uppfattningar och vår samhällsbild, medvetet eller omedvetet, inte bara på vad vi själva har upplevt utan också på våra föräldrars livserfarenheter och kanske till och med på våra mor- och farföräldrars.

Eftersom övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle skedde så sent och så hastigt i Sverige har många av oss fortfarande släktingar kvar i livet som upplevt övergången, som varit med och organiserat den unga arbetarrörelsen, som byggt Folkets huslokaler eller åkt i lövade skrindor till smultronhagarna med Internationalen ljudande i öronen.

För vår generation tillhör dessa bilder fabriken, arbetarrörelsen, Folkets hus, Konsum, facklig organisering, lönefrågor, strejker — det mest självklara och grundläggande i livet.

Samtidigt är takten i förändringarna inte minst inom industrin själv — så snabb att många av de företeelser vi tagit för givna inte alls gäller för dagens ungdomar. Att ha ett jobb är inte längre självklart, och därmed blir inte heller facklig kamp och organisering den grundläggande fråga det var för större delen av sjuttiotalsvänstern.

Indexreglerad lön, som förväntades stärka arbetarklassen genom att denna kunde tilltvinga sig en större del av vinsterna i den tillväxtbaserade industrin, har ersatts av krav på resurshushållning och kretsloppstänkande.

Rasism, feminism, globala miljö- och fredsaktiviteter, nya kulturformer och alternativt boende är mer centrala politiska frågor än facklig kamp för de unga som alls är intresserade av politik.

På Första Maj 1990, efter ett firande med ovanligt få deltagande över hela landet (det svängde igen efter den borgerliga valsegern 1991) intervjuades historikern Bunny Ragnerstam i TV. Frågan gällde om den dåliga uppslutningen i Första Maj-tågen var ett tecken på att arbetarrörelsen spelat ut sin historiska roll. Ragnerstam svarade att så länge orättvisorna består kommer kampen alltid att finnas, och så länge kampen finns kommer politiska rörelser att finnas, de kommer bara att förändra form. Men de som byggt upp de gamla rörelserna är alltid de som blir mest förvånade när det visar sig vilken form de nya rörelserna tar sig, menade han.

Jag har tänkt mycket på hans ord sedan dess. Och funderat över vilket fokus den eviga klasskampen har idag. Hur ser den politiska kartan ut? Vilka frågor engagerar majoriteten av löntagarna, vilka former för motstånd eller framtidsvisioner finns? Är fickuret fortfarande runt, eller måste vi börja titta på det från sidan för att verkligen se dess konturer?

Den här artikeln är ett försök att börja nysta i några trådar i ett trassligt nystan. Andra människor har också funderat, jag berör en del av deras tankar, samt försöker knyta ihop dem med valresultatet och EU-kampanjen.

Frigörelse/splittring

I Brevskolans pamflettserie Samtal om rättvisa funderar debattören Anna Christensen över vad som hände när Fabriken med stort F började försvinna.[1]

”Fackföreningsrörelsens rättvisebegrepp var från början knutet till den industriella varuproduktionen och till den klassiska Fabriken som produktionsform och social ordning. Rättvisa var att säkra att `arbetarklassen' fick en skälig andel av produktionsresultatet...”, skriver hon.

Och fortsätter: ”Strategin i den fackliga kampen byggde också på Fabriken, Fabriken som i kraft av sin produktivitet sög till sig alla dessa människor av olika slag som tidigare hade levt åtskilt och splittrade, och samlade dem under ett enda tak under gemensam arbetsledning och enhetliga arbetsvillkor. Samma Fabrik skulle göra det möjligt att forma och organisera `massan' av arbetare till en medveten klass, som bara i kraft av sin tyngd skulle kunna tvinga kapitalet till eftergifter och till slut `överta produktionsmedlen'. Detta var lösningen på alla rättviseproblem.”

Men kollektiviseringen har förbytts i individualisering och uppsplittring. Och det är industrialismens egen ofantliga produktionskraft som har åstadkommit detta. Det har antagits, skriver Christensen, ”att Fabriken skapar ett enhetligt kollektiv som lever, känner och handlar på ett enhetligt sätt. ... Men — det industrialiseringsprocessen skapar är just den självständige individen, som inte längre är inordnad i en struktur som bestämmer hela hans liv. Industrialismen frigör individen från de förindustriella strukturer, familjen, byn, bruket, som tidigare formade hela livet.”

En frigörelse, således, men också en sönderslagning, en uppsplittring.

”Man lever visserligen tätt inpå varandra i det industrialiserade samhället, men denna fysiska närhet skapar inte någon gemenskap. Man står nära varandra i den stora maskinhallen, men organisationsprincipen bygger inte på samarbete utan på hierarki. Man bor tätt intill varandra i hyreshuset, men det man eftersträvar är inte närhet utan avskildhet. ... Man sitter tätt intill varandra i `de kollektiva transportmedlen', men man försöker så gott det går skapa avskildhet genom att inte tala med, inte ens se på den andra. ... Den privata bilen är kanske det allra tydligaste uttrycket för individens avskildhet och rörelse i det sena industrisamhället.

Man har klagat över att arbetaren blivit `förborgerligad'. Men här handlar det inte om arbetare och borgare, utan om den individualisering av livet som är en del av den industriella utvecklingen.”

Industrialismen skapar alltså, genom själva sitt produktionsmönster, både frigörelse/individualisering men också uppsplittring/atomisering.

Tidvinst, för vad?

Industrialismen skapar även arbetslösheten. I förindustriella samhällen fanns ingen arbetslöshet. Människan levde av jorden. Att arbeta för sin dagliga föda var ett nödtvång och en möjlighet för de allra flesta. Därför var dåtidens ekonomiska kriser i första hand knutna till naturkatastrofer och missväxt, och inte till den instabilitet inom systemet som kännetecknar kapitalismen (överproduktion till följd av brist på avsättningsmöjligheter på marknaden).[2]

Maskinteknikens införande i jordbruket frigjorde miljontals från arbetet vid plogen. Till en början kastades dessa människor ut på vägarna, och drevs in till städerna. Svält och lösdriverilagar förhindrade att de bara blev kvar där och den framväxande industrin erbjöd snart en ny utkomst. De hade inget annat val än att sälja sitt arbete.

I Sverige tillverkar 3-4 procent av arbetskraften fler jord- och skogsbruksprodukter än vad närmare 80 procent gjorde vid sekelskiftet.

Nu är samma frigörelse av mänsklig arbetskraft på gång kring Fabriken.

Den gammaldags fabriken med skorstenar på finns knappt kvar i Sverige. Bilindustrin är Sveriges enda kvarvarande basindustri som är arbetskraftsintensiv. Efter misslyckandet med att introducera självstyrande enheter inom bilindustrin (de nedlagda Uddevalla- och Kalmarfabrikerna) vad återstår? ”Japanisering” av amerikansk eller brittisk typ, med ökad utsvettning och förbud mot facklig kamp? Eller kommer produktionen att flyttas till låglöneländer i Baltikum?

Fram till 1991 ökade mängden industrivaror stadigt i Sverige, trots att bara 20 procent av arbetskraften är sysselsatt inom industrin. Efter en nedgång 1992-93 växer industriproduktionen i västvärlden igen,= trots den utdragna lågkonjunkturen, men hittills utan att generera någon ny sysselsättning. Detta beror delvis på att uppsägningar i den offentliga sektorn går snabbare än expansionen i industrin, men också på fortsatta rationaliseringar inom industriföretagen.

Modern produktionsteknik ger närmast ofattbara rationaliseringsmöjligheter. Under varvskrisen på 70-talet räknade SIF-klubben vid Arendalsvarvet i Göteborg ut att om bara detta varv, med 6 000 anställda, skulle tillverka broar istället för flytetyg skulle det kunnat framställa en Älvsborgsbro varannan dag.

I industrialismens sena fas står inte människorna längre nära varandra i de stora maskinhallarna. Många hallar avfolkas, och automatisering tar över alltfler av rutinuppgifterna. Ett besök på Budweiser i St Louis, USA:s största ölbryggeri, visar oss ändlösa löpande band med flaskor, burkar och backar, som rör sig genom tomma hallar. Någon enstaka människa syns, en förare på en truck eller lastare som förenar två komplicerade banövergångar. Här jobbade för tio år sedan 30 000 människor, idag är de färre än 6 000. Drygt hälften av dem är tjänstemän.

Enligt Dagens Nyheter 2 februari 1994 tar det elva dagar att plocka ihop en ABB-robot med elektronik, motor, minne, styrsystem samt arbetsarm med sensor, gripklor och basverktyg. De anställda vid ABB i Västerås satte förra året samman 3 000 robotar, 1995 hoppas man att denna siffra ska växa till 5 000.

På Ifö-verken i Bromölla spottar nio ABB-robotar fram 1 000 toaletter varje dygn. Varje stol kräver 100 arbetsmoment, och bara ett av dessa utförs av en människa.

Kommer de 20 procenten industrisysselsatta att vara 3 procent om 30 år?

Är detta destruktivitet? Robotarna befriar människorna från att utföra smutsiga och tunga jobb, vi slipper vistas i rökiga och bullriga lokaler, vi minskar riskerna att få värk i ryggar, axlar och armar.

Leder frigörelsen av arbetskraft till en positiv frigörelse av tid? Det beror naturligtvis på vad tiden används till. Kanske är det därför som bilden av männen som klistrade upp reklam — en av 80-talets stora tillväxtsektorer — i tunnelbanan skar så i hjärtat. Till vad nytta?

