Ur Fjärde Internationalen 4/1995
Stormsvalor som försöker sätta fingret på de mer djupgående företeelserna i sin epok. Framtidsforskare, experter och politiker som ofta i tvärsäker självgodhet slår fast hur det kommer att bli. Det är sällan de får rätt.
I skönlitteraturen står oftast varken expertens prestige eller partipolitikernas plats på spel. De framtidsvisioner man här kan njuta av i romanens form har mången gång visat sig ligga bra nära sanningen.
När industrialiseringen vid förra sekelskiftet på allvar började ruska om jordbrukssamhällena, klev en ny skola av författare in på scenen. En av dem var Jack London (1876-1916), sin tids verkliga bestseller. Med sina råa och brutala skildringar av samhällsproblemen, kom han tillsammans med andra författare som Upton Sinclair och så småningom John Dos Passos och John Steinbeck att skildra arbetare och arbetsliv, en på den tiden dold sida av samhället.
I böcker av Upton Sinclair som Vildmarken, där slakteriarbetarnas vardag i Chicago beskrivs och Avgrundens folk av Jack London där han i Dantes fotsteg nedstiger i Londons East Ends avgrund och skildrar en social tillvaro ljusår från den gängse litteraturens världsbild. Det var inte bara litteratur. De avideologiserade samhället. Det brutala klassamhället träder fram och därmed en ny medvetenhet.
Industrikapitalismens mörka sida, utsugningen, fattigdomen och misären kom genom Jack London och hans kamrater upp till ytan. Framgång, tillväxt och teknisk utveckling visade sig bara vara ena polen i klassamhället, där den enes bröd är den andres död. Individen blir inte längre samhällets elementarpartikel, utan en bärare av de samlade sociala och politiska intressen hos de många individerna, som den sociala klassen utgör. Klassers intressen står inte längre emot helheten, utan emot varandra. Man krossar de borgerliga myterna, skingrar de ideologiska dimridåerna och borgerlighetens självbedrägliga bild av industrialiseringens välsignelse för alla. Klassamhället och dess motsättningar görs i en litterär form begriplig för de som lever i verkligheten och inte i en platonisk idévärld. Det politiska engagemanget hos dessa arbetarlitteraturens pionjärer springer fram ur den sociala verklighet som de känner och beskriver.
Jack London tar så småningom steget ut till fullfjädrad profet i sin sciencefictionroman Järnhälen, i vilken han målar upp sin politiska vision av framtiden. Järnhälen, som visade sig bli en av de bästa förutsägelserna om fascismens och nazismen framväxt, präglas av samma klassamhällets realism som utgjorde grunden i Avgrundens folk. Till skillnad från Jules Verne där det är teknikutvecklingen som ligger till grund för profetiorna, utgår Jack London från de sociala strukturernas motsatsfyllda utveckling.
Resultatet blev att man i Järnhälen kunde läsa om den terror som kom att drabba Europa på 1930- och otalet. Jack Londons bok, som gavs ut då korpral Hitler fortfarande klafsade omkring i leran på västfronten, förutsåg på ett skrämmande sätt vad framtiden bar i sitt sköte. Betydligt närmare sanningen än de flesta dåtida politiker och framtidsexperter.
Hundra år senare, inför det så kallade postindustriella samhällets genombrott, har återigen ideologiska dimridåer svept in över den sociala verklighetsbeskrivningen. Klassamhällets orättvisor har förvandlats till individuella problem. Arbetare och arbetarklass har petats ut från den litterära arenan, osynliggjorts och därmed också avpolitiserats. I den av USA dominerade mediavärlden finns det ingen som producerar något materiellt överhuvudtaget. I reklamvärlden, den mest extrema och kanske mest utpräglade exponenten för dagens världsbild, spelar man tennis, går på sandstranden eller stressar omkring på någon flygplats i stort behov av tvättmedel, hårschampo eller lättöl.
Den materiella produktionen av varor har upphört. Världen består enbart av vackra, välklädda och friska män och kvinnor som är advokater, reklamfolk, journalister eller chefer. Då och då kan man också stöta på någon gangster, terrorist eller polis.
