Ur Fjärde Internationalen 1-2/1996
Det verkligt originella hos Karl Marx och Friedrich Engels ligger inom politiken, inte ekonomin eller filosofin. De var de första att upptäcka den historiska potentialen hos den nya klass som vuxit fram under kapitalismen — det moderna proletariatet,[1] en klass som kunde leda en universell frigörelse från alla existerande former av förtryck och utsugning. Den moderna arbetarrörelsen kunde gå sin egen väg till frigörelse och ta till sig det bästa ur den borgerliga kulturen och vetenskapen, och borde därför inte ha behov av några utopier eller religiös hänryckning. Arbetarklassens politiska styrka kom ur dess objektiva ställning i det borgerliga samhället. Därför blev analysen av kapitalismen, dess historiska föregångare och konsekvenser, som finns i Marx och Engels skrifter — trots att de av naturliga skäl till en början inte utgjorde en helhet — den nödvändiga stöttepelaren för deras politiska teori. Men den historiska materialismens upphovsmäns viktigaste bidrag var teorin om den proletära revolutionen. Det skriver Robin Blackburn, mångårig redaktör för den brittiska socialistiska tidskriften New Left Review.
Tyvärr har det i 1900-talets marxism funnits en ökande tendens att framställa Marx eller Engels filosofiska metod eller epistemologi,[2] som deras främsta bidrag och säga att den utgjorde hörnpelaren i marxismen. På olika sätt görs detta av den ungerske marxisten Georg Lukács i hans bok Historia och klassmedvetande,[3] uttolkarna av den sovjetiska ”diamat” (dialektiska materialismen) och den franske filosofen Louis Althusser och hans medarbetare i Att läsa kapitalet.[4]
Alla framhäver lika litet det originella i Marx och Engels politiska uppfattningar. I själva verket försöker många att säga att deras politiska idéer i grunden var en fortsättning på eller utveckling av Machiavellis, Montesquieus eller Rosseaus idéer. Det är särskilt märkligt, eftersom det inte finns något område där marxismen varit mer nydanande än inom den politiska teorin. Den historiska materialismen antingen upptäckte eller omarbetade i grunden varje betydande politiskt begrepp: klass, parti, stat, nation, revolution, byråkrati, program och så vidare.
Begreppen har uppstått samtidigt som marxister ingripit politiskt och deltagit i avgörande politiska debatter. Det är dessutom tydligt att alla de större splittringarna inom den marxistiska rörelsen har uppstått i direkta politiska frågor, vilket utgjort ytterligare ett argument för kritikerna. Detta innebär inte att filosofiska eller epistemologiska dispyter saknat betydelse för marxismen. Men de har vuxit fram som sekundära biprodukter i avgörande politiska stridsfrågor. Eftersom marxismen bygger på en konsekvent och helhetlig materialism, borde inte detta vara särskilt förvånande. Ingen filosofisk ståndpunkt kan leda fram till en proletär revolutionär politik — men i det långa loppet är det bara materialismen som går i takt med den.[5]
Den teori om den proletära revolutionen som Marx och Engels utvecklade särskiljer dem från dem som framhållits som deras statsvetenskapliga föregångare. Det faktum att deras politiska teori var djupt rotad i en analys av de samhälleliga och ekonomiska krafterna utgör en stor kontrast till Niccolò Machiavellis godtyckliga och självtillräckliga politiska uppfattningar. Deras uppfattning att arbetarklassen kan frigöra sig själv och alla andra förtryckta grupper står i skarp kontrast till Machiavellis uppfattning om staten som det enda verktyget för furstarnas manipulation, med dess kategoriska maxim som Machiavelli beskriver i Avhandling om Titus Livius första tio böcker: ”I alla stater, oavsett styresskick, är de verkliga härskarna aldrig mer än fyrtio eller femtio medborgare.” Det finns ingen hållbar analogi mellan marxismens uppfattning om den proletära revolutionens parti och Machiavellis furste.
Jean Jaques Rosseaus politiska uppfattningar, som grundas på en djupgående kritik av den sociala orättvisan, skiljer sig från marxismen på ett helt annat sätt. Hos Rosseau är kritiken av alla politiska institutioner så radikal och svepande att själva föreställningen om en fungerande politisk representation eller delegering avvisas. Därför blir folkets suveränitet bara möjlig om det inte finns några partier eller fraktioner inom staten och ingen kommunikation mellan medborgarna. Rosseau förklarar i Om samhällsfördraget:
Det är därför väsentligt om allmänviljan ska komma till uttryck att det inte finns något särintresse inom staten, och att varje medborgare bara tänker sina egna tankar.
Inte heller här kan man göra en analogi mellan Rosseaus vision om allmänviljan, uttolkad av den allvetande lagstiftaren, och den proletära demokrati som vuxit fram i klasskampen.[6]
Marxismen sprang inte fram fix och färdig ur Marx och Engels huvuden, för det krävdes årtionden av aktivitet inom arbetarrörelsen. Kapitalismens och klasskampens utveckling ställde dem hela tiden inför nya problem och nya lösningar. I de texter som Marx och Engels riktade till arbetarrörelsen är det möjligt att spåra deras ökade medvetenhet om de olika taktiska förhållningssätt och kampmedel som arbetarklassen skulle behöva för att genomföra en framgångsrik socialistisk revolution mot en så mäktig motståndare som det världskapitalistiska systemet.
Dessa texter saknar de briljanta paradoxer som finns i deras filosofiska verk, den litterära stilen i tidningsartiklarna eller den invecklade abstraktionen i de ekonomiska skrifterna, men de är oöverträffade i klarhet och kraft: De har visat sig vara den revolutionära socialismens ”nödproviant”. Jag hoppas att detta bidrag om den marxistiska politikens ursprung, oavsett hur ytligt och selektivt det är i sina referenser till det historiska sammanhang som Marx och Engels skrifter tillkom i, ändå kommer att visa deras avgörande betydelse för marxismen.[7]
Om marxismens verkliga kärna är den proletära revolutionen, då är det möjligt att ange ett exakt datum för när Marx första gången tillkännagav att han hade blivit marxist. I början av 1844 publicerade Marx sin sista text som kritisk filosof och radikal nationalist: Inledning till kritiken av den hegelska rättsfilosofin. Här förklarar han i filosofins och arbetarklassens namn krig mot de kvävande villkor som råder i Tyskland. Den materiella basen, det ”passiva elementet” i denna revolution kommer att understödjas av proletariatet, den radikala förtryckta klassen, medan filosofin bestämmer revolutionens mål:
Liksom filosofin i proletariatet finner sitt materiella vapen, så finner proletariatet i filosofin sitt andliga vapen [...] Tyskens emancipation är människans emancipation. Filosofin är hjärnan hos denna emancipation, dess hjärta är proletariatet. [8]
Marx tillbringade den första delen av år 1844 med att studera politisk ekonomi och fylla anteckningsböckerna med sina Ekonomisk-filosofiska manuskript. I juni 1844 gjorde vävarna i Schlesien väpnat uppror. Detta avfärdades som en händelse utan betydelse av Marx närmaste medarbetare Arnold Ruge, som under signaturen ”En preussare” skrev i den parisiska emigranttidningen Vorwärts. Marx provocerades och skrev omedelbart ett svar:
Vår så kallade preussare förnekar att kungen av fler orsaker 'greps av panik', till exempel genom det faktum att det inte krävdes så stora trupper för att ta hand om de maktlösa vävarna... I ett land där utbringade liberala skålar på banketter och skummande liberal champagne provocerar fram kungliga förordningar... där hela den liberala bourgeoisins brinnande längtan efter pressfrihet och en konstitution kan trampas ner utan en enda soldat, i ett land där passiv underdånighet står på dagordningen, kan det då vara någonting annat än en händelse, en förskräcklig händelse, när beväpnade trupper kallas ut mot maktlösa vävare? Och i första sammandrabbningen till och med vann vävarna en seger. De slogs ner först sedan det kommit förstärkningar. Är arbetarmassornas uppror mindre farligt för att det kan besegras utan stöd av en hel armé? Vår skarpögde preussare borde jämföra de schlesiska vävarnas revolt med de engelska arbetarnas uppror. Schlesarna kommer då att framstå som starka vävare. [9]
Stora delar av artikeln är skriven i den gamla filosofiska jargongen och behandlar den tyska revolutionens natur. Men Marx drar ur vävarnas uppror slutsatsen att proletariatet utgör revolutionens ”aktiva agent” och att det politiska medvetande de visat är vida överlägset den tyska bourgeoisins ”undergivna, sobert medelmåttiga” politiska litteratur, ”trots alla dess filosofer och lärda män”.
Marx pekar på att ”oavsett hur begränsad en industriell revolt kan vara, så innehåller den i sig själv en universell själ”. Ruge hade sagt att Tyskland behövde ”en social revolution med en politisk själ”. Marx drar i sitt svar slutsatsen:
Oavsett om uppfattningen om en social revolution med en politisk själ är en parafras eller nonsens, råder det inget tvivel om det rationella i en politisk revolution med en social själ. Hela revolutionen – störtandet av den härskande makten och upplösningen av den gamla ordningen – är en politisk handling. Men utan en revolution blir inte socialismen möjlig.[10]
Marx svar till ”En preussares” artikel dateras Paris, den 31 juli 1844. Naturligtvis ledde det till att Marx samarbete med Ruge och de andra kritiska filosoferna upphörde. Några dagar efter artikelns publicering, den 26 augusti 1844, mötte Marx Engels i Paris och talade länge med honom för första gången. De upptäckte att de delade många åsikter och intressen. Engels, som bott i Manchester, var djupt imponerad av chartiströrelsen och den arbetarpolitik som den representerade.[11] De avvisade båda de kritiska filosofernas vacklan och tomma prat och såg i arbetarklassen en mäktig revolutionär kraft. En helhetssyn på den proletära revolutionen utvecklades i takt med praktiska erfarenheter inom arbetarrörelsen i Bryssel, Paris, London och Manchester.
Även om kontakten med arbetarrörelsen blev avgörande för Marx och Engels, slöt de inte bara upp bakom dess politik. Inom arbetarrörelsen rådde vid den tiden uppfattningen att de arbetande klasserna bara kunde befrias av utomstående aktörer. För Pierre Joseph Proudhons eller Robert Owens lärjungar var det kooperativa modeller, påfunna av upplysta reformatörer som skulle frälsa arbetarna: detta var lösningen på den ”sociala” frågan. För Auguste Blanquis eller Wilhelm Weitlings anhängare var det revolutionära konspirationer som skulle befria de proletära massorna från sina ok: det var den ”politiska” revolutionens väg.[12]
Ingen av dessa tänkare förde fram uppfattningen om arbetarklassen som den medvetna, ledande kraften i en revolution som skulle förena det ”sociala” med det ”politiska”. I själva verket saknade de en bestämd uppfattning om proletariatet som klass: för Blanqui innefattade begreppet alla som arbetade, även bönderna och småbrukarna, medan det mest revolutionära sociala skiktet för Weitling var trasproletariatet eller de ”farliga klasserna”. För Marx och Engels öppnade framväxten av en egendomslös industriarbetarklass möjligheten till en ny politik som inte längre var underordnad konspirationen eller utopin. Arbetarna organiserades av kapitalismen i jättelika industriella arméer. De deltog i ett globalt produktions- och bytessystem. En medveten rörelse från denna klass kunde ensam förgöra kapitalismen och upprätta ett nytt samhälle, fritt från utsugning och förtryck, eftersom den grundade sig på att den kunde tygla de nya produktivkrafterna i samhället. Första gången Marx och Engels presenterade en sammanhållen version av dessa idéer var i Kommunistiska manifestet.[13]
Kommunistiska manifestet utarbetades av Marx och Engels under nästan ett års tid av föreläsningar och diskussioner med medlemmarna av de Tyska arbetarnas bildningsförbund. De flesta av dessa tyska invandrararbetare – 800-talets gästarbetare – var yrkesutbildade, egendomslösa hantverkare som av den snabba ekonomiska utvecklingen lockats att ta arbete i England och Belgien. Ursprungligen hade de organiserat sig som en klassisk revolutionär konspiration — De rättfärdigas förbund — efter de hemliga franska revolutionära sällskapens modell; men av de engelska chartisterna lärde de sig fördelarna med en öppen organisering av massorna och agitation. Bildningsförbunden bildades för det senare syftet efter beslut av De rättfärdiga. Marx och Engels vände sig emellertid mot det hemliga sällskapets auktoritära struktur och den lilla klickens koder, lösenord och hierarkier, vilket fortfarande kännetecknade de rättfärdigas verksamhet.
Marx och Engels anhängare föreslog framgångsrikt en ny organisation, som kom att kallas Kommunistiska förbundet, med ett nytt program — Kommunistiska manifestet. Det nya förbundet måste ha demokratiska stadgar med valda representanter och årliga kongresser. Av säkerhetsskäl måste förbundet vara hemligt, men det skulle ändå utnyttja alla tillgängliga medel för propaganda och organisering.
Det första avsnittet av Kommunistiska manifestet är en välformulerad hyllning av kapitalismens och bourgeoisins landvinningar. Ekonomiskt hade kapitalismen, enligt Marx och Engels ”fullbordat helt andra underverk än egyptiska pyramider, romerska vattenledningar och gotiska katedraler”.[14] De sammanfattar undren så här:
Bourgeoisin har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat talrikare och kolossalare produktivkrafter än alla föregående generationer tillsammans. Naturkrafternas underkuvande, maskinerna, kemins användning i industri och jordbruk, ångsjöfart, järnvägar, elektriska telegrafer, uppodling av hela världsdelar, segelbara floder, framstampandet av hela befolkningar ur marken — vilket tidigare århundrade anade att sådana produktivkrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte?[15]
När de hänvisar till de högst utvecklade kapitalistiska länderna, förklarar Marx och Engels att dessa landvinningar i kölvattnet på de borgerliga revolutionerna krönts av en lämplig politisk struktur: den moderna representativa nationalstaten.
