Ur Fjärde Internationalen 1/1995
Sedan mitten av 1980-talet har marknadsreformernas sociala konsekvenser i Vietnam varit rent förödande. Hälsokliniker och sjukhus har stängts, uppemot en fjärdedel av landets befolkning har drabbats av lokala svältkatastrofer och 750 000 barn har hoppat av undervisningen Återigen härjar infektionssjukdomar — under de första reformåren har antalet döda i malaria trefaldigats. Över 40 procent av de statliga företagen har gått i konkurs och fler än 1,2 miljoner anställda har avskedats. Michel Chossudovsky, professor vid Ottawa University i Kanada, skildrar Vietnam, tjugo år efter krigets slut.
I Paris 1993 skrev Vietnam under ett avtal som tvingar landet att erkänna de lån som den forna diktatorn, General Thieu, tog av USA som ett villkor för att få nya krediter och för att USA ska upphäva sitt handelsembargo. Med andra ord måste Hanoi ”kompensera” Washington för vietnamkrigets kostnader.
Gångna tiders kamp och en hel nations strävan stryks ut med ett penndrag. Glöm de kemiska växtmedlen, den fruktade Agent Orange som avlövade träden och förgiftade mark och människor; glöm splitterbomberna, glöm napalmen, glöm de kemiska vapnen: Nu har en ny era av ekonomisk och social förstörelse inletts.
Den makroekonomiska politikens ”neutrala” och ”vetenskapliga” metoder under Världsbankens och Internationella Valutafondens kontroll utgör ett effektivt och till och med ”icke-våldsamt” instrument för att åter kolonisera och utarma miljontals människor.
Återföreningen av Vietnam efter befrielsen 1975 innebar en förening av två vitt skilda samhällsekonomiska system. De reformer som genomfördes i syd påtvingades enligt centralkommitténs stelbenta direktiv, utan särskilda hänsyn till de berörda sociala krafterna: den småskaliga handeln i Ho Chi Minh-staden undertrycktes samtidigt som den mycket snabba kollektiviseringen längs Mekongflodens delta möttes av starkt motstånd från de medelstora bönderna. Det politiska förtrycket påverkade inte bara dem som hade band till den störtade Saigon-regimen utan också många av dem som gjort motstånd mot General Thieu.
Vietnamkrigets förödelse skapade redan från början en atmosfär av hjälplöshet och overksamhet. Inbördeskriget i Kambodja — som trappades upp genom Washingtons öppna stöd till Pol Pots styrkor efter 1979 — och den kinesiska invasionen av Vietnam 1979 försvårade ytterligare återuppbyggnaden av en civil ekonomi.
På senare tid har förändringar på världsmarknaden och sovjetblockets sammanbrott (Vietnams viktigaste handelspartner) lett till en kraftig ekonomisk nedgång och ett politisk tomrum för det ”nationella projektet”.
Kommunistpartiets ledning kännetecknas av djupgående meningsskiljaktigheter och sedan början av 1980‑talet har det skett kraftiga politiska svängningar.
I dag, efter mer än femtio år av kamp mot utländska ockupanter, skrivs vietnamkrigets historia försiktigt om: Nyliberalismen (med tekniskt stöd från Bretton Woods institutioner, Världsbanken och Internationella Valutafonden) är nu kommunistpartiets officiella doktrin. Byråkrater och intellektuella manas att i socialismens namn oreserverat stödja den nya läran. Sedan Doi Moi infördes år 1986, en vietnamesisk motsvarighet till den ryska perestrojkan, betraktas alla hänvisningar till USA:s brutala roll i kriget som alltmer olämpliga.
De flesta massmedia i väst skildrar Vietnam som landet som de ”fria” marknadsmekanismerna lyft upp till en ställning som en framgångsrik ”Asiatisk tiger”. Inget kunde ligga längre från sanningen. De ekonomiska reformer som Bretton Woods-institutionerna lanserade 1986 har banat vägen för en ny historisk fas av ekonomisk och social förödelse. De makroekonomiska reformer som slår samtidigt mot hela ekonomin har lett till fattigdom för Vietnams folk.
Det första steget 1984-85 (före den sjätte partikongressens formella lanseringen av Doi Moi) innebar att den vietnamesiska valutan, dong, sjönk som en sten. Upprepade devalveringar ökade inflationen och ”dollariseringen” av priserna i landet. På samma sätt som 1973 har den amerikanska dollarn till stora delar ersatt den vietnamesiska dongen som ”hårdvaluta”. Internationella Valutafonden övervakar mycket noggrant den vietnamesiska centralbankens sedeltryckning, men det är US Federal Reserve Bank som de facto har tagit över ansvaret.
De illusioner om ”ekonomiska framsteg” och välstånd som närs i massmedia i väst grundas på de små men mycket iögonenfallande områden med konsumtion à la väst som huvudsakligen finns i Saigon och Hanoi. överallt annars är den ekonomiska och sociala verkligheten en helt annan: skyhöga matpriser, lokal svält, massomfattande avskedanden av arbetare i städerna och offentliganställda och avskaffande av sociala reformer.
