Ur Fjärde Internationalen 2/1995
Det var först efter andra världskriget som de homo- och bisexuella i Sverige började organisera sig, och bli en synlig del av samhället som ställde krav på såväl politiker som medborgare. Stefan Johansson, aktiv i Riksförbundet för sexuellt likaberättigande i Göteborg, berättar om en rörelses historia. I dag har det blivit ett korrekt politiskt mode bland ungdomar att vara mot rasism, sexism och homofobi. Men det finns nya orosmolm...
Under 1900-talets tre första decennier växte det fram en stark homosexuell rörelse i Tyskland och Berlin blev något av en huvudstad för många av Europas homosexuella. Det fanns olika organisationer, men gemensamt för dem alla var kampen mot paragraf 175 i strafflagen, som förbjöd sexuella handlingar mellan män.
Den framväxande rörelsen var i huvudsak en manlig historia. Det fanns kvinnor i ledningen för de olika organisationerna, men de utgjorde undantag. Kvinnans sexualitet var inte erkänd och de kvinnor som ändå identifierade sig som lesbiska, umgicks i mindre sammanslutningar av mer privat karaktär.
Tyskland hade den till storleken största och mest organiserade arbetarklassen i Europa och dess socialdemokratiska parti var Europas mest ansedda. Den djupa klyfta som fanns inom de socialdemokratiska partierna kom inte till fullt uttryck förrän i augusti 1914, då den tyska riksdagsgruppen röstade med de konservativa för en militär upprustning. Man övergav den internationalism som åtminstone på det teoretiska planet var grundmurad inom de flesta av Europas mer betydande socialdemokratiska partier.
Ledarna inom det socialdemokratiska partiet hade vid flera tillfällen uttalat sitt stöd till den framväxande homosexuella rörelsen. Bland annat hade man röstat mot de konservativa när de försökte att få §175 att också omfatta sex mellan kvinnor.
Den drivande och mest framstående personen inom denna nya rörelse var doktor Magnus Hirschfeld. År 1897 bildade han den första kända organisationen för homosexuella under namnet Vetenskapligt humanitära kommittén (WHK). Det var en sammanslutning av intellektuella och hade som främsta mål att arbeta för slopandet av §175. Bland annat vände man sig med namnlistor till kända politiker, vetenskapsmän, jurister, kulturpersonligheter och andra. Kommitténs taktik var att ge rörelsen en framtoning av respektabilitet och auktoritet, något som hade kritiserats av August Bebel.
WHK höll normalt på partipolitisk neutralitet, men agerade politiskt i samband med riksdagsvalet 1912. I en tidningsannons vände man sig till Tysklands homosexuella och påminde om att de konservativa och centern hade talat mot homosexuella i riksdagen, medan vänstern talat för. Annonsen uppmanade homosexuella att agitera och rösta i enlighet med det.
År 1914 hade WHK flera stora avdelningar i Berlin, stora avdelningar i Leipzig, München och Frankfurt, samt nybildade systerorganisationer i Holland, England och Österrike.
Den ryska revolutionen 1917 och spartakistupproret i Tyskland 1918 var de händelser som definitivt delade den europeiska arbetarrörelsen i en socialdemokratisk och en kommunistisk gren. Det nybildade Sovjetunionen avskaffade som första land i världen kriminaliseringen av homosexuella handlingar i december 1917. Sovjetregeringen började också driva en socialpolitik som underminerade den borgerliga familjen.
Då Stalin skaffat sig kontroll över partiet och statsapparaten, återinfördes de gamla förbuden mot skilsmässa, preventivmedel och abort. I stället premierades familjer med många barn. Förbudet mot homosexuella handlingar återinfördes 1934.
Hirschfeld var själv en radikal socialdemokrat och stödde 1918 spartakisterna. Kanske hade han ingen djupare insikt i marxism och socialism, men kände ett starkt socialt patos för de förtryckta. Som läkare var han medveten om den smuts, den sjuklighet och de många gånger eländiga familjeförhållanden, som fattigdomen och trångboddheten framkallade i Berlins arbetarstadsdelar.
Efter revolutionsnederlaget satsade Hirschfeldt sina krafter på att bygga upp ett sexualforskningsinstitut i Berlin. Förutom forskning drev man en könspoliklinik och arrangerade på kvällarna föreläsningsaftnar för den breda allmänheten, vilket blev mycket uppskattat. Det var för övrigt från Hirschfeldinstitutet som Elise Ottosen-Jensen hämtade inspiration när hon bildade Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) 1933.
Helt utan Hirschfelds inblandning och delvis i opposition mot hans tunga akademiska slagsida, bildades 1919 Tyska vänskapsförbundet, där de flesta medlemmarna var arbetare och lägre tjänstemän. Utöver kampen mot $175 ordnade man dans och aktiviteter för medlemmarna och blev snabbt den största och dominerande organisationen för homosexuella (42 000 medlemmar).
