Ur Fjärde Internationalen 4/1995

Per-Erik Wentus och Ove Holmström + Svar av Lars Henriksson

Den fjärde mannen – hur tackla mager produktion?

Mager produktion ersätter det fordistiska sättet att producera. I Sverige pågår samtidigt en övergång från den solidariska lösningen till en segmenterad arbetsmarknad. Konsekvenserna är sociala och politiska och kräver en klarhet i den fackliga strategin. Per-Erik Wentus och Ove Holmström riktar i ett inlägg kritik mot den fackliga hållning till mager produktion som Lars Henriksson förespråkade i Fjärde Internationalen 2/1994. ”Er hållning är en katastroflinje för facket”, svarar Lars Henriksson.

Erst komt das Essen
dann die Moral

Bertolt Brecht 1898-1965

Tars Henriksson har i några förtjänstfulla artiklar i denna tidskrift tagit upp mager produktion och dess konsekvenser.[1] Förtjänstfullt inte enbart för den kunskap han förmedlar utan för att han presenterar ett svar på hur facket bör ställa sig inför detta nya. Men den henrikssonska vägen är långtifrån invändningsfri. Vi ska ta upp detta i denna artikel. Men först en rekapitulering av de villkor som vi befinner oss under.[2]

Under 1900-talet har fordismen satt sin prägel på hur kapitalismen organiserat industrin och samhället. Begreppet fordism kommer från biltillverkaren Ford och hans sätt att organisera biltillverkningen längs det löpande bandet i början av århundradet. Grundvalen för det sättet, scientific management, har allt sedan dess kännetecknat tillverkningsindustrin och i synnerhet bilbranschen.[3]

Nu — egentligen redan sedan sextiotalets slut — befinner vi oss i en brytningstid.[4] Fordismen ersätts alltmer, främst inom bilindustrin, av det som kallas japanisering eller toyotism. I produktionen utmärks fordismen av främst tre saker:

• produktstandardisering (du kan få vilken färg du vill på Forden så länge den är svart)
• specialverktyg och stor kringutrustning (kräver långa serier för att bli lönsam)
• icke-fackutbildad arbetskraft (kräver en stor indirekt kostnad för arbetsledare och administration)

Den fordistiska produktionen innebar när den introducerades inte bara en strävan efter att utöka marknaden till allt fler kunder utan också att hålla lönerna tillräckligt höga för att konsumenterna skulle kunna köpa de varaktiga konsumtionsvarorna. När så vinsterna skulle realiseras innebar fordismen för samhället:

• massproduktion
• full sysselsättning
• generell välfärd

Fordismens glansperiod i Västeuropa var årtiondena efter andra världskriget. Den amerikanska Marshall-hjälpen gav det investeringskapital som var nödvändigt för att snabbt få igång produktionen. Produktionsförhållandena blev därför lika snabbt stabila och en eftersatt efterfrågan — ja, rent av hunger efter vad som förr endast varit tillgängligt för överklassen — gjorde att marknaden växte. Vitvarorna ökade. Det som tidigare gjorts i hemmen blev industriproduktion. Det skedde en folkvandring till städerna. Transporterna ökade och så vidare. Vi fick det samhälle vi känner till i dag.

Denna materiella grund gjorde att en generell välfärd inklusive ett trygghetssystem blev möjlig för de flesta. För första gången i historien slapp de stora folklagren knappheten. Mellankrigstidens upprepade strejker var nu borta. Fast den sociala kompromiss som har kännetecknat större delen av efterkrigstiden har ändå inte undanröjt motsättningen mellan arbete och kapital.

Välfärdskapitalismens epok var knuten till det fordistiska sättet. Epokens föreställningsvärld, såväl den ideologiska som politiska, blev teorierna kring Keynes. Det svarade mot vad som skedde i produktionen.

Idag är en ny produktionsteknologi på gång. Lika lite som fordismen var knuten till ett bilmärke är toyotismen det. Det handlar om en teknologi som delvis bygger på samma grund som fordismen, det vill säga scientific management, men som särpräglas av en rad till fordismen motsatta kännetecken. I fabriken handlar toyotismen teknikmässigt och produktionsorganisatoriskt om:

• varierbara produkter med grundstandard (kundanpassning efter betalning)
• minsta möjliga tids- och kapitalanvändning (arbetsintensifiering och minimala lager)
• allroundarbetare (ökad relativ mervärdesproduktion, det vill säga minskning av den indirekta arbetskraftskostnaden)