Människor som bygger vägar, monterar ihop bilar eller odlar jorden förekommer knappast ens som statister i den världsbild som dagligen slår emot oss i reklam, tv och litteratur. Borta är Upton Sinclairs slakteriarbetare, Jack Londons fattiga och arbetslösa East Endbor. Reducerade till en arbetslöshetskruva eller en stapel för socialutgifter har en majoritet av mänskligheten upphört att existera.
Det är därför inte förvånande att experternas, trendoraklens och ekonomernas tal om det postindustriella samhället fått en sådan spridning och genomslagskraft. I IT-samhället och det postindustriella samhället förekommer ingen arbetarklass. De sociala relationerna reduceras till internet och politiska ställningstaganden framstår som förlegade och föråldrade reliker från en svunnen tid.
Cyberpunkens fader och datasamhällets profet William Gibson, bestsellerförfattare och genreskapare kan ironiskt nog vara den författare som kanske blir vår tids Jack London. För trots att Gibson kommit att bli själva symbolen för det post-industriella informationssamhället tar han i romanens form upp och beskriver en social verklighet. En verklighet som mycket väl kan bli resultatet av datasamhällets motsättningar. Precis på samma sätt som när Jack London i Järnhälen drar ut konsekvenserna av klassmotsättningarna under den begynnande industrialismen visar Gibson upp ett skräckscenario över vad vi har att vänta av postindustrialismen.
Vid en första läsning av Gibson blir man mer eller mindre knockad av cyberpunksterminologin. Läsaren tvingas in i en värld av teknologi där man bara kan ana sig till vad som menas. Efter hand inser man att detta också måste vara meningen, framtiden kommer att vara främmande, skrämmande och obegriplig för det stora flertalet. Inte bara teknologiskt, utan även socialt och ideologiskt.
Det är inte heller den tekniska framtidsvisionen som är det viktigaste i vad Gibson lyckas förmedla, utan den sociala dimensionen. Det är visserligen långtifrån Jack Londons socialreportage i Avgrundens folk. Gibson beskriver framtidens sociala förhållanden mest i bisatser och mellan raderna.
Men som helhet växer det fram en ryslig bild av det postindustriella informationssamhället. En bild som förskräcker lika mycket som Järnhälens terrorstat.
På ett ställe i Gibsons senaste bok Virtual light säger en av huvudpersonerna: ”Det finns bara två sorters folk. Dom som har råd..., det är den ena sorten. Vi är den andra. Förr fanns det liksom en medelklass, folk som var någonstans däremellan alltså. Men det gör det inte längre.”
En av överklassens springpojkar i samma bok uttrycker det på ett annat sätt: ”Folk här uppe” — vanligt folk, menar Gibson — ”har ingen aning om vad pengar innebär. Där i områdena” — skatteparadisen, menar Gibson — ”lever de som gudar, vet du.”
Klarare kan det inte beskrivas. Ett klassamhälle där de rika är allsmäktiga, en överklass som har sina egna lagar, sina egna privata polisstyrkor, sina egna skattebefriade områden där de lever som gudar.
Vetskapen om dessa enorma klassklyftor, kunskapen om de två skilda världar som samhället består av är något som folkets massor inte får eller ens bör veta om.
”Alltihop är för stort för en sån som du. Du klarar inte av att tänka i dom banorna,” säger en av skurkarna i Virtual light till bokens hjälte. Okunskapen är nödvändig. För som skurken säger: ”En del — ja miljoner människor — skulle börja bråka om de visste att såna här planer över huvudtaget existerar.”
Informationssamhällets kanske viktigaste kännetecken är, enligt Gibsons framtidsromaner, alltså inte tillgången på information, utan avsaknaden av information för det stora flertalet. Trots teknologins framsteg och medias enorma expansion, trots datorer, tv och telekommunikation, så kännetecknas Gibsons cyberpunksamhälle av okunskap, enorma klassklyftor och misär för en majoritet.
William Gibsons futuristiska post-industriella informationssamhälle skiljer sig ganska lite från Londons Järnhälen. De globala bolagen hos William Gibson har samma drag som oligarkin hos Jack London. Den oerhörda hänsynslösheten, privatpoliserna, lejda mördare och legoknektar i storföretagens sold går igen både hos London och Gibson.