Tjänstesamhället

Att vi redan lever i ”tjänstesamhället” torde vara oomtvistat. Diagrammet på nästa sida över andelen sysselsatta inom olika sektorer 1870-1990 visar att skärningspunkten när mängden arbetstillfällen i industrin gick om sysselsättningen i jordbruket ligger i mitten av 1930-talet. Skärningspunkten för tjänstesektorns utbredning på industrisysselsättningens bekostnad inträffar i mitten av 1960-talet.

Hur ser detta nya samhälle ut? Vilka konsekvenser rar det för ekonomins organisering och människors arbetsuppgifter, och vilka blir effekterna för de arbetande människornas sammanhållning och solidaritet?

Metallföretaget BT Carago utanför Göteborg tillverkar förarlösa, datoriserade truckar, framför allt till Volvo. Arbetsuppgifterna är roliga, självständiga, metallarna befinner sig någonstans i fältet mellan produktionsarbetare och tekniker. På BT Carago — ett ganska typiskt modernt medelstort metallföretag, nyligen uppköpt av en schweizisk firma — finns ett tjugotal metallare och ca 150 tekniker/tjänstemän.

”Gränsen mellan de kollektivanställda arbetarna och de individanställda tjänstemännen upplöses mer och mer, och det är inte tjänstemannen som blir kollektivanställd, utan 'arbetaren' som nu även i sitt arbete framträder som individ och får en individanpassad lön. Övergången till tjänstesamhället innebär också att 'arbetsplatsen' får allt mindre betydelse och framför allt att arbetstiderna blir alltmer varierade.” , skriver Anna Christensen.[ se not 1]

I USA finns redan 35 miljoner distansarbetare, huvudsakligen tjänstemän och tekniker inom väletablerade, kunskapsintensiva yrken.

Källa: SCB Historisk statistik, Statistisk årsbok. Ur Finns det en annan väg ur krisen?, Bokförlaget Röda Rummet, Stockholm 1994.

”Moderna kommunikationer gör det möjligt att utföra en del av det arbete som ska utföras i ett visst industriellt system, på en helt annan plats, kanske i hemmet.”

Genom denna utveckling upplöses också den livsform som Fabriken skapade, den typiska arbetarfamiljen med sin speciella rytm. ”Folk lever så olika i det senindustriella samhället. De äter inte ens middag samtidigt och lyssnar inte längre på samma TV-kanaler.”

Enligt Christensen är det begripligt att fackföreningsrörelsen instinktivt motsätter sig den flexibilitet som hotar dess sammanhållning. Men flexibiliteten är inte i första hand ett försök från illasinnade arbetsgivare att splittra arbetarkollektivet, menar hon, utan det är själva omläggningen av produktionen som skapar problemen.

”Det går inte att i längden hålla kvar en arbetsorganisation som håller på att förlora sin produktivitet.”

Produktivitetsresonemang var under hela 80-talet centrala i teknikdebatten. Olika sorters produktivitet gäller för de arbetsintensiva, teknikintensiva och kunskapsintensiva produktionsmönstren, menar Anders Forsman på TCO:s socialpolitiska enhet i senaste numret av Pockettidningen R, nr 3-4/94.3 Vi har en pol med teknikintensiv verksamhet, där mänsklig arbetskraft kan frigöras i mängd och där produktivitetsökningen är extremt snabb.

I den andra polen har vi humana tjänster — kunskapsproduktion, vård, omsorg och utbildning — verksamheter som är arbetsintensiva och kunskapsintensiva och där den mängd tid som måste läggas ner på den färdiga produkten — en elev, en patient eller en forskningsrapport — gör att en produktivitetsutveckling av industriell typ inte kan åstadkommas.

Men detta handlar inte bara om en motsättning mellan industriproduktion och offentlig tjänsteproduktion, utan också om olika sorters industritillverkning.

Läkemedelsindustrin, t ex, använder enligt Forsman bara 4-5 procent av arbetskraften till ren produktion, resten är forskning och produktutveckling, kunskapsproduktion och utbildning.

Inom dataindustrin råder ett liknande förhållande. Förr köpte vi en PC för dyra pengar och fick ett program på köpet, den som idag köper dyra programvaror får PC:n gratis. Om några år, säger Forsman, kommer en PC att kosta två kronor.

Rationaliseringsvinsterna inom datatillverkningen gav branschen ett utrymme att kasta sig in i den kunskapsintensiva och tidskrävande programtillverkningen. Men övergången från hårdvara till mjukvara innebär ett jättelikt lönsamhetsproblem för dataindustrin.

Teknik- och kunskapsintensiva processer kräver någon som håller ihop organisationen. Anders Forsman redogör för erfarenheten på ABB, där man i rationaliseringsiver gjorde sig av med en mängd assistenter och kontorister. Men när civilingenjörerna blev sittande i varsitt rum, utan något sammanhållande kitt, bröt hela strukturen samma. Här krävs den mänskliga närvaron som ett medel att skapa samband, överbrygga, förmedla kontakten mellan kunskapsproducenterna.

Kapitalismens gängse produktivitetsbegrepp biter sig självt i svansen. Den kunskap som tar lång tid att utveckla kan som färdig produkt generera snabb tillverkning och höga vinster — som i läkemedelsindustrin — men hela processen kräver nya begrepp och beräkningsgrunder.

Vårdsamhället

En annan arbetsintensiv verksamhet som är livsnödvändig är naturligtvis vård- och omsorg. Agneta Stark, som intervjuas i samma artikel i Pockettidningen R[3], betonar att vi varken lever i industrisamhället eller i informationssamhället, utan i vårdsamhället.

Vi har alltid levt i vårdsamhället, hävdar hon, i den meningen att större delen av vår tid ägnats åt vård, omsorg och utbildning. Frågan är bara hur denna produktion ska organiseras och betalas.

En av orsakerna till det omfattande svenska välfärdsprojektet är, enligt Forsman/Stark, att Sverige var först i världen med ”ålderschocken”. Medellivslängden steg och andelen ålderspensionärer ökade snabbt i förhållande till andelen människor i arbetslivet. Det demografiska trycket blev så stort att en snabb utbyggnad av åldringsvård och hemtjänst blev nödvändig.

”Ålderschocken” oroar idag beslutsfattarna inom EU som gjort en studie där man räknat på andelen kvinnor mellan 45-69 år — och kommit fram till att de inte räcker! Andelen ålderspensionärer växer snabbt, och kvinnorna befinner sig inte där de ska befinna sig; dvs de står inte och väntar med öppna armar på att a vårda sina gamla i hemmet, de är i allt högre utsträckning i lönearbete.

I en modern ekonomi blir en väl utbyggd och yrkesmässig produktion av vård, omsorg, utbildning och kultur inte bara är något mänskligt gott utan också något ekonomiskt nödvändigt. Infrastrukturen — ”ett system av anläggningar och driften av dessa, som utgör grund för försörjningen och förutsättningen för att produktionen skall fungera.” — innefattar dessa verksamheter lika väl som vägar, vattenförsörjning och andra kommunikationsmedel.[4]

I USA klagar storföretagens ledare över att de inte hittar tillräckligt välutbildad arbetskraft för att kunna modernisera fabrikerna i den takt de skulle vilja. Inför presidentvalet hösten 1992 betecknade The Rebuild America Coalition — en samling jurister, arkitekter, folkliga organisationer, sociala myndigheter och kommunala beslutsfattare — USA som ett ”uland” i västvärlden.[5]

Den krympande satsningen på offentliga utgifter kostar det amerikanska samhället, och den amerikanska företagsamheten, mångmiljardbelopp. Satsningar på infrastruktur — vägar, broar, vattenförsörjning, kommunala transporter, skolor, sjukvård mm — minskade från 2,3 procent av BNP 1960 till 1,1 procent av BNP 1985. USA låg då på femtiofemte (!) plats i världen när det gällde investeringar i infrastrukturen.

Från 1980 till 1987 sjönk statliga bidrag till kommuner och delstater med 37 procent när inflationen räknats bort. Regionalpolitiska satsningar på landsbygden sjönk med 67 procent från 1980 till början av 90-talet. Vägunderhållet tappade 60 procent, miljö- och resurshushållningsprogrammen förlorade 75 procent av det statliga stödet.

Effekten av dessa nedskärningar har inte låtit vänta på sig. I stadskärnorna svarar bilar och bussar för 92 procent av alla arbetsresor. Under 80-talet har trafikstockningar i städerna ökat till det dubbla. Drygt 5 miljarder liter bensin försvann som giftiga avgaser till följd av trafikstockningarna. Kollektivtrafikbolagen i New York och New Jersey beräknar att regionen har förlorat 600 000 arbetstillfällen till följd av bristande offentliga investeringar.

I Pittsburgh beräknade stålbolaget US Steel att det kostade dem 8 miljoner kronor extra varje år därför att en avstängd, livsfarlig bro tvingade deras chaufförer att ta en omväg på nästan tre mil till fabriken.

Läckande rörledningar innebär att storstäderna förlorar uppemot 30 procent av sitt färskvatten varje dag. Var fjärde skolbyggnad i USA är i dåligt skick. Över 60 procent av dessa skulle behöva omfattande reparationer. Delstaterna beräknade 1989 att skolunderhållet skulle behöva öka totalt med 1 000 miljarder kronor.