Toyotismen är allmänt känd genom sina organisatoriska slagord: ”just-in-time”, ”management-by-stress”, ”kaizen”, ”total-quality-management” och ”outsourcing”. Det scientific-managementska särmärket kristalliserar sig i synen på produktionsprocessen. Varje bråkdel av produktionen skall skärskådas vad gäller nödvändigheten av kapital och arbetskraft. Toyotismens krona är koncentrationen på den så kallade kärnverksamheten med minimalt insatskapital och maximalt utnyttjande av arbetskraften.[5]

Vid en flyktig anblick kan toyotismen framstå som en ren produktionsteknologi, en teknologiutveckling. I så måtto är den fordismen överlägsen och svaret på varför den tränger ut fordismen är att den har teknologiska fördelar. Men orsaken är enklare än så: Fordismen var intimt knuten till en växande efterfrågan. Toyotismen svarar mot en mättad och stagnerande marknad.

Det är ingen slump att toyotiseringen skedde först i Japan. De japanska kapitalisterna var efter andra världskriget tvungna att slå sig in på världsmarknaden ur ett underläge, med krav på låga produktionskostnader redan från början.

Den nedåtgående trenden i världsmarknaden, eller om man vill den långa vågen, gav sig dessutom till känna redan på sextiotalet. Toyotismen är i själva verket teknologin för att lösa de företagsekonomiska problem som en stagnerande världsmarknad ställer.

Fordismen svarar mot expansion medan toyotismen svarar mot stagnation. Massproduktion kontra en begränsad special- och lyxproduktion. De sociala följderna av toyotismen är därför motsatta fordismens fulla sysselsättning och generella välfärd: massarbetslöshet, osäkra sociala villkor, individuell välfärd och en antikeynesiansk ideologialstring.

I år hände det som skulle ske: Nobelpriset i ekonomi gavs åt Keynes motsats, nyliberalen Lucas. Och därmed var inriktningen, som började med priset till Milton Friedman, fullbordad.[6]

Det är inte bara produktionen som förändras, den svenska arbetsmarknaden läggs också om. Till vad och varför? Den svenska modellen — det goda folkhemmet — historieskrivs ofta som enbart ett resultat av de svenska arbetarnas kamp. Detta fördunklar den faktiska historien.[7]

Kollektivavtalet upphöjdes till lag i Belgien 1968, i Sverige redan 192.8. Vore det så att kollektivavtalets upphöjning till lag var ett resultat av arbetarrörelsens kamp då skulle den belgiska arbetarklassen vara endera den sämsta eller den bästa, beroende på om lagstiftning ses som dåligt eller bra. Faktum är förstås att den belgiska och den svenska arbetsklassen kämpat i stort sett lika väl.

Skillnaden mellan länderna ska sökas i den internationella arbetsfördelningen och världsmarknaden det vill säga i kapitalets aktuella intressen. För svenskt kapital har dess intresse till exempel framgått i att man hållit fast vid uppdelningen i A- och B-aktier, där A-aktier varit förbehållet svenska medborgare, det vill säga ett skydd för bestämda kapitalgrupper.[8]

Lika väl som det svenska kapitalet en gång lade grunden — i 1928 års lag — till den solidariska arbetsmarknaden, i det då protektionistiska Sverige, är det i dag samma exportkapital som överger den solidariska lösningen och vill ha en segmenterad arbetsmarknad. Svenska företag är numera bland de mest flernationella i industriländerna och har litet intresse av nationsbestämda särbestämmmelser.

Därför överges de generella lösningarna på arbetsmarknaden — löne- och arbetsavtal förs från LO/SAF till bransch och företag — som indirekt följd försämras de statliga systemen för pension, sjukvård, socialvård etc. Tidigare lika rättigheter omvandlas till förmåner och knyts till respektive bransch om det så är metall, kemi, pappers etc.

Arbetsmarknadssegmentering är nytt för det moderna svenska samhället, däremot är det allmänt i de ursprungliga EU-länderna. Övergången i Sverige till detta nya påskyndas av trycket från världsmarknaden. Efter avregleringarna för kapitalrörelser och EU-anslutningen är denna realitet omedelbar.