”Oavhängiga, knappt ens förenade provinser med olika intressen, lagar, regeringar och tullar, sammanfördes i en nation, en regering, en lag, ett nationellt klassintresse och en tullgräns.” [16]
Den nya nationalstaten motsvarar i allt högre grad bourgeoisins intressen, ”[bourgeoisin] tillkämpade sig slutligen efter storindustrins och världsmarknadens uppkomst det ensamma politiska herraväldet i den moderna representativa staten.[17]
När de feodala särintressena och söndringen sveptes undan ledde det till att den sociala ordningen förenkla des: ”Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser: bourgeoisi och proletariat.”[18] Med utvecklingen av moderna produktivkrafter, trängs den moderna arbetarklassen ”också samman i större massor, dess krafter växer och det känner dessa krafter mer.”[19] Arbetarna finner sina livsvillkor alltmer hotade av den kapitalistiska ekonomins anarkiska fluktuationer. Den privata äganderätten till produktionsmedlen, som lagts ovanpå de alltmer socialiserade eller församhälleligade produktivkrafterna, skapar skriande orättvisor och återkommande kriser.
Till en början handlar inte arbetarklassen i sitt eget intresse utan drivs fram av borgarklassen. ”Arbetarnas sammanhållning som massa är ännu inte följden av deras egen förening utan snarare följden av bourgeoisins sammanslutning, som för att uppnå sina egna politiska mål måste sätta hela proletariatet i rörelse och ännu så länge kan göra detta.” [20] Vid denna tid är ”hela den historiska utvecklingen på detta sätt koncentrerad i bourgeoisins händer; varje seger som uppnåtts på detta sätt är en seger för bourgeoisin”.[21]
Men genom den kapitalistiska industrins utveckling och de ekonomiska upp- och nedgångarna börjar arbetarna
bilda sammanslutningar mot borgaren [fackföreningar]; de förenar sig för att försvara sina arbetarlöner. De bildar själva bestående sammanslutningar för att proviantera inför tillfälliga uppror. [...] Ibland segrar arbetarna, men bara tillfälligtvis. Det egentliga resultatet av deras kamp är inte den omedelbara framgången, utan den alltmer omfattande föreningen av arbetare. Den gynnas av de allt bättre kommunikationsmedlen, som skapas av storindustrin och som sätter arbetarna i olika områden i förbindelse med varandra. Det behövs dock bara denna förbindelse för att centralisera de många lokala striderna, som överallt har samma karaktär, till en nationell klasskamp. Varje klasskamp är emellertid en politisk kamp. [...1 Denna organisering av proletärerna till klass, sprängs åter i varje ögonblick genom konkurrensen bland arbetarna själva. Men den uppstår alltid igen, starkare, fastare och mäktigare. Den framtvingar erkännande av enstaka arbetarintressen i lagform, genom att använda sig av bourgeoisins splittring. [22]
Klasskampen kunde bara få sin lösning genom att arbetarklassen segrade och att kapitalismen undertrycktes. Det var bara arbetarklassen som genom kollektivitet och samarbete kunde ta herraväldet över de nya produktivkrafterna och tillförsäkra att de inte dominerade sina upphovsmän. När krisen för den borgerliga samhällsordningen förvärrades, gick ”en del av de borgerliga ideologerna, som arbetat sig fram till en teoretisk förståelse av hela den historiska rörelsen” över till arbetarna som klass.[23]
Arbetarklassen blev basen för en ny typ av politisk rörelse. ”Alla hittillsvarande rörelser har varit rörelser av minoriteter eller i minoriteters intressen. Den proletära rörelsen är det överväldigande flertalets självständiga rörelse i det överväldigande flertalets intresse.”[24] Utan någon som helst del i den kapitalistiska privategendomen, är det proletariatets historiska mission att avskaffa den. Men för att åstadkomma detta är det revolutionära övertagandet av den politiska makten nödvändig: ”...arbetarrevolutionens första steg är proletariatets upphöjande till härskande klass, demokratins tillkämpande.” [25]
Så snart arbetarna erövrat den politiska makten skulle de tvingas till ”despotiska ingrepp i egendomsrätten och de borgerliga produktionsförhållandena”.[26] Eftersom borgerlighetens politiska ram var nationalstaten, måste ”varje lands proletariat naturligtvis först bli färdigt med sin egen bourgeoisi”.[27] Men detta var den proletära revolutionens ”form” och inte ”innehåll”. Genom den proletära revolutionens allmänna utbredning skulle de globala produktivkrafter som kapitalismen utvecklat inordnas under ett samhälleligt ägande och reglering: ”I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning i vilken var och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.”[28]
Det framstår som om Kommunistiska manifestet säger att arbetarrörelsen skulle utvecklas mycket snabbt och att den socialistiska revolutionen först skulle bryta ut i de mest utvecklade länderna där de kapitalistiska motsättningarna var som mest akuta och renodlade. Det kommer tydligt fram i ett tal som Engels höll ungefär vid den tid då manifestet skrevs: ”De engelska chartisterna kommer att resa sig först eftersom det är just här som kampen mellan bourgeoisin och proletariatet står som hårdast... på så vis har kampen förenklats, på så vis kommer kampen att få sin lösning genom ett avgörande slag.” [29]
Detta är förvisso också en allmän princip om den proletära revolutionen som man kan utläsa ur Kommunistiska manifestet. Men det finns också antydningar till ett annat perspektiv. När Kommunistiska manifestet skrevs, spred sig de kapitalistiska samhällsförhållandena över världen. Kapitalismens ekonomiska försprång i kombination med den franska revolutionen och Napoleonkrigen hade undergrävt det feodala väldet över nästan hela Europa. Men en fullskalig borgerlig revolution av det slag som åberopas i manifestet hade bara segrat i en handfull länder (Storbritannien, Frankrike, Belgien och Nederländerna). Kommunistiska manifestet erkänner detta implicit genom att säga att kommunisterna kommer att slåss för att den borgerligt-demokratiska revolutionen ska segra i alla de länder där den inte redan har gjort det. Dessutom säger Kommunistiska manifestet att en social revolutionär dynamik bär upp de nationella befrielserörelserna.
I Polen stöder kommunisterna därför ”det parti som gör en agrar revolution till villkor för den nationella befrielsen”.[30] Mer förvånande ändå var att kommunisterna satte sitt hopp till Tyskland, där ingen borgerlig revolution ännu hade ägt rum.
”Kommunisterna riktar sin huvuduppmärksamhet mot Tyskland, eftersom Tyskland står på tröskeln till en borgerlig revolution och eftersom det fullbordar denna omvälvning under mer framskridna betingelser för den europeiska civilisationen över huvud taget och med ett långt mer utvecklat proletariat än England på 1600-talet och Frankrike på 1700-talet, kan den borgerliga tyska revolutionen bara vara det omedelbara förspelet till en proletär revolution.”[31]
Därmed skulle den politiska oron och den sociala instabiliteten under den försenade borgerliga revolutionen — ovanpå den kapitalistiska utvecklingens grundläggande motsättningar — tillsammans bana vägen för en proletär revolution. Denna idé vidareutvecklades emellertid inte i Kommunistiska manifestet.
De direkta politiska ståndpunkterna i Kommunistiska manifestet är sällsynta och rudimentära. När den borgerliga revolutionen svepte fram, sopade den undan alla rester från förkapitalistiska samhällsförhållanden och politiska former. Bourgeoisin skapade sig en värld efter sin egen föreställning. ”Den moderna statsmakten är bara ett utskott som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer.”[32] Statens grundläggande funktion definierades lika kategoriskt: ”Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet från en klass för att undertrycka en annan klass.”[33]
Förenklingen av samhällsförhållandena i kölvattnet på den borgerliga revolutionen innebar att den proletära rörelsen kunde utvecklas i en rät linje från ekonomisk sammanslutning till den socialistiska revolutionen. Kommunisternas program skulle kunna sammanfattas i en paroll: ”Privategendomens upphävande”.[34]
Inom arbetarrörelsen särskiljer sig kommunisterna bara genom det faktum att de inser att klasskampen kommer att fortsätta och att de kommer att föra fram hela arbetarklassens intressen, ”oavsett nationalitet”. Kommunisterna är ”alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framåtdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder” och som ”före proletariatets övriga massa teoretiskt kommit till insikt om den proletära rörelsens villkor, gång och allmänna resultat”.[35]
Men eftersom kapitalismens utveckling banar väg för rörelsens framåtskridande kommer kommunisterna att skära tvärs igenom det borgerliga samhället; därav meningen ”kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna”.[36] Det krävs ingen större ansträngning för att visa att Kommunistiska manifestets abrupta formuleringar om den borgerliga staten eller den proletära rörelsen är alltför förenklade. Mindre uppenbart är kanske att var och en av dessa formuleringar återfår ett rikare innehåll när man gör en mer komplex analys av den historiska utvecklingen och det borgerliga samhället.
Kommunistiska förbundet, för vilket Kommunistiska manifestet hade skrivits, fungerade inte som parti under år 1848. De flesta av förbundets medlemmar återvände till Tyskland där de fångades upp av den fragmenterade revolutionära processen i de olika tyska staterna. Förbundet var alltför nybildat för att motstå detta tryck som en sammanhängande kraft. Marx och Engels förklarade senare att ”ett stort antal medlemmar som var direkt verksamma i rörelsen ansåg att de hemliga sällskapens tid var över och att det nu var tillräckligt med en offentlig aktivitet”.[37]
Detta visar tydligt deras egen inställning. De första bakslagen övertygade Marx och Engels om att det var nödvändigt att omorganisera Förbundets krafter. De trodde att ett nytt revolutionärt uppsving fortfarande var möjligt, under ledning av de demokratiska mellanklasserna, som av den monarkistiska reaktionen skulle tvingas att ta till mer radikala åtgärder än dittills.
I ett uttalande från mars 1850 definierade Marx och Engels den taktik som de ansåg att förbundet skulle utveckla och preciserade ytterligare sina ståndpunkter om den proletära revolutionen. I den kommande revolutionen ”är, åtminstone vad gäller arbetarna, framför allt en sak klar: de kommer att förbli lönearbetare. Denna demokratiska småbourgeosi vill emellertid ha högre löner och bättre arbetarskydd, och hoppas uppnå detta genom fler statligt anställda och välfärdsåtgärder; i korthet hoppas de kunna muta arbetarna med en mer eller mindre dold form av allmosor och bryta deras revolutionära styrka genom att tillfälligt göra deras situation uthärdlig... Medan den demokratiska småbourgeoisin så snart som möjligt vill göra slut på revolutionen, genom att uppfylla de redan nämnda målen, ligger det i vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent tills alla de mer eller mindre egendomsägande klasserna har drivits bort från sina ställningar, tills proletariatet har erövrat statsmakten och tills proletärernas sammanslutning har nått så långt att — inte bara i ett land utan i alla ledande länder i världen — konkurrensen mellan proletärerna i dessa länder upphört och åtminstone produktivkrafterna är koncentrerade i händerna på arbetarna”.
För att kunna uppnå denna radikalisering av revolutionen, måste förbundet ”föra fram demokraternas förslag till sin logiska extrem (demokraterna kommer ändå agera på ett reformistiskt och inte ett revolutionärt sätt) och omvandla förslagen till direkta angrepp på privategendomen. Om, till exempel, småbourgeoisin föreslår att man ska köpa järnvägar och fabriker, måste arbetarna kräva att dessa järnvägar och fabriker helt enkelt konfiskeras av staten utan kompensation eftersom de är reaktionärernas egendomar”.
Genom att följa denna taktik blev det nödvändigt för proletärerna att bli politiskt självständiga. På förbundets initiativ skulle arbetarna bli ”självständigt organiserade och centraliserade i klubbar”. Klubbarna skulle ställa upp med arbetarkandidater i varenda val som hölls: ”Även när det inte finns några utsikter att vinna valet, måste arbetarna föra fram sina egna kandidater för att bevara sitt oberoende, mäta sin styrka och föra ut sina revolutionära åsikter och partiståndpunkter till allmänheten.” Arbetarklubbarna måste ha ett tydligt program för att utveckla en ny sorts väpnad makt: ”Arbetarna måste försöka organisera sig självständigt som ett proletärt garde, med valda ledare och med sin egen valda generalstab; de måste försöka ta order från de revolutionära lokala råd som arbetarna upprättat, inte från statsmakten.” [38]
Detta överraskande scenario för den proletära revolutionen var naturligtvis hopplöst orealistiskt, vilket Engels senare erkände. 1848 års revolutioner hade inte bara definitivt besegrats; ”då den ekonomiska utvecklingsnivån på kontinenten ännu inte var mogen för ett avskaffande av det kapitalistiska produktionssättet”.[39] Ändå innehöll uttalandet från 1850 en anmärkningsvärd förutsägelse av vissa drag i den proletära revolutionen, antingen det kom ur den oavslutade borgerligt-demokratiska revolutionens politiska oro eller ur motsättningarna hos en reformism som grundades på ett ökat antal statligt anställda och välfärd.
Marx och Engels övertygades snart, genom sitt sinne för den politiska verkligheten och insikter i den historiska processen, om att inta ett mer måttfullt perspektiv. Men en stark grupp inom Kommunistiska förbundet höll trots alla fakta fast vid uppfattningen att nya revolutionära utbrott var nära förestående — att revolutionärernas beslutsamma handlingar kunde påskynda deras ankomst. Marx refererade denna uppfattning så här:
För dem är revolutioner inte resultatet av det verkliga läget, utan bara av en viljeansträngning. Vi säger så här till arbetarna: 'Det kommer att ta femton, tjugo, femtio år av inbördeskrig och nationell kamp och det är inte bara för att få till stånd verkliga förändringar i samhället utan också för att förändra er själva och förbereda er för att utöva den politiska makten.' Däremot säger ni tvärtom: 'Antingen tar vi makten genast, eller annars kan vi lika gärna gå och lägga oss.' På samma sätt som demokraterna har omgärdat ordet 'folket' med ett fromhetens sken, har ni förvandlat ordet 'proletariat' till en avgudabild. På samma sätt som demokraterna ignorerar ni föreställningen om en revolutionär utveckling och ersätter den med revolutionsparoller. [40]
Marx strävan efter att upprätta en fungerande ekonomisk och politisk ordning hängde direkt samman med hans förståelse av att arbetarklassens revolutionära potential bara kunde utvecklas under en lång rad klasstrider i vilka den utvecklade sin politiska förmåga. Den etablerade ordningens mångfaldiga motsättningar måste mätas och besegras av arbetarrörelsen, om den skulle kunna genomföra en medveten revolution och själv stå i ledningen för alla förtryckta och utsugna.