Vid den ”bidragsgivarkonferens” som hölls i Paris i november 1992 ansökte Vietnam om 1,86 miljarder US-dollar i lån och bidrag för införandet av marknadsreformer. Omedelbart efter konferensen hölls ett särskilt möte bakom lyckta dörrar med Parisklubbens officiella kreditgivare. På dagordningen: omförhandlingen av de obetalda lån som Saigonregimen tog före 1975. Vietnam, som aldrig fick några pengar för att återuppbygga landet efter kriget, skulle nu tvingas att betala räkningen innan USA ”normaliserade” de ekonomiska förbindelserna och hävde handelsembargot mot Vietnam i februari 1994.
Beslutsgången är belysande: Internationella Valutafonden signalerade om ett godkännande av Vietnams ekonomiska reformer före Pariskonferensen. Men det var resultaten av de efterföljande mötena med Parisklubbens medlemsländer — som den störtade USA-stödda marionettregimen i syd var skyldig pengar — som var avgörande för att övertyga Washington om att häva USA:s handelsblockad mot Vietnam. Och det var först efter det formella hävandet av embargot av ett land, USA, som det multi- och bilaterala biståndet betalades ut. IVF krävde återbetalning av innestående fordringar på 140 miljoner US-dollar som villkor för en förnyad kredit. Vietnams tidigare kolonialherrar, Japan och Frankrike, bildade en ”Vänförening för Vietnam” för att låna Hanoi de pengar som behövdes för att betala tillbaka IVF.
Genom att erkänna skulderna, accepterade Hanoi att återbetala lån som Saigonregimen tagit för att stödja USA:s krig. Ironiskt nog var en av de vietnamesiska förhandlarna den forne finansministern och premiärministern i den USA-stödda regeringen under general Duong Van Minh. Van Minh installerades på sin post av den amerikanska militären år 1963 efter mordet på president Ngo Dinh Diem och hans yngre broder. Detta är inte helt överraskande eftersom premiärminister Vo Van Kiet har en tidigare medarbetare i IVF, Nguyen Xian Oanh, som ekonomisk rådgivare. Xian Oanh har arbetat nära tillsammans med Van Kiet under det tidiga 1980-talet då han var kommunistpartiets sekreterare i Ho Chi Minh-staden.
De fria marknadsreformerna har bidragit till en kraftig minskning av produktionskapaciteten: mer än 5 000 av landets 12 300 statliga företag har lagts ner eller tvingats i konkurs. Utvecklingen har ytterligare påskyndats genom att handeln med länderna i det forna Sovjetblocket brutit samman.
Besluten om att sätta statliga företag i konkurs antogs år 1990. De innebär också en ytterligare ”nedbantning” av industrin genom en omstrukturering av de kvarvarande företagen. Mot slutet av år 1992 hade mer än en miljon arbetare och omkring 136 000 offentliganställda (främst inom sjuk- och hälsovården och lärare) avskedats.
Regeringens målsättning med ”Beslut nr 111” var att avskeda ytterligare 100 000 anställda till år 1994, och på så vis minska antalet offentliganställda med 20 procent. Tillbakadragandet av de vietnamesiska trupperna från Kambodja innebar dessutom en demobilisering av 500 000 soldater, samtidigt som 250 000 ”gästarbetare” återvände från Östeuropa och Mellanöstern utan några utsikter till arbete. Enligt rapporter från Världsbanken har tillväxten inom den privata sektorn varit alltför otillräcklig för att kunna suga upp alla dessa nykomlingar på arbetsmarknaden.
När priserna skjuter i höjden, faller reallönerna för dem som arbetar. Statligt anställda som helt enkelt inte klarar sig på den officiella lönen på is US-dollar i månaden har utvecklat ett vitt spektrum av ”överlevnadsaktiviteter”, till exempel hembränning som leder till stor frånvaro och att hela administrationen paralyseras.
Det finns ingen lagstadgad minimilön i Vietnam. Med undantag för joint venture-företagen, där den rekommenderade minimilönen är 30-35 US-dollar per månad, finns det inga riktlinjer om en indexering av lönerna. Som ett dokument slår fast: ”partiets politik för den fria marknaden är att arbetsmarknaden också ska vara fri...”
Samtidigt som många statliga företag var ”ineffektiva” och ”icke konkurrenskraftiga” med västerländska mått mätt, påskyndades deras undergång av en medveten manipulering från marknadskrafterna: omstruktureringen av de statliga bank- och finansinstitutionerna (däribland avskaffandet av kreditkooperativen på kommunnivå) genomfördes så att alla medellånga och korta krediter till de inhemska producenterna frös inne. 1994 var årsräntan 35 procent för korta krediter. Överenskommelsen med IVF förbjuder dessutom statligt kreditstöd till den statsägda ekonomin och den sakta växande privata sektorn.
Den statliga ekonomiska sektorns nedgång påskyndades dessutom av ett oerhört diskriminerande skattesystem: samtidigt som allt statligt stöd och krediter upphört fortsätter de statliga företagen att betala lika mycket' skatt (40-50 procent) som under det centrala planeringssystemets tid. Utländska investerare och joint venture-företag åtnjuter generösa skatteförmåner och skattebefrielse. De privata företagens vinster beskattas inte heller regelbundet.
