Ur Fjärde Internationalen 3/1996
Hur hamnade självständiga länder under de internationella finansinstitutionernas förmyndarskap? Eftersom länderna var skuldsatta lyckades Bretton Woods-institutionerna i de ”villkor” som var förbundna med låneavtalen tvinga dem att förändra sin ekonomiska politik så att den ”väl” överensstämde med de offentliga och kommersiella kreditgivarnas intressen.
Det finns ett tätt, nästan symbiotiskt, förhållande mellan kontrollen av skuldbetalningen och makroekonomiska reformer. Kontrollen av skuldbetalningen garanterar att enskilda skuldsatta länder lever upp till sina ekonomiska åtaganden. Genom ”ekonomisk ingenjörskonst” och omförhandling av lån skjuts avbetalningen av lånesumman upp, samtidigt som länderna tvingas betala räntan. Skuld byts mot tillgångar. ”Nya” pengar lånas ut till länder som står på randen av bankrutt, så att de kan komma ikapp med räntebetalningen på ”gamla” skulder, för att tillfälligt förhindra att betalningarna ställs in och så vidare. I den processen är låntagarnas lojalitet av största vikt. Långivarna går med på omförhandlingar bara om låntagarländerna accepterar de villkor som knyts till låneavtalen.
Syftet är att hålla låntagarländerna i en tvångströja som hindrar dem från att föra en självständig nationell ekonomisk politik. En ny generation av omstruktureringslån har lanserats. Pengar ställs till förfogande ”för att hjälpa länderna till anpassning”. Världsbankens lånevillkor är hårda: pengarna betalas bara ut ifall regeringarna går med på att genomföra strukturanpassningsreformer enligt ett fastlagt tidsschema. Att anta IVF:s riktlinjer är inte bara ett villkor för att få nya lån från multilaterala institutioner. Det ger också ”grönt ljus” till Paris- och Londonklubbarna, till utländska investerare, kommersiella banker och bilaterala långivare. Det finns exempel på att länder som vägrar acceptera Valutafondens saneringsåtgärder får mycket svårt att omförhandla sina skulder och/eller få nya utvecklingslån och internationellt stöd. IVF har också medel att allvarligt störa en nationell ekonomi genom att stoppa kortsiktiga lån till stöd för varuhandeln. När ett låneavtal undertecknats, kan utbetalningarna stoppas om regeringen inte anpassar sig. Risken är då att landet svartlistas av den så kallade ”stödsamordningsgruppen” av bilaterala och multilaterala långivare.
Till själva sin karaktär leder de här låneavtalen till en kollaps för den verkliga ekonomin, eftersom inga pengar går till investeringar. Ett annat viktigt syfte tillfredsställs emellertid: anpassningslånen avleder resurser från den inhemska ekonomin och uppmuntrar länder att fortsätta att importera stora mängder konsumtionsvaror, inklusive baslivsmedel, från de rika länderna. Resultatet är stagnation för den inhemska ekonomin, fördjupad kris i betalningsbalansen och ökad skuldbörda.
De pengar som till exempel ges till stöd för jordbruks-”anpassning” är inte avsedda för investeringar i jordbruksprojekt. Lånen kan användas fritt för att importera varor, även kapitalvaror och lyxvaror. De används emellertid ofta för att betala tillbaka lån till kommersiella långivare, och omvandlar på så sätt privata, kommersiella lån till multilaterala skulder (som i Baker och Brady-planerna). Ofta kommer inte en enda dollar av Valutafondens och Världsbankens ”stödåtgärder” in i landet i fråga.
Det fordras utan undantag djupgående reformer innan låneförhandlingar ens kan inledas. Regeringen måste övertyga IVF om att den är ”fast besluten” att genomföra ekonomiska reformer. Den processen uttrycks ofta i ett så kallat letter of intent (avsiktsbrev) som ställs till IVF, och där regeringen beskriver sin huvudinriktning för makroekonomin och för skuldavbetalningen. Det kan också ske inom ramen för ett så kallat ”skuggprogram”, där IVF ger politiska direktiv och tekniska råd till regeringen utan att ge några lån alls. Skuggprogrammet vänder sig till länder vars ekonomiska reformer — enligt IVF — är ”ur spår”. Det gäller till exempel Peru under Alberto Fujimori (1990-91) eller Brasilien under Fernando Collor de Mello och Itamar Franco (1990-94).
”Ett tillfredsställande uppförande” i enlighet med skuggprogrammet är en förutsättning för att få starta formella låneförhandlingar. När lånet väl beviljats, styrs den ekonomiska politiken hårt med uppföljningar varje kvartal av Washingtoninstitutionerna. Utbetalningarna som delas upp i flera delposter kan avbrytas ifall reformerna inte följer spåret. I det fallet förs landet åter upp på den svarta listan och riskerar repressalier när det gäller handels- och kapitalflöden. Utbetalningarna kan också avbrytas ifall landet sackar efter med sina regelbundna avbetalningar. Landet kan ändå fortsätta att få tekniskt stöd från Valutafonden och Världsbanken. I Kenya sattes till exempel 1991 ett nytt skuggprogram upp och det ledde till en ny förhandlingsrunda.