Under nazismens tillväxt under 1920-talet växte också det fysiska våldet mot homosexuella och fick en allt mer organiserad karaktär. När Tyska vänskapsförbundet ordnade utomhusaktiviteter ställde yngre heterosexuella män från socialdemokraterna och kommunisterna upp som vakter mot nazistiska överfall. I München var dock våldet mot homosexuella så omfattande att organisationerna redan 1923 lade ner all sin verksamhet där.
Den roll homosexualitet spelade och de homosexuellas situation åren strax före och efter det nazistiska maktövertagandet, är allt för omfattande för att tas upp i detta sammanhang. Dock måste några viktiga omständigheter nämnas.
År 1930 lämnade Hirschfeld Tyskland för en lång internationell föreläsningsturné, men återvände aldrig utan dog i Frankrike 1935. Som socialdemokrat, jude och bög visste han att han var ett av nazisternas främsta hatobjekt och han hade redan blivit allvarligt misshandlad flera gånger.
När nazisterna tog över makten 1933 stängdes omedelbart Hirschfeldinstitutet och det var också dess bok- och manuskriptsamlingar som utgjorde huvudparten av det bokbål av ”anti-tysk litteratur” som nazisterna antände utanför Operahuset i Berlin i maj 1933. Också de homosexuellas organisationer förbjöds, men de hade redan i praktiken upphört med sin verksamhet. Nazisterna stängde också alla pubar och ölstugor för homosexuella, som framför allt Berlin var så rik på. Man började också att häkta och placera homosexuella i koncentrationsläger. När det nazistiska systemet med koncentrationsläger var fullt utbyggt, bestod de av två olika typer: dels arbetsläger och dels utrotningsläger. När lägerfångarna arbetat ut sig på grund av hårt arbete under långa arbetsdagar, svält, sjuklighet och vidriga sanitära förhållanden, transporterades de vidare till utrotningslägren.
I lägren hade alla fångar en triangel påsydd på lägerkläderna, där triangelns färg angav till vilken fångkategori fångarna hörde; politiska fångar, kriminella, asociala, religiösa, homosexuella, zigenare osv. De politiska fångarna hade en röd triangel, medan de homosexuella hade en rosa. Judarna bar två gula trianglar som lagts på varandra så att de bildade en davidsstjäma.
I arbetslägren var det fångarnas egen lägerledning som hade den fruktansvärda uppgiften att välja ut vilka fångkamrater som skulle transporteras vidare till utrotningslägren, när en sådan transport anmodades. Man försökte lösa detta genom att utarbeta en formel som gick ut på att först ta ut dem man ansåg hade minst värde.
De första man tog ut var de som var märkta av dödlig sjukdom, men oftast också fångarna med den rosa triangeln. Eugen Kogon antyder detta system i sin bok SS-staten:
I Buchenwald var de homosexuella fram till hösten 1938 fördelade på de politiska blocken, där de levde tämligen obeaktat. I oktober 1938 överfördes de till straffkompaniet och tvingades arbeta i stenbrottet. Därmed tillhörde de just under de svåraste åren lägrets lägsta kast. Bland dem som fördes till utrotningslägren i Nordhausen, Natzweiler och Grosss-Rosen, utgjorde de den största kvoten, ty man hade inom lägret en begriplig tendens att stöta bort de element som ansågs minst värdefulla. Om det alls fanns någon räddning för dem, var det att ingå någon tvivelaktig förbindelse, men detta kunde lika gärna äventyra deras liv, som att underlätta det. Och hur många hade några sådana möjligheter? De gick under nästan alla.
Det var många homosexuella som satt i koncentrationsläger, men det var mycket få som överlevde. De homosexuella fångarna är också den enda grupp som inte blivit rehabiliterad och de överlevande har därför inte kunnat kräva skadestånd av tyska staten.
Med nazityskland och de andra 30-talsdiktaturerna hade den framväxande europeiska homosexuella rörelsen krossats helt. Det skulle dröja fram till 70-talet innan de homosexuella på kontinenten på nytt vågade börja organisera sig och upprätta sådana medlemsregister, som nazisterna och fascisterna haft en så god hjälp av. Idag är den rosa triangeln en symbol för homosexuella i Europa, Nordamerika och Australien.
I Sverige hade det inte existerat något organiserat kontaktnät med den homosexuella rörelsen i Tyskland. De första organisationerna i Norden bildades i Danmark och Norge 1948. I Sverige avkriminalisera-de riksdagen homosexuella handlingar 1944. Dock infördes samtidigt en särlagstiftning för homosexuella med 18 år som minimiålder, till skillnad från 15 år för heterosexuella. Man trodde att de som var homosexuella hade blivit förförda till det under tonåren.
