Ur Fjärde Internationalen 2/1995

Norah Carlin

Varför förtrycks homosexuella?

”Min utgångspunkt är att det inte fanns någon 'homosexualitet' före slutet av 1800-talet. Homosexualitetens historia måste sättas i samband med familjens historia.” Norah Carlin spårar rötterna till ett förtryck i ett marknadsekonomiskt samhälle.

Marxister har ända sedan Karl Marx och Friedrich Engels sagt att endast en socialistisk revolution kan bana väg för sexuell frihet och jämlikhet. Engels gick, trots begränsningarna i sin 1800-talsmässiga förståelse av sexualiteten, rakt på sak i Familjens, privategendomens och statens ursprung:

Vad vi alltså idag kan förmoda ifråga om hur de sexuella förhållandena kommer att ordnas, sedan den kapitalistiska produktionen i framtiden sopats undan, är av övervägande negativ art, inskränker sig mest till vad som bortfaller. Men vad skall komma istället? Det kommer att avgöras, när ett nytt släkte växt upp: ett släkte av män som aldrig i sitt liv kommit i det läget att de för pengar eller andra sociala maktmedel köpt en kvinna och ett släkte av kvinnor som aldrig kommit i det läget att varken av någon annan hänsyn än verklig kärlek hänge sig åt en man eller att av fruktan för de ekonomiska följderna vägra att hänge sig åt den älskade. När dessa människor en gång finns, där kommer de att ge tusan i vad man idag tror, att de skall göra. De kommer att utbilda sin egen praxis och sin därefter avpassade offentliga mening om varje enskild praxis – punktum.[1]

Men för att kunna argumentera för den marxistiska uppfattningen krävs det mer än ett välformulerat och inspirerande framtidsrecept. Just för att kunna visa att en fri, oalienerad kärlek och vällust mellan människor är möjlig i framtiden, måste vi förstå människors sexualitet såväl historiskt som i dag, och dess förhållande till samhällets ekonomiska och sociala grundvalar.

Vi måste visa att alla människors sexualitet är socialt bestämd. Människokroppen är utrustad med ett antal givna, naturliga förutsättningar, och även dessa kan i grunden förändras av modern teknik som exempelvis födelsekontroll. Bruket och missbruket av kroppen liksom av dess känslor och lustar är alla medvetna processer. Det är detta som särskiljer människan från andra arter. Marx skildrade detta 1844:

Djuret är omedelbart ett med sin livsaktivitet. Denna skiljer sig inte från djuret. Det är den. Människan gör själv sin livsaktivitet till objekt för sin vilja och sitt medvetande [...] Endast och just därigenom framstår hon som självständigt artväsen.[2]

Ingenting visar klarare än historien om förhållandet mellan två människor av samma kön att de mest grundläggande mänskliga handlingarna, även de sexuella, är kollektivt bestämda i mänskliga samhällen.

Min utgångspunkt är att det inte fanns någon ”homosexualitet” före slutet av 1800-talet. Begreppet an vändes första gången 1869 av den ungerske läkaren Benkert; dess användning spred sig långsamt och det blev det vanligaste ordet för de idéer som från 1860-talet beskrevs som ”motsatta sexuella känslor”, ”sexuell perversitet” och ”uranism”.[3] Att inte bara ett utan flera nya ord då togs i bruk, visar att det utvecklades ett nytt förhållningssätt gentemot homosexuella män och kvinnor som nu ansågs lida av ett sjukligt tillstånd eller ha en viss personlighetstyp. Tidigare hade det funnits ord för sexuella handlingar mellan två av samma kön som betraktades som syndiga eller kriminella, men uppfattningen att de var ett tecken på bakomliggande störning eller personlighetstyp, växte fram först under denna tid.

Vi måste också ha klart för oss att detta nya begrepp uppstod genom en utskiljningsprocess eller kategorisering, som tvingade homosexuella män och kvinnor att uppföra sig på ett visst sätt. De förväntades uppträda i enlighet med samhällets definition, klä sig på ett visst sätt, besöka särskilda ställen, möta de problem som alla homosexuella möter. Det faktum att människor inte problemfritt låter sig inordnas i motsatsparet homo- och heterosexuell bemöts genom nya kategorier som ”pseudohomosexualitet” och ”bisexualitet”. Mary McIntosh beskrev denna process så här 1968:

Först och främst bidrar den till att bygga upp en tydlig, allmänt uttalad och påtaglig tröskel mellan tillåtet och otillåtet uppförande... För det andra hjälper kategoriseringen till att segregera avvikaren från de övriga... Skapandet av en speciell, föraktad och bestraffad homosexuell roll håller det övriga samhället rent på ungefär samma sätt som behandlingen av vissa kriminella håller resten av samhället laglydigt.[4]

Varför uppstod detta begrepp i slutet av 1800-talet? Orsaken ligger, enligt Jeffrey Weeks, i den nya industrikapitalismens förändrade samhälle:

Denna utveckling kan bara förstås som en del av den omvandling av de familje- och sexuella förhållanden som följde sedan urbaniseringen och industrikapitalismen segrat. Följden av dessa förändringar var framväxten av begrepp och betydelser som upplevs som moderna och som även i dag är allmänna: 'hemmafru', 'prostituerad', 'barn' och begreppet 'homosexuell'... För det är just i samband med den kapitalistiska familjen som det moderna homosexuella begreppet har utvecklats...[5]

Men även om vi utgår ifrån att det sena 1800-talet var en viktig övergångstid, kan vi inte bortse ifrån tiden dessförinnan.

Å ena sidan har en del historiker hävdat att det finns många bevis för att homosexuella förtryckts och att det till och med förekommit ”folkmord på homosexuella” före slutet av 1800-talet, och att detta inte hänger ihop med det kapitalistiska samhället utan med en unik västerländsk kulturtradition av homofobi, okänd i resten av världen.[6] Detta hänger ihop med uppfattningen att homosexuella alltid utgjort en konstant andel av befolkningen, och att det kanske alltid under historiens lopp har funnits homosexuella subkulturer som hållits dolda på grund av behovet av hemlighetsfullhet.[7]

Å andra sidan har andra författare hävdat att det skett ett fullständigt brott mellan det senaste seklet och övrig historisk tid. De ser heller inte något som helst samband mellan homosexuella relationer i primitiva och icke-västerländska samhällen och dagens förtryck av homosexuella. De hävdar tvärtom att homosexualiteten inte existerat, förrän den uppfanns mot slutet av 1800-talet.[8]

Problemet kan inte lösas så länge man inte förstår att frågan om homosexualitet måste sättas i samband med familjens historia. I alla klassamhällen har familjen varit den främsta institutionen genom vilken den sexuella konformiteten upprätthållits. Men familjens sammansättning och dess förhållande till produktionen har förändrats radikalt från ett produktionssätt till ett annat och under 1800-talet skedde avgörande förändringar. Det kapitalistiska industrisamhällets framväxt medförde en oerhörd mängd förändringar — hemmets särskiljande från arbetet, könsrollernas polarisering för kvinnor och män i deras ”separata sfärer” och att individen och privatlivet blev allt viktigare — vilka i sin tur banade vägen för en ny inställning till sexualiteten.

För att förstå varför dessa förändringar även innefattade en ny definition av förhållandet mellan människor av samma kön och hur den skiljde sig från tidigare attityder och ageranden, är det nödvändigt att undersöka familjens och sexualitetens historia, att bekämpa olika myter om det förflutna, och se hur olika samhällen betraktat och omdanat sexualiteten i enlighet med sina materiella, sociala och politiska villkor.

Det är ett centralt och viktigt faktum att homosexuella förhållanden har accepterats i de flesta andra samhällen än de västerländska, kristna. Men det räcker inte att bara säga och belägga detta, eftersom det ofta används för att beskriva den västerländska inställningen som unikt irrationell och godtycklig och beroende av kulturella särdrag som vare sig har med klass eller kapitalism att göra.

Det är därför nödvändigt att översiktligt studera några andra samhällen, och i synnerhet hur homosexuella relationer har anpassats så att de inte hotat etablerade institutioner som familj eller arbetets könsuppdelning.

Om vi tänker oss människans samhällen längs en skala där homosexuella förhållanden i ena änden är accepterade i samhället och i den andra utstötta eller bestraffade, ser vi hur det västerländska samhället ligger i ena änden, men att det inte skiljer sig i grunden från de övriga. Alla accepterade sexuella handlingar tenderar att upprätthålla det existerande samhället med dess specifika produktions- och reproduktionssätt. Ett sådant synsätt är mer avslöjande än det etablerade sättet att betrakta andra samhällen med en förutbestämd uppfattning om homosexualitet och fråga om ”det där” tolereras.

De första mänskliga samhällena var jägar- och samlarsamhällen och i det fåtal samhällen som fortfarande levt så i modern tid kan vi se att det bara förekommer lite kontroll av annan sexualitet än incest. Men även i dessa samhällen äger alla sexuella relationer rum inom ramen för sedvänjor och roller som utvecklats för att säkra samarbete och överlevnad. Det finns vanligtvis någon sorts arbetsdelning mellan kvinnor och män, även om den ofta är överlappande och långtifrån rigid.[9]

Vi kan också se att med framväxten av primitiva odlingar och boskapshjordar blir familje- och släktskapsbanden mer utvecklade och komplexa. Krigföringen utvecklades allteftersom samhällena började konkurrera om jord eller boskap och könsrollerna blev mer distinkta. Samhällena var fortfarande under lång tid jämlika, utan klasskillnader, med mycket flytande äktenskaps- och föräldraformer och jämlikhet mellan kvinnor och män. I sådana samhällen har man funnit två huvudformer för homosexuella förhållanden.

Den första formen är ett byte tvärsöver könsgränserna, en ordning som funnits bland Nordamerikas urinvånare långt in i modern tid och som är känd bland västerländska antropologer under beteckningen berdache.[10] Bland stammarna i västern kunde en ung man eller kvinna som föredrog det motsatta könets uppgifter, med de äldres godkännande, initieras i den könsrollen och i alla sociala och ekonomiska uppgifter bli ”kvinna” eller ”man” utifrån detta förvärvade kön och inte utifrån det biologiska könet. I denna roll kunde de ta en man eller hustru och ha sexuella förbindelser utan att någon såg ner på det.

Längre österut, bland folken på de stora slätterna, upphörde ”könsbytet” för kvinnor när handeln med buffelhudar förändrade stammarnas ekonomi, äktenskapet och kvinnornas ställning, men bland männen förekom berdache fortfarande på 1800-talet.[11]

Den andra vitt utbredda formen av homosexuella förhållanden i sådana samhällen var den mellan män och pojkar. Den uppfattades som ett stadium i den normale mannens utveckling, den man som växer upp, gifter sig och får barn och i sin tur tar sig älskare bland pojkarna utan att utsätta sig för samhällets ogillande. Fram till vår tid gifte sig män bland azanderna i södra Sudan med ”pojkfruar” under sina år i de unga männens militär- och arbetskompanier, från de sena tonåren till de närmade sig de trettio, innan de lämnade dem för att bilda familj. Männen bland Aranda i centrala Australien som initierats som vuxna men ännu inte hittat någon kvinna som de tillåtits gifta sig med tog tio- till tolvåriga partners. Bland Siwan i den libyska öknen betraktades sex mellan män och pojkar som normalt, men inte mellan män i samma ålder. Det finns många fler exempel på detta mönster i klasslösa samhällen.[12]

I klassamhällen, där männen dominerar och familjen baseras på privategendom, har samma grundläggande former för homosexualitet — ”könsrollsbyten” och sex mellan män och pojkar — varit mycket utbredda. Men i takt med att kvinnornas ställning försvagats i klassamhället har innebörden av förhållandena förändrats. Den ”omanlige” eller ”veke” mannen kan värderas mycket lägre när kvinnornas ställning är låg, samtidigt som förbindelser mellan män och pojkar ibland betraktas som överlägsna de heterosexuella förbindelserna eftersom de är mer ”manliga”. I Japan ingick för hållanden mellan samurajkrigare som en del av de ridderliga bushido-lagarna under feodaltiden från 1300-talet till 1800-talet.[13]

Sexuella förbindelser mellan kvinnor har ofta accepterats i klassamhällen, så länge de inte de gjort intrång i de etablerade äktenskaps- och familjeinstitutionerna. Det gäller särskilt i samhällen där polygami förekommer. I en kinesisk roman från 1600-talet, Kärleken till den parfymerade sällskapsdamen, tvingas en kvinna gifta sig, men övertygar sin make om att ta hennes älskarinna som konkubin, och sedan lever de lyckliga tillsammans i alla sina dagar.[14]

Men eftersom männen i nästan alla samhällen haft monopol på det skrivna ordet är det svårt att hitta förstahandsbevis, eller överhuvudtaget några bevis, på sexuella förhållanden mellan kvinnor. Detta innebär att all historieskrivning om homosexualitet har en kraftig slagsida. Men det viktigaste att komma ihåg är att frånvaron av bevis för någonting inte är det samma som ett bevis på att någonting inte har förekommit, och att det verkligt betydelsefulla är att det nästan ingenstans finns några bevis på att sådana förhållanden bestraffades.

Det har emellertid inte funnits utrymme för homosexuella förhållanden i alla samhällen. Manliga homosexuella handlingar bestraffades hårt i det gamla Babylonien under assyrierna, i Persien (där den zoroastriska religionen häftigt vände sig mot sådant beteende) och i Peru under aztekerna.[15]

Dessa vitt skilda och mycket olika kulturer har någonting gemensamt som kan vara värt att undersöka närmare: i var och en av dem härskade främmande krigararistokratier över bondebefolkningen, som — i något avgörande skede för formandet av de rådande värderingarna — kanske inte velat samarbeta och därför inte skaffat barn.

Någonstans mellan att integrera och förkasta homosexuella förbindelser har en del samhällen varit kluvna, framför allt vad gäller den ”aktiva” och ”passiva” rollen vid anala samlag mellan män. I det forntida Egypten verkar den passiva rollen ha betraktats som så förnedrande att det var något man bestraffade en besegrad fiende med.

Poängen här är att de forna egyptierna inte visade någon fördomsfullhet mot ”homosexualitet”, för i deras ögon var det inget abnormt för en man att vara den aktiva parten i analsex med en annan man. Inte heller när det gäller heterosexuella förhållanden hade egyptierna några fördomar mot denna form av samlag. Gränsen gick när det gällde en man som önskade att bli utsatt för analsex.[16]

Denna kortfattade genomgång torde bekräfta att det inte finns något ovanligt, abnormt eller onaturligt med homosexuella förhållanden. Men den visar även att det funnits många sätt att betrakta dem socialt eller ideologiskt, liksom det funnits många äktenskapsformer och andra sexuella relationer mellan män och kvinnor.

De begreppsproblem som uppstår vid sådana genomgångar kan illustreras av frågan om bisexualitet. Många av dagens bögar och lesbiska skulle säga att det som har accepterats i så många samhällen inte varit homo- utan bisexualitet. Anpassningen till etablerade institutioner har vanligen inneburit att de flesta inte lyckats undfly äktenskapets och familjelivets förpliktelse; hur avskyvärd eller ointressant de än må ha funnit den sexuella delen.

Utan tvivel förekom mycket av det heterosexuella beteendet av sociala skäl, och inte av fri vilja eller passion. (Detta var förmodligen sant även för många rent heterosexuella förr.) Under detta tryck måste därför många av dem som levde som bisexuella ”i verkligheten” ha varit rent homosexuella, kan dagens homosexuella hävda.

Å andra sidan blir det i de samhällen där homosexuella förhållanden betraktades som normala och acceptabla som en del av ett bisexuellt liv eller som ett stadium i den normala livscykeln onödigt, och därmed omöjligt, att skilja ut den ”straighta” eller icke-homosexuella delen av befolkningen.

Den enda rimliga slutsats man kan dra av detta dilemma är att hur människor definierar sin egen sexualitet är en del av samhället och historien på samma sätt som teknologin, konsten eller politiken. Det moderna begreppet homosexualitet, som innefattar föreställningen om en exklusiv sexuell preferens, måste vara det vi åsyftar i denna diskussion, men det kan inte vara utgångspunkten.

I det klassiska Grekland (cirka 500-300 före vår tideräkning) betraktades vuxna mäns sexuella längtan efter pojkar som något fullständigt normalt och helt förenligt med såväl äktenskap som egna barn. En del författare lovprisade dessa förhållanden och menade att den ”himmelska kärleken” mellan medlemmar av det manliga könet var vida överlägsen den ”vanliga kärleken” mellan män och kvinnor. Alla var ense om att det inte var skamligt om en vuxen man blev kär i, uppvaktade och förlustade sig med en vacker pojke. De erotiska vasmålningarna från 500- och 400-talen fvt avbildar relationer mellan män och pojkar där ”varje liten del av det intima förhållandet visas upp.”[17]

Många berömda litterära och politiska figurer, liksom gudar och mytologiska hjältar, hade pojkar som älskare, och två manliga älskande ansågs ha varit de som till slut störtade tyranniet i Athen. I Platons Symposion (Gästabudet), en filosofisk dialog i form av ett middagssamtal om kärlek, förklarar en av deltagarna att ”hos barbarerna anses denna kärlek för skamlig, liksom även filosofi och gymnastik. Det sammanhänger med enväldet. Ty jag tror ej, att härskarna se någon fördel i hugstort tänkesätt hos sina undersåtar, ej heller i starka vänskapsband, vilka i synnerlig grad åvägabringas just genom kärleken.”[18]

Ändå var inställningen i det klassiska Grekland och speciellt i Athen (den politiskt och kulturellt dominerande staten) i grunden tvetydig och uppenbart motsägelsefull. Samma person sade senare, efter att ha beskrivit hur högt pojkarnas älskare värderades i Athen:

Då emellertid fäderna förbjuda sina barn att samtala med sina älskare, ja skaffa barnen särskilda handledare, som de ålägga att övervaka detta, och då vidare deras jämnåriga och kamrater klandra, om de se, att något sådant ändå försiggår, och de äldre ej förbjuda dem detta eller banna dem såsom gjorde de orätt däri — ja, om man tänker på detta, skulle man å andra sidan kunna tro, att slikt i vår stat anses för ytterst skamligt.[19]

Ett annat förbryllande bevis är det tal i vilket politikern Aischines omkring 346 fvt anklagade sin fiende Timarchos för de affärer han hade haft med män när han var ung, i ett försök att beröva honom hans medborgarskap. Det har anförts att detta visar att grekerna verkligen ogillade förhållanden mellan män och pojkar, åtminstone utanför den intellektuellt och socialt elitistiska kretsen kring Sokrates, Platon och deras vänner.[20]

Det tycks emellertid stå klart att det som grekerna ogillade var den påstådda beredvillighet med vilken en fri pojke som Timarchos underkastade sig en man i utbyte mot pengar eller gåvor. Viljan att underkasta sig betraktades som något ovärdigt en blivande medborgare, och de ”lösaktiga” pojkarnas sätt att locka älskare genom att tala förföriskt, himla med ögonen och korsa sina ben, var något som beklagades i komedierna.