Och sjukvårdskostnaderna rakar i höjden, trots att många amerikaner inte får hjälp. Under 7o-talet utvecklades sjukvårdskostnaderna ungefär på samma sätt i Sverige och USA, men idag kostar Sveriges sjukvård ca 8,5 procent av BNP medan den i USA kostar uppemot 14 procent av BNP'

Ett trendbrott?

Den dominerande svenska storindustrin ABB, Ericsson, Astra, Pharmacia, SSAB, Electrolux, skogsindustrin — är redan hårt rationaliserad och blir alltmer kunskapsintensiv.

Det privata näringslivet i Sverige har de senaste tio åren blivit än mer centraliserat. Under efterkrigstiden har de 20 största industriföretagen ökat sin andel av sysselsättningen från 15 till 43 procent (1945-1990). Idag står dessa företag för 60 procent av industrins forsknings- och utvecklingskostnader samt för två tredjedelar av Sveriges industriexport och nästan hälften av totalexporten.[6]

Så få storföretag som är så pass beroende av goda produktionsvillkor när det gäller arbetskraftens utbildning och hälsa, av stabilitet på arbetsmarknaden, av arbetskraftens förmåga till individuellt ansvars tagande — avgörande faktorer när man ska sätta dyrbar utrustning i händerna på arbetare eller tjänstemän — är ett hinder för att genomdriva den informella eller halv-legala, ibland helt svartmarknadsbaserade ekonomi, som vuxit snabbt i USA och i stora delar av Europa.[7]

De branscher och arbetsintensiva industrier som i andra delar av världen varit spjutspetsar i denna utveckling — textil-, kläd-, sko-, läder-, leksakstillverkning mm — har vi redan exporterat ur landet.

Detaljhandeln, som gått i spetsen när det gäller avregleringen av arbetstiderna, är tillsammans med Mac Donaldsrestaurangerna goda exempel på den ”a-typiska” arbetsmarknaden i Sverige. Men arbetsvillkoren i dessa branscher upprätthålls ändå relativt väl eftersom den övriga arbetsmarknaden är tämligen väl reglerad och eftersom den fackliga anslutningsgraden fortfarande är högre än i andra länder. Även ”japanisering” av bilindustrin försvåras av den allmänna utbildningsnivån och fackliga organisationsgraden.

Jag tror inte att det är en slump att vi ännu inte sett något allmänt genombrott för den generella låglönepressen eller två tredjedelssamhället i Sverige.

Nationalekonomen Anne-Marie Pålssons ”pigskatteförslag” har mötts med ett avvisande: vi vill inte ha tillbaka pigorna.

Få förstår att hennes förslag — att bolagisera hushållen och ge avdragsrätt till den som anställer hushållsarbetskraft samt minimilön till den som åtar sig sådant arbete, i kombination med sänkt a-kassa och uppbruten arbetsrätt — egentligen rör sig om att med hjälp av ”jämställdhetsargument” försöka konstruera fram den oreglerade arbetsmarknaden på svensk botten. Men det spelar ingen större roll, eftersom tankegångarna hittills inte fått något verkligt stöd, alla Bo Söderstenare till trots.

Det verkligt intressanta spörsmålet är alltså om det bara en tidsfråga innan två tredjedelssamhället också kommer hit, eller om något i den svenska ekonomins grundstruktur förhindrar en sådan utveckling? Är det denna specifika samhällsstruktur som ligger bakom valresultatet i september?

Så sent som i juli trodde åtminstone jag, och många som jag pratade med, att det skulle bli en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och folkpartiet (och kanske centern) efter 18 september. En koalitionsregering som skulle uttrycka den nyliberala utveckling som ägt rum inom socialdemokratin, där frågor som Dennispaket, Öresundsbro, EU-medlemsskap och fortsatta nedskärningar inom den offentliga sektorn angivit färdriktningen.

När opinionssiffrorna för vänsterpartiet och miljöpartiet i augusti stadigt började ligga över 5 procent blev utvecklingen intressant men var fortfarande mycket osäker.

Väljarkårens dom över högerns ideologiska och politiska framfart de senaste tre åren blev hård och tydlig. socialdemokratin gjorde sitt bästa val på många år, vänsterpartiet gjorde sitt bästa val sedan 1948 och miljöpartiet återkom med kraft i riksdagen.

S, v och mp samlade tillsammans 57 procent av rösterna. Socialdemokraterna fick sina röster i första hand bland kvinnor och äldre LO-väljare, medan vänsterpartiet och miljöpartiet i första hand byggde på kvinnor och ungdomar.

Genom så höga röstetal till vänsterpartiet och miljöpartiet blockerades möjligheterna för Ingvar Carlsson att genomdriva ett regeringssamarbete med folkpartiet. Och även om sådana tankar fanns med i bilden strax efter valdagen visade ”arga opinioner” både inom och utanför socialdemokratin att detta var en omöjlig tolkning av valsegern.

Varför lyckades just vi i Sverige bryta den extrema högerpolitiken efter bara tre års hårdför borgerlig regering, medan det i USA tog femton år att bli av med Reagan/Bushadministrationerna? Varför har Labour i Storbritannien fortfarande inte lyckats återta makten från Margaret Thatchers eller John Majors så folkligt hatade toryparti? Och vad betyder det att ”vänstervågen” i valet sammanföll med en unikt ökad kvinnorepresentation i alla parlamentariska församlingar?

Tyder det på att vi redan ”bytt paradigm” som vetenskapsteoretikerna säger, att ekonomin i viss mening redan ”bytt historisk bas”, från ett industrisamhälle av klassisk kapitalistisk art till ett kunskapsintensivt tjänstesamhälle där produktivitetsnormerna med nödvändighet blir annorlunda och den offentliga tjänsteproduktionen får en ny ekonomisk roll?

Dramatisk förändring

Det är rfå som hävdar att det stora genomslaget för kvinnorna i politiken är fullständigt ointressant. Och en alldeles nyutkommen rapport från LO[8] ger en del av bakgrunden till ”varannan damernas” inom socialdemokratin:

”Den största och mest dramatiska förändringen på den svenska arbetsmarknaden under de senaste decennierna är kvinnornas ökade förvärvsarbete. Sedan 1968 har antalet anställda kvinnor ökat med ungefär 700 000. (...) Kvinnorna har nu gått om männen vad gäller facklig organisationsgrad. Det är en utveckling som pågått under mycket lång tid att den fackliga organisationsgraden har ökat snabbare bland kvinnorna.” (rapportens förstärkning)

Enligt rapporten är kvinnornas andel inom LO idag nästan 46 procent, och inom TCO 59 (!) procent.

Den samlade effekten har blivit, skriver rapporten, att bekämpandet av arbetslösheten och jämställdhet mellan kvinnor och män är de två frågor som har vuxit mest i betydelse bland fackliga medlemmar sedan 1988.

När det gäller jämställdheten, är ”ökningen oerhört kraftfull och går genom hela materialet — bland alla grupper av anställda”.

Men LO-rapporten pekar också på att löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökat igen under senaste året. Den visar att kvinnor i alla yrkeskategorier har en mer bunden arbetssituation än män i samma kategori, att kvinnor lyfter mer än män, i högre utsträckning har svår värk i skuldror, nacke eller axlar, samt att kvinnorna har en högre andel av de långvariga sjukdomarna och förtidspensioneringarna.

Dagens Nyheter redovisar 23/11 en färsk hälsoundersökning i Sundsvall som visar att förekomsten av ”strån”, stress i arbetslivet som kan relateras till tungt ansvar och litet inflytande, och som resulterar i hjärtinfarkt, ryggbesvär eller annan kronisk värk, är vanligast på kvinnodominerade arbetsplatser. Där drabbar det både kvinnor och män.

”Klassprofilen” finns kvar, dvs en manlig arbetare har en högre grad av ofrihet och ohälsa i arbetet än en kvinnlig tjänsteman. Men ”könsprofilen”, dvs att kvinnor drabbas i mycket högre utsträckning än män i samma yrkesgrupp av ofrihet och ohälsa i arbetslivet, är minst lika tydlig. Allra svårast drabbade i båda kategorierna är invandrarkvinnor (se diagrammet nedan).[9]

Kvinnorna har mindre möjligheter att ändra på dessa förhållanden än männen eftersom de saknar makt inom de fackliga organisationerna. Det lilla antalet kvinnliga förbundsordföranden inom LO, en vice-ordförande för LO och en nyvald kvinna som TCO-ordföranden, blir lätt isolerade. Kvinnorna i gemen inom fackföreningsrörelsen är fortfarande ”kraftigt underrepresenterade bland de fackligt förtroendevalda, och fördelningen har blivit mera ojämn sedan den förra undersökningen genomfördes 1988. (...) Men undersökningen visar samtidigt mycket klart att det är ett mycket stort antal kvinnor som är beredda att åta sig förtroendeuppdrag om de skulle bli tillfrågade. Inte minst gäller detta de unga kvinnorna.”

Stor ofrihet i arbetet och problem i arbetsmiljö och hälsa. Procent av åldersgruppen 45-64 år.

   Arbetare   Låg och mellan-
tjänstemän
Högre tjänstemän  
    kv   män     kv   män     kv   män 
Stor ofrihet vad gäller arbetstid och ledighet   60   46   36   23   27   17
Hårt styrd arbetssituation   47   36   26   19   14   12
Upprepade och ensidiga arbetsrörelser   61   47   33   15     9   10
Olämpliga arbetsställningar   57   58   24   17   13     7
Dagligen tunga lyft   40   30     6     7     3     1
Enformigt arbete   21   21     8     7     5     4
Svår värk i skuldror nacke eller axlar   22   16   13     4   16     2
Långvarig sjukdom i skelett eller rörelseorgan       37   32   16   12   11     7
Förtidspension eller sjukbidrag   23   21     9     8     3     1

Källa: Nelander och Lindgren: Röster om facket och jobbet, rapport 5, LO 1994.