Världsbanken har säte i många av låntagarländernas regeringar. Den styr över reformer inom sjukvård, utbildning, industri, jordbruk, transport, miljöskydd med mera. Sedan slutet av 1980-talet övervakar Världsbanken dessutom privatiseringar av statliga företag, de offentliga investeringarnas struktur och de offentliga utgifterna inom ramen för den så kallade ”översynen av offentliga utgifter”.
Allt detta samlas under rubriken ”strukturanpassning”. De internationella finansinstitutionerna definierar två faser av strukturanpassningen: ”kortsiktig” makroekonomisk stabilisering, vilket innebär devalveringar, fri prissättning och budgetåtstramningar, följt av ett antal mer grundläggande (”nödvändiga”) strukturreformer. Dessa reformer genomförs emellertid oftast samtidigt med den ekonomiska stabiliseringen.
Den första fasen handlar om ekonomisk stabilisering.
I) Att förstöra ett lands valuta.
Växelkursen är det absolut viktigaste instrumentet för makroekonomiska reformer. Devalveringar av valutan, sammantaget med samordningen av växelkurser mellan olika länder och avskaffandet av valutakontrollen, påverkar i grunden tillgång och efterfrågan inom den inhemska ekonomin. IVF spelar en nyckelroll för att driva igenom devalveringar. Växelkursen reglerar de priser som betalas till de direkta producenterna lika väl som lönernas reella värde.
IVF hävdar alltid att tredje världens valutor är ”övervärderade”. Man kräver vanligen devalvering av valutan som ett villkor för förhandlingar om ett struktur-anpassningslån: att destabilisera nationella valutor är ett centralt mål på IVF:s och Världsbankens ”dolda dagordning”. En ”maxi-devalvering” som leder till omedelbara och drastiska prisstegringar för med sig kraftiga sänkningar av realinkomsterna, samtidigt som den minskar arbetskraftskostnaderna uttryckta i hårdvaluta. Devalveringen minskar också dollarvärdet av regeringens utgifter, och gör det på så sätt lättare att inrikta statliga inkomster på att betala av utlandsskulden.
De sociala effekterna av den IVF-stödda devalveringen är brutala och omedelbara. Priserna på baslivsmedel, nödvändiga läkemedel, bränsle och offentliga tjänster stiger över en natt. Samtidigt som devalveringen utan undantag utlöser inflation och ”dollarisering” av inhemska priser, tvingar IVF regeringen att anta ett så kallat ”inflationsbekämpningsprogram” inom ramen för det ekonomiska paketet. Det berör inte inflationens verkliga orsaker — det vill säga, devalveringen. Det föreskriver ”en minskning av efterfrågan” vilket kräver att offentliganställda avskedas, att sociala program kapas drastiskt och att löner avindexeras. För att nå det målet förbjuds strejker och fackföreningsledare arresteras.
I Afrika söder om Sahara, som ett exempel, drev IVF och franska finansdepartementet igenom en devalvering av CFA-francen 1994. Långt från att bli ett ”medel för att utrota fattigdomen på landsbygden” så som långivarna förutspådde, ledde devalveringen i ett penndrag till att reallöner och offentliga utgifter minskade med so procent, samtidigt som merparten av statens inkomster styrdes om till skuldavbetalningen.
I en del fall har devalveringar lett till ett kortsiktigt uppsving för det kommersiella jordbruket med sikte på exportmarknaden. Oftast görs emellertid vinsterna av stora kommersiella plantager och jordbruksindustriella exportörer (vilka gynnas av att lantarbetarna får lägre reallöner). De ”kortsiktiga vinsterna” av devalveringar suddas utan undantag ut, när konkurrerande tredje världenländer också tvingas devalvera genom liknande överenskommelser med WE
Devalvering leder till en ”anpassning av inhemska priser” till nivåerna på världsmarknaden. ”Dollariseringen” av inhemska priser leder till abrupta prisstegringar på flertalet varor, inklusive baslivsmedel, kapitalvaror, bensin och bränsle lika väl som på de flesta insatsvaror och råvaror som används i produktionen, exempelvis inom jordbruket. På så sätt kommer de inhemska priserna att anpassas till världsmarknadsnivåer oavsett den monetära politikens inriktning. IVF vägrar ge växelkursen någon roll i prisbildningen.