Det är i detta sammanhang anmärkningsvärt att Timarchos' senare sexuella promiskuitet med kvinnor anfördes som bevis på hans dåliga karaktär, medan detta i dag snarare skulle tas som intäkt för att han inte var ”homosexuell”.[21] Här gällde en dubbelmoral, där den aktive, vuxne älskaren godkändes, medan pojken som sexobjekt betraktades som i bästa fall tvivelaktig och i värsta fall skamlös. Det har framförts flera förklaringar till detta.

Om man börjar med själva den sexuella handlingen, kan vi börja med frågan om sexuella övergrepp mot barn: var det i själva verket detta som grekerna gjorde sig skyldiga till? Historikerna är vanligtvis vaga här, eftersom grekerna själva mycket sällan talade om vid vilken ålder en pojke blev en legitim sexpartner för en vuxen man, även om de flesta instämde i att den första skäggväxten markerade början till slutet på denna tid.

I Athen fanns en lag som förbjöd män från att stå och hänga vid idrottsplatsen där välbärgade fria pojkar fick sin utbildning, och den redan citerade personen i Symposion säger att män borde förbjudas i lag från att ta kontakt med unga pojkar och att ärbara älskare ”älska ej gossarna förr än deras förstånd redan börjar mogna — ungefär då när hakan börjar få fjun.”[22]

Lagstiftningen var sträng mot sexuell våldförelse av pojkar eller kvinnor oavsett ålder och oavsett om de var slavar eller fria, samt mot koppleri med fria pojkar eller kvinnor för män.[23] Allt detta talar för att grekerna var mycket måna om att skilja mellan tillåtna och otillåtna förhållanden och att de inte var omedvetna om farorna för övergrepp.

Hela förhållandet mellan äldre tonårspojkar och vuxna män var en formaliserad kurtis med hänsynstagande till anständighet och rykte. Både konsten och litteraturen visar att en ”god” pojke inte blev sexuellt upphetsad av sin manlige älskare utan beviljade sina tjänster av respekt och vänskap, medan den uppvaktande inte krävde mer än det pojken var med på.

Kenneth Dover har visat att anala samlag troligen sågs som ett problem. Det finns aldrig avbildat mellan män och pojkar på vasmålningar och den vuxne älskarens önskan om det sågs som problematiskt för pojken. Det berodde inte på att det allmänt betraktades med avsmak: kvinnor avbildas tillsammans med män i anala samlag och det verkar ha tillämpats i barnbegränsande syfte av prostituerade och deras älskare.[24]

Kvinnornas låga status förs ofta fram som förklaring till de sexuella förhållandena mellan män och pojkar. Kvinnorna saknade demokratiska rättigheter till och med i de mest demokratiska stater och hölls mer eller mindre i avskildhet i Athen. Sexuell underkastelse var för en man att degraderas till en kvinnas status: Aischines anklagade Timarchos för att inte vara värdig sitt medborgarskap eftersom han hade ”syndat som en kvinna”.[25] Men detta lämnar frågan om varför kvinnornas ställning var så låg obesvarad.

Vissa försöker gå vidare genom att peka på den gamla grekiska militarismen som förklaring till såväl kvinnornas låga status som förekomsten av sex mellan män och pojkar. Det pågick ständigt krig mellan staterna och framväxten av konstitutionella stater började med den militära indelningen av medborgarna. Här spelar också de resterande staminstitutionerna i Sparta en roll, där de män som var gamla nog att kriga levde ett i stora delar avskilt liv i sina logement.

Vi känner i själva verket inte till mycket om institutioner och vanor i Sparta, eftersom det mesta av vår information kommer från Athen och dess allierade. Xenofon skrev på 300-talet fvt att män uppvaktade pojkar och kvinnor också öppet uppvaktade flickor i Sparta, men han insisterade på att samlag mellan män och pojkar var förbjudna. Fem hundra år senare hävdade en romersk moraliserande författare att sexuella förhållanden mellan män och pojkar hade varit obligatoriska i Sparta. Detta påstående har blivit en förhärskande myt, även om det verkar osannolikt. Legenden om thebanernas elitregementen av par av manliga älskande är också svår att bekräfta, men det var åtminstone många som trodde på den i det klassiska Athen.[26]

Jag tror att formen för klassisk grekisk sexualitet kan förklaras med den roll som slaveriet spelade i produktionen och utsugningen. Den avgörande frågan är skiljandet av sexualiteten från barnalstringen. I ett berömt tal som drog upp skiljelinjerna mellan samhällspositionen för den frie medborgarens hustru och för andra kvinnor sade vältalaren Demostenes:

Vi håller oss med älskarinnor för njutningens skull, frillor för den dagliga omvårdnaden av oss själva, men hustrur för att föda oss legitima barn och vara våra hushålls trogna beskyddare.[27]

Mer anmärkningsvärt är att när Xenofon för männen beskrev en hustrus uppgifter och uppförande, så radade han detaljerat upp allting alltifrån huruvida en hustru skulle sminka sig till hur slavarna skulle behandlas och varför grytor och pannor skulle ställas i rationell ordning. Den enda uppgift som han utelämnade var att föda barn och uppfostra dem, vilket togs för givet och rent av var ointressant.[28]

Det fanns två materiella orsaker till detta. För det första var den överväldigande delen av den utsugna arbetskraft, som alla rika och någorlunda välbärgade medborgare fick sin rikedom ifrån, inte född i Grekland utan köpt i form av slavar. I det klassiska Grekland var det ovanligt att man födde upp slavar. Att slavar fick skaffa barn sågs som ett privilegium som herrarna bara tillerkände ett fåtal noggrant utvalda par, i stället för som en del av en produktions- och reproduktionscykel.[29]

För det andra ville inte den fria, slavägande familjen skaffa sig många barn: abort, barnamord och födelsekontroll diskuterades fritt och rekommenderades ofta, kanske på grund av att det var ett fattigt samhälle på låg teknologisk nivå och att överskottet i ett slavägande hushåll skulle bli litet om det delades upp på alltför många arvingar.

Sexualitetens avskiljande från reproduktionen var ett inslag i det grekiska samhället som gjorde sex mellan män särskilt uppskattad. Men kvinnornas låga status — helt säkert också en följd av hur lågt prioriterat barnafödandet var — var en orsak till att dessa förhållanden kringgärdades av begränsningar och förbud. Det var väsentligt att de vuxna, fria männen, också när de var unga, inte överskred gränserna mellan de vitt skilda könsrollerna och på så vis ”sänkte” sig till kvinnans nivå, vilket alltså Timarchos sades ha gjort.

Den politiska skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare i alla grekiska stater under den klassiska perioden banade vägen för andra, mer förtryckande — och sällan omnämnda — förhållanden mellan män och pojkar. Aischines syftade på dem när han vädjade till medborgarjuryn i fallet Timarchos:

Säg åt dem som jagar sådana unga män som är lätta att fånga att istället vända sig till främlingar från andra stater, så att de inte förnekas fullföljandet av sina lustar, och så att ni inte kommer till skada.[30]

De vuxna manliga ”jägarnas” val av pojkar som sexobjekt fördömdes inte så länge den valde partnern inte tillhörde de fria medborgarna. Det kan ha funnits manliga bordeller, med prostituerade slavar som staten Athen drev. Det sades senare att en av Sokrates vänner, Faidon, köptes fri för hans räkning ur ett sådant ”offentligt hus”.[31]

I Rom förstärktes dubbelmoralen vad gäller manliga sexuella förbindelser av att antalet slavar och den härskande klassens rikedom och lyx ökade genom erövringarna.[32] Romarna vände sig mycket starkt mot att en fri vuxen man skulle spela en sexuellt och socialt passiv roll, men hade inga fördomar mot den aktiva rollen, eller mot att manliga slavar användes som passiva sexobjekt. Både manliga och kvinnliga slavar stod helt och hållet till sina herrars förfogande, såväl för dem själva som för uthyrning. Artemidoros förklarade att sex med en hustru, älskarinna eller en manlig eller kvinnlig slav var normalt, men ”att låta sig själv bli tagen av sin egen slav är inte rätt. Det är övervåld mot ens person och leder till att man föraktas av sin egen slav.” Under tidig kejsartid gav en advokat följande expertutlåtande:

Sexuella tjänster är en förolämpning mot den fritt födde, en nödvändighet för slaven och en plikt för den frigivne slaven.

Detta förhållande gav den förmögne romaren stora sexuella valmöjligheter, vilka han entusiastiskt utnyttjade. Sexuella preferenser sågs som en del av det goda livets mångfald. En ofta citerad anonym poet skrev: ”En människa gillar någon, en annan gillar en annan; jag gillar båda.” Ändå rådde det en ytterst rå och okänslig ojämlikhet i sexuella förhållanden, i detta samhälle där våldtäkt av manliga eller kvinnliga slavar inte räknades som våldtäkt eftersom frågan om slavens eventuella samtycke även i lagstiftningen var fullständigt irrelevant. De flesta av de romerska lagar som ibland uppfattats som om de skulle ha bestraffat homosexualitet var i själva verket avsedda att skydda fria människor av båda könen och drog gränsen mellan slavarna och de fria.[33]

Romarna hade sexuella förbud som ibland var nästan lika stränga som våra. Det fanns en sorts sex som ansågs fullständigt upprörande, och de som ägnade sig åt den ansågs skandalöst dekadenta. Det var — vilket är mycket förvånande för dagens frigjorda älskande! oralsex, vilket tycks ha ansetts som en underkastelse för båda parter.[34]

Det finns inga direkta bevis för sexuella förhållanden mellan kvinnor senare än Sapfos poesi. Hon levde omkring 600 fvt, och av hennes skrifter finns idag bara fragment kvar. Många av dikterna riktade sig ganska klart till kvinnor på kärlekens språk, det språk som män använde till pojkar, och det är klart att kärlek mellan kvinnor var allmänt accepterat på hennes tid och på ön Lesbos där hon levde. Men detaljerna kring Sapfos liv och kärlekar — de unga kvinnornas akademi och de heterosexuella förhållanden som hon också sägs ha haft — är oftast sentida påhitt för att fylla ut luckorna.[35]

För manliga grekiska författare tycks sex mellan kvinnor ha varit något man inte skrev om, och vi känner inte till någon grekisk kvinna efter Sapfo som skrev om detta ämne. Romerska manliga författare var mindre återhållsamma och det finns några liderliga beskrivningar av aggressivt maskulina och sexuella kvinnor, vanligtvis prostituerade; men det vore naivt att ta dem för kontanta.

Det har ibland hävdats att förekomsten av homosexuellt beteende bland männen i Rom berodde på att de romerska kvinnorna var mer jämlika än de grekiska. Det är inte bara oriktigt när det gäller de romerska kvinnorna — för de hade ännu inga politiska rättigheter och var långt ifrån fria, även om de inte var fjättrade vid hemmet på samma sätt som de grekiska kvinnorna. Det stämmer inte heller med att man samtidigt hävdar att dessa förhållanden existerade i det gamla Grekland på grund av att kvinnans ställning var så underordnad där!

I både Grekland och Rom formades inställningen till sexualiteten av slaveriets betydelse som den främsta källan till den härskande klassens rikedomar och, framför allt i Rom, av tillgången till slavar som en form av lyxkonsumtion. Det var först när slaveriet som produktionssätt permanent ersattes av träldomen under det senromerska riket, som en ny uppfattning om sexualiteten växte fram.

Uppkomsten av nya attityder till sexualiteten under senantiken sammanföll med kristendomens framväxt. Den gick till en början långsamt och under lång tid var den nya religionen impopulär och förföljdes ofta, men den beskyddades av att antal kejsare under 300-talet evt för att bli statsreligion i det romerska riket år 394. Det är en utbredd uppfattning att kristendomen orsakade de förändrade sexuella attityderna, men det vore mer korrekt att säga att det var förändrade förhållanden och attityder i det senromerska riket som formade kristendomen och som gjorde att den blev dominerande.

Innan vi undersöker de verkliga orsakerna till dessa förändringar, måste vi fråga oss vilka budskap den gamla juden – och kristendomens texter faktiskt innehöll om homosexuella relationer. Att båda religionerna har överlevt i så många århundraden fram till modern tid har inneburit att de uppfattas som fasta, oföränderliga tankesystem och att utsagor från en period i deras historia kan tillämpas på hela historien. I synnerhet kristendomen har, eftersom den under så lång tid varit den officiella religionen i västvärlden, under varje epok av sin historia anpassat sina idéer till den härskande klassens behov. Om dess idéer varit oförändrade hade den inte funnits bland oss i dag.

Sedan åtminstone 1950-talet har många kristna bögar och andra som stött lagreformer eller vänt sig emot homofobi försökt försvara kristendomen gentemot anklagelsen att den varit den främsta förtryckaren av homosexuella. ”Skyll på samhället, inte på religionen”, har de sagt.[36] Genom att på nytt analysera den gamla judendomen och den tidiga kristendomen, har de visat att vissa texter har feltolkats i hundratals år. Men de har kanske lyckats lägga en dimridå av vetenskapliga diskussioner över ämnet och dolt den verkliga och effektiva roll som den religiösa ideologin har spelat i det sexuella förtrycket. Kristendomen som ett system av idéer och institutioner deltog helt och fullt i det sexuella förtrycket redan från början. Vad vi måste fråga oss är, vilket sexuellt förtryck och varför?

Även när alla felaktigheter i moderna översättningar tagits bort ur Gamla testamentet (en samling judiska texter som de kristna accepterat som guds ord), står det klart att den forntida judendomen förbjöd sex mellan män, åtminstone från 5 00-talet fvt där Tredje Mosebok föreskrev dödsstraff (20:13: ”Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem”). Men denna ”Helighetsregel” i Tredje Mosebok hotade med dödsstraff för en rad andra sexuella överträdelser som äktenskapsbrott (hor), sex med djur och samlag mellan ingifta vuxna (t ex svärfar och svärdotter), och ingen verkar veta hur ofta någon av dessa hotelser sattes i verket.

Den bibliska berättelsen om Sodom och Gomorra, kring vilken mycket av den sentida homofobin har centrerats, nämner inte homosexuella relationer och har aldrig tolkats så förrän under den tidigaste kristna tiden. Flera av den tidens judiska och kristna författare visar en särskild avoghet gentemot förhållanden mellan män och pojkar. Detta kan delvis förklaras av de judiska nationalisternas fientlighet mot de grekiska imperialisternas försök att hellenisera Israel (vilket stöddes av många ur den infödda aristokratin) under de två föregående århundradena. När delar av aristokratin försökte avskaffa omskärelsen för att kunna delta i de grekiska idrottstävlingarna, väckte det de fanatiska chasidéernas fientlighet. När judarna blev självständiga från Grekland år 164 fvt, stärkte det motviljan mot den grekiska kulturens fysiska och sexuella särdrag.[37]

Ämnet homosexualitet nämns aldrig i evangelierna, vilka sägs vara Jesu ord, men det fördöms klart hos Paulus, som var ganska negativ till alla slags sexuella relationer. Paulus fördömde både den aktiva och den passiva rollen i förhållanden mellan män och förkastade också troligen sex mellan kvinnor (även om teologerna har grälat om detta i åtminstone 1500 år).[38] På samma sätt som hos judendomen följdes det uråldriga förbudet inte särskilt hårt. Många kommentatorer har visat att mycket annat också var förbjudet, som att t ex lura av de fattiga deras pengar, något som de kristna inte har följt särskilt väl under historien.

Från den kristna erans tredje århundrade blev de kristna emellertid alltmer högljudda i fördömandet av andra människors sexuella vanor. Clemens av Alexandria, Johannes Chrysostomos och Augustinus bidrog alla till den elakartade smittohärd från vilken den senare kristna homofobin har alstrats.[39] Men det är viktigt att inse att det inte alls var samma sak som dagens homofobi. Vissa typer av syndfull njutning fördömdes, inte en särskild sorts människor, och de kristnas måltavla var mycket större eftersom de vände sig mot all sex som inte var barnalstrande, inte bara homosex. Alla de stora kristna filosoferna under denna tid hävdade att ”sex för något annat syfte än att avla barn är att våldföra sig på naturen” (Clemens av Alexandria). Anal- och oralsex mellan män och kvinnor, födelsekontroll och abort fördömdes enligt den av gud bestämda läran om ”naturlig” sex som ett idealiskt mönster.[40]

Som idé går begreppet ”naturlig sex” tillbaka på de gamla grekiska filosoferna och det är sant att kristendomen vilar lika mycket på denna tradition som på sitt judiska ursprung.[41] Men det skiljer en värld mellan de levnadsregler som påbjöds för den grekiska härskande eliten och de kristnas beslutsamhet att införa rent barn-alstrande sex för hela det romerska rikets befolkning. Kristendomen lånade idéer från tidigare traditioner, men den utvecklades på det sätt den gjorde, eftersom den erbjöd en förklaring och en lösning på problemen under romerska rikets sista tid — en lösning som bidrog till rikets omvandling snarare än dess frälsning.

Under 200-talet evt drabbades det romerska riket av den första vågen av katastrofer. Militära nederlag, pest och hungersnöd skakade staten, vilket ledde till politisk instabilitet och befolkningsminskning. I ett försök att lösa problemen dammade man av kejsar Augustus' morallagar, som ursprungligen tillkommit för att tvinga den gamla romerska statsaristokratin att gifta sig och skaffa legitima barn. De utvidgades till att bestraffa sex mellan män, som definitionsmässigt är ett förhållande utanför det barnalstrande äktenskapet.[42]

Den nya politik som kejsar Diocletianus (284-305) införde innebar att bönder, hantverkare och ämbetsmän som ärvt sina poster eller yrken inte fick byta yrke — de skulle stanna kvar och skaffa barn. Men på grund av den hårda beskattningen och den obligatoriska krigsskatten ledde lagarna bara till att allt fler bönder flydde från jordarna och hantverkare från städerna. Slavuppfödning, som blivit allt vanligare när inga fler erövringar gjordes, räckte inte till för att skaffa den arbetskraft som krävdes för att hålla den härskande klassen flytande, eftersom den var alltför dyrbar i förhållande till det överskott den kunde generera på den existerande teknologiska nivån.[43] I början av 400-talet närmade sig romarriket ett sammanbrott; det bröts ner inifrån och angreps utifrån av barbarer. Det var under dessa förhållanden som kristendomen slutligen segrade som den officiella — och enda — religionen.