I Lysekil fanns en gjuteriarbetare som hette Allan Hellman. Han hade varit fackligt aktiv, men på kvällstid utbildat sig till gjuteriingenjör. I sitt engagemang för homosexuellas situation hade han byggt upp ett brett kontaktnät över hela Sverige. När han fick kännedom om att det hade bildats en organisation i Danmark, insåg han genast möjligheten att också organisera homosexuella i Sverige. Han tog kontakt med danskarna och 1950 bildades det en ”svensk sektion” av det danska riksförbundet. Framgången kom mycket snabbt och 1951 bildades det en stockholmsavdelning inom den ”svenska sektionen”. Året därpå ombildade man sig till en självständig riksorganisation under namnet Riksförbundet För Sexuellt Likaberättigande, RFSL.
Förbundet ställde upp två målsättningar; att utåt bekämpa den sociala och juridiska diskrimineringen av homosexuella, samt för medlemmarna ordna olika aktiviteter och social gemenskap. Träffarna förlades i Stockholm, men det var inte lätt att hyra festlokaler i RFSL:s namn.
I det utåtriktade arbetet var Allan Hellman drivande och man utarbetade en rad krav som förmedlades via skrivelser till de politiska partierna och olika myndigheter. Man krävde att alla antihomosexuella lagar skulle upphävas och att polisen skulle använda dem ytterst restriktivt till så hade skett. Efter en tid förde man fram kravet på en riksdagsutredning med uppgiften att föreslå hur homosexuella medborgare skulle jämställas med heterosexuella, vilket också skulle innefatta rätten att gifta sig.
Allan Hellman ställde upp i stora bildreportage i svenska veckotidningar och Rune Moberg, redaktör för Bildtidningen SE, utnämnde Allan Hellman till Sveriges modigaste man 1950.
I tidningen SE utnämner den legendariske chefredaktören Rune Moberg Allan Hellman i Lysekil till Sveriges modigaste man. Året är 1951. Hellman är homosexuell. Men inte bara det, han har öppet talat om det för alla som velat höra. Han har dessutom grundat den organisation som blev Riksförbundet för sexuellt likaberättigande.
”Det slog ner som en blixt från klar himmel här i Lysekil, säger borgmästare Nils Granqvist. Vi kände honom som en bra karl. Trevlig människa. Duktig ingenjör. Och så kommer detta... Usch! Sånt bör man hålla tyst med.”
Willy Bergman, 15 år, säger samtidigt som han fnissande håller handen för munnen: ”Det är ingen ide att han försöker med mej. Vi grabbar är inte såna... Grabbarna känner Hellman som idrottskille och där är han OK. Det var ingen som anade att han var sån där... vad heter det på fint språk? Homofil? Det ska låta bättre än andra ord förstås...
Hellman tillhörde en gammal lysekilsfamilj och ägde en gammal fastighet i stan tillsamman med sin bror. Efter att ha studerat gjutteknik i utlandet i flera år återvände bröderna till Lysekil. De underhandlade med stans myndigheter och fick hjälp med att starta det moderna gjuteri som Lysekils övriga industrier var i behov av.
Vänder man uppslag i detta nummer 12,5 av SE möts man av ett reportage från Köpenhamn, där AJ Lundahl-Madsen, ordförande i Forbundet av 1948 (alltså RFSL:s danska syster) ”speciellt för SE skrivit denna artikel om de homofilas egen organisation.” SE:s fotograf kunde vända hem från Köpenhamn med fullt med bilder av dansande danska män, ”i många fall utomordentligt skickliga och flotta dansörer”. ”Kind mot kind är tillåtet.”
På ledarplats skriver Moberg själv om ”Det tredje könet”. Det är bra att frågan diskuteras öppet, ”utan fnitter och ögonfladder”. Men det ”har dykt upp en benägenhet att betrakta homosexualiteten som något nära nog normalt... och det är mindre bra”.
”Vår samhällskropp tål inte hur många 'annorlunda' medlemmar som helst. Blir de för många, så blir den sjuk — och här ska vi inte skygga för det ordet.”
Moberg fortsätter: ”Men vad jag tror på är att frågan bör avmoraliseras... De ska inte dömas varken med bibeln eller lagboken i hand.”
Men: ”Homosexualitet är en defekt... I längden kan det bli lika farligt att se förbi detta faktum som det skulle vara om vi plötsligt kom överens om, att en människa med gulsot inte är sjuk, han är bara annorlunda... Vi accepterar människan, som har gulsot, men vi accepterar inte gulsoten.”
”Jo, människorna ska lämnas ifred, men homosexualiteten måste bekämpas så som andra farliga fysiska och psykiska avvikelser bekämpas: med ett uppbåd av forskare och läkare. Än kan vi inte bota en homosexuell. Men dagen kan komma, då det går.”