Det faktum att 1848 års borgerligt-demokratiska revolutioner misslyckades, slår sönder den bild av borgerligt framåtskridande som tecknas i Kommunistiska manifestet. Redan här finns antydningar om den historiska utvecklingens ojämna karaktär, som de avslutande anmärkningarna om Polen och Tyskland, och de indikerar det som skulle bli de avgörande problemen för den marxistiska politiken. Givetvis innebar de misslyckade borgerliga revolutionerna år 1848 inte att den framåtskridande borgerliga epoken var över. Oavsett om vi bara ser till de efterföljande årtiondena eller hela det följande århundradet, lyckades kapitalismen — om än till ett allt högre pris för mänskligheten uppnå imponerande ekonomiska och politiska framgångar.
Hädanefter skulle de flesta borgerliga omvandlingar av staten och samhället inte ha en revolutionärt demokratisk karaktär: de genomfördes ovanifrån av en allians mellan bourgeoisin och de gamla härskande klasserna eller ”utifrån” genom krig — inte inifrån och underifrån genom en folklig revolution. En viktig orsak var att bourgeoisin själv insåg att varje revolutionärt, demokratiskt uppror lätt kunde förvandlas till en allmän revolt mot alla egendoms- och privilegieformer. På det ekonomiska planet kunde kapitalisterna inte — och försökte inte — omedelbart ersätta förkapitalistiska former för utsugning och förtryck, utan inordnade dem i ett mer omfattande bytessystem som dominerades av den kapitalistiska produktionen.
När Kommunistiska manifestet skrevs samexisterade kapitalismen med — och levde gott på — slaveriet på Amerikas plantiger, träldomen i Ryssland och stora delar av Östeuropa och en brokig väv av förkapitalistiska beroendeformer i Indien. Samtidigt som kapitalismens uppgång slutligen ledde till att dessa tidiga produktionssätt avskaffades, fick de till en början en mer koncentrerad, systematisk och vidsträckt karaktär. Inom ramen för kapitalismens uppgång kunde feodal-aristokratin i stadier omvandla sig till en särskild fraktion av den kapitalistiska klassen, vilket de preussiska junkrarna gjorde. Dessutom kunde en feodal absolut regim, vilket den tsaristiska autokratin skulle visa, fortsätta att behålla den politiska makten samtidigt som kapitalismen tog herraväldet över den ryska ekonomin.
I Kommunistiska manifestet sammanfattades de utvecklade kapitalistiska staternas förhållande till den övriga världen i formuleringen ”[kapitalismen] tvingar alla nationer att tillägna sig bourgeoisins produktionssätt, om de inte vill gå under; den tvingar dem att hos sig själva införa den så kallade civilisationen, det vill säga att bli borgare”.[41] Men Kommunistiska manifestet tillägger att kapitalismen ”gjort de barbariska och halvbarbariska länderna beroende av de civiliserade, bondefolken beroende av de borgerliga folken, Orienten beroende av Västerlandet”.[42] Erfarenheterna från kapitalismens expansion visar att ojämlikheten i dessa relationer ökade. I sin analys av kapitalismens utveckling betonade Marx att den ackumulerade rikedom i ena änden och fattigdom i den andra, men den innehöll ingen detaljerad och direkt analys av hur dessa processer fungerade i den världsekonomi som kapitalismen skapade.
I stället fördes Storbritannien fram som ett allmänt mönster och en del av fröna till senare marxistiska teorier om den kapitalistiska imperialismen återfinns i de avsnitt av Kapitalet som behandlar Storbritanniens herravälde över Irland. Samtidigt som kapitalismen utvecklade globala produktivkrafter, var nationalstaten den politiska ram som koncentrerade och garanterade produktionsförhållandena. Och när imperialismen stärkte kapitalackumulationen i metropolerna, undergrävde den den inhemska borgarklassens utveckling i de beroende regionerna.
Imperialismen som överstruktur på de kapitalistiska och förkapitalistiska förhållandena, frambringade och intensifierade inte bara den ojämna utvecklingen utan kombinerade också de mest skilda sociala krafter, förenade de mest efterblivna med de modernaste ekonomiska formerna, utsugning och politiska institutioner i olika kombinationer på varje enskilt plan. Inom denna ojämna utvecklings mönster och sammelsurium finns det en grundläggande skillnad som kan definieras med ett begrepp hämtat ur Kommunistiska manifestet. Det är skillnaden mellan de områden som haft en borgerlig revolution, tidigt eller sent, och de som inte haft en. Det finns emellertid en viktig skillnad mellan de länder som haft en borgerlig demokratisk revolution och de som haft en revolution som genomförts ovanifrån eller utifrån.
Samhällstrukturens utveckling inom varje enskild kapitalistisk stat förvärrade och förvirrade ytterligare Kommunistiska manifestets utsagor. Uppfattningen att kapitalismen redan förenklat, eller snart skulle förenkla, klasstrukturen var felaktig. Bönderna, med sin inbördes skiktning, levde fortfarande kvar och utgjorde ett oerhört problem i den revolutionära strategin. Både Marx och Engels var medvetna om detta och bekämpade den anarkistiska parollen om att egendom inte skulle få ärvas eftersom det skulle förhindra arbetarrörelsens allians med bönderna.
I Kritik av Gothaprogrammet (1875) förkastar Marx häftigt påståendet att i förhållande till arbetarklassen utgör ”alla andra klasser bara en reaktionär massa” och frågar särskilt hur bönderna på detta vis kan blandas samman med bourgeoisin och jordägarna.[43]
Inte ens om vi undersöker stadsbefolkningen håller denna förenkling måttet. I Kommunistiska manifestet kvalificerades detta av att det ”bildats ett nytt småborgerskap, som svävar mellan proletariatet och bourgeoisin, och ständigt på nytt bildas som en kompletterande del av det borgerliga samhället.”[44] Denna kategori skulle snart steg för steg överflyglas genom den moderna industrins utveckling och ersättas av ”arbetsinspektörer och tjänstemän inom handel, industri och jordbruk”.[45] Deras särskilda klassintressen och -ställning specificerade inte. I Kapitalet övergav Marx inte uttryckligen denna polariseringstes, men hans intensiva forskning pekade bort från den. När det gäller arbetarklassen erkänner han kapitalismens tendens att frammana olika sorters inre uppdelningar mellan ”de bättre betalda skikten”, ”nomad”-arbetarna och ”reservarbetslöshetsarmén”.[46]
Marx analys av produktionssättet grundades på dess förmåga att integrera vetenskapen i produktionsprocessen och på den ökande klyftan mellan de socialiserade produktivkrafterna och de privata produktionsförhållandena. Detta har med nödvändighet rest en räcka kniviga frågor om den marxistiska klassanalysen, som rör de exakta klassattribut som utmärker så skilda kategorier som vetenskapsmän, tekniker, arbetsledare, lärare, statstjänstemän, försäljare och så vidare. Marx ägnade mycken tid i Kapitalet och Teorier om mervärdet åt skillnaden mellan produktiva och improduktiva arbetare, men han kom aldrig fram till någon systematisk slutsats. Inom arbetarklassen hetsar konkurrensen på arbetsmarknaden den ena gruppen av arbetare mot den andra och påskyndar en differentiering utifrån en hel rad andra karakteristika: ålder, kön, religion, språk, etniskt ursprung och så vidare. Samtidigt växer det mellan bourgeoisin och arbetarklassen fram olika skikt som en följd av de alltmer invecklade produktionsförhållandena.
Den borgerliga revolutionens ojämna framsteg innebar att det fanns en anmärkningsvärd heterogenitet inom de egendomsägande klasserna liksom de breda befolkningslagren. Marx identifierar en hel rad fraktioner inom den franska härskande klassen i sina beskrivningar av händelserna år 1848 och efteråt. De avspeglade både den franska bourgeoisins historiska lärdomar och de olika egendomsformerna (jord, industri, handel, finans).
I Kapitalet skulle Marx utforska de underliggande processer genom vilka kapitalismen tog över och uppslukade förkapitalistiska jordränteformer. Skillnaderna inom de egendomsägande klasserna hindrade emellertid inte de olika fraktionerna från att samlas kring statsmakten när deras egendomar hotades. Ett levande exempel på detta sågs vid det blodiga undertryckandet av det folkliga upproret i Paris i juni 1848, vilket av Marx kännetecknades som en vändpunkt i den revolutionära utvecklingen över hela Europa.
Junirebellernas nederlag hade nu [...] förberett och jämnat den mark, på vilken den borgerliga republiken kunde grundläggas och byggas upp.[47]
Marx hade karakteriserat den konstitutionella republiken som de ”förenade exploatörernas” diktatur, skräckslagna utsugare förenade kring staten och konstitutionen. När det gällde fri- och rättigheterna i den franska republikens konstitution, menade Marx att de var kringgärdade med förbehåll som garanterade att de i verkligheten bara kunde utövas av de ägande klasserna:
Varje paragraf i författningen innehåller nämligen sin egen antites, sitt eget över- och underhus, nämligen i den allmänna frasen: friheten, i randanmärkningen: upphävandet av friheten. Så länge alltså frihetens namn respekterades och endast det verkliga praktiserandet av densamma förhindrades — på laglig väg naturligtvis — förblev frihetens konstitutionella existens orörd och oantastad, även om man aldrig så mycket slagit ihjäl dess praktiska existens.[48]
Även om det finns en formell självständighet inskriven i konstitutionen, är staten genom sin verkställande och repressiva makt dess fysiska garant. Denna makt koncentreras hos en person, presidenten, ”han har hela den väpnade makten bakom sig”, och den omfattande statliga byråkratin, som presidenten kunde tillsätta och avskeda.
Den historiska analysen i Klasstriderna i Frankrike och Louis Bonapartes adertonde Brumaire förklarar de särskilda omständigheter som ledde till att statens relativa autonomi stärktes — från, och i, de egendomsägande klassernas intresse. Men även om detta fenomen antog den underliga franska bonapartiska formen, innebar Marx övergripande analys av det kapitalistiska produktionssättet att varje samhällsformation som dominerades av kapitalismen på ett eller annat sätt skulle uppvisa samma drag. Denna analys innefattade en nödvändig tudelning mellan ekonomi och politik i det borgerliga samhället. Om vi granskar denna tes närmare kan vi mer exakt karakterisera den politiska ordningens natur och särdrag.
Vissa grundläggande drag i det kapitalistiska produktionssättet beskrevs i Kommunistiska manifestet, men en mer fullödig presentation av Marx ståndpunkter vid denna tid finns i Lönarbete och kapital. Det är i denna skrift som Marx definierar det moderna proletariatet som en klass av ”fria arbetare”, i motsats till slaven eller trälen.
Slaven har tillsammans med sin arbetskraft en gång för alla sålts till sin ägare. Han är en vara, som kan övergå ur den ena ägarens hand i den andras. [...] Den livegne hör till jorden och lämnar markens gröda till sin herre. Den frie arbetaren däremot säljer sig själv, och han gör det bit för bit. [...] Arbetaren tillhör varken någon ägare eller jorden, men 8, 10, 12., 15 timmar av hans dagliga liv tillhör den, som köper dem. Arbetaren lämnar, när han vill, kapitalisten, som han hyr ut sig till, och kapitalisten avskedar honom, när han så finner för gott, när han inte längre har någon nytta eller den avsedda nyttan av honom. Men arbetaren, vars enda förvärvskälla är att sälja arbetskraften, kan inte lämna hela klassen av köpare, d v s kapitalistklassen, utan att ge avkall på sin existens.[49]
Eftersom den kapitalistiska klassen äger de avgörande produktionsmedlen, kommer de alltid att kunna utsuga den stora massan proletärer på grundval av ett fritt och jämlikt utbyte av lön mot arbetskraft. Marx utvecklade förstås begreppet lönearbete i sin helhet först i sina senare skrifter. Men redan i Lönarbete och kapital betonade Marx de oerhörda skillnaderna (som ' vi sett i citaten ovan) mellan den direkta producentens ställning under kapitalismen och tidigare produktionssätt. När Marx senare hävdade att arbetaren till kapitalisten sålde, inte en bestämd kvantitet eller typ av arbete, utan sin förmåga att arbeta under en given tidsrymd, stärkte det analysen av arbetarens ställning som fri arbetare under kapitalismen.[50]
Ett avgörande inslag i arbetsprocessen under den utvecklade kapitalismen var att mervärdet togs från den direkte producenten utan att den direkte utsugaren använde sig av fysiskt tvång. Detta möjliggör en ökad åtskillnad mellan produktionens organisering och organiseringen av våldet — eller, för att använda andra begrepp, mellan ekonomin och politiken. Slavägarna tvingades anställa beväpnade uppsyningsmän, feodalherren ett väpnat följe, för att kunna utvinna merarbete ur de direkta producenterna. Det enda kapitalisten krävde, så snart villkoren för en kapitalistisk produktion var uppfyllda genom privat ägande av de avgörande produktionsmedlen, var ett fritt och jämlikt kontrakt för att utbyta lön mot arbetskraft.
Under dessa förhållanden skulle arbetaren ackumulera kapital för kapitalisten och reproducera förhållanden för sin egen utsugning. Givetvis måste den kapitalistiska privategendomen försvaras från individuella eller kollektiva angrepp och för detta syfte krävdes en specialiserad grupp väpnade män — men denna specialiserade, repressiva styrka stod inte under den individuelle kapitalistens kommando.
Statens väsentliga funktion var att garantera den kapitalistiska produktionens villkor. I detta sammanhang har de ursprungliga formuleringarna i Manifestet en precis betydelse: Staten var ett redskap för att tillvarata hela den härskande klassens gemensamma intressen — och i första hand denna klass organiserade makt för att förtrycka andra.