Det är devalveringen snarare än tillförseln av pengar som är den viktigaste faktorn för att utlösa inflationsspiralen. IVF förnekar att devalveringar leder till inflation. Efter devalveringen, så snart prisstegringarna redan har ägt rum, fryses penningmängden med syfte att ”bekämpa inflationstrycket”. Frysningen av penningmängden tvingar regeringen att skära ned på utgifter, sänka reallöner och avskeda offentliganställda.
2) Att stoppa löneindexering
Som alla kan förstå, kommer kraven att växa på ökade nominella löner för att kompensera för de dramatiska reallönesänkningarna. Men överenskommelserna med IVF förbjuder formellt varje form av index av reallöner och sociala utgifter. IVF kräver att ”arbetsmarknaden liberaliseras”, att paragrafer i kollektivavtalen om kompensation för ökade levnadskostnader avskaffas och att lagstadgade minimilöner gradvis avskaffas. Argumentet mot indexlöner är att ”lönekraven leder till inflation”.
3) Att ta kontroll över centralbanken
IVF utövar en strikt kontroll över centralbankerna och ställer resurser till förfogande för deras omstrukturering. Fonden kräver att centralbanken ska vara oberoende från den politiska makten ”som en motvikt mot regeringarnas benägenhet att driva på inflationen”. I praktiken betyder det att det är IVF snarare än regeringen som kontrollerar penningutbudet. Med andra ord förhindrar avtalet med IVF regeringen från att finansiera offentliga utgifter genom att trycka pengar.
IVF kan således å långivarnas vägnar i praktiken göra det omöjligt att finansiera varje form av ekonomisk utveckling. Landet kan inte längre använda inhemsk monetär politik för att mobilisera inhemska resurser, och det blir allt mera beroende av internationell finansiering, vilket dessutom leder till ökad utländsk skuldsättning.
Ett annat viktigt villkor som IVF för fram är att ”centralbanken också ska vara oberoende i förhållande till parlamentet”. När centralbankens ledning utsetts, ansvarar den varken inför regeringen eller inför parlamentet. Dess lojalitet binds allt mer till IVF och Världsbanken. I många utvecklingsländer utgörs de högre centralbankstjänstemännen av tidigare styrelsemedlemmar i internationella finansinstitutioner och i regionala utvecklingsbanker. Centralbankstjänstemän får också ”lönetillägg” i hårdvaluta, från multilaterala och bilaterala källor.
4) Att destabilisera offentliga finanser
Bretton Woods-institutionerna tvingar igenom avskedanden av offentliganställda och drastiska nedskärningar i sociala välfärdsprogram. Sådana åtstramningsåtgärder drabbar alla former av offentliga utgifter. Vid inledningen av skuldkrisen begränsade IVF och Världsbanken sitt ingripande till att sätta upp ett övergripande mål för budgetunderskottet för att styra om statliga inkomster till skuldavbetalningen. Sedan slutet av 1980-talet styr Världsbanken noga strukturen på de offentliga utgifterna genom den så kallade ”översynen av offentliga utgifter”. I det sammanhanget kontrollerar Bretton Woods-institutionerna utgiftsmönstret på varje ministerium. Världsbanken rekommenderar en ”kostnadseffektiv” övergång från regelbundet stöd till ”målinriktat stöd”. Enligt Världsbanken görs översynen av offentliga utgifter för att ”minska fattigdomen på ett kostnadseffektivt och ändamålsenligt sätt”.
När det gäller sociala utgifter insisterar IVF och Världsbanken på principen om kostnadstäckning och på att staten gradvis ska upphöra att ge grundläggande sjukvårds- och utbildningstjänster. Med målinriktning när det gäller sociala utgifter menas att man ska identifiera så kallade ”sårbara grupper”. Det är åtstramningsåtgärderna inom socialsektorn med ett skifte från generella till målinriktade program som i hög grad bär ansvaret för att skolor, vårdcentraler och sjukhus fallit samman — samtidigt som de målinriktade programmen ger ett sken av legitimitet till Washington-institutionerna.
I låneavtalen ställs det upp mål för budgetunderskottet. Sedan början av 1990-talet har IVF använt idén om ”ett rörligt mål” för budgetunderskottet. Först sätts målet på 5 procent av BNP. Regeringen lever upp till det målet. I nästa låneförhandling eller inom samma låneavtal sänker IVF målet till 3,5 procent med argumentet att regeringens utgifter leder till inflation. När de 3,5 procenten uppnåtts, kommer IVF att kräva att budgetunderskottet minskas till 1,5 procent av BNP, och så vidare. Dessa övningar förvärrar i slutänden statens inkomstkris och leder till kollaps för statliga program, samtidigt som statliga inkomster på kort sikt styrs om till att betala räntor på utlandsskulden.