På reformernas ”hemliga dagordning” står destabiliseringen av Vietnams industriella bas: den tunga industrin, olja och gas, naturresurser och gruvdrift, cement- och stålproduktion ska omorganiseras — och tas över av utländskt kapital där de japanska konglomeraten (kigyo shuddan) spelar en avgörande och dominerande roll. De mest värdefulla statliga tillgångarna kommer att överföras till samägda joint venture-företag. Den vietnamesiska ledningen lägger inte många strån i kors för att starka och bevara Vietnams industribas eller att utveckla en kapitalistisk ekonomi som ägs och kontrolleras av ”nationella” krafter.
Den förhärskande uppfattningen bland utländska bidragsgivare är att det krävs en ”nedbantning” av den statliga ekonomin för att skapa utrymme för den vietnamesiska privata sektorns spontana utveckling. Statliga investeringar påstås ”hålla tillbaka” en privat kapitalbildning... Ändå visar alla tecken att reformerna in bara rycker undan grunden för den statliga ekonomin utan också förhindrar en övergång till en marknadsekonomi...
För det finns ingen utvecklad företagarklass i Vietnam utanför den statliga ekonomin. De vietnamesiska företagarnas relativa svaghet i kombination med frysta krediter och indraget statligt stöd, hämmar utvecklingen av en inhemsk privat ekonomisk sektor. Samtidigt som det tagits olika initiativ för de återvändande Viet Kieu (vietnameser som flyttat utomlands) har de flesta landsflyktiga från Vietnamkriget och båtflyktingarna små ekonomiska resurser eller besparingar. De är i huvudsak verksamma inom familjeägda, medelstora företag inom service och handel.
Vietnam — nyckeldata
Yta: 332 559 km2
Befolkning: 70,9 miljoner (1994)
Befolkningstillväxt/år: 2% (1990-95)
Medellivslängd: 63,4 år (1992)
Läskunnighet: 89% (1992)
Spädbarnsdödlighet per tusen barn: 37 (1992)
Språk: Vietnamesiska
Religion: Främst buddhism
Huvudstad: Hanoi, 3,1 miljoner invånare (1989)
Politiskt styre: Republikanskt enpartisystem
President: Le Duc Anh
Premiärminister: Vo Van Kiet
BNP/invånare: Cirka 200 US-dollar (1993)
Utlandsskuld: 18 miljarder US-dollar (1992)
Viktiga exportprodukter: olja, kol, ris, jordnötter, gummi, timmer
Viktiga importprodukter: maskiner, gödningsämnen, livsmedel
Viktigaste handelspartner: Singapore, Hong Kong, Japan, Sydkorea och Frankrike
Den vietnamesiska stålindustrins öde är ett belysande exempel på marknadskrafternas ”ekonomiska ingenjörskonst”. Nära åtta miljoner ton bomber och enorma mängder övergiven militär materiel har traditionellt försett Vietnams tunga industri med en riklig tillgång på metallskrot. Amerikas enda påtagliga ”bidrag” till efterkrigstidens återuppbyggnad är nu på väg att få ett slut: stora mängder metallskrot ”återexporteras” till priser som ligger långt under världsmarknadens.
Denna, den ”öppna dörrens politik”, har inneburit att produktionen vid Vietnams fem största stålverk står stilla på grund av råvarubrist. Ett japanskt konglomerat som innefattar Kyoei, Mitsui och Itochu har nyligen byggt ett modernt joint venture-stålverk i Ba-Ria Vung Tau-provinsen som återimporterar metallskrot (till världsmarknadspriser). Samtidigt förbjuds Vietnams statligt ägda stålverk att importera metallskrot.
Genom marknadskrafternas medvetna manipulering utestängs de inhemska producenterna från den egna hemmamarknaden, även inom områden där de stått sig i konkurrensen. Genom att tullar och tariffer avskaffats har Vietnams lätta tillverkningsindustri till stora delar fått ge vika för det massiva inflödet av importerade konsumtionsvaror. Sedan 1986 har nästan alla tillgångar i utländska valutor gått till import av konsumtionsvaror. Valutareformerna tillåter statliga exportföretag att använda sin hårdvaluta för att importera konsumtionsvaror. Den inhemska industrin hamnar i ett kapitalvakuum. Det avskaffade statsstödet och kreditfrysningen innebär att produktionen alltmer lämnas åt sitt öde.
Denna lukrativa affärsverksamhet har lett till ett alltmer finmaskigt nätverk mellan ledningen för de statligt ägda import- och exportföretagen, de lokala byråkraterna och privata affärsmän. Vinster i hårdvaluta slösas bort och stora summor pengar byter ägare. Marknadsreformerna har också gjort det möjligt för många statligt ägda företag att komma undan statens kontroll och i stället ägna sig åt illegala aktiviteter.
