Ur Fjärde Internationalen 3/1996
För femtio år sedan skapades Världsbanken och Internationella Valutafonden (IVF), de fundament som skulle bära upp en ny världsordning kännetecknad av full sysselsättning, välstånd och samarbete. Men på högtidsdagen kan man förmoda att arkitekterna bakom dem, bland andra John Maynard Keynes, vänder sig i sina gravar. För i dag är Världsbanken och IVF de främsta väktarna av den nyliberala världsordning som förvisar stora delar av befolkningen i tredje världen till massarbetslöshet och mänskligt elände.
Ingenstans är deras misslyckande så tydligt som i Afrika söder om Sahara, där IVF och Världsbankens strukturanpassningsprogram dominerat den ekonomiska politiken i över ett årtionde. Då land efter land i början av 1980-talet hamnade i den ekonomiska strypsnara som kombinationen av växande skulder och fallande exportpriser utgjorde, kom IVF att genom kortfristiga lån för att täcka underskott i handelsbalanser och offentliga budgetar, få ett avgörande inflytande över dessa länders ekonomier. Världsbanken, som tidigare framför allt sysslat med att finansiera infrastruktursatsningar, kom att ägna sig åt långsiktig utlåning som syftade till att möjliggöra ekonomisk återhämtning.
Till strukturanpassningsprogrammen knöts hela listor av villkor, som effektivt förflyttade beslutsmakten över den ekonomiska politiken från Afrika till IVF och Världsbankens högkvarter i Washington. Anpassning till de av IVF och Världsbanken uppställda normerna för offentliga utgifter, räntenivåer och penningmängd har blivit en förutsättning för att erhålla bistånd från västvärlden, liksom även sänkta tullar och avreglering av arbetsmarknaden. Devalvering av valutan, såsom den genomfördes av de västafrikanska länderna i franc-zonen 1994, är ytterligare ett centralt inslag i den påbjudna politiken.
Avsikten med de här åtgärderna har varit att uppnå offentlig budgetbalans, förbättra konkurrensförmågan, utöva lockelse på utländska investerare och att genom fri prissättning höja inkomsterna för landsbygdens fattiga. Under senare år har också målsättningen att förbättra medborgarnas levnadsvillkor fått en framskjuten plats i de båda institutionernas offentliga framställningar.
Världsbankens före detta ordförande, Lewis Preston, sa vid ett årsmöte att bankens hela verksamhet ska bedömas efter ”dess förmåga att åstadkomma uthållig ekonomisk tillväxt och reducering av fattigdomen”. Och, om man skall tro bankens ledning, så ger strukturanpassningsreceptet positiva resultat. Enligt Ifrat Hussein, bankens främste specialist på afrikansk ekonomi, så har strukturanpassningen lett till ”gynsamma effekter för flertalet fattiga” och dessutom skapat en plattform för ekonomisk återhämtning.
Verkligheten talar dock ett annat språk. Under det senaste årtiondet har medelinkomsten i Afrika sjunkit med 2 procent per år, varför levnadsstandarden i dag är lägre än i början av 1970-talet. Investeringsnivåerna har i reala termer sjunkit med hälften och arbetslösheten har fyrdubblats till över 100 miljoner.
Efter ett decennium av ”exportorienterad tillväxt” har Afrikas söder om Sahara andel av världshandeln sjunkit från 4 procent till i procent. Regionens skuld har fyrdubblats under samma period och uppgår till 160 miljarder dollar, vilket utgör 110 procent av den totala årsinkomsten — en större skuldbörda än Latinamerikas under skuldkrisens kulmen på den kontinenten.
Det är sant att Världsbanken och IVF kan lyfta fram Ghana och en handfull andra ”mönsterelever” som uppnått en viss tillväxt. Men också dessa åskådningsexempel reser fler frågetecken än vad de besvarar. Ghanas tillväxt har exempelvis upprätthållits med hjälp av utländskt bistånd, som sedan 1983 uppgår till ett värde av 9 miljarder USD, och genom en exportoffensiv som är miljömässigt förödande. Landets tropiska regnskog, som redan reducerats till en fjärdedel av sin ursprungliga storlek, avverkas i en oroväckande takt för att förse europeiska konsumenter med toalettsitsar av mahogny och för att ge Ghanas regering medel till att betala sin utlandsskuld på 4 miljarder dollar.
Också i de mest optimistiska prognoserna för framtiden kommer Afrikas ekonomiska nedgång att fortsätta in i nästa århundrade. Eftersom världsdelen har den yngsta och snabbast växande befolkningen i världen så krävs en tillväxt på nästan 5 procent årligen och ett nytillskott med 10 miljoner arbetstillfällen per år, och det enbart för att inkomster och sysselsättning skall kunna bibehållas på den nuvarande nivån.
Enligt Världsbankens senaste prognoser kommer tillväxten att stanna vid ungefär 3 procent. Således en fortsatt försämring av levnadsstandarden, vilket kan jämföras med den förutspådda genomsnittliga utvecklingen i tredje världen i sin helhet där levnadsstandarden årligen beräknas att öka med 2 procent.