När det gäller löneutvecklingen är ”könsprofilen” närmast bedövande, och slår faktiskt igenom hårdare än ”klassprofilen”. Kvinnors löneinkomst i procent av männens 1994 är 84% (LO), 74% (TCO) och 71% (SACO). Det innebär att en genomsnittslön för män och kvinnor inom LO skiljer 2 600 kr/mån. För TCO är motsvarande skillnad 5 400 kr/mån, och för SACO 7 900 kr/mån.

Det innebär vidare att den lönemässiga klasskillnaden mellan en SACO- och en LO-man är 11 100, medan den mellan en SACO- och en LO-kvinna ”bara” är 5 800. Då dras genomsnittet för kvinnliga akademiker upp av de fortsatt välavlönade kvinnliga läkarna, medan stora kvinnliga akademikergrupper; socionomer, psykologer, kuratorer, bibliotekarier, endast har någon tusenlapp mer i månaden än genomsnittet för LO-kvinnorna.

En TCO-kvinna har en lägre genomsnittslön än en LO-man (-300 kr/mån) och en SACO-kvinna har en lägre genomsnittslön än en TCO-man (-1 900). Dessutom ligger alltså flertalet kvinnliga låglönegrupper inom SACO på snittet för LO-män, eller lägre.

Denna tydliga ”könsprofil” kan bara förklaras av det faktum att kvinnor, även högutbildade kvinnor inom SACO, jobbar inom den offentliga sektor som enligt den nyliberala produktivitetstanken inte genererar tillräckligt med vinst eller ”tillväxt” för att motivera högre löner.

Nya rapporter visar att de löneskillnader som finns mellan kvinnogrupper huvudsakligen går mellan kvinnor som lyckats göra karriär i det privata näringslivet och den stora massan av alla kvinnor som arbetar inom den offentliga tjänsteproduktionen. På det viset kan man se den offentliga sektorn som den församhälleligade symbolen för själva kvinnokroppen, och lönesättningen där som ett församhälleligande av kvinnolönerna före 1960.[10]

Samtidigt är det värt att notera att de könsmässiga löneskillnaderna inom läkarförbundet[11], ett skråmässigt yrkesförbund med tydliga formella kriterier kring utbildning och tjänsteår, också har ökat under de senaste åren. Och detta under en period när fler kvinnor än män befordrats.

Det verkar alltså finnas en ”direkt koppling” mellan kvinnokropp, dvs kön, och lönenedpressning. Eller åtminstone mellan kvinnors sociala kön, dvs kvinnors tyngre föräldraansvar (som enligt rapporten från läkarförbundet också slår igenom bland högavlönade kvinnliga läkare) och lägre löner.

Nationalekonomen Asa Löfström har också visat att föräldraskap och föräldraledighet ger löneminskning för kvinnor medan samma situation är lönehöjande för män. Är det månne den gamla föreställningen om manlig försörjarlön som ligger kvar under ytan, trots särbeskattning och alltfler kvinnor som familjeförsörjare?

Jag tror att man kan se den stadigvarande trenden mot ökade könsmässiga löneskillnader mellan män och kvinnor — en utveckling som skiljer Sverige från USA och flera EU-länder där även kvinnor i skilda kategorier tenderar att splittras upp — som ett förebud om en ny typ av samhällelig motsättning i det senkapitalistiska samhället. En motsättning inte mellan män och kvinnor, utan mellan ”manligt” och ”kvinnligt”, ”högproduktiv” kontra ”lågproduktiv”, ”närande” och ”tärande”, i samhälle och arbetsliv.

När jordbrukssamhället övergick i industrisamhället hävdade fysiokraterna, en riktning bland dåtidens nationalekonomer, att det bara var jordbruket som var ”närande” medan den framsprängande industrin var ”tärande” och borde bromsas.

Och det ironiska i sammanhanget är att just de snabba och sammanpressade förhållandena i övergången mellan jordbrukssamhälle och industrialisering som gav upphov till den första omfattande utbyggnaden av välfärdsstaten i sin tur kan göra oss speciellt rustade att ligga främst i världen i övergången till nästa stora historiska fas — informationssamhället, kunskapssamhället eller vårdsamhället, vad vi nu än väljer att kalla det.[12]

Befolkningspolitiken

Den svenska befolkningen fördubblades mellan 1750-1850. Detta berodde på ett bättre hälsotillstånd, och på myndigheternas befolkningspolitik som syftade till en ökning. Men befolkningstillväxten skapade problem genom att mängden jordlösa på landsbygden växte snabbt. Tillsammans med de omfattande skiftesreformerna innebar befolkningsökningen en försvagning av de patriarkala familjestrukturerna i bondesamhället.

När industrialiseringen inleddes på allvar runt 1870 fanns det bara 67 000 industriarbetare i en befolkning på fyra miljoner. Från 1890 gick det snabbt, år 1900 hade industriarbetarna hunnit bli 300 000, och 193o var de över en miljon, i en befolkning på sex miljoner.

Den industriella explosionen fullbordade vad landsbygdsomställningen inlett ett krossande av det gamla familjesystemet. Giftermålstalen var som lägst 1891-1900, medan pendeln slog i botten för födelsetalen 1933.

Det var mot bakgrund av dessa ”allvarliga hot mot den svenska nationen” (kris i befolkningsfrågan) som makarna Myrdal på 30-talet uppnådde en nationell konsensus om behovet av att stärka arbetarklassens möjligheter till familjebildning och barnafödande.

Lösningen hette fri skolgång, skolmatsalar och fria skolböcker, gratis hälsovård och tandvård för barnen, bostadslån, bostadsbidrag, barnbidrag, de första daghemmen (från 1943), mödraledighet.

Det var ett brett och omfattande socialt program som infördes i kombination med satsningar på sexualupplysning och husmorsutbildning. Den nationella oron över krisen i befolkningsfrågan producerade alltså både arbetarfamiljen och hemmafrun och den tidiga offentliga sektorn — och allt detta tidigare och på ett mer genomgripande sätt i Sverige än i andra europeiska länder. (Denna politiska handlingsplan innebar också att svaret på arbetslösheten, söndertrasandet, befolkningskrisen, oron för nationens fortbestånd, och de rasistiska teorier som dominerade hela samhällsdebatten i Europa på 30-talet, blev en annan i Sverige än den fasaväckande ”lösning” som ägde rum i Tyskland. I sin tur producerade den som vi ska se senare en utveckling som har givit minimalt politiskt utrymme till de nynazistinka rörelser som igen växer på kontinenten.) För att stoppa den krävs en oerhörd politisk styrka, idag på världsomfattande nivå.

På 50-talet började debatten svänga. Där det förut handlat främst om familjebildning och barnalstring — arbetskraft på sikt — handlade det nu mer om den akuta arbetskraftsbristen. Den stadiga tillväxten inom industrin, och möjligheterna för det svenska näringslivet efter kriget, gjorde att frågan måste lösas.

Ironiskt nog blev ”befolkningsfrågan” ännu en gång det avgörande, om än på ett nytt sätt. Valet stod nämligen mellan de infödda kvinnorna och ökad import av utländsk arbetskraft. Valet föll på kvinnorna, för att ”bevara den svenska nationen”. Och behovet av utbyggd barnomsorg kunde följaktligen motiveras som ett stöd till den svenska exportindustrin.[13]

Från diskussionsprotokoll till handling var det emellertid ett längre steg. I praktiken skedde knappt någonting med barnomsorgen mellan 1950 och 1970. Och kvinnorna dröjde kvar i hemmen till mitten av 60-talet.

Korporativismen och kvinnorna

Man brukar säga att den svenska modellen byggde på samverkan och gemensamt ansvarstagande för ekonomin mellan tre huvudparter: industriägarna, staten och fackföreningsrörelsen. Så länge alla parter i alliansen fick ut något av modellen fungerade den.

Det korporativa samspelet ledde till en stadigvarande omstrukturering av industrin, som i sin tur gav utrymme för ökad tillväxt och reallöneökningar fram till slutet av 70-talet. Det var inom de svagare branscherna, textil-, konfektions-, läder-, livsmedelsindustrierna som facken i början av 50-talet tog initiativ till den solidariska lönepolitiken. Denna politik hjälpte de expansiva företagen att hålla nere lönerna, trots att det rådde arbetskraftsbrist, men den hjälpte därför också de svagare branscherna att behålla sin arbetskraft utan att dessa lockades över till bättre betalda jobb. Småföretagen kunde hålla sig kvar på marknaden så länge som möjligt, och storföretagen kunde använda det innehållna löneutrymmet till framtidsinriktade investeringar.

På lite sikt blev det därför storföretagen och exportindustrin som gynnades, medan mindre, arbetsintensiva industrigrenar som huvudsakligen producerade för hemmamarknaden, slogs ut. Och efterhand som sysselsättningen i industrin minskade, till följd av centraliseringen, blev den solidariska lönepolitiken främst ett stöd för de offentliganställda.