För den nya lätta tillverknings- och processindustri som vuxit fram under den ”öppna dörrens” politik ligger den egna hemmamarknaden ”utanför gränsen”. Textilföretag med billig arbetskraft, indragna i joint ventures eller underleverantörsavtal med utländskt kapital, exporterar nästan hela produktionen. Den inhemska vietnamesiska marknaden är däremot välförsedd med importerade andrahandskläder och fabriksreklamationer från Hong Kong — för 80 US-dollar kan man köpa ett ton andrahandskläder. Inom den vietnamesiska informella ekonomiska sektorn leder detta till att skräddare och småföretagare inte längre kan överleva.
Reformerna leder också till en ”ekonomisk balkaniseing”. Varje region integreras för sig på världsmarknaden. Avregleringen av transportindustrin har lett till skyhöga fraktpriser. De statsägda transportföretagen drivs i konkurs och en stor del tas över av joint venturekapital. Hemmamarknaden bromsas också av ständiga ökningar av bränslepriser och -skatter. Sådana åtgärder får effekten av inre tullar på varutransporter på hemmamarknaden. Höga bensin- och dieselpriser (i synnerhet i förhållande till de mycket låga lönerna), otaliga avgifter och tullar för broar, vägar och vattenvägar påverkar kostnads- och prisstrukturen för de inhemskt producerade varorna, vilket främst gynnar importerade varor...
Samtidigt har den av Världsbanken rekommenderade frysningen av centralregeringens anslag till de regionala och lokala myndigheterna givit dessa fria händer att upprätta sina egna investerings- och handelsförbindelser med utländska företag, vilket också missgynnar den inhemska handeln. Provinserna förhandlar om otaliga investerings- och handelsavtal om att överföra jord till utländska investerare liksom koncessioner som gör det möjligt för utländskt kapital (i en fullständigt oreglerad omgivning) att plundra Vietnams skogar. Inkomsterna får täcka de centrala och regionala myndigheternas utgifter liksom de statligt anställdas löner.
När de offentliganställdas löner är låga (15-30 US-dollar i månaden), blir det utländska samarbetet och joint venture-företagen ofrånkomligen ett sätt att skaffa sig ett ”lönetillägg” i form av konsultarvoden, utgiftskonton, traktamenten och så vidare. Utländska biståndsgivare och entreprenörer kan genom dessa ”tillägg” få med sig såväl de heltidsanställda partifunktionärerna som de lokala byråkraterna på sin sida.
Staten är konkursmässig och kan inte (med de avtalsvillkor som slutits med kreditgivarna) betala ut löner till de anställda. Utländska entreprenörer och ”bistånds”-organisationer utnyttjar inte bara kunskaper och kontakter på forskningsinstitut och regeringsdepartement; de blir den viktigaste inkomstkällan för de byråkrater i hög och mellanställning som ansvarar för utrikeshandel och investeringar.
Reformerna tvingar på staten en ekonomisk tvångströja. Riksbanken kan inte öka penningmängden eller trycka nya sedlar utan IVF:s godkännande, inte heller utfärda krediter eller stödja statligt ägda företag (som därigenom tvingas i konkurs). Genom konkurserna minskar statens skatteintäkter drastiskt och den återstående offentliga sektorn kan inte längre finansieras. De statliga bankerna har drabbats av att befolkningen inte sparar i den egna valutan, dong, (utan föredrar att spara i dollarsedlar). Men också av indragna statssubventioner, striktare valutareservregler och höga källskatter.
När de statliga företagen inte får krediter och inte kan betala sina skulder tvingas de statliga bankerna att gå in som inkasserare eller konkursförvaltare, vilket bara gynnar bara de otaliga utländska och joint venture-banker som nu är verksamma i Vietnam. Uppskattningsvis har 10 000 av 12 300 företag jätteskulder till statsbankerna. De statliga industrierna förbjuds att ta direkta kontakter med utländska banker; de får i sin tur tillgång till en mycket lönsam marknad för korta krediter genom att ta upp pantlån för de vietnamesiska statsbankerna.
Reformerna har även lett till att de offentliga investeringarna minskat drastiskt. Sedan 1985 har de offentliga investeringar som andel av BNP minskat med 63 %; från 8,2% till 3,1% av BNP. För jord- och skogsbruk har varit ännu mer dramatisk — från 1,0% till 0,1%. Motsvarande siffror för industri och byggnadsindustri är från 1,7% till 0.1% av BNP (en minskning med 96%).
Nya investeringsregler har utarbetats i låneförhandlingarna med Bretton Woods-institutionerna. Exakta tak har fastslagits för alla utgifter, offentliganställda avskedas, pengar till hälsovård och utbildning har frysts osv. Målsättningen är att minska budgetunderskottet. Staten tillåts med andra ord inte längre använda sina egna resurser för att bygga upp en infrastruktur, vägar eller sjukhus osv.
Långivarna har inte bara blivit ”förmedlare” av alla större offentliga investeringar, de fattar även inom ramen för det ”Offentliga investeringsprogrammet” (som upprättats genom Världsbankens försorg) beslut om vilken infrastruktur som bäst passar det vietnamesiska samhället och vem som ska få låna pengar från ”bidragskommittén”. Det behöver knappast sägas att denna bidragsprocess leder till ökade skulder, som i sin tur stärker kreditgivarnas grepp om den ekonomiska reformpolitiken.