5) Att köra de statliga investeringarna i botten
De budgetmål som Bretton Woods-institutionerna driver igenom utlöser sammantaget med devalveringens effekter i allmänhet en kollaps för offentliga investeringar. Nya regler för statens utgifter, både för regelbundna utgifter och för utvecklingsprojekt, fastställs i låneavtalen. Man sätter exakta ”tak” på alla slags utgifter. Staten tillåts inte längre att använda sina egna resurser för att bygga offentlig infrastruktur, vägar eller sjukhus. Genom de ”offentliga investeringsprogrammen” som upprättas under Världsbankens beskydd kommer långivarna således att bestämma vilket slags offentlig infrastruktur som ska bekostas av ”långivarsamfundet”. Man för fram idén om målinriktade investeringar. Kapitalbildningen inom den nödvändiga ekonomiska och sociala infrastrukturen krymps till ett minimum.
Inom det offentliga investeringsprogrammet kräver alla projektlån ett system med internationell budgivning (”konkurrensutsättning”) vilket leder till att offentliga arbeten läggs ut på internationella byggnads-och maskinföretag. Dessa i sin tur drar av stora penningsummor för olika konsult- och direktionsavgifter.
Lokala företag — såväl offentliga som privata — ställs ofta utanför anbudsgivandet, även om mycket av det faktiska byggnadsarbetet kommer att utföras av lokala företag med lokal arbetskraft med mycket låga löner på underentreprenörskontrakt med de transnationella företagen. Med andra ord ”omsätts” lånepengar som avsatts för infrastrukturprojekt till förmån för multinationella företag.
Samtidigt som projekt finansieras genom ”mjuka lån” med förmånliga räntenivåer och långa återbetalningsperioder, blir landets verkliga kostnader (och den höjda räntenivå som ligger bakom dessa kostnader) oerhört höga. Med andra ord baserar sig offentliga investeringsprogram under Världsbankens ledning på att skuldsnaran dras åt samtidigt som inhemska resurser ligger i träda.
6) Fri prissättning
IVF och Världsbanken hävdar att det är nödvändigt att avskaffa så kallade prisförvrängningar. ”Att sätta rätt priser” innebär att avskaffa alla subventioner och all priskontroll. Effekten på realinkomsterna (inom den formella så väl som informella sektorn) är omedelbar.
Avreglering av inhemska spannmålspriser och fri baslivsmedelsimport ingår som centrala delar av detta program. Liberaliseringsprogrammet hänför sig också till priserna på insatsvaror och råvaror. Dessa åtgärder leder tillsammans med devalveringen till kraftiga stegringar av inhemska priser på gödningsmedel, jordbruksinsatsvaror, utrustning och så vidare. Detta har en omedelbar effekt på kostnadsstrukturen inom de flesta av ekonomins områden.
7) Att sätta ett pris på oljeprodukter och offentliga nyttigheter
Priset på oljeprodukter regleras av staten under övervakning av Världsbanken. Prisökningarna på bränsle och offentliga tjänster (ofta upp mot flera hundra procent) leder alltid till att den inhemska produktionen destabiliseras, eftersom det höga inhemska priset på olja (vilket ofta ligger över världsmarknadsnivån) ökar kostnaderna i industrin och jordbruket. Produktionskostnader trissas ofta upp artificiellt över det inhemska försäljningspriset för varan. På så sätt drivs ett stort antal små och medelstora företag i konkurs.
De prisökningar på oljeprodukter som då och då införs av Världsbanken, samtidigt som varuimporten liberaliseras, fungerar dessutom som en ”inhemsk transportskatt” med syftet att stänga ute inhemska producenter från sin egen marknad. Det höga priset på bensin försvårar inhemska frakter. När olje- och dieselpriserna är alltför höga i förhållande till de mycket låga lönerna, och när det kombineras med ett flertal avgifter och tullar vid vägar, broar, vattenvägar kommer det att påverka kostnader och priser för inhemskt producerade varor. På det stora hela gynnas importerade varor. I Afrika söder om Sahara är de höga transportkostnader som IVF och Världsbanken tvingat fram en av de nyckelfaktorer som hindrar jordbrukare från att sälja sina varor på städernas marknad i direkt konkurrens med de tungt subventionerade importlivsmedlen från Europa och Nordamerika.
Även om formerna varierar, har avgifter på bränsle och offentliga utgifter konsekvenser som liknar den avgift som infördes för transporter inom Indien av det brittiska ostindienkompaniet under slutet av 1700-talet.
Den andra fasen innehåller ”strukturreformer”. Den makroekonomiska ”stabiliseringen” (som ett villkor för att få IVF:s stöd med överbryggningslån och omförhandling av utlandsskulden med Paris- och Londonklubbarna) följs av de så kallat nödvändiga strukturreformerna. Det finns en arbetsfördelning mellan IVF och Världsbanken. De ”nödvändiga” ekonomiska reformerna ”stöds” av Världsbankens struktur-anpassningslån och branschvisa anpassningslån.