Med utgångspunkt i Marx analys av det kapitalistiska produktionssättet kan vi alltså definiera den kapitalistiska staten som en specialiserad maktorganisation som garanterade den kapitalistiska produktionens villkor. För att kunna tillvarata hela bourgeoisins intressen måste den ha ett fullständigt och outmanat maktmonopol inom sitt eget territorium. Denna uppfattning ligger naturligtvis nära den klassiska borgerliga sociologins, framför allt Max Webers. Det är inte särskilt förvånande eftersom Weber erkände att hans egen definition av staten som institution, som framgångsrikt gör anspråk på att ha monopol på det legitima våldet, var tagen från ett tal av en rysk marxist – nämligen Leo Trotskij.[51]
Webers uppfattning var en abstrakt och ahistorisk version av det marxistiska originalet. Marx och Engels spårade statens framväxt till merproduktens historiska utveckling. Den kapitalistiska statens specifika drag kunde bara uppstå på grundval av kapitalistiska produktionsförhållanden. Vissa av dessa drag finns redan i den senfeodala absoluta staten, grundades i den framväxande marknadsekonomin och under trycket från de tidiga borgerliga revolutionerna i Nederländerna och England. Men en enhetlig, stabil och distinkt statsapparat växte fram först efter de borgerliga revolutionerna. En modern poliskår och väpnade styrkor förutsatte ett effektivt skattesystem liksom ett visst minimum av infrastruktur inom industri och kommunikation.
I mitten av 1900-talet var varje kapitalistisk stat indragen i ett vitt fält av ekonomiska och politiska aktiviteter och man kan kanske tycka att detta uttunnar eller inskränker dess huvudsakliga funktion att monopolisera organisationen av makten. Självklart är dessa sociala och ekonomiska funktioner oerhört betydelsefulla i det senkapitalistiska samhället. Men de försvagar eller inskränker på intet sätt statens våldsmonopol. Det är detta monopol som gör det möjligt för staten att vara envåldshärskare och garant för hela samhället. Även om denna funktion hos staten först blir helt synlig i perioder av krig eller kontrarevolution, ligger den till grund för alla sociala relationer och definierar det sammanhang inom vilket alla transaktioner äger rum.
Den kapitalistiska ekonomin breder ut sig över hela världen — det var först med kapitalismen som en världsekonomi uppstod. Den förmedlar produktion och bytesförhållanden på ett mycket abstrakt sätt. Värdelagen, marknaden, profitkvoten — alla dessa ekonomiska mekanismer verkar på ett dunkelt och mystiskt sätt. Den får hela befolkningar att komma i kontakt med varandra, men bara genom komplexa och indirekta mekanismer. Dessa grundläggande kännetecken för de ekonomiska relationerna i det kapitalistiska samhället döljs delvis av en ideologi som hävdar att det bara finns några få, enkla och direkta relationer: mellan arbetaren och hans chef, köparen och säljaren, en grupp av arbetare och en annan, som konkurrerar med dem.
Men i varje enskilt fall kan sanningen om dessa förhållanden bara redas ut om vi undersöker den totala ekonomin. Statsapparaten sägs tvärtemot styras av abstrakta principer — lagar, konstitutionella formuleringar, den folkvalda representationens mekanismer. I verkligheten utgör staten en sfär av koncentrerad och direkt auktoritet inom ett bestämt territorium, som utgörs av en kedja av kommandon, order, polispatruller, fängelsegaller och gränsvakter. Att alla samhällsklasser kommer i ett direkt förhållande till varandra beror just på att staten är ett sådant instrument. Redan i Filosofins elände karakteriserade Marx staten som ”det officiella återtagandet av samhället”.[52] Varje kapitalistisk stat utgör och definierar på så vis ett särskilt styrkeförhållande mellan klasserna. Varje mer omfattande avvikelse kommer att leda till att den politiska regimen som för tillfället sitter vid makten ersätts med en annan.
1 Kommunistiska manifestet talar Marx och Engels om den ”moderna representativa staten” som kulmen på den borgerliga politiska makten.[53] De hänvisar också till den historiska rörelse i vilken bourgeoisin i de mer utvecklade länderna i sin strid mot feodalaristokratin — och mot varandra — försöker vinna stöd från massan av proletärer. Marx senare skrifter analyserar den borgerliga demokratins ekonomiska grundvalar, som först uppstod genom de borgerliga revolutionerna. Frånvaron av fysiskt tvång i produktionsprocessen kräver dess koncentrerade närvaro när den går patrull runt samhället och garanterar dess grundläggande institutioner.
Men detta innebär inte att den särskiljda förtryckarapparaten med nödvändighet måste härska i landet. Det finns i själva verket goda skäl varför förtryckarapparaten ska vara ett i allmänhet underordnat redskap för regeringen i ett utvecklat kapitalistiskt samhälle som inte omedelbart hotas till sin existens. Marx analys av Louis Bonapartes uppgång betonade att orsaken till statsmaktens oerhörda självständighet var att den franska borgarklassen var jämförelsevis svag och splittrad, samt att den folkliga utmaningen underifrån också var stark. Den bonapartistiska byråkratin var ”bara den låga och brutala formen för en centralisering som fortfarande tyngdes av sin motsats, feodalismen.”[54] I de länder där bourgeoisin ackumulerade en oerhörd ekonomisk och social makt, som i England och Förenta staterna, kunde inte statsapparaten få en sådan övermakt. I ett utvecklat kapitalistiskt land, skulle statens repressiva makt alltid finnas där för att se till att ordning härskade i samhället, men den styrde inte över de offentliga eller privata affärerna.
Som Marx så ofta säger, så är en kapitalistisk utsugning helt förenlig med juridisk jämlikhet och frihet. Den sfär inom vilken arbetskraften köps och säljs som en vara är, förklarar Marx i ett berömt avsnitt i Kapitalet, ”ett sannskyldigt Eden för de nedärvda mänskliga rättigheterna. Det som här endast och allenast härskar är frihet, jämlikhet, egendom och Bentham.” [55] Om människans nedärvda rättigheter inte för-trampas genom att arbetskraftskraft säljs och köps, behöver de heller inte hållas nere av det kapitalistiska politiska styret.
Dessutom definieras, vilket både Manifestet och senare ekonomiska skrifter gör klart, det kapitalistiska produktionssättet av att vetenskapen hela tiden ställer sig i industrins tjänst och en därav följande ökning av arbetskraftens produktivitet. Under dessa omständigheter kan kapitalisterna — oavsett om de drivs på av inbördes konkurrens eller av att arbetarna sammanslutit sig — få råd att gå med på ekonomiska eftergifter till sina anställda. Det finns, naturligtvis, strikta begränsningar för hur stora dessa kan bli, men Marx betonade att fackföreningarna kunde höja lönerna och att arbetarklassen kunde driva igenom en lagstiftning som gynnade den också under en genuint borgerlig regering.
Separationen av ekonomin från politiken i det borgerliga samhället leder till att samhället segmenteras. Arbetarklassens ekonomiska organisering är mer eller mindre en följd av själva det kapitalistiska systemet och den kommer att mäta sig med arbetsgivaren i löneförhandlingarna — men den kommer inte nödvändigtvis att ifrågasätta egendomssystemet eller den kapitalistiska staten. Marx beskrev detta så här i Lön, pris och profit:
Fackföreningarna fungerar tillfredsställande som motståndshärdar mot kapitalets övergrepp. De misslyckas delvis i sitt syfte genom att de använder sin makt omdömeslöst. De förfelar i allmänhet sitt syfte emedan de inskränker sig till ett guerillakrig mot det bestående systemets verkningar i stället för att samtidigt söka förändra det och använda sina organiserade krafter som en hävstång för att slutgiltigt befria arbetarklassen, dvs. slutgiltigt avskaffa lönesystemet.[56]
Med dessa ord, riktade till engelska fackförenings-aktiva, är det inte klart huruvida fackföreningarnas misslyckanden i allmänhet och begränsningar kan övervinnas genom blott arbetarrörelsens utveckling. Men just Marx närvaro framför generalrådet tydde på att detta inte kunde vara fallet. Även i Kommunistiska manifestet förstärktes arbetarnas alltmer omfattande organisering av tillströmningen av borgerliga intellektuella, som ”arbetat sig fram till en teoretisk förståelse av hela den historiska rörelsen”.[57]
Kapitalismens utveckling ledde till att vetenskapen alltmer integrerades i produktionen, men den medförde också en komplex arbetsdelning. Kulturen och vetenskapen utvecklades utanför den direkta produktionens sfär — framför allt inom ett alltmer förgrenat utbildningssystem. Och skolorna och universiteten frambringade inte bara vetenskap och teknik, utan reproducerade också arbetare och chefer, vetenskapsmän och lärare, härskare och undersåtar.
Givetvis tillförsäkrade sig den härskande klassen för egen del och för sina närmaste underordnade en privilegierad tillgång till utbildning, vetenskap och kultur. Om arbetarrörelsen själv skulle bli den härskande klassen måste den bryta detta monopol, inledningsvis genom att utnyttja överlöpande ”borgerliga ideologers” specialkunskaper. Marx var dessutom mycket medveten om paradoxen att om arbetarrörelsen inte utnyttjade dessa mer eller mindre individuella avhopp från bourgeoisin, skulle den förbli underordnad under bourgeoisin som klass. Återigen hade Kommunistiska manifestet understrukit att den inledande politiska formeringen av arbetarklassen dominerades av bourgeoisin.
Marx aktiviteter inom Internationella arbetarassociationen (1864-72) ägnades åt att försöka få fackföreningarna att överskrida sin ekonomistiska begränsning och inriktning på den enskilda företagen. Den Inauguraladress som Marx hade skrivit ett utkast till lovordade sådana politiska kampanjer som de som försökte begränsa arbetsdagens längd genom lagstiftning och solidaritetsrörelsen med det polska upproret 1863. Adressen refererade entusiastiskt försöken i en rad länder att ”samtidigt [återuppliva] arbetarpartiet”.[58] Den förklarade att ”jordens och kapitalets herrar kommer alltid att använda sina politiska privilegier till att försvara och föreviga sitt ekonomiska monopol. [...] Att erövra politisk makt är därför nu arbetarklassens stora plikt.” [59]
De instruktioner som Marx skrivit för Internationalens Genèvekongress 1867 kritiserade fackföreningarna för att ha ”hållit sig alltför långt borta ifrån allmänna sociala och politiska rörelser”. De måste ”betrakta sig själva som förkämpar och representanter för hela arbetarklassen” och ”övertyga hela världen om att deras ansträngningar, långtifrån att vara inskränkta och själviska, strävar efter hela arbetarklassens befrielse”. Marx menade dock inte att de lokala fackliga striderna mot arbetsgivarna saknade betydelse: de var ”gerillastrider mellan arbete och kapital” i vilken en bredare organisering och förståelse kunde utvecklas.[60]
Marx uppmanade oavbrutet de engelska fackföreningsaktiva att bilda ett eget självständigt politiskt parti och att upphöra att tjäna som det liberala partiets svans. Även om Marx underskattade reformismens potentiella styrka, kan han inte ha betvivlat att ett parti som de engelska fackföreningarna bildat inledningsvis skulle vara reformistiskt till sin karaktär. Marx var övertygad om att den avgörande frågan var huruvida ett verkligt arbetarparti skulle bildas eller inte, snarare än dess inledande politiska filosofi.
En självständig proletär rörelse kunde lära sig av sina egna erfarenheter på ett sätt som var uteslutet för såväl små socialistiska sekter som en arbetarorganisation som fortfarande stod under ett borgerligt politiskt partis inflytande.
Marx uppfattning om det proletära partiet kombinerade två grundläggande aspekter. Det måste baseras på de erfarenheter som dragits och den organisation som uppstått under kampen i själva produktionen. Men det måste lära sig hur det ska handskas med alla de frågor, nationella som internationella, som påverkar varje utsugen eller förtryckt grupp. För att nå detta måste de utnyttja sig av varje möjlig politisk kanal, även den borgerliga valprocessen.[61]
I sin rapport till Internationalens Baselkongress år 1869 betonade Marx den betydelse som den strejkvåg som brutit ut i Europa, särskilt i Frankrike, hade. Även när strejken misslyckats, som i Normandie, ”kompenserades detta av dess moraliska resultat. Den enrollerade de normandiska bomullsarbetarna till arbetets revolutionära armé, den gav upphov till fackföreningarnas födelse”. Marx pekade i denna rapport på att arbetarkandidaternas framgångsrika deltagande i de allmänna valen sedan bidrog till att stimulera strejkrörelsen:
Det enda märkliga med dessa strejker var att de plötsligt exploderade när allt verkade så lugnt, och att de följde så snabbt på varandra. Ändå var orsaken så enkel och uppenbar. Efter att under valet framgångsrikt ha försökt lyfta sin hand mot sin offentliga despot, leddes arbetarna naturligt att efter valen lyfta den mot sina privata despoter. Med ett ord: valet hade väckt deras djuriska anda.[62]
Marx såg tydligt framför sig arbetarrörelsens ideala organisationsform där den kapitalistiska uppdelningen mellan de ekonomiska och politiska sfärerna upphävdes. Detta förutsatte de olika organisationsformernas samordnade aktiviteter: fackföreningar, kooperativ, bildningsförbund, socialistiska sällskap, arbetarpartier.
Internationalens politiska heterogenitet var en direkt avspegling av hur arbetarrörelsen verkligen såg ut. Eftersom de kapitalistiska samhällsförhållandena var objektivt antagonistiska till sin karaktär, skulle arbetarrörelsen ständigt lära sig av sina erfarenheter. Engels förklarade senare detta i en ny inledning till Kommunistiska manifestet skriven år 1888:
Marx, som utarbetade detta program [Internationalens] så att det skulle tillfredsställa alla partier, satte hela sin tillit till arbetarklassens intellektuella utveckling, som säkert skulle komma genom gemensam handling och allmän diskussion. Händelsernas utveckling och växlingarna i kampen mot kapitalet, nederlagen än mer än segrarna, gjorde ändå inte alla medvetna om hur otillräckliga deras olika favoritpatentlösningar var, eller banade väg för en mer fullständig insikt i de verkliga villkoren för arbetarklassens befrielse.[63]
Även om Marx gjorde taktiska eftergifter när han skrev utkastet till Internationalens målsättningsparagrafer, lyckades han tillförsäkra att den inleddes med en rungande deklaration om nödvändigheten av en självständig arbetarrörelse; i samma inledning förklarar Engels att ”vår uppfattning var redan från början att 'arbetarklassens frigörelse kan bara vara dess eget verk'”.[64]
När Internationalen grundades stod inte de existerande arbetarpartierna och socialistiska sällskapen särskilt högt i Marx anseende. Han hyste uttalade förhoppningar om att de fackföreningar som tillhörde Internationalen, genom kontakterna med den skulle bli det främsta verktyget för arbetarklassens egen befrielse. Som vi sett stod dessa förhoppningar delvis i strid med hans ekonomiska analys, som framhöll att fackföreningarnas försvarskamp var både nödvändig och effektiv. Även om ekonomiska kriser kunde göra dem alltmer allmänpolitiska, var de i grunden organisationer som skulle säkra ekonomiska förbättringar och detta var samtidigt grunden för både deras svaghet och styrka.