Det pågår två förlopp simultant i Sverige i dag: en introduktion av mager produktion och en övergång från solidarisk till segmenterad arbetsmarknad.[9]

När den fordistiska och den svenska modellen raseras och ersätts av toyotism och segmenterad arbetsmarknad, vilka blir då de fackliga kraven? Lars Henriksson presenterar ett svar. Han gör det naturligtvis utifrån en diskussion om de nya arbetsvillkoren som kaizen, det vill säga det nya sättet att rationalisera fabriksarbetet, ställer.[10]

Han skriver: ”När företaget presenterar kaizen... motiveras det alltid med ett ord: konkurrenskraft.” Och han förklarar ”Men vad är konkurrenskraft egentligen? Konkurrenskraft är i grunden det samma som företagets förmåga att lyckas. I vårt samhälle mäts den förmågan på ett enda sätt: i pengar. Konkurrenskraft är med andra ord det samma som lönsamhet eller vinstmaximering. Om man uttrycker det så blir det plötsligt lite mindre självklart att vi ska ha konkurrenskraft som utgångspunkt i vårt förhållande till företaget.”

Han summerar: ”Vad skall vi då göra när vi ställs inför allt detta? Då måste jag återvända dit jag började. Till vilken grundinställning jag tycker att vi måste ha. Både som facklig organisation och som enskild arbetare. Jag menar att det vi gör, gör vi för våra egna och våra arbetskamraters intressens skull. Inte för konkurrenskraftens och vinstmaximeringens.”

Lars Henriksson drar således en tydlig rågång mellan arbetarintressen och marknaden. Hans ställningstagande, att de svenska arbetarna ska vägra acceptera de nya villkor som den svenska exportindustrins kapitalister lever under i dag, får ett flertal logiska konsekvenser. Låt oss dra dem: Om arbetarna har åsikten att det inte gynnar dem att följa företaget — att ställa upp på toyotismen — så innebär just denna åsikt att de bättre kan bevaka sina intressen. Av detta följer att den fackliga uppgiften blir att skola arbetarna till denna åsikt. Förutsättningen för fackliga framgångar blir att bibringa arbetarna åsikten att inte acceptera kravet på konkurrenskraft/vinstmaximering. Och huvudproblemet för facklig verksamhet blir att arbetarna inte har denna rätta åsikt eller att de inte handlar utifrån denna rätta åsikt.

Förhållandet till marknaden blir det väsentliga, det som facket och den enskilde medlemmen ska förhålla sig till. Följaktligen leder Lars Henrikssons recept till att den reella kampen om arbetskraftens värde förvandlas till en kamp om själar, det vill säga åsikter. Det ger automatiskt vid handen en splittring på en abstrakt nivå huruvida man är för eller emot företaget.

Konkurrenskraften som Lars Henriksson tar sin utgångspunkt i är inget karakteristiskt för dagen. Den fanns lika väl under den växande marknaden som nu. Då tog den sitt uttryck i långa varuserier för att förbilliga produktionen, i dag uttrycks den som kostnadspress på kapital och arbetskraft. Vad som däremot skiljer nu från då är överproduktionen. Men i den henrikssonska strategin har detta ingen betydelse. Nejet till marknaden gäller i lägen alla, lika väl för en kapitalism i uppgång som en i kris.

När så Lars Henriksson tar sin utgångspunkt i konkurrenskraften och vinstmaximeringen, det vill säga när vinsterna realiseras, då kan han bara dra en slutsats för den fackliga verksamheten: ”1 förhållande till kaizen innebär det, bland annat, att vi fortsätter att behålla en del av vår kunskap för oss själva... Vi behåller en del genvägar och smartare metoder för oss själva...”

Det vill säga ingen slutsats alls. Han kunde hävda samma sak även om det inte fanns konkurrens och vinstmaximering eller lika gärna ha motiverat sin sak med att hävda rätten till lättja. Hans slutsats är godtycklig. För det finns inget reellt samband vare sig med konkurrenskraften eller med vinstmaximeringen.

Och det måste så bli av det enkla skälet att arbetarna inte befinner sig på marknaden. Där finns enbart varorna och kapitalisterna. Arbetarna befinner sig i produktionen.

Det är mervärdet kampen står om. Och mervärdet uppstår i den direkta produktionen inte i realiserandet av vinsten. Utgångspunkten för facklig kamp har, för arbetarrörelsens socialdemokratiska som kommunistiska del, varit där mervärdet skapas. Där arbetarna just som direkta producenter har en makt. Inte utifrån marknaden (och det kvittar lika ifall synen är pro eller kontra) såsom Lars Henriksson hävdar, där arbetarna saknar makt.

Framgång i facklig kamp kommer av att skapa enighet kring de omedelbara intressena. Det som förenar arbetare oberoende av synen på omvärlden. Lars Henrikssons utgångspunkt splittrar redan på förhand då han kräver att fackföreningsmedlemmarna ska ta ställning till marknaden. Och eftersom arbetarna inte finns där då kan detta ställningstagande bara bli moraliskt.