Långivarna kontrollerar inte bara de offentliga investeringarnas storlek, fördelning och prioriteringar. Utgångspunkten är också en privatisering av de flesta statsägda industrier inom strategiska ekonomiska sektorer.
De lån som beviljades på bidragsgivarkonferensen i Paris i november 1993 förutsätter ett system av internationella byggnads- och ingenjörsfirmor. Dessa slukar i sin tur stora summor (som Vietnam i sista hand måste betala igen) för konsult- och ledningsarvoden... Men vietnamesiska företag (oavsett om de är offentligägda eller privata) får inte lämna offerter trots att merparten av byggnadsarbetet kommer att utföras av lokala företag (som utnyttjar lågbetalda vietnamesiska arbetare) som slutit särskilda underleverantörsavtal med de transnationella företagen...
För närvarande håller Vietnam på att återintegreras den japanska inflytelsesfären, en situation som påminner om andra världskrigets då Vietnam var en del av Japans ”Stora östasiatiska framgångssfär”. Det japanska kapitalet har fått sin dominerande ställning genom att kontrollera mer än 80 procent av investerings- och infrastrukturlånen. Lånen kanaliseras genom Japans OECF liksom Asiatiska utvecklingsbanken (ADB) och stödjer de stora japanska handels- och transnationella företagens expansion.
När USA:s embargo hävdes i februari 1994 kastade sig det amerikanska kapitalet snabbt in för att återta sin ställning på ett mycket vinstrikt investerings- och handelsområde som domineras Japan (och i mindre utsträckning EU). De japanska företagen har inte bara ett investeringsförsprång utan kontrollerar också merparten av de långa krediterna till Vietnam. Konfrontationerna mellan Washington och Tokyo kommer troligen att intensifieras i takt med att de amerikanska transnationella företagen försöker återta den ställning som de hade i Sydvietnam (t ex när det gäller oljeborrningar utanför kusten) före 1975.
Andra viktiga placerare är koreaner och kineser från Taiwan och Hong Kong. Det finns dock en klar skillnad: de senare koncentrerar sig på tillverkningsindustri och export medan infrastruktur, olja, gas och naturresurser ligger i händerna på japanska och europeiska konglomerat.
Det är värt att notera att Japan också kontrollerar en stor de av de lån som finansierar importen av konsumtionsvaror. Den konsumtionshysteri som råder över japanska märkesvaror bärs till allra största delen upp av lånade pengar — japanska och multinationella banker (men även Asiatiska utvecklingsbanken, Världsbanken och Internationella valutafonden) har nyligen pumpat in hundratals miljoner dollar i form av ”snabba kontantlån”. Dessa krediter (som i den officiella jargongen sägs utgöra ett ”stöd till betalningsbalansen”) är uttalat öronmärkta för varuimport. Utbetalningen administreras av den vietnamesiska centralbanken i form av andelar i tusentals statligt ägda importindustrier, som kan lösas in mot utländsk valuta. Detta ökar ytterligare den ”syndaflod” av konsumtionsvaror som väller in i landet samtidigt som den förvärrar skuldsättningen.
Med undantag för ett litet antal stora statliga företag och handelsföretagen bidrar reformerna till att hela sektorer av den nationella ekonomin monteras ner: det enda sätt som den inhemska industrin kan ”överleva” på är att delta i den lukrativa importen eller att ingå en joint venture i vilken den ”utländska parten” har krediter (i hårdvaluta) och kontrollerar teknik, priser och vinstfördelning. Dessutom har hela det internationella handelssystemet (från de lägre underhuggarna till de högsta statstjänstemännen) kastat sig in i det system av korruption och mutor som utländska företag erbjuder.
Den ekonomiska krisen har emellertid inte lett till en motsvarande minskning av den ”uppmätta” BNP-tillväxten. Den har snarare ökat som en följd av den snabba ekonomiska omställningen till utrikeshandel (utveckling av olja och gas, naturresurser, export av stapelvaror och varor som producerats av underbetalda arbetare).
Trots konkursvågen och den inhemska marknadens minskning har det skett en betydande tillväxt i de nya exportinriktade joint venture-företagen. Det ”konstgjorda” inflödet av importvaror har lett till att den kommersiella sektorn liksom dess andel av BNP har ökat.
Den ekonomiska tillväxten bygger alltså till stora delar på skuldsättning. Skuld- och räntebördan har ökat mer än tiofalt sedan 1986 och den har ytterligare förvärrats som en följd av regeringens överenskommelse med Parisklubben i slutet av 1993, då den störtade Saigonregimens skulder erkändes.
Införandet av ett mer flexibelt ”gårdskontraktsystem” 1981 till stöd för hushållsproduktionen välkomnades brett av landsbygdsbefolkningen. Den andra jordbruks-reformvågen, som inleddes 1986, har emellertid lett till att de flesta av dem blivit fattigare. Under överinseende av Världsbanken och FN-organet FAO har myndigheterna avskaffat den ”lokala självförsörjningspolitiken för livsmedel” som utarbetats för att förhindra regional livsmedelsbrist. I högländerna i centrala Vietnam uppmuntrades bönder att specialisera sig ”i enlighet med sina regionala komparativa fördelar” — att överge livsmedelsproduktion till fördel för ”välbetalda” exportgrödor. Alltför omfattande odling av kaffe, rotfrukten kassava, cashewnötter och bomull i kombination med sänkta världsmarknadspriser och höga kostnader för jordbruksprodukter har lett till att det brutit ut lokal hungersnöd.