De romerska städerna föll samman och den livsstil de representerade dog ut, allt eftersom ekonomin och politiken kom att domineras av de stora jordbruksegendomarna och de män som ägde dem. Barbarernas invasion beseglade förändringarna. Men det handlar inte om något sammanbrott för ”civilisationen” i vid bemärkelse: det innebar inte en återgång till ett mer primitivt samhälle. Det var absolut nödvändigt för vidare materiell utveckling att landsbygden blev av med den blytunga börda som det innebar att försörja de gamla städerna med undermålig teknologi och ett extremt högt skattetryck.

Mot slutet av romartiden började det på landsbygden växa fram ett nytt produktionssätt, som grundades på livegenskap: en uppsättning sociala och ekonomiska förhållanden vars grundläggande princip var att de som brukade jorden var bundna till herrarnas jord och tvungna att reproducera sig. I gengäld för avsevärt minskade ekonomiska bördor (jämfört med de tidigare fria bönder som krossats av skatterna) och rätten att gifta sig och skaffa barn (jämfört med slavarna under romarrikets första tid), blev odlarna livegna och förhållandet mellan jordägare och livegna utgjorde grunden för de efterföljande nya stater som uppkom efter Västroms fall i slutet av 400-talet och de feodala regimer som uppstod under medeltiden.[44]

Kristendomen framställde sig naturligtvis inte som en ekonomisk eller social reformrörelse. Den framträdde som en andlig, teologisk och magisk förklaring, där de romerska gudarna inte lyckats rädda staten men den där den kristne guden kunde rädda de människor som stödde det kristna prästerskapet, regelbundet deltog i deras ritualer och följde de kristna sexuella moralreglerna. Både massorna och härskarna vände sig till den som till ”hjärtat i en hjärtlös värld” och som om den vore ett sätt att göra den värld de levde i begriplig.

Många historiker har menat att kristendomen har haft en fullständigt negativ attityd till sex och till och med till barnalstring. Kyrkofäderna betraktade celibatet som något överlägset äktenskapet, liksom Paulus hade gjort. Andra, som Augustinus, ansåg att de dödas själar snart inte längre skulle få plats i himlen och att människorna därför inte längre behövde skaffa sig barn. Men för folket, i motsättning till det högre prästerskapet, betonade det kristna budskapet tydligt vikten av att gifta sig och mannens och hustruns skyldighet att uppfylla sina sexuella förpliktelser och skaffa barn. Jämfört med andra sekter vid den tiden, såsom manikéerna[45], som vände sig mer mot sex för att skaffa sig barn än annan sex (eftersom den fångade själens renhet i köttets rena ondska), utvecklade kristendomen en sexualitetens ideologi som överensstämde med livegenskapens och den jordägande klassens framväxt.[46]

Inget annat samhälle verkar ha genomgått en så dramatisk övergång från ett system som i så hög grad byggde på en icke-infödd arbetskraft till ett där det var så nödvändigt att säkra en infödd befolkning. Därför är den kristna inställningen till icke barnalstrande sex inte en irrationell faktor, ingen joker i historiens lek, utan resultatet av specifika materiella villkor under den epok som förde den till makten. Det handlar inte om homofobi i modern bemärkelse. De som letat efter fördömanden av homosexuella förhållanden i civil- och kyrkolagarna i det senromerska riket och under tidig medeltid har ofta antagit att sådana vaga fraser som ”de som kopulerar mot förnuftet” i Påbudet från Ankyra (år 314) är en sorts omskrivning för homosexualitet.[47] I själva verket är det fullständiga fördömandet av all icke-barnalstrande sex seriöst och medvetet, och det var inte förrän i modern tid som något västerländskt kristet samhälle hade lagar som särskilde homosexuella förhållanden från andra liknande lagöverträdelser.

Germanernas och andra folks invasioner fick det romerska riket på fall under 400-talet och kastade Europa in i en social och politisk villervalla samtidigt som de påskyndade övergången till ett feodalt samhälle. Den katolska kyrkan utövade stor ekonomisk och politisk makt, med en internationell organisation och en gemensam kultur i ett Europa som splittrats upp i ett antal kunga- och furstendömen.

Med undantag för västgoterna i Spanien var inte de nya ”barbariska” härskarna fientliga till homosexuella förhållanden. I en del av krigarkulturerna var förhållanden mellan pojkar och män accepterade, även om det finns tecken på att anklagelsen om sexuell passivitet var högst förolämpande för en man. När dessa folk kristnades accepterade de också det kristna förbudet mot homosexuella förhållanden tillsammans med annan ”onaturlig” sex, men de verkar ändå inte ha tagit särskilt allvarligt på det.[48] Under den tid som i historien kallas ”de mörka århundradena” i Västeuropa (ca 500-800), härskade våldet och grymheten, men homosexualitet förföljdes inte såvitt vi vet och denna liberalisering varade i ytterligare flera århundraden.

Från omkring 700- till 1100-talet var homosexualitet inte särskilt illa sedd i Västeuropa. Ordet ”sodomi” användes för att beskriva ett stort antal sexuella synder: missionären Bonifatius på 700-talet innefattade i ”sodomitisk lust” incest, promiskuitet, äktenskapsbrott och sex med nunnor eftersom de alla var exempel på fel ställen att spilla sin säd på. Sex mellan män, och ofta mellan kvinnor, nämns i de katolska biktböckerna som något som den ångerfulle och bekännande syndaren måste göra bot för, men boten var inte särskilt stor i jämförelse med andra synder. Biktböckerna tar upp hundratals detaljerade synder, med en glidande bot-skala efter hur allvarlig och frekvent synden var. John Boswell visar på några botskalor, där analt samlag bestraffades mindre hårt än heterosexuella äktenskapsbrott. I en biktbok tycks alla sexuella handlingar förutom anala samlag mellan män ha varit ”lika allvarliga som att utmana en vän på dryckeslag eller ha samlag med sin brud inom två veckor efter att ha mottagit nattvarden”.[49]

Under dessa århundraden förekom det ömma och till och med passionerade homosexuella förhållanden i munk- och nunnekloster, där en liten bildad elit med kunskap om den antika litteraturen tog upp och imiterade dess homoerotiska form i brev och dikter till varandra. Moderna katolska historiker har hävdat att dessa passionsuttryck var rent platoniska.[50] Poängen här är inte bara att mycket av litteraturen är alltför uttalat fysisk för att detta ska vara trovärdigt, utan att inget samhälle med en uttalad uppfattning om och skräck för homosexualitet, såsom de har utvecklats i det moderna samhället, skulle ha tolererat att detta pågick.

Exempelvis var abbot Ailreds av Rievalux kärlek till sina munkar, i synnerhet de unga och vackra, berömd på sin tid, det vill säga under            1100-talet. Till skillnad från många andra abbotar, tillät och uppmuntrade Ailred sina munkar att hålla hand, eftersom han trodde att jordisk kärlek var ett steg på vägen till guds kärlek. Han erkände att han i sin ungdom understundom inte lyckats skilja mellan ”kärlekens sötma och lustens orenhet”, och när hans favoritmunk avled skrev han: ”Några kan av mina tårar döma att min kärlek var för köttslig. Låt dem tycka vad de vill...” När han var gammal och döende lät han bygga en speciellt stor säng så att alla hans favoriter kunde ligga där tillsammans med honom. En modern psykolog skulle utan tvivel varna unga munkar att hålla sig på långt avstånd från en sådan farlig och snuskig gammal gubbe! Ändå fördömdes inte Ailred; tvärtom var han beundrad och lovordad av den strängaste av 1100-talets helgon, Bernhard av Clairvaux, till vilken han dedicerade sina skrifter om kärlek.[51]

Även om Petrus Damiani och andra under 1000-talet började författa rasande stridsskrifter mot sexuella förhållanden mellan män (och det bör noteras att Damiani vände sig lika häftigt mot sodomin som mot att de kristna använde sig av förnuftet), ignorerades de eller tonades de ner av kyrkans ledning, som då var fullt upptagen av sin kampanj mot att präster gifte sig istället för munkars och nunnors homoerotiska förhållanden.[52]

John Boswell hävdar att det under 1100-talet var vanligt med sex mellan män och pojkar och att det vuxit fram en ”homosexuell subkultur” i många europeiska städer. Han pekar på den homoerotiska litteraturen, hänvisningar till manlig prostitution och bruket av vissa ord som ett slags kod: Ganymedes[53] för en yngling, ludus (”Fia med knuff”) för raggning av pojkar.[54] Han har hittat nya versioner av den klassiska litterära form på vilken de älskande pojkarnas och kvinnornas förtjänster avhandlades. Åtminstone en av dem, Tävlingen mellan Ganymedes och Helena, som är ett poem från 00-talet som återfunnits i många avskrifter i hela Västeuropa, är inte ett upprepande av den klassiska formen, eftersom personerna i sådana stycken under antiken alltid var två manliga älskare och inte en pojke och en kvinna.[55]

Vid den tiden hade kyrkans kontroll över sexualiteten i praktiken försvagats och det var inte många som brydde sig om dess formella förbud. Före slutet av 1000-talet lyckades påvedömet inte påtvinga den kristna adeln monogami, prästerskapet celibat eller bönderna avhållsamhet före äktenskapet. (Det sista skedde mycket senare.) Omkring år 1200 hade den ekonomiska utvecklingen och de sociala förändringarna brutit ner många av det tidiga medeltida samhällets materiella hinder. Befolkningstillväxten, allt större uppodlade områden, kolonialiseringen av nya områden i östra Europa samt städernas och handelns tillväxt hade brutit adelns kontroll över godsen och biskoparnas kontroll över städerna. Den informella undervisningens tillväxt inom kyrkan drev fram ett skikt av intellektuella som öppet debatterade sådana frågor som förhållandet mellan tro och förnuft och huruvida guds existens kunde bevisas. Även om kapitalismen bara hade framträtt i sin tidigaste och mest grundläggande form, ledde denna handelskapitalism som var utmärkande för alla feodalsamhällen till att bönderna och hantverkarna producerade alltfler varor och som en följd därav ökade kraven på individens frihet, vilket hotade bryta ner de feodala strukturerna för social kontroll.[56]

Under 1200-talet inledde kyrkan och de nya fursten-och kungadömena en omfattande motoffensiv för att hålla den nya samhällsutvecklingen under kontroll. Då korstågen i Mellanöstern misslyckats, riktades våldet inåt i Västeuropa — först mot judar och kättare, med kulmen i häxjakterna från 1400- till 1600-talet. Allt detta kan ses som en del av en långvarig repressiv reaktion från den härskande feodalklassen och dess prästerliga tjänare mot hotet om social och intellektuell förändring. Reaktionen föregicks inte av en ekonomisk kris; den började mitt under den medeltida expansionens skördetid. Men de ekonomiska kriserna och farsoterna under 1300-talet intensifierade den och gav dess sexuella aspekter ytterligare innebörder.

Barnalstrande sex stod åter i första rummet i kampanjen för social kontroll och familjen hade en central roll för att stärka den traditionella ordningen. Även om familjen som ett verktyg för politisk och ideologisk kontroll i det feodala samhället var underordad andra institutioner som godset, kyrkan och gillet, blev dess roll alltmer betydelsefull när de övriga institutionerna försvagades under senmedeltiden. Men familjens främsta betydelse från nedgången för antikens slavsamhälle fram till den industriella revolutionen var den som basenhet för produktion och egendomsägande. Bonde- och hantverkarhushållen var fortfarande de grundläggande ekonomiska samhällsenheterna, medan den egendomsägande familjen var central för såväl feodaladeln som den framväxande bourgeoisien. Motoffensiven under senmedeltiden visar på en beslutsamhet att hålla lekmännen strikt inom familjeramen, medan prästerskapet skulle utsättas för en mycket hårdare kontroll av kyrkan.

Intellektuellt växte det fram en ny syntes av antik filosofi och kristen lära i de universitet som inrättats under kyrkans och statens kontroll under 1100-talet. Denna återupprättade betydelsen av naturen som ett idealt mönster och föreställningen om den ”onaturliga” synden som central för den kristna uppfattningen om sexualiteten. Detta synsätt definierades som ortodox religiös doktrin. Onaturlig sex föll nu under misstanken om kätteri och hädanefter användes ordet sodomi (på engelska bug ger, ett tillmäle som ursprungligen användes om de manikeiska kättarna, eftersom deras åsikter antogs komma någonstans så utländskt ifrån som Bulgarien) för alla anala samlag.

Kyrkoråden skärpte straffen för ”onaturlig sex” och de nya sekulariserade staterna samarbetade. Dödsstraffet för sodomi eller anala samlag nämndes i alla viktiga lagtexter i 1200-talets Europa. I England stadgar en standardtext i allmän civilrätt baserad på sedvanerätt från det sena 1200-talet dödsstraff för sex med judar, djur eller det egna könet — samma gäller för mordbrand, trolldom, avfall från tron och äktenskapsbrott med ens herres hustru.[57]

I de italienska stadsstaterna började de nya tiggarmunkarna, vilkas uppdrag var att predika ånger och bot i städerna, i sin ”Stora Halleluja”-kampanj på 1220-talet att högljutt kräva lagar mot kättare, judar och sexuella förbrytare. När sådana lagar kom ur bruk eller avskaffades, ropade de ännu högre. En ny lagstiftningsvåg mot sexualbrott kom under femtonhundratalet, när konflikterna mellan kyrkan och staten eller mellan centralmakten och de lokala myndigheterna ledde till att statens kontroll stärktes, t ex i 1533 års sodomilagar i England och Kejsar Karl V:s konstitution för Tyskland år 1532.

Under senmedeltiden och början av den nya tiden, jämställde lagstiftningen mot ”sodomi” alltid outtalat och ibland uttalat sexuella brott som tidelag och heterosexuella anala samlag med manlig och kvinnlig homosexualitet. I Florens till exempel dömdes kvinnor och minderåriga pojkar som underkastat sig anala samlag till samma straff (att nakna löpa gatlopp), och i straffskalan utmättes straff för en rad brott, enligt hur ofta de begåtts och om den ena parten var gift eller inte.[58]

De flesta historiker har ifrågasatt huruvida dessa lagar verkligen tillämpades: det råder knappast något tvivel om att det engelska civilrättsliga dödsstraffet mot sodomi inte utdömdes, och även under 1533 års lagar var fallen mycket sällsynta fram till slutet av 1600-talet. Andra har noga studerat de oerhört omfattande rättsprotokollen från det medeltida och nya tidens Europa och funnit att det under vissa tider och på vissa orter förekommit regelrätta avrättningar. Louis Crompton har kommit fram till omkring 400 avrättningar i åtta länder under fem århundraden långt ifrån det ”folkmord på homosexuella” som han menar har förekommit, men absolut ingen försumbar siffra. Det är ingen myt att män (och ibland även kvinnor) brändes till döds för homosex under medeltiden och den tidiga nya tiden, även om förföljelserna var mycket oregelbundna och ofta tycks ha utbrutit på grund av politiska eller religiösa spänningar, då en sexualitet som i normala fall fick passera angreps.[59]

Andra myter har uppstått kring den stora häxjakt som svepte över Västeuropa från 1400- till 1600-talet, då omkring 100 000 människor — av vilka 80 procent var kvinnor — avrättades. En av de hemskaste akterna i häxjaktspropagandan, Malleus Maleficarium (Häxhammaren) författad av de tyska dominikanermunkarna Kramer och Sprenger (1484), visade ett misstroende mot och en fruktan för den kvinnliga sexualiteten som genomsyrade häxjakten. De angav flera skäl till varför fler kvinnor än män blev häxor: kvinnornas svaga intellekt och viljekraft, deras fallenhet för svartsjuka och hämnd; men också att en kvinna är ”mer köttslig än en man... All häxkraft kommer från köttets lust, vilken hos kvinnan är omättlig”.[60]

Häxjägarna var besatta av föreställningen om sexuell perversion, framför allt på kontinenten där tortyr regelbundet förekom och exempelvis ledde fram till bekännelser från mycket gamla kvinnor att de hade kysst djävulens arsle eller blivit utsatta för analsex av honom. Men besattheten fokuserades inte på förhållanden mellan kvinnor eller mellan män: i centrum för besattheten låg uppfattningen att kvinnans sexualitet förrådde den mänskliga rasen genom samlag med djävla; inte att kvinnor hade sex med varandra. Det kan ha funnits sexuella övertoner i anklagelsen att äldre häxor försåg djävulen med yngre häxor, liksom det fanns i inställningen till kopplerskor i allmänhet. Men de historiker som mer eller mindre fabulerat om att homosexuella också drabbades av häxjakten övertolkar bevisen otroligt mycket.[61]

Kyrkans och statens kamp för social kontroll under senmedeltiden tog sig många uttryck, och de som framför allt ser den som ett uttryck för homofobi underskattar den delvis. En mycket omfattande sexualskräck uppstod samtidigt med uppfattningen om den naturliga världen som våldsam och farlig och som hela tiden hotade att dra mänskligheten ned i fördärvet — väsensskilt från det som vissa i dag tror att ”nära naturen” innebar under medeltiden. Onaturliga handlingar, sataniska och sexuella, uppfattades som en inbjudan till naturen att svara med katastrofer som farsoter, storm och hungersnöd och till att själv bli utsatt för guds straff.[62] Det handlade fortfarande om icke-barnalstrande sex i allmänhet och inte speciellt om homosexualitet: åtal för tidelag var under vissa tider vanliga på landsbygden och de inblandade djuren dömdes och avrättades nästan alltid tillsammans med de mänskliga utövarna.[63] I städerna råder det emellertid ingen tvivel om att när den tidiga nya tidens sodomilagar tillämpades, drabbades framförallt män som hade sex tillsammans.[64]

Av alla perioder är renässansen den vars homosexualitet är mest omtvistad. Enligt vissa historiker betraktades sex mellan män med största fasa och det västeuropeiska samhället visade ”en mycket stark fruktan eller aversion mot 'abnorm' sexualitet”. Enligt andra tolererades den av de flesta och var en starkt bidragande orsak till att det åstadkoms så stora insatser inom konst och litteratur då. Det råder i dag inget tvivel om att framträdande personer som Michelangelo och Leonardo da Vinci uttalat föredrog det egna könet och den förre var troligen rent homosexuell; ändå visar varje undersökning av de stora italienska städerna att straffen för sodomi var hårda och att de dessutom tillämpades ofta. Kung James I av England kunde både fördöma sodomi som ett brott ingen kung någonsin skulle benåda, och öppet stoltsera med sina egna kärleksaffärer med manliga hovmän.[65]

Alan Bray menar att denna motsättning kan förklaras av den annorlunda roll som manlig homosexualitet hade i ideologin och i den sociala strukturen i England under renässansen jämfört med vår egen tid. Å ena sidan ansågs ”sodomi” allmänt omfatta både sex med djur och heterosexuella samlag och betraktades som en excessens och oordningens synd, ett tecken på osedlighet i allmänhet snarare än vissa individers sexuella preferenser. Samme man kunde anklagas för sodomi, incest och äktenskapsbrott; och den unge rucklaren med sin älskarinna på ena armen och sin prostituerade ”glädjepojke” på den andra var en återkommande bild av den allmänna sedeslösheten. Som en symbol för ondska förkastades sodomi, på samma sätt som kätteri och trolldom, som en förolämpning mot gud och naturen, vilken skulle utsätta hela samhället för en fruktansvärd vedergällning.