1951. Och 1995 års upplagor av tidningar som Dagen och Proletären?
GK
I krigets slutskede var det sovjettrupperna som intog Berlin och kommunisterna hade spelat en viktig roll i motståndsrörelsen i de nazi-ockuperade och fascistiska länderna. I valen efter krigsslutet nådde vänstern stora valframgångar och det gällde inte minst de olika kommunistpartierna.
Det kalla kriget handlade inte bara om kampen mellan USA och Sovjet när det gällde att rita om den europeiska kartan, utan också om att pressa tillbaka arbetarklassen i västdemokratierna. I Sverige deklarerade Tage Erlander att varje fabriksgolv skulle bli ett slagfält i kampen mot kommunisterna.
I USA hade den reaktionäre senatorn Joseph McCarthy blivit vald till ordförande i det nyinrättade senatsutskottet för ”bekämpandet av oamerikansk verksamhet”. McCarthy startade ett korståg mot allt som inte var djupt konservativt — men dit räknade han inte homosexualitet. I stället använde han knepet att framställa homosexualitet som en form av politisk radikalism. Han försökte skapa associationen att homosexualitet och kommunism på något diffust sätt hörde ihop.
Metoden var inte ny, utan hade praktiserats flitigt av bland annat nazisterna. Tysklands kommunistiska parti var nämligen det parti som under 20-talet mest konsekvent krävde ett avskaffande av §175. I Stalins Sovjet hävdade man det motsatta, att homosexualitet och nazism hade gemensamt ursprung. Maxim Gorkij lånade sig till att säga att ”om man bara utrotade homosexualiteten, skulle man dra upp nazismen med rötterna”.
När denna våg av antikommunism, och i dess bakvatten svallvågor av anti-homosexualitet, sköljde över Europa, var de nybildade nordiska organisationerna alltför svaga för att kunna stå emot.
I Sverige piskades antikommunismen upp bland annat när Sovjet sköt ner ett svenskt spaningsplan över Östersjön (inom Sovjets territorialgräns enligt Sovjet) och inte minst genom ett antal spektakulära spionrättegångar. Men också genom en rad lika spektakulära rättegångar mot homosexuella.
Under den första hälften av 1950-talet kunde man på tidningarnas löpsedlar läsa rubriker i stil med:
HOMOSEXUELLA LIGOR STYR, HOMOSEXUELL LIGA BAKOM RYSSAVTALET, FRUKTANSVÄRDA FÖRHÅLLANDEN BLAND DE HOMOSEXUELLA, RAZZIOR BLAND HOMOFILER osv.
I Sverige var upptakten till denna antihomosexuella psykos de så kallade Haijby- och Kejne-affärerna. Kurt Haijby var en homosexuell mytoman som försökte pressa pengar av hovet genom att påstå att han blivit sexuellt utnyttjad av Gustav V när han var 14 år (det skulle ha skett under en audiens på slottet, men var säkert inte sant). För att tysta ned det hela betalade hovet och lät stockholmspolisen förmedla pengarna (jämför ”homosexuell liga som styr Sverige”). Haijby lovade att lämna Sverige, men återkom snart i tron att det fanns mer pengar att hämta.
Kejneaffären handlade om en lekmannapräst som påstods ha utnyttjat en ung man sexuellt. När pastor Kejne skulle utreda ryktena kände han sig motarbetad av polis och myndigheter och drog slutsatsen att det fanns en komplott riktad mot honom (läs Birgitta Stenbergs fria romantolkning Apelsinmannen).
Hur som helst startade dessa händelser något som utvecklades till en anti-homosexuell psykos och RFSL kände sig tvingat att lägga ned all sin utåtriktad verksamhet i nästan tjugo år. Dagstidningarna började publicera foton på åtalade och dömda homosexuella, vilket drabbade familjen mycket hårt, eftersom de flesta var gifta. Polisens sedlighetsrotel sände ut unga snygga civilklädda poliser till kända homosexuella kontaktställen, ofta urinoarer i brist på inomhusträff-ställen. Poliserna blottade sina kön och när bögar besvarade inviterna greps de och dömdes för sedlighetssårande eller otuktigt beteende (alltså inte poliserna). Det bildades också en svensk mödraförening för att bekämpa homosexuella och många människor anklagades på falska grunder.
Exakt samma fenomen utspelade sig under exakt samma tid i Sverige, Danmark och Norge, men även i andra västeuropeiska stater om än inte i samma omfattning som i Danmark och Sverige. I dessa båda länder tog många homosexuella livet av sig. Många flydde till Tyskland eller England. Andra fick sparken från sina jobb och dömdes till fängelse.