Ironiskt nog har ”omsvängningen” till exportgrödor lett till en nettominskning av vinsterna på utländska valutor eftersom de statliga handelsbolagen sålt stora mängder jordbruksprodukter till internationella uppköpare till stora ekonomiska förluster:
”Vi uppmanar bönderna att producera kassava och bomull, men de kan inte exportera med vinst eftersom de internationella priserna har sjunkit... I stället tvingas de statliga handelsbolagen exportera kaffet eller kassavan till förlustpriser. De lyckas emellertid kompensera sig för förlusterna eftersom de använder den utländska valutan för att importera konsumtionsvaror. De gör också stora profiter genom påslag på importerade gödningsmedel...”
Med andra ord: de statliga exportföretagen ökar skuldsättningen i utländsk valuta, trots att de i räkenskaperna visar vinst, genom att rutinmässigt sälja stapelvaror under världsmarknadspriset. I många av de områden där det råder matbrist, förblir de böndernas exportgrödor osålda eftersom utbudet är alldeles för stort på världsmarknaden. Följden blir svält eftersom bönderna varken kan sälja exportgrödorna eller producera mat för sin egen konsumtion.
En liknande situation gäller inom rishandeln, där statsägda industrier också är inblandade. De föredrar att exportera med förlust hellre än att sälja på hemmamarknaden. Genom den totala avregleringen av spannmålsmarknaden och de privata handelsmännens kontroll av försäljningen, har priserna i landet ökat och särskilt i de områden där det är brist på mat.
Samtidigt som ris exporteras under världsmarknadspriset, råder det svår matbrist i regioner där ris inte längre odlas som följd av den ”regionala specialiserings”-politiken. 1994 erkände myndigheterna att det under fem månader rådde hungersnöd i Lai Cai (utan att några nödförsändelser kom); två miljoner ton ris förblev samtidigt osålt eftersom de statsägda rishandelsföretagen gått i konkurs.
Hungersnöden begränsas inte bara till områden med livsmedelsbrist, utan har drabbat nästan hela landet inklusive städerna och Mekongdeltat, där det råder en ”livsmedelsöverskottsekonomi” (samtidigt som 25,3 procent av den vuxna befolkningen bara intar 1 800 kalorier dagligen).
I städerna har valutadevalveringen, de avskaffade subventionerna och priskontrollen lett till stora prisökningar på ris och andra stapelvaror. Avindexering av löner och massiv arbetslöshet i städerna (som beror på avskedanden av statstjänstemän och arbetare i de statligt ägda industrierna) har lett till att folk äter mycket mindre och sämre (detta gäller också stadsbarnens näringsintag).
Regeringens spannmålspolitiska riktlinjer sammanfaller med internationella agribusiness- intressen: en övergång från råris till många olika grödor (citrusträd, hybridmajs, cashewnötter etc) uppmuntras även i regioner som bäst lämpar sig för risodling (som Mekongdeltat).
I Dong Nai-provinsen i syd uppmuntras bönderna att gå över från ris; i stället köps hybridmajsutsäde från ett dotterföretag till det internationella spannmålskonglomeratet Cargill för korta lån (till 2,5 procents månadsränta) som finansieras av den statliga jordbruksbanken.
Den skördade majsen ”köps” sedan tillbaka av Proconco, ett franskt agro-industriellt joint venture-företag som både exporterar och säljer djurfoder, för att producera köttprodukter till Taiwan och Hong Kong... De snabba krediterna beviljas bara utvalda kommersiella grödor med utlåningsperioder som är kortare än vad som krävs för att fullborda hela jordbruksproduktionen och att sälja den på marknaden.
En imponerande ökning av risproduktionen ägde rum mellan 1987-89 och 1992 då Vietnam lyckades övergå från att vara nettoimportör till att exportera ris utan att den öka den uppodlade risarealen. Nya rissorter infördes och kemiska gödningsmedel och bekämpningsmedel användes i högre utsträckning, men till priset av högre kostnader för bönderna. Staten har dragit in jordbrukssubventionerna och de statliga industrier som producerade bekämpningsmedlen har gått i konkurs. Gårdarna behöver importera alltmer för att hålla jordbruken igång:
”Vår produktivitet har inte ökat. Vi måste betala för nya sorters utsäden och insektsdödande medel, gödningsmedlen och transportkostnaderna har ökat. Att ha jobb utanför jordbruket, som hantverkare eller arbetare i städerna är en förutsättning. Jordbruket ger inte tillräckliga förtjänster.”
Den ökade risproduktionen, som framför allt är koncentrerad till Mekongdeltat, och den ökade exporten har också lett till att jordkoncentration ökat. I Röda flodens delta betalar bönderna royalties till det Internationella Risforskningsinstitutet, IRRI, (som stöds av Världsbanken och Rockefeller Foundation) för nya rissorter framodlats på lokala plantskolor. Forskningsinstitut för jordbruket, vars anslag har skurits ner av staten, har gett sig in på den lukrativa verksamheten att odla fram nya sädesslag...