Å andra sidan, när sex mellan män förekom var det integrerat i den existerande sexualiteten. Den grundades på familjehushållet med husbonde, matmor, barn och tjänare, och på dubbelmoralen i synen på mäns och kvinnors sexualitet. Affärer mellan gentlemän och deras unga pager eller favoriter, mellan husbönder och betjänter, mellan äldre och yngre tjänare, eller mellan salongslejon och prostituerade pojkar, hade alla sina paralleller i förhållandet mellan män och kvinnor. Att det var vanligt med sena äktenskap i de lägre klasserna och arrangerade äktenskap inom aristokratin, innebar att homosexuella förhållanden inte var sällsynta. De utövades före äktenskapet eller vid sidan om, som de utomäktenskapliga förhållandena med kvinnor. Förhållanden som passade in i detta mönster ledde mycket sällan till åtal, såvida inte de väckte uppmärksamhet på grund av föräldrarnas klagan, skadeglädje eller att det störde friden.[66]

Bray hävdar att samhällsklimatet i England hade förändrats mot slutet av sextonhundratalet. I molly houses i London i slutet av 1600- och början av 1700-talen, växte en manlig homosexuell subkultur fram med regelbundna träffpunkter, pubar och ”svartklubbar” där män drack och dansade tillsammans, flirtade med varandra, hade ”drag”-dance; uppträdde feminint och hängav sig åt att ”krama, kyssa och kittla varandra som om de vore en blandning av lättfärdiga män och kvinnor”, som en samtida beskrev det.[67]

Från 1690-talet och framåt angreps då och då molly houses av sällskap för ”ett anständigt uppförande”. Stämningen piskades upp av tidningar och pamfletter och det hela resulterade i räder, rättegångar och avrättningar. Bevismaterialet visar att de inblandade männen tillhörde de arbetande i London: mästare, gesäller och lärlingar som representerade de flesta av stadens tillverknings- och servicenäringar. Från en rättegång har vi kanske den första röst som höjdes till försvaret av den sexuella friheten i Englands historia: ”Jag anser inte att det är något brottsligt i att göra vad jag vill med min kropp”, sade William Brown, en ung arbetare som lurats i fällan av en man som han trodde att han kände och blivit arresterad.[68]

Det står helt klart, hävdar Bray, att någonting hade förändrats. Men samtidigt som han ser svaret i den ”mentalitetens revolution” som ägde rum under det sena sextonhundratalet parallellt med den vetenskapliga revolutionen, och Randolph Trumbach förklarar den med ”reorganiseringen av könsidentiteten som skedde som en del av uppkomsten av en modern västerländsk kultur”, undviker båda frågan om den politiska och sociala revolutionen i 1600-talets England.[69]

De borgerliga revolutionerna 1649 och 1688 hade ställt frågan om individens frihet, i synnerhet i religiösa och ekonomiska frågor, och tydligt minskat statens inblandning i dessa områden. En del av de radikala under 1640-talet hade också hårdare betonat den personliga och sexuella friheten. ”Var och en i det han är sig själv har egen hög moral, annars skulle han inte kunna vara sig själv”, hade levellern (utjämnaren)[70] Richard Overton skrivit, och hävdat rätten att bestämma över sig själv. ”Alla handlingar som du utför i ljus och kärlek, är lätta och vackra... Oavsett vad den Heliga skrift, helgonen och kyrkan säger, om du inte själv inom dig fördömer dig, skall du heller inte fördömas”, sade rantern (predikaren) Lawrence Clarkson. Sådana åsikter fördömdes oftare från predikstolarna än de spreds och förordades i radikala pamfletter och från mun till mun. Hur trångsynt och manligt inriktad levellers' uppfattning om rätten att bestämma över sig själv än visade sig vara och hur uteslutande heterosexuell ranters' krav på sexuell frihet än var, kan vi tydligt höra ekot av dem i William Browns ord.[71]

Lika betydelsefull är framväxten av små verkstäder i delar av det sena 1600-talets England och London, där tillverkningen inte längre organiserades utifrån hushållet och där gesällerna började bilda sina egna organisationer och till och med strejka. För alltfler arbetare började avskiljandet av arbetet från hemmen redan före den industriella revolutionen; ändå var hushållsekonomin fortfarande den långt viktigaste inom jordbruket och i de manufakturer som organiserades i hemmen och inte i verkstäder. Under denna period började det egna livet utanför arbetstiden brytas loss från det gamla patriarkala hushållet, och män som William Brown kunde tycka att vad han gjorde utanför arbetsplatsen bara angick honom. Samtidigt var det uppenbart att myndigheterna inte tyckte så, och staten ingrep för att reglera det som tidigare varit fäders ansvarsområden.[72]

Molly houses och deras fiender utgjorde brännpunkten för diskussionen om manlig homosexualitet i 1700-talets England, och vissa nya teman började framträda. Ett var det omanliga hos mollies, vilket kom att förknippas med deras sexuella handlingar. Detta kan tyckas förebåda senare idéer om sexuell perversion, men den beskrevs fortfarande undantagslöst som något artificiellt och icke medfött. 1709 hävdade en pamflettskrivare att dessa män härmade ett feminint beteende ”för att dölja sina naturliga känslor [som män] för det täcka könet och för att väcka onaturliga lustar”. 1736 skrev en jurist att ”det är sällan som en person som funnits skyldig till att på ett så onaturligt sätt missbruka sin fortplantningsförmåga efteråt bryr sig om kvinnor”. Ingen av dem uttrycker en modern uppfattning om homosexualiteten, och den sistnämnde hävdar faktiskt att ointresset för kvinnor är en följd av, och inte orsaken till, ett onaturligt uppförande.[73]

1813 hävdade en pamflett om Vere Street-affären (en raid mot en Londonpub som följdes av flera avrättningar) att även om ”det allmänt och helt naturligt antas att de som är besatta av sådana passioner ofta är mycket omanliga människor” visade det faktum att en grenadjär på 180 centimeter kunde stå ”brud” till en man som var hälften så lång och att ”en atletisk sjöman, en herkulisk bärare och en döv smed” hade tagit sig berömda horors namn, att sådana antaganden var felaktiga. Han berättade också en historia om att männen på Vere Street-klubben hade funnit nöje i att rituellt förlöjliga sina frånvarande fruar.[74]

Det handlar inte om någon modern uppfattning om homosexualitet — även om det i den sistnämnda framskymtar att folkliga föreställningar låg mycket närmare dagens uppfattningar än de intellektuellas teorier. Men det finns åtminstone ett exempel från 1700-talet på något som låg mycket nära homofobi i dess mest bokstavliga mening: skräcken för kontakt med någon av samma kön. Författaren till en pamflett från 1749 medger att ”jag blir djupt upprörd och förargad när jag ser två damer falla i varandras armar och liderligt kyssa varandra. Ändå är åsynen av två motbjudande karlar som håller och kramar varandras händer och kysser varandra ömt än mer avskyvärd”.

Det dröjde förmodligen innan respektabla engelsmän upphörde att hälsa varandra med kramar och pussar (och ännu längre innan kvinnorna gjorde det), men flera tyska författare noterade en tydlig skillnad mellan engelska och kontinentala vanor därvidlag under det sena 1700- och det tidiga 1800-talet.[75]

Även om dödstraff för sodomi varit sällsynt under 1600-talet, ökade antalet i det sena 1700-talets England. Avrättningarna nådde sin kulmen under åren 1806-36, då det i genomsnitt genomfördes två per år. Det var i en tid då dödsstraff för andra brott blev mindre vanligt. Ökade gjorde även antalet beskyllningar för försök till sodomi, och här krävdes inga bevis för att samlagen genomförts: att besöka en viss plats, eller att luras av en lockfågel från ett reformsällskap var tillräckligt. Att mötas ”för att locka varandra att begå en avskyvärd förbrytelse” och att ”i strid mot lagen ta varandras händer i syfte att begå det sodomitiska brottet” är anklagelser som förekom under denna tid. Straffet för detta brott var att ställas vid skampålen, och den allmänna avskyn var så stark att många män fruktade det mer än de fängelsestraff och böter som också utdömdes. År 1780 ställdes en stuckarbetare i London vid skampålen tillsammans med sin partner som var kusk och dog av folksamlingens anstormning. Detta fick Edmund Burke att protestera i parlamentet.[76]

Bild>

John Athertons, biskop av Waterford och Lismore, skamliga slut. Atherton avrättades tillsammans med John Childe, som förmodades vara hans älskare, år 1640. Ur anonym trycksak.

I hela Västeuropa var 1700-talet en tid av motstridiga uppfattningar om sodomi. I den nederländska republiken, inträffade en särskilt hård förföljelse 1730 och 1731, då åtminstone femtionio män avrättades; tjugoen av dem i en liten by. Två män brändes till döds för sodomi i Paris så sent som 1750. I Pennsylvania, där dödsstraffet för detta brott hade avskaffats som ett utslag av kväkarnas upplysningstänkande 1682, återinfördes det (för svarta år 1700, för alla män år 1718) efter påtryckningar från England.[77]

Men en vittomfattande kritik uppstod som en reaktion på detta barbari. Den franska upplysningens filosofer uppfattade bestraffningen av samtyckande vuxna människor som en vidskeplig kvarleva i klass med kätteri och häxrättegångar. Bland dem var Voltaire, även om han ansåg att homosexuella förhållanden stred mot naturen, och Diderot, som var mycket mer välvilligt inställd till den bisexuella esteticismen hos den ”sokratiska kärleken”. Beccaria och Bentham hävdade båda att sodomi var ett brott utan offer. Privat skrev Bentham flera essäer i ämnet mellan 1774 och 1824, i vilka han förespråkade en avkriminalisering och kommenterade homofobins irrationella natur.[78]

Dödsstraffet för sodomi avskaffades som en del av den upplysta despotins program i Ryssland, Österrike, Preussen och Toscana, och i den amerikanska revolutionens kölvatten i de flesta av de dåvarande Förenta staterna.

I Frankrike avskaffades straffen för vuxna som en del av den konstituerande församlingens reformering av strafflagen år 1791, mitt under den franska revolutionens konstitutionella fas. Detta var en period av revolutionär optimism bland borgerligheten, där Friheten var lösenordet och revolutionen för en tid blev ”de förtrycktas festival”, när föråldrade lagar och sedvänjor sveptes bort.

”Fransmän!”, proklamerade markis de Sade, ”Ni är alltför upplysta för att inte veta att en ny regim kommer att nödvändiggöra ett nytt sätt att leva.” Det fanns motsättningar inom den borgerliga liberalismen under denna revolutionära epok, för familjen var fortfarande ytterst viktig för borgarklassen, men avkriminaliseringen av homosexuella förhållanden bibehölls i Napoleon Bonapartes lagar (Code Napoleon) när revolutionen var över, och dessa efterliknades av flera europeiska länder som påverkats av den franska revolutionen och Napoleons erövringar.[79]

Varför blev då straffen för sodomi hårdare i England, samtidigt som andra länder mildrade dem? Arthur Gilbert har visat att antalet åtal var som flest och att allmänheten var som mest fientlig under Napoleon-krigen, då Storbritannien var isolerat och hotat av militärt nederlag. Han hävdar att de homosexuella blev utpekade som en traditionell måltavla i kristider och på grund av att anus i den västerländska kristna traditionen betraktades som en symbol för djävulen.

Hotet om att besegras av fransmännen betraktades som ett hot om ”en etisk, moralisk och religiös revolution”. Han pekar också på det stora antalet avrättningar för sodomi inom flottan under kriget, och menar att den homosexuelle utpekades som ett ”slags moralisk myterist”. Det var ingen tillfällighet att avrättningarna inom flottan inleddes 1797, året för de stora myterierna, och inte 1793 när kriget bröt ut.[80]

Det är sant att den gamla skräcken fortfarande levde kvar under 1700-talet. Tidelag betraktades fortfarande med avsky, och naturkatastrofer som jordbävningen i Lissabon och de mindre omfattande skalven i London 1750 tillskrevs ”onaturliga synder”. Sodomi definierades inte tydligare än innan: Det försiggick långdragna juridiska tvister om huruvida det krävdes bevis för penetration eller utlösning eller om det krävdes bevis för båda, huruvida en man som förgripit sig analt på en tolvårig flicka skulle hängas för det (han hängdes), och om en annan som tvingat en pojke till oralsex skulle fällas (han benådades).[81]

Men under slutet av 1700- och början av 1800-talet handlade det om något mer än en traditionell skräck, som ökade eller avtog i takt med hoten mot nationens säkerhet. Poängen är att den franska revolutionen och Napoleonkrigen, då åtalen mot och avrättningarna för sodomi ökade, sammanföll med en avgörande fas i den industriella revolutionens utveckling i Storbritannien.

Krigen påskyndade utvecklingen inom textil-, gruv- och metallindustrierna, vilket ledde till koncentration av industrikapitalet och långa arbetsdagar för den framväxande arbetarklassen, som till stora delar levde hopträngd i överbefolkade slumområden, berövad de mest grundläggande förutsättningar för avskildhet och anständighet. Det är ingen tillfällighet att åren med otaliga avrättningar för sodomi, 1792-1836, nästan exakt sammanfaller med den period som den brittiske historikern och marxisten E. P. Thompson beskrivit som ”Skapandet av den engelska arbetarklassen” i boken med samma namn. Den oro och revolution som så många fruktade kom inifrån det engelska samhället lika mycket som från det ”ateistiska” Frankrike.

Catherine Hall har hävdat att när det gäller den evangeliska ”Clapham-sekten” ”var debatten om kvinnor, familjen och arbetets könsuppdelning en integrerad del av diskussionen på 1790-talet om samhällets organisering”.[82] Ingen annan härskande klass i Europa lyssnade så villigt till predikningar om den sexuella anarkins fara som den brittiska, eftersom ingen annan hade så goda skäl att frukta samhällsupplösning och revolution.

Uppiskandet av en folklig fientlighet mot sodomi var också en avledning för massorna: det var bättre att de spöade sodomiter än att de gjorde upplopp för reformer eller mot korrupt styre. De män som hamnade i galgen och vid skampålen utgjorde förvisso ett symboliskt offer, men de symboliserade nya faror. Det gamla tretalet kätteri, trolleri och sodomi hade ersatts av ett nytt: sodomi, myteri och anarki.

Från 1790- till 1840-talet var folk från alla klasser i England medvetna om den uppbrytning av arbetarklassens familjeliv som fabrikernas och andra större företags utbredning medförde, de tekniska uppfinningarna som gång på gång förändrade de anställdas ålders- och könsstruktur i vissa industrier, och den ekonomiska uppgångens och krisens cykel som periodvis kastade stora massor ut i armod.[83]

En del fruktade att arbetskraften inte längre skulle kunna reproducera sig själv i de områden där kvinnor arbetade i fabriker och gruvor. Många fler fruktade oordningen och att det inte skulle gå att styra en arbetarklass som inte längre kontrollerades av en patriarkalisk makt eller bands av familjeansvaret, eller som inte längre klavbands av traditionella ålders- och könsroller.

Till skillnad från böndernas, hantverkarnas och de hemarbetandes gamla producerande familjehushåll, grundas den specifikt kapitalistiska familjeformen på att arbetet och hemmet skiljs åt: varor produceras och lön tjänas på en arbetsplats som tillhör kapitalisten, och ”hemlivet” blir en separat sfär. Denna förändring hade föregåtts av att antalet stora verkstäder och gesäller ökat sedan slutet av 1600-talet, som nämnts ovan.

Men industrialiseringen under det tidiga 1800-talet blev till en revolution, så central och påtaglig att den uppfattades och diskuterades. Industrikapitalismen förutsätter inte familjehushållet som produktionsplats, och först tycks den kräva arbetare enbart som individuella arbetsenheter oberoende av kön, ålder eller personliga egenskaper. Det var så den uppfattades av många under det tidiga 1800-talet (inte bara av Marx och Engels), eftersom kapitalismen till sin natur (framför allt när den ställs mot hemindustrin) inbjuder till en sådan analys.

Det blev emellertid ganska tidigt under den industriella revolutionen uppenbart att det fanns många orsaker varför kapitalismen kräver att arbetskraften består av män, kvinnor och barn organiserade i familjer. De spänner från själva reproduktionen av arbetskraften till disciplinen och hierarkin inom fabriken, och från tuktandet av upproriska arbetare genom ”familjeansvar” till vidmakthållandet av den kapitalistiska uppfattningen att ”man är sig själv nog” och individualism.

De nya industriföretagarna drog också nytta av att kvinnors och barns löner var lägre än männens. Industrikapitalismen behöver familjen, men det är en familjeform där deltagandet i produktionen, vilket varit kännetecknande för familjen sedan livegenskapens dagar i Västeuropa, inte längre är en förutsättning.

I mitten av 1800-talet var sexualiteten intimt förknippad med den härskande klassens och medelklassernas fruktan för anarki och revolution. Det låg en uttalad sexuell betoning i många av de sensationshistorier som berättades om de förfärande villkoren i fabrikerna, gruvorna och slummen, i de tal och stridsskrifter som krävde reformer, och de illustrationer och berättelser som underströk kraven.

Det var inte, som ofta påstås, en ”missriktad” oro; det var ett svar på verkliga förändringar i det tidiga industrisamhället. Fabriksinspektörer ställde regelbundet frågor om fabriksflickornas ”okyskhet”. Beskrivningar av förhållandena i slummen utelämnade aldrig de överfulla bostadshotell där män och kvinnor delade rum, och där ”kända prostituerade” hängde i varje gathörn.

Uppfattningen om att det förekom sex i de djupa, mörka gruvorna i de områden där kvinnor jobbade under jorden före 1841, fortsatte att fascinera liberala historiker långt in på 1900-talet, när historikern Halvey bekymmerslöst kunde hänvisa till de manliga gruvarbetarnas ”bestialiska och snuskiga begär” efter kvinnliga gruvarbetare. Reformivrare som politikern och filantropen Shaftesbury, som förfasade sig över ungdomens sexualitet, avslöjade i parlamentet att i Birmingham inleddes de ”sexuella förbindelserna” vid fjorton eller femton års ålder.[84]

Hur kunde allt detta leda till att en ny uppfattning om homosexualiteten växte fram? Jag ska försöka visa på hur tre sammanhängande reaktioner på de förändringar av familjen som industrialiseringen medförde kunde leda till det: Först de manliga och kvinnliga könsrollernas förhållande till de ”separata sfärerna” i hemmet och på jobbet, vidare utvecklingen av en ny uppfattning om det ”personliga livet” och en vetenskaplig uppfattning om sexualiteten, samt (sist men inte minst) repressiva kontrollåtgärder.