Inom RFSL gav man Allan Hellman — med sin kamp och öppenhet — skulden för förföljelserna. Man utformade en ny strategi som byggde på föreställningen att man skulle tillåtas existera, bara man inte gjorde väsen av sig, bara man inte syntes eller hördes. Detta kom att bli de nordiska organisationernas strategi ända fram till 1970.
Under alla dessa år var Allan Hellman helt utfryst, även om han från Lysekil lyckades starta en RFSL-avdelning i Göteborg 1967, den första lokalavdelningen utanför Stockholm.
Strategin att inte synas eller höras blev förhärskande i Sverige fram till 1970. Då kom nämligen en ny våg från USA, men denna gång med rop om homosexuell frigörelse.
I New York-stadsdelen Greenwich Village var en stor del av innevånarna under 1960-talet intellektuella, konstnärer och homosexuella. Stadsdelen var också berömd för alla sina gaybarer.
Det var också ett allmänt nöje inom New York-polisen att göra razzior på gaybarerna för att skrämma, förnedra och misshandla bögar. När polisen gjorde en sådan razzia på baren Stonewall In under midsommaraftonen 1969, hände något som aldrig inträffat tidigare: de homosexuella slog tillbaka. Homosexuella från hela Greenwich strömmade till och händelsen utvecklades till ett gatukrig som pågick i tre dygn. New York Times hade ordet gay för första gången på sin framsida när man rapporterade att det var polisen som tvingades dra sig tillbaka.
Händelsen spred sig som en löpeld bland homosexuella i USA och inom ett år hade det uppstått homosexuella aktionsgrupper i alla större städer. Grupperna tog kontakt med varann och bildade en löst sammanhållen rörelse under namnet Gay Liberation Front. Att det hela skedde så snabbt kan kanske förklaras med ett uppdämt hat och inspiration från Vietnamrörelsen, den nya militanta svarta rörelsen och den för USA nya kvinnorörelsen.
Men denna våg av homosexuell självrespekt och självkänsla spred sig också med vindens hastighet över Atlanten, in över Västeuropa och inte minst till Sverige. Den första aktionsgruppen i Sverige bildades i Örebro 1970. En privatperson som 1968 startat den första homosexuella tidskriften i Sverige under namnet Viking, ändrade 1970 namnet till Revolt. I själva verket är det under åren 1970-73 som de flesta av RFSL:s lokalavdelningar bildades. Det är också under dessa år som kvinnorna för första gången organiserar sig i större skala; Lesbisk Front i Göteborg bildades 1973.
Inom RFSL:s ledning tycks generationsskiftet ha gått snabbt och smärtfritt. Kanske var den gamla ledningen en isolerad grupp som tyckte det var skönt att få lämna ifrån sig ansvaret för förbundet.
De viktigaste kraven den nya ledningen drev var lika åldersgräns; en sänkning från 18 till 15 år (genomfördes 1978). Vidare att homosexualitet ströks ur Socialstyrelsens register över sjukdomar i Sverige (genomfördes 1979). Andra viktiga frågor var ny lärarhandledning i sex- och samlevnadsundervisningen i högstadiet (ändrades 1978), avskaffa förbudet för bögar att göra lumpen och förbudet att mönstra på inom svenska handelsflottan. Viktigt var också att få LO att deklarera att homosexualitet inte är någon saklig grund för uppsägning. Förbundet krävde också att regeringen skulle protestera mot inreseförbudet i USA för homosexuella.
Från mitten av 70-talet började RFSL driva kravet på en riksdagsutredning. Utredningen tillsattes 1978 av den dåvarande folkpartistiske socialministern Gabriel Romanus.
Den viktigaste frågan var att skapa en rättslig reglering av homosexuellas samlevnad, eftersom någon sådan inte existerade enligt lagboken. En del av detta var också frågan om homosexuella och barn och adoption. Två andra viktiga frågor var ett diskrimineringsförbud och sexualpolitiskt flyktingskap.
I och med att socialdemokraterna vann valet 1981 blev det en socialistisk majoritet i utredningen. Utredningen tog sju år och var klar 1984, men kunde knappast ha kommit vid en mer olämplig tidpunkt.
Lika viktigt som de sexualpolitiska kraven var att RFSL nådde utanför den förhållandevis trånga kretsen av aktivister som RFSL bestod av då.
Under andra hälften av 70-talet utvecklades det ett rikt nöjesliv och en bred kulturverksamhet bland homosexuella i USA och i Västeuropas storstäder. RFSL:s förmåga att etablera sig inom ett bredare lager av bögar och lesbiska återspeglas i de årliga frigörelsedemonstrationer som RFSL-Stockholm genomfört sedan 1977. Första året deltog 400 och andra året 700 personer. 1979 ökade deltagarantalet till 1 500,1980 till 3 000 och 1981 till 5 000 deltagare. Under dessa år skedde utvecklingen snabbt och den nya rörelsen bar på en stark framtidstro och optimism. I varje fall när det gäller bögarna kan man tala om en slags kollektiv pubertet och ingen kunde ana vilka förödande konsekvenser detta skulle medföra inom några få år.