Ekonomen Kenneth Hermele skriver:

”Idealtypen för den svenska modellens gynnade var således till att börja med en manlig arbetare i den exportinriktade industrin. Det var också han som garanterade att socialdemokratin fortsatte att vara statsbärande parti. Men från mitten av 1960-talet började kvinnornas ställning som gynnade i modellen via sina män att förändras. ... Mot modellens slutfas har en `kvinna i den offentliga tjänstesektorn' ersatt den 'manlige metallarbetaren' som idealtyp för de som drar fördel av den svenska modellen. ... Detta förhållande avspeglas också i att Kommunalarbetareförbundet (med 81 procent kvinnliga medlemmar 1993) gick om Metall (21 procent kvinnor 1993) som största LO-förbund 1977.” [se not 6]

Det finns med andra ord ett samband mellan den svenska modellens sammanbrott som en trepartsöverenskommelse byggd på sysselsättning inom industrin, övergången till alltfler arbetstillfällen inom den skattefinansierade offentliga sektorn, och dessa nya löntagares — främst kvinnor — ökade krav på politiskt inflytande.

Nordiska statsvetare som Helga Maria Hernes och Maud Eduards har grunnat över den nya kvinnorörelsens uppkomst och samband med den offentliga sektorns utbyggnad.

Vid 70-talets början, då kvinnornas intåg på arbetsmarknaden antog massiv skala, och i sin tur drev på ökningstakten i utbyggnaden av den offentliga sektorn, hade rationaliseringsgraden i industrin gått så långt att sysselsättningsskiftet ägt rum.' Redan 1974 kom den första allvarliga överproduktionskrisen i bilindustrin och från 1976 var det kört för varvsindustrin. Stålet, skogen och gruvorna överlevde, men hårt bantade och specialiserade.

Kvinnoarbetskraften, som på 50-talet varit tänkt främst för industrin kom i allt högre utsträckning att hamna i den framträngande tjänsteproduktionen — med världens mest könsuppdelade arbetsmarknad som följd.

Kvinnokollektivet blev på detta vis ett verktyg, ett objekt, i en strukturell förändring av den svenska ekonomin, och denna (kollektiva) upplevelse födde krav på politiskt inflytande över processen på samma sätt som när arbetarrörelsen kring sekelskiftet krävde inflytande över arbets- och samhällsliv utifrån sin nya position som industriarbetare. Statsvetaren Helga Maria Hernes skriver:[14]

”Kvinnorna fick endast mycket långsamt ta del av den politiska representationen, men de blev allt oftare föremål för en skatte- och socialpolitik som de inte själva hade utformat. Områden som hade en direkt betydelse för kvinnors liv blev politiska beslutsområden innan kvinnorna själva blev en del av beslutsprocessen. Detta ansågs inte vara något problem, eftersom kvinnor inte betraktades som en relevant intressegrupp med egna definierade behov. Man kan säga att kvinnorna mobiliserades genom det offentliga beslutsfattandet...”

Och mobiliseringen ledde till ökad medvetenhet:

”Det ömsesidiga beroendet mellan produktion och reproduktion blir mer tydligt i den offentliga sektorn än det var tidigare, men den ojämlika maktfördelningen mellan kvinnor och män ligger fast och har till och med fördjupats.”

Kvinnornas relativt starka inflytande i de parlamentariska församlingarna under de senaste årtiondena motsvaras av en rejäl underrepresentation i näringslivet. Av tusen styrelseledamöter i svenska storföretag är ett tjugotal kvinnor. Andelen kvinnliga företagare är lägre än i många europeiska länder. Där skiljer sig Sverige även ifrån ett land som Danmark. Kvinnornas inflytande i fackföreningarna har också varit svagt, och de fackliga rapporterna talar som sagt om en ökad underrepresentation av kvinnor i fackliga ledningar sedan slutet av 80-talet.

I den svenska trebensmodellen mellan stat, näringsliv och fackföreningar har kvinnorna alltså bara haft visst tillträde till makt i det första benet, staten. Eftersom den ekonomiska makten legat i de två övriga har kvinnorna förblivit maktlösa trots en politisk representation i stat och kommuner som blivit ett föredöme för kvinnor i andra länder.

Ny arbetarklass

Medelklassen i Europa har sina rötter i kolonialtjänstemannaväldet, och denna struktur överfördes till USA i och med den västeuropeiska koloniseringen av den nordamerikanska kontinenten. Denna kolonialväldesgrundade medelklass saknas i de nordiska länderna. Här finns sedan många hundra år en mer direkt linje mellan folket och staten (tidigare kungen) vilket ger större öppningar för politisk styrning från statens sida.

Sjuttiotalsvänsterns beskrivningar av de nya kvinnliga tjänstemännen i stat, kommuner och landsting som medelklass bara för att de gick omkring i kjol och bar portfölj, istället för att vara klädda i jeans eller blåställ och bära på en bag eller unikabox, har inget med verkliga klassförhållanden att göra.

Få analyser av den moderna klasstrukturen i Sverige och förändringar inom densamma har gjorts. En användbar klassanalys måste innehålla kvalificerade bestämningar av hur arbets- och livsvillkor samt maktförhållanden ser ut mellan könen och inom könen. Göran Therborns försök från slutet av 70-talet stupade enligt hans egna ord på att de nya kvinnogrupperna på arbetsmarknaden inte gick att stoppa in i de gamla facken.

Visst finns det skillnader mellan kvinnor, och en del av de skillnaderna passar in i de ”gamla” centralorganisationerna LO, TCO och SACO. Men som vi sett är det kvinnornas arbetsmässiga knytning till en tjänsteproduktion som enligt 1800-talstänkandet betraktats som ”tärande” som främst avgjort deras position.

Ingen skulle påstå att en förman inom industrin blir medelklass bara för att han är förman. Däremot kan det råda ett konfliktförhållande mellan ”basen och gubbarna på golvet”.

Liknande förhållanden gäller naturligtvis för en kvinnlig skolrektor — en person i arbetsledande ställning och med en månadslön på 24-26 000 kronor — gentemot skolstäderskan eller en lågstadieläraren.

Det måste klargöras hur deras respektive positioner egentligen ser ut, men också hur skolrektorns maktställning skiljer sig från en chef inom det privata näringslivet (med femdubbel lön).

Begreppet ”medelklassakademiker” har länge hängt kvar som ett skällsord, och det har använts flitigt i debatten om feminismen. Men tjänstekvinnornas yrkesutbildning är bara, oavsett om den skett via arbetslivet eller på högskola, en modern parallell till industriarbetarklassens yrkesutbildade skikt kring sekelskiftet.

Begreppet ”mellanskikt” är inte heller en användbar klassbestämning, det är snarare en term på en ny och för vänstern lite ogripbar företeelse — en kvinnlig arbetarklass knuten till den framväxande offentliga sektorn, och till det sociala välfärdsprojektet.

Jag menar att det är viktigt att slå fast detta: den absoluta majoriteten av alla de kvinnor som gick ut i förvärvslivet och hamnade i den offentliga sektorn tillhör den nya arbetarklassen — och detta vare sig de är fackligt organiserade i LO, TCO eller i SACO:s kvinnliga låglöneförbund.

Visst finns det graderingar och konflikthärdar, styrande och styrda, även inom den offentliga sektorn. Men klassmotsättningar bygger på att samhällsklasserna har gentemot varandra djupt motstridiga intressen som inte går att förena. Därav klasskamp och samhällsförskjutningar som resulterar i revolutioner eller historiska omkastningar av annat slag.

När Karl Marx på 1800-talet tänkte sig socialismen som ”föreningen av den fria producenterna” var det just mot bakgrund av hans föreställning om kapitalismen som ett system som skulle kollektivisera människor på ett nytt sätt.

Samtidigt skulle de tekniska landvinningarna göra det möjligt att övervinna den brist och utsatthet för naturkatastrofer som kännetecknat de förindustriella ekonomierna.

Marx såg framför sig hur Fabriken skulle vara centrum i denna utveckling. Anna Christensen beskriver hur industrialismen samtidigt som den skapar uppsplittring i det gamla kollektivet också tvingar fram nya band och beroenden:

”Men den skapar samtidigt ett totalt beroende av systemet som helhet och därmed också ett totalt beroende av alla andra människor som ingår i samma system. ... Detta nya beroende är fullkomligt opersonligt och så länge alla delar av helheten fungerar behöver man inte alls tänka på det. ... Aldrig har så många försörjt så många som nu. ... De system man är beroende av är inte bara tekniska utan också sociala.”[ se not 1]

I detta sammanhang är den offentliga tjänstesektorn extra intressant. Genom sin huvuduppgift, att producera eller reproducera själva människan, finns inte bara en möjlighet till klassutjämning (omfördelande skattepolitik, grundutbildning för alla, breda hälsovårdsprogram etc) utan också till nya samband (en ny kollektiv enhet mellan producent och konsument blir möjlig när arbetaren blir patient, eller förälder till barn i skola eller på dagis.)

Inom den offentliga sektorn skapas kollektiviteten och möjligheten till politisk organisering inte i första hand genom stora enheter, där alla samlas under ett tak, men just genom att tätare band mellan arbetande människor byggs upp.

Makten flyttar?

Det finns cyniker som menar att enda orsaken till att kvinnorna plötsligt släpptes in i maktens korridorer beror på att makten redan flyttat på sig — eller kalkylerar med att göra det. Den anonyma Marknaden trycker på spekulantknapparna så fort politisk utpressning verkar vara behövlig. Politikerna känner sig hjälplösa inför ekonomins internationalisering, vilket var Ingvar Carlssons främsta argument för att gå med i EU.