Uppfattningen att arbetet tillhörde ”världen utanför”, som männen var särskilt lämpade för, medan hemmet var en tillflyktsort för kvinnor och barn, hade först vuxit fram inom 1700-talets borgerskap och bildade klasser. Deras rikedomar skapades inte längre i de egna familjehushållen och de hade tillräckligt med resurser för att skapa en privat och skyddad värld i hemmet, där arbetet utfördes av tjänare och där konsumtion av lyxvaror blev ett levnadssätt. Många av de uppfattningar om könen som senare utvecklades under industrialiseringen, som t ex åsikten att en kvinna är mer ”naturlig” och en man mer ”civiliserad” var redan utbredda bland sjuttonhundratalets franska filosofer.[85] Återigen var detta en trend som blev allmän först när industrialiseringen ledde till en åtskillnad mellan hem och arbete för såväl de breda befolkningslagren som för eliten.

Från slutet av 1700-talet handlade den borgerliga familjeideologin i England om mycket större frågor. ”Evangelisterna” uppfattade klart sin kampanj för en reformering av familjelivet som ett bålverk mot jakobinism och social revolt. De nöjde sig inte med att predika för aristokratin och borgerskapet: genom billiga pamfletter, välgörenhetsbesök och den egna rollen som arbetsgivare åt en tjänarstab, försökte de påverka arbetarklassens familjeliv.[86] I Frankrike försökte de största kapitalistiska företagen på 1840-talet direkt att gynna familjeliv, ortodox sexualitet och korrekta könsroller:

Paternalismen medförde omfattande ansträngningar att söka höja moralen hos företagets anställda. Många företag publicerade och distribuerade pamfletter som förklarade för arbetarna hur bra renlighet, nykterhet och familjeliv var. Många utökade ordningsföreskrifterna med förbud mot oanständig klädsel och oanständiga vanor, mot fult språk och snuskiga böcker. Vissa avskedade de arbetare som gifte sig alltför tidigt eller fick oäkta barn...

Arbetsgivarna i Sedan skickade hem kvinnorna före männen för att inte uppmuntra flirt och flams och ge hustrurna större möjlighet att ta hand om sina familjer.[87]

Det nya mönster som arbetarklassens familjer skulle följa infördes inte utan opposition. De utopiska socialisterna utmanade familjen som institution, från Saint-Simons ”fria kärlek” till Fouriers vision om stora, kommunala falangstärer som skulle ersätta familjelivet. Med Kommunistiska manifestet och revolutionerna 1848 blev utmaningen direkt politisk, när Marx och Engels tillkännagav att de trodde att familjen skulle avskaffas under den socialistiska revolutionen. Kvinnorna tog stor del i de två revolutionerna i Paris och en allmänt känd kvinnlig transvestit och författare hade en post i den nya franska regeringen.[88]

I Storbritannien fick den utopiske socialisten och kooperatören Robert Owen många anhängare under 1830- och 40-talen. Debatter om avskaffande av äktenskap och ”oäkta barn”, förslag om att familjelivet skulle ersättas med kollektivhushåll och argument för kvinnors rätt att arbeta och vara fackföreningsmedlemmar fördes fram bland de arbetare som stödde Owen. De owenitiska mötesformerna och den sociala verksamheten arrangerades medvetet för att bryta ner barriärerna mellan kvinnor och män och rörelsen fick fram ett stort antal skickliga kvinnliga talare och organisatörer.[89]

Men jämte dessa begynnande socialistiska alternativ, förekom det ett annat svar inom arbetarklassen, vilket är särskilt påtagligt i den chartistiska rörelsen[90], där oweniterna var en strömning bland många. Chartisterna försvarade arbetarfamiljen, med uttalade könsroller på så sätt att mannen tjänar ihop till det dagliga brödet och kvinnan tar hand om hushållet. Till skillnad från oweniterna hade chartisterna särskilda kvinnoorganisationer, och de flesta av dessa Female Charter Associations uttalade sig i namn av ”hustrur, döttrar, mödrar och käraste” och betonade kvinnornas roll i hemmet. De protesterade mot brotten mot ”naturens ordning”, när kvinnor anställdes i fabriker och manliga handvävare i Lancashire gick arbetslösa, eller när utblottade familjer hotades att skingras genom den nya fattiglagen. Inom den chartistiska rörelsen konkurrerade dessa uppfattningar med den gamla synen på arbetarkvinnorna som aktiva ekonomiska partners och medlemmar av de arbetandes gemenskap liksom med owenitiska idéer.[91]

När owenismen gick tillbaka i fackföreningarna och chartismen besegrades på 1850-talet, blev det nya mönstret för familjeliv och könsroller fast etablerat inom den ”respektabla” arbetarklassen. För majoriteten i ett modernt industrisamhälle är familjen en nödvändighet i avsaknad av en omfattande socialistisk samhällsomvandling. 1800-talets kapitalistiska stat erbjöd inget alternativ för arbetarklassen, förutom ”Fattiglags-bastiljerna” som arbetsinrättningarna kallades. Ändå gick uppfattningen om mannen som den som förtjänade brödet och den beroende hemmafrun ofta stick i stäv med hur arbetarklassens liv verkligen såg ut, eftersom antalet kvinnor med lönearbeten ökade under hela 1800-talet och bara en minoritet av arbetarklassens män någonsin tjänade tillräckligt för att hålla familjen över existensnivån. Men ända fram till den moderna välfärdsstatens uppkomst, var familjen det enda sätt som de icke arbetsföra inom arbetarklassen gamla, sjuka, mycket unga och arbetslösa — fick stöd från dem som hade en utkomst.[92] Familjens materiella betydelse i 1800-talets kapitalistiska samhälle gjorde det svårare för och bidrog till att marginalisera de individer som inte passade in i de förväntade rollerna. Den rådande samhällsideologin förstärkte detta genom att slå fast att familjen också var den bästa formen för att tillfredsställa det ”personliga livets” behov, bland vilka sexualiteten fick en allt större roll.

Uppfattningen om det personliga livet som en viktig del av individens existens, särskilt från arbetet och det offentliga livet, spred sig från att vara borgerlighetens egen ideologi under 1700-talet till hela samhället under 1800-talet av skäl som redan nämnts. Som Eli Zaretksky har skrivit:

Så länge som familjen var en produktiv enhet baserad på privategendom, förstod dess medlemmar att deras eget liv och personliga förhållanden grundades i deras gemensamma arbete. Alltsedan industrins framväxt utestängde emellertid övergången till lönearbete, eller proletariseringen, de flesta människor (eller familjer) från ägandet av produktiv egendom. Detta ledde till att arbete och liv skildes åt; proletariseringen avskilde den yttre världens alienerade arbete från den inre världens personliga känslor. På samma gång som den kapitalistiska utvecklingen gav upphov till uppfattningen att familjen stod utanför ekonomin, skapade den en separat sfär av personligt liv, som syntes vara skild från produktionssättet.

Zaretsky skriver vidare att detta på sätt och vis innebar något positivt för de breda befolkningslagren, eftersom ”personliga förhållanden och självutveckling” tidigare alltid varit reserverade för de arbetsfria klasserna. Men detta var också en stor förvrängning, eftersom det personliga livet blev ett nytt vittomfattande område, vars samband med det övriga samhället var höljt i dunkel och där det dominerande var det subjektiva, ”känslan av en ensam individ utanför samhället utan någon verklig uppfattning om sin egen roll i en rationellt ordnad plan”.

Detta är den andra sidan av den alienation eller det främlingskap, som Marx beskrev, när han talade om arbetarnas alienation från de produkter som de skapat med sitt eget arbete. Det personliga livet är å ena sidan alienerat från den lika mänskliga och levande produktionen, och tycks vara självständigt, när det i själva verket är underordnat det kapitalistiska samhällets behov, bland dem familjen och de distinkta könsrollerna. Konsekvensen av detta är att sexualiteten under kapitalismen får en ny samhällelig roll, vilken innebär både ett incitament till sexuella aktiviteter och ett kontrollmedel. (Detta har Michel Foucault visat mycket övertygande, trots sina mycket originella teorier om orsakerna.) Det är väsentligt att individerna ska ”känna sig fria” att vinna personlig tillfredsställelse genom sex, men det är också nödvändigt att det hålls inom ramarna för familjens och könsstrukturens erkända normer.

Därför började man inom medicinen under 1700- och 1800-talen framhålla sexualitetens betydelse, men också dess komplikationer och faror: skillnaderna mellan manlig och kvinnlig sexualitet, faran med att onanera och att ”slösa bort” sexuell energi, och förekomsten av en hel uppsjö tidigare okända åkommor som nymfomani, satyriasis, sexuell förtvining osv. Den gamla vanan att tala om förbjuden sexualitet som ”synder som inte ska nämnas bland kristna”, kastades på ett nästan komiskt sätt om till ett överflöd av konstiga nya ord.[93] Bland dem homosexualitet.

Den fientliga inställningen till homosexualiteten utvecklades av läkare som ägnade sig åt problem som de definierade som sexuell ”urartning”. Många av dem trodde att homosexualitet antingen var ett slags vanvett eller en medfödd defekt som tydde på dåliga arvsanlag. De betraktade homosexualitet som en sjukdom, och negativa termer som ”moralisk urartning” slank även in i böcker och skrifter av dem som hävdade att de beskrev den neutralt och vetenskapligt. De flesta lyckades se den som både medfödd och smittsam genom att hänvisa till att den var ”latent”, en medfödd defekt som kunde bryta ut genom dåligt sällskap och misslyckade erfarenheter. Det är detta slags medicinska synsätt som en homosexuell författare har beskrivit som ”främst ägnad frågan huruvida de avskyvärda perversa kunde igenkännas av domstolarna, och huruvida de skulle hållas ansvariga inför lagen för sina handlingar.”[94]

Under slutet av 1800-talet utvecklades emellertid också en annan uppfattning om homosexualitet. Det var idén om ”uraniern”, en person född med blandade biologiska könskaraktäristika, en idé som i början av 1860-talet utvecklades av Karl Heinrich Ulrichs och som många människor kände igen sig själva i och slöt upp bakom. Denna biologiska modell blev under de följande dryga hundra åren en viktig källa till självidentitet. Författare som var för en reformering av lagar och samhällsattityder som Havelock Ellis och de tyska socialisterna Bernstein och Herzen godtog den, även om de använde sig av de nya orden ”pervers” och ”homosexuell” för att beskriva den. De flesta av dagens homosexuella och lesbiska avvisar denna modell, vilket är förståeligt eftersom den får dem att framstå som knäppgökar; men den spelade en stor roll i rörelsen för homosexuellas rättigheter och kan historiskt inte bara betraktas som en form för självförtryck.[95]

En av följderna av den nya debatten om sexualitet blev att själva begreppet sexualitet utvidgades väsentligt, kulminerande i Freuds uppfattning att den ”sexuella drivkraften” är mycket större och påverkar många fler aspekter av mänskligt beteende än man tidigare trott. Att den påverkar konst och litteratur likaväl som kärlek och vänskap. Medan Freud själv såg detta som en frigörande kunskap, kunde den också användas, och har ofta använts, till att vidga definitionen av sex mellan människor av samma kön och brännmärka handlingar som tidigare ansetts som oskyldiga eller något att se upp till. Medan detta var mest långtgående när det gäller kvinnor (vilket tas upp längre fram), gällde det också manligt ”kamratskap”.

I början av 1900-talet rådde stor förvirring om var gränserna gick för ”normala” mäns uppförande.[96] Även om det lagliga förtrycket av homosexuella kommer att undersökas närmare i nästa avsnitt, är det viktigt att inse att de inte var de enda som drabbades av den lagliga kontrollen. En av de viktigaste händelserna i Storbritannien, antagandet av Laboucheres lagtillägg 1885, inträffade nästan som en tillfällighet i kölvattnet på en mycket bredare kampanj för att kontrollera sexualiteten.

Såväl de brittiska smittskyddslagarna från 1864 som motståndet mot dem hade en plats i denna rörelse. Smittskyddslagarna var till synes en rad åtgärder mot veneriska sjukdomar, men de försökte omdefiniera arbetarkvinnornas sexualitet genom att utpeka enskilda kvinnor som prostituerade och underkasta dem obligatoriska undersökningar och behandlingar, medan deras manliga partners gick helt fria. Lagarna väckte ett brett motstånd inom arbetarklassen, eftersom även kvinnor som tillfälligt bodde samman med män drabbades, liksom de som då och då gick på gatan för att dryga ut den magra lön en arbetarkvinna kunde få ihop. Var och varannan arbetarkvinna kunde tvångsundersökas på en polis order.[97]

Medelklassfeminister gick också hårt emot lagarna, i allians med arbetarklassens kvinnor och män. Men de mest framträdande' i kampanjen hade en inställning till sex som var långtifrån radikal. Deras invändning mot dubbelmoralen vad gällde kvinnor och män var att den gav männen frihet att utöva en otyglad ”lust”. Därför krävde de att männen skulle behandlas på samma sätt som kvinnorna — inte att kvinnorna skulle vara lika fria som männen. Sedan lagarna avskaffats 1886 fortsatte många av dem att agitera i ”Sociala renhets”-kampanjer för kontroll av männens lust, som de förknippade med våld och förtryck.[98]

Samtidigt drev tidningsredaktören W T Stead, som skrivit artikelserien ”Det moderna Babylons jungfruliga tribut” om koppleri med unga flickor, sensations- och publicitetskampanjer vilka resulterade i 1885 års tillägg till kriminallagen som höjde lovlighetsåldern för flickor till sexton år och kriminaliserade koppleri (den så kallade vita slavhandeln). Labouchere, en radikal parlamentsledamot, tillfogade till denna lag den berömda och förödande klausul som gjorde ”grovt oanständiga” handlingar mellan män till en kriminell handling, fastän han hävdade att han snarare avsåg att kriminalisera koppleri med pojkar på samma sätt som med flickor.[99]

Trots att Steads och andras kampanjer och reformer som 1885 års lag sade sig syfta till att ”rädda” arbetarkvinnor och ungdomar, ledde de i själva verket till att det infördes nya restriktioner mot dem de skulle skydda. Laboucheres tilläggslag är bara det mest uppseendeväckande exemplet på detta. Att säga detta innebär inte ett förnekande av att prostitutionen i det viktorianska samhället ofta var förnedrande och exploaterande, eller att våld mot kvinnor och sexuella övergrepp mot barn var problem. Men kampanjerna och sensationssökandet mot slutet av 1800-talet och den lagstiftning de gav upphov till, var ett försök att förneka att det existerade sådana människor som den förhärdade prostituerade eller ensamstående modern, den kvinna som hade sällskap med mer än en man, de 14-15-åriga par vilkas existens hade förskräckt Shaftesbury, eller de ungdomar som sexuellt föredrog att plocka upp snobbar i Londons West End.

Det är inte bara fel att anta att det sexuella förtrycket kan avskaffas genom lagstiftning och statligt ingripande i ett kapitalistiskt samhälle. Det kan också andra grupper av människor för risken att förtryckas och drabbas av orättfärdiga statliga ingripanden på sätt som betraktas som oväsentliga, eller som inte förutsetts, av de reformanhängare som kräver lagarna.

Om inte homosexualitet hade kriminaliserats, skulle dagens homosexuella knappast varit så medvetna som de är idag. Tyskland och Storbritannien är särskilt viktiga eftersom kontroversiella nya lagar infördes i dessa båda länder i slutet av 1800-talet. Ändå visar en jämförelse med USA att den lagliga förföljelsen kan öka utan några särskilda förändringar av lagstiftningen — gamla lagar kan helt enkelt användas på nya sätt. Följderna av nya uppfattningar inom lagstiftning och medicin i slutet av 1800-talet kan i praktiken ha varit att homosexuella bestraffades för sina böjelser eller lus-tar snarare än för sitt uppförande.

Men de nya lagarna i Tyskland och Storbritannien utgjorde ett mindre brott med det förflutna än vad som ofta antas. Paragraf 175 i det kejserliga Tysklands strafflag riktade sig mot ”onaturlig parning mellan personer av det manliga könet, och mellan människor och djur”, och nazisterna ansåg att den var alltför begränsad eftersom den förutsatte samlag.[100] 1885 års tillägg till kriminallagen i Storbritannien hänvisade till ”varje grovt oanständig handling med en annan manlig person”, men den kunde knappast vara mer omfattande än den mängd överträdelser som i praktiken innefattats i definitionen av ”försök till sodomi” sedan 1700-talet.

Men dessa och andra lagar tolkades alltmer till att gälla för den nya kategorin ”homosexuella” och det tycks som om alla de stora kapitalistiska länderna har utnyttjat någon form av laglig förföljelse mot bögar under 1900-talet.

Till och med Japan, som traditionellt godtagit sexuella förhållanden mellan manliga samurajer, införde en restriktiv lagstiftning som en del av sitt moderniseringsprogram under Meiji-restaurationen efter 1868.[101]

I Tyskland ökade motsättningarna genom landets enande under preussisk dominans 1869-71, när den preussiska strafflagen infördes i flera delstater som tidigare avkriminaliserat sodomi. Ett antal individer, bland dem Karl Heinrich Ulrichs och socialisten J B Schweitzer, hade börjat protestera mot den lagliga förföljelsen under det tidiga 1860-talet, men deras sak vann en större publik genom Tysklands enande. Medicinska skribenter — bland dem Benkert och von Westphal, som först använt begreppen ”homosexualitet” respektive ”sexuell perversion” — protesterade och sade att problemet snarare föll under deras yrke än under lagen. Även läkare som var fientligt inställda till homosexualitet – t ex Krafft-Ebbing, som ansåg att ”de skulle spärras in på livstid, men inte brännmärkas som kriminella” — argumenterade mot paragraf 175.

1897 grundade Magnus Hirschfeld den Vetenskapliga humanitära kommittén i Tyskland, som knöt de homosexuellas försvar av homosexualitet till en vetenskaplig undersökning av medicinska teorier och till politiska kampanjer, med det tyska socialdemokratiska partiets fulla stöd, för lagens avskaffande. Mellan 1898 och 1908 utkom omkring 1000 böcker och pamfletter i ämnet. 1919 inrättade Hirschfeld Institutet för sexuell vetenskap, som organiserade ett antal internationella konferenser tills det förstördes av nazisterna 1933.[102]

Bild

Magnus Hirschfeld slår på stora trumman mot paragraf 175 i det kejserliga Tysklands strafflag, som riktade sig mot ”onaturlig parning mellan personer av det manliga könet, och mellan människor och djur”.