Afrika håller hastigt på att bli en tredje värld inom tredje världen. Dess medborgare är i ökande utsträckning fattigare, vid sämre hälsa och sämre utbildade än invånarna i Latinamerika och Asien. Omkring 220 miljoner människor, nästan halva kontinentens befolkning, lever redan i utarmande fattigdom och andelen ökar. Afrika är nu den enda regionen i tredje världen där välfärdsindikatorer som spädbarnsdödlighet, undernäring, tillgång till hälsovård och utbildning visar på en försämring. Mindre än 10 procent av världens barn är afrikaner men var tredje barn som dör före fem års ålder är från Afrika.
Så vad är det som gått fel? För det första har västvärldens regeringar inte insett att det är otänkbart med en framgångsrik ekonomisk anpassning för Afrikas del utan en långtgående skuldavskrivning. Afrika söder om Sahara betalar för närvarande 10 miljarder USD per år till sina kreditorer — fyra gånger så mycket som regionens totala budget för hälso- och sjukvård och utbildning. Trots det släpar man efter med betalningarna. De ovannämnda siffrorna är mindre än hälften av vad man egentligen skulle betala, vilket får till effekt att skulden fortsätter att växa i en oroväckande takt...
Enligt FN:s barnfond skulle man kunna tillgodose Afrikas grundläggande behov av mat, hälsovård och utbildning vid sekelskiftet med de resurser som skulle frigöras vid en skuldavskrivning. Trots det stoppas försöken att lätta på skuldbördan av kreditorerna. Den brittiska regeringens berömvärda förslag att regeringarna i väst skulle avskriva två tredjedelar av sina fordringar blockeras av Japan.
Frågan om IVF:s fordringar har överhuvudtaget inte behandlats, trots att Afrika genom återbetalningar till IVF berövats z miljarder USD sedan mitten av 1980-talet. Västvärldens regeringar hävdar att om man släpper efter på återbetalningskravet på IVF:s fordringar så riskeras hela det internationella valutasystemet att undergrävas — ett påstående lika absurt som avslöjande.
För att Afrika skall kunna vända sin ekonomiska kräftgång krävds det att flertalet länder får sina skulder nedskrivna med mellan 8o och 10o procent. Dessutom måste man frångå strukturanpassningsprogrammens ensidiga satsning på råvaruexport. Valutafonden framhåller — i en nyligen publicerad skrift — exportökningen som en av sina viktigaste framgångar med strukturanpassningen i Afrika.
I själva verket har exportökningen varit en del av problemet, eftersom det bidragit till överutbudet av råvaror och prisfallet på världsmarknaden, vilket minskat exportintäkterna med 1z miljarder USD årligen för Afrika söder om Sahara. I Elfenbenskusten exempelvis steg kaffeexporten med en fjärdedel mellan 1988 och 1990 men minskade samtidigt lika mycket i värde. Ökningen av exporten från Afrika söder om Sahara sker till en redan övermättad råvarumarknad vilket ytterligare ökar på det globala prisfallet.
Men skuldlättnad och en omorientering bort från exportproduktionens nollsummespel är inte tillräckligt. För en afrikansk långsiktig utveckling värd namnet krävs dessutom en politik av mer keynesianskt snitt med tydliga inslag av omfördelning.
Men tyvärr domineras IVF och Världsbankens ekonomiska tänkande av det tidiga åttiotalets monetära doktriner snarare än av keynesianism. Inflationen ses som det huvudsakliga hindret för en förbättring av Afrikas ekonomiska situation och inflationen, säger man, beror på ett överskott av pengar. Av detta följer IVF:s inriktning på penningpolitik och ”fasta priser” (vilket betyder noll procents inflation) också till priset av stigande arbetslöshet.
För Afrika söder om Sahara har Valutafondens monetära tvångströja fått katastrofala följder. Nedskärningar av offentliga utgifter har lett till att den ekonomiska infrastrukturen brutit samman, vilket undergräver marknadsreformer och avskräcker inhemska och utländska investerare. Potentiellt konkurrenskraftiga, arbetskraftsintensiva industrier drabbas samtidigt av plötsliga ränteuppgångar, snabbt ökande kostnader för importerad teknologi och ökad utländsk konkurrens. Resultatet är förutsägbart: sjunkande investeringar och avindustrialisering.
I Zambia rasade investeringarna i textilindustrin fullständigt, med en minskning av 40 000 jobb på ett år som följd. Landet fack- och företagarföreningar hävdar gemensamt att ett totalt sammanbrott av småföretagarverksamheten är nära förestående. Men IVF beskriver Zambia som ett ”mönsterland” för övriga Afrika. Orsaken är att inflationen har sjunkit från zoo procent till minus 5 procent på sex månader.