Ett europeiskt socialdemokratiskt välfärdsprojekt hägrar nu som ett alternativ till det sargade svenska.

I den processen är det naturligtvis logiskt att det varit lättare att förmå manliga politiker att lyfta ändan från sitsen. Medvetet eller omedvetet kan nya tänkbara stolar i Bryssel mycket väl ha skymtat i bakhuvudet på dem som lämnat plats.

Men det räcker inte för att förklara fenomenet ”varannan damernas”. Jag menar att man måste se den ökade kvinnorepresentationen som ett resultat av de långsiktiga trender och förändringar i hela samhällslivet som jag berört ovan i kombination med en envis kamp bland politiskt aktiva kvinnor för att förverkliga ”halva makten” utan kvotering.

Och om man skärskådar vad som faktiskt hände vid valet i september är det tydligt att förändringen inte bara har att göra med ”ökad kvinnorepresentation”.

I riksdagen ökade kvinnoandelen till 41 procent, och i regeringen till 47 procent, vilket i sig är revolutionerande vid en internationell jämförelse.

Men det verkligt intressanta är att den tunga ökningen ligger på de partier som förknippas med försvaret av den offentliga sektorn, s, vp och mp. I dessa tre partiers riksdagsgrupper ligger kvinnorepresentationen på 50 procent. Inom de borgerliga partierna förblev den låg, eller sjönk (även för folkpartiet som brukar säga sig vara ett jämställdhetsparti). I de flesta kommuner och landsting ökade kvinnorepresentationen också, och tre kommuner utgör kvinnorna en majoritet av kommunfullmäktige. I praktiken kan man säga att ”varannan damernas” är genomförd i hela landet om vi ser till socialdemokratin och ”vänsterut”.

Därmed kan det som tidigare setts som en svaghet, att kvinnorna bara verkade kunna få tillträde till makt och inflytande i den politiska sfären, med denna historieskrivning ses som en naturlig utveckling valresultatet blir en bekräftelse på att den ”kvinnliga arbetarklass” som föddes ur den moderna tjänsteproduktionen har tagit sin beskärda del av den politiska makten.

Värt att lägga märke till är alltså också (se resonemanget om 3o-talet) att Ny demokrati åkte ut ur riksdagen och att kds var nära att åka ur. Hela valresultatet går alltså på tvärs mot utvecklingen i de länder där nyfascism och oerhört konservativ kristdemokrati befäster sina ställningar.

Andelen EU-motståndare i riksdagen ökade från 18 till 69 ledamöter. Hur dessa fördelar sig efter kön har jag inte sett några uppgifter på, men självklart ligger en del av den ökningen på framgångarna för vänsterpartiet och miljöpartiet.

EU-kampanjen och det faktum att socialdemokratin för första gången i sin långa historia tvingades ge olika opinioner inom partiet möjlighet att formulera sig självständigt (och det ända upp på regeringsnivå) har frigjort en otrolig mängd politisk energi, som tidigare varit inkapslad i lojalitetens tvångströja.

Frågan är om denna nya politiska situation kan leda till nya kampmöjligheter när det gäller makten över produktionsmedel och resursfördelning.

Det annorlunda Sverige

Först är det kanske viktigt att slå fast på vilket sätt det kapitalistiska Sverige (tillsammans med Danmark och Norge, om än i något mindre grad) faktiskt skiljer sig från det kapitalistiska USA och de flesta EU-länderna (förutom att vi har en ”plattare” klasstruktur).

Sverige har fler kvinnor i officiellt, avlönat förvärvsarbete än något annat land i världen. Sverige har också, i förhållande till denna förvärvsfrekvens, en mycket hög nativitet (2,2 barn per kvinna) som är utspridd på många kvinnor. Lite bildmässigt och generaliserat kan man säga att ”alla kvinnor föder barn och förvärvsarbetar” i Sverige.

Inom EU (förutom Irland) låg fruktsamheten på 1,3-1,8 barn per kvinna 1989, och i många länder har den sjunkit sedan dess. I Italien, där den gått ner till 0,9, talar man i desperata ordalag om födelsestrejk.[15]

Sverige har den största offentliga sektorn just därför att vi har flest kvinnor på arbetsmarknaden. Däremot är den offentliga sektorn inte överrepresenterad i förhållande till industriproduktionen eller BNP, vilket Bo Södersten älskar att hävda. Diagrammet på nästa sida visar att korrelationen är total — Sverige har inte en större offentlig sektor än andra länder om vi jämför med andelen kvinnor på arbetsmarknaden. Vi kan se det som en utvecklingsmodell där Sverige ligger i täten och andra länder är på väg åt samma håll.[16] Den viktigaste skillnaden är att Sverige har flest ”lågutbildade” kvinnor på arbetsmarknaden. 81,9 procent av de kvinnor som bara har grundskolekompetens finns i förvärvsarbetet. Inom EU ligger motsvarande siffra i allmänhet på mellan 20-40 procent. Endast Danmark och Storbritannien skiljer sig från den bilden.

Offentlig sektor och kvinnlig förvärvsfrekvens

1. USA   7. Österrike    13. Nederländerna   19. Turkiet
2. Japan   8. Belgien 14. Norge 20. Australien
3. Tyskland   9. Danmark 15. Portugal 21. Nya Zeeland  
4. Frankrike 10. Finland 16. Spanien  
5. Storbritannien   11. Grekland 17. Sverige Källa:
6. Kanada 12. Irland 18. Schweiz OECD-statistik

Danmarks struktur liknar vår. Storbritannien, som har en tydligare könsskillnad när det gäller högre utbildning än Sverige, samt uppemot 70 procent av kvinnorna på arbetsmarknaden, har därför också en något större andel lågutbildade kvinnor på arbetsmarknaden (64,3%) än andra icke-nordiska EU-länder.

På kontinenten är det främst de högutbildade kvinnorna som har fasta jobb, och kan göra karriär. Detta cementerar en klasstruktur som redan innehåller större skillnader mellan kvinnorna än i den svenska modellen. De lågutbildade kvinnorna är hemmafruar eller har tillfällighetsjobb med svaga sociala rättigheter.

Det är också viktigt att sätta citationstecken runt ”lågutbildade” när det gäller Sverige. De kvinnor som började arbeta i vård eller omsorg direkt efter grundskolan har genomgått kompletterande utbildning inom yrkeslivet, som vårdbiträden, hemtjänstpersonal eller undersköterskor. En utbildning som tillsammans med långvarig yrkeserfarenhet ger väl så god kompetens som gymnasieutbildning.

I Sverige har alltså det stora flertalet kvinnor en mycket gedigen utbildning och yrkeskompetens, samtidigt som den allmänna grundutbildning är bättre och bredare än i de flesta andra länder.

Det innebär att de som är underst i pyramiden inte så lätt fastnar i den onda cirkel av låg utbildning, dåligt självförtroende och social utsatthet som pressar ut lågutbildade kvinnor och invandrare till den informella ekonomin, vilket sker i många andra länder.[se not 7]

Andra viktiga skillnader mellan de nordiska länderna och majoriteten av EU-länderna handlar om socialförsäkringssystemen och den juridiska synen på kvinnan och familjen.

De nordiska länderna tillämpar en ”generell välfärdspolitik”. Varje individ som är skriven i landet har laglig rätt till de grundläggande socialförsäkringarna. Det vanligaste systemet i övriga EU är att försäkringarna är knutna till arbete, ofta heltidsarbete — eller giftermål.

Ett sådant system placerar kvinnor i en mer utsatt position, eftersom de som arbetslösa eller ensamstående, som deltidsarbetande eller korttidsanställda, faller utanför ramarna för socialförsäkringssystemen. Som gifta hemarbetande kan kvinnorna a del av systemen via mannen (om han har jobb) men blir då personligt beroende av hans ekonomi. I många länder har kvinnliga pensionärer ingen inkomst vid sidan om socialbidrag. Följaktligen är också äldre kvinnor och ensamstående mödrar de snabbast väsande grupperna av fattiga i det nya Europa.

Juridiskt är skillnaden mellan de nordiska länderna och det kontinentala Europa den att varje myndig individ i det nordiska systemet räknas som en egen juridisk person, med alla lagliga skyldigheter och rättigheter. På kontinenten råder familjesystemet, vilket innebär att familjeöverhuvudet (oftast den gifte mannen) är juridisk ombudsman för resten av familjen. Effekterna kan bli, som i Österrike, att vuxna studenter inte själva har rätt att kvittera ut studielån, utan måste tvinga sina föräldrar att betala studierna. Eller som i Tyskland och Belgien att föräldrarna kan kvittera ut barnbidrag för ogifta hemmavarande döttrar tills dessa fyllt 25 respektive 27 år.

Den kommunala nivån

En strategi för att vidareutveckla den folkliga kampen i ett land som Sverige måste ta fasta på dessa speciella förhållanden, och den styrka som ligger i dem.

För att bevara och vidareutveckla den möjlighet kvinnor i Sverige har att både välja arbetsliv och familj — den verkliga emancipationstanke som ligger i att både kunna vara ekonomiskt oberoende och ha barn — måste statens roll som resursfördelare stärkas, på bekostnad av det privata näringslivets makt.

Anna Christensen drar slutsatsen att marknadsekonomin, som enligt henne inte är en klassmakt utan ett sätt att tänka och organisera samhället, ska kombineras med ett socialt rättvisetänkande.