Pariskommunen år 1871 övertygade Marx om att det var nödvändigt för den proletära rörelsen att utveckla sina egna politiska organisationsformer för att erövra och trygga makten.
De parisiska massornas uppror år 1871i det fransk-preussiska krigets efterdyning var en avgörande händelse i utvecklingen av Marx politiska idéer. I ett förord till Kommunistiska manifestet från år 1872 skrev Marx att, samtidigt som Kommunistiska manifestets politiska principer i allmänhet var riktiga, hade Pariskommunens erfarenheter — ”när proletariatet under två månader för första gången innehade den politiska makten” — gjort dem ”föråldrade” i åtminstone en viktig aspekt.
Kommunistiska manifestet hade inte innehållit någon detaljerad beskrivning av den proletära revolutionens politiska form och dess konsekvenser för den existerande statsapparaten. Kommunen var en levande beskrivning av vad ”proletariatets diktatur” innebar. Framför allt hade den visat att ”arbetarklassen inte helt enkelt kan ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna syften”.[65]
Från sin allra första tid som politiskt aktiv hyste Marx mycket starka antipatier mot statsbyråkratin och var kritisk mot den representativa statens politiska abstraktion. Han hade beskrivit byråkratins funktion som att beskydda ”särintressets imaginära allmänhet”. Det låg i den statliga byråkratins natur att höja sig över samhället:
Byråkratin har i sin besittning statsväsendet, samhällets andliga väsen, det är dess privata egendom. Byråkratins allmänna ande är hemligheten, mysteriet, som inom den själv bevaras genom hierarkin. [...] Auktoriteten är därför dess vetandes princip, och förgudandet av auktoriteten är dess övertygelse. Inom byråkratin själv blir emellertid spiritualismen till krass materialism, den passiva lydnadens materialism, auktoritetstrons materialism, mekanismen hos ett fixt formellt handlande, hos fixa grundsatser, åskådningar och sedvänjor. Vad gäller den enskilde byråkraten så blir statssyftet hans privatsyfte, till ett jagande efter högre befattningar, till karriärmakeri.[66]
Men Marx insisterar att ”byråkratin blott [är] 'formalismen' av ett innehåll som ligger utanför den själv”.[67] Detta innehåll var ägandets särintressen. Marx slutsats var att ”byråkratins upphävande kan blott ske genom att allmänintresset verkligen, och inte som hos Hegel blott i tanken, i abstraktionen, blir till särintresse”. [68]
Den representativa statens politiska institutioner leder inte till detta, utan snarare till en abstraktion av det civila samhället till förmån för de förhärskande särintressena:
Den politiska statens separation från det civila samhället tar formen av de deputerades separation från sina väljare... Det civila samhällets deputerade är en sammanslutning som inte är uppknuten till sina väljare av några riktlinjer eller uppdrag... de utövar sin myndighet som representanter för det allmännas skötsel, medan de i verkligheten företräder privata intressen.[69]
Denna kritik av byråkratin och den representativa staten framförde Marx innan han identifierade arbetarklassen som den i grunden revolutionära klassen, samtidigt som han identifierade staten som en våldsapparat som måste störtas. Den text där Marx första gången nämner dessa två ståndpunkter är i hans artikel om de schlesiska vävarnas revolt. Dessförinnan hade han kritiserat den politiska abstraktion som staten representerade: nu angrep han staten som verktyg för förtrycket, som därigenom koncentrerade samhällsförhållandena.
I Pariskommunen, i Generalrådets manifest som Marx skrivit med anledning av Pariskommunen och dess undertryckande, antyder han för första gången arbetarstatens grundläggande drag. Vart och ett av dem springer ur nödvändigheten av att störta den gamla statsmakten:
Den centraliserade statsmakten med dess allestädes närvarande organ — stående arme, polis, byråkrati, prästerskap, rättsväsen, organ som är skapade efter en systematisk och hierarkisk arbetsfördelningsplan...” I kölvattnet på den kapitalistiska industrins utveckling och de följande klasstriderna ”erhöll statsmakten mer och mer karaktären av en offentlig makt för arbetarklassens undertryckande, ett instrument för klassherravälde. Efter varje revolution som betecknar ett framsteg för klasskampen framträder statsmaktens förtryckande karaktär allt klarare och klarare.[70]
Marx betonade att den parlamentariska republiken hade spelat en avgörande roll i stärkandet av statsmakten ”för att bevisa att den 'sociala' republiken inte innebar någonting annat än att republiken stod för det sociala förtrycket”.[71]
Eftersom den statliga förtrycksapparaten var den borgerliga ordningens stöttepelare — oavsett om det var i form av en parlamentarisk republik eller det bonapartistiska kejsardömet — var den första uppgiften i en verklig arbetarrevolution att göra upp med den: ”Kommunens första dekret gick därför ut på att avskaffa den stående hären och ersätta den med det beväpnade folket.”[72]
Kommunens politiska institutioner utgjorde en kvalitativ förbättring jämfört med ens den mest demokratiska borgerliga republik.
Kommunen bildades av de genom allmän rösträtt valda kommunalråden i de olika distrikten av Paris. De var ansvariga och kunde avsättas när som helst. Deras flertal bestod självfallet av arbetare eller erkända representanter för arbetarklassen. Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång. [...] Räknat från kommunens medlemmar och nedåt måste de offentliga tjänsterna uträttas för arbetarlön. [...] Medan det gällde att operera bort de enbart förtryckande organen från den gamla regeringsmakten, skulle dess berättigade funktioner fråntagas en makt, som gjorde anspråk på att stå över samhället, och återlämnas till samhällets ansvariga tjänstemän. I stället för att en gång vart tredje eller sjätte år avgöra, vilken medlem av den härskande klassen som skulle företräda och förtrampa folket, skulle den allmänna rösträtten tjäna det i kommuner organiserade folket på samma sätt som den individuella rösträtten tjänar varje annan arbetsgivare att till sitt företag välja ut arbetare, uppsyningsmän och bokhållare.[73]
Genom kommunens politiska form kunde arbetarklassen leda alla de klasser som hotades av kapitalet i ett angrepp mot den gamla ordningen.
Kommunen hade fullkomligt rätt när den tillropa-de bönderna: 'Vår seger är ert hopp!' [...] Kommunen skulle ha [...] förvandlat [bondens] blodsugare, notarien, advokaten, rättstjänaren och andra juridiska vampyrer till avlönade kommunaltjänstemän, valda av bonden själv och ansvariga inför honom. Den skulle ha befriat honom från skogvaktarens, gendarmens och prefektens godtyckliga herravälde. Den skulle ha ersatt prästens fördumningsverksamhet med skollärarens upplysningsverksamhet.”
Det var dessa ”omedelbara välgärningar” som Kommunen erbjöd bönderna; men Marx pekar också på att Kommunen ensam måste kunna avskriva böndernas skulder och erbjuda långsiktig ekonomisk räddning gentemot ”konkurrensen från det kapitalistiska jordbruket”.
Kommunen hade också bevisat att medelklassen kunde vinnas över på arbetarklassens sida: ”Detta [var] den första revolutionen, i vilken arbetarklassen öppet erkändes som den enda klass som var i stånd att prestera ett samhälleligt initiativ, och erkändes till och med av den stora massan av medelklassen i Paris...[74]
Marx förklarar att de försiktiga sociala åtgärder som den stridsrustade Kommunen under sina två första månader lyckats genomföra bara kunde ”antyda den inriktning i vilken en folkets regering med folkets stöd rör sig”. Bland de mest betydande av dessa planer var de som rörde utbildning och kultur:
Samtliga undervisningsanstalter öppnades kostnadsfritt för folket och rensades samtidigt från all inblandning från statens och kyrkans sida. Därmed hade inte endast skolbildningen gjorts tillgänglig för var och en, utan även vetenskapen själv hade befriats från de bojor, som klassfördomar och regeringsmakt lagt på den.[75]
Marx ansåg själv att Kommunen borde ha vidtagit kraftfullare ekonomiska och militära åtgärder — framför allt skulle den ha inlett ett anfall mot Versailles medan styrkeförhållandena var fördelaktiga. Men oavsett Kommunens politiska begränsningar, var den viktigaste landvinningen ”dess arbetsfyllda existens”. Också dess misstag granskades noggrant och korrigerades: ”...Kommunen gjorde faktiskt inget anspråk på ofelbarhet, så som alla de gamla regeringarna utan undantag gör. Den publicerade alla tal och handlingar, den invigde allmänheten i alla sina ofullkomligheter.”[76] Inom Kommunen fanns ett antal inkompetenta och otillräckliga ledare, ”överlevande från tidigare revolutioner, med vilka de är sammanväxta”. ”De utgör ett oundvikligt ont. Med tiden skakar man dem av sig. Men kommunen fick aldrig tid till det.”[77]
Marx sammanfattar Kommunens betydelse så här:
Den mångfald av tolkningar som kommunen utsattes för och den mångfald av intressen som fann sitt uttryck i den bevisar att den var en ytterst utvidgningsmöjlig politisk form, under det att alla föregående regeringsformer varit väsentligen undertryckande. Dess verkliga hemlighet var denna: den var väsentligen en arbetarklassens regering, resultatet av den produktiva klassens kamp mot den exproprierande klassen, den äntligen upptäckta politiska formen under vilken arbetets ekonomiska befrielse kunde fullbordas. Utan denna sista betingelse hade kommunförfattningen varit en omöjlighet och ett bedrägeri. Producenternas politiska herravälde kan inte existera jämsides med upprätthållandet av deras sociala slavställning.”[78]
1 Pariskommunen gjorde Marx propaganda fin kommunen, och lyfte fram det som han såg som dess främsta drag. Men samtidigt definierade han oerhört bestämt och offentligt den marxistiska uppfattningen om proletariatets diktatur. Marx betonade Kommunens enorma potential för att visa på den väg som den sociala revolutionen i framtiden skulle slå in på. Att bryta den kapitalistiska statens makt och förstöra dess repressiva apparat var en verklig grundförutsättning för varje allmän expropriering av bourgeoisin.
I Marx skrift om Kommunen har somliga velat tolka in ett eko från Rosseau och Marx' tidigaste artiklar om staten; Kommunens delegater var inte några parlamentariska representanter eftersom de ”när som helst [skulle] kunna ersättas och alltid vara bundna av sina väljares bestämda instruktioner”.[79] De ”särintressen” som kom till uttryck i Kommunen var samtidigt förmögna att leda en universell frigörelse. Det vore emellertid felaktigt att tro att den gamla filosofiska kritiken bara hade upptäckt en aktiv historisk förgrundsgestalt. Den nya samhällskraft som proletariatet utgjorde möjliggjorde varaktiga och effektiva former för politisk representation och kontroll av ”samhällets ansvariga representanter”. De behövde inte frukta den politiska representationen.
För Rosseau och den unge Marx var alla representationsformer en falsifiering och ett avskiljande. För den mogne Marx måste arbetarklassens kollektiva natur söka efter ett kollektivt politiskt uttryck för att kunna tämja det moderna samhällets produktivkrafter. Eftersom arbetarklassen var de församhälleligade produktivkrafternas huvudsakliga drivkraft, var det möjligt för den att kontrollera de nödvändiga formerna för ett politiskt avskiljande, för vilket Kommunen själv bara var den elementära och primitiva formen. I det första utkastet till Pariskommunen understryker Marx:
Liksom statsapparaten och parlamentarismen inte utgör en verklig del av de härskande klassernas verksamhet, utan bara de organiserade huvudorganen för deras herravälde, de politiska garanterna och formerna för den gamla ordningen, utgör inte heller Kommunen arbetarklassens sociala rörelse eller en allmän pånyttfödelse av mänskligheten, utan ett organiserat medel för handling. Kommunen avskaffar inte klasskampen [...] men den utgör ett rationellt medel inom vilket klasskampens olika skeden kan utkämpas på det mest rationella och humana sätt.[80]
I Kommunens efterdyningar blev Marx visserligen medveten om att arbetarrörelsen måste utvecklas politiskt om kommunarderas kamp skulle kunna tas upp igen och slutligen leda till seger. Kommunen hade på ett positivt sätt skisserat huvuddragen i en arbetarstat. Men det kan utifrån Marx egna skrifter om Kommunen inte råda några tvivel om att den var tvungen att utveckla ett mer tydligt socialt och ekonomiskt program. Efter kommunen trädde de engelska fackföreningarna ur Internationalen, som över hela Europa varit måltavla för den härskande klassens hysteriska kampanjer. Återstoden av Internationalen slets sönder av dispyterna med anarkisterna om nödvändigheten av ”politisk handling”. Marx var mer övertygad än någonsin om det nödvändiga i att arbetarklassen utvecklade adekvata politiska former. Kommunen hade överlevt längre och uträttat mer om det hade funnits ett starkt politiskt ledarskap inom den.
Anarkisterna vände sig mot att arbetarrörelsen utvecklade öppet politiska partier och föll i stället tillbaka till ett stadium av revolutionära sammansvärjningar. Även om Bakunin i demokratins namn opponerade sig mot Marx hegemoni inom Internationalen, innehöll hans egen uppfattning om revolutionära organisationer inga inre demokratiska strukturer överhuvudtaget. I vissa områden upprättade Bakunins företrädare verkliga arbetarorganisationer, som Marx och Engels till egen skada förbisåg. Men till allra största del ledde hans konspiratoriska handlingar till fiasko och fantasier — eller ännu värre. Anarkisternas vägran till ”politisk handling” ledde också till att de revolutionära organisationerna inte kunde utveckla autentiska former för proletär representation. Detta var givetvis ett drastiskt motgift mot reformismen, men det visade sig inte vara särskilt effektivt.
När de två flyglarna inom den tyska arbetarrörelsen — lassalleaner och semi-marxister — förenade sig och antog ett gemensamt program i den tyska staden Gotha 1875, tvingades Marx och Engels återigen att definiera kärnan i sin uppfattning av en revolutionär proletär politik. De hade konsekvent vänt sig mot Ferdinand Lassalles[81] inflytande. Han hade skaffat sig relativt många anhängare bland de tyska arbetarna genom att förvanska teorierna i Kommunistiska manifestet genom en anpassning till den preussiska staten och Bismarcks politik för att ena Tyskland under preussisk hegemoni.