8) Liberalisering av handeln
Bretton Woods-institutionerna hävdar att tullar utgör ett ”hinder för export” och hämmar exportekonomins utveckling — det vill säga, de gynnar den inhemska marknaden på bekostnad av exportsektorn, vilket leder till felplacering av resurser. Det finns emellertid få bevis för att borttagandet av tullar gjort det lättare att omfördela resurser till exportsektorns förmån.
Programmet för att liberalisera handeln innebär utan undantag att man avskaffar importkvoter och inför låga, enhetliga tullnivåer. Som en följd av det sjunker tullinkomsterna med betydande effekter för de offentliga finanserna. Det är inte bara så att det ökar budgetunderskottet och därmed ökar obalansen i den statliga budgeten — de hindrar också myndigheterna från att, genom tullar och kvoter, selektivt ”ransonera” användningen av de knappa inkomsterna i utländsk valuta.
Samtidigt som man avskaffar kvoter och sänker skyddstullar för att ”göra den inhemska industrin mer konkurrenskraftig”, leder liberaliseringen av handeln alltid till en kollaps för den inhemska tillverkningsindustrin som arbetar för den inhemska marknaden. Åtgärderna leder också till ökat inflöde av lyxvaror. Höginkomsttagarnas skattebörda krymper som ett resultat av lägre tullar på bilar och kapitalvaror. Inte nog med att importerade konsumtionsvaror ersätter inhemsk produktion — detta konsumtionsraseri uppehålls dessutom med lånade pengar och bidrar i slutänden till en svällande utlandsskuld.
9) Privatisering av statliga företag
Strukturanpassning är ett sätt att ta över de skuldsatta ländernas reella tillgångar genom privatiseringsprogram, samtidigt som man tvingar dem att betala ränta på skulden.
Privatiseringar av statliga företag knyts alltid till frågan om omförhandling av landets utlandsskuld och ”rean” på offentliga tillgångar. De mest lönsamma statskontrollerade företagen tas över av utländskt kapital eller av blandägda företag, ofta i utbyte mot skuldförbindelser. Behållningen från denna utförsäljning flödar in till finansministeriet och förs vidare till London-och Parisklubbarna.
Det internationella kapitalet vinner kontroll och/ eller ägande över de mest lönsamma statsföretagen till en mycket låg kostnad. När dessutom ett stort antal skuldsatta länder säljer (eller handlar med) sina offentliga företag vid samma tidpunkt, rasar priserna på statsföretagen. I en del länder är det statliga ägandet av ”strategiska sektorer” (som olja, gas, telekommunikationer) och offentliga nyttigheter förankrat i konstitutionen. Att privatisera dessa sektorer kan, som i fallen Peru och Brasilien, kräva en grundlagsändring.
10) Skattereform
Under Världsbankens ledning genomförs en rad grundläggande förändringar av skattesystemet. Dessa förändringar tenderar att undergräva den inhemska produktionen både vad gäller efterfrågan och tillgång. När man inför moms eller skatt på försäljning och ändrar de direkta skatterna innebär det alltid en större skattebörda för medelinkomstgrupper. I Världsbankens planer ingår att skatteregistrera småjordbrukare och enheter inom städernas informella sektor. Samtidigt som inhemska producenter betalar skatt till staten, åtnjuter blandföretag och utländskt kapital alltid generös skattebefrielse som ett sätt att ”attrahera utländska investerare”.
11) Jordägande och privatisering av jordbruksmark
Dessa reformer genomförs inom ramen för Världsbankens sektorsanpassningslån. Det är ofta Världsbankens juridiska avdelning som formulerar nya lagar om jordägande. Reformerna innebär att jordbrukare får lagfarter, samtidigt som taket för jordägande sätts så att jorden koncentreras i allt färre händer. Traditionella jordrättigheter drabbas också. Tendensen är att allt fler jordbrukare får gå från sin jord och/ eller inteckna den, att agribusiness-sektorn ökar och att det bildas en klass av jordlösa säsongsarbetare inom jordbruket.
De här åtgärderna bidrar ofta — under modernitetens förklädnad — till att återupprätta den gamla jordägarklassens rättigheter. Ironiskt nog är ofta ”feodalism” och traditionell ”despotism” anhängare av ekonomisk ”liberalism”.
Privatisering av jord är också ett sätt att garantera räntebetalningen på utlandsskulden. Inkomsterna från utförsäljningen av offentligt ägd jord blir inkomster till staten vilka styrs till internationella långivare.