En rå och brutal kapitalism, höjd över lag och rätt. En kapitalism opåverkbar av demokrati, utan insyn och fullständigt hänsynslös när det gäller att uppnå egna syften, gör att Gibsons tidiga 2000-tal, sammansmälter med Jack Londons 1930-tal. Skillnaden består — förutom att Gibson proletärer utsätts för storföretagens förtryck, plågas av miljöförstöring, en skenande läkemedelsindustri och drogindustri kombinerad med nya farsoter som hiv/aids och diverse andra epidemier — mest av en hopplöshet, ett nederlag inte som hos London orsakad av fysisk terror och kontrarevolution utan av kriminalitet, droger och en total avsaknad av perspektiv och politisk medvetenhet.
I Jack Londons 30-talsamhälle slogs arbetarklassen för sina intressen och förlorade. Hos William Gibson vet inte arbetarklassen en som att de har några intressen. Okunskap, vidskepelse, medias fördumning gör de rika gudarna än mer osårbara än Jack Londons oligarkier någonsin var.
Jack Londons framtidsvision förkroppsligades i nazitysklands terrorstat. Miljoner och åter miljoner människor dog. Naturligtvis inte på grund av Londons science-fictionroman, utan på grund av de sociala krafter och klassmotsättningar som ligger till grund för Jack Londons böcker. William Gibsons romaner handlar i grunden om samma motsättningar.
Men till skillnad från London, så saknas det ljus i tunneln hos Gibson. Hos Jack London fanns, trots förödande nederlag hela tiden en förhoppning om att tiden — om än räknat i hundratal — skulle möjliggöra en slitgiltig seger. En seger över kapitalismens förtryckarsystem.
Hos William Gibson står tiden still, allt hopp är ute. Istället för politisk medvetenhet florerar mystik, vidskepelse och religiös sekterism. Istället för organisering och kamp existerar bara individuella datahackers och smarta outsiders. Våldet är i första hand inte fysiskt som hos Jack London, utan mentalt. Media och informationsmakarna söver, dämpar och desinformerar till passivitet, individualism och uppgivenhet.
Om Jack Londons Järnhälen motsvarar Dantes skärseld, så handlar William Gibsons cyberpunksamhälle om helvetet. Inskriptionen över porten till Dantes vision ”Lämna allt hopp, I som här träder in”, är tillämpbart även på det framtida postindustriella informationssamhället.
Ove Holmström
Virtual light av William Gibson, PAN 1995
Nr 2/95 har temat medelklass.
Bang konstaterar att kvinnorörelsen ofta anklagats för att vara en rörelse för medelklassens kvinnor, och för att tänka bort klassproblemet. Sådan kritik känner även jag igen bland annat från socialistiska partiet och såg därför fram emot en klargörande och intressant läsning.
Bang skriver i tidningens ”ledare” att individen genomkorsas av klass, kön och etnisk tillhörighet och feminismens styrka är just att den har en potential att överskrida klassgränser. Som kvinna och feminist är man medveten om det egna könets underordning. Detta utesluter dock inte att man ser andra maktförhållanden i samhället, fortsätter Bang. Klasstrukturerna har förändrats. Många kvinnor lever idag ensamma, som familjeförsörjare och en nyfattig kvinnoklass håller på att växa fram i och med nedmonteringen av den offentliga sektorn. ”Medelklasskvinnorna står och hoppar på karriärstegens nedersta pinne”, konstaterar man.
Efter att beskådat ett ”klassfoto” över Bangs redaktion (där redaktionsmedlemmarna redogör för klassbakgrund och inkomst) kommer jag till en debatt på temat Klass och Kön mellan fyra kulturskribenter (Moa Matthis, Henrik Berggren, Kay Glans och Göran Greider). De manliga debattörerna är kritiska mot feminismen. Vad man kritiserar är inte helt tydligt. Men Göran Greidner säger bland annat att feminismen för mycket snöar in på post-modernt teoretiserande och för lite koncentrerar sig på människors (kvinnors) faktiska problem.