Den ökade risproduktionen har emellertid nått sin topp: 1987 drogs det statliga stödet till konstbevattningsanläggningar, vattenvård och underhåll in och påverkar givetvis den framtida produktionen. Det sker inte längre någon storskalig bevattning och dränering. Världsbanken rekommenderar sänkta kostnader kommersialisering av vattenresurser samtidigt som man ändå erkänner att ”bönder utanför Mekongdeltat är alltför fattiga för att mäkta med ökade avgifter [för konstbevattning] nu.”
Risken för återkommande översvämningar och torka har också ökat som följd av att de statliga industrier som var ansvariga för underhållet har lags ner. En liknande situation gäller för redskap och service inom jordbruket:
”Fram till slutet av 1980-talet var det främst myndigheterna som stod för underhåll och service — tillgång till gödningsmedel, utsäde, krediter, bekämpning av skadedjur, forskning och råd vid nyodlingar. Detta system, som fortfarande fungerar på pappret, har i verkligheten brutit samman som följd av återinförandet av ett familjebaserat gårdssystem, minskade reala budgetanslag och sjunkande reallöner för statstjänstemän på grund av inflationen. De statliga tjänster och produkter som är gångbara på marknaden har delvis privatiserats med viss framgång och resten har nästan upphört att fungera. Ett stort antal anställda överlever genom skumraskaffärer, samtidigt som 8 000 med examina från lantbrukshögskolor rapporteras som ”arbetslösa”.
Utvecklingen går mot en omfattande produktionskris, ökad social polarisering på landsbygden och en ökad jordkoncentration: många bönder längs Röda floden och Mekongdeltat drivs bort från jordarna, hungersnöd har också inträffat i regioner med risöverskott.
Den nya jordlag som antogs av Nationalförsamlingen i oktober 1993 utarbetades med stöd från Världsbankens juridiska avdelning. Världsbankens ordnade seminarier som diskuterade jordlagens återverkningar:
”De utländska experter som Världsbanken tagit med sig anser att jordlagen är anpassade till våra särskilda villkor: om småbrukarna saknar kapital eller resurser kan de 'överföra' sin mark eller flytta till städerna eller arbeta för 'ett utvecklat hushåll'. Jordbristen är inte orsaken till fattigdomen, de fattiga saknar kunnande, erfarenheter och har begränsad utbildning, de fattiga har också för många barn.”
Under den nya lagen kan jordbruksmark inom ett formellt system av långtidsarrenden fritt ”överföras” (det vill säga säljas) och pantsättas (officiellt bara genom en statlig bankinstitution, men i praktiken också genom privata utlånare). Jorden kan ”överföras” eller säljas om lånen missköts.
Återigen förekommer främst i södern såväl ockerräntor som jordarrenden som tvingar tillbaka bönderna till den kamp om jord och krediter som fördes under slutet av den franska kolonialperioden. I södern har jordkoncentrationen redan gått så långt att medelstora till stora gårdar vuxit upp (med otaliga joint ventures med utländskt kapital). Statliga gårdar omvandlas konstant till joint venture-plantager.
De jordlösa småbrukarna, som utgör en allt större del av landsbygdsbefolkningen, tvingas söka arbete i städerna eller som säsongsarbetare hos rika bönder eller joint ventures. I Röda flodens delta ligger lönerna kring 50 cent per dag. Samtidigt som bönderna ännu inte förlorat särskilt mycket jord i norra Vietnam, banar den nya jordlagen vägen för handelsmän och penningutlånare på landet att lägga beslag på stora områden med jordbruksmark.
Den störtade Saigonregimens jordbrukspolitik är på väg att upprepas. I södern bekräftar myndigheterna det amerikanska ”bistånds”-programmets utdelning av jord år 1973, vilket var ett sätt att ”pacificera” jordbruksdistrikten. Men de tusentals bönder som lämnade sina byar för att slåss tillsammans med befrielsearmén kan i dag inte göra formella anspråk på marken. USA:s jordfördelningsprogram genomfördes strax efter Parisavtalet 1973 under Thieuregimens sista dagar.
Denna period av så kallad vietnamisering av kriget sammanföll med det formella tillbakadragandet av amerikanska trupper och ett massivt amerikansk ”bistånd” till Saigonregimen. Enligt jordbruksministeriet är USA:s krigsprogram en användbar ”modell”: ”Vår nuvarande politik går ut på att söka överträffa USA:s jordfördelningsprogram, trots att vi saknar med pengar.”
Avregleringen av spannmålsmarknaden under Världsbankens ledning gör det lätt att komma in på världsmarknaden (även om varupriserna är mycket låga samtidigt som handeln på hemmamarknaden försvåras och det leder till lokal hungersnöd) Detta erkänns öppet av Världsbanken:
”Eftersom den privata sektorn reagerar på ekonomiska incitament och prisförändringar, kommer inte frågan om tillgång att lösas i de områden som lider brist på livsmedel över en natt, eftersom konsumenterna i dessa områden inte har tillräcklig köpkraft för att bjuda över de priser som betalas för spannmål från överskottsregionerna inom landet.”