Huvudfrågorna i Lassalles agitation hade varit kravet på allmän rösträtt och att staten skulle finansiera arbetarkooperativ; om detta uppfylldes var Lassalle i gengäld beredd att stödja Bismarcks politik. Så snart Marx insåg vilken vändning Lassalles politik tog bröt han alla förbindelser med honom. Efter Lassalles död uppmuntrade Marx framgångsrikt ledarna för Lassalles parti att utveckla en facklig organisation som skulle göra det möjligt för de tyska arbetarna att inse sin egen styrka. Marx och Engels påvisade upprepade gånger behovet av att samordna de splittrade krafterna i den tyska rörelsen; deras kraftiga reaktion mot det program som antogs vid föreningskongressen är än mer signifikant.
De viktigaste orsakerna till Marx och Engels kritik mot Gothaprogrammet var att det inte intog en revolutionär ståndpunkt i förhållande till staten, att det inte inordnade de tyska arbetarnas kamp i ett internationalistiskt perspektiv och att det inte grundade partiets strategi på den proletära klasskampen. Alla dessa misslyckanden berodde på den förvirring som Lassalles anhängare spred. Marx sporrades till en av de mest koncisa och definitiva politiska skrifterna. Gothaprogrammet slog fast att: ”För att bana väg för lösandet av den sociala frågan kräver Tyska arbetarpartiet med statlig hjälp inrättade produktionskooperativ...”[82]
Marx svar lyder:
I stället för den existerande klasskampen sätter man en tidningsskrivarfras: 'den sociala frågan', för vars ”lösande” man ”banar väg”. I stället för ur samhällets revolutionära omvandlingsprocess ”framgår” ”totalarbetets socialistiska organisation” ur den ”statliga hjälp” staten ger produktionskooperativen, vilka den — inte arbetarna — ”upprättar”. Det är Lasalles fantasi värdigt, att man med statliga lån likaväl skulle kunna bygga ett nytt samhälle som en ny järnväg![83]
Gothaprogrammet substituerade till och med nödvändigheten av en revolutionär diktatur med en rad demokratiska krav riktade till den existerande tyska staten. Även dessa krav var halvhjärtade:
Till och med vulgärdemokratin, som i den demokratiska republiken ser det tusenåriga riket och inte har någon aning om att klasskampen definitivt måste utkämpas just i denna det borgerliga samhällets sista statsform — till och med den står ännu skyhögt över en dylik art av demokratism inom gränserna för det av polisen tillåtna och av logiken otillåtna [...] Hela programmet är emellertid, trots allt demokratiskt klingklang, alltigenom förpestat av Lassallesektens undersåtliga tro på staten, eller, vad som inte är bättre, av demokratisk vidskepelse, eller snarare: det är en kompromiss mellan dessa båda slag av vidskepelse, som står socialismen lika fjärran.[84]
I Kommunistiska manifestet hade Marx och Engels förklarat att ”gemensam handling, åtminstone från de civiliserade länderna, är en av de första förutsättningarna för proletariatets befrielse”.[85] Den berömda maningen: ”Proletärer i alla länder, förena er! ”, hade alltid varit deras politiska motto. I Inauguraladressen till Internationalen hade Marx understrukit att: ”Det förgångnas erfarenhet har visat, hur missaktningen av det brödraband som borde ena och elda alla arbetare i skilda länder att stå fast vid varandras sida i alla strider för frigörelse, ständigt har bestraffat sig genom att deras splittrade försök samt och synnerligen har krossats.” [86]
Den internationalism som Marx utarbetade i Internationalen innebar också motstånd mot alla krig mellan kapitalistiska stater och stöd till de förtryckta folkens och nationernas kamp. I sin Adress till Pariskommunen betonade Marx betydelsen av det faktum att den hade utfärdat order till utländska revolutionärer, och ”...för att otvetydigt beteckna den nya historiska era som kommunen visste med sig att den inledde, rev kommunen ... ned krigsärans kolossala symbol, Vendömekolonnen”.[87]
Marx tyska anhängare hade under fransk-preussiska kriget utmärkt sig genom att motsätta sig kriget, trots Bismarcks förslagna ledning och den utbrutna folkliga krigsfebern. Marx ansåg att Gothaprogrammet fullständigt saknade en internationalistisk proletär anda:
Och till vad reducerar tyska arbetarpartiet sin internationalism? Till medvetandet om att resultatet av dess strävan ”skall bli den internationella folk förbrödringen” — en av de fraser man lånat från det borgerliga Frihets- och fredsförbundet och som skall tjäna som ekvivalent för arbetarklassens internationella förbrödring i den gemensamma kampen mot de härskande klasserna och deras regeringar. Alltså inte ett ord om den tyska arbetarklassens internationella funktioner! ... Faktiskt står programmets internationella bekännelse ännu oändligt långt efter frihandelspartiets. Också det påstår att målet för dess strävan är ”den internationella folkförbrödringen”. Men det gör också något för att handeln skall bli internationell och nöjer sig ingalunda med medvetandet om att varje folk driver handel hemma i sitt eget land.[88]
Marx och Engels hade själva oftast betraktat formerandet av en enad arbetarrörelse som något gott och eftersträvansvärt i sig. Men under striden mot anarkisterna om ”politisk handling” och som en följd av Kommunen, hade de blivit mer uppmärksamma på problemet med ett autentiskt politiskt uttryck och en proletär politisk representation. Ett tydligt och sammanhängande program var av vital betydelse i definitionen av ett parti. Marx hävdade i förordet till Kritiken av Gothaprogrammet att om hans anhängare inte kunde övertyga Allmänna tyska arbetarföreningen, ADAV, att överge sina Lassalleanska patentmediciner, ”så borde man helt enkelt ha slutit en överenskommelse om aktion mot den gemensamma fienden”.[89]
Engels hade kort före den tyska föreningen kommenterat det faktum att en politisk differentiering av arbetarrörelsen var oundviklig och sund: ”Hegel sade för länge sedan: ett parti visar sig självt segerrikt genom att splittras och förmåga att bestå splittringen. Proletariatets rörelse går med nödvändighet igenom olika utvecklingsstadier; i varje stadium faller människor ifrån och hänger inte med i den vidare utvecklingen.”[90]
När han drog sig till minnes kampen mot Lassalles inflytande kommenterade Engels: ”Det förefaller som om arbetarpartierna i de större länderna måste vidareutvecklas genom inre stridigheter — i enlighet med den dialektiska utvecklingens allmänna lagar.”[91]
Även om de tyska socialdemokraterna med tiden alltmer kom att betrakta sig som marxister, var deras förhållande till Marx och Engels ofta spänt. En karakteristisk episod som illustrerar problemet med den proletära representationen liksom nödvändigheten av en intern kamp var dispyten om vem som skulle styra över partiets parlamentariska representanter och de principer som skulle gälla vid redigeringen av dess teoretiska tidskrift.
Max Kayser, ledamot för Socialdemokratiska partiet i den tyska Riksdagen, röstade år 1879 för ett av Bismarcks skatteförslag; de övriga ledamöterna hade gett honom tillstånd att göra så, trots att detta stred mot partiets program. Hirsch, som föreslagits att redigera partiets teoretiska tidskrift, angrep till partiledningens bestörtning öppet Kaysers handling. Partiledningen nominerade därför en övervakningskommission som kritiskt skulle granska tidskriftens innehåll. Detta fick Marx och Engels att gå i taket. I deras ögon hade det verkliga disciplinbrottet begåtts av Kayser, och Hirschs reaktion var rättfärdig och nödvändig. De frågade:
Har den tyska socialdemokratin i själva verket smittats av den parlamentariska sjukan och tror den verkligen att Den helige ande kommer att utgjutas över de valda på grund av det populära röstandet, att det parlamentariska partiets möten kommer att omvandlas till ofelbara råd och partiets beslut blir okränkbara dogmer.[92]
För Marx och Engels del var partiets parlamentariska representanter inte valda utifrån personliga egenskaper utan som förkämpar för partiets program. Till skillnad från andra parlamentsledamöter hade de ett imperativt mandat, formella instruktioner förkroppsligade i partiprogrammet. Arbetarpartiet skulle tillämpa en proletär demokrati i motsättning till den främmande klassens auktoritet, som förkroppsligades i de borgerliga parlamentens politiskt abstrakta mekanismer. De socialdemokratiska ledamöterna åtnjöt fulla politiska rättigheter — men som partimedlemmar, på samma sätt som alla andra, inte för att de var parlamentsledamöter. Marx och Engels ansåg att Hirsch kritiska ställning var exemplarisk och angrep den redaktionskommission som partiledningen tillsatt för att ha försökt förtrycka en alltigenom sund och nödvändig diskussion inom partiet om dess parlamentariska representanters skandalösa uppförande: ”de är redan så rusiga av känslan av byråkratisk allsmäktighet att de i svaret till Hirsch redan gör anspråk på den nya makten att fatta beslut om artiklar skall godtas eller inte. Redaktionskommissionen har redan blivit en censurkommission.”[93]
Den föreslagna ”redaktionskommissionens” hållning möttes av kraftfull opposition från Marx och Engels mot det politiska innehållet i förslaget liksom de byråkratiska metoderna. Redaktionskommissionen hade förklarat att den motsatte sig ”en ensidig kamp för industriarbetarnas intresse” och önskade att partiet blev en organisation ”för alla hedervärda demokrater ... i vars tät självständiga representanter för vetenskapen och alla män uppfyllda av en sann kärlek till mänskligheten kommer att marschera”. De lovordade partiet när det förkastade ”den våldsamma, blodiga revolutionens väg” och i stället följde ”legalitetens, det vill säga reformens, väg”. Marx och Engels upprördes över redaktionskommissionens tydliga avvisande av klasskampen: genom att angripa den underströk de återigen sitt fundamentala axiom att den sanna källan till all proletär politik var klasskampen. De sammanfattade redaktionskommissionens argument så här:
Om de inte fullt 600 000 socialdemokratiska väljarna — något över en tiondel av hela väljarkåren — har nog förstånd att inte försöka sig på det hopplösa företaget att genomföra en 'blodig revolution' när styrkeförhållandet är en mot tio till motståndarnas fördel, då bevisar detta alltså att man för all framtid ämnar avstå från att begagna sig av en yttre urladdning; det må röra sig om en stigande revolutionsvåg eller till och med en genom en sådan rörelse skapad folklig seger! Om man i Berlin någonsin skulle bära sig så obildat åt att man på nytt ställde till någonting i stil med barrikadstriderna den 18 mars 1848, skulle socialdemokraterna vara tvungna att ta avstånd från detta 'gatukrigstokiga slödder' och 'följa den lagliga vägen': man fick lov att röja undan barrikaderna och i värsta fall också gå med i den stolta krigshärens marsch mot de råa och obildade massorna. Kanske tycker de tre Zürichherrarna att detta inte är någon riktig tolkning av deras mening men vad har de i så fall menat?[94]
Enligt Marx och Engels borde partiet förbereda sig och sina anhängare för en sådan explosion av folklig revolt som föregåtts av en ”yttre händelse” (krig, kris för den härskande ordningen etc). Det borde kontinuerligt i all sin offentliga agitation, även i Riksdagen, föra fram krav och förslag vars syfte var att stimulera den utomparlamentariska rörelsens organisation och stridbarhet och påvisa det kapitalistiska systemets ruttna verkningar. Redaktionskommissionen ville tvärtom begränsa partiets agitation till vissa ”omedelbara målsättningar” som den härskande makten kunde acceptera. Marx och Engels beskrev det så här:
Programmet skall inte överges, men genomförandet bör uppskjutas för en obestämd tid framåt. Man vill alltså acceptera programmet, men inte för sin egen räkning utan snarare för sina barns eller barnbarns. Under mellantiden skall man med 'kraft och energi' ägna sig åt allsköns småpotatis som kan störa den kapitalistiska samhällsordningen, så att man åtminstone kan skapa en illusion av att tingen håller på att förändras — dock inte i så hög grad att borgerskapet skall behöva känna sig oroat. Här måste man verkligen prisa kommunisten Miguel, som bevisat sin absoluta tro på det kapitalistiska samhällets sammanbrott någon gång under de närmaste femhundra åren; genom att svindla för allt han varit värd har han efter bästa förmåga bidragit till framkallandet av kraschen 1873 — han hör sålunda till dem som på ett verkligt aktivt sätt bemödat sig om att få det rådande systemet avskaffat.[95]
Marx och Engels avrundade emfatiskt:
”Därför kan vi inte samarbeta med personer som öppet hävdar att arbetarna inte är tillräckligt upplysta för att själva kunna ombesörja sin frigörelse, varför de härvidlag måste låta sig ledas av borgare och småborgare.”[96] Och: ”Om dessa gentlemän konstituerar sig som ett socialdemokratiskt småborgerligt parti, har de all rätt att göra så; det vore då, under vissa omständigheter, möjligt att förhandla med dem och bilda en gemensam front med dem under vissa omständigheter.” [97]
Marx och Engels betonade ständigt att arbetarrörelsen kollektivt skulle tillägna sig det bästa inom den borgerliga vetenskapen och kulturen. Enskilda borgerliga intellektuella skulle vara välkomna i arbetarrörelsen; de kunde ”förse den med bildningselement”. Men dessa renegater från den härskande klassen kunde bara komma med ett genuint bidrag om de accepterade att arbetarklassens frigörelse- bara kunde vara dess eget verk.
Marx och Engels underskattade absolut inte sina egna teoretiska bidrag till arbetarrörelsen, och det var otvivelaktigt deras privilegierade kulturella bakgrund som möjliggjorde dem.
Men från 1840-talet och framåt försökte de studera och dra lärdomar från den verkliga, historiska proletära rörelsen och dess erfarenheter av klasskamp: de schlesiska vävarnas revolt, chartisterna, revolutionerna år 1848 och dess etterdyningar, fenianrörelsen i Irland, de engelska fackföreningarnas utveckling, Kommunen, de första arbetarpartiernas erfarenheter.