Mellan de två världskrigen kom den tyska rörelsen för homosexuell frigörelse närmare en massrörelse än någon annan rörelse före 1960-talet. Men den var politiskt förvirrad. Hirschfeld och högern inom det konservativa socialdemokratiska ledarskapet för rörelsen avvisade bolsjevismen och revolutionen, trots att den ryska revolutionen i praktiken legaliserade homosexualitet medan de själva bara lyckades genomföra mindre reformer i Tyskland. Det faktum att många av dem som var intresserade av homosexuella rättigheter i mellankrigstidens Tyskland stod långt ut på högerkanten (tre fjärdedelar sades vara monarkister 1918) var en ursäkt för politisk försiktighet och moderation, samtidigt som livsstilen på homosexuella barer och klubbar under det ”gyllene tjugotalet” visade sig vara mycket mer attraktivt än någon politisk agitation. Som James Steakley har skrivit: ”Det uppstod en motsättning mellan personlig och kollektiv frigörelse, eftersom det var mycket enklare att hänge sig åt den konkreta utopin i stadens subkultur än att kämpa för en frigörelse som mest syntes vara formell och legalistisk.”[103]

Om många tyska bögar och lesbiska uppfattade det hela så på 1920-talet, levde de under den mest tragiska av illusioner. Nazisterna var, trots att det fanns många kända homosexuella i den tidiga partiledningen och trots att många homosexuella inom den politiska högern drogs till dem, obevekliga motståndare till homosexuella förhållanden och bara några månader efter att de kommit till makten 1933 hade de krossat rörelsen och tvingat många av dess aktivister i exil. 1934, efter dödandet av SA-ledaren Ernst Röhm (som var homosexuell) och utrensningen av hans anhängare inom nazistpartiet, inledde den tyska fascistiska regimen ett massivt angrepp mot homosexuella.

Det ledde till 10 000 fängelsedomar per år och till att sammanlagt minst 10 000 och troligen många gånger fler homosexuella (även lesbiska, trots att det inte fanns någon lag mot dem) sändes till koncentrationsläger, där många av dem dog.[104]

Riktlinjerna i december 1934 från det nazistiska justitieministeriet slog fast att det inte var nödvändigt med en sexuell handling för att bli fälld — det räckte med en avsikt. En broschyr från 1935 om den nya lagen mot homosexuella skrev att det var ett svårt brott ”att bara tänka på det tilltänkta objektet”. Detta medförde visserligen bevissvårigheter, men domstolarna fastslog senare att ”en liderlig blick” var tillräcklig. Men den logiska konsekvensen, som gällde från och med 1936, var att det inte längre behövdes några verkliga bevis utan att psykologiska tolkningar av en individs avsikter var tillräckliga för en fällande dom.[105]

I England hade dödsstraffet för ”sodomi med människa eller djur” avskaffats 1861, men brottet straffades fortfarande med upp till livstids straffarbete, medan försök till sodomi och ”sedlighetsbrott mot varje manlig person” kunde leda till upp till tio års straffarbete. [106] Men Laboucheres ändring till tillägget till kriminallagen från 1885 väckte stor offentlig uppmärksamhet. Tillägget innehöll inte någon ny uppfattning om homosexualitet; faktum är att ordet inte förekom i tryckt form i England förrän tolv år senare. Det begrepp som användes för sex mellan män, ”grov oanständighet”, var vagt, men det var just dess vaghet som tillsammans med orden ”offentligt eller privat” gjorde tillägget till ett verkligt gissel i takt med att begreppet homosexualitet vidgades. Under de närmast följande åren väcktes en rad åtal som ledde till tidningsrubriker och kommentarer från allmänheten, framför allt fallet med den manliga bordellen på Cleveland Street 1889 och rättegångarna mot författaren Oscar Wilde 1895. I Cleveland Street-fallet ägnades fortfarande större uppmärksamhet åt det fashionabla samhällets omoral och dekadens än åt den homosexuelle som personlighetstyp.[107]

Men när rättegångarna mot Oscar Wilde inleddes 1895 tycks det ha skett en förändring. I slutet av 1880-talet hade Wilde, efter att ha gift sig och fått två barn, dragits in i en rad kärleksaffärer med yngre män och i sin tids manliga homosexuella subkultur. Det var en livsstil som förde samman aristokrater och universitetskretsar, som hängav sig åt ”saken” att försvara manlig homosexualitet, med de upplockade arbetarnas och manliga prostituerads värld. I privata dagböcker och korrespondens använde såväl Wildes vänner som fiender en rad ord och begrepp som fortfarande inte förekom i den tryckta litteraturen och det respektabla samtalet i England, däribland adjektivet ”homosexuell” och skymfordet ”homofil”.[108]

Wilde själv försvarade under rättegången den ”kärlek som inte vågar uttala sitt namn” (en fras från en dikt av lord Alfred Douglas, hans älskare) som en ”djup andlig tillgivenhet som är lika ren som perfekt” och hävdade att ”detta inte är något onaturligt”. Under omständigheterna är det förståeligt att detta berömda och mycket beundrade tal var tvetydigt, på så sätt att det kunde uppfattas som ett förnekande av att det förekom sex i hans förhållanden med yngre män. När Wilde mådde som sämst i fängelset, nedbruten av straffarbete och förbittrad över Douglas' dåliga uppförande, vädjade han i en nådeansökan till inrikesministern att ”sådana förbrytelser är en form av sexuell galenskap och erkänns som sådana inte enbart av den moderna sjukdomsläran utan även av mången modern lagstiftning, främst i Frankrike, Österrike och Italien, där de lagar som berör dessa förseelser har avskaffats, eftersom de är sjukdomar som ska botas av läkare och inte brott som ska dömas av en domare.”

Men från det han frigavs 1897 till sin död 1900 skrev Wilde genomgående om ”uranism”, med Ulrichs' benämning.[109]

De nya idéerna spred sig bland läkare och jurister och 1918 hävdade lord Summer att sodomiter utmärktes av ”kännetecknet för en speciell och extraordinär egenart i lika hög grad som om de på sina kroppar hade haft en fysisk egenhet”.[110]

I början av 1900-talet fanns det i Storbritannien ett nätverk av framför allt, men inte bara, män som engagerade sig för de homosexuellas frigörelse, bland andra socialisten Edward Carpenter och författaren Havelock Ellis. Under mellankrigstiden förknippades många av dem med den sexuella reformrörelsen som hade band till Hirschfelds tyska organisation och Världsförbundet för sexuella reformer.[111]

Men det var först efter andra världskriget som en enad rörelse för en reformering av lagen växte fram. Reformrörelsens främsta drivkraft verkar ha varit den femfaldiga ökningen av antalet åtal mellan 1938 och 1952. Den fortsatta tillämpningen av sodomilagarna jämte de alltmer omfattande anklagelserna om grov oanständighet visas av statistik från 1950-talet: 1 043 fall av sodomi och tidelag (1952), 3 305 fall av sedlighetsbrott (1953) och 2 322 fall av grov oanständighet (1955).[112]

Under det tidiga 1950-talet inträffade också ett aldrig tidigare skådat utbrott av homofobi i massmedia, utifrån en rad rättegångar och skandaler. 1957 rekommenderade emellertid Wolfenden-kommittén en avkriminalisering av frivilliga förhållanden mellan män över 21 år och Organisationen för en homosexuell lagreform bildades 1958 för att genomdriva detta. 1967 blev sådana förhållanden lagliga, men inte som en följd av en ökad stridsvilja eller ökat medvetande bland de homosexuella. Kampanjen hade varit försiktig, ursäktande och bestämt ”opolitisk”, och reformen var en del av den lilla våg av liberalt-humanitära reformer som tillkom genom enskilda medlemmars lagförslag under Labour-regeringen 1964-70.[113]

I USA utnyttjades en kombination av gamla och nya lagar, riktade och allmänt hållna anklagelser, ännu tydligare. I USA är lagstiftningen oerhört komplicerad, eftersom varje delstat har sina egna lagar och många städer utnyttjar allmänna ordningsföreskrifter för att förfölja människor vars handlingar inte är uttalat olagliga. Så sent som 1958 skrevs fortfarande lagar som blandade samman ”köttslig kopulation med varje djur, eller... varje människas sexuella umgänge, i strid mot naturens ordning” (Connecticut), och i början av 1960-talet höjde en del delstater maximistraffen samtidigt som andra sänkte dem.

Bland de allmänt hållna lagar som användes mot bögar och lesbiska oftare än några speciella lagar mot homosexualitet fanns Buffalos lag mot ”kringstrykande för att begå en omoralisk handling” och New York Citys lag mot ”I and D” (idle and dissolute; att vara sysslolös och liderlig). Utskänkningstillstånden gav också stort utrymme för förföljelse: I 1950-talets New York fick t ex lesbiska barer tillstånd på villkor att kunderna bara använde toaletterna en och en.[114]

Samtidigt som övergången från en gammal uppfattning om sodomi till en ny om homosexualitet därför ofta är svår att följa i den amerikanska lagstiftningen, införde många delstater på 1940- och 1950-talen sexuella psykopatlagar, som gjorde det möjligt för domstolarna att spärra in en människa — under påstådd vård efter utlåtande från psykologer utan hänsyn till medborgerliga rättigheter. ”Behandlingen” kunde omfatta elchocker, ”aversionsterapi” eller lobotomi. I en stad i mellanvästern skrevs på 1950-talet 29 homosexuella män in på sinnessjukhus utan rättegång sedan ett barn mördats — enbart för att de var homosexuella.[115]

Den mest omfattande och förtryckande förföljelsen av homosexuella i Förenta staterna inträffade emellertid, när tusentals offentliganställda avskedades under McCarthy-eran. 1950 rapporterade ett senatsutskott om varför homosexuella inte skulle anställas i offentlig tjänst: ”Hängivenheten åt sexuellt perverterade njutningar försvagar individens moral”, och ”en homosexuell kan förgifta en hel myndighet”. Dessutom fanns det fara för att ”unga och lättpåverkade personer skulle kunna komma under en perverterads inflytande”. 1953 upptecknade regeringsdekret 10450 bland andra ”oamerikanska aktiviteter” ”sexuell perversion” som grund för avsked från offentlig tjänst. Detta lämnade fältet fritt för polisens förföljelser, när FBI samlade namn på bargäster i sina register och posten smygläste brev. Fastän faran för utpressning ofta användes som ursäkt för dessa åtgärder, avskedades vissa som anmälde utpressare istället för att ge efter för dem — detta avslöjade ju hur som helst att de var homosexuella.[116]

I Frankrike innebar inte den juridiska immuniteten för frivilligt ingångna homosexuella förhållanden från 1791 att det inte skedde någon laglig förföljelse. Det förekom periodiska räder mot homosexuella mäns mötesplatser och en våg av åtal följde 1845 och under andra kejsardömet (1852-1870). Det fördes fram krav på mer repressiva lagar under 1880-talet, men deputeradekammaren beslöt att lagstiftningen inte kunde göra intrång på medborgarens rätt till ett privatliv, såvida det inte också berörde andras rättigheter.[117]

I historien om de homosexuellas motstånd mot förtryck sedan slutet av 1800-talet kan man göra en uppdelning mellan de homosexuellas rörelser som sådana och de ”homofila” rörelserna, vars syfte var att upplysa den allmänna opinionen och vinna stöd från framträdande icke-homosexuella för nya lagreformer eller ökad tolerans. Nästan utan undantag anslöt sig dessa till den ”medfödda” förklaringen till homosexualitet i tron om att det argumentet (”Vi rår inte för det, så sluta förfölja oss”) var det mest övertygande.[118] Ända till slutet av 1960-talet fäste många helt eller nästan helt homosexuella organisationer stor avsikt vid respektabilitet och vid att ta avstånd från homosexuella stereotyper, som den manhaftiga lesbiskan och den fjollige bögen.

I Förenta staterna växte det under det kalla kriget fram organisationer ledda av bestämda och försiktiga människor som intog ståndpunkten att bögar och lesbiska bara kunde ”vinna erkännande” genom ett respektabelt och konventionellt uppträdande. Det är omöjligt att förstå den roll som självförtrycket har spelat i de homosexuellas rörelse för frigörelse under senare tid utan denna historiska bakgrund.

I Storbritannien publicerade t ex Homosexuella reformsällskapet ”sympatiskt inställda” prästers åsikter, som att ”Gud har manat bland andra homosexuella till kyskhet och till att använda sin energi till annat”. I USA rapporterade en sociolog och reformanhängare att en talesman för Mattachine Society hade sagt att sällskapet inte ägnade sig åt att vinna anhängare och att de råd de gav till den unga människa som ”inte var säker på” huruvida han eller hon var homosexuell var: ”Välj det andra, om du kan”. En del medlemmar av lesbiska Daughters of Bilitis såg det som en seger att kunna övertyga en manhaftig ”flata” att sätta på sig en kjol på en konferens för homosexuella. Klassfördomar, högerpolitik och den verkliga faran för laglig förföljelse bar alla ansvaret för dessa uttryck för ”självförtryck” när det gäller de homosexuellas rättigheter.[119]

Den homosexuella frigörelserörelse som växte fram i slutet av 1960-talet var en helt annan. Den började i USA, där den svarta medborgarrättsrörelsens framväxt, studentrörelsen och den ökade kampviljan i fackföreningarna under 1960-talet bidrog till helt förändrade villkor. Franklin Kameny, en av den nya generationen militanta homosexuella aktivister, får symbolisera de allt mer höjda rösterna:

Jag kan inte se att NAACP och CORE bekymrar sig över vilken kromosom och gen som producerade den svarta huden, eller om möjligheterna att bleka en svart. Jag kan inte se att B'nai B'rith Anti-Defamation League är särskilt oroad över huruvida det går att lösa antisemitismens problem genom att omvända judar till kristna... Min ståndpunkt är inte bara att homosexuella inte är omoraliska, utan att alla frivilliga homosexuella handlingar mellan vuxna människor är moraliska i en positiv och god bemärkelse, och att de är rätta, goda och önskvärda, såväl för individerna som för det samhälle i vilket de lever.[120]

De lesbiskas historia kan av flera orsaker inte skrivas parallellt med de homosexuella männens. Den första orsaken är den ovannämnda tendensen att förhållanden mellan kvinnor görs osynliga redan tidigt i klassamhällenas historia. Detta innebär inte att sex mellan kvinnor aldrig förekom, men däremot att det är mycket svårt att få reda på något om det. För det andra är den lesbiska historien mer direkt förknippad med historien om kvinnoförtryck och feminismens framväxt, om än inte så direkt att den kan försvinna i den allmänna kvinno- eller feministiska historieskrivningen. Den tredje är att i det västerländska samhället tolererades fysiska förhållanden som inte betraktades som sexuella under mycket längre tid för kvinnor än för män.

Det har ibland sagts att lesbiska därför — och eftersom det inte förekommit en mer direkt kriminalisering i moderna tider — är ”mindre förtryckta” än bögar. Det är omöjligt att kvantifiera förtryck och argument om vem som är mer förtryckt är splittrande och förfelade. I det kapitalistiska samhällets historia, med familjens och sexualitetens roll i det personliga livets ideologi, är förtrycket av lesbiska och förtrycket av bögar två sidor av samma mynt, men detta kanske behöver sägas tydligt och för sig.

Det finns andrå frågor i den lesbiska historien som det är viktigt för marxister att vara medvetna om och kunna besvara. En är identifieringen av lesbianismen med en separatistisk feminism som görs av historiker som Lillian Faderman, Martha Vicinus och Sheila Jeffreys. Den ensamstående och yrkesverksamma kvinnans roll i 1800-talets rörelse för kvinnans rättigheter, de ”sociala renhets”-kampanjerna i slutet av 1800- och början av 1900-talen och deras fientlighet gentemot mäns sexualitet och den politiska lesbianismen inom delar av kvinnorörelsen från mitten av 1970-talet och framåt sammanlänkas för att konstruera en ”separatistisk” historieskrivning över kvinnorörelsen där arbetarklassen och t o m en radikal politik utelämnas.[121]

Problemen med denna ståndpunkt är för det första att det är en mycket elitistisk historia i vilken ett litet antal kvinnor ur medel- och överklassen (ofta nedlåtet beskyddande eller föraktfulla gentemot sina ”systrar” ur arbetarklassen) driver fram utvecklingen. För det andra tenderar den att utelämna sexualiteten ur den lesbiska historien.

Det är i dag ganska vanligt att höra att ”lesbianism i själva verket inte är en fråga om sexualitet”, att en lesbisk först och främst är en kvinna som avvisar män eller att lesbiska och bögar inte har något gemensamt. Kampanjer som Positive Images [Positiva förebilder] har i vissa fall försökt ändra bilden av lesbianismen, och de lesbiska som genom sin personliga stil betraktas som ”hotfulla” är inte välkomna i dessa delar av rörelsen. Sådana tendenser är reaktionära och har inte mycket att göra med erfarenheterna för de flesta av dagens lesbiska. Vi behöver en alternativ lesbisk historieskrivning, eftersom vi behöver argumentera för en revolutionär politik som alternativ till en separatistisk feminism. Och ändå är det svårt att finna material för en sådan historieskrivning.

Från medeltiden till det tidiga 1900-talet rådde det en ambivalent inställning till sex mellan kvinnor ”Onaturliga” handlingar betraktades med största fasa, men det mesta av vad vi i dag skulle betrakta som lesbiska förhållanden tolererades, ignorerades eller till och med uppmuntrades.

Från 1200-talet och framåt ansåg nästan alla teologer eller lagkunniga som diskuterade sodomi, att det var en synd eller brottslig gärning som kvinnor kunde begå, antingen de trodde eller ej att kvinnor hade någon ”säd” att förspilla (vilket Aristoteles inte trodde). Problemet för alla dessa experter (undantagslöst män) var för det första att de inte visste vad denna fruktansvärda synd bestod av, såvida inte ett ”kroppsligt instrument” (det vill säga en dildo eller penisattrapp) utnyttjades.

För det andra förekom det mycket sällan — så när det väl fanns ett fall var till och med domarna osäkra på hur lagarna skulle tolkas. Men det skedde ändå en handfull avrättningar från 1500- till 1700-talet. I de flesta av dem förekom det fruktade ”kroppsliga instrumentet”.[122]

Samtidigt förekom flitigt homoerotiska förhållanden mellan kvinnor, från 1100-talets nunnor till 1800-talets skolflickor, utan fördömanden och med mycken positiv uppmuntran. Inte bara romantisk vänskap och kärleksförklaringar, utan kyssar, kel och att sova tillsammans var under århundraden socialt accepterat bland kvinnor, även när mycket försiktigare tecken på tillgivenhet mellan män sågs med oblida ögon. Sådana förhållanden sågs som helt förenliga med kvinnlighet, äktenskap och mödraskap. I slutet av 1700- och under 1800-talen uppmuntrades de i Storbritannien och Nordamerika med stöd av teorin om att kvinnor av naturen var mindre sexuella.