12) Avreglering av banksystemet
Centralbanken tappar kontrollen över den monetära politiken. Räntesatsen sätts på den ”fria marknaden” av kommersiella banker. Förmånliga lån till jordbruk och industri avskaffas. Det leder ofta till kraftiga stegringar i såväl reella som nominella räntesatser. Räntorna rör sig i samspel med de inhemska priserna. Nominella räntesatser pressas uppåt till abnormt höga nivåer som ett resultat av återkommande devalveringar och den därav följande ”dollariseringen” av inhemska priser. Avreglering av banksystemet leder också till ett inflöde av ”heta pengar” som dras till de artificiellt höga räntenivåerna. Kommersiella banker kan inte längre ge lån till den verkliga ekonomin med rimliga räntenivåer.
Denna politik — som kombineras med avskaffandet av statliga utvecklingsbanker — leder till att krediterna till jordbruk och inhemsk industri kollapsar. Samtidigt som kortsiktiga lån till exporthandeln finns kvar, är den inhemska bankvärlden inte längre inriktad på att ge lån åt inhemska producenter.
De internationella finansinstitutionerna kräver också privatisering av statliga utvecklingsbanker och avreglering av det kommersiella banksystemet. Det är anmärkningsvärt att enligt överenskommelserna i Uruguayrundan som slöts under GATT:s paraply och som undertecknades 1994, tillåts utländska kommersiella banker fritt inträde i den inhemska bankvärlden.
Trenden är att staten gör sig av med sina banker (som ett resultat av privatiseringsprogrammen) och att de inhemska privatbankerna trängs undan. Omvandlingen av banksektorn genomförs inom ramen för ett speciellt anpassningsprogram. Det innebär att staten gör sig av med och säljer ut alla statliga banker under övervakning av IVF och Världsbanken, och att statliga nyckelbanker tas över av utländska finansintressen.
Utförsäljningen har ett direkt samband med indrivningen av utlandsskulden. För att man till exempel inom Bradyplanen ska kunna få hjälp med sin privata utlandsskuld fordras det ofta att de statliga bankerna privatiseras först. Inkomsterna från den försäljningen går till skuldavbetalningarna.
13) Att liberalisera kapitalrörelserna
IVF kräver ”genomskinlighet” och ”fri rörlighet” för den utländska valutan in och ut ur landet, genom elektronisk överföring. Den processen gör det möjligt för utländska företag att fritt ta hem vinsterna i utländsk valuta.
Det tjänar också ett annat viktigt mål: genom liberalisering av kapitalrörelserna ”återvänder kapitalflykten”.
Det gynnar nämligen återförandet av ”svarta” eller ”smutsiga pengar” som sedan 1960-talet deponerats av u-ländernas privilegierade klasser i utländska bankkonton. ”Smutsiga pengar” består av vinsterna från olaglig handel och/ eller brottslig verksamhet, medan ”svarta pengar” är inkomster som undandras inkomstskatt.
Det finns ett direkt samband mellan krisen för den legala ekonomin under de makroekonomiska reformernas tyngd och den olagliga handelns snabba tillväxt. Det är dessutom så att den lätthet och hastighet med vilken man på elektronisk väg kan genomföra smutsiga penningtransaktioner gynnar den olagliga handeln på den legala ekonomins bekostnad.
En liberalisering av kapitalrörelserna gynnar långivarnas intresse. Det utgör ett sätt att kanalisera smutsiga och svarta pengar som sparas utomlands till att betala av utlandsskulden, samtidigt som de privilegierade får en lämplig mekanism för att tvätta stora penningsummor som erhållits illegalt.
Så här fungerar processen: hårdvaluta överförs från ett utländskt bankkonto till ett utvecklingslands bankmarknad. ”Inga frågor ställs.”
Den utländska valutan omvandlas sedan till lokal valuta och används för att köpa statliga tillgångar och/ eller statligt ägd jord som auktioneras ut av Bretton Woods-institutionerna inom ramen för privatiseringsprogrammet. Inkomsterna i utländsk valuta av denna försäljning går i sin tur till statsfinansen, där de öronmärks för skuldavbetalning.
14) ”Lindring av fattigdomen” och ”det sociala säkerhetsnätet”
Sedan slutet av 1980-talet har ”lindring av fattigdomen” blivit ett ”villkor” för att få lån genom IVF och Världsbanken. ”Lindring av fattigdomen” är ännu ett sätt att driva in skuldavbetalningen: enligt Bretton Woods-institutionerna ska en ”hållbar minskning av fattigdomen” ske genom att slakta socialbudgetar och istället ge selektivt stöd till de fattiga.
”Sociala nödfonder” inrättas, efter modell från Bolivia och Ghana, för att finna ett flexibelt sätt att ”hantera fattigdomen” och samtidigt montera ned statens offentliga finanser. De fattiga definieras i detta sammanhang som ”målgrupper”.
Den sociala nödfonden fordrar ”social ingenjörskonst”, en politik för att hantera fattigdomen och mildra samhällelig oro till minimala kostnader för långivarna. Så kallade målinriktade program öronmärks för att ”hjälpa de fattiga”. De kombineras med krav på kostnadstäckning och privatisering av sjukvård och utbildning och sägs utgöra ett ”effektivare” sätt att genomföra sociala program.