Till en början var deras politik oerhört schematisk och skilde sig ofta mot deras senare politiska åsikter (till exempel när det gäller kolonialismen). Men de baserade sig huvudsakligen på arbetarrörelsens verkliga utveckling och försökte inte påtvinga den någon särskild patentlösning eller utopi. I takt med att deras analys av den borgerliga ordningen utvecklades, utvecklades politiken. De förespråkade en kombination av taktik för att utveckla arbetarrörelsen som ledare för den överväldigande majoriteten av mänsklighetens medvetna, självständiga rörelse. De satte sin tilltro till arbetarrörelsens förmåga att kontrollera de politiska strukturer som krävdes för att bryta ner den borgerliga ordningen. De insisterade att en ultimat självständighet låg inneboende i arbetarrörelsen i dess kamp mot den förshärskande ordningen.
Men den politiska teori som Marx och Engels utvecklade var i många avseenden ofullständig. Från mitten av 1840-talet och framåt var de i allmänhet mycket fientliga till de flesta uttryck för nationalism. Deras oförmåga att analysera den internationella dimensionen i kapitalismens expansion, de första kapitalistiska makternas imperialism, innebar att de inte förutsåg den betydelse som de nationella befrielserörelserna hade. Det innebar också att de inte förutsåg den omfattande ekonomiska och militära rivalitet som tornade upp sig mellan de stora imperialistiska staterna.
I sina artiklar om Frankrike hade Marx kommit fram till att den franska militarismen och den mäktig förtryckarapparaten hängde ihop med att det franska samhället var mer efterblivet än England eller Förenta staterna. Han betraktade bonapartismen som den borgerliga demokratins antites. Och det långt innan Storbritannien och Förenta staterna utvecklat byråkratiska militärkomplex som var åtminstone jämbördiga med Frankrikes. Samtidigt höll Frankrike på att införa ett borgerligt parlamentariskt system liknande det som rådde i de anglosaxiska staterna. Till och med Tyskland och Italien skulle införa parlamentariska former, om än mindre stabila.
I sina tidiga artiklar om Frankrike, hade Marx hävdat att det var praktiskt omöjligt att införa en parlamentarisk republik ”med sociala institutioner” på grundval av 1848 års februarimodell. Sett till Frankrikes ekonomiska utveckling då hade han rätt. Men vid tiden för Marx död hade de första kapitalistiska staterna börjat upptäcka att de inte bara hade råd att genomföra sociala och ekonomiska reformer, utan också att reformerna var ett lämpligt sätt att erhålla en bättre utbildad och stridbar arbetskraft. Merparten av den ursprungliga kapitalackumulationen hade där påskyndats genom olika former av kolonial plundring.
Vetenskapens tillämpning inom industrin och en mer utvecklad och differentierad ekonomisk tillväxt hade kraftigt ökat arbetsproduktiviteten i samhället. På denna grund var en parlamentarisk republik med ”sociala institutioner” inte alls omöjlig. Så såg de villkor ut som formade arbetarrörelsen under åren före första världskriget. De skulle emellertid också åtföljas av mer avancerade former av proletär klasskamp än Marx och Engels någonsin bevittnade — ett industriproletariats första handlingar som klass.
I en av sina mer betydande politiska texter, inledningen till Klasstriderna i Frankrike 1848-1850, granskade Engels den politiska utveckling som han och Marx hade genomgått. Han medgav att den majoritetsrevolution som de hade eftersträvat inte hade varit historiskt möjlig år 1848, men vidhöll att kapitalismens senare utveckling, med dess ”revolution uppifrån” och den kapitalistiska industrins enorma expansion, nu hade ställt den på dagordningen.
Överrumplingarnas tid är förbi, och revolutioner genomföres inte numera av små medvetna minoriteter i spetsen för stora, omedvetna massor. När det gäller en fullständig omgestaltning av samhällets organisation, måste massorna själva vara med, måste de själva redan ha fattat vad det rör sig om och vad de vågar liv och blod för.[98]
Engels insisterar i denna text på att förekomsten av borgerligt demokratiska former erbjuder enorma möjligheter för arbetarpartierna: ”Redan Kommunistiska manifestet hade proklamerat kampen för allmän rösträtt, för demokrati, såsom en av det stridande proletariatets främsta och viktigaste uppgifter...” [99]
Engels betonade att valagitationen utgjorde ett mått på arbetarpartiernas styrka och ”ett ojämförligt medel att komma i kontakt med folkmassorna, där de ännu står oss fjärran, att tvinga alla partier att inför allt folket försvara sina åsikter och handlingar mot våra angrepp. Dessutom har våra representanter i riksdagen fått en tribun, från vilken de kunnat tala med en annan auktoritet och frihet till sina motståndare i parlamentet liksom till massorna utanför än i pressen och på mötena.”[100]
Denna text av Engels har ibland uppfattats som ett tecken på begynnande reformism. Den skrevs för att offentligt och lagenligt kunna publiceras i Tyskland, och är därför försiktig i sina formuleringar — även om den inte var försiktig nog för de socialdemokratiska ledarna, som strök de många antydningarna om det nödvändiga för arbetarpartiet att vara väl förberett för en framtida kraftmätning mot staten. Men hela argumentationen i inledningen gör det tydligt att alla till buds stående lagliga medel måste utnyttjas för att stärka de arbetande massornas styrka och för att de ska ta sitt öde i egna händer och kunna tillförsäkra en segerrik utgång i den möjliga konfrontationen mellan arbetarna och den härskande makten.
Engels hade säkerligen inte glömt att staten i grunden var en maktorganisation till försvar av de egendomsägande klassernas intressen. Han varnade för att bourgeoisin kunde bryta mot sin egen demokratiskt konstitutionella reformer och de hotade dess egendom. Han förutspådde också att kapitalismen ”omöjlig[gjorde] varje annat krig än ett världskrig av fruktansvärd ohygglighet och med absolut oberäknelig utgång”.[101]
I det sista avsnittet görs en analogi med den roll som den tidiga kristna kyrkan spelade i det romerska riket för att förespråka en socialdemokratisk agitation inom de väpnade styrkorna. Han pekar på att de tidiga kristna vid den tiden utgjorde ”ett farligt omstörtningsparti”,[102] som ”länge nödgats bedriva underjordisk agitation och arbetat i hemlighet” nu också kunde framträda öppet, till och med inom den kejserliga armén. Han förklarar att de ”lär till och med ha satt eld på kejsarens palats i Nikomedia under hans vistelse där”.[103] Oavsett vilka knep han tog till för att undkomma censuren, talar Engels Aisoposliknande ord sitt tydliga språk och hans budskap är inte reformistiskt.
Orsaken till att vissa av Marx och Engels senare uttalanden kunnat ges en reformistisk tolkning är att de inte levde tillräckligt länge för att ha sett den moderna arbetarklassens första nationsomfattande handlingar. Som vi sett, hälsade de varmt Kommunen – men den var fortfarande i grunden en revolt som upprätthölls av hantverkare, gesäller och småborgare. Under Marx och Engels levnad ägde det inte rum någon nationell generalstrejk någonstans i Europa, inte heller några mer omfattande fabriksockupationer.
1900-talets sovjeter och arbetarråd var framsteg jämfört med Kommunen eftersom de hade en mer solid klassbas. Utan erfarenhet av sådana proletära ”explosioner”, kunde Marx och Engels inte komplettera sin teori om den proletära revolutionen, även om de tydligt kunde särskilja den från blanquism och ”demokratisk tro på mirakel”.
Uppgiften att utveckla denna teori föll på de revolutionära marxister som drog lärdomar av 1905 och 1917.[104] Men, vilket jag försökt visa, de som kom efter Marx och Engels började inte från noll när de började formulera en proletär strategi och taktik. De var inte bara utrustade med en filosofisk åsikt, en metod för samhällsanalys eller en ekonomisk doktrin, utan också med grunderna i en revolutionär politisk teori som tog sin utgångspunkt i den moderna arbetarrörelsen.
Översättning: Gus Kaage Ur: New Left Review nr 97
[1] I dagens politiska svenska finns det egentligen ingen anledning att använda ord som proletariat eller bourgeoisi när det finns lönearbetare eller borgarklass/kapitalister/kapitalägare. Men eftersom detta är en text som mestadels handlar om arbetarrörelsens historia har jag valt att behålla dessa ålderstigna begrepp. Ha överseende i väntan på en språklig – men inte politisk – revidering. ö.a.
[2] Epistemologi, kunskaps- eller vetenskapsteori.
[3] Svensk utgåva u.o. (Berlingska boktryckeriet) 1970.
[4] L Althusser och E Balibar, Att läsa kapitalet, Cavefors 1970.
[5] Se S Timpanaro, On Materialism, London 1976.
[6] Lucio Coletti har hävdat att ”det är till Rosseau som kritiken av parlamentarismen, teorin om folklig delegering och till och med föreställningen om statens försvinnande kan spåras. Detta innebär i sin tur att det verkligt originella i marxismen snarare måste sökas inom samhälls- eller den ekonomiska analysen än inom den politiska teorin”. Inledning av Lucio Coletti till Karl Marx, Early Writings, London 1975, s 46. Uppfattningen att Machiavelli är den mest framstående föregångaren till marxistisk politik har främst förts fram av Antonio Gramsci, och det är Furstens snarare än Discorsis Machiavelli som han oftast refererar till (se ”The Modern Prince” i Antonio Gramsci, Selections from the Prison Notebooks, red Quintin Hoare och Geoffrey Nowell Smith, London 1971, s 123-205). Det finns ofta en viss tendens att reducera marxismens politik till jakobinism i denna identifikation. Det är intressant att det är en icke-marxist som har påpekat att: ”Uppfattningen att var och en hade rätt att delta i politiken, oavsett egendom, är utomordentligt sen – den fanns med all säkerhet inte tidigare än andra hälften av i 800-talet, säkerligen inte bland amerikaner år 1776 eller fransmän år 1793.” (Bernard Crick, Inledning till Niccolò Machiavelli, The Discourses, London 1970, s 38. Å andra sidan hävdas i uppfattningen om en ”totalitär demokrati”, hopkokad av den antimarxistiske historikern J L Talmon, att det finns en likställighet mellan Rosseau och Marx, vilket är en allvarlig förolämpning mot de båda tänkarna; J L Talmon, The Origins of Totalitarian Democracy, New York 1960 och Political Messianism: the Romantic Phase, New York 1960.
[7] Se t ex Marx & Engels Skrifter i urval; filosofiska skrifter, DDR 1977.
[8] A.a. s 144. Denna text citeras ibland som en definition av Marx uppfattning om proletariatets roll i revolutionen (se t ex Alvin Gouldners anmärkningar i The Metaphoricality of Marxism, Amsterdam 1974, ett kapitel ur Gouldners On Marxism.) Detta är mycket vilseledande och innebär att man förbiser praktiskt taget allt vad Marx och Engels skrev om arbetarklassen. Marx hade vid denna tid ännu inte mött arbetarrörelsen eller kommit fram till att det krävdes en socialistisk revolution, därav den till stora delar passiva och underordnade roll som proletariatet tillskrevs i revolutionen.
[9] Karl Marx, ”Critical Notes on the King of Prussia and Social Reform”, i Early Writings, s. 403, 415, 416, 420.
[10] A.a.
[11] Chartiströrelsen växte fram i Storbritannien på grund av de svåra sociala problem som följde i industrialiseringens spår och stod som starkast under åren 1838-4. Efter en rörelse för rösträtt och en viss liberalisering och reformer, bildades London Working Men's Association år 1836, som i maj två år senare lade fram ett reformprogram, The People's Charter, som innehöll sex krav: i. Allmän rösträtt; 2. Årliga möten med parlamentet; 3. Slutna val; 4. Valbarhet oberoende av förmögenhetsförhållanden; 5. Lön till parlamentsmedlemmarna; 6. Lika stora valkretsar. År 1839 samlades ett konvent i London, som överlämnade en adress till underhuset med 1,2 miljoner underskrifter till stöd för chartans krav. Underhuset tog inte upp adressen. Efter strejker och oroligheter upplöstes chartiströrelsen. Fram till revolutionsåret 1848 förekom fler namninsamlingar och strejker och rörelse återuppblomstrade för en tid. Många chartister slöt sig senare till Marx och Internationalen. ö. a.
[12] Proudhon, Pierre Joseph (1809-1865), fransk socialistisk författare och teoretiker. Främst känd för tesen: Egendom är stöld! i boken Vad är egendom?. Anslöt sig till Bakunins idéer och kritiserades häftigt av Marx. Robert Owen (17711858), brittisk socialist som på sin bomullsfabrik i New Lanark i Skottland införde kooperativa metoder. Emigrerade till USA år 1824 där han försökte bygga upp ett alternativt samhälle. Försöket misslyckades och han förlorade stora delar av sin förmögenhet. Spelade stor roll för den brittiska kooperativa rörelsen och den tidiga arbetarrörelsen. Auguste Blanqui (1805-1881), fransk revolutionär författare och politiker. Deltog från 1820-talet i den revolutionära rörelsen och tillbragte halva livet i fängelse för bland annat väpnade uppror. Anslöt sig till utopisten Saint-Simons rörelse, hade liten förståelse för att bygga upp en bred social rörelse eller maktutövningens problem. Deltog i Pariskommunen och valdes år 1879 till deputeradekammaren. Weitling, Wilhelm (1808-1871), tysk socialist som vandrade runt i Europa som skräddare och under ett uppehåll i Paris 1835-41 lärde känna de tidiga franska socialisternas skrifter. Bidrog till att skapa ett politiskt medvetande hos den tyska arbetarklassen. Utsattes för förföljelse och utvandrade till USA. Deltog i revolutionen 1848 i Tyskland, men återvände till USA där han dog. ö.a.
[13] Kommunistiska manifestet, Stockholm 1995.
[14] A.a. s 13.
[15] A.a. s 15.
[16] A.a. s 14.
[17] A.a. s 12.
[18] A.a. s 11.
[19] A.a. s 18.
[20] A.a. s 18.
[21] A.a. s 18.
[22] A.a. s 18-19.
[23] A.a. s 19.
[24] A.a. s 20.
[25] A.a. s 29.
[26] A.a. s 20-21.
[27] A.a. s 29.
[28] A.a. s 30.