Inom hälsovården har reformerna inneburit att distriktssjukhusen och -mottagningarna på många ställen upphört att fungera. Fram till 1989 stod sjukvårdssystemet för medicinska konsultationer och de vanligaste läkemedlen var avgiftsfria. Nedläggningen av hälsoklinikerna har gått längre i södern, där hälsovården först byggdes upp efter återföreningen 1975. Med reformerna har ett avgiftssystem införts, liksom principen om att minska utgifterna och att mediciner ska säljas på ”den fria marknaden”. Därigenom har konsumtionen av de vanligaste läkemedlen (den andel som kanaliserats via det offentliga distributionssystemet) minskat med 89%.
År 1989 hade den inhemska produktionen av läkemedel minskat med 98,5% jämfört med år 1980 och ett stort antal läkemedelsföretag lagts ner. Genom den totala avregleringen av läkemedelsindustrin och fria priser på läkemedel, har importerade läkemedel, som enbart säljs till allt högre priser på den ”fria marknaden”, slagit ut alla inhemska märken. Detta har fått dramatiska återverkningar på befolkningshälsan. Regeringen har under ”bidragsgivarkommitténs” överinseende också dragit in budgetstödet till medicinsk utrustning och underhåll, vilket lett till en verklig lamslagning av hela det offentliga hälsovårdssystemet.
De sjukvårdsanställdas reallöner har försämrats, arbetsförhållandena har drastiskt förvärrats: läkares månadslön på distriktssjukhus är så låg som 15 US-dollar.
På grund av de fallande statliga lönerna och framväxten av en liten sektor av privata praktiker, har tiotusentals läkare och sjukvårdsanställda övergivit den offentliga hälsosektorn. En undersökning som genomfördes 1991 bekräftar att de flesta distriktsmottagningar på kommunal nivå inte längre fungerar: i genomsnitt har de fem anställda och det genomsnittliga antalet patienter har sjunkit till sex om dagen eller färre! Sedan reformerna har det också skett en tydlig minskning som sökt in vid medicinsk utbildning, som också den drabbats av svåra nedskärningar.
Samtidigt som de data som finns tillgängliga är ofullständiga, erkänner Hälsovårdsministeriet och bidragsgivarna att ett antal infektionssjukdomar åter sprids: malaria, tuberkulos och diarréer. En studie från Världshälsoorganisationen, WHO, bekräftar att antalet döda i malaria ökade trefaldigt under de fyra första åren av reformer, samtidigt som hälsovården inte fungerar och priset på malariamediciner ökat enormt.
Det som är så slående med detta är att antalet malariadöda har ökat snabbare än antalet rapporterade malariafall, vilket tyder på att när den förebyggande hälsovården föll samman så spelade det en avgörande roll för att allt fler dog i malaria. Denna tendens bekräftas på kommunnivå:
”Folkhälsan brukade vara mycket bättre. Tidigare genomfördes det en årlig kontroll av tuberkolos, nu finns det inga läkemedel för att behandla malaria, småbrukarna har inga pengar för att gå till distriktsmottagn de kan inte betala avgifterna...”
Världsbanken erkänner öppet att hälsovårdssystemet inte längre fungerar (även om de bakomliggande makroekonomiska ”orsakerna” inte nämns):
”Trots att den en gång var så imponerande, håller hälsovården i Vietnam för närvarande på att försvinna … i det råder stor brist på läkemedel, medicinförråd och utrustning och de offentliga hälsoklinikerna är mycket underutnyttjade. Bristen på pengar till hälsovården är så akut att det är oklart var de enskilda mottagningarna ska hitta tillräckliga medel för att kunna fortsätta fungera i framtiden.”
Även om Världsbanken erkänner att kontrollåtgärderna mot smittsamma sjukdomar som diarré, malaria och akuta lungsjukdomar ”har [tidigare] varit de mest framgångsrika bland hälsovårdsinsatserna i Vietnam”, består de föreslagna ”lösningarna” i en ”kommersialisering” (och förvandling till en vara som kan köpas och säljas) av den offentliga hälsovården liksom massiva avskedanden av övertaliga läkare och sjukvårdsanställda. De sjukvårdsanställdas löner ska ökas inom ramen för samma budget: ”en ökning av de offentliganställda sjuk- och hälsovården måste nödvändigtvis ske genom en omfattande nedskärning av antalet anställda...”
Reformerna bryter brutalt ner den sociala sektorn, och rycker undan benen för det vietnamesiska folkets strävan och kamp under nära fyrtio år och stryker ”med ett penndrag” ut gjorda landvinningar. Det finns ett konsistent och sammanhängande mönster: Den försämrade hälsan och näringsintaget under de år som följt efter reformerna liknar den som kan ses i undervisningen.
Efter ett brutalt och kriminellt krig, måste världssamfundet vara medvetet om den makroekonomiska politikens ”dödliga” verkan på en tidigare krigsfiende.
Översättning: Gus Kaage
Ur International Viewpoint nr 263