Med Lars Henrikssons ord: ”[den] grundinställning jag tycker att vi måste ha...”

Vi ska utifrån de förändrade arbetsvillkoren, kaizen, klargöra var den reella kampen ligger. Kaizen är inte automatisering   eller bortrationalisering av arbetare  som ersätts av maskiner. Det är inte att ta bort mänsklig arbetskraft utan att öka arbetsintensiteten hos den, det vill säga öka graden av utsvettning. Rationaliseringens mål är att minimera outnyttjad arbetskraft hos arbetaren.

Varje sekund skall utnyttjas på det mest rationella sättet. Arbetaren ska bli sin egen Taylor. Härvidlag använder man tekniker som ”management-by-stress” och man använder arbetarens egna kunskaper och idérikedom. (Det är detta, tillvaratagandet av arbetarens mentala kapacitet som har debatterats. Det skiljer sig från fordismen där människan i allt var underordnad maskinen. Och visst återupprättas arbetaren i förhållande till forna tiders banarbetare men det är innanför ramar som han inte har någon besluträtt över.)

Vad han indirekt kommer att göra, eftersom det inte sker någon kontinuerlig löneuppjustering, är att maximera sin egen utsugning. Resultat: färre producerar lika mycket som innan. Vi lånar en bilden från en av Henrikssons artiklar för att bildligt klargöra rationaliseringen. [ingår inte här]

Men om tre arbetare åstadkommer samma produktionsresultat som fyra, så är det detsamma som att fyra arbetare uppnår resultatet på kortare tid. Denna ökade arbetsintensitet kan få tre lösningar.

• att företaget tar åt sig rationaliseringsvinsten
• att de tre delar på den fjärdes lön
• att arbetstiden sänks

Det första alternativet innebär att den fjärde mannen bortrationaliseras. Det finns ingen anledning för företaget att ha honom stående i fabriken. Han sätts utanför fabriksporten och företaget kan tillgodogöra sig vinsten. I en massarbetslöshet som i dag betyder det att de kvarvarande tre kommer att försörja den sparkade fjärde via skattsedeln plus att de gör det genom ökad utsvettning. De förlorar både på gungan och på karusellen. Det som ska klargöras är förhållandet mellan arbete och kapital i produktionen. Det är kunskap om detta som möjliggör att man kan försvara sina intressen som arbetare. Synen på marknaden är helt betydelselös.

Dagens överproduktionen kräver dessutom särskilda strategiska övervägningar. En hög arbetslöshet sänker alltid arbetskraftens värde och hotar anställningstryggheten. Toyotismen bara understryker detta. För att kunna förpassa den fjärde mannen fortast möjligt behövs en uppluckring av anställningstryggheten. Och eftersom en mänsklig buffert av krävbar övertid skall ersätta den fordistiska lagerhållningen och överanställning av arbetare, och kunna dämpa störningar i den känsliga toyotistiska produktionsprocessen, ses all arbetstidslagstiftning och andra arbetsmarknadsregler inklusive centrala avtal som ett hinder i utvecklingen av den magra produktionen. Önskan om trygg försörjning, det vill säga rätten till arbete står således i dag i direkt motsättning till arbetsköparnas önskan om att fullt ut kunna hävda den privata egendomsrätten till produktionsmedlen.

Det tredje alternativet, en sänkning av arbetstiden, är inte bara ett krav som på omedelbar sikt tillförsäkrar oss ett rättfärdigare samhälle, alternativet hänger intimt samman med hur vi ställer oss till rationaliseringar som kommer med den magra produktionen.[11] Arbetstidsförkortning är den fackliga kampen ifall inte arbetarna ska splittras upp i starka och svaga fackföreningar och arbetarrörelsen som helhet skall försvagas, vilket just de nya politiska kraftförhållandena befrämjar i dag. I massarbetslöshetens tid finns inga avgörande skilda intressen mellan arbetande och arbetslösa medlemmar i en fackförening.