Bild>

Le sommeil, Sömnen, av den franske konstnären Gustave Courbet (1819-77).

Även när ogifta kvinnor levde tillsammans betraktades de som rena och ärbara, framför allt när det handlade om elitkvinnor, som Ladies of Llangollen, två anglo-irländska förnäma damer som rymde tillsammans 1778 och levde tillsammans i ungefär 50 år. De hyllades och besöktes av många medlemmar av den sociala och litterära eliten. 1811 stämde Jane Pirie och Marianne Woods, som drev en flickskola i Edinburgh, farmodern till en anglo-indisk elev som antytt att de hade dåligheter för sig i sängen. De försvarades av såväl domarna som sina advokater mot blotta idén om att någonting sådant kunde försiggå mellan brittiska, kristna kvinnor.[123]

I båda dessa fall har vi damernas egna ord på att deras förhållanden inte var sexuella. En av Llangollendamerna hotade också att stämma en londonjournalist för oanständiga antydningar. Men att se rötterna till den lesbiska historien främst i sådana förhållanden är fel, eftersom det innebär att man förnekar kvinnors sexualitet. Att utgå ifrån att förhållandena verkligen var alltigenom sexuella och bara doldes på grund av samhällets okunnighet är också felaktigt. I båda fallen bortser man från det faktum att självdefinitionen har förändrats i takt med ändrade uppfattningar om sexualitet. Kärleksfulla vänskapsförhållanden är förvisso en del av den lesbiska historien, men vi måste leta efter de andra, saknade delarna.

En annan del av den lesbiska historien som inbegriper fler arbetarkvinnor och är mindre acceptabel för den feministiska huvudströmningen är historien om kvinnor som uppträdde som män, som utförde mäns arbetsuppgifter, gifte sig och hade förhållanden med andra kvinnor. Till skillnad från manliga transvestiter betraktades kvinnor som förklädde sig till män länge med gillande (så länge de var få), eftersom de när allt kom omkring ändå försökte ”lyfta sig” till mannens högre ställning, medan en man i kvinnokläder ”sänkte” sig.

Det finns till och med historier om kvinnliga transvestithelgon under den tidiga medeltiden, även om det självklart inte finns någon uttalad sexualitet i dessa berättelser. Under 1700-talet fanns det ett antal kvinnliga soldater, sjömän och pirater, som ibland gifte sig med andra kvinnor, och andra som slog sig ner och drev mindre företag (oftast, tycks det, en pub) tillsammans med sina ”fruar”.[124] Under 1800-talet var de ekonomiska drivfjädrarna för en kvinna att ikläda sig mannens roll mycket stora, eftersom en kvinna ur arbetarklassen knappast kunde försörja sig på en kvinnolön.[125]

Kvinnor straffades sällan för transvestism eller för sexuella förhållanden med sina partners i sådana situationer. Hur ofta det handlade om sexuella förhållanden kan vi naturligtvis inte veta. Men när en lesbisk subkultur började växa fram i vissa städer i USA under 1940- och 1950-talen, började många kvinnor som uppträdde som män, arbetade på manliga arbetsplatser och yrken och levde med sina fruar i arbetarklassområden, identifiera sig själva som lesbiska. Eftersom de försiktiga ledarna för det tidiga 1960-talets lesbiska politiska organisation, the Daughters of Bilitis, i princip var motståndare till tranvestism av skäl som nämnts ovan, ignoreras oftast dessa kvinnors bidrag till skapandet av en lesbisk identitet i USA.[126]

Ett annat drag i den lesbiska historien, som det på grund av feministers avståndstagande ofta bortses ifrån, är prostitution. Det finns många belägg för att prostituerade förr ofta älskade med varandra och med andra kvinnor. Och alla bevis kommer inte från mäns ”smygtittande”, och även om det vore så skulle mängden av sådana beskrivningar i den franska litteraturen mot slutet av 1800-talet faktiskt kunna avspegla något av det verkliga livet. Men det finns också självbiografiska berättelser om lesbiska förhållanden av franska kurtisaner under slutet av 1800-talet, vilka underbygger det intryck som ges i männens berättelser om att de var ett vanligt inslag i det sexuella livet i Paris i slutet av seklet.[127]

Det glöms ofta bort att nästan det enda sätt som en kvinna under 1800-talet fritt kunde välja sexualliv och försörja sig på var att bli ”professionell” (såvida hon inte var mycket rik), och att varje kvinna som hade sex utanför äktenskapet kallades prostituerad — till och med innan hon blev det. Att bli prostituerad var en vanlig följd för en kvinna som erkände sin egen sexualitet. Det är till exempel inte alls klarlagt huruvida Almeda Sperry, Emma Goldmanns anarkistiska älskarinna, var vad vi nu skulle betrakta som en professionell prostituerad eller inte. Oavsett det förtjänar hon, som Joan Nestle har sagt, att bli en del av lesbianismens historia i lika hög grad som Ladies of Llangollen, om inte mer, eftersom hon erkände att hennes kärlek till kvinnor var av sexuell natur och skrev till Emma Goldmann:

Kanske kommer jag en dag inte längre att känna dessa böjelser, men jag vet att jag inte har någon längtan att förlora dem, eftersom de är naturliga och inte förvärvade.[128]

Nästan från början erkände de olika medicinska uppfattningarna om homosexualitet formellt att den också var symmetrisk: om det kunde finnas homosexuella män måste det också kunna finnas lesbiska kvinnor. Men de flesta hävdade att det var sällsynt. Men en liten och mycket elitistisk lesbisk kultur började växa fram i slutet av 1800-talet i Paris genomsyrad av dekadens och exotism. Kvinnor som Renée Vivien och Natalie Barney började betraktas som bevis för att det fanns lesbiska, men också för att de i grunden var konstiga.[129]

Fortfarande var en uttrycklig kriminalisering av lesbianism sällsynt. I Frankrike, Tyskland och Storbritannien övervägdes detta, men avvisades. I Storbritannien antog underhuset 1921 ett förslag om att utöka 1885 års lag om ”grov oanständighet” till att också omfatta kvinnor, men det röstades ner av överhuset. Samtidigt som det rovlystna lesbiska spöket, som krossade medelklassens äktenskap, drog fram i underhuset, var lorderna i överhuset angelägna att försvara överklasskvinnornas ”oskyldiga” vänskapsförhållanden och att undvika att ge publicitet åt företeelser som de ansåg vara mycket sällsynta.[130]

Vid en första anblick kan tanken på att lesbianism är någonting ovanligt vara fördelaktig (och så var verkligen fallet när det gällde 1921 års lagförslag), men det hade till följd att när en lesbisk kvinna väl syntes så betraktades hon mycket mer som ett monster än en homosexuell man gjorde. Att relationer mellan kvinnor beskyddades som oskyldiga vänskapsförhållanden var något som snart upphörde då nya uppfattningar om sexualiteten spreds. I 1920-talets Storbritannien och Nordamerika närdes en homofobisk anda som gjorde slut på homoerotiska berättelser i tidskrifter och skolflicksberättelser och kastade misstankar på kvinnor som levde tillsammans i par.[131]

Den officiella inställningen till lesbianism visades alltför väl 1928 när romanen The Well of Loneliness (Ensamhetens källa) av Radclyffe Hall åtalades för obscenitet. Hall var en överklasslesbisk med tveklöst konservativa politiska åsikter — hon var sympatiskt inställd till den italienska fascismen. Men hon skrev romanen med det uttalade syftet att försvara de homosexuella gentemot ett orättvist samhälle. Den innehöll inga sexuella detaljer överhuvudtaget, ändå sade den journalist som krävt åtal att han ”hellre skulle ge en sund pojke eller flicka en flaska med blåsyra än denna roman” och domaren dömde den som varande obscen eftersom den handlade om ett obscent ämne.[132]

Bakslaget för lesbiska under 1900-talet berodde delvis på att de utsattes för samma tryck som homosexuella män utsattes för genom den syn på sexualitet som formades i det kapitalistiska samhället. Men det verkar som om de lesbiska drabbades senare. Bakslaget berodde också delvis på en reaktion mot rörelsen för kvinnornas frigörelse, som gjort verkliga framsteg 1918 och 1919 genom genomförandet av rösträtt för kvinnor över 30 år och Sexual Qualifications (Removal) Act som förbjöd könsdiskriminering i yrkeslivet. Genom detta bakslag blev de kvinnor som tog sig ur kvinnorollen ut i arbetslivet eller politiken — vilket var svårt och ofta omöjligt att kombinera med äktenskap — häftigt kritiserade som ”onaturliga”.

Det måste erkännas att de inte fick särskilt mycket hjälp av rörelsen för sexuell frigörelse, där till och med socialistiska feminister som Stella Browne betonade farorna för sexuell ”frustration” för kvinnor som avstod från heterosexuella relationer och skrev sådana kluvna stycken som:

Jag tillbakavisar all nedvärdering eller smutskastning av de verkligt homosexuellas kärleksliv; men det kan inte vara välbetänkt att tvinga fram en ökning av den vanan bland heterosexuella människor.[133]

Eftersom en av standardbilderna av lesbiska förhållanden, som de porträtterats av Radclyffe Hall och andra, var ”den rent homosexuella” som levde tillsammans med en ”normal kvinna”, såg framtidsutsikterna inte särskilt ljusa ut för lesbiska.

Fastän lesbiska var indragna i den homosexuella frigörelserörelsen i Tyskland från omkring år 1900 och framåt, var det inte förrän efter andra världskriget som en antydan till lesbisk identitet började växa fram i USA och (i mycket mindre omfattning) i Storbritannien. John D'Emilio har pekat på den stora betydelse som erfarenheterna under andra världskriget hade ”som något av en landsomfattande 'coming out'-erfarenhet” [”Att komma ut”; att öppet erkänna sin homo- eller bisexualitet” ö.a.] för många homosexuella i USA, när det normala levnadssättet bröts och människor fann sig själva i nya miljöer, ofta enkönade sådana som militärtjänsten eller nya arbetsplatser. Detta var förmodligen ännu mer betydelsefullt för kvinnor än för män, eftersom kvinnors liv hade varit mycket närmare knutna till familj och släktingar och till traditionella kvinnoyrken.

Nya bakslag för de lesbiska i USA inleddes med utrensningar i de militära trupperna mot slutet av kriget och fortsatte in i McCarthy-eran. Framgångarna för den försiktiga lesbiska organisationen Daughters of Bilitis, som grundades i början av 1960-talet, har skymt de mindre respektabla, arbetarklasslesbiskas historia och de traditionella lesbiska förhållandena med en ”manlig” och en ”kvinnlig” part, som då förhärskade i USA. Denna historieskrivning har knappt ens börjat formuleras i Storbritannien eller på andra håll.[134]

Både de homosexuellas frigörelse och kvinnorörelsen i slutet av 1960-talet ökade medvetenheten om lesbianismen och många lesbiska började lägga sig i politiken. Men det är bara ett fåtal bestående framsteg som vunnits, framför allt för det stora antalet lesbiska som står utanför dessa båda rörelser. Det förekommer hela tiden polisövergrepp, fysiskt våld och allmänt förtal och de har alla ökat i omfattning på senare tid. Domstolarna diskriminerar lesbiska i vårdnadstvister och staten vägrar erkänna att de existerar när det gäller pension och bostäder. Framför allt diskrimineras lesbiska på arbetsmarknaden, och det är rädslan för att mista inkomsten som gör det så svårt att ”komma ut” på jobbet. Solidaritet på arbetet och ett fackligt ingripande kan öka skyddet, men denna styrka nås inte över en natt.

Det finns inga kortsiktiga eller individuella lösningar på problemet att lesbiska förtrycks och liksom när det gäller bögars frigörelse, måste vi sätta dessa problem inom ramen för en revolutionär strategi för att genomföra bestående förändringar i samhället och sexualiteten.

Denna artikel har försökt visa att homosexuella förhållanden, på samma sätt som all annan mänsklig sexualitet, är samhälleligt bestämda och inte en uppsättning ”naturgivna” förhållanden. På samma sätt som pubertet, äktenskap eller barnafödande, skiljer de sig åt och har olika betydelser i olika samhällen, eftersom alla mänskliga relationer är del av ett vidare samhälle som formas av sitt produktionssätt, sin klasstruktur och specifika historiska omständigheter. Det finns ingen naturlig tolkning av sexualiteten och till och med innebörden i självdefinitioner som ”homosexuell” eller ”straight” (eller far, mor, älskare, prostituerad) hänger ihop med det samhälle som vi lever i.

Stora samhällsförändringar har åtföljts av omfattande förändringar av sexualitet och uppfattningar om sexualitet. I väst har det antika slavsamhällets fall och den industriella revolutionen varit särskilt betydelsefulla för att riva upp gamla mönster och skapa nya. Dessa två perioder av förändringar var också de mest betydande i skapandet av västvärldens homofobi, vilken måste förklaras som en rad reaktioner på nya förhållanden och inte som ett kulturellt fenomen som alltid existerat.

Familjen har alltid varit en av de viktigaste institutionerna för att integrera sexualiteten i klassamhällen. Men familjens ställning i det moderna kapitalistiska samhället, lösryckt från produktionen och omdefinierad som det personliga livets separata sfär, har gett sexualiteten ett nytt sammanhang och en ny innebörd jämfört med alla tidigare samhällen. Detta innebär att såväl det homosexuella medvetandet som förtrycket av homosexuella som vi känner dem är specifika för det moderna kapitalistiska samhället. Det är inte så att homosexuella förhållanden eller bestraffning av de enskilda individer som haft homosexuella förhållanden varit fullständigt frånvarande i tidigare samhällen. Men att vissa människor skulle definieras av samhället och av sig själva som annorlunda på grund av deras sexuella preferenser, och att de skulle förtryckas och straffas för denna skillnad, är en situation som först utvecklats sedan den industriella revolutionen.

Kampen mot förtrycket av de homosexuella är därför en kamp för att avskaffa det kapitalistiska samhället och dess särskilda förvridning av sexualitet och kön. Det är en central del i vårt argument att detta bara kan uppnås genom att arbetarklassen genomför en socialistisk revolution. Men på vilka grunder kan vi påstå att socialismen kommer att erbjuda en bättre framtid för den sexuella friheten utan förtryck av bögar och lesbiska, eller av kvinnor och barn? Det finns två svar på detta. Ett är att visa att orsakerna till den sexuella alienationen och förtrycket under kapitalismen kommer att försvinna i ett socialistiskt samhälle: familjen som den viktigaste personliga livsformen, ojämlikheten för kvinnor, upprätthållandet av separata könsroller som inte krävs med modern teknologi och maktlösheten hos den stora majoriteten, den som i dag inte har någonting att säga till om när det gäller samhällets skötsel.

Det andra svaret är att utsikterna för en sexuell frigörelse i ett socialistiskt samhälle förbättras med varje kamp mot förtrycket här och nu. Engels var klok nog att säga att vare sig han eller någon annan under hans tid kunde förutse, vilka former för sexualiteten och personliga förhållanden som fria kvinnor och män skulle välja i ett socialistiskt samhälle, för när vi fångar en skymt av hans eller Marx' personliga fördomar (som bara kommer till uttryck i privat korrespondens) ser vi att de var ganska oupplysta om homosexualitet.[135]

Vi måste också vara kloka nog att inte påtvinga de uppfattningar vi har i dag på framtiden. Det gäller till exempel den ofta hörda förutsägelsen att ”alla kommer att vara bisexuella”, vilket för de verkligt homosexuella låter som ytterligare en plan för att de ska försvinna. Men vi kan vara helt säkra på att vi förstår mer av dessa frågor än Marx och Engels, på grund av den kamp som skett efter deras död. Marxismen fick inte sitt ursprung i två isolerade tyska 1800-talsmäns hjärnor, utan i de radikala idéernas möte med arbetarklassens strider på 1840-talet, och den kan bara leva och överleva genom att fortsätta att vara en del av den verkliga kampen och att dra lärdomar av den.

Översättning: Gus Kaage Granskning: Stefan Torneld Ur: International Socialism, nr 42

Noter

[1] F Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung (Lund 1978) s 105.

[2] K Marx & F Engels, Skrifter i urval; Filosofiska skrifter (DDR 1977) s 185-6.

[3] J Weeks, ”Discourse, Desire and Sexual Deviance”, i K Plummer (red) The Making of the Modern Homosexual (London 1981) s 82.

[4] M McIntosh, ”The Homosexual Role” i Plummer, s 30-49.

[5] Weeks, Coming Out, s 2 och 5.

[6] L Crompton, ”Gay Genocide” i L Crew, The Gay Academic (Palm Springs 1978); R Trumbach ”London's Sodomites: Homosexual Behavior and Western Culture in the Eightteenth Century”, Journal of Social History, no. 11 (1977-78) s 1-33.

[7] Trumbach, a.a.; J Boswell, Christianity, Social Tolerance and Homosexuality (Chicago 1980).

[8] Plummer, s 44-49, 53-75, 76-1r r; J D'Emilio, ”Capitalism and Gay Identity” i A Snitow, C Stansell och S Thompson (eds), Powers of Desire, New York 1983, s 100-113.

[9] E Burke Leacock, Myths of Male Dominance (New York 1981) s 33-194.

[10] Berdache är ett franskt ord, från det arabiska ordet för slag. Motsvarande fenomen kallades bland siuouxindianerna I-coo-coo-a och hade en hög social, religiös och magisk ställning. Han skulle både vara en bra älskare och kunna bota sjukdomar. I buffeldansen hade männen rituella samlag med andra män klädda i buffelhorn och buffelskinn. ö.a.

[11] E Blackwood, ”Sexuality and Gender in Certain Native American Tribes: the Case of Cross-Gender Females”, Signs no. ro 1985, s 27-42; J Katz, Gay American History (New York 1976) s 423-503.

[12] V L Bullough, Sexual Variance in Society and History (Chicago 1976) s 28, 31; E E Evans-Pritchard, The Azande: History and Political Institutions (Oxford 1971) s 199-200.

[13] Trumbach a.a., s 1-8. Trumbachs antagande att de olika formerna för homosexualitet följer olika geografiska zoner är intressant, men man måste också ta hänsyn till de olika samhällenas klassnatur.

[14] Bullough, Sexual Variance, s 298-300.