En avgörande svaghet i hennes för övrigt intressanta analys är att hon inte ser att makten i världen fortfarande ligger i händerna på en raskt krympande industriägarklass. En klass, som just på grund av att den befinner sig i en akut motsägelse mellan kortsiktiga lönsamhetskrav och nya strukturella behov, pressas extra hårt att hålla fast makten i sina egna händer.

De rent ekonomiska följderna av denna klassmakt; fattigdomen, utarmningen av jordarna, ökade flyktingströmmar, miljöförstöring, våld mot kvinnor och barn, hälsokatastroferna med mera är idag så negativa att även Världsbanksrapporter uppmärksammar dem, samtidigt som IMF och Världsbanken genom sina strukturprogram i praktiken hela tiden förvärrar den djupgående sociala, ekonomiska och ekologiska krisen.[17]

Jag tror inte att det bara finns ett centrum för dagens kamp om fördelningen av resurserna. Organiseringen ligger också på flera olika nivåer, alltifrån lokalsamhällets föräldraprotester eller miljöuppror, till motståndsrörelser mot EU:s cementering av kapitalets fria rörlighet, till internationella försvarsrörelser för mänskliga rättigheter, fred, frihet, kvinnohälsa, barns säkerhet osv.

Facklig kamp inom industrin är naturligtvis fortfarande möjlig och viktig, och segern vid Värö Bruk i våras visar vad som kan åstadkommas. Men både i vårt land och i flera europeiska länder är det facken inom hälsosektorn och andra offentliga inrättningar (post, järnvägar, skolor) som gått i spetsen för protesterna på senare år.

Och betecknande nog kom transport-arbetarförbundets nye radikale ordförande i USA, Ron Carey, från en UPS-avdelning, den amerikanska motsvarigheten till postverket, en gren av transportsektorn som domineras av kvinnor och svarta arbetare.

Redan 1907 hävdade ekonomen Torsten Wäblen att ju mer komplext ett samhälle blir desto viktigare blir det med sammanlänkning och överbryggning och att hitta strukturer. Citatet kommer från Anders Forsmans diskussion om rationaliseringarna på ABB.[se not 3]

Jag tycker att det är en utmärkt illustration även till den kamp som måste föras för att a de olika enheterna på den kommunala nivån, eller i ett bostadsområde, att börja samarbeta med varandra.

Byråkratiska funktionsuppdelningar gör att den ena handen inte vet vad den andra gör, vilket leder till slöseri och meningslösa konflikter om de pengar som borde liga i samma kassa.

Köp-och-sälj-modeller har förvärrat detta byråkratiska system och gett funktionsuppdelningen en ökad legitimitet, när färdriktningen borde vara att bryta ner de konstlade gränserna.

Här har de proteströrelser bland föräldrar och personal som dragits igång i många kommuner under de borgerliga åren spelat en viktig roll.

I de fall som föräldraprotesterna lyckades dra med sig personalgrupper, via sina fack eller i andra former, har de nya band och beroenden människor emellan som kännetecknar en modern ekonomi kunnat materialiseras.

Efter valet, då ett politiskt maktskifte ägt rum i många kommuner, är det oerhört viktigt att bygga vidare på dessa band, och försöka flytta fram positionerna.

Annorlunda profil?

En av de kommuner där ett maktskifte ägt rum är Stockholms stad. Den nya majoriteten utgörs av s, v, och mp, och kommunstyrelsens ordförande, Mats Hulth (s), är EU-motståndare. I Stockholms Stad är kvinnorna dessutom en majoritet av kommunstyrelsen. Dessa kvinnor är i 40-45 årsåldern, alla utom en har småbarn, två är ensamstående mödrar, de bor i vanliga bostadsområden och har yrkeserfarenheter ifrån skola, barnomsorg, äldrevård och liknande.

Har det någon betydelse hur en kommunstyrelse i ett kapitalistiskt samhälle är sammansatt? Måste den inte genomföra de för kapitalet nödvändiga nedskärningarna inom skola, barnomsorg, äldreomsorg — eller kan själva kommunstyrelsen bli en plattform för politisk kamp? Erfarenheterna från Londonlandstinget GLC, kommunfullmäktige i Buenos Aires eller flera brasilianska storstäder visar att sådan kamp är möjlig men svår, och att beständiga segrar inte knappast kan vinnas på den kommunala nivån.

Nu tror inte jag att läget i Stockholms Stad går att jämställa med vare sig London eller de latinamerikanska städerna, men det förefaller ändå som om profilen på den nya budgeten inte är en vanlig socialdemokratisk nedskärningshistoria.

Stockholms Stad höjer skatten 95 öre och har sparkrav på 450 miljoner kronor för 1995. Största posten, 300 miljoner, sparas på administration inom socialtjänst, fritidsnämnd samt gatu- och fastighetsnämnd. Det är stopp för privatiseringar och utförsäljning av kommunal verksamhet. Hyresstopp, taxestopp för el, vatten och avlopp samt avgiftsminskningar inom äldreomsorgen för de sämst ställda pensionärerna införs. Stopp för taxehöjningar inom barnomsorgen blir det för första gången på många år. (Sedan 1989 har taxorna fördubblats.) Den hårt kritiserade tretimmarsregeln (maxtid på dagis eller hos dagmamma för barn som fått småsyskon) tas bort. Det innebär också att daghem som fått dåliga anslag för ”tretimmarsbarnen” får större resurser.

Kulturen och grundskolan blir ”fredade zoner”. Undantagna från nedskärningarna inom fritidsområdet är barn och ungdom, som istället får ytterligare 10 miljoner. Förberedelser för ett Ungdomens Hus i Rinkeby påbörjas. Miljöområdet förstärks med 20 miljoner kronor, och alla kommunens anställda ska under en femårsperiod utbildas i kretsloppstänkande. Projekt för hemlösa kvinnor och försöksverksamhet med sextimmarsdag till åttatimmarslön inom äldreomsorgen är andra nymodigheter.

Kritik kan riktas mot att det inte hittills blivit definitivt stopp för Dennispaketet, och att 100 miljoner sparas genom sänkt socialbidragsnorm, även om dessa miljoner ska öronmärkas för satsningar på utbildning och beredskapsarbeten. Dessutom kan man ifrågasätta ifall det går att spara på administrationen utan att förstöra verksamheterna.

De borgerliga partierna rasar mot bud geten, men det är naturligtvis svårt att på basis av uppgifter i DN-Stockholm bedöma ifall den verkligen har en mer folklig profil, eller om det mest är kosmetika. Vid en jämförelse med exempelvis Sundbyberg, där den nya s-majoriteten fortsätter den borgerliga sparniten inom skola-barn- och äldreomsorg, finns det skillnader.

Vardagslivets politik

Det finns inget enkelt schema på hur det politiska trycket från valet och EU-kampanjen ska kunna upprätthållas.

Kampen mot åtstramningspolitiken och de utbredda kraven på en annan färdriktning efter den borgerliga regeringens fall har lett till att ett flertal kommuner åtminstone för tillfället stoppat privatiseringarna.

Detta är en utgångspunkt för fortsatt kamp om den offentliga sektorns utveckling. Ekonomiska fakta och argument som kan stärka föräldraprotester, personalgrupper och andra kommunala rörelser måste tas fram. Seminarier kan ordnas både offentligt och för speciella grupper. För att kunna försvara våra rättigheter i en tid då kapitalismen verkar ha segrat i världsskala, krävs det en ny vision om framtiden, en ny konkret vision om hur välfärdsbygget ska kunna utvecklas vidare. Som den nordamerikanska feministen Iris Young skriver är social rättvisa inte bara en fråga om ekonomi:

”Det är ett misstag att reducera social rättvisa till frågan om fördelning ... ett sådant fokus tenderar att bortse från de sociala strukturer och institutionella sammanhang som underbygger fördelningsmönstren. Särskilt viktiga ... är områden som beslutsfunktioner och maktstrukturer, arbetsfördelning och kultur.”[18]

Den offentliga sektorn är i ett land som Sverige inte bara ett sätt att producera vissa sociala nödvändigheter. Denna sociala produktion innebär också en modernisering av de sammanhållande band och beroenden som i bondesamhället utgjordes av familjen. Det är inte bara kvinnornas omsorgsarbete som har socialiserats, även ”familjegemenskapen” har reproducerats på en mer allmän och synlig nivå. Detta har skapat ökad medvetenhet och kunskap om de sociala sammanhangens betydelse. Individens rättigheter som individ och som del av en grupp har blivit klarare.

Det nordiska forskningsprojektet ”Det nya vardagslivet” har visat på vidare framkomstvägar när det gäller stadsplanering, boende, kommunikationer etc. Här har man också pekat på behovet av en ”mellannivå” mellan arbetsliv och boende, mellan storsamhället och den privata enheten. I en situation med ökad arbetslöshet, ökat distansarbete, ökad uppsplittring av arbetslivet, och där den fackliga organisationen inte längre kan vara den sammanhållande länken, blir denna mellannivå viktig.

För kvinnor har mellannivån en särskilt viktig innebörd eftersom det sociala omsorgsarbetet ligger i det svårdefinierade området mellan samhälle och familjeliv, mellan arbetsliv och boende. Barnomsorg, matinköp, tillsyn till åldrande föräldrar, grannkontakter, kontakter med skolan; allt detta kan underlättas av välfungerande kommunikationer och en lokal enhet som hänger ihop. Å andra sidan försvåras kvinnornas liv oerhört av dåligt fungerande eller uppsplittrade kontaktnät i vardagen.