Tar vi vår utgångspunkt för facklig verksamhet i kampen om mervärdet, vilket kapitalisterna gör, och inte i en proklamerad moral visavi marknaden med dess konkurrens och vinstmaximering, då svarar striden för de omedelbara intressena på fabriksgolvet mot kraven på en bättre ordning i samhället. Arbete åt alla. Eller sagt med slagorden:

• sänk arbetstiden
• höj konsumtionen
• sex, sex, sex timmars arbetsdag

Vi ligger efter i diskussionen om en arbetstidsförkortning i Sverige. Långt efter våra nordiska grannar i Finland och Danmark och på kontinenten som Tyskland, Belgien och så vidare. Det är hög tid att vi ställer frågan om mervärdet i centrum.[12]

Per-Erik Wentus är maskinchef och doktorand i historia. Han arbetade i slutet av 1970-talet på Volvo Personvagnar och var då verksam i den fackliga oppositionen inom Volvo verkstadsklubb. Ove Holmström är metallarbetare på Volvo lastvagnar. Han har varit fackligt förtroendevald sedan 1986 och på sin nuvarande arbetsplats sedan1990/91.


Lars Henriksson svarar:

Ove Holmström och Per-Erik Wentus (H/W) går i sitt långa inlägg till angrepp på min artikel om ”kaizen” i Fjärde Internationalen nummer 2./1994. Jag skall inte gå i svaromål när det gäller H/W:s försök att, utifrån ett kort citat, leda i bevis att jag skulle sätta upp ideologiska villkor för den fackliga kampen.

En bättre metod att påvisa mina fackliga tillkortakommanden än att härleda den ur en formulering i en tidskriftsartikel vore att förhålla sig till de 18 år av jag ägnat åt fackligt arbete i levande livet på Volvo Torslandaverken. Det går också bra att fråga mig så att vi kan reda ut eventuella missförstånd.

I stället vill jag i detta svar argumentera kring deras slutsats där det finns en verklig åsiktsskillnad. Det är också det enda som får konsekvenser i verkligheten. Och stora sådana.

H/W lägger mycken möda på att påvisa det ovetenskapliga och omarxistiska språkbruket i min artikel om ”kaizen”. Säkert lämnar artikeln mycket att önska när det gäller graden av vetenskaplighet och marxism i språkbruket. Just i detta fall vill jag nog hävda att det viktigaste skälet är ett annat.

Språkbruket i artikeln är präglat av att det egentligen inte är en artikel, än mindre en akademisk uppsats. Den är en inledning till en diskussion på ett fackföreningsmöte. Mycket långtifrån att, som FM hävdar, ”sätta upp villkor för den fackliga kampen” var den en handfast del av just en facklig kamp. Artikeln handlade inte, såsom HAV verkar ha missuppfattat den, om hur arbetare bör förhålla sig till ”marknaden”, utan om hur vi i en konkret situation skulle förhålla oss till arbetsgivarens försök att inlemma dra med några av oss i företagets rationaliseringskampanj. Scenariot var följande:

När Volvo, som de flesta andra bilföretag, importerade den japanska rekvisitan för rationaliseringar, beslutade ledningen för Volvo Personvagnars monteringsfabrik i Göteborg att starta en ”kaizen”-kampanj.

Från varje avdelning utsågs några arbetare att lära sig de rationaliseringsmetoder som ”kaizen” handlar om. De frikopplades sedan från sina vanliga jobb i en vecka och sattes att tillsammans med högre chefer och tekniker fingranska sina egna avdelningar i jakt på ”resursslöseri”.

Den socialdemokratiskt styrda verkstadsklubben gav genom ett avtal företagets kampanj legitimitet. Villkoret för detta var att de rationaliseringsvinster som gjordes dels skulle belönas enligt företagets regler för förslagsbelöningar och dels skulle komma arbetarna till godo genom att den ”frigjorda” tiden skulle användas till utbildning och liknande.

Alla som jobbat i en fabrik med någon form av ackords- eller prestationsavtal förstår hur fåfäng en sådan förhoppning är. All ledig tid kommer att beläggas med arbete som skapar värde åt företaget — annars är det ingen rationalisering.

I detta läge beslöt den gruppstyrelse jag tillhör att inleda en motoffensiv. Med tanke på att våra jobb vid löpande bandet redan är oerhört ansträngande och slitsamma fanns det ur vår synpunkt absolut inget utrymme för ökad arbetsintensitet. Som jag beskrev i artikeln är det just vad ”kaizen” handlar om — en ökad utsvettning som åstadkoms genom att företaget förmår luras av oss våra mer eller mindre hemliga sätt att göra jobbet lättare.

En del i vår motoffensiv var att förklara vad ”kaizen” var och vilket syfte företaget hade med sin kampanj. Genom att plocka ut några få individer och sätta dem under press skulle företaget försök få dem att, medvetet eller omedvetet, avslöja de spontana rationaliseringarna för företaget. Det vill säga förstöra ackorden. Vår tanke var att skapa ett mottryck från arbetskamraternas sida och stärka det fackliga medvetandet hos dem som annars riskerade att hamna som gisslan hos företaget.