Under 1979 och 1980 kom de första rapporterna till RFSL om en konstig sjukdom i USA som bara tycktes drabba unga homosexuella män (via förbundets internationella organisation International Lesbian & Gay Association, ILGA).
Redan 1982 inträffade det första dödsfallet i Sverige, då en ung homosexuell man dog på Östra sjukhuset i Göteborg. Under 1983 ökade pressens bevakning av HIV dramatiskt och under 1984 kan man nästan tala om en HIV-hysteri. På dagstidningarnas löpsedlar kunde man nästan varje dag läsa om ”homosex-sjukan” och till och med ”Bög-pesten”. Den stora debattfrågan var om kyssar och myggor kunde överföra smitta. När man 1985 hittat en testmetod började man via affischkampanjer försöka få hela befolkningen att HIV-testa sig. Under 1985-86 fylldes mottagningarna av människor som inte hade något sakligt skäl att testa sig och på många mottagningar i storstäderna var pensionärerna i majoritet.
HIV och HIV-relaterade frågor kom att uppta all tid för förbundsledningen under åren 1982-85 och större delen av all kraft under resten av 80-talet.
Det viktigaste var att skaffa fram all nödvändig kunskap på en rad olika områden, samt jaga fart i de ansvariga myndigheterna och politikerna som agerade oförlåtligt likgiltigt så länge det var en fråga som bara berörde bögar.
Under 80-talets första hälft fanns i Sverige den största medicinska kompetensen inom RFSL (med hjälp av några få homosexuella läkare som lade allt sitt kunnande och all sin fritid på hiv). Förbundet prenumererade under dessa år på världens ledande medicinska tidskrifter för att kunna ta del av den ström av nya rön och rapporter som de började publicera. Detta material översattes till svenska och presenterades under 1985-87 i förbundets HIV-bulletinen, som utanför förbundet främst lästes av landstingen, infektionsklinikerna och smittskyddsläkarna.
Det var först under 1987-88 som infektionsklinikernas läkare i Stockholm, Malmö och Göteborg på allvar satte sig in i HIV och tog över ansvaret för det medicinska kunnandet, vilket vid den tiden ökade lavinartat. HIV-bulletinen förmedlade också den kunskap som fanns om psykosocialt stödarbete, arbetsrättsliga frågor, försäkringsfrågor osv. Under åren i mitten av 8o-talet kunde förbundet ha kn0ckts av alla de inre och yttre påfrestningar hiv orsakade. Men så blev det inte och i slutet av 80-talet stod förbundet starkare än någonsin. Sedan dess torde RFSL vara en av världens allra starkaste riksorganisation för bögar och lesbiska.
Men som sagt var kunde riksdagsutredningen Homosexuella och samhället, SOU 1984:63, inte ha kommit vid ett sämre tillfälle än den gjorde. Den HIV-hysteri som rådde när den presenterades 1984 gjorde att den inte alls uppmärksammades.
Vad beträffar en rättslig reglering av homosexuellas samlevnad pekade utredningen på tre möjligheter: Att ta steget fullt ut och låta homosexuella gifta sig, men också låta dem omfattas av lagen om (heterosexuellt) samboende. Det skulle emellertid inte ha några praktiska konsekvenser för de homosexuella par som inte hade barn. Det tredje alternativet kallades ”registrerat partnerskap”. Det skulle innebära att de homosexuella par som lät registrera sig hos någon myndighet, därmed skulle omfattas av samma lagar som gifta, med några undantag (till exempel adoption).
När det gällde ett diskrimineringsförbud ville den socialistiska majoriteten skriva in det i grundlagen, vilket exempelvis skulle förbjuda hets mot homosexuella. De borgerliga reserverade sig och menade att det räckte med ett diskrimineringsförbud i brottsbalken. Det skulle göra det förbjudet för näringsidkare att diskriminera homosexuella; till exempel restaurangägare, hyresvärdar, osv.
RFSL hade till utredningen också krävt att sexualpolitiska flyktingar skulle få politisk asyl i Sverige. Erfarenheten visar att de flesta fascistregimer och militärdiktaturer efter ett maktövertagande börjar förfölja och avrätta homosexuella, exempelvis efter kuppen i Chile 1973. Utredningens socialistiska majoritet stödde förslaget, medan de borgerliga reserverade sig och hänvisade till uppehållstillstånd av humanitära skäl. Utredningen innehöll betydligt fler frågor, men detta var några av de viktigaste.