Ett välfungerande lokalt kontaktnät utgör också en trygghet mot våldet. Det sexualiserade våld, eller hot om våld, som kvinnor utsätts för är inte en ideologisk fråga. Det är i högsta grad en materiell politisk fråga som rör alla kvinnors välbefinnande och aktivitetsgrad. En otrygg kvinna går inte ut om kvällarna (hon kanske även är rädd på dagarna) och detta hämmar hennes möjligheter att delta i samhällsliv och politiska förändringar.

Förändringar på mellannivån kan handla om hur busslinjerna ser ut och var hållplatserna ligger, barnens skol- och dagisvägar, hyressättning, bostadsplanering, avfallshantering, gemenskapsutrymmen och mötesplatser i området.

Grannskapskommunen kan här ersätta den förlorade organiseringen i arbetslivet. Gemensamma lokaler i bostadsområdena, gemensamma kontor istället för hemdatorer, kollektiv skötsel av städning mm kan vara ett sätt att återta en social och politisk styrka.

En sådan utveckling pekar dessutom framåt mot den arbetstidsförkortning som förr eller senare verkar vara ett måste, och som redan diskuteras konkret i flera EU-länder.

Internationell solidaritet

Motståndet mot EU och skepsisen efter EU-omröstningen har tvingat Göran Persson att försöka lasta över kostnaderna för EU-medlemsavgiften på företagsamheten och storbönderna — vilket ironiskt nog gjort att han inte kunnat bygga finansieringen på de hårdaste EU-förespråkarna, folkpartiet och moderaterna. Detta är en intressant illustration till att EU-motståndarna inte tänker lägga ned kampanjen, utan fortsätta kampen i andra former.

Inför kommande val till EU-parlament och andra institutioner kommer en lång rad frågor att aktualiseras som har med välfärdssamhället, den offentliga sektorn, kommunernas självstyre och kapitalets maktkoncentration att göra.

Att bygga upp nätverk såväl inom som utanför Sverige mellan fackföreningar, kvinnoorganisationer,            miljögrupper, fredsrörelser, antirasistiska organisationer med flera som är emot ”Fästning Europa” är centralt om en kombinerad inom/utom-EU-strategi ska kunna förverkligas.

Motståndet mot ”Fästning Europa” innebär också ökad solidaritet med folken i tredje världen. En ny samlingspunkt för denna organisering är de internationella NGO-forum som hålls i anslutning till FN:s konferenser om miljö, befolkning och utveckling, där de närmaste hållpunkterna är Köpenhamnsmötet om sociala frågor i vår och Pekingkonferensen om kvinnors rättigheter i sommar. De behov av sammanlänkning och överbryggning som Torsten Wäblen talade om redan 1907 handlar idag om att hitta de konkreta kamp- och organisationsformer som förbinder den globala krisen med möjligheten att förändra situationen i sin egen hemkommun.

Miljörörelsens slogan ”tänk globalt, handla lokalt” kan innebära att använda exempelvis Agenda 21 från Riokonferensen om miljö 1992 som ett argument mot miljöförstöring, ökande bilism, motorvägsbyggande eller ohållbara brokonstruktioner i den egna kommunen.

Sammantaget är en kamp för resurshushållning, internationell solidaritet och utökad ”vårdproduktion” den ekonomiska grundvalen för en ny revolutionär politik.

Även om Världsbanken har börjat uppmärksamma de negativa effekterna av utarmningen och förtrycket driver maktbegär och konkurrens utvecklingen vidare i en nedåtgående spiral. Och även om en del företag kommer att hitta nya nischer inom miljöteknik och utbildning är den inneboende konflikten i det kapitalistiska systemet fortfarande den mellan kortsiktiga vinstintressen och långsiktiga strukturförändringar.

För att stoppa eller vända den negativa utvecklingen krävs en oerhörd politisk styrka, idag på världsomfattande nivå. Maktkampen i världen verkar för tillfället få sitt främsta utlopp mellan olika nivåer i den politiska beslutshierarkin; mellan kommuner och stat, mellan statsmakt och överstatliga organ som EU, mellan politiskt valda församlingar och det internationella finanskapitalet. Det innebär att den politiska styrka som krävs bara kan uppnås genom utökad demokrati och mycket aktiva medborgare.

Därför blir också försvaret av yttrandefriheten gentemot den borgerliga munkorgspolitiken central. Det utbredda missnöjet över att kommunalt anställda förväntades vara tysta och lojala har lett till att flera s-kommuner efter valet demonstrativt gått ut med cirkulärbrev om att kommunens tjänstemän självklart har rätt att ha egna åsikter och att visa dessa öppet på olika sätt.

Och när regeringen omedelbart efter EU-omröstningen bevisade sitt ointresse för att försvara offentlighetsprincipen genom att hemligstämpla EU:s nya datadirektiv, tog journalister saken i egna händer och offentliggjorde de aktuella pappren som ”knyckts”. Journalistförbundet höll en debatt om frågan på Journalistdagen, för att peka på behovet av ett aktivt försvar för offentlighetsprincipen och insynen. Dessa första steg för att bryta de senaste årens inskränkningar i yttrandefriheten och andra demokratiska rättigheter är viktiga. De visar att det är möjligt att slåss med fantasifulla medel mot alla inskränkningar.

Ensamma mödrar

Agneta Stark brukar säga att samhällsekonomi handlar om hur man tar hand om gamla tanter, det är bara dom som blir kvar till sist. Gamla tanter, ensamstående mödrar, kvinnor och barn, utgör inte bara den största delen av jordens flyktingströmmar, utan också den snabbast växande gruppen av världens fattiga och lottlösa. Varje ekonomisk politik som strävar efter att lösa de fattiga massornas problem måste därför ta dessa gruppers behov som sin utgångspunkt.

Kvinnor och barn utgör 75 procent av tredje världens befolkning, eftersom hälften av befolkningen är under 15 år. Det är kvinnorna som bär huvudansvaret för barnen, och alla erfarenheter visar att en kvinna som får chans att utbilda sig kan ge sina barn en bättre framtid.

Inför och på FN:s Kairokonferens om befolkning och utveckling var den samstämmiga uppfattningen att befolkningsökning och fortsatt fattigdom bara kan lösas genom att satsa på kvinnornas utbildnings- och försörjningsmöjligheter.

Empowerment of women har blivit ett accepterat politiskt begrepp — även om den praktiska handlingen för att förverkliga detta ligger långt borta.

Alltså avslutar jag denna artikel med att travestera det gamla slagordet ”Arbetare i alla länder, förena er”, och göra om det i en modernare tappning: Ensamma mödrar i alla länder, förena era krafter och gå tillsammans med andra utsatta grupper för att förverkliga drömmen om bröd och fred, frihet från allt förtryck (inklusive det sexuella!) och alla människors lika rätt till självförverkligande!

Noter

[1] Christensen: Social rättvisa i en modern marknadsekonomi, Brevskolan, 1992

[2] Carlén: ”In och ut ur 1990-talskrisen en ekonomisk-historisk och institutionell analys.” Ur antologin Finns det en annan väg ur krisen?, Bokförlaget Röda Rummet, 1994.

[3] Thorgren: ”Möjligheter och faror på en föränderlig arbetsmarknad”, Pockettidningen R 3-4/94

[4] Citat ur Nationalencyklopedin, hämtat ur Stark: Halva Makten, hela lönen!, Bonniers, 1994

[5] The Rebuild America Coalition for Quality Infrastructure Investment, Washington DC, 1991 samt SCB 1990 och Affärsvärlden 45/93.

[6] Hermele: ”Postkassörskan och den svenska modellen”. Ur antologin Finns det en annan väg ur krisen?, Bokförlaget Röda Rummet, 1994.

[7] Nikell: ”Slavarbete för kvinnor”. Pockettidningen R, 3-4/94.

[8] Nelander/Lindgren: Röster om facket och jobbet, rapport 5, LO, september -94.

[9] Se, förutom LO-rapporten, Larmen: Kvinnor och stress, Brevskolan, 1992, TCO-rapporten om kvinnornas villkor i offentliga sektorn från augusti -94, samt Pockettidningen R, 3-4/94.

[10] Sverige var först i världen med ett centralt avtal om att de gamla kvinnolönerna skulle bort. Detta slöts mellan SAF och LO i början av 60-talet. Detta kan ha spelat en viss roll för att den extremt könsuppdelade arbetsmarknad som växt fram i Sverige sedan dess. Huvudorsaken är dock troligen den historiska utvecklingen av den svenska modellen. (Se not 6).

[11] Jämställda läkare, en rapport om löner och arbetsförhållanden inom läkarkåren, Läkarförbundet, oktober 1992.

[12] Hedström: ”Den svenska familjens upplösning”, Fjärde internationalen 2/88.

[13] Kyle: Gästarbeterska i manssamhället.

[14] Hernes: Welfare State and Woman Power, Norweigan University Press 1987

[15] Om kvinnor och män i Sverige och EG, SCB 1992

[16] Ljunggren: Måste vi spara? Maktens myter om ekonomin. 1994

[17] Bland annat i rapporter om stora dammbyggen, som Narmadaprojektet i Indien, och delrapporter om kvinnors hälsa och försörjningsmöjligheter till FN:s befolkningskonferens i Kairo i september -94

[18] Young: Justice and the Politics of Difference, Princeton University Press, 1990.