Det ena utesluter inte det andra svarar Moa Matthis, som menar att man både måste utveckla feministiska teorier och kämpa för konkreta saker, så som barnomsorg för alla. Debatten rör sig i olika cirklar kring det vanliga temat: Vem är mest förtryckt, arbetarklassens man eller överklassens kvinna? Jag häpnar återigen (som alltid när frågan kommer upp) över att det ska vara så svårt att hålla två dimensioner, klass och kön, levande samtidigt.
Något riktigt klargörande resonemang kring denna obesvarbara, men ändå viktiga fråga kommer dock inte från Bang, och efterhand blir jag allt mer fundersam. Vad tycker Bang? Och vad är egentligen medelklass? Hur ser man på klasserna överhuvudtaget.
Jag bläddrar fram till en artikel av Susanne Pagold, designkritiker på Dagens Nyheter, som ställer just den frågan. Hon menar att medelklassen är ”den stora massan mellan underklass och överklass”. Och...?
Sist i Bang skriver gästskribenten Maria Carlshamre (även hon från DN) att arbetarklassen håller på att försvinna. Jag kan inte undgå att tänka att dessa kulturdamer blivit något förblindade av den värld de lever i. Att man tror arbetarklassen håller på att försvinna för att man själv inte känner nån utanför den egna kultursvängen...
Bang tar även upp den så kallade pigdebatten. Bang intervjuar socialantropologen Lena Gemzöe. Hennes synpunkter är befriande efter läsningen av de tidigare artiklarna. Lena Gemzöe går igenom och bemöter argumenten från pigdebattörerna. Hon konstaterar att svaret är sex timmarsdag och att dela på hemarbetet. Inget nytt kanske men det behöver sägas igen.
I pigdebatten hamnar man just i skärningspunkten mellan klass och kön. Ställningstagandet måste vara självklart, anser jag, om man som Bang kallar sig vänster och feministisk. Bang verkar dock lite otydlig. Efter intervjun med Lena Gemzöe har man frågat ut ett antal ”kända feminister” om de har eller haft någon piga — och var och varannan av dem har polska städerskor! (Som alla verkar ha dåligt samvete över...)
Varför publicerar man sådana utfrågningar okommenterat? Förhoppningsvis på grund av att ställningstagandet är så självklart att det inte behöver sägas, men med tanke på detta nummers övriga artiklar blir jag osäker.
Bang innehåller också en intervju med Margot Bengtsson som är forskare på psykologiska institutionen i Lund. Intervjun är den mest läsvärda artikel i detta nummer. Margot Bengtsson har forskat kring hur köns- och klass-strukturen återskapas och förändras i samhället. Hon har utgått från bland annat Thomas Ziehes teorier och beskriver riskerna med att individualisera ojämlikheten, det vill säga att man inte ser det strukturella förtrycket utan tror misslyckanden enbart beror på en själv. Margot Bengtsson menar att man måste se klass- och könsförtrycket parallellt. Idag finns en ökad medvetenhet om könsförtrycket, medan medvetandet om klassförtrycket har minskat.
Utöver detta innehåller Bang tre intervjuer med ”klassresenärer”, en del kortare artiklar samt bokrecensioner. Bang är lättillgänglig och rolig att läsa. Trots att jag är kritisk till en del av innehållet i detta nummer var det ändå läsning som fick mig att ”tänka till” och fundera över mina egna slutsatser.
Liz Engberg
Bang kommer ut med fyra nummer per år. Prenumerera genom att sätta in 140:- på postgiro 92 14 91-1.
Anmärkningsvärd är klädprakten där karaktärernas stöddighet, längtan, våldstendenser och utsatthet undertrycks i svepande linjer och klara färger.
Häftigare ändå är verklighetsbakgrunden till Drottning Margot: Bartolomeinattei i augusti 1572, då katolikerna verkställde en gigantisk pogrom på protestanter i religionskrigens Frankrike.
I filmen talas det strax innan förföljelserna bryter ut om fred. Ett förbund mellan de stridande parterna, som ska beseglas genom äktenskapet mellan den franske kungens syster Margot, katolik, och Henrik, protestantisk småkung från Navarra.
Ett bröllop med tungt släp, alltså, redan i Alexandre Dumas romanbygge från 1845, och som belastas ytterligare i regissören Patrice Chéreaus filmatisering där boken snarare används som en utgångspunkt, en kompass för att guida åskådaren in i maktstriderna.