Staten drar sig tillbaka. Många offentliga program kommer i fortsättningen att skötas av privata organisationer under den sociala nödfondens beskydd. Den senare finansierar också inom ramen för det ”sociala skyddsnätet” avgångsvederlag och/eller minimala sysselsättningsprojekt öronmärkta för offentliganställda som avskedats på grund av anpassningsprogrammet.
Den sociala nödfonden sanktionerar officiellt att staten drar sig tillbaka från sociala uppgifter och att kampen mot fattigdomen på samhällets basnivå sköts av åtskilda, parallella organisationer. Flera oberoende organisationer som får stöd av internationella biståndsprogram har gradvis tagit över många funktioner från den lokala regeringen, vars socialutgifter frusits som ett resultat av strukturanpassningsprogrammet.
Småskalig produktion och hantverksprojekt, entreprenadverksamhet för företag som tillverkar för export, samhällsbaserade utbildnings- och sysselsättningsprogram med mera inrättas inom det ”social skyddsnätets” ram. Befolkningen garanteras en knapp överlevnad och risken för samhällsresningar dämpas.
15) ”Det goda styresskicket”: att skapa låtsasparlament
”Demokratisering” har blivit ett motto för marknaden. Krav om ”gott styre” och om flerpartival ställs som villkor i låneöverenskommelserna. Själva de ekonomiska reformerna förhindrar emellertid en verklig demokratisering. I strid med den liberala ideologin kan de aldrig genomföras utan uppbackning från militären och den auktoritära staten. Strukturanpassningen skapar låtsasinstitutioner och en falsk parlamentarisk demokrati som i sin tur utgör ett stöd för fortsatt strukturomvandling av ekonomin.
Lösningen på skuldkrisen blir orsaken till fortsatt skuldsättning. IVF:s ekonomiska stabiliseringspaket syftar i teorin till att stödja länder att sanera sin ekonomi för att skapa ett handelsöverskott, så att de kan betala tillbaka skulden och inleda en process av ekonomisk återhämtning. Resultatet blir det exakt motsatta. Själva processen att ”dra åt bältet” som långivarna driver igenom underminerar ländernas förmåga att få igång en verklig ekonomisk återhämtning och återbetala skulden.
Med andra ord leder de påtvingade åtgärderna till ökad utlandsskuld:
1) De nya lånen, som ges för att betala tillbaka den gamla skulden, bidrar till att öka totalskulden.
2) Liberaliseringen av handeln tenderar att öka krisen i betalningsbalansen. Inhemsk produktion ersätts av import av en lång rad varor. Nya lån ges för att länder ska kunna fortsätta att importera varor från världsmarknaden.
3) Sedan Uruguayrundan avslutats och Världshandelsorganisationen WTO bildats, kommer en mycket större andel av importen att utgöras av ”tjänster”, bland annat av betalningen för intellektuella rättigheter. Med andra ord kommer importkostnaderna att öka utan ett motsvarande inflöde av ”producerade” varor.
4) Strukturanpassningsprogrammet har inneburit att man i hög grad slutat ge lån till olika projekt och att man systematiskt fryser kapitalbildning inom alla områden som inte direkt tjänar exportekonomins intressen.
Det ekonomiska stabiliseringspaketet förstör möjligheten för en inhemsk ekonomisk utvecklingsprocess under inhemsk politisk kontroll. IVF:s och Världsbankens reformer bryter brutalt ned den sociala välfärden i utvecklingsländerna. De utplånar resultaten av den efterkoloniala periodens ansträngningar och kamp och vrider tillbaka tidigare framsteg med ett penndrag.
Enligt IVF och Världsbanken måste de ”sociala kostnaderna” balanseras mot den makroekonomiska stabiliseringens ”ekonomiska fördelar”. Samtidigt som Bretton Woods-institutionerna erkänner ”anpassningens sociala dimensioner” har det betonat följande argument: ”Läget är dåligt, men det skulle ha varit mycket värre om strukturanpassningsåtgärderna inte hade antagits.” IVF:s och Världsbankens motto är ”kortsiktig smärta för långsiktiga vinster”.
I själva verket resulterar strukturanpassningsprogrammet inte bara i ökad fattigdom i städerna och på landsbygden. Det leder också till att människors förmåga att betala för sjukvård och utbildning minskar på grund av kraven på kostnadstäckning. Det gäller även medelklasshushåll. Världsbanken ställer som specifika krav för att ge anpassningslån till socialsektorn, att antalet utbildade lärare fryses och att antalet elever per lärare ökar. Utbildningsbudgeten stympas. Antalet timmar som barnen tillbringar i skolan skärs ned. ”Dubbla skift” införs, så att en lärare nu gör två lärares arbete. Återstående lärare avskedas och det staten sparar går till långivarna i Parisklubben.