Det visade sig dock snart att den socialdemokratiska regeringen inte ville kännas vid utredningen. De utsträckte remisstiden i det oändliga och försökte på alla sätt fuska bort den.
Den sjuåriga utredningen kunde dock inte förvisas till riksarkivet utan att några åtgärder vidtogs och 1987 förelade regeringen riksdagen två lagar: att homosexuella skulle omfattas av lagen om samboende och att det för näringsidkare skulle bli förbjudet att diskriminera homosexuella. Utredningen gjorde emellertid större lycka i Danmark, där den välkomnades och ”registrerat partnerskap” för homosexuella infördes 1989. Norge följde Danmark 1994.
Under 1988-89 skedde emellertid en snabb opinionssvängning till RFSL:s fördel, säkert som ett resultat av förbundets HIV-arbete och en växande sympati bland många inom den offentliga sektorn.
Kanske som ett försök att gottgöra all sin likgiltighet och nonchalans under första hälften av 8o-talet, dristade sig Socialstyrelsen 1989 att säga att regeringen gjort för lite när det gäller homosexuellas samlevnad. Man presenterade ett färdigt lagförslag om registrerat partnerskap och framhöll att det ur HIV-synpunkt var viktigt att stödja långvariga förhållanden bland homosexuella (män) Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten stödde förslaget och debatten sköt fart.
Under hösten skulle socialdemokraterna och folkpartiet ha kongress respektive landsmöte. Folkpartiets partistyrelse föreslog och klubbade snabbt igenom stöd till partnerskapslagen. På sossarnas kongress var det kvinnoförbundet och SSU som gemensamt motionerat om en partnerskapslag. Partistyrelsen yrkade avslag, men blev nedröstad.
Det politiska spel som följde måste vi lämna därhän, men regeringen Carlsson lyckades med konststycket att få till en ny riksdagsutredning — Partnerskapskommittén — för att utreda det som var färdigutrett redan 1984.
Det blev allt mer uppenbart att de borgerliga skulle ta över efter valet 1991 och partnerskapslagen tycktes försvinna allt längre bort. Moderaterna, KDS och de flesta centerpartister var motståndare till lagen.
Väl i opposition var den socialdemokratiska partiledningen för ett omedelbart införande av en partnerskapslag. Därmed fanns det en riksdagsmajoritet för en sådan lag, men en regering som aldrig skulle lägga ett sådan. Det är endast regeringen och riksdagens lagutskott som kan förelägga riksdagen lagförslag, men lagutskottet utnyttjar aldrig den möjligheten. Nu inträffade emellertid det sensationella att lagutskottets majoritet (s, fp och v) la ett sådant lagförslag. Riksdagen antog lagen i juni 1994 och den trädde i kraft i januari 1995.
De viktigaste fördelarna med lagen reglerar gemensamt köp av bostadsrätt eller villa, samt arvsrätten och rätten att ”sitta kvar i orubbat bo” vid dödsfall. Det negativa är att lagen uttryckligen förbjuder homosexuella som ingått partnerskap att adoptera barn. Något sådant förbud fanns inte tidigare.
Enligt adoptionslagen kan man adoptera barn som ensamstående eller gemensamt med någon. Men skall två gemensamt adoptera, måste de vara gifta med varandra. Eftersom homosexuella inte får gifta sig kan inte två gemensamt adoptera barn, men det föreligger inga lagliga hinder för ensamstående homosexuella. Dock adopterar man endast sällsynt ut små barn till ensamstående och det oberoende av om man är homosexuell eller ej. I praktiken är det därför knappast möjligt för en ensamstående öppen homosexuell att adoptera små barn. Det finns emellertid flera exempel på homosexuella som adopterat äldre barn, men det måste vara för barnets bästa och kan inte ske mot ett äldre barns vilja (ett exempel är när en man adopterade sin 14-åriga brorsdotter, då hennes föräldrar omkommit i en trafikolycka).
Vid adoption skall adoptionen alltid ske för barnets bästa och det är också det RFSL utgår från. Det är tämligen vanligt att barn växer upp i homosexuella familjer i dagens Sverige. Till 99 procent handlar det om kvinnor, där den ena kvinnan har med sig barn från ett tidigare, heterosexuellt förhållande. Många av dessa barns biologiska mamma tycker att barnens trygghet skulle öka om de fick adoptera sina barn gemensamt med sin partner. En förutsättning är att pappan tycker att det är OK och avstår sitt juridiska faderskap.
Det finns mycket forskning runt detta i USA och alla seriösa undersökningar visar att barn inte tar skada av att växa upp i ett lesbiskt förhållande, där den ena kvinnan är barnets/barnens biologisk mamma. Barnen och dess kamrater definierar inte två samboende kvinnor i sexuella termer och för de flesta hör kvinnor och barn ihop.