Det slår en att det här med att filma Dumas är ett problem fullt jämförbart med att göra rättvisa åt Astrid Lindgren på vita duken. Det dovare register som i texten utgör en sorts klangbotten försvinner oftast på bio, till förmån för glättigare tonlägen. Men Chéreaus tolkning av Drottning Margot är på sitt eget vis trogen originalet: allvaret tas på djupaste allvar, så att säga.
Som ett gammalt möblemang som flyttats in i en ny lägenhet och raskt ordnats i ett nytt mönster som ändå är snarlikt det gamla. Alla viktiga detaljer och personer är med; den förgiftade läppsalvan, hugenotten och katoliken som blir vänner och som dör tillsammans på schavotten, kärleksförvecklingarna, änkedrottningens bländande kyla, prinsarnas blodvittring, Margots självsvåldighet.
Inledningsvis förvandlar Isabelle Adjani sin drottningfigur till en utvakad och ganska redig partyprinsessa, orörligt sur under hela vigseln där gästerna står i strikt formation, efter rangordning. Därefter låter hon rollgestalten göra helt om och obstinat slängtrava sig igenom filmen; de manliga motspelarna (bland andra Daniel Auteuil och Jean-Hugues Anglade) är redan i fullt sken.
En giltig invändning i det här sammanhanget är att en avsevärd del av rollistan gör om sina bästa trick från andra rullar, som om det vore fråga om rena cirkusprestationer.
Som scenen där kungafamiljens hemliga råd övertalar den svage Karl IX att stödja förslaget på utrensning av ledande hugenotter, och där han för att gå med på att man ska döda ett dussin personer kräver att tusentals ska dö, så att han ska slippa förebråelser. Anglade spelar över totalt, och kopierar dessutom den psykopat han gjorde i independentfilmen Killing Zoe.
Det är också påfallande hur Dumas original har en spritsig finurlighet som i stort sett saknas i filmen. Där finns också detaljer som får den världsvane författaren att framstå som en förhållandevis blyg viol: Margots öppna raggande och solkiga naglar, Karl IX som svettas blod, den helt okommenterade och nästan obegripliga scenen där änkedrottningen spår framtiden i ett mögligt lik, vars huvud sågats itu av familjens giftblandare — i denna maffiaklan en lika självklar del av personalstyrkan som ammor och huskaplaner.
Men Chéreaus sätt att handskas med Dumas är ändå inte helt fel. Den i fransk filmskådespeleri ofta framträdande tendensen till poserande självmedvetenhet har han pressat sina skådespelare förbi, men ändå lyckats behålla kaxigheten. Utöver detta har han dragit upp tempot, i en stil som snarare går med än mot den litterära förlagan, även om dialogen där har mer lyft och rymd. Man skämtar ibland med varandra hos Dumas, det är desto ovanligare i modern fransk film, verkar det som och det förekommer verkligen inte här.
Däremot är samtalen i Drottning Margot grundligt desperata, man verkar ha arbetat en hel del med att fånga in kollapsade säkringar i kontaktnätet, sidoblickar och till hälften uttalade hot och varningar.
Som publik hinner man knappt uppfatta vad som pågår förrän det händer något nytt i den klaustrofobiska röra av folk som regissören tycks ha drivit framför sig som en boskapsjord.
Till hjälp har han samme fotograf som filmade Farligt begär, bioversionen av 1700-talsromanen Farliga förbindelser. Bildtänkandet i Drottning Margot är snarlikt; genom kameraarbetet skapas närhet till personerna, medan miljön är stiliserad, knappt synlig bakom dräkternas och rörelsernas linjespel. Jämför med det motsatta förhållandet i actionfilmer i historisk miljö som Braveheart, eller Den förste riddaren eller Rob Roy, där människorna är schabloner, medan miljöerna får stå för de mer levande inslagen.
Fem år tog det, enligt pressmaterialet, för Chéreau att få Drottning Margot till premiär. Tiden, och krigen i Europa, har hunnit ifatt filmen; den skriver något man känner igen, som nyss inträffat. Vilket påminner om att den senaste verkligt intressanta Dumas-filmatiseringen gjordes på 70-talet av Richard Lester, mannen bakom Beatles-filmen Yellow Submarine.