Dessa ”kostnadseffektiva” initiativ anses emellertid fortfarande vara otillräckliga. I Afrika söder om Sahara har givarsamfundet nyligen föreslagit en ny fantasifull (”kostnadseffektiv”) lösning, som innebär att lärarnas magra lön dras in helt och hållet. I en del länder är den lönen så låg som 15-20 dollar i månaden. I stället får arbetslösa lärare små lån för att starta egna informella ”privatskolor” på landsbygdens bakgårdar och i städernas slum. Enligt dessa planer skulle utbildningsministeriet trots allt fortfarande ha ansvaret för att garantera utbildningens ”kvalitet”.
Mexiko utpekas ofta som ett lyckat fall av strukturanpassning. Där har utbildningskostnaderna sjunkit från 5,3 procent av BNP 1981 till 1,0 procent 1991, och det har lett till ett ras för inskrivningarna i skolan. År 1988 var utbildningskostnaderna 5 procent av alla regeringsutgifter, samtidigt som skuldavbetalningen uppgick till 58,2 procent.
I Marocko har strukturanpassningsprogrammet lett till en kraftig nedgång i antalet inskrivna i skolan. Antalet inskrivna sjönk med 5,3 procent i absoluta tal från 1985-86 till 1989-90, trots att man uppskattar att antalet barn i grundskoleålder ökade med 8,2 procent. År 1982-83 började 74,2 procent av barnen i den berörda åldersgruppen första klass. Motsvarande siffra 1990-91 var 66,3 procent. Situationen är särskilt allvarlig på landsbygden: 52,1 procent av landsbygdsbarnen började första klass 1989-90 jämfört med 61,8 procent 1982-83.
På samma sätt förhåller det sig inom sjukvården: man hävdar att statliga subventioner till sjukvården skapar oönskade ”förvrängningar av marknaden” vilka ”gynnar de rika”. Enligt Världsbankens senaste ”uppskattning” är en utgift på 8 dollar per person och år tillräcklig för en godtagbar vårdstandard. Dessutom ska avgifterna för primär sjukvård till fattiga landsbygdsdistrikt sättas med tanke såväl på ”ökad rättvisa” som ”effektivitet”. Dessa distrikt ska också själva sköta primärvårdsenheter genom att byta ut kvalificerade sjuksköterskor och biträden (vilka hittills betalats av hälsoministeriet) mot outbildade, frivilligarbetande halvanalfabeter.
Resultaten: med undantag för ett litet antal ”paradnummer” med stöd utifrån har sjukvårdsinrättningar i Afrika söder om Sahara i praktiken blivit en källa till smittspridning. Antalet infektioner — även HIV-infektionerna — ökar på grund av brist på pengar för medicinsk utrustning som engångssprutor, sammantaget med de av Världsbanken rekommenderade prisstegringarna på el, vatten och bränsle (vilket behövs bland annat för att sterilisera nålar) Samtidigt som planen för kostnadstäckning kan garantera att ett utvalt antal hälsocentraler överlever, finns det en tendens mot ökad sociala klyftor vad gäller tillgången till sjukvård, minskad täckning vårdbehovet och en ökning av den redan stora andel av befolkningen som inte alls har tillgång till sjukvård.
I Afrika söder om Sahara har smittsamma sjukdomar som tidigare ansågs vara under kontroll ökat. Där ingår kolera, gula febern och malaria. På samma sätt har förekomsten av malaria och dengue-feber ökat dramatiskt i Latinamerika sedan mitten av 1980-talet. Kontroller och förebyggande verksamhet har minskat dramatiskt. Utbrotten av böldpest och lungpest i Indien 1994 har erkänts vara en ”direkt följd av försämrade hygieniska förhållanden i städerna och försämrad offentlig sjukvård som följde på att nationella och kommunala budgetarna krympte i enlighet med IVF:s och Världsbankens strukturanpassningsprogram från 1991.”
Genom hela utvecklingsvärlden finns det ett sammanhängande och ständigt återkommande mönster: IVF:s och Världsbankens reformpaket utgör ett heltäckande program för ekonomisk och social kollaps. Åtstramningsåtgärderna leder till upplösning av staten, den inhemska ekonomin stöps om, produktionen för den inhemska marknaden förstörs och den inhemska produktionen ställs om för världsmarknaden. Dessa åtgärder stannar inte vid att avveckla importsubstitutionsindustrin. De förstör hela väven i den inhemska ekonomin.
Världssamfundet måste bli medvetet om att den makroekonomiska politik som Bretton Woods-institutionerna tillämpar i mer än 100 utvecklingsländer har en dödlig effekt.
Översättning: Maria Sundvall