Men hur är det om två män lever ihop och har barn, där den ene är biologisk pappa? Det kan man idag inte ge något vetenskapligt (statistiskt) svar på, eftersom det är så ovanligt att det inte går att mäta. Det är därför också ovanligt med vuxna som vuxit upp under sådana förhållanden, vilket inte är fallet när det gäller barn i lesbiska förhållanden (exempelvis Barbro Alvings dotter Ruffa, som i dag är i 50-årsåldern). Jag har under de senaste åren träffat tusentals gymnasieelever och det vi kallar ”närståendeadoption, där den ene är biologisk förälder, är inte speciellt kontroversiellt bland ungdomar idag.
Om man ser till homosexuellas situation i dagens Sverige ser framtiden ljus ut, även om det finns orosmoln. Det har aldrig talats så mycket om homosexuella som i dag och det har aldrig funnits så många som uttrycker en önskan att acceptera homosexuella.
Det finns säkert många samverkande faktorer till detta, men en av de viktigaste är säkert HIV. HIV har drabbat många homosexuella män hårt (förlust av partner och vänner), men har samtidigt tvingat samhället att tala öppet om homosexuella. Hiv legitimerade också för många kravet på registrerat partnerskap och genom att den största delen av kristendomen mobiliserade mot partnerskapslagen, föddes en intensiv debatt som pågick i fem år (1989-94). Det har skrivits oändliga spaltkilometer om partnerskap och gjorts ett oändligt antal grupparbeten i skolorna om partnerskap och adoption. Anti-rasism, anti-sexism och anti-homofobi har också blivit ”politiskt korrekt tänkande” bland stora grupper av ungdomar. Dock måste man kraftigt understryka att HIV-debatten och partnerskapslagen bara har handlat om homosexuella män. De lesbiska, hälften av alla homosexuella, är idag nästan lika osynliga som tidigare. Å andra sidan kommer partnerskapslagen i sak att betyda ganska lite för de flesta homosexuella; de vågar ändå inte framträda öppet som bögar och lesbiska i det dagliga livet.
Som homosexuell har man fått lära sig att se ned på och förakta homosexualitet och homosexuella, långt innan man förstått att man själv är det. När man inser — förstår — är det lätt att man ser ned på eller till och med föraktar sig själv. Man tvingas till ett förnedrande och påfrestande dubbelliv, där man döljer sin homosexualitet i det dagliga livet och lever ett hemligt homosexuellt liv på kvällar och under veckosluten.
Att framträda öppet som bög eller lesbisk kan för många vara en stor påfrestning. Ändå finns det i längden ingen annan utväg. Det finns inget värre ideologiskt förtryck än när man tvingas skämmas över den man är. Vill man bli respekterad av andra, måste man först lära sig att respektera sig själv och stå för den man är. Gör man det, så blir man också nästan alltid respekterad av andra. Många gånger även av dem som är uttalat negativa.
Debatten om partnerskap har trots allt givit många råg i ryggen. Kanske till att våga ta kontakt med andra homosexuella. Kanske till att våga berätta för någon som står en nära. De senaste årens debatt har uppenbart gjort stort intryck på de bögar och lesbiska som under dessa år varit i tonåren. Kanske blir de den första riktigt stora generation av öppna homosexuella. Det är först när en stor del av alla homosexuella gått ut öppet, som man i grunden kan göra upp med fördomarna.
Det är först då alla heterosexuella kan förstå att de känner flera homosexuella. Det är först då de kan gå efter sina egna erfarenheter när det gäller att bilda sig en uppfattning av hur homosexuella är — och inte är. Den acceptans vi ser i dag är mycket glädjande, men den är tämligen ytlig.
Orosmolnen då? Den handlar bland annat om hur arbetslösheten kommer att utvecklas de närmaste åren. Kommer de breda folklagren att kunna behålla sin levnadsstandard eller kommer den att pressas tillbaka ytterligare?
Kommer en ytterligare försämrad levnadsstandard att skapa grogrund för bredare rasistiska och nazistiska strömningar?
Under första halvåret 1993 misshandlades en homosexuell om dagen grovt i Tyskland. I Sverige har flera homosexuella män mördats av nazister under de senaste tio åren.
Just nu håller den politiska och kristna högern i USA på att mobilisera för fullt. Vilka konsekvenser får det?
Det är just en tillväxt av de djupt reaktionära strömningarna som utgör ett allvarligt hot mot den början till homosexuell frigörelse vi sett de senaste åren.
Jag tror att vi homosexuella kommer att dela vårt öde med kvinnorna och invandrarna. Personligen föredrar jag att se ljust på framtiden, så länge inte all fakta och förnuft talar för det motsatta.