Men HAV menar att vår linje var felaktig. Vi skulle ha avstått försöka stoppa eller begränsa företagets försök att driva upp att få ta del av resultatet i form av kortare arbetstid. H/W gör här två mycket stora fel.

Det första gäller själva sakfrågan. Skall fackföreningen kunna bekämpa rationaliseringar eller skall vi bara slåss om hur resultatet av dessa fördelas mellan arbete och kapital?

”Rationalisering” är inte ett entydigt begrepp. Trots att det kommer av det latinska ordet för ”förnuft” är det långtifrån säkert att vad som är förnuftigt för fabriksägaren är förnuftigt för den som arbetar i fabriken. Inte heller ”produktivitet” eller ”effektivitet” är entydiga begrepp; vad som är effektivt för den enskilde kapitalisten kan vara katastrofalt slöseri för samhället.

Tekniska rationaliseringar, från järnplogen, spinnmaskinen och snabbstålet till dagens robotar och informationsteknologi är grundvalen för det industrialiserade samhället. I de flesta fall är det både reaktionärt och utopiskt att motsätta sig sådan teknisk utveckling. När sådan teknologi hotar jobben kan det vara rimligt att lansera H/W:s linje om sänkt arbetstid. Åtminstone som en propagandistisk linje.

Att tekniken inte är neutral är en annan sak. Den lever inte ett liv ovanför klasser och klassintressen. Den teknik som utvecklas och tillämpas i ett visst sammanhang är inte alltid den enda tänkbara. (Se artikeln av Tony Smith i Fjärde Internationalen 1/1994) Detta är emellertid en diskussion som går långt utanför ramen för denna debatt.

När det gäller förändringar i arbetsorganisationen är det än mindre självklart att foga sig i ”den tekniska utvecklingen” eller ”historiens gång”.

Dagens löpande band är arvtagare i rätt nedstigande led till Taylor och hans ”scientific management”. Sedan må man kalla det ”fordism”, ”toyotism” eller ”mager produktion”. I botten ligger samma strävan att, genom uppstyckat arbete öka arbetsgivarens kontroll över arbetsprocessen och på så vis öka ”produktiviteten” eller ur arbetarens synvinkel, utsvettningen. Systemet är medvetet utformat för att flytta kunskap och kontroll över arbetsprocessen från arbetaren till företagsledningen och dess representanter.

Det är ett mycket ”rationellt” system. Hittills har inget produktionssystem visat sig bättre på att producera mervärde åt kapitalet.

För den som arbetar på bandet är det inte lika förnuftigt. Förslitningsskador, stress, monotoni och mänsklig degradering till följd av jobb med hårda krav men utan skapande innehåll eller stimulans känns inte särskilt ”förnuftigt”.

Min uppfattning är att många industrijobb (och för all del andra jobb också) är för ”rationella”. I ett samhälle där vi arbetare styrde skulle vi få acceptera lägre ”produktivitet” än vad det löpande bandet ger idag.

När jag som facklig aktivist bekämpar ökningar av arbetsintensiteten (det H/W föraktfullt benämner ”...hävda rätten till lättja”) gör jag det med andra ord både för det kortsiktiga behovets skull och för att jag tycker att det är riktigt på lång sikt och i princip. Att hävda rätten till ett jobb där man inte förstör sin kropp eller bara inte orkar med när man fyllt 4o beror enligt min mening varken på ”lättja” eller ”godtycke”.

Den inledning jag höll hade för avsikt att avslöja företagets kampanj och förankra den, för alla tyvärr inte självklara, insikten att vi skall försvara våra arbetsvillkor mot företaget och starta en diskussion om hur vi skulle göra det. Man måste anlägga ett mycket akademiskt perspektiv på såväl arbete som facklig kamp för att inte inse att denna strid mot ökad utsvettning är en strid om mervärdet och ”för de omedelbara intressena på fabriksgolvet” som H/W säger sig företräda.

Det andra felet i H/W:s resonemang är allvarligare. Att slåss för anständiga jobb och drägliga arbetsvillkor är viktigt. Men ännu viktigare är att skapa erfarenheter av styrkan i gemensamt uppträdande. Sammanhållning och solidaritet är något som tvingas fram av vårt förhållande till arbetsgivaren — i kampen för våra gemensamma intressen är kollektivt uppträdande det enda vapnet. Men sammanhållningen är inte given en gång för alla. I varje konkret situation sätts den på prov. Arbetsgivaren vill splittra oss, olika individer har olika medvetande och är olika mottagliga för motståndarens argument och locktoner osv.