I De tre musketörerna fick han fatt på något som låg och skvalpade i tidsandan och bara väntade på att få gestaltas i populärkulturen; historien som ett ställe där folket myllrar, och skiten glänser lika mycket i palatsen, där både det vackra och det fula äger giltighet.
Tidsandan sympade minst sagt kraftigt med d'Artagnans klassresa och musketörernas anarkistiska upptåg. Fullt så uppsluppna är folk alltså inte i Drottning Margot, men den vinner i kraftfullhet.
Chéreau har kringgått den största sliskminan i den dramaturgiska terrängen. Han påstår med sin film inte att 1500-talets Frankrike liknar vår tid, fast i snyggare kläder. Det han förmedlar är i stället att människan är sig lik inför realpolitikens oförsonlighet.
Men den poängen går långt utöver Dumas världsbild; den liknar snarare Honoré Balzacs.
Anne Hedén Film- och kulturjournalist, medverkar bland annat i Dagens Nyheter, Zoom och Ny Tid.
Drottning Margot, regi Patrice Chéreau, Frankrike 1995
Militärdiktaturen i Chile, Nicaraguas sandistrevolution, gerillakampen i El Salvador, USA:s invasioner i Grenada och Panama — mycket har hänt under 20 år. Tidskriften försöker ringa in händelseutvecklingen och värderingsförskjutningen med ett antal intervjuer. Mest remarkabel är den med journalisten Lasse Palmgren.
Palmgren, vars bok Gryning om den sandinistiska revolutionen blev något av en klassiker i solidaritetskretsar i början av 8o-talet, har på ett fundamentalt sätt bytt ståndpunkt.
Idag är han en varm anhängare av privat företagsamhet och marknadsekonomi. Internationella valutafondens och Världsbankens så kallade strukturanpassningsprogram ser han som både sunda och nödvändiga. Att antalet analfabeter, undernärda och fattiga ökar är någonting som reducerats till en tillfällig biprodukt i Palmgrens värld. Folklig kamp — till exempel i Mexiko — uppfattar han som teater.
Som tur är har inte Nyheter från Latinamerika under årens lopp gått samma väg som Palmgren. Här speglas ofta på ett kunnigt och insiktsfullt sätt vilka effekter skuldkrisen och den nyliberala ekonomiska politiken fått för kontinenten i allmänhet och enskilda länder i synnerhet. Medarbetarna har en mångårig direkt erfarenhet av kontinenten. Det politiska skeendet, kulturen och människors vardag tecknas vanligtvis med säker penna.
Anders Karlsson
Nyheter från Latinamerika ges ut av föreningen UBV — Utbildning för biståndsverksamhet. Den utkommer med nio nummer om året. En prenumeration kostar 235 kr. Postgiro 13 60 46-0.
Åtminstone om man får tro två små bokförlag som båda satsat på nyutgåvor av några av klassikerna.
Först ut var Bokförlaget Röda Rummet i Stockholm som 1994 för första gången sedan 1930-talet gav ut en nyöversättning av Karl Marx och Friedrich Engels mästerverk Kommunistiska Manifestet. Översättningen är förtjänstfullt gjord av Per-Olof Mattsson. Utgåvan innehåller även en kortare text av Leo Trotskij om Manifestets betydelse.
Bokförlaget Daidalos i Göteborg gav i slutet av förra året på nytt ut Människans frigörelse; Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman. Första gången som boken gavs ut var 1965. Då kunde en svensk läsekrets för första gången ta del av så centrala skrifter som t ex Filosofisk-ekonomiska manuskripten.
Sven-Erik Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, har nagelfarit gamla (ibland egna) översättningar av verk som Den tyska ideologin, Om judefrågan, Teser om Feuerbach, Kommunistiska Manifestet (urval) med mera. För den som vill veta den kringelikrokväg som Marx tog för att komma fram till historiematerialismen är urvalet en mycket god start.
Under våren 1996 kommer andra utgåvor av Marx och Engels på andra förlag. Tala om vår!
Gus Kaage
Kommunistiska Manifestet Bokförlaget Röda Rummet 1994
Människans frigörelse; Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Erik Liedman Bokförlaget Daidalos 1995