De afrikanska ländernas inflationsbekämpning har drag av ”operationen lyckades men patienten dog”-syndromet. I många länder finner man dessutom att inflationen, efter hårdföra nedskärningar av de offentliga budgetanslagen, återkommer men nu i ett samhälle med betydligt lägre ekonomisk aktivitet. Det avspeglar det faktum att inflationen i högre grad beror på varubrist än på ett överskott av pengar.
Allt detta pekar på att huvudinriktningen i anpassningsprogrammen borde handla om att öka kapacitetsutnyttjandet i industrin, vilket i flertalet länder ligger under 50 procent. För det erfordras ett slut på den maniska koncentrationen på inflationsbekämpningen, kombinerat med selektiva tullskydd och andra protektionistiska åtgärder, gynnsamma kreditvillkor och ett stort mått av statligt industristöd. Trots att det var en sådan ekonomisk politik som grundlade den industriella utvecklingen i Sydostasien, så motsätter sig IVF och Världsbanken en dylik för Afrika söder om Sahara
En framgångsrik politik för strukturanpassning och minskad fattigdom kräver också att IVF och Världsbanken överger sin fixering vid avreglering som universalmedel mot fattigdom. I själva verket så vidgar avregleringarna de redan stora skillnaderna mellan fattiga och rika.
Avreglering av arbetsmarknaden har varit ett signum för strukturanpassningen i Afrika söder om Sahara. De flesta länder har tagit bort lag- och avtals-stadgade garantier för minimilöner, vilket framkallat ett reallönefall på 50 procent. I Tanzania räcker inte längre minimilönen till att köpa majs och bönor för att föda en arbetare (och ännu mindre en familj), och flertalet arbetsgivare betalar inte ens minimilön. En stor del av den ekonomiska börda som blir resultatet av avregleringen läggs på kvinnorna, som tvingas att öka sitt bidrag till familjeinkomsterna genom att arbeta mer i den lågbetalda informella sektorn.
Försvaret av minimilönerna försvagas av antifacklig lagstiftning. Zimbabwes fackliga centralorganisation fördömde exempelvis nyligen förändringar i arbetsrättslagstiftningen, vilka ger arbetsgivarna fria händer att avskeda arbetare och begränsa strejkrätten. På andra håll, tydligast i Ghana, ingår brott mot grundläggande arbetsrättsliga principer som ett återkommande inslag i strukturanpassningsprogrammen. Detsamma gäller för andra grundläggande sociala och ekonomiska rättigheter.
I exempelvis Zimbabwe har man genom att avgiftsbelägga bassjukvård och hälsovård utestängt fattiga bondkvinnor från barna- och mödravård. Resultatet är, enligt en rapport från Jean Lennock som forskar i hälso- och sjukvårdsfrågor vid London School of Economics, en ökning med 3o procent av dödsfall i samband med graviditet och en lika stor ökning av spädbarnsdödligheten, och detta inom loppet av endast två år.
Den stora majoriteten av Afrikas fattiga, de självägande småbönderna, har inte alls gynnats av strukturanpassningens fördelar. Devalveringar och avskaffande av statliga marknadsmonopol har, som Världsbanken påpekar, höjt priserna. Men eftersom ingen omfördelningspolitik förts, exempelvis i form av jordreformer, satsningar på kreditgivning till småbönder och uppbygge av marknadsföringsstrukturer i mer avlägset liggande områden, så hamnar vinsterna hos monopoluppköpare och lokala ekonomiska eliter. Kvinnliga jordbrukare i östra Zambia, för att nu ta ett exempel, får för närvarande mindre än hälften av det gängse marknadspriset från de privata uppköpare som skördar frukterna av prishöjningarna.
Det är orealistiskt att tro att Världsbanken och IVF kommer att bryta den onda cirkeln av fattigdom, massarbetslöshet och ekonomiskt förfall som råder i Afrika söder om Sahara. Ingen av institutionerna är på något sätt ansvariga inför de afrikanska medborgare vars liv de behärskar, och båda fortfar att vara hårt knutna till den nyliberala doktrinen. Denna har övergivits av många av västvärldens regeringar i deras försök att handskas med den egna låga tillväxten och höga arbetslösheten. Doktrinens lämplighet för vissa fattiga länder ifrågasätts nu också av västvärldens makthavare. USA:s vicepresident Al Gore fördömde nyligen offentligt IVF för att bidra till den ökande fattigdomen i Ryssland och för att bana väg för politiska krafter av Zjirinovskijs typ.
Han hade rätt. Men när det gäller Afrika har västvärlden, inklusive Clintonadministrationen, fungerat som bakgrundskör till IVF och Världsbanken, när de mässar sitt skenfagra påstående att ”strukturanpassningen svider men den fungerar”. Det är dags att sätta stopp för dubbelmoralen.
Översättning: Peter Belfrage Kevin Watkins är politisk rådgivare vid Oxfam U.K. Artikeln publicerades ursprungligen i Thirld World Resurgence nr. 44, april 1994.