”Kaizen” handlar till stor del om att bryta ner sammanhållningen mellan arbetare och locka oss, eller några av oss, att frivilligt göra det rationaliseringsjobb som tidsstudiemännen tidigare gjorde. Med den insikt i arbetets minsta ”porer” som bara den som själv utför jobbet har, blir detta ett förödande vapen i företagets händer.

En fackförening ledd av H/W skulle alltså uppmana, eller i alla fall inte förhindra, sina medlemmar att förstöra ackorden och under företagets ledning rationalisera bort varandra. Svaret skulle i stället vara att kämpa för sextimmars arbetsdag.

Detta är en traditionell socialdemokratisk syn på den fackliga kampen: låt kapitalisterna ta hand om verkstadsgolvet, så slåss vi på en högre nivå för att fördela resultatet. (Inom parentes kan tilläggas att det var just genom att slå sönder den fackliga makten på verkstadsgolvet som de japanska bilföretaget kunde krossa facket, inordna arbetarna i företagsvärlden och genom föra sina långt gångna rationaliseringar.) Det allvarligaste med denna linje är dock inte att man ger bort tid eller pengar till företaget. Man ger också upp sin självständighet och hjälper företaget att sudda ut klasslinjerna på verkstadsgolvet.

H/W:s linje är en fullständig skrivbordkonstruktion. Den fackförening och de arbetare som inte i vardagen kämpar för sina egna intressen av anständiga arbetsvillkor kommer knappast att vara förmögna att bedriva den mycket mer långtgående kamp som sextimmarsdagen kräver.

Den innebär att man förhåller sig passiv, ja rent av hjälper till, när företaget går till offensiv och försöker försämra arbetsförhållandena.

I stället förlägger de kampen på en nivå utom räckhåll för de arbetare som just står inför angreppen och har behov av en fackförening för att försvara sina omedelbara intressen.


Noter:

Anmärkn. Syftet med noterna är, frånsett hänvisningarna till Lars Henrikssons artiklar, inte att söka stöd för våra argument utan för att erbjuda relevant litteratur för den som vill bilda sig vidare. /Wentus och Holmström

[1] Se Lars Henriksson, ”Torslanda, Kalmar, Uddevalla — löpande bandet tur & retur” och ”Kaizen på svenska — ett fackligt svar”, samt hans ”Inledning” i Fjärde Internationalen 2/1994.

[2] Vi ber läsare som är välbevandrade i ämnet att ha överseende för den kraftiga förenkling vi gör. Den som snabbt vill få en mer detaljerad introduktion i ämnet kan läsa Jane Slaughter & Mike Parker. ”Från 'Kvalitet i arbetslivet' till 'Reenginering'” och Tony Smith. ”Flexibel produktion och förhållandet mellan kapital och arbete inom produktionen”, bägge i: Fjärde Internationalen 2/1994. Eller Tony Smith. ”Lean Produktion: A Capitalist Utopia” i: Notebooks for Study and Research No 23. Amsterdam. För en översikt av de nya managementmetoderna se Åsa-Karin Engstrand. Teorier som förändrar världen? En litteraturgenomgång av synen på produktionsförändringar och arbetsorganisation. Historiska institutionen Göteborgs universitet, 1995 (stencil).

[3] Fordismen har inte utan vidare ersatt en tidigare produktionsform, utan den har begänsats, styrts, avgjorts av konkreta historiska villkor. Se för svensk biltillverkning. Hen rik Glimstedt. Mellan teknik och samhälle; Stat, marknad och produktion i svensk bilindustri 1930-1960. Historiska institutionen Göteborgs universitet, 1993. Och för bilindustrins sökan efter mera produktiva produktionsformer se Christian Berggren. Det nya bilarbetet. Konkurrensen mellan olika produktionskoncept i svensk bilindustri 1970-90. Lund: Arkiv, 1990. Fordism och toytaism är ingalunda de enda sätten att leda och fördela arbetet. Se för en annan typ av industri, ABB, hur man presenterar sin variant. Paul Lillrank. T 50. Ett svenskt svar på lean produktion. Stockholm School of Economics/European Institute of Japanese Studies, 1994 (stencil).

[4] Se Steven Tolliday & Jonathan Zeitlin. (ed). The Automobile Industry and its Workers. Between Fordism and Flexibility. Cambridge: Polity Press, 1986, som behandlar bilindustrin i alla större bilproducerande länder.