[29] Friedrich Engels, ”Speech on Poland”, The Revolutions of 1848, s 101. Marx presenterade senare ett liknande perspektiv i sitt brev till det chartistiska arbetarparlamentet år 1855. Denna text innehåller också en kortfattad formulering om orsakerna till varför arbetarklassen var den fundamentala revolutionära kraften: ”Det är Storbritanniens arbetande miljoner som först har lagt grunden till ett nytt samhälle modern industri som omvandlade de destruktiva naturkrafterna till människans produktivkrafter. Den engelska arbetarklassen med sin okuvliga energi, med sina kroppars svett och hjärnors ansträngning, har givit liv åt de materiella medlen för att förädla själva arbetet, och för att öka dess frukter i så hög grad att ett allmänt överflöd blivit möjligt. Genom att skapa den moderna industrins outsinliga produktivkrafter har den uppfyllt det första villkoret för arbetets frigörelse. De måste nu bli medvetna om de övriga villkoren. De måste frigöra dessa välståndsproducerande krafter från monopolets tarvliga bojor, och ställa dem under producenternas förenade kontroll...”, Surveys from Exile, s 278.
[30] Kommunistiska manifestet s 45.
[31] A.a. s 42.
[32] A.a. s 12
[33] A.a. s 30.
[34] A.a. s 23.
[35] A.a. s 22.
[36] Schematismen i Kommunistiska manifestet utgör till viss del en rest av det paradoxala filosofiska tänkesätt som förlöjligas i avsnittet om ”Socialistisk och kommunistisk litteratur”. Det ledde också till svepande deklarationer om familjens och nationens betydelse. Marx och Engels ekonomiska teori innehöll vid den tiden följande påstående: ”Lönearbetet vilar uteslutande på konkurrensen mellan arbetarna.” (s 21) Av denna enkla orsak kan proletariatet blott genom att sammansluta sig i fackföreningar ”[undanrycka] själva grundvalen på vilken [bourgeosin] producerar och tillägnar sig produkterna, under bourgeoisins fötter”. (s 21 )
[37] Marx och Engels, ”Address of the Central Committee to the Communist League (March 1850)”, The Revolutions of 1848, s 323-4.
[38] A.a. 329.
[39] Karl Marx, Klasstriderna i Frankrike 1848-50, Helsingfors 1971, sid 44. För en värdering av Marx och Engels under den tidiga perioden, se särskilt M Löwy, La Théorie de la Révolution chez le Jeune Marx, Paris 1970 och F Claudin, Marx, Engels y la Revolución de 1848, Madrid 1975. Dessa böcker utgör en nödvändig korrigering av den överdrivna tolkning av denna period som återfinns i R N Hunt, The Political Ideas of Marx and Engels, London 1975.
[40] Marx, The Cologne Communist Trial, London 1971, s 62-3.
[41] Kommunistiska manifestet s 14.
[42] A.a. s 14.
[43] Marx Kritik av Gothaprogrammet, Stockholm 1975 s 30.
[44] Kommunistiska manifestet s 33.
[45] A.a. s 33.
[46] Se Kapitalet, band 1, kapitel 25, DDR 1974.
[47] Marx, Louis Bonapartes adertonde Brumaire, Göteborg 1981, s 22.
[48] A.a. s 29-30.
[49] A.a. s 31.
[50] Marx Lönarbete och kapital, u.o. 1970, s 22-23.
[51] Max Weber, ”Politics as a Vocation” i From Max Weber, red H H Gerth och C Wright Mills, New York 1946, s 77-128. Trotskij särskilde först våldets organisering som statens främsta monopol i sitt försvarstal inför den tsaristiska domstolen i september 1906 (tryckt som appendix i Leo Trotskij, 1905, London 1974). Den berömda marxistiska formuleringen att staten kommer att vittra bort i det framtida socialistiska samhället hänför sig i grunden till att det fysiska tvånget i de sociala relationerna kommer att försvinna.
[52] Marx, The Poverty of Philosophy, London 1957, s 156. [Finns även i flera svenska utgåvor som Filosofins elände ö.a.].
[53] Kommunistiska manifestet. I Den leninistiska organisationsteorin, Halmstad 1971, diskuterar E Mandel teknikernas och de intellektuella arbetarnas klasställning. Se även N Poulantzas, ”Den traditionella småbourgeoisin och den nya småbourgeoisin” i Den moderna kapitalismens klasstruktur, Avesta 1977, s 149-298. För en samtida värdering av giltigheten i Marx teser om den långsiktiga utvecklingen i det kapitalistiska samhället, se J Westergaard och H Resler, Class in Capitalist Society, London 1975 och E Mandel, Senkapitalismen band I och II, Kristianstad 1974.
[54] Marx, ”The Eighteenth Brumaire of Louis Bonaparte”, Surveys from Exile, s 245. Marx analys av betydelsen av Louis Bonapartes kupp för Frankrike var emellertid inte helt riktig; se den intressanta diskussionen om andra riken i E J Hobsbawn, Kapitalets tidsålder, Kristianstad 1981, kapitel sex.
[55] Marx, Capital, vol I, i nyöversättning av Ben Fowkes, med inledning av Ernest Mandel och den första engelska översättningen av ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat” (”Kapitel sex”), London 1976, s 280. Se också a.a. s 1031-2 och Marx diskussion om frihet och jämlikhet i det borgerliga samhället i ”kapitlet om kapitalet” i Grundrisse, London 1973, s 241-9. [Kapitalet finns också översatt till svenska i tre band, DDR 1973-4 – citatet ovan ur band I, s 152; utdrag ur Grundrisse finns i Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, Halmstad 1971; ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat finns i Marx & Engels, Skrifter i urval; ekonomiska skrifter, DDR 5975. Jeremy Bentham (1748-1832) engelsk sociolog, nyttofilosofins (utilitarismens) teoretiker ”Ett geni i borgerlig dumhet” (Marx) ö.a.]
[56] Skrifter i urval; ekonomiska skrifter s 578.
[57] Kommunistiska manifestet s 19.
[58] I programfrågor, Göteborg 1982, s 142.
[59] A.a. s 142.
[60] Marx, ”Instructions for Delegates to the Geneva Congress” i The First International and After, s 91-2.
[61] För utvecklingen av Marx politiska idéer under denna tid se Angiolina Arru, Clase y Partido en la Primera Internacional, Madrid 1974.
[62] Marx, ”Report to the Basle Congress”, The First International and After, s 105.
[63] Engels, ”Preface to the English Edition of the Communist Manifesto”, The Revolutions of 1848, s 63.
[64] A.a. s 65.
[65] Kommunistiska manifestet, s 45. Hunt a.a. s 190 försöker genom att rycka ordet ”föråldrat” ur sammanhanget hävda att Marx övergav ”mycket av innehållet” i Kommunistiska manifestet.
[66] Skrifter i urval; filosofiska skrifter, s 55.
[67] A.a. s 54.
[68] A.a. s 56.
[69] A.a. [ sid 195 i den engelska utgåvan Early Writings]. För en intressant kommentar till detta stycke se inledningen till Early Writings av L Coletti, särskilt s 28-46. Coletti gör emellertid här misstaget att jämställa den verkliga abstrahering av de sociala förhållandena inom den ekonomiska sfären som värdelagen för in genom koncentrationen av sociala förhållanden som en given statsform medför. Det senare är en effekt av staten som organisatör av våldet, ett avgörande fenomen som inte diskuteras av Coletti (se s 38-9).
[70] Marx Pariskommunen, Lund 1978, s 63 och 64.
[71] A.a. s 64.
[72] A.a. s 67-68.
[73] A.a. s 68 och 70.
[74] A.a. s 75, 76 och 77.
[75] A.a. s 79 och 68-69.
[76] A.a. s 79 och 81.
[77] A.a. s 82.
[78] A.a. s 73.
[79] A.a. s 69.
[80] Karl Marx ”First Draft of the Civil War in France”, The First International and After, s 252-3. Coletti har utvecklat sin tes om förhållandet mellan Rosseau och Marx i From Rosseau to Lenin, London 1972, särskilt i del tre, liksom i den tidigare citerade Inledningen till Marx Early Writings. Trots den kritik som riktas här, måste det sägas att det finns mycket av värde i Colettis diskussion, däribland en värdefull kritik av Galvano Della Volpes sätt att använda sig av Rosseau. Coletti har på annat håll erkänt att hans försök att reducera marxistisk politik till Rosseau var medvetet provokativt: se Lucio Coletti ”A Political and Philosophical Interview”, New Left Review 86. Man måste dessutom erkänna att marxistisk politik faktiskt på ett för den lämpligt sätt anpassat Rosseaus uppfattning om folkets suveränitet; begreppet proletariatets diktatur. Som vi har sett hävdar Marx obestridligen i sin förklaring av detta begrepp att proletariatet och dess förbundna är suveräna i den revolutionära processen. Proletära representanter eller delegater är underordnade sina väljare, som återtar sin suveränitet genom sitt imperativa mandat och rätten att återkalla sina delegater när de så vill. I sin i övrigt värdefulla studie av samhällskontraktet, lyckas Althusser fullständigt att bortse från detta vitala bidrag från Rosseau. Det är sant att Rosseaus oförsonliga försvar av den folkliga suveränitetens oförytterliga natur uppenbart går stick i stäv med hans beredvillighet att godta särskilda, och till och med diktatoriska, åtgärder för att bibehålla denna suveränitet, till exempel förbud mot fraktioner och partier. Merparten av Althussers studie ägnas emellertid åt att granska sådana ”diskrepanser”, som kännetecknar Genèvedemokratens tänkande (se Louis Althusser, Politics and History, London 1972, s 113-60). Icke-marxistiska forskare har, givetvis, klart förstått den revolutionära betydelsen i Rosseaus suveränitetsbegrepp, trots dess motsägelser: ”nedbrytandet av fördraget om styresskick [contract of rulership] banade vägen för nedbrytandet av härskarens [the ruler] alla rättigheter; och ur folkförsamlingens permanenta och absoluta allsmäktighet, upphävandet av den verkställande makten och hela regeringens lagstiftande och rättskipande roll så snart den samlats, utvecklade han sitt program för permanent revolution.” O von Gierke, The Development of Political Theory: on the life and work of Johannes Althusius, London 1939, s 98. Den mest övergripande marxistiska värderingen av Rosseau är V Gerratanas essä i Richerche di Storia del Marxismo, Rom 1972, s 3-69.
[81] Ferdinand Lassalle (1825-1864), tysk socialist och arbetarledare. I samband med den ryska revolutionen år 1848 lärde Lassalle känna Marx och medarbetade i Neue Rheinische Zeitung. Sitt politiska program utvecklade han i sitt så kallade öppna brev till arbetarföreningen i Leipzig. Han ansåg det nödvändigt att skapa ett självständigt arbetarparti, eftersom arbetarrörelsen när den allmänna rösträtten genomförts skulle bli förrådd av det liberala borgerskapet. År 1863 valdes han vid arbetarkongressen i Leipzig till ordförande för Allmänna tyska arbetarföreningen, ADAV, som bildades vid denna kongress. I motsättning mot de borgerliga kooperationsidéerna utvecklade Lassalle sina egna idéer om upprättande av produktionsföreningar med statligt stöd. I sitt motstånd mot borgerskapet sökte han också samarbete med Bismarck, som han lovade att ge sitt stöd om arbetarna fick rösträtt. Förhandlingarna blev resultatlösa; Lassalle dödades i en duell 1864. När Gothaprogrammet kom till 1875 präglades det starkt av Lassalles tankar, och Marx riktade stark kritik mot det.
[82] I programfrågor s 79.
[83] A.a. s 79.
[84] A.a. s 79 och 84.
[85] Kommunistiska manifestet s 27.
[86] I programfrågor s 143.
[87] Pariskommunen s 79. En ungersk anhängare till Marx, Leo Frankel, utnämndes till ”Arbetsminister” av Kommunen. I Louis Bonapartes adertonde Brumaire avslutade Marx med att deklarera att upphöjandet av Louis Bonaparte skulle bli ödesdiger för Napoleonkulten: ”Men om kejsarmanteln till slut hamnar på Louis Bonapartes axlar, kommer den tunga Napoleonstatyn att störta ner från Vendômepelarens topp.” (s 154) Förstörelsen av Vendômepelaren som påbjudits av Kommunen genomfördes med hjälp av målaren Gustave Courbet, som valts till medlem av Kommunen (se Jack Lindsay, Gustave Courbet: his life and work, London 1973).
[88] Kritik av Gothaprogammet. För en ingående beskrivning av Lassalles politiska idéer och handlingar, se Theodore S Hamerow, The Social Foundations of German Unification, Princeton 1969, kapitel sex.
[89] Kritik av Gothaprogammet. Engels skrev också ett betydelsefullt brev om Gothaprogrammet: ”Från Engels till A. Bebel, 18-25 mars 1875” (på MIA)
[90] Engels to Bebel, 30 juni 1873 i Marx/Engels, Selected Works s 285
[91] Engels till E Bernstein, 20 oktober 1882, Brev i urval s 158
[92] ”Circular Letter to Bebel, Liebknecht, Bracke et. al”, I The First International and After, s 366.
[93] A.a. s 363-4.
[94] Marx & Engels Brev i urval, Finland 1972, s 150-1.
[95] A.a. s 152.
[96] A.a. s 155.
[97] The First International and After, s 374.
[98] Marx Klasstriderna i Frankrike 1848-1859, s 56.
[99] A.a. s 50.
[100] A.a. s 51.
[101] A.a. s 48.
[102] A.a. s 61.
[103] A.a. s 62.
[104] Den vändpunkt som 1905 års ryska revolution utgör diskuteras i N Geras, The Legacy of Rosa Luxemburg, London 1976, framför allt kapitel två och tre, liksom i M Liebman, Leninism under Lenin, London 1975. Som båda författarna påpekar, avspeglades inte de fulla återverkningarna av 1917 års erfarenheter i den bolsjevikiska teorin. Staten och revolutionen återupprättade och vidareutvecklade argumenten i Marx skrifter om Kommunen, men de undersökte inte sovjeternas exakta funktion. Därför hade Lenin inget att komma med om förhållandet mellan sovjet och parti. Just av denna orsak är det möjligt att framställa Lenin som lärjunge till Rosseau, så länge vi håller oss till denna bok. Den första text som uppehöll sig vid problemet om förhållandet mellan sovjet och parti var Leo Trotskijs Den förrådda revolutionen, Stockholm 1983.