[15] V L Bullough, Sex, Society and History (New York 1976) s 29-33; Sexual Variance, s 39-45, 52; Derrick Sherwin Bailey, Homosexuality and the Western Christian Tradition (London 1955) s 33-35.

[16] Bullough, Sexual Variance, s 58-67; Bailey s 31-33.

[17] K Dover, Greek Homosexuality (London 1978) s 4-9, III -134, och illustrationer.

[18] Platon, Fem dialoger (Stockholm 1961) s 137 f.

[19] Platon, a a s 138 f.

[20] D Cohen, ”Law, Society and Homosexuality in Classical Athens”, Past and Present no. 117, 1987, s 3-21.21

[21] Dover a.a. s 19-109; M Foucault, The Use of Pleasure. Volume Two of the History of Sexuality (London 1986) s 204-214.

[22] Platon a.a. s 137; Foucault a.a. s 193; Bullough Sexual Variance, s 103.

[23] Dover a.a. s 23-28

[24] Dover s 52-59, 81-100.

[25] Dover s 60-68, 103-109.

[26] Dover s 185-196.

[27] Foucault, a.a. s 143.

[28] Xenofon, Oeconomicus (1923)

[29] Xenofon, s 441; G E M De Ste Croix, The Class Struggle in the Ancient Greek World (London 1983) s 140-147, 229-237; M I Finley, Ancient Slavery and Modern Ideology (Harmondsworth 1983) s 67-92.

[30] Dover, a.a. s 31

[31] Bullough, Sexual Variation. s 112-113.

[32] K Hopkins, Conquerors and Slaves (1978)

[33] Boswell, s 78; P Veyne, ”Homosexuality in Ancient Rome”, i P Aries och A Bejin (red.), Western Sexuality: Practice and Precept in Past and Present Time (Oxford 1985) s 27-29.

[34] Veyne a.a. s 31.

[35] Dover s 171-184; Boswell s 77. Termen ”lesbisk” användes aldrig under antiken specifikt i betydelsen en kvinna som har sex med en annan kvinna. Det kunde inkludera den betydelsen, eftersom det betydde en sexuellt lössläppt kvinna i allmänhet. Mytilene på Lesbos var en av Athens regelmässiga fiender, och athenarna använde ”lesbisk” för att antyda låg moral.

[36] Både Bailey och Boswell intar den ståndpunkten i böckerna nämnda ovan.

[37] Bailey a.a. s 1-37; se också M Grant, The History of Ancient Israel (London 1984).

[38] Bailey a.a. s 37-38; Boswell a.a. s 91-117. När Boswell ska kommentera romarbrevet faller han i fällan att tillskriva en antik författare moderna uppfattningar om en homosexuell ”natur”.

[39] Boswell a.a. s 137-166.

[40] Boswell a.a. s 147, 11-15.

[41] Foucault a.a. s 220-222; Bullough a.a. s 159-174.

[42] Bailey a.a. s 67-69.

[43] P Anderson, Passages from Antiquity to Feudalism (London 1974) s 82-103. [Boken finns i svensk översättning: Övergångar från antiken till feodalismen (1:a uppl 1977)]

[44] C Wickham, The Other Transition: From the Ancient World to Feudalism, Past and Present, 103 (1984) s 3-36; De Ste Croix a.a. s 237-259; Anderson a.a. s 128-142.

[45] Manikeism, ursprungligen persisk religion från 200-talet som starkt betonade kampen mellan ljus och mörker och religionen som människans enda frälsning från mörkret. Levde länge kvar i vissa kristna sekter.

[46] P Brown, The World of Late Antiquity (London 1971).

[47] Boswell a.a. s 170-180; Bailey s 67-81.

[48] Boswell a.a. s 183-184.

[49] Boswell a.a. s 202-206.

[50] Boswell a.a. s 187-193; J Leclercq, Monks and Love in Twelfth-Century France (Oxford 1979).

[51] Boswell a.a. s 220-226.

[52] Boswell a.a. s 210-116.

[53] Enligt de grekiska myterna blev Zeus kär i en yngling som var vackrare än någon annan levande man – Ganymedes. ö.a.

[54] Boswell a.a. s 243-268.

[55] Boswell a.a. s 381-92.

[56] M Keen, The Pelican History of Medieval Europe (1969) s 84-102; R I Moore, The Formation of a Persecuting Society: Power and Deviance in Western Europe, 950-1250 (Oxford 1987); G Duby, Medieval Marriage: Two Models from Twelfth-Century France (Baltimore 1978).

[57] Boswell a.a. s 292; H Montgomery Hyde, The Other Love (London 1970) s 37-38.

[58] M Goodich, The Unmentionable Vice, Homosexuality in the Later Medieval Period (Santa Barbara 1979) s 77-88; Boswell a.a. s 286-293.

[59] I Crompton, 'The Myth of Lesbian Impunity' i S J Licata och R P Petersen (red): The Gay Past. A Collection of Historical Essays (New York 1985) s 16-17; Boswell a.a. s 293; Goodich a.a. s 85.

[60] J O'Faolain och L Martines, Not in God's Image: Women in History (London 1973) s 220-221.

[61] J Klaits, Servants of Satan. The Age of Witch Hunts (Bloomington 1985) s 48-85; G R Quaife, Godly Zeal and Furious Rage. The Witch in Early Modern Europe (London 1987) s 97-112; R Muchembled, La Sorcière au Village (Paris 1979) s 132-137; Lyndal Roper,  'Mothers of Debauchery: Procuresses in Reformation Augsburg', German History, 6 (1988) s 1-19.

[62] K Thomas, Man and the Natural World (Harmondsworth 1984) s 39, 97-98, 118-119,133-134; Alan Bray, Homosexuality in Renaissance England (London 1982) s 13-32.

[63] E W Monter, 'Sodomy and Heresy in Early Modern Switzerland', Licata och Petersen a.a. s 47-49; Quaife s 46.

[64] Monter a.a. s 41-55; Crompton a.a. s 16-17.

[65] C Bingham, 'Seventeenth-Century Attitudes towards Deviant Sex', Journal of Interdisciplinary History, 1 (1970-71) s 447-468; G Ruggiero, 'Sexual Criminality in Early Renaissance Venice', Journal of Social History, 8 (1974-75) s 23: B R Burg, 'Ho Hum. Another Work of the Devil: Buggery and Sodomy in Early Stuart England', Licata och Petersen a.a. s 69-78; A L Rowse: Homosexuals in History (London 1977) (denna bok saknar totalt notapparat och beskrivs träffande av Jeffrey Weeks som hyllande principen att ”all historia är de stora drottningarnas historia”); G Brucker, The Society of Early Renaissance Florence (New York 1971) s 201-206; C Bingham, James VI of Scotland (London 1979) s 50-51, 14647, och James I of England (London 1981) s 80, 135, 160-161.

[66] Bray a.a.s 13-80.

[67] Bray s 81-114; Trumbach, 'London Sodomites', s 15-18.

[68] Bray s 113-114; Trumbach s 19.

[69] Bray s 81-114; Trumbach, 'Sodomitical Subcultures, Sodomitical Roles', i R P Maccubbin (red), 'Tis Nature's Fault; Unaothorized Sexuality during the Enlightenment (Cambridge 1987) s 118.

[70] Levellers och ranters var radikala sekter under engelska revolutionen. Ö.a.

[71] C Hill, The World Turned Upside Down (Harmondsworth 1975) s 215; C B Macpherson, The Political Theory of Possessive Individualism (Oxford 1962) s 137-142

[72] C Hill, The Century of Revolution (London 1961) s 204-208; C R Dobson, Masters and Journeymen. A Prehistory of Industrial Relations, 1717-1800 (London 1980).

[73] I Bloch, Sexual Life in England (övers. W H Forstern 1965) s 329, citerar E Ward, History of the London Clubs (1709); L Crompton, Byron and Greek Love. Homophobia in Nineteenth Century England (London 1985) s 50-51.

[74] I Bloch, Sexual Life in England (övers. W H Forstern 1965) s 329, citerar E Ward, History of the London Clubs (1709); L Crompton, a.a. s 50-51.

[75] Bloch a.a. s 330-332, citerar Satan's Harvest Home (1749).

[76] A N Gilbert,'Sexual Deviance and Disaster during the Napoleonic Wars', Albion, 9 (1977) ss102-109; Crompton a.a. s 31-32; Bloch a.a. s 339-342 med en tidningsskildring av en schavottering.

[77] Crompton, 'Gay Genocide' s 71-78; A H Huussen, 'Sodomy in the Dutch Republic during the Eighteenth Century', i Maccubbin, Nature's Fault, s 169-178.

[78] Crompton, Byron ss17-53; J D'Emilio, Sexual Politics, Sexual Communities. The Making of a Homosexual Minority in the United States, 1940-70 (London 1983) s14; M Delon, 'The Priest, The Philosopher and Homosexuality in Enlightenment France', i Maccubbin a.a. s 122-13I; Voltaire, Dictionnaire Philosophique (red J Benda och R Naves, Paris 1961) s 18-21. Voltaire ansåg att det var lättare att överse med sådana övertramp i varmt klimat men ”vad som framstår som enbart en svaghet hos den unge Alkibiades är en motbjudande avvikelse hos en holländsk sjömän eller en moskovitisk gatuförsäljare”.

[79] Crompton, Byron s 12-19; 'Gay Genocide' s 71; E Zaretsky, Capitalism, the Family and Material Life (London 1977) s 85.

[80] A N Gilbert, 'Buggery and the British Navy', Journal of Social History, 10 (1976-7) s 72-98; 'Conceptions of Sodomy in Western History', Licata och Petersen a.a. s 57-78; och 'Sexual Deviance' s 102-109; A D Harvey, 'Prosecutions for Sodomy in England at the Beginning of the Nineteenth Century', Historical Journal, 21 (1978) s 939-48.

[81] Gilbert, 'Buggery', s 83; Crompton, Byron s 19.

[82] C Hall, 'The Early Formation of Victorian Domestic Ideology', i S Burman (red) Fit Work for Women (London 1979) s 22.

[83] C Hall,'The Home Turned Upside Down? The Working-Class Family in Cotton Textiles, 1780-1850', i E Whitelegg m.fl. (red), The Changing Experience of Women (Open University 1982) s 17-25.

[84] F Engels, The Condition of the Working Class in England (red W O Henderson och W H Chaloner, Oxford, 1958) s 136, 167, 218. Fastän denna utgåva är fientlig och pedantisk, är den användbar eftersom den ger detaljer om Engels' källor.

[85] J Rendell, The Origins of Modern Feminism (London, 1985) s 7-32.

[86] A Summers, 'A Home from Home; Women's Philantropic Work in the Nineteenth Century' i Burman a.a. s 33-63. Materialet i denna essä visar att Halls påstående att reformivrarna enbart inriktade sina ansträngningar på medelklassen inte är sann.

[87] P N Stearns, Paths to Authority. The Middle Class and the Industrial Labor Force in France, 1820-1848 (Urbana, 1978) s 92-93.

[88] S Rowbotham, Women, Resistance and Revolution (London, 1972) s 36-58; Rendall a.a. s 168-79, 291-295.

[89] B Taylor, Eve and the New Jerusalem. Socialism and Feminism in the Nineteenth Century (London, 1983) s 57-216.

[90] Chartismen, brittisk arbetarrörelse för en reformering av parlamentet under 1830- och 40-talen.

[91] Taylor a.a. s 265-275. Jämför hänvisningen till ”naturens ordning” med Engels, Condition of the Working Class s 164: ”Om hustruns bestämmande över mannen... är onaturligt, så måste mannens tidigare bestämmande över hustrun också ha varit onaturligt.”

[92] J Lewis, Women in England, 1870-1950 (Brighton, 1984) s 45-74: J Humphries, 'Class Struggle and the Persistence of the Working Class Family', Cambridge Journal of Economics, I (1977) s 241-258.

[93] M Foucault, The History of Sexuality, Volume One: An Introduction (Harmondsworth, 1981) s 43; Bullough, Sex, Society and History s 112-132, 161-185.

[94] Weeks, Coming Out s 23-32, 26.

[95] H C Kennedy, 'The 'Third Sex' Theory of Karl Heinrich Ulrichs', Licata och Petersen a.a. s 103-111; E Bernstein och W Herzen, Bernstein on Homosexuality (British and Irish Communist Organisation, Belfast, 1977); Weeks a.a. s 33‑44.

[96] G Chauncey Jr, 'Christian Brotherhood or Sexual Perversion? Homosexual Identities and the Construction of Sexual Boundaries in the World War One Era', Journal of Social History 19 (1985-6) s 189-211. Behandlar den officiella undersökning som USA:s flotta gjorde kring ”perversion” vid flottbasen i Newport, Rhode Island 1919 och det försök till åtal av en lokal präst som det ledde till. Innehåller många avslöjande exempel på folkliga och officiella attityder.

[97]J R Walkowitz och D J Walkowitz, '”We are not the beasts of the field”: Prostitution and the Poor in Plymouth and Southampton under the Contagious Diseases Acts' i M Hartman och L W Banner, Clio's Consciousness Raised. New Perspectives on the History of Women (New York, 1974) s 192-225.

[98] J R Walkowitz, Prostitution and Victorian Society. Women, Class and the State (Cambridge, 1980); M P Ryan, 'The Power and Women's Networks' i J L Newton, M P Ryan och J R Walkowitz (red) Sex and Class in Women's History (London, 1983) s 167-186; S Jeffreys, The Spinster and Her Enemies. Feminism and Sexuality, 1880-1930 (London, 1985) s 6-85.

[99] H Montogmery Hyde, The Cleveland Street Scandal (London, 1976) s 46-50; Other Love s 155.

[100] Bernstein och Herzen, s 29; R Plant, The Pink Triangle. The Nazi War against Homosexuals (Edinburgh, 1987) s 32, 110.

[101] Trumbach, 'London's Sodomites', s 6, 8.

[102] Weeks, Coming Out s 26-7, 128-143; Plant a.a. s 31-32.

[103] J D Steakley, The Homosexual Emancipation Movement in Germany (Salem, 1982) s 78-81.

[104] R Lautmann, 'The Pink Triangle. The Persecution of Homosexual Males in Concentration Camps in Nazi Germany', Licata och Petersen a.a. s 141-160; Steakley a.a. s 103-121

[105] Plant a.a. s 109-117.

[106] Det ingick i lagen om straffbara handlingar mot personer och dessa brott listades där tillsammans med abort och bombtillverkning!

[107] H Montgomery Hyde a.a.

[108] R Ellman, Oscar Wilde (Harmondsworth, 1988) s 364, 402; J Weeks, 'Inverts, Perverts and Mary-Annes: Male Prostitution and the Regulation of Homosexuality in England in the Late Nineteenth and Early Twentieth Centuries', Licata och Petersen a.a. s 113-124.

[109] Ellman, a.a. s 435, 449, 536; Hyde, Other Love s 151.

[110] Weeks a.a. s 14.

[111] Weeks a.a. s 57-83; 95-143.

[112] Weeks a.a. s 158-9; Hyde, Other Love s 221.

[113] Weeks a.a. s 156-182.

[114] E M Schur, Crimes Without Victims. Deviant Behaviour and Public Policy (Englewood Cliffs,1965)  s 77-82; Joan Nestle, A Restricted Country (London, 1988) s 37-39.

[115] D'Emilio, Sexual Politics s 17, 50-51.

[116] . D'Emilio a.a. s 40-53; Laud Humphreys, Out of the Closets. The Sociology of Homosexual Liberation (Englewood Cliffs, 1972) s 17-23.

[117] T Zeldin, France, 1848-1945: Ambition and Love (Oxford, 1979) s 313-314; C van Casselaer, Lot's Wife: Lesbian Paris, 1890-1914 (Liverpool, 1986) s 13.

[118] M McIntosh, 'The Homosexual Role'. s 44-45.

[119] Weeks, Coming Out s 170.

[120] D'Emilio a.a. s 153.

[121] L Faderman, Surpassing the Love of Men. Romantic Friendship and Love between Women from the Renaissance to the Present (London, 1982); Jeffreys, The Spinster and Her Enemies; M Vicinus, Independent Women (London, 1983).

[122] Crompton, Myth of Lesbian Impunity, s 13-25; B Eriksson, A Lesbian Execution in Germany, 1721: The Trial Records, Licata och Petersen a.a. s 27-40.

[123] Faderman a.a. s  65-230; N F Cott, 'Passionlessness: An Interpretation of Victorian Sexual Ideology', Signs, 4 (1978) s 219-236.

[124] Se t ex R Dekker & L van de Pol, Kvinnor i Mankläder, en avvikande tradition, Europa 1500-1800 (Brutus Östlings Symposium, 1995) ö.a.

[125] Faderman a.a. s 47-61; Eriksson, se ovan.

[126] D'Emilio a.a. s 99-100; Nestle a.a. s 180-184.

[127] Nestle a.a. s 157-177.

[128] Nestle a.a. s 165-166. En något annorlunda bild av förhållandet ges av Alice Wexler, Emma Goldman, An Intimate Life (London, 1984) s 182-183.

[129] Faderman a.a. s 357-373; Jean-Pierre Jacques, Les malheurs de Sapho (Paris, 1981); Van Casselaer, Lot's Wife.

[130] Hyde, Other Love s 176-182; Jeffreys, The Spinster s 113-115. Klassbundenheten hos debatten i överhuset visas av motståndarnas bekymmer för kvinnor som skulle tvingas betala större summor pengar till utpressare och en ledamots kommentar att om 20 kvinnor bodde i ett hus med 20 sängkammare skulle det alltid förekomma visst (oskyldigt) delande av sängar. I underhuset förklarade en överste Wedgwood nedlåtande att medlemmar i labourpartiet inte skulle förstå vad som avsågs med lagparagrafen.

[131] Faderman a.a. s 239-253; Jeffreys, The Spinster s 128-193; Vicinus, Independent Women s 288-292.

[132] S Ruehl, 'Inverts and Experts. Radcliffe Hall and the Lesbian Identity' i R Brunt och C Rowan (red) Feminism, Culture and Politics (London, 1982) s 15-36; Faderman a.a. s 320-323.

[133] Jeffreys a.a. s 115-121. Det är inte nödvändigt att acceptera Jeffreys' något paranoida analys för att inse att det fanns ett problem för lesbiska här.

[134] D'Emilio a.a. s 23-39; 92-125; Nestle a.a. s 108, 116-117.

[135] Se Plant, The Pink Triangle s 37-38 om detta delikata ämne. Det skulle vara fel att undvika detta eftersom då och då någon ”marxistisk” homofob återger Marx' och Engels' privata skriverier (vilka skulle vara oacceptabla även privat för en marxist idag, av skäl som nämnts ovan) som ”den rätta linjen”. Sådant strunt kan inte bekämpas utan kunskap om fakta.