[5] Se Lars Henriksson ”Inledning” och ”Kaizen på svenska — ett fackligt svar” i: Fjärde Internationalen 2/1995 för förklaringar av begreppen.

[6] De mot varandra stående uppfattningarna som E Keynes och R Lucas har beskrivs kortfattat och väl i P A Samuelson. Economics. New York: Mc Graw-Hill Book Co, 1985. sid 146 ff

[7] Lars Henriksson skriver så här ”I själva verket är det så att vi... [arbetare] ...drivit igenom... åttatimmarsdagen, många av våra socialförsäkringar, skyddsföreskrifter, förbud mot barnarbete, regler för arbetstid, strejkrätten, rätten att organisara sig, yttrandefriheten osv...” ”Kaizen på svenska ett fackligt svar”. i: Fjärde Internationalen 2/94.

[8] Informativt och översiktligt för att lära känna ett kontinentalt system som i sin storlek är jämförbar med Sverige se Dirk Luyten. Sociaal-economisch overleg in België sedert 1918. Brussel: VUB-Press,1995. För kännedom om det belgiska näringslivet se Andre Mommen, The Belgian Economy in the Twentieth Century. London: Routlegde, 1994. För att se hur avgörande kapitalets roll, nationellt och internationellt, är se A Meynen. ”The Great Strike of 1960-61; its Economic and Socio-Political Background” i: The Low Countries History Yearbook 1982 Acta Historie Neerlandicae VX. Den Haag, Martinus Nijhoff, 1982. Belgien är säte för många bilfabriker. Se hur en facklig pamflett bemöter toyotaismen, Autoindustrie slagveld van de jaren -90. SAP-Schriften no 9. Brussel. Fonds L. Lesoil, 1993. En klassiker som blivit stört-aktuell på nytt efter den svenska EU-anslutningen är: Anders Kjellberg. Facklig organisering i tolv länder Lund: Arkiv, 1983.

[9] För en introduktion i den svenska modellen se Anders L Johansson. Tillväxt och klassamarbete — en studie av den svenska modellens uppkomst. Stockholm: Tiden, 1989. För grundvalen av den solidariska lösningen se Peter Swenson. ”Managing the Managers. The Swedish Employers Confederation, Labor Scarcity and the Suppression of Labor Market Segmentation” i Scandinavian Journal of History No 4/1991. Se också Ulf Olsson ”Sweden and Europe in the zoth Century: Economics and Politics” i: Scandinavian Journal of History No 1/1993. Och för förhandlingssystemet Bert Fredriksson & Alf Gunnmo. Våra fackliga organisationer. Stockholm: Raben & Sjögren, 1992. Se även R Axelsson, K-G Löfgren & L-G Nilsson. Den svenska arbetsmarknadspolitiken under 1900-talet. Stockholm: Prisma, 1979.

[10] Alla citat hädanefter är tagna ur Lars Henriksson ”Kaizen på svenska — ett fackligt svar” i: Fjärde Internationalen 2/1994. L Henriksson använder sig flitigt av citationstecken. Vi har utelämnat dem.

[11] Efterkrigstidens arbetstidsfråga har behandlats av Tommy Isidorsson Varför arbetstiden inte förkortats i Sverige efter 1973. Göteborg: Arbetsvetenskapliga kollegiet, 1992. (stencil) och Tommy Isidorsson. Arbetstidsförkortning i internationell belysning. Förlopp, förklaringar och följder. Rapport skriven för Svenska Metallindustriarbetarförbundet. Göteborg. Arbetsvetenskapliga kollegiet, 1994. Se för speciellt svensk bilindustri. Kristina Håkansson & Tommy Isidorsson. Förstudie till projektet: framtidens drift- och arbetstider. Rapport skriven för Volvo Personvagnar, Torslanda. Göteborg: Arbetsvetenskapliga kollegiet, r995. (stencil)

[12] Se ett inlägg i debatten där man diskuterar hur de olika näringsgrenarna skall jämföras vid en arbetstidförminskning och hur en finansiering kan ske. De arbeidsduur verminderen? Een eerste werkdokument over tewerkstelling. Gauches Unies heropent het debatt. Gent: Gent van underuit, 1995 (stencil). (Kan fås mot betalning på nederländska eller franska från: Socialistische Arbeiderspartij. Plantinstraat 2.9. B-1070 Brussel Belgien. tel: Int+32-2-523 4o 23. fax: INT+32-2-522 61 27.)